Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - 4 februari 2022 20:52

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman)

Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainment

År: 2021

Längd: 150 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Stanton Carlisle anländer till ett ambulerande tivoli utan en dollar på fickan. En kvälls arbete leder till mer eller mindre fast anställning på tivolit och Stanton blir en del av en akt med ett medium, Zeena. Han får dock snart större villebråd i tankarna. Tillsammans med Molly, en ung kvinna även hon anställd på tivolit, tänker Stanton att kan Zeena så kan vi och ger sig av. Det är bara det att oavsett om spöken och andar finns eller inte är det inte särskilt smart att reta upp fel personer…


Nightmare Alley var i sin ursprungsversion från 1947 en av de filmer som Turner Classic Movies loopade som allra mest ett tag. Jag föll pladask för storyn direkt. Lite skräck, lite film noir, mycket thriller – hur kunde jag inte älska det? När jag fick höra att Guillermo del Toro av alla regissörer skulle göra en nyversion var jag minst sagt skeptisk. Jag har inte stuckit under stol med att jag inte förstår del Toros storhet. Alla hans filmer är likadana; “Åh nej, ett monster! Aha! Monstret är inte vad det verkar! Det är precis som vi!” Nightmare Alley innehåller inga monster annat än jävliga människor, så hur skulle den gode mexikanen lösa detta? Alldeles ypperligt skulle det visa sig!


Jag är den förste att erkänna när jag har fel och jag får ge del Toro bra med credit för den här filmen. Hans och Kim Morgans nybearbetning av Greshams roman är ett skolexempel på hur man bör göra en remake. Manuset är laddat med saker som man av en eller annan anledning inte kunde visa eller beröra 1947 och karaktärspsykologin känns mycket mer trovärdig. Samtidigt har del Toro och Morgan varit noga med att behålla stuket på dialogen. Det låter verkligen som en modern 40-tals-film av och till, men inte så det blir löjligt och pastischmässigt.


De har också lyckats få ihop en namnkunnig och sevärd ensemble med Bradley Cooper i spetsen som Stanton Carlisle. Cooper är som vanligt väldigt duktig på att spela både älskvärd och sårbar, men han har fortfarande lite att jobba på när det kommer till att spela hotfull. Det märks inte minst i scenerna med Cate Blanchett där hon, som den femme fatale hon ska vara, fullständigt kör över Cooper när hon troligen bara skulle ge honom en liten näsbränna. Han kan helt enkelt inte riktigt sätta hårt mot hårt. Synd.

Förutom Cooper och Blanchett återfinns Rooney Mara i en bra roll som Molly och för att runda av har vi alla från Ron Perlman, Toni Collette och inte minst Willem Dafoe i mer eller mindre stora roller. Castingavdelningen förtjänar en kaka eller två till kaffet.


Det enda riktiga problemet med Nightmare Alley i 2021 års tappning är tempot. Efter en intressant förstaakt står filmen och tuggar lite väl länge i sitt mittparti för att sen avslutas med en sjuhelvetes sista halvtimme. Allt går ju som bekant i vågor när det gäller mode och just nu verkar extremt långa filmer vara vägen att gå. Själv är jag av övertygelsen att om historien blir lidande av tempot är den för lång. Våga klipp ner! Om den här filmen hade varit 120 minuter lång hade det varit en fullpoängare. Det är en otroligt välskriven karaktärsstudie som dras med mindre problem. Avsätt en eftermiddag bara.


Betyg: 4+ mentalister av 5 möjliga

Av Ulf - 15 januari 2022 14:29

 

Regi: Joel Coen

Manus: Joen Coen (baserat på William Shakespeares pjäs)

Medverkande: Denzel Washington, Frances McDormand, Bertie Carvel mfl.

Produktionsbolag: A24/IAC Films

År: 2021

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/


General Macbeth får för sina besvär i fält och lång och trogen tjänst en ny titel och kan nu titulera sig dubbel thane (feodalherre). Det räcker dock inte för Macbeth och absolut inte för hans ambitiösa hustru. På segerfesten då Macbeth ska få sin titel konspirerar de att ha ihjäl kung Duncan. Men en profetia given till honom från tre häxor skaver i Macbeths sinne och plötsligt tycks alla vara ute efter honom. Eller är de egentligen det?


Det förpliktigar att göra Shakespeare på "rätt" sätt. Alltså, när man inte tar en Shakespeare-pjäs och skriver om den efter "modern smak och tycke" utan skildrar händelserna så som Barden skrev dem har man verkligen lagt mycket på sina axlar. Fyrfaldigt Oscarsbelönade Joel Coen har gjort The Tragedy of Macbeth till en väldigt otypisk film för hans och brorsan Ethans katalog. Den avskalade stilen hade lätt kunnat göra det till en tom adaption, men tack och lov har man två riktiga giganter i huvudrollerna - Denzel Washington som Macbeth och Frances McDormand som Lady Macbeth.


Både Washington och McDormand är givetvis strålande. De tillhör vår tids största skådespelare och verkar kunna spela allt. Framförallt Washington visar prov på en imponerade spännvidd under Macbeths totala sammanbrott. Macbeth är en svår roll. Det är inte bara att fläska på med allt man kan och har utan det är de subtila vinkarna och ledtrådarna som till sist landar i komplett galenskap. Coens version av detta vaggar in tittaren i någon slags falsk förhoppning om att Macbeth kanske ska besegra sina inre demoner, även om jag både sett och läst dramat åtskilliga gånger. Imponerande!


McDormand är även hon lysande som den ärelystna Lady Macbeth. Jag kunde önskat att Coen valde att fokusera lite mer på hennes inre kamp dock. Lady Macbeth är en av Shakespeares mest intressanta kvinnokaraktärer. Hon skildras, precis som sin man, som någon vars ambition går stick i stäv med vad hon kan tolerera att göra. McDormand manipulationsspel är något utöver det vanliga.


Rent tekniskt är The Tragedy of Macbeth samtidigt en okomplicerad som märkligt komplicerad film. Coen har valt ett bildförhållande jag aldrig tror jag tidigare sett i en modern film. Filmad i skala 1:19:1 ser det mer ut som en stumfilm från 20-talet än en modern produktion. Det går igen även i scenografin. Hela filmen är inspelad på en soundstage och alla miljöer har byggts upp. Tonen är stram och avskalad och i princip helt fri från utsmyckning. Resultatet blir ett mellanting mellan teaterscen och filmmiljö vilket ger filmen en sällsam kvalitet. Personligen funkar detta stilgrepp inte fullt ut för mig. Jag hade hellre sett realistiska slottsmiljöer. Nu känns det som man tittar på världens mest påkostade teaterscen istället. Använd filmens unika möjligheter till din fördel, säger jag.


The Tragedy of Macbeth är, trots mina invändningar mot formen, en helsikes bra adaption av en av Shakespeares mest kända draman. Om du vill se en total master class i skådespel kan du inte hitta mycket bättre från 2021.


Betyg: 4 boiling troubles av 5 möjliga

Av Ulf - 12 januari 2022 14:50

Regi: Jason Reitman

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2021

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4513678/


När Callie och barnen Trevor och Phoebe blir vräkta tvingas de flytta ut på landet till sin morfars gamla hus. Morfadern, känd som The Dirt Farmer i grannskapet, har nyligen gått bort och lämnat sina ägor till familjen han inte träffat på många år. Snart börjar mystiska saker hända i det gamla huset och vetenskapsintresserade Phoebe bestämmer sig för att undersöka.


Efter förra försöket att skapa en fortsättning på den älskade 80-tals-franchisen hade jag väldigt lågt ställda förväntningar på den här filmen. Det kändes lite som att om man skulle ha gjort en tredje film skulle man gjort det när Harold Ramis var i livet. Ingen ghostbusting utan Ramis bakom en proton pack! Jason Reitman, son till regissören till de två första rullarna, har dock lyckats hitta en väldigt fin medelväg mellan nostalgi och nytt. Det funkar förvånansvärt bra.


De nya barnskådespelarna är den här filmens nav och casting directorn har verkligen lyckats hitta rätt. Den mest namnkunniga av dem sedan innan är troligen Finn Wolfhard, killen som bestämt sig för att vara med i alla 80-tals-nostalgiska produktioner någonsin. Wolfhard är som vanligt bra, men det är duon Mckenna Grace (Phoebe) och Logan Kim (Podcast) som både får mest skärmtid och bäst scener. Framförallt Grace är värd att hålla ögonen på längre fram. Skådespelarensemblen rundas av med Carrie Coon och Paul Rudd i vuxenrollerna och ja… de är där. Paul Rudd är alltid charmig, men det här är helt klart ungarnas film… förutom de sista tio minuterna där en viss trio (eller kvartett beroende på hur man ser det) veteraner äger varenda sekund de har på skärm tillsammans.


Manuset känns tämligen fräscht förutom valet av skurk (no spoilers!) som känns som en upprepning efter originalfilmernas två minnesvärda antagonister. Ungarna känns som barn av sin tid och påpekar att det som hände i New York 1984 var 20 år innan de ens var födda. Det finns alltså inte en jobbig “wow-faktor” hos dem gällande de gamla händelserna vilket välkomnas. Dialogen är rapp och välskriven och actionsekvenserna funkar i de allra flesta fall väldigt väl.


Ändå känns det som det är något som saknas. Det dröjer tills filmen nästan är slut innan jag inser att det är New York jag saknar. Ghostbusters är New York och det blir helt enkelt inte samma sak när det utspelar sig i the boondocks. Å andra sidan skulle mycket av handlingen inte kunna äga rum i Det stora äpplet varken logiskt eller tekniskt, men saknaden efter rykande gatubrunnar är ändå påtaglig.


Jag kan dock inte värja mig för slutet. Det här är den finaste hyllning man kunde gjort till Harold Ramis och Ghostbusters: Afterlife är mycket mer än bara en snabb nostalgi-cash-grab. Det är faktiskt en riktigt bra familjespökkomedi. Bustin’ made me feel good again.


Betyg: 4 marshmallowinvasioner av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2021 13:15

 

 

Regi:

Manus: Steven Levenson (baserat på Jonathan Larsons bok)

Medverkande: Andrew Garfield, Alexandra Shipp, Robin de Jesus mfl.

Produktionsbolag: 5000 Broadway Productions/Imagine Entertainment

År: 2021

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8721424/

 

Jonathan Larson, snart 30 år gammal, har en passion för musikalteater till den milda grad att han ägnat åtta år till att skriva sitt verk Superbia. Intresset från New Yorks teatervärld har dock varit svalt och Larson slits mellan att fortsätta med sin passion eller resignera och ta ett "ordentligt" jobb. Samtidigt är New York en stad i förändring där framförallt HIV-pandemin är en ny realitet att förhålla sig till.

 

Jag gillar musikaler i allmänhet och modern musikal i synnerhet. Trots det har jag aldrig varit så mycket för Larsons magnum opus, Rent. Personligheten Jonathan Larson är i sådana fall mycket mer fascinerande. Även om han hämtat mycket inspiration till nämnda musikal från sitt eget liv är det givetvis mindre tillrättalagt och stiliserat. Larson är inte en särskilt älskvärd karaktär. Extremt talangfull, ja, men hänsynslös till när det kommer till andras känslor. Andrew Garfield gör sitt livs roll (hitintills) som Larson och bevisar återigen att han är så mycket mer än "bara" en superhjälteskådespelare.

 

Föga förvånande är det dock musiken som spelar den riktiga huvudrollen i Tick, Tick... Boom!. Larson var en talangfull musikalkompositör och många av hans texter är riktigt minnesvärda. Garfield har helt uppenbart spenderat rejält med tid för att lära sig sjunga dem på bästa sätt (ja, det är han som sjunger själv), men den klaraste lysande artisten i sångnumren är Vanessa Hudgens. Hudgens, som för övrigt har spelat just Rent, har en pipa utöver det vanliga och när hon som här får sjunga låtar som inte är producerade av Disney (läs: tuggummipop) kan hon också visa exakt hur bra hon är.

 

Invändningen jag kan ha mot Tick, Tick... Boom! är att den till syvende och sist är tämligen lik dussintalet andra filmer om "det lidande konstnärsgeniet". Att det här är en sann historia gör dock att den fadda smaken av igenkänning tack och lov inte infinner sig. Dramatiserandet av ett liv, även om det är ett dramatiserande, kan man av förklarliga skäl inte klanka ner på för att vara för likt något annat.

 

Tick, Tick... Boom! är en extremt välspelad film med bra musik. Det är en historia om att aldrig ge upp även när allt och alla säger att du borde göra det... och att man kanske måste vara lite galen för att lyckas.

 

Betyg: 4- booms av 5 möjliga

Av Ulf - 14 december 2021 15:00

 

 

Regi:

Manus: Kenneth Branagh

Medverkande: Jude Hill, Lewis McAskie, Caitriona Balfe mfl.

Produktionsbolag: TKBC

År: 2021

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12789558/

 

Nioårige Buddys liv kretsar kring fotboll, den söta tjejen i hans klass och framförallt film. Den sorglösa tillvaron vänds dock upp och ner när The Troubles bryter ut i Belfast, det vill säga de våldsamma motsättningarna mellan protestanter och katoliker som skulle prägla Nordirland i flera decennier. Buddys familjs försök att vara neutrala i konflikten sätter dem paradoxalt nog på kollisionskurs med framförallt den protestantiska falangen och frågan är om de kan stanna i staden de älskar?

 

Kenneth Branagh är som bekant mest känd för sina Shakespeare-tolkningar, men den här, väldigt självbiografiska, berättelsen är ett prov på att han även kan berätta sina egna historier. Större delen av filmen ska enligt utsago vara självupplevd och för en utomstående är The Troubles en väldigt förvirrande och motsägelsefull period. Branagh gör (lyckligtvis) aldrig något försök att förklara hela konflikten särskilt ingående utan istället får vi följa händelserna från barnets perspektiv.

 

På tal om barn så är samtliga barnskådespelare i Belfast bra, men det är framförallt Jude Hills (Buddy) film det här. Han är riktigt charmig och kan pendla snabbt mellan känslomässiga och komiska scener utan att något av det känns påklistrat. Övriga skådespelare värda att nämna är Caitriona Balfe som Buddys mamma (Ma) och den alltid lysande Judi Dench som Buddys farmor.

 

Det svartvita fotot, kontasterat med lite färgklickar här och var, är även det väldigt bra och soundtracket förtjänar både ett och två spinn, framförallt för sin samling av riktigt skön 60-tals-soul. Ändå kan jag sakna något. De här karaktärerna, som Branagh uppenbarligen hämtat från sitt eget liv, är tillräckligt intressanta och mångsidiga att jag skulle vilja veta mer om dem. Jag skulle också gärna sett ett lite längre tidspespektiv än augusti 1969 - påsk 1970. Det hände förvisso mycket under den här perioden, men Branaghs val att nästan avpolitisera ett djupt politisk situation är både bra och dåligt. Jag förstår att vi ska se det från Buddys synvinkel och han ser sidorna mest som två "lag", men kontrasten mellan fantasti och verklighet blir inte lika lyckad som i exempelvis Taika Waititis Jojo Rabbit (2019).

 

Samtidigt är Belfast också starkare för sin komprimerade stil och tidsspann. Det är ett givande och tagande och jag har svårt att besluta mig för ett omdöme. Den är klart sevärd, det råder det inget tvivel om, men jag har en känsla av att jag kommer återvända till den här filmen några gånger innan jag beslutat mig. Det kanske är ett gott betyg bara det? Ta betyget med en nypa salt alltså... eller en Guinness.

 

Betyg: 4 alla kvinnor blir snyggare i 60-talskläder av 5 möjliga

Av Ulf - 24 november 2021 14:26

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Thomasin McKenzie, Anya Taylor-Joy, Matt Smith mfl.

Produktionsbolag: Complete Fiction/Film4/Working Title Films mfl.

År: 2021

Längd: 116 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9639470/

 

Ellies dröm om att studera mode i London besannas, men hennes studenthem är inte riktigt vad hon föreställt sig. Istället hittar hon ett rum att hyra och Ellie kan äntligen börja fokusera på sina studier - om det inte vore för den återkommande dröm hon har där hon nattetid är en passiv passagerare i den aspirerande sångerskan Sandys liv i 1960-talets London. Från vad som från början är en rolig distraktion utvecklas Sandys historia till något mycket mörkare och frågan är om Ellie ens har riktigt grepp om sin egen verklighet längre?

 

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Satoshi Kon, en av mina favoritregissörer inom animefacket som lämnade oss alldeles för tidigt. Efter att ha sett Last Night In Soho har jag lite känslan av att ha sett en bortglömd film från just Kon. Den är inte lika genomarbetad som animemästarens verk, men känslan finns absolut här. Det är dubbla identiteter, unga kvinnor i trubbel med mental hälsa och en yttre värld vars mörker de inte riktigt passar in i. Edgar Wright har länge varit en av mina favoritregissörer från England och här visar han återigen varför. Last Night In Soho är en genreblandning som heter duga med allt ifrån coming-of-age-drama till rena skräckelement. Och det funkar väldigt bra.

 

Framförallt är det de två kvinnliga huvudrollernas förtjänst. Både Anya Taylor-Joy (Sandy) och i synnerhet Thomasin McKenzie (Ellie) gör riktigt bra roller och där Taylor-Joy redan är en stjärna är McKenzie inte långt efter. Om hennes fina bana med roller håller kan hon mycket väl bli nästa stora kvinnliga skådis. Även Matt Smith gör en bra och väldigt okarakteristisk roll fjärran ifrån blå telefonkiosker.

 

Fint skådespel till trots skulle den här filmen falla ihop som ett korthus utan sitt välskrivna manus. Det är också här jag har vissa invändningar gällande tempo och avslutning. De första 20 minuterna är något för långsamma, om än karaktärsbyggande och den avslutande kvarten blir lite för mycket, lite för snabbt. Historien som helhet håller dock ihop väl och Last Night In Soho är ytterligare ett exempel på att Wrights fingertoppskänsla när det kommer till skådespelarregi och bildspråk är något utöver det vanliga.

 

Betyg: 4 mode-mord-coming-of-age-drama-skräckfilmer av 5 möjliga

Av Ulf - 17 november 2021 19:30

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Simu Liu, Awkwafina, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Fox Studios Australia

År: 2021

Längd: 132 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9376612/

 

Notoriske underachievern Shaun tvingas avslöja för sin bästa vän Katy att han egentligen är någon helt annan än han utgett sig. Det blir startskottet för deras livs äventyr. Shaun, eller Shang-Chi som han egentligen heter, är son till ledaren för brottssyndikatet De tio ringarna - en urgammal orden som i tusen år styrt regeringar och världshändelser från skuggorna. Nu måste Shang-Chi och Katy åka till Kina för att rädda den förres syster och kanske, bara kanske, finna deras mor fortfarande i livet. Men farsgubben är inte den som glömmer ett svek...

 

I och med pandemin har min tradition att se alla MCU-filmer på bio kommit av sig. När filmerna nu dessutom kommer på Disney+ tämligen omgående efter biopremiär är det kanske en tradition som jag kommer låta gå hädan. Jag måste nämligen berömma streamingjättens kvalitet när det kommer till bild och ljud, som i min mening inte har någon konkurrent i dagens läge.

 

Nåja, det var ju en film här med! Shang-Chi är den första filmen i MCU:s Phase 4. Ja, jag vet att tekniskt sett är Black Widow (2021) är först, men i och med den filmens placering i tidslinjen vette fanken om jag skulle kalla den Phase 4. Det är hur som helst i Shang-Chi som den nya övergripande handlingen tar vid. Det är för tidigt att sia om denna än (även om jag som serienörd vet vart vi är på väg), men som öppningsfilm funkar det här väldigt bra. Framförallt är det manusets förtjänst.

 

Cretton, Callaham och Lanham har skrivit ett manus som förvisso är ett klassiskt matinéäventyr, men samtidigt är det inte svartvitt. Ondingarna är inte genomonda och de goda har sina hangups med. Manuset gör även fina ansatser till att förankra sig stadigt i MCU utan att det känns krystat. Alluderingar till Infinity Saga, gästspel från andra filmer i universumet och en Ben Kingsley som äntligen får upprättelse för sin utskällda roll som "The Mandarin" i en rolig biroll. Han har dessutom hår. Bara en sådan sak. När såg ni Kingsley med hår senast? Eller någonsin?

 

Fightingen är snyggt koreograferad och baserar sig föga förvånande på kinesiska kampsporter som wushu och wing chun uppblandat med en del wire fu. Jag brukar vara smått allergisk till ett överanvänande av vajrar i mina kampsportsscener, men i och med att detta är satt i en värld med monster och magi stör det mig inte lika mycket här. Resultatet blir lika delar Jackie Chan som Jet Li och balansen bibehålls väl.

 

Det enda som jag är lite frågande till är huvudrollsinnehavaren. Simu Liu gör absolut inte bort sig, men han har inte den där omedelbara självklarheten i rollen som exempelvis Tom Holland har som Spider-Man eller Chadwick Boseman hade som Black Panther. Han växer förhoppningsvis in i rollen allteftersom Phase 4 fortsätter. Utöver detta fungerar Shang-Chi alltså väldigt väl. Det är inte den bästa Marvelfilm jag sett, men den har det ofördelaktiga läget att börja bygga något nytt från grunden som kommer genomsyra Marvels produktioner under några år. Good show.

 

Betyg: 4 Eagles-texter av 5 möjliga

Av Ulf - 13 november 2021 10:30

 


Regi:

Manus: /Jon Spaihts/Eric Roth (efter Frank Herberts roman)

Medverkande: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertainment/Villeneuve Films

År: 2021

Längd: 155 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1160419/

 

Ökenplaneten Arrakis är den enda kända källan till "spice" - ett ämne som krävs för att kunna navigera mellan stjärnorna. Under decennier har planeten kontrollerats av det brutala huset Harkonnen, men när kejsaren beslutar sig för att överlämna kontrollen till huset Atreides uppstår genast konflikt. I centrum för konflikten står Paul Atreides, en ung arvtagare till sitt hus som verkar ha en mycket större roll att spela än någon kunnat ana.

 

Jag har ett komplicerat förhållande till Dune. Som science fiction-älskare förväntas jag att se Frank Herberts verk som en centralpelare i genren eller något, men berättelsen har aldrig fångat mig. Den lyckas vara för simplistisk (the chosen one) och för komplicerad (alla intriger) på samma gång. Som alla redan vet är David Lynch min favoritregissör genom alla tider och hans version av historien blev så pass slaktad av studion att Lynch valt att ta bort sitt namn ifrån den. Det är en ständig sore spot för honom och han är känd för att avsluta de intervjuer han så sällan ger om någon nämner Dune.

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards