Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Måndag 25 nov 20:58

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Skådespelare: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/B-Reel Films/Square Peg

År: 2019

Längd: 147 min

Land: USA/Sverige/Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8772262/

 

När Danis värsta mardröm besannas i och med att hennes bipolära syster till sist tar livet av både sig själv och resten av familjen hamnar hon av uppenbara skäl i en djup depression.. Dani åker tillsammans med pojkvännen Christian och vännerna Mark och Josh till den gemensamme vännen Pelles hemort i Hälsingland för att förhoppningsvis kunna koppla bort allt det hemska. Väl där ska Josh göra en antropologisk studie av det traditionella midsommarfirande som det lilla samhället håller. Det blir dock inte som någon av dem har tänkt sig.

 

Ari Aster gjorde en av förra årets bästa skräckfilmer, Hereditary (2018), där han på ett mycket skickligt och drabbande sätt skildrade sorg och mardrömskvaliteter som hette duga. Framförallt var det uppfriskande att se en ny röst inom det amerikanska skräcklandskapet som inte förlitade sig på sedan länge upptrampade stigar utan försökte göra något eget. I år har Aster till och med överträffat sig själv och levererar med Midsommar en av årets bästa filmer överhuvudtaget.

 

Tematiken är sig ganska lik från Hereditary - sorg, förlust och religiös extremism i en salig blandning. Det som Midsommar gör bättre än Asters förra film är att den är mycket mer subtil i både tolkning av religiös symbolik och sorgearbetet. Tyvärr fick Aster klippa bort en halvtimme från filmen då den skulle fått en NC-17-gräns i USA (det vill säga ekonomiskt självmord), men jag kommer helt klart se om den här filmen i en director's cut när jag väl får tag i den. Det här är inte fråga om några enskilda småscener heller utan Aster fick sätta saxen i en färdig produkt. Jag skulle inte bli förvånad om detta får Aster att söka sig utanför USA helt och hållet. Midsommar har bara en enda amerikansk skådespelare och är i huvudsak inspelad i Europa (Sverige och Ungern). Aster har ett öppnare filmklimat över Atlanten och jag hoppas att han ser det själv.

 

Trots klippningen är Asters film fullkomligt fascinerande. Traditionellt svensk midsommarfirande blandas med religiös fanatism med rötter i förkristen tid och Aster har gjort gedigen research. Stort plus är det även för soundtracket som till största mån påminner om svensk folkmusik i lite mer modern tappning. Musiken, skriven av Bobby Krlic under scenpersonan The Haxan Cloak, är suggestiv och passar filmen perfekt. Det enda smolket i bägaren är att man inte använder sig av Hårgalåten i en film som utspelar sig i Hårga... på midsommar. Tjänstefel.

 

Midsommar bärs till största del av Florence Pugh i huvudrollen. Pugh gör en helt fantastisk roll och i en rättvis värld skulle det regna priser över henne nästa år. Så kommer tyvärr inte fallet bli. Midsommar ligger för långt ifrån mittfåran för att bli något annat än en blivande kultklassiker, inte olikt filmens stora inspirationskälla, The Wicker Man (1973). Och nej, det här är inte en film för alla. Förvänta dig inte en rappt berättad skräckberättelse som är lätt att tugga i sig. För den som har lite tålamod är dock Midsommar en unik film som förtjänar alla goda vitsord den kan få. Jag håller defintivt utkik efter Asters nästa produktion.

 

Betyg: 5 björnstekar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

 


FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!

 

Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den grå massan med tvåor i betyg uteblev och om jag räknar efter skulle jag inte bli förvånad om att 2019 års FFF har det högsta snittet av de festivaler jag i princip sett allt på. Det lite tråkiga med jämnheten är att den även tycks ha påverkat extremerna. Jag har satt väldigt få ettor och femmor i år jämfört med tidigare, men är ändå glad över att femmor var övervägande de förra.

 

Innan betygssammanställning och min egen tradition, Skitfint pris, är det i sin ordning att kolla av vad som hände under sista kvällen. Man gick verkligen ut med flaggan i topp nämligen!

 

 

Ryan Spindell har varit på festivalprogrammet tidigare. Den gången var det med hans kortfilm The Babysitter Murders  (2015) - en kortfilm som i viss mån är inbakad i hans långfilmsdebut, skräckantologin The Mortuary Collection (2019). Filmens ramberättelse kretsar kring den lokale begravningsentreprenören, Montgomery Dark, i staden Raven's End. Sedd som en lokal boogeyman skyr traktens barn hans hus, men Sam, en ung kvinna i desperat behov av ett jobb, låter sig inte skrämmas. Darks stora intresse är att samla på levnadsöden (eller snarare dödsöden) från de "kunder" som passerar hans bord. När Sam bönar att han ska berätta några av historierna för henne är han något motvillig, men för att veta vad hon ger sig in på faller han snart till föga.

 

Som form är skräckantologier fantastisk. Utförandet av dessa brukar dock alltid lämna mycket att önska. Vissa struntar i ramberättelsen helt, andra har segment som är klart svagare än andra och röda trådar lämnas ofta i sina nystan. The Mortuary Collection duckar alla dessa fallgropar och är det bästa jag sett i subgenren på många år. Ja, första berättelsen är lite svagare än resten, men den har en poäng att göra som spelar in på handlingen i stort. Clancy Brown är helrätt i rollen som Mr. Dark, en slags cryptkeeper i modern tappning. Bara hans uppenbarelse gör filmen sevärd. Med ett riktigt smart manus, socialkritik och mer än sin beskärda del gore och äckel är The Mortuary Collection något du absolut inte får missa om du gillar skräck. Ryan Spindell visar att han fortfarande är ett framtidsnamn att hålla ögonen på! 5 sedelärande blodbad av 5 möjliga.

 

 

Festivalens inofficiella avslut, det där alla kalenderbitare och nattugglor närvarar, var det första avsnittet av rebooten på den klassiska skräckantologifilmen Creepshow (2019). Originalet, i regi av FFF-bekantingen George A. Romero var en av 80-talets mest lyckade antologier - inte minst eftersom man dessutom hade Stephen King vid skrivmaskinen. Jag gillar ju Stephen King och så... för att slå till med århundradets underdrift. King medverkar även i rebooten med en adaption av hans novell Grey Matter (1973).

 

Grey Matter utspelar sig i en liten håla där det blåst upp till rejäl storm. Timmy, son till lokale hantverkaren Richie, anläder trots stormen till samhällets bensinmack för att köpa öl till farsan. Uppenbart skärrad ber han om hjälp från stadens sheriff och läkare som båda har tagit skydd från stormen på macken. Något är riktigt fel med Richie, något som Timmy inte kan lösa själv...

 

Grey Matter är en märklig novell att adaptera. Den är en väldigt rakt berättad skräckberättelse utan de riktiga twistarna som en typisk Creepshow-story bör ha. Det var egentligen tänkt att man skulle adaptera King-novellen Survivor Type (1982) som i min mening hade varit ett bättre val. Problemet med den novellen är att den troligen är lite väl utflippad med gore för att passa till ett pilotavsnitt. Kanske till en eventuell säsong 2? Nåja, Grey Matter är inte dålig på något vis, men när man har Kings enorma novellskatt att ösa ur skulle det knappast bli mitt förstaval. Stort plus för Tobin Bell i rollen som sheriff dock!

 

Då var pilotens andra segment, The House Of The Head av Josh Malerman, en mycket bättre upplevelse. Den handlar om hur en liten flickas dockhus till synes blir besatt av en figur av ett zombiehuvud. Varje gång flickan tittar i huset har något nytt inträffat och hennes familj med dockor har flyttat på sig. Och huvudet kommer närmre och närmre...

 

Finns det en sak jag tycker är obehaglig så är det levande dockor. Eller ja, saker som lever fast de inte borde göra det är en bättre beskrivning. När det handlar om skräck på film brukar det just betyda dockor. Jag vill inte säga mer än så eftersom historien innehåller flertalet både roliga och kusliga twists. Den lyckades dock trycka på alla mina knappar samtidigt och jag kom på mig själv med att sitta längst ut på stolskanten under större delen av speltiden. Lysande!

 

Creepshow anno 2019 kommer definitivt bli en höjdare nu i höst. Se den. Det finns inget liknande på tv just nu! 4 dead things that shouldn't move! av 5 möjliga

 

 

 

Då har det blivit dags att summera festivalen i siffror och hylla det som bör hyllas och bua det som bör buas. Sammanlagt såg jag 18 av festivalens 20 nya features samt ett kortfilmspaket:

 

5

 


Boyz In The Wood

Swallow

The Mortuary Collection

 

 

4

 

White Snake

His Master's Voice (+)

Extra Ordinary

Here Comes Hell

Mope (-)

Horror Noire

Manriki (-)

Creepshow

 

3

 

Blood Machines (+)

Werewolf (+)

The Final Land (+)

The Incredible Shrinking Wknd

The Odd Family: Zombie For Sale (-)

 

2

 


Knives & Skin (-)

S He

 

1

 


Monument (+)

The Last To See Them

 


Om vi samlar ihop allt till en fin siffra blir ovanstående: 70/20 = 3,50. Det kanske inte ser ut som en märkvärdig siffra, men eftersom jag gjort några sådana här listor genom åren kan jag generellt säga att allt över 3,0 är bra. Allt över 3,30 är lysande! Stort cred till programläggarna i år! Ja, inte bara till dem utan till alla som jobbar med festivalen. Det har flutit på enormt bra och Maritte Sørensen har vuxit in i rollen som festivalgeneral på ett briljant vis. Jag kan bara applådera och hoppas att hon återkommer nästa år! 

 

 

Prisvinnare både från juryn och mig

 


Det har ju givetvis delats ut en del priser under festivalen också. Jag har tidigare rapporterat om Mélièspriserna som gick till Werewolf (feature) respektive Stigma. Igår tillkännagavs vinnaren av Sirenen för bästa internationella film. Både jag och stora delar av publiken jublade när den helgalna och sjukt roliga Boyz In The Wood plockade hem priset! 

 

Men, som vi alla vet, är ju Skitfint pris det skitfinaste av priser! Jag väntar fortfarande på att någon ska acceptera en utmärkelse. Någon dag kanske! Nåväl, mina utmärkelser i år går till:

 


Best Short Film: Avarya
Best Visual Effects: The Mortuary Collection
Best Use Of Original Songs Or Covers: Blood Machines
Best Original Score: Blood Machines
Best Art Direction: The Final Land
Best Editing: Mope
Best Cinematography: The Final Land
Best Adapted Screenplay: His Master's Voice (from the Stanislav Lem novel "His Master's Voice")
Best Original Screenplay: The Mortuary Collection (Ryan Spindell)
Best Directing: Swallow (Carlo Mirabella-Davis)
Best Supporting Actress: The Mortuary Collection (Caitlin Custer)
Best Leading Actress: Swallow (Haley Bennett)
Best Supporting Actor: Boyz In The Wood (Viraj Juneja)
Best Leading Actor: Mope (Nathan Stewart-Jarrett)

Best Picture: Boyz In The Wood

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

 

FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner

 

Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena den italiensk-tyska antithrillern The Last To See Them (2019) från soffan... och fick kämpa för att hålla mig vaken.

 

 

The Last To See Themöppnar med ett statement att familjen Durati hittades mördade i sitt hem 2012. Det är också det enda vi får reda på gällande detta faktum. Filmen i övrigt visar upp en vanlig dag i bondefamiljens liv. Storasyster ska gifta sig och förberedelserna är igång, men utöver det verkar det som det här är vilken dag som helst. Tonårsdottern Dora syr brudtärneklänningar, sonen Matteo bygger en trälåda han ska ge som bröllopspresent och föräldrarna tecknar försäkringar samt deppar över en förestående operation. Det är precis lika spännande som det låter.

 

Jag förstår vad Sara Summa (manus/regi) är ute efter med sin film. Vi bombarderas dagligen av krimserier och true crime där det frossas i den ena äckliga detaljen efter den andra. Att då göra en film där inget av detta sker, trots att vi redan från början känner till den förestående katastrofen, är en intressant idé i sig. Det är bara det att man då måste lägga ut trådar att dra i gällande vem som kan tänkas vara mördaren så att tittaren kan bilda sig en egen uppfattning. Inget av detta finns här och kombinerat med skådespel som varierar från okej till pinsamhetskuddemässigt intar Summas film den föga hedrande platsen som festivalens sämsta, vackra italienska miljöer att filma i till trots. 1 men gör något då! av 5 möjliga.

 

 

 

 

Efter The Last To See Them kunde det bara gå uppåt och som det gjorde det! Amerikansk-franska Swallow (2019) kretsar kring det subtilt sönderfallande äktenskapet mellan Hunter och Richie. Richie, arvtagare till ett framgångsrikt företag, är inte uttalat elak mot sin fru, men lyckas med olika former av härskartekniker ändå "tygla" henne till ett liv som hemmafru - något som Hunter inte alls hade tänkt sig. När Hunter blir gravid utvecklar hon pica, ett psykologiskt tillstånd där den drabbade blir besatt av att svälja små föremål...

 

Swallow är en fantastisk välspelad psykologisk mardröm där Haley Bennett briljerar i huvudrollen som Hunter. Carlo Mirabella-Davis (manus/regi) har skrivit en historia om ett fruktansvärt dysfunktionellt äktenskap där det inte är de stora gesterna som är de som sårar mest. Istället är det Richies sätt att tiga ihjäl sin hustru och i förlängningen hela Hunters ingifta familj som spär på den isolation hon känner, oftast ensam i det stora och sterila hus mitt ute i ingenstans där de bor. Hunters sätt att ta tillbaka makten över sig själv och sin egen kropp må vara destruktivt, men Mirabella-Davis skriver henne på ett sätt som gör att vi paradoxalt nog "hejar" på henne trots vad hon utsätter sig själv för. Komplett med en subtil 1950-talsestetik som för tankarna till det amerikanska folkhemmet i form av kläder och inredning är Swallow en mardröm i Stepfordland. Om du gillar djuplodande psykologiska porträtt är det här definitivt en film för dig. Lysande! 5 häftstift av 5 möjliga.

 

 

 

 

Kvällen avslutades på Filmstaden med den märkliga och drabbande japanska Manriki (2019)En modell besatt av att hon tycker att hennes ansikte är för stort tar till sist steget och träffar en plastikkirurg. Det är bara det att nämnde kirurg har lite... okonventionella metoder. Var försiktig med vad du önskar dig!

 

Manriki lyckas balansera på den där tunna avsatsen mellan satir och obegriplighet som många av de främsta satirskildringarna gör. Yasuhiki Shimizus debutfilm (vilket inte syns) är å ena sidan en hejdlös drift med samhällets skönhetsideal och å andra sidan en djupt störande inblick i hur våra förväntningar och illusioner om oss själva försätter oss i trubbel. Lika delar surrealistisk som socialrealistisk liknar Manriki inte något jag sett tidigare - på ett bra sätt. Det här är skumt på ett japanskt sätt när det är som bäst. Många filmer från landet i öst lyckas inte riktigt översättas till en västerländsk publik, men Manriki lyckas skildra något allmängiltigt. Oavsett vilket samhälle vi lever i finns skönhetsideal som en slags våt filt över framförallt den kvinnliga befolkningen. Shimizu visar på ett komiskt och skräckinjagande sätt att vi kanske faktiskt inte vill ha det där som vi säger att vi eftersträvar. Eller, som en karaktär säger: "This world is built on delusions". Manriki är en feberdröm om våra önskningar kontra verkligheten och rekommenderas varmt! 4 okonventionella skönhetsingrepp av 5 möjliga.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att kolla in The Mortuary Collection klockan 20:00 och får samtidigt reda på vem som kniper Siren-priset. Avslutningsvis är det en hemlig screening 23:30 på Kino som jag kan rekommendera till alla Stephen King-fans. Om jag gillar King? Har påven en löjlig mössa?

Av Ulf - Söndag 29 sept 00:00

 

FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

 

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 

 

 

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

 

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

 

 

 

 

OWhite Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

 

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

 

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

 

 

 

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

 

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

 

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

 


Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

 

 

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

Av Ulf - Måndag 19 aug 20:53

 


Regi: Gustav Möller

Manus: Gustav Möller & Emil Nygaard Albertsen

Medverkande: Jakob Cedergren, Jessica Dinnage, Omar Shargawi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production/Det Danske Filminstitut/New Danish Screen mfl.

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6742252/

 

Asger Holm är satt på administrativ tjänst som larmoperatör medan han undersöks för ett tjänstefel. Han hatar sitt jobb och tycker dagarna mest är en nedräkning till den rättegång han ska upp i. Allt detta ändras när han tar emot ett samtal från Iben, en kvinna som blivit kidnappad av sin exmake. Asger får en natts skräck han sent kommer glömma.

 

Danmark, Danmark, Danmark, varför är ni så satans bra på film? Vårt lilla grannland springer som vanligt cirklar kring svensk produktion och Den skyldige är bara ytterligare ett exempel på detta. Nu är ju danskarna väldigt duktiga på att plocka talanger från sina nordiska grannländer också och med Gustav Möller har man hittat ännu en svensk regissör och manusförfattare som man sett visheten att satsa på.

 

Möllers regi är rent magisk. Den skyldige är de små medlens film. Den utspelar sig helt och hållet på en plats och i enbart två rum. Den har egentligen bara Jakob Cedergren som skådespelare medan resterande poliser på plats mest fungerar som place holders för att föra handlingen framåt. Resterande skådespel är röstskådespel från i huvudsak de telefonsamtal som Asger gör. Att den huvudsakliga handlingen är relegerad till just telefonsamtal gör att vi som tittare fyller i vad som egentligen händer på ett närmast litterärt vis och som vi alla vet är våra egna hjärnor alltid det som kan skapa de värsta scenerna och monstren. Din fantasi är ondskefull i en film som Den skyldige.

 

Jag är full av beundran i hur man kan bygga upp spänning och stämning i kammarspel i allmänhet och Den skyldige läggs med all rätta till den listan. Cedergrens små skiftningar i hållning, humör och intesitet gör Asger till en karaktär som på 85 minuters speltid har i princip en full karaktärscykel från odräglig översittartuffing till en katharsis som lämnar slutet något öppet. Mycket bra. Att man dessutom har en av de mest drabbande twists jag troligen sett i någon (!) thriller/kriminalare är bara kronan på verket.

 

Den skyldige är ännu en fjäder i hatten för Nordens bästa filmland. Sverige har mycket, mycket att lära om hur man släpper fram talanger som Möller och liknande. Fullkomligt lysande!

 

Betyg: 5 magsugare till twists av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 9 aug 19:29

 


“Wanting to know things and do things is what the human race is all about. Exploration, Gwendy! Both the disease and the cure!”

 

Författare: Stephen King & Richard Chizmar

År: 2017 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 165

Förlag: Hodder & Stoughton

ISBN: 978-1-473-69165-0

 

Castle Rock, 1974. Tolvåriga Gwendy Peterson är fast besluten att tappa i vikt under sommarlovet och springer därför upp och ner för de så kallade "Suicide Stairs" så ofta hon kan. En dag väntar en mystisk man på henne uppe på krönet. Han säger att han haft ögonen på Gwendy och att han vill ge henne en present. Mot bättre vetande tar Gwendy emot en vacker låda med ett antal knappar på... och hennes liv förändras för alltid.

 

Jisses! Bra saker kommer ibland i små förpackningar, som mitt försvenskande av det anglosaxiska ordstävet brukar säga, och Gwendy's Button Box knockade mig fullständigt. En kortroman du läser på en eftermiddag och du kommer läsa den i en sittning eftersom den är omöjlig att lägga ifrån sig. King och Richard Chizmar (kolla in hans noveller för övrigt!) har skrivit en så pass tajt berättelse att den nästan inte får plats på sidorna den utgör. Ändå känns inget framhastat eller dåligt underbyggt. Det känns lite som en del i Kings gamla 80-talssamlingar det här och när King rör sig i just kortromanform brukar han vara svår att slå på fingrarna!

 

Gwendy's Button Box är hälften skräck, hälften mörk saga. Som för att understryka det sistnämnda är boken även illustrerad av suggestiva teckningar signerade Ben Baldwin. Den är ett tankvärt utforskande av determinism och samtidigt en infernaliskt spännande litet underverk som jag inte kan rekommendera nog. Den må vara kort, men värd varenda krona och slukade mig med håll och hår. En påminnelse om hur bra King kan vara när han är som bäst.

 

Betyg: 5 pusselådor av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 20 juli 21:52

 


Regi: Todd Douglas Miller

Manus: N/A

Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl.

Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures

År: 2019

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8760684/


Det har nog inte gått någon förbi att det idag är exakt 50 år sedan mänskligheten satte sin fot på en annan himlakropp för första gången. Detta firade Kino (Folkets Bio i Lund) med en förhandsvisning av Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11. Miller och hans team har som första filmare fått i princip helt fritt tillträde till NASA:s hela videobibliotek. Miller har använt denna gåva till att leverera något alldeles fantastiskt.


Det är lätt att tänka att "vad då, jag har ju sett månlandningen i var och varannan science fiction-film eller i skolan". Jag lovar dig att du aldrig har sett den så här tidigare. Det är en sak jag kan vara helt bombsäker på eftersom mycket av det material som visas i filmen aldrig tidigare har varit för allmän beskådan. Vi får följa med från uppskjutningen av raketen och sen på hela uppdraget fram tills att astronauterna återvänder hem. Och det är just astronauterna som gör Apollo 11 till en så magisk film.


Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins (även känd som mannen som inte fick gå på månen) besitter alla en kuslig förmåga att hantera stress och press. Den enda gång som Armstrongs hjärtrytm (vilken övervakades tillsammans med så mycket annat) går över 120 slag i minuten är när datorn hotar att låsa sig under landningen på månen. De tre besitter också en väldigt torr humor som fick publiken att skratta många gånger. Armstrong är något tankspridd så Aldrin får hela tiden klargöra till Huston att nu var det Armstrong som pratade igen. Collins andningsmätare visar på felutslag och läkarna i Huston blir oroliga. Collins lovar att han säger till dem om han skulle sluta andas.


Lägg till musiken till den magiska presentationen. Matt Morton har skrivit ett fantastiskt elektroniskt soundtrack med instrument som fanns tillgängliga 1969. Musiken låter modern, ja, men den musikaliska sättningen är helt och hållet 60-tal. Soundet blir väldigt unikt och bara understryker Apollo 11:s briljans.


Apollo 11 är en hoppfull dokumentär om något som fick världen att komma samman. Som Nixon sa i sitt telefonsamtal till männen på månen: "For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one." Det är också så här man gör en historisk dokumentär med mycket kvarlevande bildmaterial - minimal inblandning från filmskaparna, låt bilderna tala för sig själva... och som de talar! Måste ses på bio för skalan. Det är en order.


Betyg: 5 små steg av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 7 juli 13:37

 

 

Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/Monkey Massacre/Netflix

År: 2019

Längd: cirka 480 min (cirka 8 x 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

 

Ett år efter att gänget lyckats stänga porten till den mörka dimensionen är allt inte frid och fröjd. Tja, Mike och Eleven tycker att det är frid och fröjd så länge de får fortsätta hångla och Dustin har utvecklat sitt intresse för radioteknik på ett sommarläger, så på de sätten är saker och ting lugna. Samtidigt börjar dock Will känna sig utanför gänget när Dustin har varit borta i några veckor och hans andra vänner har parat ihop sig i tonårstvåsamhet. Och vad händer egentligen under det där nya köpcentret där Steve arbetar som glassförsäljare? Något är på väg igenom en dörr som skulle förblivit stängd och det är de där onda ryssarnas fel!

 

I närmre två år har vi fått vänta på fortsättningen av Netflix absolut mest populära serie. Efter att säsong 2 gav ett ganska splittrat intryck (med vissa stora ljusglimtar) var jag med den långa väntan något skeptisk i min entusiasm. Jag kunde inte haft mer fel. Stranger Things tredje säsong är seriens starkaste hitintills.

 

För det första är det säsong 3 en mycket bättre sammanhållen berättelse än förra vändan som led en del av att splittra upp gänget för mycket. Samma sak händer i viss mån här, men det är av fullkomligt logiska anledningar och är inget man kan lösa om man bara hade velat. Säsong 3 splittar återigen upp gänget i två större storylines som knyts ihop mot slutet, men det funkar desto bättre den här gången.

 

Där säsong 3 trots allt svajar lite är med de äldre karaktärerna. Nancy (Natalia Dyer) och Jonathan (Charlie Heaton) har en storyline som inte mynnar ut i särskilt mycket, men å andra sidan har vi också säsongens starkaste kort bland de vuxna karaktärerna - David Harbour som polischefen Hopper. Harbour står för många av säsongens både roligaste och mest rörande scener och han har en fin kemi tillsammans med Winona Ryder i deras will they, won't they-relation.

 

Det kanske mest underhållande i säsong 2 var mentor-elev-förhållandet mellan den tidigare "kungen av Hawkins" Steve Harrington och Dustin. Det förhållandet fördjupas i säsong 3 och får även hjälp på traven av nykomlingen Robin (Maya Hawke) i en roll som passar perfekt in i ensemblen, även om den inte alls är vad man först tror. Well played. Även Lucas extremt irriterande lillasyster Erica (Priah Ferguson) får mer utrymme här som kanske det roligaste nytillskottet. Ferguson får många av säsongens roligaste one-liners och visar upp ett skådespel som ligger långt bortom hennes ringa ålder.

 

Som diggare av monster- och skräckfilm krävs det dessutom något extra för att få mig att tycka att något slemmigt från en annan dimension är hotande. Jäklar vad man lyckats här! Jag vill inte avslöja för mycket, men specialeffekterna är bland de bästa jag sett i tv-sammanhang.

 

Trots att storyn flyter på bra var det något jag saknade i säsong 3. Jag visste inte vad det var förrän jag faktiskt fick det. Jag talar om de där ögonblicken av nostalgi som kramar åt hjärtat så man blir tio år gammal igen. Säsongen är, precis som de tidigare, referenstung, men det som verkligen fick mig att kapitulera fullständigt hade med The Neverending Story (1984) att göra. Efter den scenen var jag en totalt snörvlande tågolycka till 37-årig man som inte borde bli så här påverkad av populärkultur, men älskar att han fortfarande kan bli det. Uttoningen av säsongens sista avsnitt hjälpte inte mitt manliga snörvlande särskilt mycket heller och jag kan bara kasta upp händerna och säga att The Duffer Brothers fick mig igen. Säsong 4 har aldrig känts så långt borta.

 

Betyg: 5 onda ryssar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se