Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Lördag 14 okt 09:41

 

 

Regi: Natalia Leite

Manus: Leah McKendrick

Medverkande: Francesca Eastwood, Leah McKendrick, Peter Vack mfl.

Produktionsbolag: GTE Productions/Syncretic Entertainment/Villainess Productions

År: 2017

Längd:  95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5091530/

 

Noelle ska börja sista året på sin mastersutbildning i bildkonst, men har kört fast. Allting hon gör ser ut som varianter på vad hon gjort tidigare. När klassens stjärnelev, Luke, bjuder in henne till en fest förväntar sig Noelle en kul och avslappnande kväll bort från studierna. Istället slutar kvällen med att hon blir våldtagen av Luke. Under en konfrontation med honom några dagar senare dör Luke i en olyckshändelse. Noelle får plötsligt inspiration till både sitt mastersarbete och ett sätt att ge igen på de våldtäktsmän som systemet skyddat...

 

Rape-revenge-genren har varit tämligen avsomnad de senaste 20 åren, vilket är ganska märkligt när man tänker efter. Den katarsis som film kan ge borde ha lett till att i takt med att fler kvinnor vågar berätta om sina upplevelser så borde också genren fått ett uppsving. Det behöver inte vara så komplicerat egentligen. Våldtäktsmän är rövhål, här kommer hämnden. M.F.A hade enkelt kunnat ta den vägen och det hade blivit en thriller i raden som troligen skulle glömts bort inom ett år eller så. Därför är det väldigt spännande att se hur filmen istället tar en mer problematiserande väg samtidigt som den inte gör avkall på genrens grunder. Våldtäktsmännen i M.F.A är inte av fula gubben-varianten, utan består av collegeelever som gått på myten om sin egen storhet och/eller är äckligt priviligerade.

 

M.F.A låter oss följa en förvandling av huvudkaraktären, Noelle, från ett offer till en aktiv hämnare. Gott så. Vad den också gör är att ta upp det moraliskt tveksamma i Noelles handlingar. Ja, hämnden må vara ljuv, men som filmen visar vet man aldrig vem man skadar i förlängningen. Hämnd är inte en isolerad handling utan kommer påverka andra omkring dig. Leah McKendrick tar upp detta på ett väldigt bra sätt i sitt manus. Framförallt är manuset inte svartvitt utan visar att det faktiskt finns bra killar, men att dessa i regel inte kan sätta sig in i offerrollen på samma sätt som den som blivit utsatt, vilket vi tyvärr vet i nio av tio fall är kvinnor. Det enda som jag skulle vilja att McKendrick utforskade lite mer är just det som höjer filmen över det mesta i genren - det etiska dilemmat med hämnd. Det och ändra titeln. För en icke-amerikan låter titeln som en biografi över en rappare eller dylikt.

 

Noelles karaktär påminner mig inte så lite om Jessica Jones, vilket är en komplimang. Francesca Eastwood är mycket bra i huvudrollen och pendlar hela tiden mellan brinnande ilska och ifrågasättande av sitt eget handlande. Även manusförfattaren Leah McKendrick gör en mycket bra roll som Noelles rumskompis Skye.

 

M.F.A är en väldigt drabbande och bra film. Jag vill dock ge ett varnings ord om att den innehåller rejält med grafiska våldtäktsscener och därför alldeles säkert kan fungera som trigger. I övrigt är det en viktig film om ett viktigt ämne som du bör se.

 

Betyg: 4+ kreativa konstprojekt av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 8 okt 16:30

 

FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

 

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

 

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

 

 

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

 

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

 

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

 

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

 

 

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

 

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

 

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

 

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

 

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

 

 

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

 

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

 

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

 

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

 

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

 

 

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

 

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

 


Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman


Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

ANNONS
Av Ulf - Fredag 6 okt 15:15

 

FFF 2017 Dag 8: It could be witches, some evil witches...

 

Min Cronenbergskapelse till kropp hindrade mig från att komma iväg till biosalongen igår, men med ett ispack på magen och en katt i sidovagnen (eller vid fötterna i soffan) screenade jag filmerna hemma istället. Det var ganska angenämna bekantskaper, även om de fortfarande inte följer min kardinalregel om att ingenting bra händer i skogen. Båda gårdagens filmer utspelade sig i skogsmiljö. Man tycker att de borde ha lärt sig vid det här laget.

 

 

Irländska Crone Wood (2016) låter oss följa andra hälften av en väldigt lång förstadejt mellan Hailey och Danny. Istället för en kyss eller walk of shame bestämmer sig de två för att fortsätta dejten med en campingtur. Valet faller på Haileys uppväxttrakter runt den mytomspunna Crone Wood där det enligt legenden ska ha funnits en grupp häxor. Men det är bara en legend, eller hur?

 

Jag har ett hatkärleksförhållande till found footage. När det används på rätt sätt kan det verkligen förhöja stämningen i en film, men alltför ofta används det som en gimmick för att dölja ett bristfälligt manus. Crone Wood börjar i den andra kategorin men lyckas arbeta sig upp till den första under filmens speltid. Huvudrollsinnehavarna är bra och har en god kemi, även om jag ibland ville hoppa upp och klappa till Danny för att vara ett sådant klantarsle och då och då även den där creepy snubben/snubban vi alla velat fly en dejt från.

 

Första halvan är mycket springa runt i skogen och titta efter saker som kanske eller kanske inte rör sig bland träden. Det som räddade mitt intresse var framförallt Elva Trill i rollen som Hailey. Hon spelar skjortan av resterande ensemble och är ett fynd för framtiden! Crone Wood blir mycket mer intressant under sin andra halva då man kommer ifrån skogsspringandet och istället hamnar i en variant av The Wicker Man (1973). Jag har gjort den liknelsen innan under min festivalrapportering, men i Crone Woods fall är det mer än en ytlig produktionsdesignshyllning. Även om filmen tappar lite igen precis mot slutet kan jag absolut rekommendera Crone Wood varmt till folk som gillar genren, gamla religiösa riter och annat intressant. Betyg: 4- fast var är all skogsporr? av 5 möjliga

 

 

Kvällens andra film var den kandensiska skräckkomedin Dead Shack (2017). Jag tror det är första gången jag fått en screener som inte är riktigt klar än. Här och där fanns det noteringar om vilka ljud som skulle läggas till, någon etableringsbild saknades och så vidare. Det är intressant i sig, men jag vet inte riktigt om jag kan ge en rättvis bedömning på det rent tekniska gällande en ofärdig produkt. Såvida inte manuset ändrats nämnvärt kan jag dock bedöma historieberättandet... vilket är okej, antar jag.

 

Jason följer med sin väns familj på en campingtripp ute i de kanadensiska skogarna. Granne med den stugan de ska bo i bor en kvinna som har sin egensinniga hobby att hålla sin zombiefamilj vid "liv" genom att kidnappa intet ont anande män för att göra dem till zombiesnacks. Jason och de andra inser snart att de måste agera för att inte de själva ska stå näst på menyn.

 

Dead Shack vill väldigt, väldigt gärna vara en skräckfilm från 80-talet och slår ibland knut på sig själv i den ambitionen. Framförallt verkar Stranger Things (2016) vara en brunn de öst inspiration ifrån, vilket blir ett problem. Stranger Things är som bekant själv en 80-talshyllning med starka populärkulturella band. Dead Shack blir i förlängningen en destillerad version av en hyllning. Det funkar sådär. När man väl låter 80-talsnostalgin vara ifred och istället fokuserar på sin egen komedi funkar det bättre. Det är mycket hit or miss, men så brukar det vara med skräckkomedier. Ingen sticker ut nämnvärt i rollistan och det mesta fungerar om än inte på toppnivå. Om du gillar skräckkomedier kan det här vara något att kolla in, men det finns så många bättre filmer inom genren. Betyg: 2+ goda grannar av 5 möjliga.

 

Ikväll körs ett kortfilmspaket med lite längre kortfilmer 19:00 på Kino 2. Jag tar hand om Cronenbergkroppen och kollar istället in den enligt uppgift totalgalna tyska rullen Snowflake, 21:00 på Kino 1 för att avsluta med talkshow 23:00 på Stadshallen.

Av Ulf - Torsdag 5 okt 14:15

 

FFF 2017 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

 

Skitfinkulturs första regel när det gäller skräckfilm har upprepats många gånger här på bloggen, men efter gårdagens Into The Forest (2016) tål den att upprepas igen: Det händer ingenting bra i skogen. Om du bosätter dig i en stuga i de gröna vidderna eller campar så kommer det hända hemskheter. Skogen är en värre mördare än Jason Vorhees (som förvisso bor i skogen) och Freddy Krueger tillsammans. Nu handlar det dessutom om svenska skogar!

 

Into The Forest är en fransk-svensk samproduktion där vi får följa den åttaårige Tom som tillsammans med storebror Benjamin åker till Sverige för att träffa sin far. Pappan, som i rollistan bara kallas för just Le père, arbetar på ett datorföretag i Stockholm men har uppenbart inte särskilt goda relationer med sina kollegor. När han tar med sönerna på ett besök blir de i princip utkastade, men inte förrän Tom har sett en ohyggligt vanställd man på en av byggets toaletter. Pappan beslutar sig för att han och sönerna ska upp till en stuga i Dalsland och uppträder mycket märkligt. Vad som är än märkligare är att den vanställde mannen som Tom såg på toaletten verkar följa efter dem...

 

Sedan mitten på 00-talet ungefär har fransmännen visat att de är det mest intressanta skräcklandet i Europa. Ja, det kommer mycket skräp i genren från Frankrike också, men de guldklimpar de producerar blir ofta så bra som de är på grund av att man vågar ta ut svängarna och leka med förväntningar och genre. Into The Forest är kanske inte den mest utflippade film jag sett bland fransk skräck de senaste åren, men med ett mysteriebyggande och subtilitet väcker den ändå mycket tankar. Framförallt är det en väldigt bra film.

 

Trion med sönerna och pappan spelas alla väl, men speciellt är det Jérémie Elkaïm i rollen som den sistnämnda som skiner. Han pendlar mellan att verka fullständigt normal och sjukt obehaglig. Samtidigt är det inte som han är "ond" utan han är uppenbart plågad över saker och ting. Han gör saker som verkar fullkomligt logiska utifrån hans eget sätt att se på saker.

 

Det fina skådespelet ackompanjeras av ett mycket vackert foto över skogarna och ett effektivt användande av ljus och mörker. Med en långsam och smygande uppbyggnad som bara förstärks av den skickliga klippningen och regin är Into The Forest bland det bästa jag sett på festivalen i år. Försök få tag i den. Betyg: 4 men en riktig poster kunde de inte uppbringa av 5 möjliga.

 

Kvällen avslutades sen som sig bör med talkshow på Stadshallen. Igår var undertecknad gäst tillsammans med Charlotte Wiberg, skribent för bland annat FLM och diverse dags- och kvällstidningar. Intervjun blev till mer av ett öppet forum på ämnet vad vi kan göra för att se till att FFF får mer utrymme i media och vilken typ av marknadsföring som behövs. Även om vi inte kom fram till något konkret var det ett trevligt samtal där jag och Wiberg även fick prata om våra bästa festivalminnen och berätta om respektive favoritfilm. Efter att ha grunnat på det i en veckas tid fick jag ge svaret Wild At Heart (1990) med motiveringen att filmerna jag alltid ser om är de där det är mycket av allt. Det ska vara stora känsloyttringar, våld, sex, musik, drama och så vidare. Ingen annan film jag känner till gör detta bättre än Wild At Heart. Man kan alltid diskutera om vilken film som är bäst, men det är en subjektiv sanning och Lynchs våldsamma road movie är min. Dessutom innehåller den ju filmhistoriens bästa kysscen, eller hur, Johan?

 

Ikväll screenar jag den irländska Crone Wood från soffan (annars 19:00, Kino 2) för att avsluta kvällen med talkshow och kanadensisk skräckkomedi i Dead Shack (Filmstaden, 22:45/23:00).

Av Ulf - Söndag 1 okt 12:00

 

FFF 2017 Dag 3: Kannibaler med familjekänsla och fantastisk kortfilm

 

Ibland väljer man helt enkelt rätt. Jag brukar säga att om det gäller ett binärt val brukar jag alltid välja fel, men igår lyckades jag undkomma en visning av den gamla kalkonklassikern Deep Blue Sea (1999) där tydligen ingenting gick rätt tekniskt. Jag får tacka min huvudvärk för att jag behövde mörker och ett rum utan klor istället för vishet. Det var en jäkligt rolig idé att köra en hajfilm på ett stort inomhusbad, men det är ju inte lätt att göra något sådant när ens tekniska setup plockas ner timmarna innan visning och sladdar försvinner i processen. Ingen skugga på FFF dock. Jag vet själv hur frustrerande det är att stå där inför ett event och sakna just en sladd samtidigt som ens noga planerade inställningar blivit totaldemolerade av puckon. Förhoppningsvis kommer ett nytt försök med visning under festivaldagarna, så stay tuned.

 

Istället för bad hamnade jag återigen på Kino 2, den här gången för de Méliès-nominerade kortfilmerna. Av tradition brukar jag inte sätta sifferbetyg på kortfilmerna (det hade blivit en jäkla massa siffror!), men rent generellt måste jag säga att årets nominerade är de starkaste på flera år. Det är också kul att den tidigare hårda dominansen från Spanien och Frankrike bryts upp i år med filmer från Sverige, Ungern, Norge, Tyskland, Storbritannien och Österrike. För en gångs skull var jag inte heller osäker på hur jag skulle gradera dem.

 

Den österrikiska bagatellen MeTube 2 - August sings Carmina Burana (2016) är liksom sin föregångare MeTube: August sings Carmen ‘Habanera’ (2014) i grund och botten en konceptmusikvideo och inte en särskilt intressant eller utflippad sådan. Man försöker väldigt mycket, men lyckas inte särskilt väl. Det samma gäller i viss mån brittiska Cautionary Tales (2016) som handlar om en stödgrupp för människor som inte lyssnat på de där varningarna man fick som liten, exempelvis "om du inte slutar göra grimaser kommer ditt ansikte förbli så!". Skillnaden mellan denna kortfilm och den österrikiska är den väldigt hjärtvärmande slutpoängen. Ungerska Recall (2017) undersöker ett mystiskt försvinnande på en badort som kanske har kopplingar till en märklig gammal kamera. Jag gillade konceptet, och andra år kanske den stått sig bättre, men den har inget på topptrion i paketet.

 

På plats tre har vi den norska The Art Of Not Appearing (2016). Den följer det olyckliga spöket Laurits som tvångsförflyttas ut på landet när det skrivbord han hemsöker köps av ett ungt par. Där träffar han ett annat spöke som väntar på att hennes man ska dö så de återigen kan vara tillsammans. Själv vill Laurits inte lämna jordelivet innan han skrivit klart sin bok. Frågan är bara om de två inte väntar på något som de egentligen inte vill ha? Rolig, välspelad och med en slutpoäng som funkar riktigt bra.

 

Silverplatsen knips av den tyska When Demons Die (2016). Den följer åttaårige Joshua som bor ensam ute på landet med sin pappa Aaron. Joshua har aldrig varit utomhus eftersom det enligt Aaron finns farliga varelser som äter småpojkar där. När Aaron försvinner tvingas Joshua ta sina första steg utanför huset - ett beslut som kommer förändra allt. When Demons Die både ser ut och låter som den hade kunnat gå upp för bred release vilken dag som helst. Det är ett imponerande tekniskt hantverk och har ett manus som bjuder på en twist som till viss mån är förutsägbar, men som ändå tar det några steg längre.

 

Kortfilmen som stack ut i fältet var dock den svenska Dreamlife (2017). Den följer nyblivna mamman Olivia som lever ett isolerat liv efter att hennes partner valt att flytta ut. Hon spenderar dagarna med det The Sims-liknande datorspelet Dreamlife där hon bygger just ett sådant till sin digitala avatar. Med en dotter som skriker oavbrutet och ett liv som håller på att falla sönder och samman börjar gränserna mellan det digitala livet och det riktiga bli allt suddigare.

 

Dreamlife är sjukt obehaglig. Med en estetik och berättarteknik som påminner om ett extra deprimerande avsnitt av Black Mirror (2011) letade den sig in under huden på mig. Michaela Berner är dessutom mycket bra i huvudrollen och det nästan surrealistiska bildspråket gör mycket för stämningen. Det var lite speciellt att ha ett spädbarn i salongen som skrek då och då också. Vanligtvis hade det irriterat skiten ur mig, men här var det mest stämningshöjande. Om ni kan få tag i Dreamlife, se den! Om någon inköpare för SVT snubblar över det här inlägget på något sätt, här har ni en svensk kortfilm som skulle platsa perfekt som segment en sen fredag- eller lördagkväll.

 

 

Innan jag lät mig drabbas av årets nominerade kortfilmer hade jag dock hunnit hösta in två Alvedon och screena brittiska Habit (2017) från soffan. Det visade sig också vara den hitintills bästa filmen nominerad i Mélièsklassen för långfilm.

 

Habit följer den unge Michael och hans tillvaro med jobbletande och att dricka sig stupfull på Manchesters pubar. En kväll träffar han på Lee som undrar om hon kan sova hos honom några dagar. När Michael följer med henne till hennes farbrors massageställe leder det ena till det andra och Michael blir vittne till vad han är helt säker på är ett mord. Farbrodern försäkrar honom om att mannen han såg blödande mår bra och att han vill ge Michael ett jobb som dörrvakt. Men hur var det egentligen med den blödande mannen och varför tycks folk helt sonika försvinna från lokalen?

 

Habit är något så ovanligt som en kannibalfilm med familjekänsla. Det är något jag aldrig trodde jag skulle få se. Michael tas upp i "familjen" som ersätter hans egen och det märkliga uppstår att man gärna hejar på folk som äter människor istället för att reflektera över det bisarra i det hela. Det kanske bästa med Habits manus är att alla som är med i "familjen" behandlar detta som en häftig sak, något de gör för att komma närmre varandra, och inte som något som behöver analyseras eller moraliseras om. Vi är kannibaler, so what? Med ett neondränkt foto och känsla av Manchesters skuggsida är Habit en riktigt trevlig bekantskap - om du har stark mage. Stort plus även för Elliot James Langridge i huvudrollen och Jessica Barden som Lee. Betyg: 4 rare steaks av 5 möjliga

 

 

 

Kvällens sista film var den amerikanska thrillern Midnighters (2017). Lindsey och Jeff Pittmans nya år får en våldsam start när de på väg hem från en nyårsfest kör ihjäl en man som står mitt på vägen. I och med att de båda har haft lite väl mycket att dricka bestämmer de sig till sist för att ta med mannen hem, nyktra till och sen dumpa honom vid sjukhuset. Mysteriet tätnar dock när de går igenom mannens plånbok och hittar en lapp med deras egen adress på...

 

Midnighters är en "nästan-film". Den är nästan riktigt bra, nästan trovärdig i sitt manus och har nästan bra skådespel. Den försöker tyvärr vara lite för smart för sitt eget bästa och när de dramatiska avslöjandena staplas ovanpå varandra blir det till sist ganska oengagerande. Bäst är Ward Horton som skurken Smith. Han verkar ha riktigt kul även när han spelar över och blir väldigt underhållande att titta på. Det som stör mig med Midnighters är vad jag skrev ovan - det känns som här finns mycket förlorad potential. Trist. Betyg: 2+ men fotot är snyggt av 5 möjliga

 

Ikväll missar jag tyvärr kortfilmspaketet Dead or Alive (19:00, Kino 2), men återvänder i tid till danska Bakerman (21:00, Kino 2) och avslutar som vanligt kvällen med talkshow (23:00, Stadhallen).

IT

Av Ulf - Måndag 18 sept 13:15

 


Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer/Cary Fukunaga/Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: KatzSmith Productions/Lin Pictures/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  135 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1396484/

 

Derry, Maine, 1988. Barn börjar försvinna spårlöst från det lilla samhället. När Bill Denbroughs lillebror Georgie inte kommer hem misstänker alla det värsta. Ett år senare är Georgie fortfarande saknad och Bill spenderar sin lediga tid med att leta efter honom tillsammans med sina vänner. Samtidigt måste han och hans vänner ducka för skolans värsting Henry och komma underfund med hur de ska förhålla sig till gruppens nya medlem, Beverly Marsh. Sakta går det upp för dem att de haft liknande skräckinjagande upplevelser om mötet med en clown, Pennywise, och att dessa händelser har något att göra med Georgies försvinnande.

 

IT är en av mina absoluta favoritböcker av Stephen King eller överhuvudtaget för den sakens skull. Miniserien från 1990 lämnade en hel del över att önska när det gällde behandlingen av historien och speciellt dess andra halva tappade rejält med fart. Därför såg jag också fram emot den här nyinspelningen och hoppades att den skulle ta med några av bokens viktiga delar som 1990 års version inte kunde ha med i och med dåtidens tv-censur. Och ja, Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman har skrivit ett manus som ligger närmre Kings originaltext... men som tyvärr inte når ända fram ändå.

 

Missförstå mig inte; IT är i 2017 års tappning ett i de flesta fall bättre återberättande av Kings roman än vi hade innan, men istället för att gå på Cary Fukunagas ursprungliga vision om att ta med de mer esoteriska (och ack så viktiga!) elementen i storyn har man i mångt om mycket gjort samma adaption i snyggare tappning. Det är lite trist att man inte vågar ta ut svängarna mer. Jag tror att biopubliken hade varit mogen för berättelsen om sköldpaddan (den som vet, den vet) och Henry Bowers komplicerade förhållande till sina underhuggare. Kings roman är en av hans mest komplexa och känslostormande, framförallt när det gäller sexualitet, och det framgår inte i den här versionen heller. Ja, det finns en viss scen som inte skulle ha varit med ändå (återigen, den som vet, den vet), men framförallt i fallet Henry Bowers skulle det vara välbehövligt med en utforskan av motivation och förklaring.

 

Nåja, det som är bra gäller framförallt skådespelarna. Samtliga barnskådespelare är otroligt duktiga, men de två som spelar skjortan av samtliga är Jaeden Lieberher (Bill) och Sophia Lillis (Beverly). Framförallt Beverlys karaktär är mycket bättre än i den gamla filmatiseringen och hennes storyline är desto mer explicit och drabbande än vad den var i den samma. Stort plus ges också till Jack Dylan Grazer som gängets hypokondriker Eddie Kaspbrak. Tyvärr försvinner både Ben Hanscoms såväl som Richie Toziers karaktärer in i bakgrunden jämfört med både bok och 90-talsversionen. Kanske allra tydligast är det när det gäller Ben, vilket är riktigt synd.

 

Som ni märker finns det en mängd olika storylines att följa och det är här filmens stora miss ligger - det borde inte varit en film utan en tv-serie. Som tv-serie hade man haft tid att utforska alla dessa historier som sig bör och hade säkert kunnat ta med mer av de delar som nu ströks för att filmen skulle ha fått en NC-17-rating (dvs ekonomiskt självmord) med dem. Faktum är att det var just det som fick Fukunaga att hoppa av regissörsrollen. Jag förstår honom. En sex avsnitt lång serie på exempelvis Netflix skulle ha varit ett bättre val för storyn.

 

Bill Skarsgård sköter sig bra i rollen som Pennywise, men det här är en roll som är så tätt förknippad med Tim Curry att Skarsgård har svårt att göra något eget av den. När han är som bäst har han en mer sliskig framtoning än Curry, men han har svårt att uttrycka det förtroendeingivande som lurar in barnen i Pennywise våld i 90-talsversionen. Istället är det hundra ryck från första början och ja, när det funkar blir det riktigt bra. Det finns dock inte något subtilt när Skarsgårds tolkning. Det kan kanske tyckas märkligt att klaga på brist av subtilitet när Curry gjorde Pennywise till nästan en comic relief i vissa scener, men tonen funkade desto bättre. När Skarsgård gör sitt springande utfall mot gänget för femtielfte gången blir det mest tröttsamt.

 

De tekniska elementen är dock bra. Fotot är snyggt och musiken passande med ett tidstypiskt soundtrack. Att förlägga handlingen till slutet på 80-talet istället för slutet på 50-talet har sina poänger (inte minst med den våg av 80-talsnostalgi som fortfarande går starkt), men jag kan i viss mån sakna det amerikanska folkhemsfemtiotalet som originalet visade upp. Derry är på 80-talet mer en spegling av vår samtid, vilket gör att historien förlorar en del mystik. Barndomens vilja att tro på magins kraft har helt skalats bort och istället för "batterisyra" och silver används stålrör. Det är lite det jag gillar med boken. Den har en fruktansvärd realism kopplad till saga och tron på man kan förändra världen som barn. IT år 2017 är mer kall och cynisk både på ett bra och på ett dåligt sätt. Den får inte lika bra grepp om det band som finns mellan barnen, men samtidigt är den inte lika helylle utan skyggar inte för att visa både det ena och det andra.

 

Jag har lite svårt att sätta betyg på den här filmen. Eftersom historien har följt mig sedan tonåren kan jag den utan och innan och skulle vilja se del 2 innan jag bestämmer mig. Som enskild film, med ett betyg som kan komma att revideras, blir det dock:

 

Betyg: 4- clownerier av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 22 aug 21:15

 


 

Regi: Bill Watterson

Manus: Steven Sears & Bill Watterson

Medverkande: Nick ThuneKirsten VangsnessMeera Rohit Kumbhani mfl.

Produktionsbolag: Butter Stories/Dave Made An LLC/Foton Pictures

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4457344/

 

Annie kommer hem efter en affärsresa och hittar sin partner Dave fången i en labyrint av kartong han byggt över helgen. Ja, faktum är att Dave är vilse i sin egen skapelse som tycks ha fått eget liv. Efter att ha varnat alla vännerna som försöker hjälpa honom att inte gå in i den farliga skapelsen får Dave erfara att hans vänner mest tror att han fått ett nervöst sammanbrott och de tänker dra ut honom därifrån. Men Dave har rätt - labyrinten är mycket större på insidan är från utsidan och den tycks vara bebodd...

 

Ibland är det så enkelt att hitta en film man vet att man kommer gilla. Bara titeln och konceptet sålde mig direkt. Vem byggde inte fort och kojor när de var små? Jag hade åtminstone tre eller fyra skogskojor med kompisarna och regniga lördagar åkte kuddar och lakan fram förr eller senare. Poängen är att kojor, fort och labyrinter är stapelvaror från mångas barndom och vem ville inte att ens byggen faktiskt skulle bli stora nog att man kunde vandra omkring i dem?

 

Dave Made A Maze är på gott och ont en independentproduktion så det skriker om det. Fördelarna överväger definitivt nackdelarna, men som så ofta i indiefilm med fler än en handfull skådespelare är det väldigt varierat i talang. Tyvärr märks det som mest i rollen som får mest scentid, Meera Rohit Kumbhani i rollen som Annie. Kumbhani pendlar mellan att vara riktigt bra till att inte kunna få fram en känsla om så någon hade slagit henne i ansiktet. Överlag fungerar skådespelet okej, men är inget att skriva hem om.

 

Istället är det manuset som lyser. Det märks verkligen att Steven Sears & Bill Watterson älskar 1980-talets äventyrsfilmer och proppar sitt manus full med både subtila som icke-subtila filmiska citat från eran ifråga. Dialogen är rolig och flertalet scener fick mig att skratta högt. Framförallt har Sears & Watterson fångat den förkärlek för detaljrikedom som utmärker äventyrsfilm från 80-talet. Det finns alltid något på gång i varje bildruta och du lär inte bli uttråkad. Det enda som haltar lite i manuset är slutet som känns lite väl abrupt.

 

Dave Made A Maze är ett kärleksbrev till alla 80-talister med sin estetik hämtad från kitschiga barbarfilmer och rollspel. Givetvis är allt gjort i papp och specialeffekterna är enkla men ack så charmiga med en mix mellan stop motion och ytterst lite CG. Inte en perfekt film på något sätt, men en blivande indiekultrulle.

 

Betyg: 4 high fives av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 13 aug 22:45

 


Regi: Liam Gavin

Manus: Liam Gavin

Medverkande: Mark HubermanSusan LoughnaneSteve Oram mfl.

Produktionsbolag: Samson Films/Tall Man Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: Irland & Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4805316/

 

Sophia Howard har inte kunnat komma över sin sons död och anlitar den mycket motvillige ockulisten Joseph Solomon för att få kontakt med sitt barn i eftervärlden. Det rör sig dock inte om en enkel seans eller liknande utan Sophia tvingas underkasta sig månader av komplicerade magiska riter för att ens ha en chans att lyckas. Men vet Solomon egentligen vad han pratar om?

 

Trots att den här filmen får en svag fyra i betyg är det något av det jag sett på sistone som gjort mig mest besviken. Anledningen är slutet, som jag givetvis inte ska spoila. Fram tills 95 minuters-strecket är nämligen A Dark Song något av det främsta jag sett i skräcksubgenren ockultism. Vanligtvis är filmer på temat så långt ifrån de klassiska riterna och attributen man kan komma, men Liam Gavin har verkligen gjort sin läxa. För mig, som hade ett väldigt stort intresse av sådant här för en tio - femton år sedan, är det en högtidsstund. Det är fjärran från spektakulära effekter och flygande vålnader och handlar mycket mer om personlig underkastelse och viljestyrka.

 

A Dark Song är först och främst ett kammarspel mellan Sophia och Solomon. Båda är väldigt bra castade, men det är Steve Oram som stjäl showen som den lika obehaglige som fascinerande ockulisten. Som tittare vet du aldrig riktigt var du har honom. I ena sekunden är hans högst motvillig att ens hjälpa Sophia för att skifta och bli på gränsen till paranoid och manisk. I ett mindre välskrivet manus och med en sämre skådespelare hade det blivit till en väldigt splittrad upplevelse. Gavins manus lyckas dock balansera Solomons motivation för sina handlingar perfekt. Han är inte en trevlig bekantskap, men har får sitt jobb gjort.

 

Med ovan beskrivna skådespelare, manus och en återhållsam och stram regi lyckas Gavin skapa en djup obehagskänsla. Enkla men effektiva medel såsom ett mycket bra ljudspår och soundtrack gör också sitt till. Sen var det bara det där med slutet. Utan att spoila kan jag bara säga att jag verkligen skulle uppskattat ett mycket mer ambivalent slut. Den suspens som byggts upp under filmens inledande 95 minuter skjuts effektivt i sank och även om jag kan förstå valen som Gavin gör för sina karaktärer kan jag absolut inte hålla med om dem från ett berättarperspektiv.

 

Trots min kritik mot slutet är A Dark Song mycket sevärd. Förvänta dig inte en skräckfilm med jump scares eller snabbt tempo bara. Det här är tämligen långsamt, krypande och tar sig in under huden på dig.

 

Betyg: 4- kan vi klippa om minut 95 - 100? av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se