Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Fredag 7 feb 22:15


Regi: Rupert Goold

Manus: Tom Edge (baserat på Peter Quilters pjäs End Of The Rainbow)

Skådespelare: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Calamity Films/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 118 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549996/


Mot slutet av 1960-talet hade megastjärnan Judy Garland bränt alla broar i Hollywood och var persona non grata i princip hela landet. Som ett sista försök att rädda vårdnaden om sina barn åker hon till London för en serie konserter, men hennes mångåriga missbruk håller på att hinna ifatt henne.

 

Judy Garland är en av de där stjärnorna som jag alltid måste påminna mig om hur stor hon egentligen var. Många av barn- och ungdomsskådespelarna från Hollywoods guldålder är household names i staterna, men här i Svedala kanske vi känner till det mest kända de gjort och inte så mycket mer. Garland var tyvärr arketypen för hur illa det kan gå för en barnstjärna när studion inte ser till barnets bästa utan endast är ute efter nästa kassako. På så vis kan jag verkligen förstå varför Garland reagerade som hon gjorde och den nedåtgående spiral hon fastnade i.

 

Renée Zellweger kommer med största sannolikhet plocka hem sin andra Oscar för den här rollen. Som jag skrev i en recension nyligen går det tyvärr tio på dussinet av biografifilmer över underhållningskändisar, men i Judy har Zellweger lyckats med en förvandling inte bara till utseende utan även till persona. Jag glömde hela tiden bort att det var Zellweger som spelade Garland. Illusionen är komplett. När hon dessutom gör sina egna sångnummer kan det inte bli annat än högsta betyg för hennes insats.

 

Även manus och regi är väldigt fina, i synnerhet det förstnämnda. Genom en upphackad kronologi lyckas Tom Edges adaption av Peter Quilters pjäs skildra de väsentliga händelserna i Garlands barndom som ledde fram till henne senare problem utan att för den sakens skull berätta en komplett biografi från A till Ö. Tag lärdom, biopicförfattare!

 

Judy var verkligen en överraskning för mig. Jag hade inte förväntat mig att tycka så mycket om den som jag gjorde, i synnerhet inte eftersom jag tillhör de där jag skrev om för några paragrafer sedan - jag kände inte till mycket alls om Garland. En tragisk historia om en ikon med en magisk Zellweger i högform.

 

Betyg: 4 regnbågar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 5 feb 14:52



Regi: Kasi Lemmons

Manus: Gregory Allen Howard & Kasi Lemmons

Skådespelare: Cynthia Erivo, Leslie Odom Jr., Joe Alwyn mfl.

Produktionsbolag: Martin Chase Productions/New Balloon/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4648786/


Åren innan det amerikanska inbördeskriget flyr slaven Minty från ett plantage i Maryland. Efter att ha tagit sig till Philadelphia kommer hon i kontakt med den underjordiska järnvägen och blir en legendarisk figur i amerikansk historia - slavbefriaren Harriet "Moses" Tubman.

 

Det tog tills 2019 innan någon gjorde en fullängdsfilm om Harriet "Moses" Tubman. Det är i princip ofattbart. Tubman är en av de stora hjältarna under det amerikanska slaveriets slutskede och tiden har verkligen varit mogen att berätta hennes historia länge nu. Den närmsta anledningen jag hittat till att så inte varit fallet innan är att Disney ägde manusrättigheterna och vägrade av en eller annan anledning göra filmen. När rättigheterna släpptes fria tog det inte lång tid förrän den här filmen producerades. Det var på tiden, inte bara för historien i sig utan för att det är en väldigt bra film också.

 

Om jag ska vara lite krass är flertalet av filmer om det amerikanska slaveriet tämligen snarlika. Framförallt kvinnoroller inom dessa har fokuserat nästan uteslutande på offerbiten, men inte på allt det coola som dessa kvinnor faktiskt gjorde för att stå upp för sig själva och sina rättigheter. Harriet känns mycket mer komplett i det sammanhanget. Vi får följa en hel karaktärsutveckling från att ha varit en viljestark person som tvingats vara underdånig till den totala badass hon blev. Det är mycket Cynthia Erivos förtjänst i huvudrollen. Erivo spelar skjortan av samtliga i filmen och jag är väldigt glad att det inte blev den ryktade versionen av berättelsen där Viola Davis skulle spela Tubman.

 

En annan, ofta bortglömd, detalj i berättandet är betydelsen av slavsångerna. Eftersom de som jobbade på fältet oftast sjöng under arbetets gång var det inte någon av slavägarna som lyssnade på texterna efter ett tag. Vissa låtar betydde olika saker och som diggare av americana och country är det riktigt häftigt att höra gamla standards så som de var tänkta att användas från början.

 

Att Harriet inte fått fler än två Oscarsnomineringar är lite av ett mysterium. Det finns så mycket bra att ta av här som borde uppmärksammas, inte minst Kasi Lemmons sjukt snygga regi och hennes arbete med manuset tillsammans med Gregory Allen Howard. Eftersom Hollywood verkar vara oförmögna att nominera mer än en kvinna i de tunga klasserna per år hade Lemmons varit en mycket bättre val är Gerwig... just sayin.

 

Om du är intresserad av amerikansk historia eller helt enkelt vill se en riktigt spännande historia med en verklig superhjälte rekommenderas Harriet varmt.

 

Betyg: 4 and the rock cried outs av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - Tisdag 4 feb 14:15

   



Animated Double Feature: Klaus & I Lost My Body

 

Så här mindre än en vecka innan Oscarsgalan brukar det alltid bli att jag får göra lite double feature-inlägg. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt med timmar för att varje film ska få ett enskilt inlägg. Igår blev det två filmer från kategorin för animerad långfilm, den spansk-brittiska Klaus (2019) och franska I Lost My Body (2019).

 

Klaus handlar om den väldigt bortskämde och priviligerade Jesper som har försakat alla chanser hans rike far gett honom. När han försöker bli kuggad från brevbärarskolan för att kunna återvända till ett liv i lyx har pappan dock andra planer. Han skickar Jesper till den avlägsna ön Smeerenburg med uppdraget att få igång postväsendet där. Det är bara det att Smeerenburg är den mest kaotiska staden i hela landet och som om detta inte vore nog bor en gigantisk, mystisk och säkert farlig främling i skogen.

 

Netflix gjorde den här filmen en otjänst genom att inte använda den officiella filmpostern utan istället ha en ytterst ful thumbnail som länk. Presentation spelar roll. Därför hade jag inte heller särskilt stora förhoppningar på Klaus, men det är glädjande nog en liten dold pärla i årets Oscars-utbud. En söt historia om hur vänlighet skapar mer vänlighet och välvilja är något som inte är jättevanligt i dessa "edgy" tider. Föga förvånande är Klaus en julfilm, men den är tack och lov inte särskilt sliskigt sentimental utan de känslor den beskriver gör den med fingertoppskänsla och finkänslighet. Med flertalet bra röstskådespelare och en uppdaterad klassisk look (handritade bilder men CG-ljussättning) är Klaus en välkommen tillbakablick till svunna tiders animerade långfilmer som rekommenderas varmt. Jag kanske fällde en tår i slutet också. Kanske. Betyg: 4 släktfejder av 5 möjliga

 

Franska I Lost My Body är en annan typ av animation och väldigt... fransk - på ett bra sätt! Naofelle växer upp tillsammans med avlägsna släktingar sedan hans föräldrar omkommit i en bilolycka. En ständig drömmare och missnöjd med sitt jobb som pizzabud korsas hans vägar med den vackra Gabrielle som han också faller pladask för. Samtidigt, i en annan del av Paris, är en avhuggen hand ute på egen... hand (heh...) och tycks leta efter något...

 

Om Klaus var en positiv överraskning är I Lost My Body en total käftsmäll. Naofelles leverne och öde går rakt in i hjärtat och även om han oftast menar väl blir det så fel. Eller blir det det? Det är en resa som lämnar mycket upp till tittaren vad den egentligen mynnar ut i, vilket brukar känneteckna filmer som jag verkligen gillar. Jag är inte ensam om det här tydligen. Det är den första animerade långfilm som vunnit kritikerpriset i Cannes och den imponerar stort både med sin berättarteknik och animation. Tecknarstilen påminner mestadels om en mix mellan traditionell europeeisk stil och japansk anime och jag får nästan lite vibbar av Studio Ghibli. I Lost My Body är ett typexempel på hur man använder sig av animerad film för att berätta historier som skulle vara mycket svåra att berätta i konventionell spelfilmsform. Jag tvivlar på att jag kommer se något bättre animerat i år. Dessvärre lär den vara för "svår och djup" för att ta hem Oscarn, men missa för Guds skull inte den här filmen! Det är bland det bästa du kan se från 2019. Betyg: 5 händer på vift av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 29 jan 15:30

 

 

Regi: Steven Bognar & Julia Reichert

Manus: N/A

Skådespelare: Junming 'Jimmy' Wang, Robert Allen, Dave Burrows mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions & Participant

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9351980/

 

När den gamla GM-fabriken i Dayton, Ohio köps upp av kinesiska bilglastillverkaren Fuayo är tongångarna till en början väldigt positiva. Flertalet gamla anställda på GM får tillbaka sina jobb, men snart står det klart att de olika arbetskulturerna i Kina och USA inte alls går särskilt väl ihop.

 

Under finanskrisen 2008 gick General Motors på knäna och fick slå igen ett antal fabriker. Den kinesiska boomen i världsekonomin har lett till en vilja från kinesiskt håll att investera i USA. Slå ihop de två händelserna och du bäddar för, om inte katastrof, så i alla fall rejäla konflikter. Steven Bognar & Julia Reichert  har fångat detta skeende i en uppseendeväckande dokumentär.

 

Mest talande är de arbetsmässiga skillnaderna mellan Kina och USA. När jag såg scenerna från de kinesiska fabrikerna tänkte jag stilla att vi i väst kommer aldrig kunna komma upp i den formen av effektivitet gällande tillverkning som utförs av människor. De anställda i Kina visas arbeta tolvtimmarsskift och har två lediga dagar i månaden. Givetvis blir kulturkrocken total när de kinesiska ägarna ska försöka driva sin amerikanska fabrik på samma sätt.

 

Med svenska ögon sätt är arbetsförhållandena i båda länderna horribla. Ett intensivt anti-fackligt arbete både i Kina och USA. Eller, på pappret har de kinesiska arbetarna ett fungerande fackförbund. Det är bara synd att det styrs av VD:ns svåger. Motståndet gällande fackförbund från amerikanska arbetsgivare är sedan länge väletablerat. Ändå är det en hel del av arbetarna som försöker organisera sig för att förändra saker. Det gör nästan ont att se hur arbetarrättigheterna blir trampade på gång på gång i American Factory.

 

American Factory är dock inte kritik mot Kina direkt utan mot hela kapitalismen som sådan. Den visar med all önskvärdhet att rika knösar resonerar likadant om de så heter Bob eller Wu. Efter att ha sett den här filmen är jag väldigt glad över att bo i ett land där fackförbunden fortfarande är starka. Det borde du också vara.

 

Betyg: 4 upp till kamp av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 24 jan 21:00

 

 

Regi: Jay Roach

Manus: Charles Randolph

Skådespelare: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/BRON Studios/Lionsgate

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6394270/

 

När Megyn Kelly agerade som moderator för en av republikanernas förvalsdebatter 2016 ansatte hon Donald Trump om hans sätt att tala om kvinnor. Det blev starten på en hatstorm mot Kelly från Trumps supportrar och även att hon hamnade i blåsväder hos sin chef på Fox News, Roger Ailes. Men allt är inte vad det verkar på Fox nyhetsredaktion och snart börjar rykten florera om Ailes egen behandling av kvinnor och de "tjänster" han bett dem om...

 

Tre kraftpaket till kvinnor bär Bombshell på sina axlar tillsammans med en alltid lika sevärd John Lithgow i rollen som Roger Ailes. Det är en imponerande casting man fått till med en av 90-talets stora kvinnliga stjärnor i Nicole Kidman, en av 00-talets diton i Charlize Theron och en av de nu klarast lysande stjärnorna i Margot Robbie. Samtliga är mycket bra i sina roller, men om jag skulle hålla någon lite över de andra är det Theron som den slipade Kelly som lyckas pendla mellan att vara stoiskt professionell på jobbet och att öppna upp sig i scenerna med sin familj. Det är en svår balansgång. Om Robbie hade fått lite, lite mer scentid hade hon varit däruppe också, men ligger för mig precis snäppet under. Det är dock hårklyverier. Bombshell är en fantastiskt spelad film.

 

Det är också uppfriskande att se en story av det här slaget som grundar sig i den mer konservativa amerikanska politiska falangen. Fiktiva historier som behandlar de här ämnena brukar oftast tillskrivas vänstern eller det som USA kallar för liberaler. Bombshell visar med all önskvärd tydlighet att verkligheten inte är svartvit. Som skildringar av riktiga personer har Charles Randolph på ett skickligt sätt ställt sig utanför politiken i sitt manus och fokuserar mycket mer på människan istället för partilinjen. Det gör karaktärerna levande och intressanta.

 

Bombshell är en viktig film i vad den skildrar. På sätt och vis var händelserna på Fox News en prolog till Harvey Weinstein-skandalen ett år senare. De visade att det är fullt möjligt att plocka ner gubbslem från pedistalerna de satt sig själva på och att det skulle komma från konservatismens högborg är lika oväntat som intressant. Det är inte en perfekt film (exempelvis skulle jag vilja se mycket mer av efterspelet och de huvuden som rullade på Fox bara ett kort tag senare), men ytterst sevärd. Dessutom, när såg man Malcolm McDowell i något senast? Bara en sådan sak.

 

Betyg: 4 breaking news av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 2 jan 17:52

 


Regi: Taika Waititi

Manus: Taika Waititi (baserat på Christine Leunens roman)

Skådespelare: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlett Johansson mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Piki Films/Defender Films mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Nya Zeeland/Tjeckien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2584384/

 

Tioårige Jojo är, i alla fall på ytan, en fanatisk medlem av Hitlerjugend som lever för faderland och führer. En dag lyckas dock Jojo smälla av en granat precis bredvid sig. Han överlever, men hans hälta och ansiktsärr gör att han "ursäktas" från fler officiella sammankomster. Deprimerad försöker Jojo hitta en ny plats i tillvaron. Då är det tur att man har Hitler som låtsaskompis och har upptäckt en spännande och mörk hemlighet i hemmet - någon bor i väggarna!

 

Även om Taika Waititi hade haft ett antal roller förr och skrivit en del kortfilmer var det först med den sanslöst roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014) som han dök upp på min radar. Sedan dess har det pekat spikrakt uppåt för nya zeeländaren och han har fått mycket goda vitsord även om sin senaste film, Jojo Rabbit.

 

Det är en minst sagt säregen historia som Waititi har valt att göra film av och den första halvtimmen känns det mest rätt flasmsigt om jag ska vara ärlig. Lite som att "ahaha, titta, vi driver med nazister för det är... edgy?". Men sen händer något med tonen i filmen som gör att jag uppskattar den lite väl uppsluppna början mer. Jojo är uppenbart en karaktär som längtar efter att känna att han hör hemma någonstans och det är också därför han dras till nazismen så starkt som han gör. När han tvingas hitta andra sammanhang och utmana sin benhårda tro blir Jojo Rabbit en lika intressant som rolig skildring över en uppväxt i ett totalitärt samhälle.

 

Waititi själv spelar fantasiversionen av Hitler och har uppenbarligen kul med rollen. Att låta Hitler spelas av en maorisk jude var det bästa långfingret han kunde räcka åt den gamle diktatorn, sa han i en intervju. Det är inte Waititis fel att media i mångt om mycket fokuserat på hans porträtt av Hitler, men det har lite satt de andra skådespelarna i skuggan, något de verkligen inte förtjänar. Framförallt imponerar Roman Griffin Davis (Jojo) stort i sin skådespelardebut. Scarlett Johansson är även hon mycket bra (som vanligt), men det som förtar hennes prestation lite är att hon gör en riktigt, riktigt usel tysk accent. Jag vet inte vad det låter som, men någon blandning mellan att bryta på franska och ryska kanske? Slutligen måste även Thomasin McKenzie nämnas som gör ytterligare en bra roll efter sitt genombrott med Leave No Trace (2018).

 

Jojo Rabbit är en sällsam blandning mellan djupaste allvar och lättsinne. Jag är inte säker på att den kommer tilltala alla, men jag hade rätt kul samtidigt som en eller två scener nästan fick hjärtat att snöra ihop sig av tyngd. Resultatet blir en film som i alla fall undertecknad kommer komma ihåg ett bra tag.

 

Betyg: 4 Gestapobyråkrater av 5 möjliga

Av Ulf - 30 december 2019 13:36

 


Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Skådespelare: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: MRC/T-Street

År: 2019

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8946378/


När den otroligt framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död på sitt kontor pekar allt på ett självmord. Familjen, tillsammans med Harlans sjuksyster Marta, samlas för att höra vad som kommer hända med den gamles väl tilltagna arv. Samtidigt anländer privatdetektiven Benoit Blanc till familjehemmet. Någon har anlitat honom för att ta reda på vad som egentligen hände Harlan. Han är nämligen inte alls säker på att det rör sig om ett självmord...

 

Rian Johnson lyckades studsa tillbaka från den minst sagt omdebatterade åttonde installationen i Star Wars-sagan, The Last Jedi (2017), med något totalt annorlunda. Knives Out är på ytan en klassisk pusseldeckare, men döljer fler bottnar än vad man först anar. Att den dessutom bitvis är förbaskat rolig skadar inte heller.

 

Ensemblen som Johnson har att arbeta med är rent utav spektakulär. Utöver en lysnade Daniel Craig (med den medvetet värsta fejkaccenten jag hört på ett bra tag) som detektiv Blanc får vi bland andra se Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer. Samtliga är väldigt bra, men om jag skulle välja en favorit av dem blir det Jamie Lee Curtis som den extremfalska äldre bitchen Linda Drysdale, tätt följd av familjens new age-flummare Joni spelad av Toni Collette. Huvudrollen innehas dock av kubanska stjärnskottet Ana de Armas och hon håller verkligen jämna steg med veteranerna. De Armas har haft roller i flertalet välkända produktioner innan men visar här att hon också kan bära en film. Helt klart någon att hålla ögonen på.

 

Johnson har skrivit ett manus som leker med sin genre genom att båda ge oss exakt vad vi förväntar oss samtidigt som han lyckas dra bort mattan under våra fötter vid fler än ett tillfälle. Det är ett smart konstruerat mysterium som dessutom bjuder på rikligt med svart humor. För att göra historien än tajtare skulle jag dock gärna sett att den vore en halvtimme kortare. Det är en vanlig sak jag brukar orera om, men av en anledning - historier som kör extravarv utan att de behöver det använder inte en effektiv berättarstruktur, vilket definitivt är något gynnar de flesta deckare. För den som gillar who-dunnit-mysterier med humor rekommenderas dock Knives Out varmt.

 

Betyg: 4 fejkade Kentuckydialekter av 5 möjliga

Av Ulf - 27 december 2019 10:17

 


Regi: J.J Abrams

Manus: J.J Abrams & Chris Terrio

Skådespelare: Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2527338/

 

När den sedan länge döde kejsar Palpatine på något vis verkar vara tillbaka tvingas Rey, Finn och Poe ut på en jakt för att ta reda på vad som egentligen pågår. Samtidigt försöker Kylo Ren, nu högste ledare av The First Order, slutföra vad hans morfar, Darth Vader, en gång föresatte sig att göra. Det drar ihop sig till en slutstrid som kommer avgöra galaxens öde.

 

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag avskyr J.J Abrams filmer. Folk har hyllat honom för att han tog upp facklan efter George Lucas prequels och förde historien vidare. Själv är jag av åsikten att vilken regissör som helst hade klarat av att göra något bättre än Lucas tågolyckor till prologberättelser. Abrams gjorde dock mer än vad plikten krävde med första filmen i den nya trilogin - The Force Awakens (2015). Ja, det är i princip en remake på första filmen från 1977, men som curtain raiser, det vill säga ett första kapitel i en filmserie och dess sätt att etablera den nya ordningen (no pun intended), fungerar den ypperligt.

 

Det samma kan jag tyvärr inte säga om 2017 års The Last JediNär jag recenserade den gav jag den en trea. När jag nu såg om båda de nya filmerna inför The Rise Of Skywalker märkte jag hur jäkla ihopklistrad den är. Den hänger inte ihop någonstans med nästan tragiskt uselt berättartempo och karaktärsögonblick som kommer från ingenstans alls. Jag hade knappast gett den en trea vid en omrecension. Den satte också Walt Disney Pictures och J.J Abrams i en prekär situation - hur fan räddar vi upp en trilogi där andra delen gör sitt yttersta för att motsäga den första? Svaret är att man gör så gott man kan. The Rise Of Skywalker är knappast en perfekt film, men med tanke på den uppförsbacke den tvingas starta i tack vare Rian Johnsons felsteg med förra filmen är det nästan ett under att den inte har fler logiska luckor i manuset.

 

Det som Terrio & Abrams lyckas med i sitt manus är att ge flertalet karaktärer en motivation till att göra saker som inte fanns i förra filmen. Det är också här jag för första gången känner att fokus ligger nästan helt på de nya karaktärerna. Ja, många karaktärer från de gamla filmerna är med även här, men med undantag av Palpatine tar de en mycket mer tillbakalutad roll än tidigare. Det är förvisso nästan ett måste med Han Solo borta (The Force Awakens), Luke Skywalker i de sälla jaktmarkerna (The Last Jedi) och Carrie Fishers död (jävla verkligheten), men skiftet av fokus är inte mindre välkommet för det.

 

Tyvärr har man också gjort valet att slänga in alla karaktärer man kunnat rättfärdiga att ha med i en eller annan cameo, samt presenterar nya karaktärer som antingen redan skulle varit etablerade sedan innan eller försvunnit i en manusrevidering. The Rise Of Skywalker är en film som formligen osar fan service och det är verkligen en mixed bag. Bara för att man kan visa något så behöver man inte göra det. Även problemet med tempot från förra filmen kvarstår. Första halvan av filmen ville jag mest bara skrika "andas, för helvete!" åt duken eftersom det är ett väldigt hoppande fram och tillbaka mellan planeter, actionsekvenser och jakten på MacGuffins. Runt mittstrecket börjar dock filmen fokusera allt mer på relationen mellan Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och det blir genast mycket bättre.

 

Jag har verkligen avskytt karaktären Kylo Ren i de tidigare filmerna och i och med The Last Jedi känner jag att hans historia inte fick tid att utvecklas. När den i den här filmen kommer till sin logiska slutpunkt känns det därför lite bitterljuvt. Om karaktären hade varit bättre skriven från början hade effekten blivit desto maffigare. Adam Driver gör vad han kan med rollen och han har trots allt fått några scener här som vida överträffar alla tidigare skrivna för karaktären. Daisy Ridley har konsekvent varit den bättre av de två och så även här. Driver har redan en betydande och imponerande karriär utanför Star Wars och jag både hoppas och tror att Ridley inte kommer ha några problem att staka ut en bana för sig själv i en post-Star Wars-värld.

 

Filmens två veteraner som får mest att göra framför kameran är Carrie Fisher och Ian McDiarmid. Fishers tragiska bortgång för några år sedan borde enligt all logik betytt slutet för hennes Leia, men med hjälp av Disney-magi och kreativ klippning har man lyckats få med henne i den här filmen också. Det är brutalt imponerande att man inte bara låtit hennes scener bli en hyllning utan att hon är en drivande karaktär i vissa skeenden. Jag tror att Fisher hade varit stolt. 

 

McDiarmid gör en repris på sin roll som kejsar Palpatine och ingen, absolut ingen, annan kan göra den rollen. Jag är väl sisådär imponerad av förklaringen till varför och hur karaktären överlevt, men så fort han börjar prata glömmer jag bort allt det där. Palpatine är en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag håller honom högre än till och med Darth Vader eftersom Vader hade försonande drag och avslutade sitt liv med en heroisk handling. Palpatine har inget av det. Han är ondska rakt igenom... och jag älskar det.

 

Så ja, Skywalker-sagan har kommit till ett bokslut. Är det en perfekt film? Absolut inte, men med tanke på oredan den hade att städa upp efter The Last Jedi är den ett smärre mirakel. Jag uppskattade den framförallt för hur den gick tillbaka till det cykliska berättande som genomsyrat sagan och till sist gör en ansats att bryta kretsloppet. Det är en tillfredsställande pang-pang-avslutning med mer hjärta än hjärna och om man ska ha en av dessa kvaliteter väljer jag alltid den förra... även om det svider lite att ge Abrams ett gott betyg. 

 

Betyg: 4- bokslut av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se