Originaltitel: The Walking Dead: The Best Defense

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2006 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-6-1

Fängelset börjar bli mer eller mindre beboeligt, men konflikterna inom gruppen är fortfarande infekterade. När en helikopter kraschar i närområdet ger sig Rick, Glenn och Michonne ut för att leta efter överlevande. Utflykten leder dem till den lilla staden Woodbury där en grupp människor försöker starta ett nytt liv under ledning av den karismatiske "Guvernören". Men Woodbury ruvar på mer än en hemlighet...

Jag har flera gånger i mina recensioner av Apart Förlags utgivning av The Walking Dead anmärkt på att Kirkman hela tiden ökar obehagskänslan för varje volym, och det kunde inte vara mer sant när det gäller volym 5. Jag fick ärligt talat ta en paus mot slutet. Det har debatterats lite om The Walking Dead på Facebook nyligen och huruvida serien lämpar sig för yngre läsare. Svaret på den frågan är ett solklart "nej!" när det kommer till Anfall är bästa försvar. Det här är inte bara riktigt våldsamt utan framförallt förbaskat obehagligt. Är det bra då? Definitivt!

Johanna Koljonen skriver i sitt förord om hur karaktärerna måste anpassa sig till den nya vardagen och framförallt hur svårt det är för karkatären Lori. Just Lori går från klarhet till klarhet i Kirkmans manus. Jag avskyr henne helt enkelt. Det är inte för att hon är ond eller ens särskilt elak - det är hennes desperata försök att hålla fast vid världen som den en gång var som gör henne så pass vardagsgnällig att man vill göra henne till zombiefoder då och då. Samtidigt är Rick, hennes make, förbi sin egen kris... bara för att mötas av en ny. Jag myntade ett uttryck för några år sedan när jag följde några serier som verkade finnas till för att plåga karaktärer. Jag kallade det för "let's torment!-syndromet". Skillnaden mellan detta och The Walking Dead är att hur illa det än går för karaktärerna är det i princip alltid deras eget fel. Fast sen har vi Michonne... jag ryser bara jag tänker på det.

Kirkman ställer som vanligt viktiga frågor i sin serie, även om vi själva knappast lär möta dem i en zombieapokalyps. Framförallt svävar frågan om överlevnad till varje pris över albumets andra halva som en jobbig påminnelse om vad som händer i vår egen värld i länder och områden i krig. Hur långt skulle du gå för att överleva och när skulle du släppa på din moralitet? Hur skulle du styra över till exempel Woodbury? Som en viss guvernör?

Betyg: 5 with a nice Chianti av 5 möjliga