Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Fredag 14 aug 22:15

 

Regi: Egor Abramenko

Manus: Oleg Malovichko & Andrei Zolotarev

Medverkande: Oksana Akinshina, Fedor Bondarchuk, Pyotr Fyodorov mfl.

Produktionsbolag: Art Pictures Studio/Fond kino/Hype Film mfl.

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905962/

 

Sovjet, 1983. Konstantin är den ende överlevande från en fruktansvärd olycka med en rymdkapsel. Det blir snart uppenbart att allt dock inte står rätt till med honom. Framförallt läker hans skador mycket snabbare än vad de borde och han kan inte komma ihåg något runt olyckan. När han visar sig vara mindre än samarbetsvillig tillkallas psykologen Tatyana Klimova som snart inser att Konstantin inte har återvänt från rymden ensam...

 

Rysk sci-fi är inte något man ser varje dag på våra breddgrader så när Sputnik droppade var jag minst sagt nyfiken. Varför den har titeln som den har när den inte handlar om Sputnik-programmet vette fanken, men jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här kanske inte är världens mest originella historia, men det gör ingenting när den är så här pass välgjord.

 

Valet att sätta filmen under Sovjettiden är ett genidrag. Många av de gamla imponerande byggena står kvar än idag och jag, som arkitekturnörd, gillade all gammal öststatskitsch. Det gör också att filmen får en tidlös kvalitet. Den behöver inte falla tillbaka på tekniska prylar då det mest avancerade som används av forskarteamet är VHS. De specialeffekter som används handlar först och främst om varelsen som bor inom Konstantin och jäklar vad man lyckats med designen! Varelsen ser utomjordisk ut i ordets rätta mening och dess symbiotiska och/eller parasitiska förhållande med Konstantin ger tillfälle för en del slafsig body horror.

 

Skådespelarna gör också bra roller, i synnerhet Oksana Akinshina som Klimova. Jag kände inte igen henne först eftersom jag inte tror jag sett henne i något efter hennes extremt drabbande genombrottsroll som Lilja i Lilja 4-ever (2002), men hon visar återigen att hon kan bära en film. Hennes samspel med Fedor Bondarchuk funkar riktigt bra.

 

Sputnik är absolut en genrefilm jag kan rekommendera till fansen. Slutet känns lite framhastat, men just nu är jag så svältfödd på bra sci-fi att jag mest känner feed me more!

 

Betyg: 4- slemmiga uppstötningar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 17 juli 23:40

 

Regi: Natalie Erika James

Manus: Natalie Erika James & Christian White

Medverkande: Emily Mortimer, Robyn Nevin, Bella Heathcote mfl.

Produktionsbolag: AGBO/Carver Films/Nine Stories Productions

År: 2020

Längd: 89 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9072352/

 

När Kays 80-åriga mamma Edna försvinner spårlöst från sitt hem på den australiensiska landsbygden åker hon och hennes dotter, Sam, dit för att bistå med sökandet. Efter tre dagars fruktlöst sökande dyker Edna plötsligt upp i köket en morgon som inget har hänt. Hon vägrar prata om vart hon har varit och Kay börjar oroa sig för att senildemensen har slagit till med full kraft till sist. Men tänk om det är något som bara ge samma symptom som senildemens?

 

Australiensisk skräck är, när den når hit, oftast bland de bästa filmerna i genren. Natalie Erika James långfilmsdebut (även manus tillsammans med Christian White) uppfyller återigen denna tes. James har gjort en film som vida överskrider hennes ringa erfarenhet i långfilmsformatet och det här är hands down kanske 2020 års bästa skräckrulle än så länge tillsammans med The Invisible Man (2020). Styrkan ligger framförallt i tvetydigheten och skådespelet.

 

Manuset kan som sagt tolkas på fler än ett vis och du kanske inte alls håller med om min tolkning. Det gör det till en film att komma ihåg. Här finns lager på lager med undertext och James lyckas få fram det absolut bästa i sina skådespelare för att förmedla det. Bäst av de tre huvudrollsinnehavarna är, med liten marginal men ändock, veteranen Robyn Nevin i rollen som Edna. För alla som sett någon sjunka allt djupare ner i demensdimmorna är det ett lika delar hjärtskärande som skrämmande porträtt.

 

Scenografi och bildspråk bör också nämnas. Filmen utspelar sig till allra största del i vad som ser ut som en gammal kolonialvilla och huset känns levande och inbott. Huset självt spelar en stor roll i filmens narrativ, inte minst mot slutet, och här har man verkligen hittat rätt. Bildspråket och kompositionen är även den utsökt med små medel som talar stora ord. Det enda jag har att anmärka på är att James och White hade kanske kunnat vara lite mer tydlig med vissa relationer mellan karaktärerna och att storyn behöver stramas upp lite i mittakten. Annars är det här en fantastiskt bra skräckfilm med både hjärta och hjärna.

 

Betyg: 4+ år av ensamhet och glömska av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 12 juli 22:14

 

Regi: Aaron Schneider

Manus: Tom Hanks (baserat på C.S Foresters roman The Good Shepherd)

Medverkande: Tom Hanks, Stephen Graham, Michael Benz mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment/Stage 6 Films/Bron Creative mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: Kanada/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048922/

 

När USA gick in i andra världskriget 1941 blev den tidigare nog så viktiga Atlantpassagen ännu viktigare och ännu farligare än innan. Kapten Krause ombord på Greyhound ska leda en konvoj till de allierade i Europa, men för att göra detta måste konvojen passera genom ett område där de inte kan få luftunderstöd... och i vattnet lurar en mindre flotta tyska ubåtar.

 

Tom Hanks ger sig på manusförfattande igen med den här andra världskriget-rullen och gör bra ifrån sig. Subgenren (pun intended!) ubåtsfilm är något som jag alltid gillat, men det är ovanligt att se en hel film från den andra sidan - alltså en konvoj eller liknande som hela tiden ligger i riskzonen för en attack. Jag kan efter den här filmen säga att det fanns nog få uppdrag under kriget som var mer frustrerande än att strida mot ubåtar.

 

Hanks fångar den här frustrationen perfekt i sitt manus med små medel. Det är inte stora "oh my God, we're all going to die!"-scener utan hopbitna käkar och blickar som förmedlar den utsatthet som besättningen upplever. Regissör Aaron Schneider, tämligen oprövad i långfilmsformatet, gör också ett fint jobb med att få ut det bästa av sina skådespelare.

 

Greyhound är dock först och främst en actionfilm till sjöss och inte en film för stora rollprestationer. Skeppen spelar huvudrollerna och även en landkrabba som undertecknad kunde hänga med i alla nautiska termer utan problem. Filmen får egentligen bara problem när man försöker förmänskliga karaktärerna. Deras personlighetsdrag känns tämligen påklistrade. Exempelvis är Hanks karaktär religiös till nästan det löjliga och har en idé om att han inte kan sova ombord på ett skepp. Han är kapten! På en överfart som i bästa fall varar flera dagar! Dumheter.

 

Trots dessa mindre skavanker är Greyhound en jäkligt spännande film som jag rekommenderar till alla historieintresserade. Det är också ett exempel på att man kan göra en väldigt snygg film för 50 miljoner och få den att se ut som den kostat minst det trippla. Föredömligt kort och klockar in på dryga 90 minuter. Se och lär, filmskapare.

 

Betyg: 4 bredsidor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Onsdag 1 juli 15:27

 

“Because there really is a second world. It exists because people refuse to believe it’s there.”

 

Författare: Stephen King

År: 2020 (2020)

Sidor: 448

Förlag: Scribner (svensk förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-9821-3797-7

 

Stephen King återvänder till kortromanformen med sin samling If It Bleeds. Få författare nu verksamma behärskar det här formatet så bra som King gör och här visar han det återigen. Det är en ganska brokig samling berättelser vi presenteras för och har inte ett riktigt genomgående tema som sådant. Vad som däremot är både oväntat och ovanligt när det kommer till den här typen av samlingar är att inte någon av de fyra historierna sticker ut som betydligt sämre än de andra. If It Bleeds är en väldigt jämn bok, men om jag ska försöka mig på att skriva lite om varje berättelse kan jag lika gärna göra det i den ordning jag skulle rankat dem på en lista:

 

4. Mr. Harrigan's Phone


Stenrike Mr. Harrigan har på ålderns höst lite problem med synen och anställer därför den blott nioårige Craig för att läsa för honom några timmar då och då. Några år senare ger Craig sin vän en present, en Iphone 1.0 Till en början totalt ointresserad av tekniken blir Mr. Harrigan fascinerad när han inser att han kan få rapporter från Wall Street i realtid på den lilla maskinen. När Harrigan slutligen dör låter Craig telefonen han älskade följa med i kistan. Det var hans första misstag...

 

3. If It Bleeds


Holly Gibney kommer ett nytt fall på spåren när något i reportern vid ett bombdåd inte riktigt är som det ska. Det utvecklar sig till en konfrontation med bäring på vad som hänt Holly i tidigare böcker King använt karaktären, senast The Outsider (2018).

 

2. Rat


Drew Larsons största önskan är att skriva klart en roman. Efter ett katastrofalt försök som nästan kostade honom både familj och mental hälsa har idén dock legat på sparlåga under flera år. Nu har dock Drew fått en ny idé och han behöver lugn och ro för att arbeta med den. Därför åker han upp till sin fars gamla stuga ute i de nordöstliga amerikanska skogarna. Det är bara det att han inte är helt ensam i stugan.

 

1. The Life Of Chuck


Egentligen tre berättelser i en, skriven i tre akter. För att inte spoila alltför mycket kan jag egentligen bara beskriva den första. Någon gång i en närliggande framtid har saker och ting börjat gå rent åt helsike. Svält, krig och naturkatastrofer vittnar om att planeten verkligen håller på att gå under. Mitt under allt detta börjar läraren Marty Anderson upptäcka en märklig sak. Var han än tittar ser han reklamposters för "Chuck", en man som uppenbarligen ska gå i pension och avtackas på stadens reklampelare... och i radio... och i tv... och på internet. Och överallt. 

 

Som ni märker finns här mycket att ösa ur när det gäller berättarglädje. Min favorit, The Life Of Chuck, innehåller bland annat en av de mest livsbejakande passager King skrivit under sin karriär. Jag vill inte spoila den, men den involverar en trummis och ett dansnummer. Jag har läst om denna passage tre gånger nu och den är fullkomligt mästerlig. Rat är kanske den mest klassiska King-historien i samlingen och jag gillar hur King återigen använder sig av staden utan namn, TR-90, som backdrop. Titelhistorien, If It Bleeds, är den första historien där Kings älsklingskaraktär de senaste åren, Holly Gibney, spelar huvudrollen. Jag gillar också Holly. Hon är lite som en mer realistiskt tecknad Lisbeth Salander där de autistiska dragen inte enbart är av godo utan också ställer till med diverse problem. Slutligen är Mr. Harrigan's Phone en spökhistoria om vänskap, saknad och hämnd. Gott så.

 

If It Bleeds är inte en perfekt samling på något sätt, men som jag nämnde innan så är det en väldigt jämn dito. För fans är det obligatorisk läsning och för er som inte är uttalade fans av King (hur kan ni leva med er själva?!) så funkar den också som en ganska bra inkörsport till hans berättarkonst.

 

Betyg: 4 talande gnagare av 5 möjliga

 


Av Ulf - Torsdag 28 maj 21:45

 

Regi: Kirill Sokolov

Manus: Kirill Sokolov

Skådespelare: Aleksandr Kuznetsov, Vitaliy Khaev, Evgeniya Kregzhde mfl.

Produktionsbolag: White Mirror Film Company

År: 2018

Längd: 99 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7672068/

 

Matvey ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången, men det är inget vanligt besök det gäller. Hans flickvän, Olya, har berättat för honom att hennes far förgrep sig på henne när hon var liten och att hon vill att Matvey dödar honom. Det visar sig dock bli enklare sagt än gjort och när det dessutom visar sig att Olya inte riktigt talat sanning blir det starten på förvecklingar med väldigt mycket blodspillan.

 

Jag fortsätter min resa i filmvärlden nu när Hollywood mer eller mindre gått i dvala. Why Don't You Just Die! är troligen den första ryskspråkiga komedi jag sett på minst tio år och minst sagt en överraskande bekantskap. När man kollar synopsisen ovan är det kanske svårt att föreställa sig att det är komedi det rör sig om, men WDYJD är bland de bättre svarta komedier jag sett på sistone. Mycket är tack vare filmens stora stjärna, Vitaliy Khaev som pappa Andrey. Khaev ser ut som man korsat en människa med en tjur ungefär och har en scennärvaro som trumfar alla andras. Huvudrollen innehas av Aleksandr Kuznetsov och är inte fy skam den heller, med fantastiskt vackra Evgeniya Kregzhde som Olya, filmens femme fatale.

 

Kirill Sokolovs influenser är många och uppenbara, men det blir aldrig pastisch av det. Istället lyfter han lika delar Sergio Leone som Quentin Tarantino till sin film, inte minst den senares berättarstruktur och den förres bildspråk. Det är mycket inzoomningar på ögon och soundtracket är fyllt med spaghettiwesternmusik... i kombination med rysk folkmusik, klassisk musik och punk. Det är ett lika galet ljudspår som filmen är.

 

Gjord med små medel (enligt rapporter hade de inte råd att tapetsera ett rum som används så de skrev ut tapetmönster från en färgskrivare) men med stor berättarglädje är Why Don't You Just Die! en filmpärla från öst som du bör kolla in. Om du har svårt för blod och gore bör du dock hålla dig långt borta. Det här kan vara en av de våldsammaste filmer jag sett i år, men våldet blir aldrig grymt utan mer åt splatterkomikhållet. För oss diggare av blodiga effekter är det här dock en höjdare!

 

Betyg: 4 sega ryssar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 maj 19:15

 



Regi: James Lebrecht & Nicole Newnham

Manus: James Lebrecht & Nicole Newnham

Medverkande: Larry Allison, Dennis Billups, Judith Heumann mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions

År: 2020

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8923484/

 

Några år efter Woodstock inträffade en annan typ av "festival" bara ett stenkast därifrån, men som inte är alls lika välkänd. På sommarlägret Camp Jened samlades en stor grupp ungdomar som alla hade någon form av funktionsvariation. För många blev lägret det första mötet med andra som mötte liknande utmaningar som de själva. Andan från Camp Jened skulle visa sig vara ihållande och ledde fram till långtgående lagändringar på nationell nivå i USA. Det här är dokumentären om lagförslag 504 och hur den antogs, om och med människorna som kämpade för den.

 

James Lebrechts & Nicole Newnhams dokumentär om medborgarrättsrörelsen för människor med funktionsvarianter är med all rätta en av årets hittills mest hyllade dokumentärer. Med ett väldigt stort filmmaterial från deltagarna på Camp Jened till sitt förfogande lyckas de båda inte bara berätta om de historiska händelserna, utan också få tittaren att lära känna aktivisternas personligheter. Scenerna från sommarlägret är ofta både jäkligt roliga och tragiska och lägger en fin grund till vad som kommer senare.

 

För den (som jag) som inte känner till historien sedan innan ska jag inte avslöja gruppens slutplan eftersom den är både lika spektakulär som inspirerande. Det är också här jag skulle velat ha lite mer fokus. Även om sommarlägerscenerna som sagt är intressanta och underhållande på sitt sätt känns det som detar upp lite väl mycket av filmens speltid. Den riktiga kärnan ligger i den politiska kampen som dominerar filmens sista tredjedel.

 

En omstrukturering med att låta sommarlägret utgöra en tredjedel och kampen två tredjedelar skulle vara att föredra. Kanske hade Lebrecht och Newnham valt att följa något färre personer och på så vis kortat ner filmens inledning. Nåväl, det är ju knappast som att scenerna inte ger något, så det här är mindre klagomål.

 

Crip Camp handlar av förklarliga skäl främst om personer med funktionsvariationer, men i ett vidare perspektiv visar den också på hur alla marginaliserade grupper riskerar att bli illa behandlade. Det är ingen tillfällighet att gruppen fick stöd av både The Black Panthers och lokala grupper från HBTQ-scenen. Det är kort sagt en inspirerande historia, inte minst för alla som har en sida av sig själv som kanske inte alltid platsar in i samhällets alla gränsdragningar.

 

Betyg: 4 rullstolsrace av 5 möjliga

 

Av Ulf - Lördag 9 maj 23:00

 

Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala/Veronika Franz/Sergio Casci

Skådespelare: Riley Keough, Jaeden Martell, Lia McHugh mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment & Hammer Films

År: 2019

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7347846/

 

Sex månader efter att deras mor tagit sitt eget liv inser tonårige Aidan och hans lillasyster Mia att de kommer bli tvungna att spendera julen tillsammans med faderns nya flickvän, Grace. Syskonen, som skyller sin mors död på att Grace kom in i deras liv, är minst sagt avigt inställda till sin nya styvmor och det hela blir inte bättre när den ödsliga stugan de semestrar i får strömavbrott. Samtidigt som en snöstorm blåser upp är deras far fast i närmsta samhälle och syskonen förstår att det bara är dem och Grace kvar på flera mils håll.

 

The Lodge var den första film som landat i min Dropbox på snart en och en halv månad. Coronan ställer till det även med digitala kopior tycks det som, men den här var värd att vänta på! Eller vänta och vänta, jag hade inte några förväntningar alls när jag började se den här filmen eftersom det tycktes vara mer på det klassiska temat "inget-bra-händer-i-skogen". The Lodge visar sig dock vara mycket smartare än så.

 

Fiala, Franz och Casci har skrivit ett manus som lurar tittaren att det är dummare än vad det är. Det är ganska häftigt, då manusförfattare gärna brukar försöka det motsatta, med mer eller mindre lyckade resultat. Som tittare vaggas vi in i en säkerhet med vad som ska komma, tror vi, för att saker och ting sedan ska ställas rätt på huvudet. Det är inte fråga om några långsökta plot twists heller utan ett naturligt, om än otroligt, händelseförlopp.

 

Mycket är det Riley Keoughs förtjänst i rollen som Grace. Redan från början får vi reda på att hon är den enda överlevande av en domedagskult, vilket givetvis har satt rejäla psykiska ärr i henne. Samtidigt som hon försöker vinna styvbarnens godkännande finns alltid skammen och den självpåtagna skulden för deras mor självmord i bakgrunden. Keough spelar rollen med en sårbarhet och när vi väl presenteras för henne har vi till en början barnens bild av henne som "den där kvinnan som ska försöka ersätta vår mamma.". Det blir riktigt bra dynamik och karaktärsutveckling när vi inser att sanningen kanske inte är riktigt lika lätt som vi letts till att tro.

 

The Lodge var för mig en total överraskning. Det är ett psykologiskt kammarspel med skräckförtecken och förbaskat kusligt på sina ställen. Sista akten spar inte på krutet heller och tittaren lämnas med ett positivt obehag. Om det inte vore för att första akten släpade lite väl mycket och vissa mindre plot holes här och där skulle det bli högsta betyg. Nu blir det gott och väl:

 

Betyg: 4 styvmödrar med psykotiska tendenser av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 6 maj 12:35

 

Regi: Lukasz Kosmicki

Manus: Lukasz Kosmicki & Marcel Sawicki

Skådespelare: Bill Pullman, Lotte Verbeek, James Bloor mfl.

Produktionsbolag: Watchout Studio

År: 2019

Längd: 102 min

Land: Polen

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6445414/

 

Mitt under Kubakrisen 1962 skickas det gravt alkoholiserade mattegeniet Joshua Mansky till Warszawa för att representera USA i en vänskapsmatch schack mot Sovjetunionen. Mansky dras snart mot sin vilja in i storpolitiken då CIA vill att han ska agera kontaktperson till en agent... och plötsligt är insatsen mycket högre än ett parti schack.

 

Jag har ett litet specialintresse gällande Kubakrisen eftersom den var en stor del av min C-uppsats i litteraturvetenskap. Ju mer jag läser om den desto mer förbluffad blir jag över att det inte smällde. Det var så mycket som kunde gått helt åt helsike, och Kennedy är verkligen värd allt cred han får för sin medlingsförmåga. Lukasz Kosmickis The Coldest Game är förvisso en fiktiv historia satt till en reell historisk bakgrund, men det som gör den så pass lyckad som den är är att den känns relativt trovärdig

 

Bill Pullman gör en jättebra roll som Mansky och det finns få skådespelare som är lika skickliga på att spela slitna och nedgångna än honom. Det här är mycket en one-man-show, men om jag ska nämna någon annan är det Aleksey Serebryakov som den ytterst obehaglige General Krutov. Vidare är det enkla faktum att filmen är från Polen en stor fördel.

 

Det är alltid intressant att se historiska skeenden genom andras ögon än de gamla vanliga. De polska filmer som kommer hit brukar vara antingen uppgörelser med katolicismen eller om andra världskrigets fasor, men The Coldest Game visar att polsk filmindustri är mycket mer än bara så. Det gäller bara för filmerna att komma hit! Sen blir det lite övertydligt vad de tycker om ryssarna, men som en polsk kvinna i min bekantskapskrets brukar säga: "De är lömska, de där ryssarna!". Det finns no love lost mellan de länderna!

 

The Coldest Game har sina skavanker, inte minst i form av schackmatcherna som är sisådär realistiska, men på det hela taget är det här en spännande spionthriller som förtjänar mer uppmärksamhet. Ligger på Netflix just nu. Go get.

 

Betyg: 4- aspackade genier av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se