Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Fredag 23 april 21:15

 

 

Regi: Kaouther Ben Hania

Manus: Kaouther Ben Hania

Medverkande: Yahya Mahayni, Dea Liane, Monica Bellucci mfl.

Produktionsbolag: Twenty Twenty Vision Filmproduktion GmbH/Kwassa Films/Laika Film & Television mfl.

År: 2020

Längd: 104 min

Land: Tunisien/Frankrike/Belgien/Tyskland/Sverige/Turkiet

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10360862/

 

Sam Ali tvingas fly från Syrien redan innan inbördeskriget startar då han uttryckt lite tankar och idéer han inte skulle ha gjort offentligt. Helst av allt skulle han vilja inleda ett förhållande med den vackra Abeer, men då Sam är flykting i Libanon och Abeer mer eller mindre tvingas in i ett äktenskap som diplomathustru i Bryssel ser det inte särskilt ljust ut. En dag får dock Sam ett lika absurdt som lockande erbjudande - bli ett "levande konstverk" så kan du åka som en "vara" över gränserna och inte som en person. Var dock försiktig med vad du skriver på...

 

Ok, I'm calling it - årets startfält i Bästa utländska film kan vara det bästa jag sett. Visserligen har jag en film kvar imorgon, men om det inte är något i hästväg uselt har kategorin i år bjudit på idel toppbetyg. I huvudsak tunisiska The Man Who Sold His Skin är en lika aktuell som absurd historia med lysande skådespel och en skopa svart humor.

 

Yahya Mahayni bär rollen som Sam med bravur. Framförallt har Kaouther Ben Hania skrivit honom väldigt mänsklig. Han kanske inte gör de "rätta" sakerna alla gånger, men han har alltid hjärtat på rätta stället, felar och snubblar, men är i regel en protagonist man verkligen känner för. Hans kemi med den undersköna Dea Liane (Abeer) är också en av filmens höjdpunkter. I ytterligare två bra roller ser vi Koen De Bouw som den Mefistofeles-liknande kostnären Jeffrey och min gamla favorit Monica Bellucci i rollen som hans partner, Soraya.

 

Skådespelet i all ära så är det ändå Kaouther Ben Hanias manus som är den riktigt stora behållningen av The Man Who Sold His Skin. Som en version av Ruben Östlunds The Square (2017) på en mer basal och påtaglig nivå lyckas den här filmen ta konstvärldens dilemman och väva in den med en av vår tids stora kriser - människor i fångenskap om det så är för sina åsikter, sitt ursprungs eller sina traditioners skull. Eller som Jeffrey uttrycker det i filmen: "Paradoxalt nog kan vi låta Sam resa mellan länder genom att göra honom till en vara. Varor flyttas enklare än människor i dagens samhälle.". Är det slaveri? Livegenskap? Fri vilja? Allt och inget? Det är upp till tittaren att bestämma. Kanske är det lite av allt? Dessa esoteriska frågeställningar kontasteras mot den väldigt raka kärlekshistorien mellan Sam och Abeer. Slutresultatet blir en komplett film som både kan ses som den är och har djupare och mycket problematiska frågeställningar. Lysande!

 

Betyg: 5 bokstavliga ryggtavlor av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 mars 14:45

 

 

Regi: Pete Docter & Kemp Powers

Manus: Pete Docter/Kemp Powers/Mike Jones

Medverkande: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures & Pixar Animation Studios

År: 2020

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2948372/

 

Joe har alltid velat spela piano i ett riktigt bra jazzband, men livet har inte blivit så. Istället jobbar han som musiklärare, men när han äntligen får sin chans att förverkliga sina drömmar råkar han ut för en olycka. Hans själ hamnar på väg mot efterlivet, men fast besluten att ta sig tillbaka till jordelivet lyckas Joe rymma till "förlivet". Här formas alla de nya själar som ska ner till jorden. Joe får en speciell bångstyrig själ, 22, att ta sig an. Dessutom ser inte efterlivets revisor snällt på att man rymmer och har sig!

 

Jag tycker nästan synd om andra animationsstudios nuförtiden. När Miyazaki mer eller mindre (eller, det verkar bero på humör) har lämnat över Ghibli till sin son finns det bara en stor aktör på marknaden som gör animerad film som funkar för precis alla - Pixar. Precis som Miyazaki var Ghiblis starke man är Pete Docter motsvarande för Pixar. Med en fingertoppskänsla för hur man hela tiden kan balansera på linjen till svåra ämnen utan att trilla över den är Docters filmer alltid insiktsfulla, om än inte alltid riktigt felfria. Soul är den mer lyckade vuxna varianten av det själsliga utforskandet som Docter ägnade sig åt i Inside Out (2015) - en film som trots att den är sevärd är något överskattad.

 

Så är inte fallet med Soul. Ja, jag har väl enklare att identifiera mig med en medelålders musiker än jag har med en ung flicka, men det är framförallt att Soul känns mer genomtänkt och som en levande värld på ett helt annat sätt än i nämnda film. Miljöerna är fångade perfekt och musiken av Trent Reznor, Atticus Ross och Jon Batiste är årets bästa. Det gäller inte bara jazzkompositionerna utan all filmmusik, inte minst den skrämmande vackra Trent Reznor-kompositionen i filmens slutscener.

 

Jag har redan varit inne på att manuset är på gränsen till för tungt för en yngre publik, men Docter, Kemp Powers och Mike Jones lyckas hitta den perfekta medelvägen. Här finns frågor som kommer inspirera yngre och samma frågor och dilemman kommer ge delar av den vuxna publiken ett nostalgiskt leende på läpparna. Soul är essensen av hur en bra familjefilm ska vara. Här finns något för alla och den inbjuder även till diskussion med yngre tittare efteråt. Det är inte en film jag kommer glömma i första taget och Pixar har ännu en gång lyckats få mig att gråta.

 

Betyg: 5 jazzgossar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 23 mars 18:43

 

 

Regi: Alexander Nanau

Manus: Alexander Nanau & Antoaneta Opris

Medverkande: Razvan Lutac, Vlad Voiculescu, Mirela Neag mfl.

Produktionsbolag: Alexander Nanau Production/Samsa Film/HBO Europe mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: Rumänien/Luxemburg/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10706602/

 

Under en konsert 2015 bröt en våldsam brand ut på klubben Colectiv i Bukarest. Branden kostade 27 människor livet och skadade 180 allvarligt. Det som hade hänt var redan en tragedi, men när de brännskadade patienterna mystiskt började dö som flugor på landets sjukhus insåg ett antal journalister på tidningen Gazeta Sporturilor att något mycket större än branden höll på att avslöjas - ett avslöjande som skulle fälla en hel regering.

 

Ibland finns det inga ord när man ser en dokumentär. Man sitter mest och gapar och händelserna som utspelas på skärmen känns nästan för absurda för att ens vara övertygande fiktion. Rumänska Collective är en av de mest drabbande dokumentärer jag sett på år och visar med all önskvärd tydlighet både medias vikt såväl som den chockerande korruption som härskade i det rumänska sjukvårdssystemet.

 

Alexander Nanau kom in i precis rätt tid. Som dokumentärfilmare följer han med journalisterna i deras undersökning och fungerar som en tyst betraktare på presskonferenser som får FHM:s att se ut som klassiska tal. Modet hos dessa journalister och hos patientaktivisten (och sedermera hälsoministern) Vlad Voiculescu går inte att ta miste på. De kommer snart fram till att säkerhetstjänsten bevakar dem och nyckelpersoner råkar strategiskt "begå" självmord. Ändå jobbar de på med en aldrig sviktande övertygelse och ett minst sagt hårdnackat förhållningssätt, exempelvis när den nytillsatte hälsoministern (som försöker reda upp röran från hans föregångare) stoiskt avslutar ett telefonsamtal med att "den gode professorn pissade nog just på sig" och fortsätter med sin middag.

 

Collective faller in under den där svårdefinierade kategorin som kan kallas för "viktiga filmer". Det är en journalistisk triumf som tyvärr har en bitter efterklang. I tider av världspandemi är den också högaktuell på ett sätt som den knappast kunnat förutse. En mycket stark kandidat till årets bästa dokumentär på Oscarsgalan. Se den.

 

Betyg: 5 korrumperade regeringslakejer av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - Lördag 27 feb 13:18

 


Regi: Emerald Fennell

Manus: Emerald Fennell

Medverkande: Carey Mulligan, Bo Burnham, Alison Brie mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment/Focus Features/LuckyChap Entertainment

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9620292/

 

Cassandra, en gång ung och lovande läkarstudent, bor fortfarande hemma vid 30 års ålder och har ett skitjobb på ett fik. Om kvällarna är hon dock flitig besökare på de lokala pubarna där hon, till synes asplakat, låter män ta med henne hem. När de gör närmanden som hon säger nej till "nyktrar" hon till för att lära dem en läxa. Men vad var det som egentligen hände som fick henne att hoppa av sin utbildning? Det förflutna dyker snart upp till ytan igen, men Cassandra tänker nu göra det hon inte kunde göra tidigare - utkräva hämnd.

 

Den passande betitlade skräck- och thrillersubgenren rape/revenge har sedan 1970-talet varit kanske en av de mest studerade inom nämnda huvudtyper av film. Premissen är lika enkel som brutal - en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp och tar sedan gruvlig hämnd på de som genomförde det. Det som gör genren så pass intressant är att medan filmerna förvisso innehåller tropen med "det kvinnliga offret" innehåller de också att ta situationen i egna händer. Oftare än inte finns här svidande kritik mot samhällets syn på sexualitet, kvinnlighet och rättssystem.

 

Men hur översätter man en film av den här typen till 2020-talet och får den "accepterad" i rumsrena kretsar? Mycket av kritiken mot genren har handlat om att man trots sin vilja att visa upp badass hämnare så är det sexuella våldet ofta rått, utdraget och exploaterande. Med andra ord är det filmer som går rakt till DVD. Eller så gör man som Emerald Fennell.

 

Fennell, sedan tidigare mest känd som skådespelare, gör sin långfilmsdebut som manusförfattare och regissör med Promising Young Woman. Det märks inte. Hon har redan en rutinerad regissörs öga och skådespelarregin är superb. Fennell kan dessutom genren och slänger in filmiska citat från bland annat Day Of The Woman (1978) i förbifarten. Hennes uppenbara talang när det gäller regi till trots är det i manusarbetet hon skiner som allra mest. Istället för att ha de långa och utdragna scenerna av sexuellt våld låter manuset bara antyda eller beskriva de flesta av dessa hemskheter genom att tittaren får fylla i eller sätta sig in i situationen. Därför vill jag också ge en trigger warning till eventuella läsare. Det mänskliga sinnet är som bekant värre än vilken konstruerad scen som helst.

 

Det jag framförallt gillar med Fennells manus är att det ger sig på strukturer, inte "bara män" eller "kvinnor som inte hjälper varandra". Det är systemet som får den skarpaste kritiken, men sker mer subtilt bakom de mer uppenbara bovarna. Om det sen mynnar ut i våld gentemot gärningspersoner visar Fennell att detta är ett symptom snarare än en orsak. Det gör att Promising Young Woman blir, trots sina ibland något märkliga stilistiska drag, en film som känns väldigt verklighetstrogen. I och med den kolsvarta humorn som dessutom är insprängd här och där kan jag inte nog applådera manusarbetet!

 

Givetvis måste jag också nämna Carey Mulligan i huvudrollen som Cassandra (passande namn). Mulligan är alltid sevärd, men här gör hon i mitt tycke sin bästa roll i karriären hitintills. Hon ligger hela tiden på "gränsen" med sin roll, precis som hon ska. Vi får tidigt reda på att Cassandra kanske inte riktigt har alla hemma, och sättet som Mulligan skiftar mellan olika sinneslägen är utsökt. Det går från väldigt subtilt till nästan, nästan överspel, men sammantaget är det en roll som borde ge henne minst en Oscarsnominering.

 

Som ni märker är jag helt såld på Promising Young Woman. Fennell blir ett namn att hålla ögonen på även i regi- och manuskategorierna hädanefter. En käftsmäll på allra bästa sätt.

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

 

Av Ulf - Tisdag 16 feb 19:49

 


Regi: Jan Komasa

Manus: Mateusz Pacewicz

Medverkande: Bartosz Bielenia, Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel mfl.

Produktionsbolag: Aurum Film/WFS Walter Film Studio/Canal+ Polska mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Polen/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8649186/

 

Daniel har avtjänat ett straff på ungdomsvårdsanstalt och skulle helst av allt skriva in sig vid seminariet för att bli präst. Anstaltens präst säger att de aldrig kommer ta emot någon som Daniel, men att han har skaffat ett jobb till honom på ett sågverk ute på den polska landsbygden. Det dröjer dock inte länge förrän Daniel, på mer eller mindre genomtänkta vis, skapat sig en ny tillvaro som byns vikarierande präst. Allt är dock inte som det verkar under ytan i det lilla samhället och Daniel måste navigera både sin egen hemlighet och de konflikter som finns i bygden.

 

Jag har vid ett eller annat tillfälle nämnt att de flesta polska filmer som får internationell spridning antingen handlar om kyrkan eller tyskarnas ockupation under kriget. Corpus Christi gör ingenting för att slå hål på den uppfattningen. Vad den däremot gör som ingen annan av de ovannämnda filmerna gör är att vara alltigenom mänsklig.

 

Ofta blir det så predikande om antingen hur god eller hur ond kyrkan är. Det finns inget mellanting och det mänskliga går förlorat i kritiken eller hyllandet av en institution. Corpus Christi varken hyllar eller kritiserar utan utforskar. Vad säger dogman och vad säger verkligheten om hur en övertygad kristen bör agera? Är det rätt eller fel det som Daniel gör när han faktiskt visar sig vara väldigt bra på det och hjälper människor?

 

Corpus Christi innehåller djuplodande moraliska frågor, men blir för den delen inte överdrivet tung. Här finns svart humor och karaktärsutveckling, kärlek och spänning. Att den dessutom baseras på sanna händelser gör att den får ytterligare en dimension. Så är ofta inte fallet, men i Corpus Christis fall förhöjs filmen av att jag verkligen kan se hur händelserna kan ha utspelat sig på riktigt.

 

Det händer kanske en gång vart femte år eller så att jag hittar en film där jag inte har något alls att anmärka på. Bartosz Bielenia gör en fantastisk prestation i rollen som Daniel och allt ifrån foto till soundtrack är av yppersta klass. Det är dock i manus- och regidelarna som Corpus Christi skiner som mest. Precis som jag skrev om The White Tiger (2021) förra veckan så är manuset så pass mångbottnat att man kan se filmen på så många olika sätt. Du behöver egentligen inte alls tänka på att den handlar om kyrka och botgöring, lika lite som du behöver tänka att den handlar om andra chanser och att hitta sin plats i livet. Manuset omfattar så mycket och är ändå enkelt att följa med i i ett perfekt avvägt tempo.

 

Corpus Christi knockade mig fullständigt. Det är en av de bästa filmer jag sett på år och ett måste om du har något som helst intresse av filmkonst än annat än som "bara" underhållning och eskapism.

 

Betyg: 5 polska bikter av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 feb 15:23

 


Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på romanen av Aravind Adiga)

Medverkande: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra mfl.

Produktionsbolag: Lava Media/ARRAY Filmworks/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 125 min

Land: Indien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6571548/

 

Den unge Balram drömmer om något större för sitt liv än att ta ett jobb på den lokala teserveringen med sin bror. Genom att lyckas bli chaufför till yngste sonen i familjen som äger det mesta i hans hemby tror han att han tagit det första steget mot en bättre tillvaro. Balram får dock snart lära sig att det gamla sociala arvet är starkt även i stadsmiljö och att han är på väg att råka riktigt illa ut.

 

Maken till missvisande poster får man leta efter. Den verkar vilja skildra någon slags söt liten rags-to-riches-historia i stil med Slumdog Millionaire (2008) med att "skapa sitt eget öde". Den stora skillnaden mellan Balrams resa och den som Jamal gör i nämnda film är att Balram är en mycket mer komplex karaktär... och jag älskar honom för det!

 

The White Tiger är en riktig tour de force för huvudrollsinnehavaren Adarsh Gourav som får spela ut allt ifrån lismande inställsamhet till explosioner av brutalt våld. Han har en förmåga att vara totalt närvarande i varje ögonblick som gör att jag inte kan slita mig ifrån hans rolltolkning. Filmen är fylld med fina rollprestationer, men det är framförallt Gouravs samspel med Rajkummar Rao som hans arbetsgivare Ashok som är filmens riktigt stora behållning. Även Priyanka Chopra (även producent) bör nämnas som Ashoks fru, Pinky.

 

Det som gör The White Tiger så väldigt lyckad är dock manuset. Sättet som Ramin Bahrani (även manus) skildrar kontrasten mellan den lilla bergsbyn där Balram växer upp och städerna han kommer till är djupt fascinerande. Samtidigt är samhällskritiken bitande, med allt ifrån kvarvarande kastsystem till extremt korrumperade politiker som får sig en jabb här och där. Samtidigt har filmen en svart humor som gör att den är enkel att ta till sig. Ja, den skildrar misär, död, våld och förtryck, men även det absurda i hela situationen. Där det känns som allra mest är när Balram märker att trots alla fina ord om hur duktig han är så kommer de rika slänga honom under bussen om de behöver det. Den uppenbarelsen är brutal.

 

The White Tiger är både en rags-to-riches-historia och en karaktärsstudie i hur det är att få sina illusioner krossade, bli förbannad och ta den för situationen bästa hämnden man kan... och viktigast av allt - inte upprepa samma misstag själv. Filmens avslutning är ett starkt och hotande långfinger till systemet. Det symboliserar också den bästa typen av filmer - de man kan se från olika perspektiv. Du kan se filmen som en rags-to-riches-historia och lämna socialkritiken vid sidan. The White Tiger är en film som tål att ses från olika perspektiv och är något ni bör se.

 

Betyg: 5 moderna klasskamper av 5 möjliga

Av Ulf - 20 december 2020 13:34

 


Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Maria Bonnevie mfl.

Produktionsbolag: Zentropa Entertainments/Film i Väst/Topkapi Films mfl.

År: 2020

Längd: 117 min

Land: Danmark/Sverige/Nederländerna

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10288566

 

Martin jobbar som gymnasielärare i historia men vantrivs med det mesta i livet. Han verkar helt enkelt ha gått in i ett tillstånd av att inte bry sig nämnvärt. När han och några arbetskamrater ska fira en kollegas 40-årsdag berättar denne om en psykologiteori om att människan i allmänhet mår bättre om hon håller en konstant låg nivå av berusning. Martin och hans tre kollegor tänker testa teorin, men det där med att vara konstant småberusad har sina tydliga baksidor också.

 

Thomas Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag. Med sin knivskarpa syn på samhällets mörkare sidor och den inneboende absurditeten i dessa lyckas han gång efter en annan med att sätta fingret på det västerländska samhället i stort och det skandinaviska i synnerhet. Another Round är inget undantag. Vinterberg har arbetat med Mads Mikkelsen tidigare, bland annat i den ypperliga Jakten(2012), men fråga värt om han någonsin varit bättre än här? Om Vinterberg är en av de främsta nordiska regissörerna idag tror jag inte någon annan nordisk skådespelare kan slå Mikkelsen på fingrarna. Han är helt enkelt enastående! Det måste dock sägas att Mikkelsen har god draghjälp av resten av ensemblen, med bland andra återkommande Vinterberg-skådisen Thomas Bo Larsen i spetsen.

 

Det fina skådespelet hade inte varit mycket värt utan det manus som Vinterberg skrivit tillsammans med en annan av dansk films storheter, Tobias Lindholm. Historien är lika underhållande som den är plågsam. Att se dessa 40+-män gå all in i sitt experiment som vi vet kommer sluta illa är en slags meditation över den kommande katastrofen. Samtidigt är inte berättelsen svartvit. Ja, den är djupt kritisk till den danska dryckeskulturen, men samtidigt väljer Vinterberg och Lindholm att problematisera genom att visa på de positiva aspekterna av lätt fylla. För om vi ska vara ärliga är det givetvis så att det finns positiva effekter med ett alkoholrus också. Annars skulle vi inte fortsätta ägna oss åt det. Manuset visar på både korttids- som långtidseffekter och lämnar tittaren med flertalet öppna frågor om hur det egentligen kommer gå för karaktärerna.

 

Som ni märker tycker jag det här är fantastiskt bra! Vinterberg har slagit till igen och under det här skitåret kan vi behöva filmer som presenterar sanningar, med så väl vårtor som glorior. Se den. Det bästa som gjorts i vår del av världen i år.

 

Betyg: 5 etiskt tveksamma experiment av 5 möjliga

Av Ulf - 31 oktober 2020 13:15

 

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

 

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

 

 

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

 

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

 

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

 

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

 

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

 

 

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

 

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

 

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

 

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

 

 

 

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

 

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

 

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

 

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

 

 

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

 

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

 

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se