Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 4

Av Ulf - Söndag 19 aug 13:44

 


Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande: Evan Peters, Barry Keoghan, Blake Jenner mfl.

Produktionsbolag: Film4/New Amsterdam Film Company/RAW

År: 2018

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6212478/


Transylvania University, Kentucky, har ett säkert rum där de förvarar några av världens mest värdefulla böcker. Spencer, uttråkad konststudent, träffar Warren, allmän screw-up, och börjar på skoj planera en stöt mot biblioteket. Det stora priset är originalet av The Birds Of America, värderad till lite drygt 200 miljoner dollar. Leken blir dock plötsligt allvar när de inser att de kanske faktiskt kan utföra sin plan. Det ska snart visa sig att allt inte är riktigt lika enkelt som på film...


Jag hade ett vagt minne av den här historien, men hade förpassat den till något dammigt vrå i huvudet. Bart Layton berättar den (mestadels) sanna historien om kuppen som hade kunnat bli en av de mesta legendariska stölderna i amerikansk historia. Han gör det genom att från början konstatera att detta inte är baserat på en sann historia utan att det är en sann historia. Det är i sig ett genidrag då han fått med de riktiga personerna involverade i fallet i kortare intervjusegment där de ofta inte är riktigt säkra på hur saker och ting faktiskt gick till. Det kastar skugga över vissa händelser i filmen, samtidigt som det ger tittaren ett ställningstagande att göra - vem är den pålitlige berättaren om han ens finns?


Det bästa med manuset är dock hur vanliga alla är. Det rör sig om uttråkade collegeungdomar och inte härdade brottslingar och deras reaktioner blir därefter. Exempelvis är en av de stora problemen de upplever med planen hur de ska se till att ta hand om bibliotekarien utan att skada henne. Filmen får en helt annan realistisk ton än de flesta andra heistfilmer i och med att vi vet att det här kommer gå åt helvete från bildruta ett och de inblandade är närvarande för att på ett öppet sätt prata om vad som verkligen skedde.


American Animals är Laytons debut som spelfilmsregissör, men det märks verkligen inte. Det här är en ytterst välregisserad och tajt berättad historia med superbt användande av både klippning och musik. Han har hjälp av en mycket bra (och porträttlik!) ensemble där Barry Keoghan är den som lyser starkast i rollen som Warren. Keoghan har haft roller i en del uppmärksammade filmer de senaste åren och är absolut ett namn att lägga på minnet.


Om ni vill se en riktigt bra heistfilm med en mycket mer realistisk berättelse än merparten av filmerna i genren är American Animals filmen för er. Det är den typen av film som kommer få en hel massa nomineringar när nästa års galasäsong drar igång, men som inte kommer vinna så många kategorier. Ni vet, de där filmerna som brukar vara bättre än de som verkligen vinner.


Betyg: 4+ amerikanska fåglar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 15 aug 17:46

 


Regi: Brian De Palma

Manus: Lawrence D. Cohen (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Sissy Spacek, Piper Laurie, Amy Irving mfl.

Produktionsbolag: Red Bank Films

År: 1976

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0074285/

 

Den första film- eller tv-adaptionen av Stephen Kings verk kom passande nog också via hans debutroman. Recensionen av källmaterialet hittar ni här. Precis som boken handlar Brian De Palmas version om den mobbade och utstötta Carrie White som efter att ha blivit offer för särdeles grym behandling av skolans andra tjejer går från att vara mobbad till direkt hatad. När en av tjejerna, Sue, har dåligt samvete för hur hon och de andra plågade Carrie ber hon sin pojkvän (och Carries hemliga förälskelse), Tommy, fråga Carrie om en dejt till skolbalen. Vad som skulle blivit, och nästan blev, en magisk kväll blir istället något helt annat...

 

Brian De Palma var redan en etablerad regissör, men hade inte fått sitt stora kommersiella genombrott innan Carrie. Många av hans kännetecken som regissör, såsom användandet av split screen och långa tagningar med rörlig kamera, sågs av en stor publik för första gången och både filmen och Kings författarskap rönte stora framgångar som resultat.

 

I min recension av boken skrev jag att King inte riktigt hade hittat sin röst än, men att det fortfarande är en intressant bok som står för berättarglädje och starka karaktärer. De Palma följer i mångt om mycket samma väg. Carrie är en film som i de allra flesta avseenden fortfarande fungerar väldigt väl, men vissa scener och delar står ut från helheten på ett mindre önskvärt vis. Tydligast i De Palmas version blir det i antagonisterna Chris och Billy (för övrigt spelad av en ung John Travolta) där deras förhållande är mycket mer utvecklat och trovärdigt hos King. Hos De Palma blir det tämligen obehagligt med Billys mer eller mindre misshandel av Chris om hon säger "fel saker". 

 

Däremot kan man inte önska sig bättre huvudrollsinnehavare än Sissy Spacek som Carrie och framförallt Piper Laurie som hennes bindgalet religiösa mor Margaret. Båda blev rättvist Oscarsnominerade för sina insatser och har en fantastisk kemi mellan sig. Scenerna med Carrie och hennes mor är tillsammans med slutet filmens höjdpunkter.

 

De Palma står för en utsökt regi som är som tydligast i filmens avslutande scener. Hans beundran för Hitchcock är uppenbar och han väver in många av thrillermästarens olika särdrag, inte minst när det gäller musik och klippning. Jag kan bara applådera 1976 års version av Carrie. Den håller fortfarande skyhög klass och jag håller med King själv när han sa att den är bättre än hans egen bok. Ett frivarv direkt för adaptionerna helt enkelt.

 

Betyg: 4+ they're all gonna laugh at you! av 5 möjliga

 

Boken eller filmen?: Filmen

ANNONS
Av Ulf - Lördag 11 aug 11:57

 


Regi: Nicholas Gyeney

Manus: Nicholas Gyeney & André Kirkman

Medverkande: Manu Bennett, Larenz Tate, Linden Ashby mfl.

Produktionsbolag: Mirror Images LTD

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4244162/

 

Spelföretaget Sentinel ska lansera en produkt som ryktas revolutionera spelvärlden. Mot företagets karismatiske VD, Kincaid, står den före detta delägaren Creed. När Creed ska opponera sig blir han och hans fru attackerade av beväpnade män. Samtidigt, på annan adress i Seattle, nås betatestaren Max av ett paket från Sentinel innehållandes det revolutionerande spelet...

 

Ibland behöver man gräva djupt för att hitta guldkornen. Längst ner i science fiction-sektionen hos Netflix hittade jag den här dolda klimpen. Är den bra rent objektivt? Nej. Har den bra produktionsvärden? Knappast. Är den bara en kul jäkla film? Ja! Beta Test är så långt över gränsen när det gäller återhållsamhet eller djuplodande karaktärsporträtt att den känns som en borttappad film från 80-talets dammiga videohyllor. Med andra ord, det är för den här typen av filmer som jag en gång i tiden skapade bloggen.

 

Som betatestare av ett antal titlar skulle jag gärna haft de förmåner och lön som Max har. I verkligheten innebär betatesting att spela halvfärdiga spel i underkläderna på en skakig server klockan kvart över galenskap. Det är lite av det som är charmen med Beta Test - den gör allt over the top. Samtidigt har den en hel del bra idéer som gör att intresset hålls vid liv. Fylld med action och kitschiga one-liners gör att om jag kisar kan jag nästan se Arnold i rollen som Creed. Med skådespelare som varierar från godtagbara till den lokala amatörteatern har Beta Test en märklig charm som pengar inte kan köpa. Den andas entusiasm och skaparglädje och rekommenderas till alla som saknar VHS-eran.

 

Betyg: 4- avatarer av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 29 juli 13:26

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Medverkande: Toni ColletteAlex Wolff, Gabriel Byrne mfl.

Produktionsbolag: PalmStar Media

År: 2018

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt7784604/

 

Annies mor var alltid en väldigt egen och privat kvinna som hon ville skydda sina barn ifrån. När modern dör tvingas Annie brottas med skulden över att inte ha varit världens bästa dotter samtidigt som märkliga saker börjar hända hennes familj - i synnerhet hennes tonårsdotter Charlie. En tragisk olycka lägger sten på börda och Annie måste kämpa med insikten att vad som händer bara är i hennes huvud... eller är det?

 

Jag gick in till Hereditary förväntandes en ganska generisk skräckrulle som fick mig bort från den tryckande hettan (det blir ingen tredje Cruel Summer eftersom jag fick fly dagens första film på grund av trasig AC), men fick något helt annat. Det närmsta jag kan likna filmen vid är att 70-talets långsamt uppbyggda skräckfilmer med långt mer djupgående psykologi än mainstreamskräcken sett sedan dess.

 

Toni Collette är fantastisk i huvudrollen som Annie och får spela ut hela känsloregistret. Hon påminner mig inte så lite om Frances McDormand i den här rollen, vilket är ett väldigt högt betyg. Med Oscarsakademins lite mer moderniserade syn på skräck de senaste åren skulle jag inte bli förvånad om hon kniper en nominering. Collettes samspel med framförallt Milly Shapiro (Charlie) tillhör filmens höjdpunkter.

 

Ari Aster, både manus och regi, långfilmsdebuterar med Hereditary och har helt uppenbart redan hittat sin unika röst. Asters manus låter filmen ta sin tid, vilket gör de tämligen få reella skräckscenerna desto mer effektiva. Hans öga för att skapa obehaglig stämning är också väldigt bra och filmen får nästan en slags mardrömsliknande kvalitet där det ologiska verkar fullkomligt logiskt inom sin kontext. Aster är helt klart ett namn att hålla koll på framöver.

 

Hereditary har ett slut som kommer dela folk. Eftersom jag personligen är intresserad av vad slutet visar hade jag förkunskap om vad som händer och tycker därför också att slutet är väldigt passande. Gå in med ett öppet sinne eller ännu hellre - se den här filmen hemma, själv i ett nedsläckt rum. Jag önskar nästan att jag hade gjort det.

 

Betyg: 4+ klickljud av 5 möjliga

 

Av Ulf - Lördag 21 juli 12:01

 


Regi: Laurent Herbiet

Manus: Laurent Herbiet/Hamid Hlioua/Bernard Minier (baserat på Bernard Miniers roman)

Medverkande: Charles Berling, Julia Piaton, Pascal Greggory mfl.

Produktionsbolag: Gaumont Television

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5736758/

 

Poliskapten Martin Servaz kallas till den lilla bergsbyn Saint-Martin för ett lika märkligt som bestialiskt brott. Industrimannen Lombards favorithäst har blivit halshuggen och kadavret har lämnats på en bergstopp. Fallet tar dock snabbt en ännu märkligare vändning när hår tillhörande seriemördaren och tillika Martins gamle partner Julian Hirtmann hittas på hästen. Är det en slump att Martin fått fallet och att Hirtmann sitter på rättspsyk på samma ort? Knappast...

 

Äsch, jag fastnade i Frankrike och deras polisserier trots allt. En serie som utspelar sig i de snöiga Pyrenéerna gick liksom inte riktigt att motstå i sommarhettan. Framförallt inte eftersom det är en välskriven och väldigt välspelad serie med riktigt schyssta produktionsvärden.

 

Det hade enkelt kunnat bli platt fall. Premissen med en seriemördare som kanske drar i trådarna utanför sin cell, kanske inte, känns ganska gjord vid det här laget. Tack och lov har man lyckats både casta och skriva Hirtmann väldigt väl. Hirtmann, mycket obehagligt spelad av Pascal Greggory, är inte de stora gesternas karaktär utan är precis så kall och kalkylerande som jag föreställer mig att en sådan personlighet hade varit i verkligheten. Han är fullkomligt övertygad om att han inte begått något fel, men samtidigt bortförklarar han inte de brott han är anklagad för. Mycket bra!

 

Även Charles Berling är bra i huvudrollen som Martin och hans partner Iréne, spelad av Julia Piaton, klarar sig också väldigt väl. Intressant nog ser hon ut att kunna vara Meryl Streeps lillasyster. Framförallt gillar jag hur manuset tidigt duckar den kanske största klyschan i serier med en manlig polis med kvinnlig partner - att de ska bli kära. Nope, hon är lesbisk. Så, avklarat, vilket är jäkligt skönt.

 

Manuset matchar de fina skådespelarinsatserna till allra största del, även om man har vissa problem med övergångarna hur fallet utvecklar sig. Jag är tämligen säker på att Miniers roman gjorde detta smidigare. Serien hade tjänat på att vara två avsnitt längre och låta saker ta sin tid helt enkelt. Även om man kan se serien som avslutad lämnar den tillräckligt många lösa trådar som gör att jag skulle välkomna en andra säsong. Om inget annat ska jag undersöka om Minier skrivit en fortsättning i bokform.

 

Glacé har ett bra manus och fina skådespelarinsatser vilket gör att jag absolut rekommenderar den. Med snyggt foto och en isande upplösning (hehe) förstår jag att den fick stor uppmärksamhet i hemlandet. Nu ska jag försöka ta mig ifrån Frankrike. Jag kan dock inte lova något.

 

Betyg: 4 snöbollsfantasier av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 14 juli 22:50

 


Regi: Julius Berg

Manus: Delinda Jacobs

Medverkande: Suzanne Clément , Samuel Labarthe, Alexia Barlier mfl.

Produktionsbolag: Carma Films

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6560040/

 

Sextonåriga Jennifer försvinner spårlöst i skogsområdena som omgärdar en småstad i Ardennerna. Den nytillträdde poliskaptenen Decker börjar gräva i försvinnandet samtidigt som han inser att allt kanske inte är som det verkar vara på hans nya hemort. Samtidigt försöker hans underordnade, Virginie Musso, få bukt med sin bångstyriga tonårsdotter som tillsammans med en vän verkar sitta på mer information än de berättar om Jennifers försvinnande. Och vem är egentligen Eve, den mystiska kvinnan som arbetar som fransklärare på stadens gymnasieskola?

 

Jag önskar att det kom fler sådana här serier. Istället för att som i Netflix Marvelserier dra ut på storylines till bristningsgränsen för att kunna nå den där magiska 13-avsnittsgränsen har man i fallet med The Forestgjort tvärtom. Det är tajt berättat utan att för den sakens skull gå för snabbt framåt och den korta längden gör att man enklare kan hålla rätt på alla trådar. För den som undrar, ja, det här är en avslutad serie där det inte lämnas så mycket som ett halmstrå kvar till en långköraruppföljare.

 

Det är manus och foto som spelar huvudrollerna i The Forest. Man har hittat en fantastisk inspelningsplats där staden verkligen omgärdas av de djupa skogarna som känns lika hotande som vackra. Även om man på vanligt deckarmanér kastar ut villospår här och där blir de aldrig för många och för långsökta, förutom ett dito som verkligen pressar trovärdighetens gränser. Det är tack och lov inte huvudspåret, så jag kan i viss mån godta det. Skådespelet är också okej, även om det inte är någon som direkt sticker ut. Manusets stora problem ligger i karaktariseringen av Virginie Musso. Hon är helt enkelt värdelös som polis. Gång på gång går hon sin egen väg och håller på att sätta både sig själv och sina kollegor i skiten. Eftersom vi blir presenterade för Musso först blir det lite hon som får axla huvudrollen och bli den vi ska identifiera oss med. Det funkar sådär när hon upprepande gånger gör dumheter.

 

Trots min kritik mot vissa manusaspekter är The Forest en perfekt sommarserie. Den har lagom längd, är spännande och berättar en historia med vändningar och äckelskap som borde fängsla även deckarveteranerna. Klar rekommendation.

 

Betyg: 4 djupa skogar av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 7 juli 14:09

 


Regi: Cheo Hodari Coker (show runner)

Manus: Matt Owens & Nathan Louis Jackson (head writers)

Medverkande: Mike Colter, Simone Missick, Alfre Woodard mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 761 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322314/

 

Luke Cage har blivit en kändis i Harlem, men med kändisskapet kommer en mängd krav på att han ska kunna lösa alla problem som stadsdelen kastar till honom. Samtidigt försöker den nya styrande gangsterbossen i Harlem, Mariah Dillard-Stokes, genomföra en större vapenaffär. Vad hon inte räknat med är att en av köparna, John "Bushmaster" McIver, minst sagt har historia med familjen Dillard-Stokes och även ett sätt att hantera superhjältar på...

 

Jag var inte alltför imponerad av första säsongen av Luke Cage och efter Netflix senaste säsonger av sina Marvelserier hade jag inte särskilt höga förväntningar på säsong 2 heller. Säsong 2 av Marvels skottsäkre hjälte överraskade mig därför rejält med att ha den bästa övergripande storyn och skådespel jag sett bland ovan nämnda serier sedan första säsongen av Jessica Jones (2015).

 

Mike Colter verkar mycket mer bekväm i huvudrollen som Luke Cage och ställs mot två fiender som båda är välspelade. Bäst i säsongen är Alfre Woodard som den manipulativa och brutala Mariah Dillard-Stokes. Woodard ger ett fantastiskt porträtt av en våldsam hycklare som gömmer sig bakom slagord om Harlems bästa och hur mycket hon älskar folket där. I själva verket är Mariah en fullblodsegoist som inte skyr några medel för att få vad hon vill ha, men styrkan i Woodards skådespel ligger i att hon spelar Mariah som att hon inte känner till detta faktum om sig själv. Hon har alltid en bortförklaring eller rationalisering, vilket gör henne till en jäkla bra skurk! Cages andre antagonist, "Bushmaster", spelas också väldigt fint av Mustafa Shakir, men han står sig slätt gentemot Woodard.

 

Manuset för säsong 2 påminner inte så lite om diverse maffiafilmer och det är ingen slump att man valt att referera visuellt till framförallt The Godfather: Part II (1974). Luke Cages resa genom säsongen är väldigt välskriven och slutet känns både logiskt och som en spännande utveckling mot vad jag bara kan anta är en kommande säsong 3.

 

Det finns dock fortfarande vissa problem med serien som överlevt första säsongen. Tempot är fortfarande lite ojämnt och säsongen är aningen för lång. Jag hade föredragit om man hade försökt hålla ner antalet avsnitt till tio och berättat en tajtare historia. De tre sista avsnitten, även om mycket händer, känns lite som början på något nytt som hade kunnat vänta till säsong 3. Det finns även en missad möjlighet att bygga något av Heroes For Hire, som hade gett Danny "Iron Fist" Rand en välbehövlig nystart.

 

Överlag är säsong 2 av Luke Cage dock ett rejält fall framåt. Det ska bli väldigt intressant att se hur man tänkt gå vidare med karaktären och för första gången på länge är jag riktigt entusiastisk inför fler säsonger av Netflix Marvelhjältar.

 

Betyg: 4 raasclaats av 5 möjliga

 

Av Ulf - Tisdag 26 juni 21:45

 


Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson

Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Twentieth Century Fox Animation/Studio Babelsberg mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5104604/

 

I ett framtida Japan förpassas alla hundar i staden i Megasaki till en soptippsö för att säkerställa att den nyupptäckta hundinfluensan inte börjar drabba människor. Borgmästare Kobayashi, som hatar hundar, är nöjd med att bli kvitt de fyrfota djuren till förmån för katter, men hans adoptivson, Atari, har andra planer. Han ska åka till ön för att leta upp sin hund och gå till botten med Kobayashis planer.

 

För knappt tio år sedan charmade Wes Anderson en hel filmvärld med sin fantastiska stop motion-film Fantastic Mr. Fox (2009), baserad på Roald Dahls bok. Under åren som gått har Anderson då och då hintat i intervjuer att han inte var färdig med stop motion än och att hans nästa film som använde tekniken skulle handla om hundar. Anderson är en man av sitt ord. Isle Of Dogs är ännu en tour de force av Anderson och han visar återigen att det här med konventioner inte är hans grej.

 

Okej, om vi ska vara ärliga faller Anderson ofta tillbaka på ett nostalgiskt skimmer med märkliga familjekonstellationer i sina filmer, men när denna konvention funkar gör den det med råge. Därför är det ganska uppfriskande att se Isle Of Dogs då den tar en lite annan riktning samtidigt som Anderson återigen leker med format och utförande.

 

Det första som slår tittaren är en lika ovan som briljant sak. Hundarna i filmen talar alla engelska, men människorna talar japanska. Ibland ger filmen en översättning av vad människorna säger, ibland inte. Det sätter gemene västerländske tittaren direkt i hundarnas perspektiv, med vissa ord som blöder igenom och förstås. Min egen japanska är okej, vilket gjorde att jag kunde följa med åtminstone i stora drag vad människorna säger. Effekten fick därför något förlorad för min del, men tanken är inget annat än lysande.

 

Det är idel stjärnspäckat gällande de engelskspråkiga röstskådespelarna, med flertalet Oscarsvinnare som Frances McDormand och F. Murray Abraham, tillsammans med exempelvis Bryan Cranston och Edward Norton. Alla gör bra ifrån sig, men framförallt Cranston har en fantastisk talröst som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Bland de japanska röstskådespelarna måste Akira Takayam nämnas. Den mannen har en röst som ger mig kalla kårar - på ett bra sätt.

 

En Wes Anderson-film skulle dock inte vara mycket värd om den inte hade ett bra manus. Isle Of Dogs lyckas nästan hela tiden, men har lite skavanker i tempo och avslut. Andersons kännetecken med en så pass djup pekoral att den slår över till att bli oemotståndelig är inte riktigt heller närvarande här. Det görs ansatser, men filmen är inte lika avväpnande som exempelvis Andersons Moonrise Kingdom (2012), en film som jag skattar högre idag än när jag först recenserade den. Om det också blir utvecklingen som Isle Of Dogs tar får tiden utvisa, men även om den inte just nu riktigt är i klass med Andersons bästa är det fortfarande en mycket bra film. Dessutom, stop-motion är coolt som fan.

 

Betyg: 4+ hundjobb av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se