Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Torsdag 27 maj 08:27

 


Regi: Rose Glass

Manus: Rose Glass

Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Frazer mfl.

Produktionsbolag: Escape Plan Productions/BFI Film Fund/Film4

År: 2019

Längd: 84 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7557108

 

Sjuksköterskan Maud har efter ett oklart trauma fått lämna sin anställning på det lokala sjukhuset, men fått anställning som hemvårdare för den döende dansaren Amanda. Maud har genom sina svårigheter utvecklat en extremt stark tro och mellan sjukvårdssessionerna samtalar hon med den (förklarligt nog) skeptiska Amanda om denna. Men är allt som det ska i huset? Och är allt som det ska med Maud?

 

De flesta skräckfilmer om tro är tämligen lika varandra - besatthet och/eller kamp mot demoner. Saint Maud vänder detta på huvudet och är ett långsamt och krypande karaktärsporträtt om en kvinna som antingen är på väg att helt gå upp i sin tro eller förlora den. Rose Glass debut som långfilmsregissör och manusförfattare kommer inte lämna dig oberörd.

 

Det tål att påpekas att det här inte är en film som far med stora gester och en jump scare per minut. Den kräver tålamod och fokus på ett sätt som de flesta skräckfilmer inte gör. Jag är dock lite frågande till genrebenämningen. För mig är det här mycket mer av en psykologisk thriller med vissa, mindre, skräckelement. Det kan göra filmen en otjänst i och med att jag inte tror den går hem hos gemene skräckfan.

 

Samspelet mellan de två huvudsakliga skådespelarna, Morfydd Clark (Maud) och Jennifer Ehle (Amanda) är en förutsättning för att den här filmen ska funka så bra som den gör och framförallt Ehle gör en mycket fin roll. Rose Glass manus låter de båda spela ut de dramatiska scenerna väl och deras begynnande vänskap gör att filmens upplösning blir så mycket mer effektiv.

 

Pandemin ställde till det för Saint Maud som skulle gått upp på biograferna redan för två år sedan. När den nu finns på video-on-demand istället gör dig själv en tjänst - koppla bort allt annat och släck ner rummet. Se den själv... och ha rena underkläder redo mot slutet av filmen.

 

Betyg: 4+ when you see it, you'll shit bricks av 5 möjliga

 

Av Ulf - Söndag 16 maj 20:15

 


Regi: Joshua Zeman

Manus: Joshua Zeman (baserat på Maury Terrys bok The Ultimate Evil)

Medverkande: Paul Gimatti, Maury Terry, David Berkowitz mfl.

Produktionsbolag: RadicalMedia/Outpost Digital/Elastic mfl.

År: 2021

Längd: 239 min (4 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13156316/

 

Mellan 1976 - 1977 rådde det en allmän skräck i New York för den så kallade "Son of Sam" - en mördare som till synes utan motiv sköt unga par i deras bilar. När 24-årige David Berkowitz greps och fälldes för dåden andades de flesta ut, men journalisten Maury Terry var övertygad om att polisen inte fått fram hela sanningen. Det blev starten på Terrys besatthet med fallet som skulle följa honom livet ut.

 

I Netflix ambition att göra miniserier om i princip alla profilstarka seriemördare under 1900-talet (i alla fall känns det så) har turen nu kommit till Son of Sam. De fyra timmeslånga avsnitten känns således ganska bekanta till en början, men något händer ungefär i seriens mittpunkt. Istället för att fokusera på Berkowitz och/eller polisutredningen tar regissör och manusförfattare Joshua Zeman greppet att i huvudsak skildra Terry istället. Det är här det blir riktigt intressant.

 

Terry framstår som en mycket säregen typ som å ena sidan hade lite problem med saker som intervjuteknik och att värdera källor, men å andra sidan också besvisligen hade rätt om många saker han föreslog. Inte minst i och med publikationen av hans bok om fallet, Ultimate Evil (1987), gick det stora drevet igång och Terry blev en tacksam gäst att ha med i pratprogram där han ofta framstod i ganska dålig dager.

 

Boken var en stark drivkraft i ett ämne som intresserat mig ett bra tag, SRA (Satanic Ritual Abuse)-syndromet, som var ett ofta förekommande narrativ under 80-talets mer spekulativa stunder. I Sverige blev det kanske mest känt i debatten Siewert Öholm ville dra igång kring heavy metal.  Skillnaden mellan denna och tidigare moralpanikstormar var att SRA-teorin infiltrerade många legitima forskningsområden inom exempelvis psykologi. Resultatet är väldigt skrämmande och intressant att se. Jag hade önskat att Zeman hade tryckt lite mer på det här i sin dokumentär!

 

The Sons Of Sam driver tesen att det skulle vara fler som låg bakom de mord som Berkowitz dömdes för och att dessa personer var kopplade till allsköns kulter. Det intressanta med både Terrys och Zemans utforskande är att det antagligen ligger ett korn av sanning där någonstans, men inte alls på den nivå som den förre ville framställa det som. Det gör att tittaren själv får utröna vilken sanningen är på ett sätt som man inte brukar få i dokumentärer av det här slaget. Därför tycker jag också att den är snäppet bättre än de flesta jag sett producerade av Netflix - om inget annat för att den "mörkrets resa" som undertiteln nämner inte är så mycket Berkowitz som Terrys.

 

Betyg: 4 seasons of the witch av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 23 april 14:15

 


Regi: Michael Matthews

Manus: Brian Duffield & Matthew Robinson

Medverkande: Dylan O'Brien, Jessica Henwick, Michael Rooker mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Entertainment One/21 Laps Entertainment

År: 2020

Längd: 109 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2222042/

 

Joel Dawson säger att han hade en helt vanlig uppväxt... tills världen gick under. När jorden hotades av en asteroid stor nog att slå ut allt liv tog planetens regeringar beslutet att bomba den med allt de hade och hoppas på det bästa. Asteroiden försvann, men strålning och kemikalier gjorde att världen plötsligt fick en insektspopulation som kunde växa till enorma proportioner. Sedan dess har de få överlevande bott i skyddsrum och mest haft kontakt med varandra via radio. Joel beslutar sig dock för att ta sig de 15 milen till kusten för att återförenas med sin flickvän från sju år sedan. Det är bara det att Joel inte har en suck om hur man överlever på ytan...

 

Jäklar vad jag behövde detta! Efter några dagars halvdana filmer var Love & Monsters en riktig fyrverkeripjäs till äventyrsfilm. Brian Duffield & Matthew Robinson hämtar friskt från mer kända äventyrs- och science fiction-filmer, men gör det på samma sätt som Stranger Things (2016) gör det - hyllning och inspiration istället för plagiat. Tänk monsterdesignen från Starship Troopers (1997) blandat med valda delar från Zombieland (2009) och du kommer rätt nära sanningen.

 

Inget av detta skulle dock funkat utan Dylan O'Brien. O'Brien har den där kvaliteten som ett fåtal skådespelare har - att framstå som älskvärd och mänsklig även i de mest intensiva actionsekvenser. Han är en perfekt everyman eftersom hans okunskap om världen utanför tangerar tittarens egen. De hade enkelt kunnat göra honom till en råtönt genom att överspela på hans benägenhet att "frysa" vid farliga situationer, men i och med att han kämpar för att bli bättre får tittaren direkt sympati för honom. Kombinera detta med en bra supporting cast där framförallt Michael Rooker gör en kul roll och Love & Monsters blir ett ytterst välspelat actionäventyr. De har till och med castat världens bästa hund, Boy. Om en film har en bra hund är jag såld direkt och Boy är absolut bland de bästa fyrbenta vännerna på länge.

 

Det enda jag har att anmärka på är att sista akten känns lite stressad. Jag skulle vilja ha den här filmen kanske 20 minuter längre, men helst av allt vill jag ha en uppföljare! Det är en imponerande värld med lika imponerande specialeffekter som regissör Michael Matthews har varit med och byggt upp. Det finns tillräckligt många äckliga creepy crawlies i naturen så att enorma versioner av dem ofta blir grymt häftiga.

 

Love & Monsters är actionäventyr med hjärta. Det kanske inte är världens smartaste film direkt, men så förbaskat älskvärd att jag bara vill ha mer!

 

Betyg: 4+ good boys av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 22 april 12:30

   


Animated Double Feature: Over The Moon & A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 

Efter att ha trollbundits av årets animerade nominerade hitintills var det igår dags för de som inte tippas ha någon större chans att vinna. Därmed inte sagt att de skulle vara dåliga. Ofta hittar jag mina favoriter bland just de där produktionerna som inte hyllats till skyarna. Igår började det dock illa med kinesisk-amerikanska Over The Moon (2020).

 

Over The Moon

 


Regi: Glen Keane & John Kahrs

Manus: Audrey Wells

Medverkande: Cathy Ang, Phillipa Soo, Ken Jeong mfl.

Produktionsbolag: Glen Keane Productions/Janet Yang Productions/Netflix mfl.

År: 2020

Längd: 95 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7488208/

 

Fei Fei växer upp med de sagor hennes mamma berättar för henne om mångudinnan Chang'e och dennas gemål, Houyi. När mamman efter en tids sjukdom dör lyckas Fei Fei ändå hitta glädje i arbetet på familjens bageri - tills den dagen då hennes pappa träffar en ny kvinna. Fast besluten att träffa mångudinnan för att få sin önskan om hennes mamma tillbaka uppfylld börjar Fei Fei bygga en raket.


Varje gång jag recenserar en animerad film för barn måste jag tänka mig tillbaka till hur jag själv skulle reagerat om jag såg den som liten. Vissa saker översätts helt enkelt inte så bra från barndom till ens vuxna jag. När jag gjorde detta tankexperiment med Over The Moon blev resultatet dock det samma - det här är en riktig skitfilm.


Tänk en valfri Pixar-film och plocka bort all charm, all karaktärdesign värd namnet och krydda den med riktigt taffliga sångnummer och du får Over The Moon. Jag gillar musikaler skarpt. Vad jag inte gillar är musikaler där alla låtarna handlar om vad karaktärerna för tillfället gör. Jämför exempelvis med öppningen till The Lion King (1994). Här är ledmotivet integrerat med historien, men slår dig inte över huvudet med vad de menar hela tiden. Istället för "it's the circle of life" skulle det i Over The Moons sätt att skriva låttexter på bli något i stil med "the monkey is carrying the lion cub up the cliff and there are a lot of animals down below.". När det musikaliska dessutom låter plastigt och massproducerat blir varje sångnummer en övning i tålamod.


Karaktärsdesignen ser ut som något katten hostat upp och sen är det manuset... det är helt enkelt uselt.Vi har sett den här storyn tusen gånger förr. "Åh nej, min familj ser inte ut som den en gång gjorde! Jag måste göra något åt saken, men på vägen lär jag mig att min förälder alltid är med mig i mina minnen" och yada-yada-yada. Som sagt, en riktig skitfilm. Betyg: 1 döda CG-ögon av 5 möjliga.



A Shaun The Sheep Movie: Farmageddon

 


Regi: Will Becher & Richard Phelan

Manus: Mark Burton  & John Brown

Medverkande: Justin Fletcher, John Sparkes, Amalia Vitale mfl.

Produktionsbolag: Aardman Animations/Amazon Prime Video/StudioCanal mfl.

År: 2019

Längd: 86 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Belgien + ett ton andra

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6193408/

 

Den lilla bondgården på den engelska landsbygden där fåret Shaun bor tillsammans med sina vänner får utomjordiskt besök! Staden drabbas av UFO-feber när flera i lokalbefolkningen ser något mystiskt på natthimmeln. Men allt är inte vad det verkar som och Shaun måste skydda besökaren från en organisation som säkert inte vill bjuda den på pizza direkt.

 

Jag är sjukt svag för leranimation. Det finns något så tillfredsställande med att verkligen se att det här är karaktärer och modeller som verkligen finns fysiskt och inte enbart som ettor och nollor. Därför har jag också alltid gillat Will Bechers filmer. De är lika mycket hantverk som roliga och spännande äventyr och hans stil går aldrig att ta miste på. När man dessutom blandar leranimation med science fiction-tema har man sålt mig direkt.

 

I motsats till Over The Moon är den här filmen fylld av fantasi och detaljrikedom. Becher är, skulle jag vilja påstå, världens främste leranimatör och han visar verkligen prov på det här. Bechers vana trogen talar inte karaktärerna annat än i påhittade fraser och läten. Det gör att filmen passar mycket bra för vem som helst. Det finns ingen språklig barriär och ingen anledning att vänta på en dubb. Allt berättande är visuellt och även om det inte är världens mest originella historia (det här är leranimationen av E.T. (1982)) lyser kärleken till både karaktärer och genre igenom. Referenserna är många och ofta jäkligt smarta, men ligger inte heller i förgrunden och blir ett ok för filmen att dra. Har du minsta intresse av sci-fi har du mycket kul igenkänningshumor att hämta här.

 

Farmageddon var precis vad jag behövde efter skitmackan som var Over The Moon. Där den förra var en överdrivet tillrättalagd "produkt" känns det här som en rejäl film. Och leranimation är som sagt jäkligt coolt!

 

Betyg: 4 fårastronauter av 5 möjliga




Av Ulf - Söndag 18 april 17:00

 

Regi: Jasmila Zbanic

Manus: Jasmila Zbanic

Medverkande: Jasna Djuricic, Johan Heldenbergh, Boris Isakovic mfl.

Produktionsbolag: Coop99 Filmproduktion/Deblokada Produkcija/Digital Cube mfl.

År: 2020

Längd: 101 min

Land: Bosnien & Hercegovina/Österrike/Nederländerna + en mängd andra.

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8633462/

 

Srebrenica, sommaren 1995. Medan den serbiska armén drar fram mot staden försöker de holländska FN-styrkorna lugna innevånarna. Sanningen är att de fått order om att inte "provocera" serberna utan förhandla med dem. De har dock ett dåligt utgångsläge då de inte fått nya leveranser sedan februari och serberna är både välbeväpnade och stridserfarna. Mitt i kaoset arbetar Aida Selmanagic som tolk mellan stadens innevånare och FN-styrkorna samtidigt som hon försöker säkra sin egen familjs säkerhet.

 

De flesta krig är, om än fruktansvärda, ganska kallt logiska. Sida X vill ha något (land, resurser etc) från sida Y och stridigheter utbryter. Kriget i det forna Jugoslavien (eller "krigen" snarare) tillhör inte de mest lättförståeliga. Det finns så många märkligheter som inträffade, men samtidigt finns det en del beröringspunkter som alla kan enas om var rent åt helvete fel. Massakern i Srebrenica är en av dessa beröringspunkter. Drygt 8 000 pojkar och män avrättades i vad som med största sannolikhet är det värsta krigsbrottet i Europa sedan andra världskrigets slut.

 

En sådan historia förpliktigar. Hur gör man film av ett krigsbrott där många inblandade fortfarande är i livet? Jasmila Zbanic har lyckats. Zbanic har erfarenhet av den här typen av film innan och har även förstahandsupplevelser av kriget att dra ifrån. Den närmast dokumentära stilen i Quo Vadis, Aida? verkar till ämnesområdets fördel. Det känns som att Zbanic har fångat det totala kaos som måste ha rådit utanför FN-högkvarteret när närmre 30 000 människor ville söka skydd där.

 

Det är också viktigt att påpeka att Zbranic, sin vana trogen, inte målar ut några hjältar i den här filmen, annat än i viss mån Aida. FN-soldaterna står inför en omöjlig situation, Srebrenicas befolkning reagerar på det sätt som man förväntar sig att de ska reagera (läs: med bestörtning, som om deras liv dragits upp med rötterna) och det finns även ljusglimtar hos de serbiska styrkorna. Det är det som gör den här konflikten så komplex att skildra. Aida stöter på en gammal elev som nu står med vapen mot henne. Han frågar hur det är med henne och med hennes familj, men tittaren vet att om hon skulle försöka fly skulle han inte tveka att skjuta. Det är en absurd situation fångad på film.

 

Det enda jag i viss mån hade önskat lite mer av är kontexten av FN:s uppdrag under händelserna. Vad hade de befogenheter att göra? Hur reagerade omvärlden gällande agerandet? Det enda jag vet om detta utan att researcha vidare är att det blev en stor mängd förhör om det. I övrigt är Quo Vadis, Aida? ännu en mycket stark berättelse nominerad i kategorin bästa utländska film. Det är inte ens 30 år sedan massakern hände och den får aldrig någonsin glömmas bort.

 

Betyg: 4+ sällsamma nutidshistorier av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 4 april 14:54

 



Dokumentärkategorin på Oscarsgalan brukar alltid ha ett gäng filmer som är svåra att få tag i. På grund av pandemin har det i år varit enklare än vanligt att hitta dem på streamingtjänster, inte minst eftersom många av dem är medproducerade av tjänsterna i fråga. Efter att ha sett den troliga vinnaren i kategorin, Collective(2019), gav jag mig i kast med två extremt väsenskilda dokumentärer igår med det amerikanska rättssystemdramat Time och den sydafrikanska naturdokumentären My Octopus Teacher.

 

Time

 

 

Regi: Garrett Bradley

Manus: N/A

Medverkande: Rob Rich II, Fox Rich, Freedom Rich mfl.

Produktionsbolag: Concordia Studio/Good Gravy Films

År: 2020

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11416746/

 

Fox Rich kämpar för att hennes man Rob ska släppas ut från fängelset i förtid med vad hon anser vara ett på tok för hårt straff. Genom Richs filmade material får vi följa processen mot ett frisläppande.

 

Det finns inte mycket jag gillar med Time. Faktum är att jag mest blir arg bara jag tänker på den och det är av flera anledningar, men däribland finns troligtvis inte vad filmen ämnade. Det är klart att Rich har en agenda här. Hon vill få hem sin make och gott så, men jag har sällan sett en så pass vinklad dokumentär som den här!

 

Tidigt i filmen får vi reda på att Rich dömts till 60 års fängelse för ett bankrån. Riktigt hårt, så jag började göra research för att kolla vad som låg bakom domen. Förutom att han hade tidigare fängelsestraff för allvarliga brott sa han nej till en uppgörelse som skulle gett honom max tolv år bakom galler. Återfallsförbrytare, får chans att klara sig undan ett livstidsstraff och sumpar den och erkänner villigt att han utförde brottet. Om man är dum i huvudet får hela kroppen lida, känner jag mest. Det är inte synd om Rich och jag känner inte större sympati för Fox heller. Hon visas upp som en "god kristen kvinna" men när hon inte är i kyrkan och pratar om hur mycket hon älskar Jesus visar hon upp allt annat än en kristlig sida. Det är så mycket spel för gallerierna.

 

Det vinklade berättandet till trots hade jag kanske kunnat ge den här filmen något för produktionsvärdena... om där fanns några. Filmad i svartvitt utan poäng och med ett ljudspår som hela tiden ligger som en surrande nål i örat är Time en riktigt jobbig film att titta på. Det kanske värsta är att den fråntar fokus på det reella problemet med galna straff och helt bisarr överrepresentation i de amerikanska fängelserna om du är av en mörkare nyans. Den här filmen gör både sitt eget ämne och ämnet i en bredare kontext en otjänst. Undvik.

 

Betyg: 1 friserad historia av 5 möjliga

 

My Octopus Teacher

 


Regi: Pippa Ehrlich & James Reed

Manus: Pippa Ehrlich & James Reed

Medverkande: Craig Foster, Tom Foster

Produktionsbolag: Netflix/Off The Fence/The Sea Change Project

År: 2020

Längd: 85 min

Land: Sydafrika

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12888462/

 

Dokumentärfilmaren Craig Foster håller på att gå in i väggen efter att ha arbetat i princip dag och natt i flera år. Hans räddning blir att återvända till de vatten utanför Godahoppsudden för att återuppta sin barndomspassion för fridykning. En dag får Craig se något fantastiskt - hur en bläckfisk använder snäckskal för att bygga kamoflage. Fascinerad börjar han observera bläckfisken och en märklig vänskap uppstår.


Vem spillde Disneymagin utanför Sydafrikas kust? Den här historien är så osannolik att jag inte hade trott på den om jag inte sett den själv. Craig Fosters vänskap med bläckfisken, som uppenbarligen känner igen honom och gärna kommer fram och vill ligga i hans famn, är en mäktig upplevelse. Att bläckfiskar var intelligenta visste jag sedan innan (faktum är att de testar lika högt som primater i vissa avseenden), men att veta att de kan lösa ett pussel är väldigt annorlunda från att se den i princip uppträda som en knähund.


Fosters passion för att skildra undervattensmiljön som den är slits också mellan att låta naturen ha sin gång och om han ska hjälpa sin vän när hon då och då råkar illa ut. Han försöker hålla sig så neutral till projektet i sig som möjligt, men det är uppenbart att han är rörd över den tillgivenhet som bläckfisken visar honom. Sedan tidigare har Foster arbetat som fotograf till en del större dokumentärproduktioner och hans kunnande när det gäller undervattensfotografering (notoriskt svårt även för dem som kan) är verkligen i världsklass. Det är en förunderlig värld Foster visar oss. De böljande kelpskogarna är fulla av liv från de minimala, millimeterstora räkorna till stora bestar till hajar. Jag önskar att jag hade kunnat se den på duk. Det är säkert en upplevelse! Kanske något för Den Blå Planet att satsa på?


My Octopus Teacher är en historia som träffar mig rakt i hjärtat. Den som känner mig vet att jag är en stor djurmänniska som ofta trivs bättre än deras sällskap än med mina artfränder. Det enda lilla jag hade önskat är att filmen varit lite längre och att vi hade fått reda på lite mer om Foster själv. Om du gillar naturdokumentärer vågar jag dock lova att du kommer gilla det här!


Betyg: 4+ bläckfisktentakler av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 28 mars 19:17


Regi: Florian Zeller

Manus: Christopher Hampton & Florian Zeller (efter Zellers pjäs med samma namn)

Medverkande: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots mfl.

Produktionsbolag: Trademark Films/Cine@/AG Studios NYC mfl.

År: 2020

Längd: 97 min

Land: Storbritannien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10272386/


Anthonys minne börjar svika honom och hans dotter, Anne, vill att han ska skaffa hemhjälp. Anthony, fruktansvärt defensiv, lyckas dock driva varje sköterska till vansinne tills Anne inte vet vad hon ska ta sig till. Samtidigt går Anthonys glömska från virrighet till full demens med en rasande fart.


Det är inte någon överdrift att kalla Anthony Hopkins för en av vår tids främste skådespelare. Det är heller inte någon överdrift att säga att han sedan 2000 - talets början varit med i en väldig massa skräp eller filmer där han inte får använda hela sitt register. Hans porträtt av sin namne i The Father kommer bli den roll som han tillsammans med den iskalle Hannibal Lecter blir ihågkommen för. Han får spela ut hela sitt känsloregister och filmens slutscen är så hjärtskärande i rå, naken mänsklighet att jag kom på mig själv med att hålla andan. Så bra är han.


The Father är inte en enmansshow dock utan Hopkins har en mycket skicklig motspelerska i Olivia Colman. Colman har i princip aldrig gjort en dålig roll och hon påminner mig om en brittisk Frances McDormand, som hon ironiskt nog troligen kommer tappa Oscarn till i år. The Father är kort och gott förra årets mest välspelade film bland en mängd välspelade filmer.


Filmen har dock vissa svagheter i regin i övrigt. Florian Zeller knockar som sagt skådespelarregin så långt han bara kan, men det märks att han är skolad teaterdramatiker i första rummet och filmregissör i andra. Som jag varit inne på med många av årets nominerade filmer är teater och film väldigt skilda medium. Det är inte lika tydligt som i flera av de andra filmerna jag recenserat inför Oscarsgalan, men det är en irriterande skavank som hade kunnat rättas till tämligen enkelt.


Zeller skiner dock starkt i sitt manusförfattande. The Father är en bedrägligt enkel berättelse, men med de ständigt skiftande tidsperspektiven är tittaren snart lika förvirrad som Anthony - på ett bra sätt. Zellers föresats är att skildra hur demensen tar våra minnen och sätter dem i allt mer osannolika kontexter. Samtidigt följer manuset hela tiden en grym logik med att hoppen blir längre och längre och att när Anthony går och lägger sig vet han aldrig om han kommer vakna upp till nästa dag eller om hans hjärna spelar spratt med honom och han egentligen befinner sig flera år från sina minnen av gårdagen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här filmen kan användas i undervisningssyfte för att beskriva demens. Jag tror att det är så nära vi kan komma en tydlig definition av något som patienten inte själv kan definiera när det gått tillräckligt långt.


The Father är knappast en solskenshistoria direkt, men det är en djupt fascinerande och känslosam skildring av hur en väldigt självständig man förlorar kampen mot sitt eget sinne. Om Hopkins inte får en Oscar för den här rollen finns det fan ingen rättvisa.


Betyg: 4+ minnen av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 21 mars 21:30

 
  

Regi: Ron Howard

Manus: J.D Vance & Vanessa Taylor (baserat på Vances roman)

Medverkande: Amy Adams, Glenn Close, Gabriel Basso mfl.

Produktionsbolag: Imagine Entertainment/Netflix

År: 2020

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6772802/

 

J.D Vance växer upp som det yngre av två syskon i en småstad i Ohio. Runt sig har han mer eller mindre hela sin släkt som består av allsköns excentriska personligheter. Många år senare läser J.D till jurist på Yale och försöker desperat få ett sommarjobb så att han kan betala terminsavgiften. Mitt i allt ringer det från Ohio. Hans mor har tagits in på sjukhus efter en heroinöverdos och J.D tvingas återvända hem, kontemplerande över sin uppväxt och framförallt de två kvinnor som format honom - hans mamma och hans mormor.

 

Ron Howard är vad jag skulle vilja dubba som sinnesbilden av en "kompetent" regissör. Han gör sällan en riktig stinker och lika sällan något som jag tycker är fantastiskt. Framförallt är det saker som Hillbilly Elegy som jag tycker han gör bra - dramakomedier med stora krav på skådespelarregi. Därför är också den här filmen en riktig höjdpunkt i hans karriär.

 

Skådespelet är som sagt verkligen på topp. Den som fått mest goda vitsord är Glenn Close som familjens mormor, "Mamaw", och hon är värd varenda fint ord som skrivits om hennes rollprestation. Hon är lika delar surkärring som kraftpaket och sannerligen inte en lätt typ att leva med. Close lyckas hela tiden hålla rätt ton och hjälps mycket av makeup-avdelningen som gjort ett helt fantastiskt jobb inte bara med Close utan även övriga karaktärer. I och med att det här är en sann historia och karaktärerna verkliga personer verkar det som man lagt ner extra mycket jobb på att få dem så porträttlika som möjligt - en trevlig touch i en biografifilm som inte handlar om kändisar. Det är nog dags för Close att knipa Oscarn efter denna, hennes åttonde (!), nominering utan vinst.

 

Amy Adams sitter inne med nästan lika många nomineringar (sex stycken), men fick ingen nick i år. Det är synd eftersom hennes porträtt av J.D.:s mor, Bev, även det är mycket bra. Bev är en karaktär med så mycket känslor att det svämmar över mest hela tiden, om det så är kärlek som hat, och Adams skildrar detta perfekt. Även Owen Asztalos som den unge J.D måste nämnas. Han får sitt riktiga genombrott med den här filmen och ska bli spännande att följa.

 

Det jag främst gillar med Hillbilly Elegy är balansen den håller mellan sin svärta och sitt ljus. Den slår inte, likt många av årets nominerade, över till att bara bli elände, men den är knappast sockersöt heller. Det känns som en sann uppväxtskildring, mer realistisk än de flesta även om karaktärerna är minst sagt färgstarka. En mycket trevlig överraskning som jag hade förväntat mig skulle vara Hollywood-pekoral men visade sig ha både hjärta och bett.

 

Betyg: 4 starka kvinnoporträtt av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se