Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Torsdag 12 sept 22:20

 


Regi: Lars Klevberg

Manus: Tyler Burton Smith

Medverkande: Mark Hamill, Aubrey Plaza, Gabriel Bateman mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures/MGM/Bron Creative mfl.

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8663516/

 

Den AI-utrustade dockan Buddi är alla barns högsta dröm. Det är dock ingenting som ensamstående mamman Karen har råd med till sonen Andy. En kväll får Karen dock chansen att ta hem en returnerad Buddi från leksaksaffären där hon jobbar. Snart upptäcker Andy att dockan är något defekt. De moraliska begränsningar som modellen ska vara programmerad med tycks inte fungera. Men hur farlig kan egentligen en enmetersdocka vara?

 

Child's Play är den senaste i raden av remakes på klassiska 80-tals-skräckfilmer och vi vet alla hur de brukar bli. I princip alla remakes, framförallt inom slashergenren, är skuggor av sina forna jag och mest ett cyniskt sätt att försöka casha in på en populär franchises namn. Eller så kan man göra det rätt. Child's Play anno 2019 gör det mesta helt rätt.

 

Uppdateringen av storyn med att gå från en docka besatt av själen av en avliden seriemördare (80-talet var en annan tid...) till AI låter som ett typiskt grep för att föra in franchisen i nutid. Det fungerar dock över alla förväntan. Den här versionen av Chucky, med en mästerlig Mark Hamill som röstskådespelare, agerar som jag skulle kunna se en robot som börjar lära sig om självmedvetande skulle göra. Den är bunden av sin grundprogrammering, att göra sin ägare till dess bästa vän, men utan moraliska spärrar finns det ingen gräns den inte kan passera för att detta ska ske. Med en logik kall som vilken Terminator som helst blir Chucky obehaglig för första gången sedan 1988.

 

Egentligen det enda ställe där originalfilmen slår nyversionen på fingrarna handlar om skådespelet. Originalet stack ut för de osedvanliga solida skådespelarprestationerna i en slasherfilm, men här är det mer av det ordinära slaget. Inget som stör, men heller ingen (exklusive Mark Hamills röstskådespel) som sticker ut. Nyversionen är det bästa av två världar. Den har originalets mer seriösa ton i jämförelse med uppföljarna, men de senare filmernas scener av riktigt splattiga ögonblick.

 

Jag hade verkligen inte förväntat mig något av den här filmen och det kanske är därför jag tyckte så mycket om den. Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar den för alla fans av 80-talsskräck. Haka inte upp dig på de estetiska skillnaderna bara. Alla behöver en ansiktslyftning då och då... även om man råkar vara gjord av plast och kretsar.

 

Betyg: 4 men de kunde väl gett Brad Dourif en cameo av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 25 aug 14:15

 


Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Bona Film Group/Heyday Films/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 161 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7131622/

 

Rick Dalton är en westernskådis på dekis som spenderar merparten av sina dagar tillsammans med sin assistent och tillika stuntman, Cliff Booth. Under 1960-talet sista år försöker Dalton hitta sitt fotfäste igen samtidigt som både Hollywood och landet i sig är i en våg av förändring. Och mitt i alltihop flyttar en viss Roman Polanski in i grannhuset tillsammans med sin fru Sharon Tate...

 

Tarantinos nionde film (hans egen numrering, så jag ska inte bråka med den) är ett porträtt av en av brytpunkterna i Hollywoods historia. Det lika tumultartade som förändringsbenägna 1960-talsidealet är på väg ut och nya skuggor lurar bakom varje hörn. Att Tarantino kan sin filmhistoria visste vi sedan innan, inte minst eftersom elaka tungor säger att han stjäl sina filmer från obskyra äldre diton, men Once Upon A Time... kan vara hans mest referensspäckade film hitintills. Det är namn, platser, musik och filmer som skymtar förbi under de närmre tre timmarna vi får följa Rick, men det är aldrig frågan om "referensstapling" - det vill säga när man övertydligt pekar på något och indirekt säger till publiken: "Ser ni? SER NI? SE!". Visst finns här referenser som alla som inte levt under en sten hela sitt liv plockar upp direkt, men jag tror ändå att du bör vara åtminstone ganska allmänbildad inom lite äldre film för att få ut mest av Once Upon A Time...

 


Att Tarantino kan regissera skådespelare är inte heller det någon nyhet och Once Upon A Time... är full med bra rollprestationer. Kombon DiCaprio och Pitt har en väldigt fin kemi tillsammans men det är framförallt den förra som spelar skjortan av samtliga inblandade. Ny Oscarsnominering inkasseras i januari. Även Margot Robbie går från klarhet till klarhet. Robbie avfärdades tidigt i sin karriär som "just another pretty face", men hon blir bättre i varje roll jag ser henne i. I Once Upon A Time... är hon lysande som den storögda och varma Sharon Tate.

 

För den som har lite koll på nutidshistoria så vet ni vad som händer på slutet... fast ändå inte. Ja, Mansons familj är med även här, men Tarantinos lösning är så briljant och oväntad att även om jag skriver att du inte kommer vänta dig slutscenerna kommer de slå dig som ett bowlingklot i skrevet. Det gör också filmens väldigt långsamma partier värdefulla... till en gräns.

 

Tarantino har sedan det tidiga 2000-talet gjort konsekvent längre filmer. Jag tänker inte sitta och räkna minuter i varje produktion han gjort, men undantaget Death Proof (2007) har alla hans filmer sedan 2004 varit över 150 minuter (återigen, med mannens egen numrering som räknar Kill Bill (2003) som en film, inte två) långa. Man hade utan problem kunnat klippa bort en halvtimme av Once Upon A Time... och fått den att flyta bättre. Framförallt är det väldigt många scener där karaktärer kör genom L.A utan någon dialog, mest för att Tarantino ska visa landmärken och spela musik. En eller två sådana scener hade varit helt på sin plats, men när de återkommer hela tiden blir de till sist ganska tröttsamma. 

 

Once Upon A Time... kan vara den mest Tarantino-aktiga film som Tarantino gjort. Den landar inte bland hans bästa eller sämsta. Om någon hade undrat över Tarantinos stilistiska drag hade jag visat dem den här filmen. Fast även en "medelmåttig" film med Tarantinos höga standard ligger skyhögt över det mesta du kan se. Rekommenderas för Tarantino-fans och filmnördar, kan bli lite väl långsam för andra. Se och avgör!

 

Betyg: 4 attackhundar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 21 aug 11:51

 

Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2019

Längd:  cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5290382/

 

Efter händelserna i första säsongen av Mindhunter är FBI:s beteendevetarenhet under stor press från både yttre och inre krafter. Holden har helt gått in i väggen och är intagen på en klinik i Los Angeles och Bills äktenskap knakar i fogarna. Samtidigt går arbetet på enheten vidare och när Atlanta drabbas av barnmord på barnmord kallas agenterna in för att profilera gärningspersonen.

 

Mindhunter kom som en frisk fläkt från ingenstans 2017. Det var en serie om gärningsmannapsykologi långt bortom det vanliga tugget som man såg vecka in och vecka ut i olika serier. En bidragande faktor till detta var verklighetsbasen som den byggde på. Joe Penhall och David Fincher går vidare i samma nedtonade och avskalade stil också i säsong 2, även om det här är mer av en polisprocedural än förra gången det begav sig. Det är också i detta som säsongen tappar en smula i jämförelse med den första.

 

Mindhunters första säsong byggde väldigt mycket på obehagliga samtal mellan utredarna och redan dömda mördare. Det var en masterclass i skådespel och spänningsbyggande med små medel. Säsong 2 är mer visuellt särpräglad än sin föregångare och detta är på gott och ont. Det liknar mer en traditionell polisserie, vilket aldrig var Mindhunters storhet, men å andra sidan blir det en ny utveckling och ett mer praktiskt orienterat resultat än säsong 1:s teoretiska. Det är nog en fråga om enkel smak det här och jag personligen föredrog den mer nedtonad, lågmälda varianten.

 

Vad jag än tycker om ovanstående är Mindhunters andra säsong fortfarande något av det bästa du kan se i genren. Skådespelet är åter i topp och manuset är starkt. Den finns dock en eller två bihandlingar som skulle mått bättre av att få utvecklas lite mer. Den första säsongens längd på tio avsnitt hade varit perfekt istället för den två avsnitt kortare andra säsongen. Avslutningen kommer lite hastigt och det finns så mycket mer att utforska här som bara lämnas därhän. Mindhunter är trots min kritik ett måste för genrefans. Nu hoppas jag verkligen inte att det går två år tills vi får se nästa säsong!

 

Betyg: 4+ icke glada barnasinnen kvar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 15 aug 23:30

 

Regi: André Øvredal

Manus: Dan Hageman/Kevin Hageman/Guillermo Del Toro

Medverkande: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush mfl.

Produktionsbolag: 1212 Entertaiment/Entertainment One/CBS Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3387520/

 

Det är Halloween 1968 när de tre tonåringarna Stella, Auggie och Chuck tänker ta med deras nya bekantskap (och räddare från det lokala mobbargänget) Ramón till ortens hemsökta hus. Enligt legenden bodde det en flicka som hade ihjäl några av bygdens barn med sina spökhistorier innan hon själv hängde sig. Bara en legend, eller hur? När gänget hittar en bok som sägs ha tillhört flickan börjar dock märkliga saker ske. Boken tycks skriva sig självt... med ungdomarna som huvudpersoner.

 

Alvin Schwartz bokserie Scary Stories To Tell In The Dark (1981 - 1991) är klassiker inom skräckgenren för ungdomar. De var alltid utlånade på det lokala biblioteket och jag kan ha befriat dem från ett skolbibliotek och glömt lämna tillbaka dem en gång i tiden. Starkt influerade av vandringssägner och moderna myter är Schwartz berörde Schwartz historier tidsandan samtidigt som de var tidlösa. Hur fungerar då den efterlängtade filmatiseringen? Faktiskt över all förväntan!

 

André Øvredal slog igenom med Trolljägaren (2010) och blev Norges främsta genrefilmsexport på köpet. Øvredal är som alltid en mycket skicklig regissör som producenterna tycks ha gett ganska fria händer. Det här är nämligen ganska magstarka historier för att vara riktade till ungdomar. I USA går filmen upp med en åldersgräns på 13 år, men det finns inte en suck att den svenska censuren skulle sträcka sig till 11 här. Øvredals storhet ligger framförallt i uppbyggnad och suggestion. Filmen har en väl tilltagen speltid för en skräckfilm inom ungdomsfacket och Øvredal använder denna till att bygga upp karaktärer men framförallt att låta skräckscenerna ta den tid de behöver.

 

Skådespelarna sköter sig, men ingen sticker direkt ut, möjligen med undantag för Zoe Margaret Colletti i huvudrollen Stella. Några mer eller mindre kända birollskådespelare skymtar förbi här och där, men framförallt handlar Scary Stories To Tell In The Dark om manus och regi. Øvredal är som sagt i toppform och Guillermo Del Toro håller tack och lov låg profil i den här produktionen. Man kan se hans influenser i vissa delar av monsterdesignen, men annars låter han Øvredal köra sitt eget race och tack för det.

 

Jag hade riktigt kul med Scary Stories To Tell In The Dark och hoppas på att den uppföljare som slutet lämnar öppet för kommer förr snarare än senare. En antologifilm som inte är en antologifilm. Rekommenderas!

 

Betyg: 4 gåshudsknoppar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 8 aug 22:28

 

 

Regi: David Yarovesky

Manus: Brian & Mark Gunn

Medverkande: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures/The H Collective/Troll Court Entertainment

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7752126/

 

När det ofrivilligt barnlösa paret Breyer hittar ett spädbarn i en kapsel som kraschlandat i skogen bestämmer de sig för adoptera pojken. Visserligen förstår de från första början att han inte är från Kansas direkt, men med en kärleksfull uppfostran ska det väl inte vara några problem? Pojken, Brandon, lever ett ganska normalt liv tills det puberteten kickar in. Det blir värre än hår på nya ställen och målbrott om vi säger så...

 

Det finns något väldigt tilltalande med grundidén bakom att ta ursprungshistorien från en superhjälte och inte bara ändra om detaljer utan helt och hållet vrida den på huvudet. För er som inte levt under en sten de senaste hundra åren är detta givetvis en variant på Supermans ursprung, ända ner till en familjegård i Kansas. Där tar dock likheterna stopp. Brightburn gör vår "superhjälte" till en superskurk i vardande och även om det är lite hit or miss är det mestadels det förstnämnda.

 

Den som läser bloggen vet att jag har allvarliga problem med Elizabeth Banks som skådis. I Brightburn är hon hör och häpna helt okej, troligen för att hon får spela något annat än "den roliga tjejen som inte riktigt klarar av att vara rolig och bara blir pinsam". I övrigt är filmen ganska okej skådespelad, men inte något att skriva hem om i det avseendet. Bäst är unge Jackson A. Dunn i rollen som Brandon, men det är inte för skådespelet man ser Brightburn.


Det är framförallt i ett avseende som filmen höjer sig flera snäpp över flertalet action/skräckfilmer - specialeffekterna. Brandons bärsärkargång skildras med varje bloddrypande detalj och vem som än står bakom effekterna har gjort ett fantastiskt jäkla jobb med att få saker att se äckliga ut. Här finns flertalet effekter som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare, utförda med en utsökt blandning mellan CG och traditionella praktiska bravader.

 

Jag brukar klaga på att filmer i regel är för långa, men jag hade gärna sett att Brightburn hade varit 25 minuter längre och gett Brandon mer karaktärsdjup. Det blir lite för lite av den varan innan hans "förändring", vilket gör filmen en otjänst. Trots detta är Brightburn en glad och bloddrypande överraskning för dig som vill se en lite annan take på alla superhjältefilmer som översvämmar marknaden. Good show!

 

Betyg: 4- piercade ögonglober av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 31 juli 16:00

 


Regi: Karim Amer & Jehane Noujaim

Manus: Karim Amer & Jehane Noujaim

Medverkande: Brittany Kaiser, David Carroll, Paul-Olivier Dehaye mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt9358204/

 

En titt på hur Cambridge Analytica-skandalen, där miljontals Facebook-användare fick sin data stulen och använd till riktad politisk reklam, utspelade sig. David Carroll, professor vid Parsons School of Design, bestämmer sig för att kräva företaget på all information de samlat in om honom. Det blir lättare sagt än gjort.

 

Just nu, i skrivande stund, finns det två riktade annonser längst upp i min Facebook-feed. Den första handlar om ett datorspel och den andra vill få mig att söka en tjänst som fastighetsförvaltare i Kristianstad. Det är inget tillfällighet. Jag spelar mycket datorspel och har spenderat ganska mycket tid med jobbannonser i sommar. Från detta kan eventuella köpare av min information utläsa en hel del som jag inte tänker gå närmre in på. Det är priset vi betalar för sociala nätverk.

 

Så länge det håller sig på den här nivån tror jag de flesta accepterar det. Det spelar inte så stor roll för mig om folk får reda på att jag spelar mycket datorspel eller kollar runt på annonssajter. Det är dock det vi inte ser som är skrämmande. När vår information används för att påverka vårt sätt att tänka om saker och ting. Falsk information och falska nyheter trängs i flödet och merparten tar sig inte tid att analysera vad de ser. Jag vågar påstå att jag är bättre än genomsnittet på just detta, om inte annat för att jag arbetat med medieanalys. Ändå är jag knappast ofelbar när det gäller att falla för fake news och frågan är om någon är det?

 

Karim Amer & Jehane Noujaim visar detta med all tydlighet i The Great Hack. De visar hur sociala medier missbrukas av makthavare och presumptiva diton för att få oss dit de vill. Jag visste inte hur djupt det här gick innan jag såg den här dokumentären och för det är jag väldigt tacksam. Det gäller inte bara att influera några väljare utan att styra hela länders och ibland regioners politiska framtid. Amer och Noujaim presenterar sin fakta och gör det på ett lättförståeligt och pedagogiskt vis. Dessvärre fallerar deras film också lite på en punkt - bristen på indignation.

 

Jag vet att man som dokumentärskapare helst ska hålla sig neutral till sitt studieobjekt just för att "dokumentera" det utan påverkan. Det finns dock ställen i den här filmen som skulle behövt en eller tio frågor ställda till de som medverkar. Allra tydligast är det i fallet Brittany Kaiser. Kaiser, självutnämnd visselblåsare, var ett av de högsta hönsen i Cambridge Analytica och är en komplex personlighet som det är mycket svårt att ens sympatisera med. Det ligger något bakom hennes agerande, annat än ren girighet och vilja att skydda sin rygg, som The Great Hack aldrig riktigt tar upp.

 

Från att ha utmålat henne som narrativets (för det är ett narrativ, hur vi än vrider och vänder på det) protagonist blir hon på sin höjd en tolererbar person, men oftare än inte en total moralisk slaskhög som hela tiden försöker vrida och vända på saker till sin fördel utan att ta ansvar. Det kanske mest talande exemplet är när hon vittnar inför en kommitté där hon slår sig själv för bröstet när hon menar att CA aldrig tog uppdrag från exempelvis Marie Le Pen. Utfrågaren noterar dock att de tagit uppdrag för UKIP, varpå Kaiser tvingas pudla. Några uppföljningsfrågor från Carroll lyser dock med sin frånvaro.

 

The Great Hack är en mycket viktig film ur ett rent samhällsmässigt perspektiv. Om du finns på sociala medier och/eller om du har nått rösträttsålder bör du se den. Som dokumentär är den knappast perfekt, men ändå ett mycket fascinerande tidsdokument.

 

Betyg: 4- jag är fullt medveten om ironin i att dela det här inlägget på Facebook av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 28 juli 19:31

 


Regi:  Mairzee Almas/Allan Arkush/Sheree Folkson mfl.

Manus: Aaron Martin (creator/head writer)

Medverkande: Katee Sackhoff, Samuel Anderson, Justin Chatwin mfl.

Produktionsbolag: Halfire Entertainment

År: 2019

Längd: cirka 430 min (cirka 10 x 43 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8369840/

 

Jorden, någon generation efter klimatkatastrofen. En utomjordisk artefakt liknande ett gigantiskt prisma landar och besvarar till sist frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Alla försök att kommunicera med artefakten misslyckas dock, men när man lyckas spåra dess ursprung till Pi Canis Majoris (cirka 96,5 ljusår från jorden) skickas hyperrymdskeppet Salvare ut för att ta kontakt med utomjordingarna. Under ledning av den hårdföra kapten Niko går dock inte allt som planerat...

 

Ibland, inte ofta men ibland, händer saker i recensionsvärlden som är för mig helt obegripliga. Another Life har totalsågats av både kritiker och tittare och den här säsongen är troligen både den första och sista. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vanligtvis brukar jag åtminstone kunna förstå hur recensenter och tittare tänker även om jag inte delar deras åsikter. Så inte här. Många av recensionerna handlar om hur klichéfylld serien är. Ja, det är inte världens mest originella story, men presentationen gör den grymt sevärd i mina ögon. När puckon börjar prata om SJW-troper stänger jag dock av den delen av internet och suckar mest om priviligierade barnrumpor.

 

Själv tycker jag att Another Life levererar där det verkligen gäller. Det är en spännande premiss, den har en egen karaktär som inte pumpas ut i förgrunden utan som kommer lite då och då och framförallt har den ett flyt i berättelsen som gör att man fastnar. Skådespelarmässigt är det lite sisådär av och till, måste jag erkänna. Katee Sackhoff gör en bra huvudroll med Niko och likaså Samuel Anderson (som Salvares AI, William) och Justin Chatwin (som Nikos man, Erik) gör bra ifrån sig. Det samma kan tyvärr inte sägas för de flesta andra kvinnliga skådespelare i serien som regisseras antingen som överdrivet karriärsdrivna eller som argbiggor. Lite mer nyansering hittar vi bland de manliga karaktärerna, men karaktärsporträtten är helt klart seriens svaga kort.

 

Det starkaste kortet är det tidigare nämnda berättartempot. Ibland går det lite för fort och man skulle behöva belägga vissa saker bättre i manuset, men på det hela taget måste jag säga att det är uppfriskande att se en serie som inte tar sju svår år på sig att etablera premiss och konflikt. Man har mycket att berätta och det sprudlar av berättarglädje på ett sätt som inte är vanligt med många andra science fiction-serier.

 

Jag rekommenderar verkligen Another Life till genrefans och ni andra kan säkert ha riktigt kul också! Enjoy it while it lasts!

 

Betyg: 4 artefakter av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 juli 19:30

 


“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

 

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

 

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

 

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

 

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

 

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

 

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

 

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

 

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se