Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Tisdag 12 nov 20:30

 

 

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

 

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

 

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

 

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

 

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

 

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

 

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 29 okt 11:39

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari (baserat på Nathan Ballingruds kortroman The Visible Filth)

Skådespelare: Armie Hammer, Zazie Beetz, Karl Glusman mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Two & Two Pictures/AZA Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5913798/


Will lever ett till synes enkelt liv som bartender på det lokala vattenhålet Rosie's. En kväll hamnar en av stamgästerna, Eric, i slagsmål. När Will städar upp i förödelsen hittar han en mobiltelefon som någon tappat i tumultet. Besluten att lämna tillbaka den till den rättmätige ägaren tar Will med sig mobilen hem över natten. Allt ställs dock på sin spets när mobilen får en rad mycket obehagliga meddelanden - som kan ha med mord att göra.

 

Sågad längs med fotknölarna av tyckarna på IMDB och ljumna recensioner av kritikerna har Wounds knappast haft en lysande release. Jag förstår ärligt talat inte varför. Armie Hammer är alltid sevärd och så även här i rollen som Will. Birollerna sköter sig också med kanske den främste företrädaren i Brad William Henke som Eric. Det är inga rollprestationer som kommer ge någon en Oscar direkt, men för genren är de gott och väl över standard.

 

Wounds främsta kvalitet ligger i manuset. Om det inte vore för att Babak Anvari i ett svagt ögonblick hade valt att överförklara en del skeenden är det här en jäkligt obehaglig film. Bortom de omedelbara chockeffekterna (vilka ofta är snygga) finns här ett underliggande tema av missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet som är väldigt stark. Några märkliga dialogval och ovan beskrivna svaga ögonblick i att förklara saker lite väl mycket är manuset en rejäl sak fjärran från många lättviktiga kusiner i genren.

 

Det här är det första jag ser av Babak Anvari och jag kommer hålla ögonen öppna för fler projekt. Nu ska han tydligen göra en serie om kryptider, vilket kanske inte är det främsta sätt att använda sin talang på. Nåja, den som lever får se.

 

Betyg: 4- djupgående sår av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 20 okt 16:00

 


Regi: Vince Gilligan

Manus: Vince Gilligan

Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9243946/

 

Jesse Pinkman är på flykt. Efter att ha undkommit fångenskap och ett sista möte med sin gamle chef och tidigare vän, Walter "Heisenberg" White, måste Jesse på något vis undvika stadens polis och samtidigt komma fram till en plan för ett nytt liv. Men vänner och bundsförvanter växer inte på träd och att försvinna kostar pengar...

 

Okej, en epilog till Breaking Bad (2008 - 2013), en av årtiondets bästa tv-serier? Av seriens skapare och utan krystade skådespelarförändringar? Count me in! Samtidigt som jag verkligen uppskattade den här filmen för vad den var fråntar den en del av nämnda seriens sista avsnitt. Jag behöver inte veta hur Jesse agerade efteråt - det räcker med att han är fri att göra precis vad han vill. Jag förstår viljan att knyta samman eventuella lösa trådar, men jag brukar föredra ett lite öppnare slut på mina populärkulturella besattheter. Nåja, Vince Gilligan visar var skåpet ska stå med sin fortsatta karaktärsanalys av en viss Mr. Pinkman.

 

Föga förvånande är El Camino Aaron Pauls film från bildruta ett. Många bekanta ansikten dyker upp både i tillbakablickar och i nyinspelat material, men det här är Jesses story arc som får ett slut. Både Paul och Gilligan känner karaktären utan och innan och med en längre speltid än ett avsnitt av tv-serien låter de båda Jesse få tid att utvecklas. Om du förväntar dig mer av den snabba och suspensfyllda serie som var originalet blir du kanske besviken. Det här är mer eftertänksamt, tillbakalutat och, återigen föga förvånande, filmiskt.

 

El Camino är en märklig liten film. Den står upp väl på egna ben som en epilog till serien, men å andra sidan tror jag att många av seriens fans inte riktigt kommer gilla den. Det gör att den hamnar i någon slags limbo. Du måste ha god kännedom om serien för att det här ska vara begripligt överhuvudtaget, men om du har god kännedom om serien kanske du inte gillar den just därför. Själv blev jag positivt överraskad av El Camino. Den må inte vara nödvändig i berättelsens kontext, men Jesse Pinkman är en fascinerande karaktär som jag alltid gärna ser mer av.

 

Betyg: 4- välfyllda kylskåp av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

Av Ulf - Torsdag 3 okt 14:45

 


FFF Dag 6: Prisutdelning och skräckhistoria

 

Det här årets festival går alldeles för snabbt. Varje tidigare år har jag trots att jag älskar det här varit ganska lättad när det varit över. Det har en benägenhet att bli väldigt intensivt liksom. I år har man dock lyckats fantastiskt bra med schemaläggningen. Ingen dag känns för tung eller för lätt och det gör att jag upplever att det går så snabbt som det gör. Eftersom man aldrig kan vara nöjd känns det som det går för snabbt nu. Mest för att jag inte vill att festivalen ska ta slut. Igår kollade jag in Horror Noire: A History Of Black Horror (2019), gick på prisutdelningen för Mélièspriserna och såg en klassiker på duk för första gången i Pulp Fiction (1994).

 

 

Horror Noire är en analys och historielektion i den amerikanska skräckfilmens sätt att behandla afroamerikaner på vita duken. Ett stort antal framstående skådespelare, regissörer och filmhistoriker ger sin syn på saken med avstamp från 1915 års Birth Of A Nation och jobbar sig framåt.

 

Det är inte jättevanligt att FFF kör dokumentärer, men när man gör det hittar man så gott som alltid riktiga pärlor. Det här är inget undantag. Horror Noire gör något som merparten av populärkulturella dokumentärer inte gör - riktig analys. I de flesta liknande dokumentärer jag sett har det förr eller senare urartat i ett referensmaraton som kan sammanfattas med "kommer du ihåg den här filmen? Det gör vi!". Horror Noire är både smart och ger en mycket bredare analys än brukligt. Det funkar riktigt, riktigt bra. Givetvis kulminerar filmen med Jordan Peeles meteoriska karriär från YouTube-komiker till att vinna en Oscar för ett manus som dessutom råkade vara för en skräckfilm. För filmintresserade i allmänhet och genrefilmfans i synnerhet är Horror Noire en höjdare. 4 dokumentärer som inte fördummar av 5 möjliga.

 


Jag tänker inte recensera Pulp Fiction här och det av den enkla anledningen att jag förväntar mig att alla har sett den. Har du inte sett den och är över 15 år, vad gör du då här? Sluta läs och se en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Det är en order.

 

Innan screeningen av Pulp Fiction drog igång var det dags för både prisutdelning för kort- respektive långfilm nominerade i Méliès-klassen för bästa europeiska genrefilm. Årets nominerade var Werewolf, Why Don't You Just Die, Boyz In The Wood, His Master's Voice, Monument samt Here Comes Hell. Själv hoppades jag stenhårt på Boyz In The Wood, men priset för bästa långfilm gick istället till polska Werewolf. Det var ett okej val, även om jag bland de nominerade filmerna rankade den ganska lågt. I kortfilmsklassen knep spanska Stigma priset och även om jag skulle vilja att den var längre var det ett mycket bra val. När jag på söndag summerar festivalen kommer jag ge en massa rankings och egna "priser" så håll utkik!

 

Jag måste också nämna twisttävlingen som föregick Pulp Fiction. Jag har varit på en herrans massa filmfestivaler i mina dagar, men det är bara på FFF sådant här händer. Små happenings som förhöjer ens upplevelse så jäkla mycket. Jag är full av beundran för alla idéer och lekfullhet som ingår i Lundafestivalen och det gör mig till en lycklig besökare! Stort cred till festivalgeneral Maritte Sørensen för hela festivalupplägget än så länge!

 

Ikväll blir det ett digert program med spanska The Incredible Shrinking Wknd 17:30 (Kino 2), över till Filmstaden 2 för sydkoreansk zombierulle i The Odd Family: Zombie On Sale 19:30 och avslutningsvis tillbaka till Kino för amerikanska Bliss 21:35. Häng på!

Av Ulf - Tisdag 1 okt 12:30

 

FFF Dag 4: Det polskaste av det polska, pastischer och porrmord

 

Festivalens fjärde dag visade bortom allt tvivel att årets feature-startfält är bland de starkaste jag upplevt under mina år på FFF. Jag har nog aldrig delat ut så här många fyror på så kort tid. Förvisso bjöd dagen på festivalens första etta, men FFF är inte komplett utan åtminstone en riktig stinker. När jag summerar festivalen på söndag skulle jag inte bli förvånad om 2019 års upplaga kommer ha det högsta snittet sedan jag började föra statistik. Men, dagen började med den "där" filmen...

 

 

 

En grupp hotell- och restaurangelever åker till den polska landsbygden för att göra sin praktik. Väl där lever de under strikta förhållningsregler under ställets föreståndare samtidigt som de försöker göra sitt främsta för att göra upplevelsen så dräglig som möjligt. Sen kanske det finns en häxa eller något också... eller ja... typ. Kanske.

 

Eftersom många kända regissörer föga förvånande studerade film vid något högre lärosäte finns det också en hel uppsjö med riktigt bra studentfilmer som blivit mer eller mindre klassiker. Jagoda Szelcs Monument (2018) kommer inte gå till historien som en av dessa. Trots prov på fin regi från Szelc, med nästan en von Triersk kvaitetet emellanåt, är hennes manus under all kritik. Det börjar bra, med ett jäkla fint ställe att spela in på och smått groteska små detaljer som lovar mycket. Allt detta faller tyvärr samman efter filmens inledande halvtimme. Det är inte det att vi lämnas med så värst många frågor när eftertexterna rullar utan att svaret på dessa frågor är så urbota dumt att jag brukar underkänna mina gymnasieelever om de tar den här, den lataste, av utvägar.

 

Det är riktigt synd det här. Monument innehåller små korn av briljans, inte minst i Dorota Lukasiewiczs porträtt av den sadistiska hotellföreståndaren, men helheten känns verkligen studentikos. Tekniskt imponerar Monument bitvis, men den överliggande polska dysterheten (se i princip alla polska filmer som kommer utanför landets gränser) ligger som en blöt filt över hela produktionen. Här finns inget av den galghumor som fanns i festivalens andra polska feature, Werewolf (2018), och när jag ser folk runtomkring mig somna till under filmens gång förstår ni på vilken nivå det här är. Undvik. 1+ polska dysterkvistar av 5 möjliga.

 

 

 

 

 

Kvällens två andra filmer avnjöts i soffan. Först ut var den brittiska skräckkomedin Here Comes Hell (2019). Handlingen kretsar kring fem vänners återträff i ett gammalt slott på den engelska landsbygden. Victor, en något oansvarig jetsetter, har köpt slottet av en anledning - det är samma ställe som den ökände ockultisten Ichabod Quinn genomförde sina experiment på och sedermera försvann spårlöst från. Och Victor har tänkt lyckas där Ichabod snubblade...

 

För den som undrar hur The Evil Dead (1981, se där, en bra studentfilm) hade sett ut om den utspelade sig på 1930-talet är Jack McHenrys och Alice Sidgwicks Here Comes Hell en bra fingervisning. Efter att ha börjat som en mer klassisk spökhistoria flippar manuset fullständigt (på ett bra sätt!) och likheterna med Raimis mästerverk är både många och tydliga. McHenry och Sidgwick kan sin filmhistoria och för en gammal skräckräv som undertecknad blev det ett nöje i sig att räkna alla referenser de får till. Referenserna är väldigt smart inbakade dock och tar aldrig över för handlingen.

 

Det enda som i viss mån stör är att det ibland märks att filmen är Kickstarter-finansierad och gjord på en väldigt tajt budget. De praktiska effekterna är verkligen underbara, men vissa andra saker har fått bli nedprioriterade, exempelvis produktionsdesign och det enkla faktum att slottet är så kallt att man ser skådespelarnas andedräkt, hur mycket de än försöker dölja det genom att röka. Småsaker som detta till trots hade jag riktigt jäkla kul med Here Comes Hell med flertalet gapflabb. 4 referenskavalkader av 5 möjliga.

 

 

Sista filmen för kvällen var den amerikanska Mope (2019), en biografisk skildring av de misslyckade porrskådisarna Steve Driver och Tom Dong och deras försök att göra sig namn i branschen. Driver är helt övertygad om att de är stora stjärnor som bara måste få rätt projekt och lyckas övertala Dong att bli hans lojale partner. Tillsammans får de anställning på ett produktionsbolag så långt ner i hierarkin att man är dagar från att gå i konkurs. För Driver och Dong är det dock drömmen, men drömmar kan snabbt bli till mardrömmar.

 

Mope baserar sig på ett uppmärksammat kriminalfall och har flera av de involverade i biroller är de spelar sig själva. Det gör att filmen känns autentisk och frågan är var de skulle hitta casting till många av de här rollerna utanför porrbranchen? Mope är nämligen väldigt explicit i sina sexskildringar så om du har problem med sex på film är det här absolut fel film för dig. Samtidigt känner jag att det här är mest chockerande för en amerikansk publik. Jag kanske är fel person att fråga, eftersom jag har sett i princip allt av det "värsta" som satts på film i konstnärligt syfte, men Lucas Heynes och Zack Newkirks film blir ibland lidande i sina försök att vara "edgy". Det är synd eftersom det finns en riktigt bra och märklig historia här!

 

Även om jag i viss mån kan vända mig mot ovanstående har Heynes och Newkirk skrivit ett förbaskat roligt manus där skrattet fastnar i halsen. De har också en ytterst välspelad film med Mope, i synnerhet gällande de två huvudkaraktärerna som spelas av Nathan Stewart-Jarrett respektive Kelly Sry. Framförallt Stewart-Jarretts mer känslosamma scener känns rakt in i hjärtat och han påminner mig om en yngre Mahershala Ali. Ibland får dock Mope problem med vilken ton man vill förmedla. Vill du göra en avslöjande exposé om porrbranschens mörka sidor? Visst, kör hårt. Vill du göra en komedi om samma branschs trots allt ganska komiska aspekter? All the more power to you! Men var försiktig med hur du blandar och ger. Mope får ibland ett något splittrat intryck, men är ändå sevärd, inte minst av tidigare nämnda skådespelarprestationer. 4- ballbusters av 5 möjliga.

 


Ikväll screenar jag tysk sci-fi i The Final Land och sexualpolitikkritiska kinesisk animation i S He... och diskar.

Av Ulf - Måndag 30 sept 13:15

 

FFF Dag 3: Existensiella ungrare och irländska spökerier

 

Festivalens tredje dag inleddes från soffan. Jag är väldigt tacksam för att få tillgång till screeners till vissa filmer, för i motsats till vad många tänker är det inte lätt att hålla fokus uppe när man ser x antal filmer om dagen under en tiodagarsperiod. Screeners är ett sätt att kunna sträcka ut på soffan, vila korsryggen och dricka ohälsosamma mängder kaffe. Tacksam var ordet. När man dessutom får se en riktigt bra film från Ungern av alla länder är det bara bonus.

 

 

 

Peter Hogarth försöker hitta sin far som försvann spårlöst närmre 30 år tidigare. Hans far, en framträdande vetenskapsman, tros ha haft något att göra med ett antal olyckor som inträffade efter en rad vetenskapliga experiment i Colorado i början på 1980-talet. Men när Peters undersökningar kopplas till Pentagon och topphemlig information måste han fråga sig vad hans far egentligen arbetade med?

 

Baserad på Stanislav Lems roman från 1968 målar György Pálfi, Zsófia Ruttkay och Gergö V. Nagy upp en konspirationsthriller utöver det vanliga. Det som börjar som en resa för att hitta en försvunnen fadersgestalt blir något större när manuset slänger in allt från SETI till referenser till Francisco Goya (!). Det hade lätt kunnat bli ett mischmasch utan substans, som lite mer esoterisk science fiction tyvärr ofta blir, men till allra största del fungerar ungrarnas film alldeles ypperligt. Det beror först och främst på det ovan nämnda manuset som i all sin märklighet trots allt verkar vettigt och logiskt. Det enda jag i viss mån har att klaga på är att man inte riktigt lyckas knyta ihop slutet och låter diverse karaktärer göra totalt ologiska val. Resan dit är dock väl värd din tid. Fantasieggande, välskriven och spännande. Det är den här typen av filmer som FFF är som gjord för. Var skulle jag annars få tag i en ungersk science fiction-film baserad på en polsk författare? 4+ sovande jättar av 5 möjliga.

 

 Kvällens första pass på bio bjöd på årets Méliès-nominerade kortfilmer. Tidigare år har det varit ganska högt och lågt med bidragen, men det som präglade 2019 års nominerade var hur jämna de var. Tyvärr uteblev därav de riktiga topparna, men här fanns heller ingenting som störde mig till den milda grad att jag bara väntade på att bidraget skulle ta slut. Det bidrag som trots allt stack ut lite mer än andra för min del var turkiska Avarya (2019). 

 

En man ombord på ett rymdskepp har ledsnat rejält på skeppets AI som vägrar låta honom landa på någon planet som inte är "perfekt". Efter att ha legat i kryosömn i flera hundra år bestämmer sig mannen för att göra uppror mot AI:n. Det är dock inte alltid som enkelt att göra när AI:n följer Asimovs robotlagar - däribland att de måste förhindra att människor skadar sig själva eller låter sig själva bli skadade.

 

Gökalp Gönens science fiction-animation är en vackert producerad och galghumoristisk historia om hur vi bör vara försiktiga med hur vi programmerar framtida AI:s. Asimov själv var expert på historier om vad som hände när de robotlagar han själv postulerade sattes ur spel eller motverkade sitt syfte och Gönen följer i samma spår. Good show!

 

Den andra film som stack ut något var den alldeles för korta spanska body horror-rullen Stigma (2018). En ung homosexuell man får en ovälkommen sängkamrat efter en natt tillsammans med sin kille - en sängkamrat som försöker förändra honom från grunden.

 

David Velduques kortfilm har ett förvisso väldigt tydligt tema (bara titeln säger det mesta), men den här Cronenberg-doftande lilla pärlan visar uppe väldigt fina effekter och har något att säga. Som jag skrev ovan är det väldigt synd att den inte är längre. Jag hade väldigt gärna sett att den var dubbelt så lång. Detta för att ge karaktärerna mer tid att utvecklas, vilket hade gett slutpoängen mer eftertryck.

 

Utöver dessa två kortfilmer utgjordes startfältet av Dispersion (Schweiz, 2018), Gunpowder (Frankrike, 2019), Facelift (Tyskland, 2019), Bleeding Lies (Storbritannien, 2018) samt Still Life (Grekland, 2018). Det som jag gillade med årets startfält var att man verkar ha försökt att diversifiera ursprungsländerna mer än tidigare. Sedan jag började bevaka festivalen har annars Frankrike, Spanien och Storbritannien varit överrepresenterade i antalet nominerade och har ofta haft både två och tre bidrag. Ett bidrag per land räcker långt och jag tror också det gjorde det här till det jämnaste startfältet på många år. Sen att ingen kortfilm riktigt föll mig helt i smaken är sin sak.

 

Värt att nämna när jag ändå skriver om kortfilm på festivalen är de retrovisningar av kortfilmer från tidigare festivaler som ligger före vissa features. Det är ett väldigt kul grepp och blir lite som en best of-samling. Framförallt var jag väldigt glad över att få se den kanadensiska höjdaren The Black Bear(2015) som jag letat efter i subtitlad version sedan jag först såg den för fyra år sedan. Se den om ni hittar den. Den är förbannat jäkla rolig!

 

 

Kvällen avslutades med irländska spökerier i Extra Ordinairy (2019 där den eviga singeln Rose är tröttnat på sin mediala förmåga - inte minst eftersom den fick hennes far att bokstavligen explodera! Istället försöker hon försörja sig som bilskoleinstruktör. Detta blir det dock ändring på när änkligen Martin kommer in i hennes liv. Någon eller något har besatt hans tonårsdotter och den enda som kan hjälpa honom är Rose. 

 

Irland är ett av mina favoritländer när det kommer till komedier och Extra Ordinairy bara förstärker min kärlek till den gröna ön. Mest av allt påminner den mig om något som Neil Gaiman hade kunnat koka ihop, vilket är ett bra betyg bara det. Skådespelarna lyckas väldigt bra med sina roller, i synnerhet Will Forte som den avdankade popstjärnan Christian Winter. Manuset är roligt om än inte särskilt fullt med överraskningar. Det är framförallt i regin (Mike Ahern/Enda Loughman) och den komiska timing som denna uppvisar som Extra Ordinairy lyfter. Det är en film av hög klass, men saknar kanske det där lilla extra som lyfter den hela vägen upp till toppbetyg. Jag vill oftast ha lite mer svärta i mina komedier än som ges här, men det är en söt och engagerande spökhistoria som du inte kommer att ha tråkigt med. 4 besatta brödrostar av 5 möjliga.

 

Ikväll landar jag direkt från jobbet i biofåtöljen och kollar in polsk psykologisk thriller i Monument klockan 17:00 för att sen sträcka ut på sofflocket och screenar brittisk skräckkomedi i Here Comes Hell samt något odefinierbart (men säkert underbart) i amerikanska Mope.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se