Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Tisdag 4 feb 14:15

   



Animated Double Feature: Klaus & I Lost My Body

 

Så här mindre än en vecka innan Oscarsgalan brukar det alltid bli att jag får göra lite double feature-inlägg. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt med timmar för att varje film ska få ett enskilt inlägg. Igår blev det två filmer från kategorin för animerad långfilm, den spansk-brittiska Klaus (2019) och franska I Lost My Body (2019).

 

Klaus handlar om den väldigt bortskämde och priviligerade Jesper som har försakat alla chanser hans rike far gett honom. När han försöker bli kuggad från brevbärarskolan för att kunna återvända till ett liv i lyx har pappan dock andra planer. Han skickar Jesper till den avlägsna ön Smeerenburg med uppdraget att få igång postväsendet där. Det är bara det att Smeerenburg är den mest kaotiska staden i hela landet och som om detta inte vore nog bor en gigantisk, mystisk och säkert farlig främling i skogen.

 

Netflix gjorde den här filmen en otjänst genom att inte använda den officiella filmpostern utan istället ha en ytterst ful thumbnail som länk. Presentation spelar roll. Därför hade jag inte heller särskilt stora förhoppningar på Klaus, men det är glädjande nog en liten dold pärla i årets Oscars-utbud. En söt historia om hur vänlighet skapar mer vänlighet och välvilja är något som inte är jättevanligt i dessa "edgy" tider. Föga förvånande är Klaus en julfilm, men den är tack och lov inte särskilt sliskigt sentimental utan de känslor den beskriver gör den med fingertoppskänsla och finkänslighet. Med flertalet bra röstskådespelare och en uppdaterad klassisk look (handritade bilder men CG-ljussättning) är Klaus en välkommen tillbakablick till svunna tiders animerade långfilmer som rekommenderas varmt. Jag kanske fällde en tår i slutet också. Kanske. Betyg: 4 släktfejder av 5 möjliga

 

Franska I Lost My Body är en annan typ av animation och väldigt... fransk - på ett bra sätt! Naofelle växer upp tillsammans med avlägsna släktingar sedan hans föräldrar omkommit i en bilolycka. En ständig drömmare och missnöjd med sitt jobb som pizzabud korsas hans vägar med den vackra Gabrielle som han också faller pladask för. Samtidigt, i en annan del av Paris, är en avhuggen hand ute på egen... hand (heh...) och tycks leta efter något...

 

Om Klaus var en positiv överraskning är I Lost My Body en total käftsmäll. Naofelles leverne och öde går rakt in i hjärtat och även om han oftast menar väl blir det så fel. Eller blir det det? Det är en resa som lämnar mycket upp till tittaren vad den egentligen mynnar ut i, vilket brukar känneteckna filmer som jag verkligen gillar. Jag är inte ensam om det här tydligen. Det är den första animerade långfilm som vunnit kritikerpriset i Cannes och den imponerar stort både med sin berättarteknik och animation. Tecknarstilen påminner mestadels om en mix mellan traditionell europeeisk stil och japansk anime och jag får nästan lite vibbar av Studio Ghibli. I Lost My Body är ett typexempel på hur man använder sig av animerad film för att berätta historier som skulle vara mycket svåra att berätta i konventionell spelfilmsform. Jag tvivlar på att jag kommer se något bättre animerat i år. Dessvärre lär den vara för "svår och djup" för att ta hem Oscarn, men missa för Guds skull inte den här filmen! Det är bland det bästa du kan se från 2019. Betyg: 5 händer på vift av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 26 jan 17:00

 


Regi: Hanelle M. Culpepper

Manus: Akiva Goldsman & James Duff

Skådespelare: Patrick Stewart, Isa Briones, Brent Spiner mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Roddenberry Entertaiment/Secret Hideout mfl.

År: 2020

Längd: 44 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9381924/

 

OBS! Den här recension innehåller spoilers! OBS!

 

 

Fjorton år efter att ha gått i pension dras amiral Jean-Luc Picard in i hetluften igen när han kontaktas av en mystisk ung kvinna, Dahj, som har haft någon form av uppvaknande efter att ett gäng försökt kidnappa henne. Det enda hon kommer ihåg är att hon är säker hos Picard. Samtidigt är Picard själv bitter på Starfleet för hur de hanterade evakueringen av Romulus och det förbud de infört mot syntetiska livsformer efter att sådana attackerat och ödelagt Federationens koloni på Mars.

 

Jag ska inte dra hela min historia om vad Star Trek har betytt för mig en gång till. Det räcker med att säga att under hela min uppväxt i allmänhet och en period i tonåren i synnerhet har franchisen varit en stor del av mitt liv. Utan att gå in på detaljer hade jag ärligt talat inte varit den jag är idag utan Star Trek. Därför var besvikelsen nästan smärtsam när J.J Abrams skapade den så kallade Kelvin-tidslinjen 2009. Istället för att återvända till det universum som betytt så mycket för mig fick jag istället en nystart som effektivt undanröjde all form av utopiskt tänkande och samhällskritik. Jag kommer aldrig förlåta Abrams för det.

 

Det är klart att en tv-serie måste utvecklas med sin tid, men det får inte vara på avkall av vad som en gång gjorde den bra. Flertalet av de involverade i Abrams monster till filmuniversum har gått vidare att jobba med andra produkter i franchisen. Det är inte minst fallet för Akiva Goldsman som var i hög grad medverkande till att Star Trek: Discovery (2017) lyckades få tillbaka en hel del besvikna fans (däribland undertecknad) i fållan. Med Discovery täppte Goldsman & co igen ett hål franchisens kanon, men det var ändå något irriterande att storyn som sådan inte gick framåt. När Picard nu gör entré i tablån är det 17 år (!) sedan vi såg en vidareutveckling av den enda sanna tidslinjen. Och det är så in i helvete bra!

 

För att knyta samman Kelvin-tidslinjen med denna har man beslutat sig för att låta den katalysator som satte igång den förra (förstörelsen av Romulus) vara. I Picard får den dock en djupare innebörd. Picard har sagt upp sig i protest över att Federationen inte gjorde mer för att hjälpa de dryga 900 miljoner boende på Romulus. Han övergav inte Federationen, menar han - Federationen övergav sina principer. Det är lätt att dra paralleller till vår värld, vilket franchisen alltid har gjort. Vi har alla sett hur flyktingkrisen har präglat stora delar av världspolitiken de senaste åren. Det råder ingen tvekan om var Picard skulle ställa sig i den frågan. Enligt Federationens (gamla) principer hjälper man folk i nöd. Punkt. Att ställa Picard som vakt om de här idealen är en perfekt öppning till serien som är fullständigt i linje med hur hans karaktär utvecklats genom åren.

 

Patrick Stewart är inte bara en av anledningarna till att den här serien existerar (det blir svårt att göra serien utan... Picard) utan även en gudabenådad skådespelare. De som bara sett honom i Star Trek bör kolla upp några av hans Shakespeare-tolkningar. Stewart bär den här serien och gör det med bravur. Även Brent Spiner repriserar sin roll som Data (hur det hänger ihop får ni se eftersom karaktären ska vara väldigt död) och vi har även bland andra fått se William Riker (Jonathan Frakes) och Seven Of Nine/Annika (Jeri Ryan) i de trailers som släppts. Överhuvudtaget känns Picard levande och inkluderande på ett mycket trevligt sätt. Det finns en kontinuitet här som tas på allvar.

 

Pilotens andra stora plot point handlar om förbudet av syntetiska livsformer. Som bekant tillhör Data en av dessa och Picard har inget ont att säga om honom. Det är en strid mot generaliseringar som säger att bara för att några få personer som råkar tillhöra en folkgrupp gör något fruktansvärt kan vi inte dra alla över en kam. Att serien offrar Federationens koloni på Mars för detta är också ett bra drag. Mars har alltid varit närvarande i franchisen, ofta omnämnd som mänsklighetens första koloni, men aldrig haft en för storyn oumbärlig plats. Det är inte som när J.J sprängde Vulcan precis...

 

Båda de här huvudteman kopplas samman med Dahj, som jag direkt föll för. Internetpuckon har gnällt om att hon är "ännu en stark kvinna som tycks kunna göra allt" i en modern tv-serie. Jag trodde vi var förbi det här, men varje gång en kvinnlig karaktär kan sparka röv kryper råttorna ur sina hål och jämrar sig. Misogyni har ingen plats i Star Trek.

 

Pilotavsnittet av Star Trek: Picard, passande nog betitlat Remembrance, gör precis vad det ska göra. Det återintroducerar en älskad karaktär, bygger vidare på hans historia och har ena foten i det gamla (tonen, moraliska frågeställningar) och en i det nya (spektakulära actionscener, filmisk kvalitet). Jag är fruktansvärt nöjd och ser fram emot varje nytt avsnitt som en Vulcan i Pon Farr.

 

Betyg: 5 skalliga män att älska av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Måndag 20 jan 22:30


Regi: Sam Mendes

Manus: Sam Mendes & Krysty Wilson-Cairns

Skådespelare: Dean-Charles Chapman, George MacKay, Daniel Mays mfl.

Produktionsbolag: Amblin Partners/DreamWorks/Neal Street Productions mfl.

År: 2019

Längd: 119 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8579674/

 

Västfronten, 6:e april, 1917: Korpral Blake och korpral Schofield får order om att leverera ett meddelande till andra regementet några mil därifrån. Kommunikationslinjerna har blivit avskurna och regementet är på väg rakt in i en fälla. För att göra saken ytterligare angelägen för de två är korpral Blakes bror med i andra regementet och fällan är satt att slå igen mindre än ett dygn senare.

 

Första världskriget är lite av "det glömda kriget". Medans andra världskriget hade en, för oss vanligt funtade människor, en klart definierad fiende var kriget under 10-talet en soppa av nationella identiteter, soldater som skickades ut för att dö i ett stillastående skyttegravskrig och en allianskrigsföring som frågan är om någon egentligen ville ha. Detta mer komplexa skeendet i idéerna bakom kriget och bristen på en "ond ideologi" gör också att första världskriget blivit ganska styvmoderligt behandlad när det kommer till skildringar av det på film. Sam Mendes 1917 fyller därför en viktig funktion samtidigt som det är en sjuhelvetes bra film.

 

Med en klippteknik lånad av Hitchcock verkar 1917 vara filmad i en enda tagning. Så är givetvis inte fallet, men det enda synbara klippet i filmen är när en av karaktärerna slås medvetslös och några timmar passerar. Annars är det här en i princip sömlös filmupplevelse som imponerar djupt rent tekniskt. Sen är det också Roger Deakins som står bakom kameran och hans fotokunnande är legendariskt. Deakins vann till sist en Oscar för fotot i Blade Runner 2049 (2017) förra året och har med sin nominering för 1917 varit nominerad ytterligare 14 gånger - en gång med två filmer samma år. 1917 har helt klart imponerat mest av årets nominerade i fotoklassen och jag hoppas verkligen att Deakins kan vinna två på rad nu.

 

Sam Mendes har baserat manuset på de historier hans farfar berättade om första världskriget och det känns väldigt personligt i sitt anslag. Jag tror det är så här man bör göra krigsfilmer. Vi har alla sett maffiga invasionsscener och saker som sprängs i bitar, men det krävs något ytterligare för att hitta en mänsklighet i berättandet. Mendes har verkligen lyckats med det. Hans skådespelarregi är dessutom ypperlig och framförallt utmärker sig Dean-Charles Chapman i rollen som korpral Blake.

 

Överhuvudtaget är 1917 en av förra årets bästa filmer och jag skulle inte bli förvånad om den blev Oscarsgalans stora vinnare. Jag kan faktiskt inte säga något negativt alls om den här filmen, så det är lika bra att sluta med uppmaningen att ni alla går och ser den. Jag ser om den på duk om en vecka eller så.

 

Betyg: 5 ödeland av 5 möjliga


Av Ulf - Lördag 4 jan 22:45

 


Regi: Bong Joon Ho

Manus: Bong Joon Ho & Jin Won Han

Skådespelare: Kang-ho Song , Sun-kyun Lee , Yeo-jeong Jo mfl.

Produktionsbolag: Barunson E&A/CJ Entertainment/TMS Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 132 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6751668/

 

Familjen Kim har det inte särskilt gott ställt utan försörjer sig på ströjobb bäst de kan. När sonen Dong-ik får chansen att bli privatlärare i engelska till dottern i en välbärgad familj ser han dock en väg ut. Genom att anta en persona av en hårt arbetande universitetsstudent tänker Dong-ik, eller "Kevin" som han kallar sig nu, få hela sin familj anställd - på vilket sätt han än kan.

 

Parasite vann Guldplamen i Cannes förra året och ligger bra till även på galorna i år. Den hade blivit uppsnackad något enormt av alla som hade sett den och därför var jag minst sagt lite tveksam när jag satte mig ner för att se den. Av hävd brukar hype kunna förstöra filmupplevelser även om man försöker hålla huvudet kallt. Nu måste jag dock sälla mig själv till hypemaskineriet. Parasite är en av förra årets absolut bästa filmer.

 

Bong Joon Ho är en av Sydkoreas mest internationellt kända filmskapare och jag har älskat allt jag sett av honom sedan 2003 års fantastiska thriller Memories Of Murder. Han har ett öga för karaktärer som få besitter och ser alltid till att, oavsett om han gör en thriller som ovanstående eller en monsterfilm som 2006 års The Host, ha med ett starkt socialt patos i sina berättelser. Så även i Parasite, som kanske är hans mest samhällskritiska film till dags dato. 

 

Berättelsen om familjen Kim vedermödor balanserar hela tiden på gränsen mellan svart komik och ren misär. Det är dock väldigt sällan vågskålen tippar över å endera hållet, möjligen med undantag för slutet som är riktigt, riktigt mörkt. Det här är en film som det inte är enkelt att hitta klara och tydliga protagonister och/eller antagonister i. Det familjen Park gör är förvisso fel rent moraliskt, men samtidigt är det svårt att klandra dem. Samtidigt verkar den rika familjen, Park, till en början vara i regel godhjärtade människor, men allt eftersom filmen går finns det ett tydligt klassförakt hos dem som gör att man som tittare har svårt att sympatisera med dem fullt ut.

 

Om man skulle hitta någon "skurk" i berättelsen är det snarare samhällssituationen som tillåter vissa att leva som kungligheter medan andra får jobba ihop mat för dagen. Klassklyftorna i Sydkorea är större än här i Sverige och det syns med all önskvärd tydlighet. Parasite lyckas med konststycket att vara en samhällskritisk skildring av ett system som inte fungerar för alla samtidigt som den bitvis är förbaskat rolig och spännande. Rekommenderas varmt.

 

Betyg: 5 desperata koreaner av 5 möjliga

Av Ulf - 9 december 2019 12:30

 


Regi: Martin Scorsese

Manus: Steve Zaillian (efter Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses)

Skådespelare: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci mfl.

Produktionsbolag: Tribeca Productions/Sikelia Productions/Winkler Films

År: 2019

Längd: 209 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1302006/

 

Berättelsen om hur Frank "The Irishman" Sheeran steg i graderna hos den italienska maffian i Philadelphia och slutligen kanske, eller kanske inte, var inblandad i mordet på fackföreningsbossen Jimmy Hoffa. En episk berättelse i ordets sanna betydelse som tar sin början i efterkrigstidens ekonomiska boom i USA fram tills Sheerans död många år senare.

 

Den som känner mig vet att jag brukar skruva lite på mig när en film går över 125 minuter. Oftast är det ett tecken på att filmskaparen haft lite väl mycket kreativ frihet och ingen producent som vågat säga till hen att det är dags att klippa. Martin Scorseses The Irishman borde därför genererat åtminstone några suckar från mig med sin speltid på knappt 210 minuter. Scorsese tillhör dock de fåtal filmskapare som kan göra i princip hur långa filmer som helst och få dem att bara flyga förbi.

 

Sanningshalten i The Irishman kan förvisso debatteras, men likt Quentin Tarantino gjorde med Once Upon A Time... In Hollywood (2019) kan man se Scorseses film som en alternativ tolkning av nutidshistorien. Vi vet fortfarande inte vad som faktiskt hände Jimmy Hoffa och Steve Zaillians manus presenterar en trovärdig teori. Zaillian baserade manuset på Charles Brandts bok I Heard You Paint Houses där en döende Frank Sheeran erkände att han mördat Hoffa. Detta påstående har senare inte riktigt kunnat hålla vatten vid granskning, men rent teoretiskt skulle jag inte vara förvånad om det hände ungefär på det här sättet.

 

Ett stort samtalsämne har varit den skådespelarensemble som Scorsese lyckats knyta till projektet. På senare år har Robert De Niro varit en skugga av sitt forna jag, men i The Irishman tar han en gruvlig revansch på tvivlarna. Han är enastående i rollen som Frank Sheeran och har minst sagt namnkunnig hjälp i birollerna. Både Al Pacino (Jimmy Hoffa) och Joe Pesci (Russell Bufalino) gör fantastiska prestationer. Det är i princip omöjligt att peka på vem som är bäst av de tre, men om jag skulle välja någon som ligger en hårsmån över de andra blir det Pesci. Pesci hade egentligen gått i pension från skådespelandet när Scorsese tjatade sig till att han skulle spela rollen som Bufalino och det kan vi vara väldigt tacksamma för.

 

Den enda egentliga kritik jag har att rikta mot The Irishman har dock också med skådespelarna att göra. Eller, inte så mycket skådespelarna i sig som beslutet att "föryngra" dem på digital väg. Ibland funkar det bra, men lika ofta blir det en känsla av the uncanny valley. Framförallt är det bara bisarrt att höra Robert De Niro bli kallad för "kid". Den som lyckas bäst av trion när det gäller att anpassa sig är Pacino. Skådespel handlar inte bara om hur du ser ut utan också om hur du för dig. Pacino lyckas mana fram yngre versioner av sig själv när det gäller saker som gång, hållning och dylikt på ett sätt som framförallt De Niro kämpar med.

 

The Irishman visar på hur Scorsese fortfarande är en av världens främsta filmskapare genom tiderna. Hans känsla för karaktärer och detaljer är få förunnat. Avsätt en eftermiddag och se The Irishman. Den må vara lång, men när något är så här pass bra kan man ställa sig frågan om man ska se något riktigt bra som är långt eller två halvdana filmer med mer återhållsam speltid? Jag vet vad jag väljer.

 

Betyg: 5 things are what they are av 5 möjliga

Av Ulf - 25 november 2019 20:58

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Skådespelare: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/B-Reel Films/Square Peg

År: 2019

Längd: 147 min

Land: USA/Sverige/Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8772262/

 

När Danis värsta mardröm besannas i och med att hennes bipolära syster till sist tar livet av både sig själv och resten av familjen hamnar hon av uppenbara skäl i en djup depression.. Dani åker tillsammans med pojkvännen Christian och vännerna Mark och Josh till den gemensamme vännen Pelles hemort i Hälsingland för att förhoppningsvis kunna koppla bort allt det hemska. Väl där ska Josh göra en antropologisk studie av det traditionella midsommarfirande som det lilla samhället håller. Det blir dock inte som någon av dem har tänkt sig.

 

Ari Aster gjorde en av förra årets bästa skräckfilmer, Hereditary (2018), där han på ett mycket skickligt och drabbande sätt skildrade sorg och mardrömskvaliteter som hette duga. Framförallt var det uppfriskande att se en ny röst inom det amerikanska skräcklandskapet som inte förlitade sig på sedan länge upptrampade stigar utan försökte göra något eget. I år har Aster till och med överträffat sig själv och levererar med Midsommar en av årets bästa filmer överhuvudtaget.

 

Tematiken är sig ganska lik från Hereditary - sorg, förlust och religiös extremism i en salig blandning. Det som Midsommar gör bättre än Asters förra film är att den är mycket mer subtil i både tolkning av religiös symbolik och sorgearbetet. Tyvärr fick Aster klippa bort en halvtimme från filmen då den skulle fått en NC-17-gräns i USA (det vill säga ekonomiskt självmord), men jag kommer helt klart se om den här filmen i en director's cut när jag väl får tag i den. Det här är inte fråga om några enskilda småscener heller utan Aster fick sätta saxen i en färdig produkt. Jag skulle inte bli förvånad om detta får Aster att söka sig utanför USA helt och hållet. Midsommar har bara en enda amerikansk skådespelare och är i huvudsak inspelad i Europa (Sverige och Ungern). Aster har ett öppnare filmklimat över Atlanten och jag hoppas att han ser det själv.

 

Trots klippningen är Asters film fullkomligt fascinerande. Traditionellt svensk midsommarfirande blandas med religiös fanatism med rötter i förkristen tid och Aster har gjort gedigen research. Stort plus är det även för soundtracket som till största mån påminner om svensk folkmusik i lite mer modern tappning. Musiken, skriven av Bobby Krlic under scenpersonan The Haxan Cloak, är suggestiv och passar filmen perfekt. Det enda smolket i bägaren är att man inte använder sig av Hårgalåten i en film som utspelar sig i Hårga... på midsommar. Tjänstefel.

 

Midsommar bärs till största del av Florence Pugh i huvudrollen. Pugh gör en helt fantastisk roll och i en rättvis värld skulle det regna priser över henne nästa år. Så kommer tyvärr inte fallet bli. Midsommar ligger för långt ifrån mittfåran för att bli något annat än en blivande kultklassiker, inte olikt filmens stora inspirationskälla, The Wicker Man (1973). Och nej, det här är inte en film för alla. Förvänta dig inte en rappt berättad skräckberättelse som är lätt att tugga i sig. För den som har lite tålamod är dock Midsommar en unik film som förtjänar alla goda vitsord den kan få. Jag håller defintivt utkik efter Asters nästa produktion.

 

Betyg: 5 björnstekar av 5 möjliga

Av Ulf - 6 oktober 2019 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

Av Ulf - 5 oktober 2019 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se