Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Tisdag 7 sept 21:30

 


Regi:

Manus:

Medverkande: Elijah Wood, Luke Kirby, Robert Patrick mfl.

Produktionsbolag: Company X

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13507778/

 

Efter att seriemördaren Ted Bundy dömts till döden för sina brott började en katt-och-råtta-lek för att få honom att erkänna vilka mord han faktiskt var skyldig till. Bill Hagmaier, en av de fem grundande medlemmarna av FBI:s profilerarenhet, BAU, tar sig an uppdraget att få Bundy att prata och framförallt jobbet med att försöka förstå varför Bundy gjorde vad han gjorde.

 

Jag vet inte vilken film i ordningen det här är jag ser om Ted Bundy de senaste åren. Man kan tycka att nog är nog, men skrämmande nog finns det fortfarande områden som de tidigare filmerna inte berört, eller i bästa fall hastat förbi. No Man Of God är inte så mycket en "traditionell seriemördarbiografi" som det är ett psykologiskt kammarspel mellan två väldigt socialt begåvade personer. Filmen äger till 90% rum i en och samma intervjucell där de enda två skådespelarna är Wood och Kirby. Det är en god fingervisning om hur jäkla bra kemi de här två skådisarna har då filmen aldrig känns utdragen eller långsam.

 

Både Wood och Kirby gör som sagt utmärkta roller, men om valet skulle stå mellan dem måste jag ge Kirby elogen för filmens bästa prestation. Hans porträtt av Bundy är djupt störande och ganska långt ifrån många av de andra versionerna jag sett. No Man Of Gods struktur gör att Kirby får ta sin tid och långsamt visa vad han egentligen är för en karaktär. Det är inga plötsliga utspel eller överteatraliskt, bara kall logik - tills det inte är det längre. Filmens avslutande tio minuter lyfter Kirby till sist på masken och släpper in tittaren på allvar i Bundys galenskap. Det är riktigt, riktigt bra.

 

Det här är, uppenbart nog, en karaktärsdriven film till sitt yttersta så manuset varken tar eller bör ta några vidare utsvävningar. Det enda jag hade önskat mer av är kontext. Som ovan skrivet har jag sett en massa om Bundy de senaste åren, men jag fick ibland tänka till både en och två gånger om var i berättelsen de befann sig. För någon som inte sett tidigare adaptioner kan det nog vara lite klurigt att hänga med alla gånger!

 

No Man Of God rekommenderas till alla som är intresserade av psykologi i allmänhet och gärningsmannaprofilering i synnerhet. Med Hagmaier själv som producent ligger man så nära källmaterialet man kan komma. Och enastående skådespel som sagt. Det är inte en snabbt berättad film det här, men ge den tid och du kommer bli belönad.

 

Betyg: 4 deep waters av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Söndag 8 aug 21:53

 


Regi:

Manus: /Eisuke Naitou/Naruki Matsuhisa (efter Hideo Yamamotos manga)

Medverkande: Gou Ayano, Ryô Narita, Marika Yamakawa mfl.

Produktionsbolag: Booster Project

År: 2021

Längd: 116 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14404280/

 

Susumu Nokoshi kommer inte ihåg mycket av sitt liv från innan han var inblandad i en hemsk olycka av något slag. Oförmögen att kunna behålla sitt jobb blir han hemlös och bor i sin bil. En dag kontaktas han av en ung läkarstuderande som verkar veta väldigt mycket om honom. För 700 000 yen vill han att Nokoshi ska bistå honom i hans forskningsprojekt om trepanering. Efter ingreppet börjar dock Nokoshi se märkliga saker när han tittar på folk. Det verkar nästan som han kan se deras.. .trauman.

 

Homunculus är definitivt inte en film för alla. Jag kan börja med att säga det. Du kommer säkert hitta lika många som avfärdar den som du hittar folk som tycker den är bra. Jag tillhör den andra skaran. har tillsammans med sina författarkollegor gjort en väldigt sällsam och speciell tolkning av Hideo Yamamotos manga. Om jag ska likna den vid något är någon form av existensiell skräck med delar science fiction och psykologisk thriller.

 

Som ni märker är det svårt att riktigt komma underfund med vad det här är för film. Klart är i alla fall att Gou Ayano gör en jättefin huvudroll som Nokoshi. Ayano bär filmen och utan hans rollprestation hade det surrealistiska manuset antagligen varit svårt att ta till sig. För surrealistiskt blir det. I sina bästa stunder liknar det något som min husgud David Lynch hade kunnat göra och här är också tydliga spår av David Cronenberg. De välgjorda specialeffekterna gör sitt till också med en mix mellan fantasyelement och ren gore. 

 

Shimizus regi är dock den här filmens starkaste kort. Mest känd för den västerländska publiken som mannen bakom Ju-On-franchisen (eller The Grudge som den döptes om till utanför Japan) har Shimizu lång erfarenhet av att bygga upp scener med krypande obehag. Valet att dessutom spela upp en sida av Japan som vi sällan eller aldrig får se på film, hemlösheten och de som hamnar utanför systemet, är också ett genidrag.

 

Det enda jag inte riktigt är helt hundra på med Homunculus är att manuset, trots att det är intressant, spretar lite väl mycket ibland. Det märks att det är adapterat från en manga då vissa saker troligen utspelar sig under längre tid i denna. Det är tyvärr ett vanligt problem med adaptioner från serier och Homunculus lyckas inte riktigt komma undan den heller. Det är dock en mindre invändning. Vill ni se något annorlunda i genren är det här ett mycket bra val!

 

Betyg: 4 trepaneringshål av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 18 juli 21:18

 



Regi:

Manus: /Phil Graziadei/Kate Trefry  (baserat på R.L Stines bokserie)

Medverkande: Kiana Madeira, Olivia Scott Welch, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment

År: 2021

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9701940/

 

När Deena rörde vid Sarah Fiers ben i slutet av förra filmen får hon en "vision" av hur förbannelsen över staden en gång började. Trehundra år innan första filmen utspelar sig var Shadyside och Sunnyvale ett och samma samhälle - Union - där två unga flickor anklagades för häxeri. Men vad var det egentligen som hände och varför är förbannelsen fortfarande i allra högsta grad levande efter tre sekel?

 

Då har vi kommit till vägs ände med Fear Street-trilogin och jag måste säga att det har varit en ständigt uppåtgående formkurva. Jag hade som bekant lite grejer att säga om första filmen i serien där jag inte tyckte den lyckades särskilt väl. Film nummer två funkade mycket bättre och den avslutande filmen fungerar, förvånansvärt nog, bäst. Jag skriver "förvånansvärt" eftersom den egentligen hade allt emot sig. Att sätta en film under 1600-tal första halvan för att sen försöka knyta ihop alla lösa trådar med att återvända till 1994 i den andra borde betyda ett väldigt splittrat intryck. Tack och lov lyckas manusförfattarna balansera på rätt sida linjen större delen av tiden.

 

Det är klart, du bör inte leta efter logiska luckor i den här filmen (eller serien i stort) eftersom här finns både en och två gap stora nog att köra en lastbil igenom. Jag kan dock förlåta det när resten av filmen är så pass underhållande som den är. Twisten under filmens första halva må vara tämligen uppenbar, men fungerar trots det bra. Framförallt knyter den väl an till vad som händer 1994.

 

Skådespelarinsatserna är bättre överlag från de två kvinnliga huvudrollerna här än vad det var i den första filmen (även om Olivia Scott Welch mest får spendera halva filmen med att "grymta") och här finns dessutom ett tydligt klassbudskap som är rätt uppfriskande att se i en amerikansk skräckserie producerad för masskonsumtion. Good show.

 

Fear Street var ett intressant experiment och jag ser gärna fler sådana här satsningar. Slutkänslan blir att jag blev riktigt underhållen och kan jag egentligen begära något mer?

 

Betyg: 4- may we burn her? av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 8 juli 18:11

 


[...] the worst part of growing up is how it shuts you up.”

 

Författare: Stephen King

År: 2021

Sidor: 248

Förlag: Hard Case Crime (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag AB)

ISBN: 978-1-78909-649-1

 

Jamie Conklin växer upp med en mor som arbetar inom förlagsbranschen och har ännu en trygghetspunkt i mammans flickvän, polisen Liz. Jamie har dock en förmåga - han kan se döda människor en tid efter att de dött. När förlagets kassako dör knall och fall lyckas Jamie diktera hela författarens sista bok till sin mamma, men när Liz börjar ana vad hon kan använda Jamies krafter till kommer inget någonsin bli det samma.

 

Bok nummer tre i Stephen Kings svit skriven för Hard Case Crime är hans bästa hittills. Som ingen annan målar King upp familjedynamik i allt annat än vanliga familjer och så även här. Jamie Conklin är en bra om än förvisso brådmogen protagonist och med sina 248 sidor lyckas King trycka in så mycket spänning och action att det på gott och ont är gasen i botten från sida 1. Det här typiskt en sådan bok jag skulle gett till någon som ville läsa något spännande men som ännu inte var någon van läsare.

 

Premissen som sådan är knappast originell (King kommenterar detta genom att låta Jamie förklara att det inte är som i The Sixth Sense, 1999) men med en jäkla berättarglädje kommer man runt mycket. Sen ska det också sägas att King har gjort sin egen take på premissen också. Det som genomsyrar Kings spöken är att de är på en viss plats en väldigt begränsad tid och att de, av någon anledning, inte kan ljuga. Som ni säkert förstår är detta jackpot för Liz, men Liz karaktär tar en väldigt mörk vändning som det egentligen ges ledtrådar till redan i början. Vägen dit är dock mycket läsvärd.

 

Den kanske största behållningen för King-fans som undertecknad är hur Later har tydliga kopplingar till en av Kings mest kända verk, IT (1986), och väcker intressanta frågor om framförallt Pennywises natur.

 

Later är knappast en perfekt bok, men det hade jag inte räknat med heller. Kings Hard Case-böcker är skrivna i ett tempo snabbt nog även för ordbajseriets okrönte mästare och det är skavanker här och där som förhöjer charmen - förutom en plot point. Mot slutet (Kings återkommande problem) kommer en viktig plot point som verkligen slår ner som en bomb hos läsaren, men den förankras väldigt dåligt i de avslutande 30 sidorna. Det är inte frågan om en cliffhanger eller något så jag kände mest att man inte kan släppa en sådan sak medan historien håller på att knytas samman. Den gav mig också vissa ick-känslor och inte på ett bra sätt.

 

Det här är en perfekt sommarbok. Jag läste den i två tuggor på balkongen med en kopp kaffe och smäktande 50-tals-ballader från telefonen. Det är mitt recept på bra sommar det.

 

Betyg: 4- mer Hard Crime, King! av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 25 juni 10:26

 


Regi: Demián Rugna

Manus: Demián Rugna

Medverkande: Maximiliano Ghione, Norberto Gonzalo, Elvira Onetto mfl.

Produktionsbolag: Machaco Films/INCAA

År: 2017

Längd: 87 min

Land: Argentina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549892

 

Märkliga saker sker i ett lugnt villaområde i Buenos Aires. Efter att ha blivit arresterad för mordet på sin fru besöks Juan av tre forskare som specialiserar sig på att undersöka paranormala fenomen. Tillsammans med kommissarie Funes arrangerar de tre att spendera natten i Juans hus, men det visar sig snart att det inte bara är huset som är drabbat...

 

Ovanstående låter som minst ett femtiotal filmer jag sett och/eller recenserat här på bloggen. Saker spökar, folk åker dit för att undersöka, shit happens. Det som Demián Rugnas Terrified gör bättre än de flesta filmer i genren är uppbyggnad av suspens och osäkerhet. Framförallt med ljus och mörker lyckas Rugnas hela tiden ta sig in under huden (no pun intended) på tittaren och tillsammans med väldigt lyckade specialeffekter blir det hela mycket effektivt. Det är pass effektivt att Guillermo del Toro tänker göra en amerikansk remake. This is why we can't have nice things!

 

Skådespelet är okej, men inget att skriva hem om. Den som gör bäst ifrån sig är helt klart Maximiliano Ghione i rollen som kommissarie Funes. Istället är det Rugnas manus och regi som är de riktiga stjärnorna i den här filmen. Manuset skriver inte tittaren på näsan och de "förklaringar" som ges ger snarare fler frågor än svar. Det går tillbaka till osäkerheten - det okända är mycket mer skrämmande än det som överförklaras och Rugnas har full koll på detta.

 

Terrified är en liten pärla till övernaturlig skräckfilm som inte bör missas av genrefans. Den utforskar förvisso redan kartlagt territorium, men Rugnas fingertoppskänsla gör det här till en av de bästa filmerna jag sett i subgenren på länge. Han jobbar just nu på en uppföljare. Det hade han gärna fått låta bli dock. Som sin egen film står Terrified stark. Vattna inte ur den i Franchise Hell nu!

 

Betyg: 4 spöken på Pampas av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 27 maj 08:27

 


Regi: Rose Glass

Manus: Rose Glass

Medverkande: Morfydd Clark, Jennifer Ehle, Lily Frazer mfl.

Produktionsbolag: Escape Plan Productions/BFI Film Fund/Film4

År: 2019

Längd: 84 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7557108

 

Sjuksköterskan Maud har efter ett oklart trauma fått lämna sin anställning på det lokala sjukhuset, men fått anställning som hemvårdare för den döende dansaren Amanda. Maud har genom sina svårigheter utvecklat en extremt stark tro och mellan sjukvårdssessionerna samtalar hon med den (förklarligt nog) skeptiska Amanda om denna. Men är allt som det ska i huset? Och är allt som det ska med Maud?

 

De flesta skräckfilmer om tro är tämligen lika varandra - besatthet och/eller kamp mot demoner. Saint Maud vänder detta på huvudet och är ett långsamt och krypande karaktärsporträtt om en kvinna som antingen är på väg att helt gå upp i sin tro eller förlora den. Rose Glass debut som långfilmsregissör och manusförfattare kommer inte lämna dig oberörd.

 

Det tål att påpekas att det här inte är en film som far med stora gester och en jump scare per minut. Den kräver tålamod och fokus på ett sätt som de flesta skräckfilmer inte gör. Jag är dock lite frågande till genrebenämningen. För mig är det här mycket mer av en psykologisk thriller med vissa, mindre, skräckelement. Det kan göra filmen en otjänst i och med att jag inte tror den går hem hos gemene skräckfan.

 

Samspelet mellan de två huvudsakliga skådespelarna, Morfydd Clark (Maud) och Jennifer Ehle (Amanda) är en förutsättning för att den här filmen ska funka så bra som den gör och framförallt Ehle gör en mycket fin roll. Rose Glass manus låter de båda spela ut de dramatiska scenerna väl och deras begynnande vänskap gör att filmens upplösning blir så mycket mer effektiv.

 

Pandemin ställde till det för Saint Maud som skulle gått upp på biograferna redan för två år sedan. När den nu finns på video-on-demand istället gör dig själv en tjänst - koppla bort allt annat och släck ner rummet. Se den själv... och ha rena underkläder redo mot slutet av filmen.

 

Betyg: 4+ when you see it, you'll shit bricks av 5 möjliga

 

Av Ulf - Söndag 16 maj 20:15

 


Regi: Joshua Zeman

Manus: Joshua Zeman (baserat på Maury Terrys bok The Ultimate Evil)

Medverkande: Paul Gimatti, Maury Terry, David Berkowitz mfl.

Produktionsbolag: RadicalMedia/Outpost Digital/Elastic mfl.

År: 2021

Längd: 239 min (4 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13156316/

 

Mellan 1976 - 1977 rådde det en allmän skräck i New York för den så kallade "Son of Sam" - en mördare som till synes utan motiv sköt unga par i deras bilar. När 24-årige David Berkowitz greps och fälldes för dåden andades de flesta ut, men journalisten Maury Terry var övertygad om att polisen inte fått fram hela sanningen. Det blev starten på Terrys besatthet med fallet som skulle följa honom livet ut.

 

I Netflix ambition att göra miniserier om i princip alla profilstarka seriemördare under 1900-talet (i alla fall känns det så) har turen nu kommit till Son of Sam. De fyra timmeslånga avsnitten känns således ganska bekanta till en början, men något händer ungefär i seriens mittpunkt. Istället för att fokusera på Berkowitz och/eller polisutredningen tar regissör och manusförfattare Joshua Zeman greppet att i huvudsak skildra Terry istället. Det är här det blir riktigt intressant.

 

Terry framstår som en mycket säregen typ som å ena sidan hade lite problem med saker som intervjuteknik och att värdera källor, men å andra sidan också besvisligen hade rätt om många saker han föreslog. Inte minst i och med publikationen av hans bok om fallet, Ultimate Evil (1987), gick det stora drevet igång och Terry blev en tacksam gäst att ha med i pratprogram där han ofta framstod i ganska dålig dager.

 

Boken var en stark drivkraft i ett ämne som intresserat mig ett bra tag, SRA (Satanic Ritual Abuse)-syndromet, som var ett ofta förekommande narrativ under 80-talets mer spekulativa stunder. I Sverige blev det kanske mest känt i debatten Siewert Öholm ville dra igång kring heavy metal.  Skillnaden mellan denna och tidigare moralpanikstormar var att SRA-teorin infiltrerade många legitima forskningsområden inom exempelvis psykologi. Resultatet är väldigt skrämmande och intressant att se. Jag hade önskat att Zeman hade tryckt lite mer på det här i sin dokumentär!

 

The Sons Of Sam driver tesen att det skulle vara fler som låg bakom de mord som Berkowitz dömdes för och att dessa personer var kopplade till allsköns kulter. Det intressanta med både Terrys och Zemans utforskande är att det antagligen ligger ett korn av sanning där någonstans, men inte alls på den nivå som den förre ville framställa det som. Det gör att tittaren själv får utröna vilken sanningen är på ett sätt som man inte brukar få i dokumentärer av det här slaget. Därför tycker jag också att den är snäppet bättre än de flesta jag sett producerade av Netflix - om inget annat för att den "mörkrets resa" som undertiteln nämner inte är så mycket Berkowitz som Terrys.

 

Betyg: 4 seasons of the witch av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 23 april 14:15

 


Regi: Michael Matthews

Manus: Brian Duffield & Matthew Robinson

Medverkande: Dylan O'Brien, Jessica Henwick, Michael Rooker mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Entertainment One/21 Laps Entertainment

År: 2020

Längd: 109 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2222042/

 

Joel Dawson säger att han hade en helt vanlig uppväxt... tills världen gick under. När jorden hotades av en asteroid stor nog att slå ut allt liv tog planetens regeringar beslutet att bomba den med allt de hade och hoppas på det bästa. Asteroiden försvann, men strålning och kemikalier gjorde att världen plötsligt fick en insektspopulation som kunde växa till enorma proportioner. Sedan dess har de få överlevande bott i skyddsrum och mest haft kontakt med varandra via radio. Joel beslutar sig dock för att ta sig de 15 milen till kusten för att återförenas med sin flickvän från sju år sedan. Det är bara det att Joel inte har en suck om hur man överlever på ytan...

 

Jäklar vad jag behövde detta! Efter några dagars halvdana filmer var Love & Monsters en riktig fyrverkeripjäs till äventyrsfilm. Brian Duffield & Matthew Robinson hämtar friskt från mer kända äventyrs- och science fiction-filmer, men gör det på samma sätt som Stranger Things (2016) gör det - hyllning och inspiration istället för plagiat. Tänk monsterdesignen från Starship Troopers (1997) blandat med valda delar från Zombieland (2009) och du kommer rätt nära sanningen.

 

Inget av detta skulle dock funkat utan Dylan O'Brien. O'Brien har den där kvaliteten som ett fåtal skådespelare har - att framstå som älskvärd och mänsklig även i de mest intensiva actionsekvenser. Han är en perfekt everyman eftersom hans okunskap om världen utanför tangerar tittarens egen. De hade enkelt kunnat göra honom till en råtönt genom att överspela på hans benägenhet att "frysa" vid farliga situationer, men i och med att han kämpar för att bli bättre får tittaren direkt sympati för honom. Kombinera detta med en bra supporting cast där framförallt Michael Rooker gör en kul roll och Love & Monsters blir ett ytterst välspelat actionäventyr. De har till och med castat världens bästa hund, Boy. Om en film har en bra hund är jag såld direkt och Boy är absolut bland de bästa fyrbenta vännerna på länge.

 

Det enda jag har att anmärka på är att sista akten känns lite stressad. Jag skulle vilja ha den här filmen kanske 20 minuter längre, men helst av allt vill jag ha en uppföljare! Det är en imponerande värld med lika imponerande specialeffekter som regissör Michael Matthews har varit med och byggt upp. Det finns tillräckligt många äckliga creepy crawlies i naturen så att enorma versioner av dem ofta blir grymt häftiga.

 

Love & Monsters är actionäventyr med hjärta. Det kanske inte är världens smartaste film direkt, men så förbaskat älskvärd att jag bara vill ha mer!

 

Betyg: 4+ good boys av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se