Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - 29 december 2021 12:35

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films/Hyperobject Industries

År: 2021

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11286314/


Astronomidoktoranden Kate Diabiaskys observationer av en nyupptäckt komet byts snabbt från glädje till ren skräck när hon och hennes professor, Dr. Randall Mindy, inser att himlakroppen är på väg rakt mot jorden. Deras försök att larma både presidenten och befolkningen faller dock i stort sätt på döva öron. Det finns ju alltid en chans att kometen missar - en 0,24% chans, men då är det inte så kvistigt!

 

Att vi lever i en idiokrati torde inte vara någon nyhet. Vi upphöjer folk till kändisskap utan att de gör något annat än att medverka i en dokusåpa. Den digitala revolutionen när det kommer till kommunikation och kunskapsförmedling spårade ur någonstans med smartphonen och en misstro mot kunnande och vetenskap har verkligen visat sig under pandemin. Nu är det inte lika illa överallt, tack och lov, och vi har fortfarande privilegiet att måla fan på väggen i lysande satirer som Don't Look Up utan att behöva ta ställning till jordens undergång själva... än.

 

Adam McKay, Oscarsvinnare för manuset till 2015 års The Big Short, visar återigen att han är en av de främsta nutidsberättarna när han får fria tyglar att skriva och regissera. McKay är expert på att ta komplicerade ämnen och koka ner dem till både underhållande och tankeväckande berättelser och få filmer i år har hamnat så rätt i tiden som Don't Look Up. 

 

Sen ska det sägas att McKay har en A-lista med skådespelare till den här filmen som är minst sagt imponerande. Fem Oscarsvinnare (Leonardo DiCaprio, Jennifer Lawrence, Meryl Streep, Mark Rylance och Cate Blanchett) och två nominerade (Timothée Chalamet och Jonah Hill) i samma film tillhör inte vanligheterna direkt. Givetvis är alla minst bra och som bäst lysande.

 

Chalamet har väl kanske minst att göra och hamnar lite i skymundan tillsammans med Blanchett och även om titelduon med DiCaprio och Lawrence är mycket bra är det trion Streep, Rylance och Hill som stjäl alla scener de är med i. Streep är perfekt i rollen som president Orlean och Hill är i högform som hennes stabschef, tillika son, Jason. Den här filmens variant av Mark Zuckerberg/Steve Jobs är dock den största höjdpunkten. Mark Rylance förkroppsligar alla de sämre personlighetsdrag som dessa herrar uppvisat genom åren och är sjukt rolig!

 

Don't Look Up är inte en perfekt film (bland annat skulle den behöva kortas med minst en kvart), men det är något så ovanligt som en väldigt underhållande och viktig film. Tyvärr kommer den troligen gå över huvudet på de som behöver ta den till sig mest, men Adam McKays ambition att visa upp vår egen kollektiva dumhet på ett underhållande vis bör prisas. En lysande, bitande och ganska besk satir av yppersta klass!

 

Betyg: 5 slutgiltiga omvalskampanjer av 5 möjliga




Av Ulf - 6 november 2021 11:30

 


FFF 2021 Dag 7: Den japanske illusionisten

 

När jag var i gymnasieåldern var det inte direkt gott om animerade filmer och serier från Japan som nådde hit. Därför slukade jag allt jag fick tag i när väl tillfälle gavs. Det mesta var saker som inte åldrats med stil direkt, men när jag och en god vän slog våra studiebidrag ihop och köpte en samling av allsköns titlar tillsammans fanns det både ett och annat guldkorn. Filmen som gjorde mest intryck på mig var utan tvekan Perfect Blue (1997) - en historia om identitet, bruten kronologi och verklighetsuppfattning. Det var som att upptäcka att David Lynch hade en japansk bror. Regissörens namn var Satoshi Kon och jag såg allt han gav ut. Kon hade dock ingen lång karriär utan dog, 46 år ung, i cancer. Festivalens avslutningskväll var tillägnad hans livsverk med dokumentären Satoshi Kon: The Illusionist (2021) och hans sista fullbordade film, Paprika (2006).

 

 

Pascal-Alex Vincent guidar oss genom Satoshi Kons liv som tecknare, animatör och regissör. Från Kons början, tungt influerad av Katsuhiro Otomos mangaklassiker Akira (1982) till att föra in sin egen livsfilosofi i sina verk får vi en gedigen genomgång av hans arbete.

 

Problemet med den här typen av dokumentärer är att de oftast blir "fluff pieces", alltså överdrivet hyllande av personen vars liv de ska skildra. Det är framförallt en tråkig sanning när det gäller amerikanska dokumentärer som fokuserar på auteurdyrkan, men Pascal-Alex Vincent lyckas här hitta en fungerande balans. Med tillgång till de flesta av Kons medarbetare målas en bild av en komplex individ som var lika delar geni som riktigt jobbig att samarbeta med. Det är här dokumentären fallerar lite för mig. Kons negativa sidor berörs absolut, men det finns ingen vidare analys om varför han agerade som han gjorde. Känslan blir lite av folk som kände honom som berättar lägereldshistorier. För den som vill ha en snabborientering i vad Kon gjorde funkar dokumentären bra, men för mig blir den lite för tillrättlagd, trots Vincents ansatser, för att få högre betyg än 3 illusionister av 5 möjliga.

 

Innan avslutningsfilmen var det dags för prisutdelning i klasserna Lund Fantastic Special Award och Mélièsen för bästa kortfilm. Juryn beslutade sig för att ge kortfilmspriset till den franska The Seine's Tears och långfilmspriset till norska hybriddokumentären Code Name: Nagasaki (2021). Jag håller absolut med om valet för långfilm, men kortfilmsvalet lämnade mig tyvärr tämligen oberörd när jag såg den i och med att jag kände att jag inte fick tillräcklig kontext. Nåväl, det är något som är värt att undersöka vidare!

 

 

 

När tre forskare på ett center för psykologisk forskning blir av med sin banbrytande maskin, den så kallade D.C Mini:n, utbryter smärre panik. Maskinen används nämligen för att terapeuter ska kunna gå in i folks drömmar för att på så sätt hjälpa dem bearbeta trauman. Med bara halvfärdiga säkerhetsprotokoll finns det dock inget som förhindrar tjuven att gå in i vems drömmar som helst. Nu är det upp till forskarna, och inte minst ett av deras dröm-jag, Paprika, att hitta maskinen innan något katastrofalt inträffar.

 

Om ovanstående premiss låter bekant finns det en anledning. Detta är filmen som Christopher Nolan började göra en live action-remake på och som slutade med att han gav ut Inception (2010). Precis som sin amerikanska efterlaga är Paprika verkligen en dröm i en dröm i ännu en dröm. Du bör helt enkelt vara utvilad när du ser den här filmen för att hänga med i alla svängarna. Samtidigt visar den på Satoshi Kons storhet att kunna ta en tämligen komplicerad film och göra den så pass lättförstådd att den går att se på flera olika nivåer. Du kan se den här filmen endast som en äventyrsfilm, men du kan också grotta ner dig i saker som att definiera tid och existens. Likt många av de bästa filmerna är det du som tittare som väljer nivå av engagemang och jag lovar att ju mer du ger desto mer kommer du också få.

 

Animationen är, som alltid när det gäller Kon, superb och alltifrån designval till soundtrack är spot on. Att gå in och beskriva Paprika mer ingående vore att göra den en otjänst. Det är en tripp du bör uppleva oförberedd om du inte sett den sedan tidigare. Om du sett den, se den igen. Jag har säkert sett den tio gånger vid det här laget och upptäcker fortfarande nya saker i den. Perfect Blue är och förblir min favoritfilm av Kon, men Paprika ligger inte långt efter. 5 drömmar i en dröm i en dröm av 5 möjliga.

 

Och där slutar min bevakning av Lund Fantastisk Filmfestival 2021. Det har som vanligt varit fantstiskt kul och något jag hoppas på att göra minst tio år till. När pandemin verkligen släpper taget om världen kan vi se fram emot fler fysiska visningar och jag är minst sagt spänd på den vision som festivalgeneral Anders E. Larsson lagt fram om att festivalen ska vara mer närvarande under året. Som alltid, väl mött i biomörkret.


Av Ulf - 3 november 2021 09:00

 


FFF 2021 Dag 4: Två känslomässiga käftsmällar och blodiga dockor

 

I år markerar jag bloggens trettonde år. Under den tiden har jag gett ut 122 femmor i betyg till "nya" filmer - det vill säga filmer som var aktuella under respektive år som recensionen publicerades och som jag inte sett innan. Det innebär drygt nio femmor per kalenderår eller knappt sju procent av alla recenserade filmer. Varför all denna statistik? Jo, för att endast en gång innan i bloggens historia har jag sett och recenserat två filmer med betyget fem under samma dag. Förra gången var det också tack vare FFF som på sin nionde dag 2014 levererade två fullpoängare. Nu kan jag säga att festivaldag 4 år 2021 gjorde det samma. Det började dock lite hackigt.

 

 

Hundratals år har gått sedan en desperat sista strid mot mörkets herre stod i det mäktiga slottet utanför den lilla byn. Sedan dess har byborna levt i skräck för den förbannelse som lades över dem - någon dag kommer byn att utkrävas på en "orgie av blod" för vad de gjort. Samtidigt, i det förfallna gamla slottet, bor monstret Frank och hans zombievän Zed, beroende av varandra för respektives överlevnad. När en av byborna råkar gå in på Franks jaktmarker och blir av med huvudet tänker inte byborna vänta på förbannelsen längre utan förstöra slottet en gång för alla.

 

Jag har tillsammans med de andra i filmpodden Film till Fikat (hej, Gustaf, Linda och Matti!) avhandlat en del dockanimationsfilmer genom våra avsnitt och jag brukar återkomma till samma kritik - snygg form, lite innehåll. Så är det i viss mån även här, men ändå snäppet bättre än hos många av sina genrekamrater. Att jobba med dockor, leranimationer och/eller stop motion tar tid. Den som inte sysslat med det på åtminstone hobbybasis har nog svårt att förstå hur enormt mycket tid det krävs för att få ihop en långfilm på det här viset. Det är klart, med dagens datorhjälpta efterbehandling är det tack och lov lite enklare, men det kräver ändå en helt annan typ av planering och filmning än andra filmer. Och någonstans där brukar många dockfilmer tappa bort sitt manus.

 

Den ende nu verksamme filmskaparen jag känner till som tagit sig tid att både sätta form och manus i dockfilm (åtminstone mer än en gång) är Wes Anderson, men Jesse Blanchard (manus och regi) är ingen Wes Anderson. Frank & Zed (2020) har absolut sin charm, men det är mer i de otaliga (och ofta extremt brutala!) gagsen och inte i storyn som så. Det verkar som Blanchard inte riktigt visste vad han ville göra med sin film. Skulle den vara seriös eller slapstick? Nu blir det ett mellanting som ibland funkar jättebra och ibland är mer av en lång gäspning. Detta gäller i synnerhet slutstriden som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Designen som sådan är snygg och framförallt Zed är en väldigt charmig skapelse, men Frank & Zed kommer aldrig riktigt förbi det där med att vara en dockfilm först och en historia sen. A for effort though! 3- halshuggna ekorrar av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film kom från våra lusekoftsbärande och oljerika grannar till väst. Code Name: Nagasaki (2021) låter oss följa vännerna Marius och Fredrik. Båda filmintresserade beslutar de sig för att göra en dokumentär om vad som egentligen hände när Marius japanska mor helt plötsligt lämnade familjen när Marius var sex år gammal. Kan de hitta henne i Japan och vill hon ens veta av sonen hon övergav?

 

Att Marius och Fredrik är filmnördar råder det inget tvivel om från den här filmens första bildruta. Filmen hade enkelt kunnat bli som dussintalet andra dokumentärer på samma tema, men tillsammans skapar vännerna en slags ramberättelse tagen ifrån olika populära japanska genres. Som postern ovan skvallrar om är samurajfilm en av inspirationskällorna och den norska kustlinjen har nog aldrig sett ut mer som Japan efter vännernas lek med filter och effekter. Den kanske mest drabbande varianten av ramstrukturen är vad Marius kallar för "demonsonen". Tänk om han kommer in i sin mors liv och förstör det? Om han som en annan demon skulle klampa in och lägga sig som en gammal förbannelse över hennes liv?

 

Som ni märker är det inte bara snygg yta som de här vinjetterna (märk väl, de är väldigt snygga) bjuder på utan även en struktur till hur Marius historia berättas och känslorna han upplever under resans gång. Att det här är vännernas första längre produktion märker man inte av och den har också plockat hem priser här och var. Framförallt är Code Name: Nagasaki en dokumentär av en typ vi kanske har sett många gånger förr, men berättad med sådan ärlighet och naken sårbarhet att det tillsammans med formen blir en känslostorm. Otroligt bra! 5 norska samurajer av 5 möjliga.

 

 

 

Jag hade knappt hämtat mig från känslospelet från norrmännen ovan förrän det var dags för nya knäpp på de finstämda strängarna. Taiwanesiska My Missing Valentine (2020) bevisar återigen att det inte är romcoms som är en dålig genre, utan att när det kommer en bra inser man hur jäkla lata de flesta andra är!

 

Yang Hsiao-chi har alltid varit i otakt med världen. Hur hon än gör verkar hon göra saker för snabbt vilket alltid fått henne att framstå som klumpig och tafatt. Den här Alla hjärtans dag ska hon dock få göra något hon aldrig fått tidigare - fira den med en kille som verkar vara en drömprins. Det är bara det att när Hsiao-chi går och lägger sig den 13:e februari vaknar hon inte förrän den 15:e. Inte nog med att hon tappat en dag. Varför är hon solbränd? Varför har killen som alltid kommer in på postkontoret där hon jobbar blivit halvt sönderslagen? Vad hände med hennes dejt? Det är uppenbart att något i historien saknas... och där kommer A Tai in, en ung man som alltid verkar göra saker för långsamt.

 

Det är filmerna man inte har några förväntningar på som kan ge en de bästa magsugarna. Jag glömmer ofta bort hur jäkla bra romcoms kan vara eftersom det görs så många riktigt dåliga. På sitt sätt är de slashers för en annan publik - formelmässiga och utbytbara. Så jag fattar att de har en publik, men sen kommer något som My Missing Valentine och knycklar ihop formeln, återvinner pappret och skriver ett nytt manus. För manuset här är verkligen utsökt. Yu-Hsun Chens (manus och regi) berättelse är en genreblandning av kärlekskomedi, fantasy och en smula science fiction. Hans värld är befolkad av varelser som Geckomännen som bor i din garderob och har tagit tillvara på allt du någonsin tappat, samtidigt som den beskriver kontorsslaveriets våndor lika väl. Det är magisk realism på en nivå som skulle göra de gamla latinamerikanerna stolta, eller Haruki Murakami för att ta ett geografiskt närmre exempel till Chen.

 

Båda huvudrollerna är väldigt bra, men Patty Pei-Yu Lee är den klaraste lysande stjärnan i rollen som Yang Hsiao-chi. Hon lyckas med den svåra balansgången att vara klumpigt älskvärd. Oftast faller sådana roller bara platt (ha!) eftersom de är så sökta, men i det här fallet lyckas Pei-Yu Lee pricka in exakt var hon ska vara. 

 

My Missing Valentine förtjänar så mycket mer uppmärksamhet utanför Asien än vad den fått. Det är en universell film om att inte höra hemma och att sakna något man inte kanske riktigt vet vad det är. Samtidigt är den rolig och ja, jag fällde festivalens första tårar till den. Jag höll mig dock till slutet då Bee Gees I Started A Joke spelas över eftertexterna. Den fick genast en helt annan innebörd. Festivalens största överraskning och stark kandidat till bästa film. 5 blödiga recensenter, men den är ju så jävla fin av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det dubbelt kanadensiskt på Kino med See For Me och Violation, 18:30 respektive 21:00. Be there, eh?

Pig

Av Ulf - 29 september 2021 22:00

 


Regi: Michael Sarnoski

Manus: Michael Sarnoski

Medverkande: Nicolas Cage, Alex Wolff, Adam Arkin mfl.

Produktionsbolag: AI-Film, BlockBox Entertainment, Escape Artists mfl.

År: 2021

Längd: 92 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11003218/

 

Rob lever ett tillbakadraget liv i Oregons skogar med sin tryffelgris. När nämnda gris stjäls tvingas Rob konfrontera det liv han lämnade bakom sig i Portland.

 

En väldigt kort premiss där uppe, men det är egentligen allt jag vill avslöja om handlingen. Pig är nämligen en film som bör drabba dig när du ser den. Jag hade själv ingen aning om vad den skulle handla om förutom att Nicolas Cage förlorar sin gris. Eftersom jag verkligen gillar Cage, både i hans seriösa roller liksom hans freakout-diton, var jag såld redan där. Vad jag inte hade förväntat mig var en av årets bästa filmer.

 

Nicolas Cage gör här sin bästa dramatiska roll den här sidan millennieskiftet. Det är inte någon överdrift på något sätt. Han är fullkomligt makalös i rollen som Rob och Pig är ännu ett bevis för att Cage är så mycket mer än den där snubben som skriker om bin. Jag skulle inte bli alls förvånad om det här blir hans återkomst till "finrummet" som han lämnade i och med sina ekonomiska bekymmer då han i princip fick ta vilka roller som helst.

 

Det är svårt att tro att det här är Michael Sarnoskis första långfilm som regissör och manusförfattare. Han har fullkomlig kontroll över sina karaktärer, står för en skådespelarregi som i princip är klanderfri och vet exakt vilket tempo han behöver hålla. Pig är en långsamt berättad historia, men i och med det intressanta karaktärsporträttet och att det är ett karaktärsdrivet drama som klockar in på lite drygt en och en halv timme gör att den aldrig blir tråkig. Sarnoski undviker därmed fällan med överdrivet lång speltid som så många independentfilmare går i när det gäller sina första filmer.

 

Pig är som sagt en av årets absolut bästa filmer och bör ses av alla med minsta intresse för karaktärsdrivna berättelser. Det är inte actionspäckat och skrikigt från Cage den här gången och jag är så förbannat glad över att han fick göra den här rollen.

 

Betyg: 5 grymtningar av 5 möjliga


Av Ulf - 23 april 2021 21:15

 

 

Regi: Kaouther Ben Hania

Manus: Kaouther Ben Hania

Medverkande: Yahya Mahayni, Dea Liane, Monica Bellucci mfl.

Produktionsbolag: Twenty Twenty Vision Filmproduktion GmbH/Kwassa Films/Laika Film & Television mfl.

År: 2020

Längd: 104 min

Land: Tunisien/Frankrike/Belgien/Tyskland/Sverige/Turkiet

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10360862/

 

Sam Ali tvingas fly från Syrien redan innan inbördeskriget startar då han uttryckt lite tankar och idéer han inte skulle ha gjort offentligt. Helst av allt skulle han vilja inleda ett förhållande med den vackra Abeer, men då Sam är flykting i Libanon och Abeer mer eller mindre tvingas in i ett äktenskap som diplomathustru i Bryssel ser det inte särskilt ljust ut. En dag får dock Sam ett lika absurdt som lockande erbjudande - bli ett "levande konstverk" så kan du åka som en "vara" över gränserna och inte som en person. Var dock försiktig med vad du skriver på...

 

Ok, I'm calling it - årets startfält i Bästa utländska film kan vara det bästa jag sett. Visserligen har jag en film kvar imorgon, men om det inte är något i hästväg uselt har kategorin i år bjudit på idel toppbetyg. I huvudsak tunisiska The Man Who Sold His Skin är en lika aktuell som absurd historia med lysande skådespel och en skopa svart humor.

 

Yahya Mahayni bär rollen som Sam med bravur. Framförallt har Kaouther Ben Hania skrivit honom väldigt mänsklig. Han kanske inte gör de "rätta" sakerna alla gånger, men han har alltid hjärtat på rätta stället, felar och snubblar, men är i regel en protagonist man verkligen känner för. Hans kemi med den undersköna Dea Liane (Abeer) är också en av filmens höjdpunkter. I ytterligare två bra roller ser vi Koen De Bouw som den Mefistofeles-liknande kostnären Jeffrey och min gamla favorit Monica Bellucci i rollen som hans partner, Soraya.

 

Skådespelet i all ära så är det ändå Kaouther Ben Hanias manus som är den riktigt stora behållningen av The Man Who Sold His Skin. Som en version av Ruben Östlunds The Square (2017) på en mer basal och påtaglig nivå lyckas den här filmen ta konstvärldens dilemman och väva in den med en av vår tids stora kriser - människor i fångenskap om det så är för sina åsikter, sitt ursprungs eller sina traditioners skull. Eller som Jeffrey uttrycker det i filmen: "Paradoxalt nog kan vi låta Sam resa mellan länder genom att göra honom till en vara. Varor flyttas enklare än människor i dagens samhälle.". Är det slaveri? Livegenskap? Fri vilja? Allt och inget? Det är upp till tittaren att bestämma. Kanske är det lite av allt? Dessa esoteriska frågeställningar kontasteras mot den väldigt raka kärlekshistorien mellan Sam och Abeer. Slutresultatet blir en komplett film som både kan ses som den är och har djupare och mycket problematiska frågeställningar. Lysande!

 

Betyg: 5 bokstavliga ryggtavlor av 5 möjliga

Av Ulf - 26 mars 2021 14:45

 

 

Regi: Pete Docter & Kemp Powers

Manus: Pete Docter/Kemp Powers/Mike Jones

Medverkande: Jamie Foxx, Tina Fey, Graham Norton mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures & Pixar Animation Studios

År: 2020

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2948372/

 

Joe har alltid velat spela piano i ett riktigt bra jazzband, men livet har inte blivit så. Istället jobbar han som musiklärare, men när han äntligen får sin chans att förverkliga sina drömmar råkar han ut för en olycka. Hans själ hamnar på väg mot efterlivet, men fast besluten att ta sig tillbaka till jordelivet lyckas Joe rymma till "förlivet". Här formas alla de nya själar som ska ner till jorden. Joe får en speciell bångstyrig själ, 22, att ta sig an. Dessutom ser inte efterlivets revisor snällt på att man rymmer och har sig!

 

Jag tycker nästan synd om andra animationsstudios nuförtiden. När Miyazaki mer eller mindre (eller, det verkar bero på humör) har lämnat över Ghibli till sin son finns det bara en stor aktör på marknaden som gör animerad film som funkar för precis alla - Pixar. Precis som Miyazaki var Ghiblis starke man är Pete Docter motsvarande för Pixar. Med en fingertoppskänsla för hur man hela tiden kan balansera på linjen till svåra ämnen utan att trilla över den är Docters filmer alltid insiktsfulla, om än inte alltid riktigt felfria. Soul är den mer lyckade vuxna varianten av det själsliga utforskandet som Docter ägnade sig åt i Inside Out (2015) - en film som trots att den är sevärd är något överskattad.

 

Så är inte fallet med Soul. Ja, jag har väl enklare att identifiera mig med en medelålders musiker än jag har med en ung flicka, men det är framförallt att Soul känns mer genomtänkt och som en levande värld på ett helt annat sätt än i nämnda film. Miljöerna är fångade perfekt och musiken av Trent Reznor, Atticus Ross och Jon Batiste är årets bästa. Det gäller inte bara jazzkompositionerna utan all filmmusik, inte minst den skrämmande vackra Trent Reznor-kompositionen i filmens slutscener.

 

Jag har redan varit inne på att manuset är på gränsen till för tungt för en yngre publik, men Docter, Kemp Powers och Mike Jones lyckas hitta den perfekta medelvägen. Här finns frågor som kommer inspirera yngre och samma frågor och dilemman kommer ge delar av den vuxna publiken ett nostalgiskt leende på läpparna. Soul är essensen av hur en bra familjefilm ska vara. Här finns något för alla och den inbjuder även till diskussion med yngre tittare efteråt. Det är inte en film jag kommer glömma i första taget och Pixar har ännu en gång lyckats få mig att gråta.

 

Betyg: 5 jazzgossar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 mars 2021 18:43

 

 

Regi: Alexander Nanau

Manus: Alexander Nanau & Antoaneta Opris

Medverkande: Razvan Lutac, Vlad Voiculescu, Mirela Neag mfl.

Produktionsbolag: Alexander Nanau Production/Samsa Film/HBO Europe mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: Rumänien/Luxemburg/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10706602/

 

Under en konsert 2015 bröt en våldsam brand ut på klubben Colectiv i Bukarest. Branden kostade 27 människor livet och skadade 180 allvarligt. Det som hade hänt var redan en tragedi, men när de brännskadade patienterna mystiskt började dö som flugor på landets sjukhus insåg ett antal journalister på tidningen Gazeta Sporturilor att något mycket större än branden höll på att avslöjas - ett avslöjande som skulle fälla en hel regering.

 

Ibland finns det inga ord när man ser en dokumentär. Man sitter mest och gapar och händelserna som utspelas på skärmen känns nästan för absurda för att ens vara övertygande fiktion. Rumänska Collective är en av de mest drabbande dokumentärer jag sett på år och visar med all önskvärd tydlighet både medias vikt såväl som den chockerande korruption som härskade i det rumänska sjukvårdssystemet.

 

Alexander Nanau kom in i precis rätt tid. Som dokumentärfilmare följer han med journalisterna i deras undersökning och fungerar som en tyst betraktare på presskonferenser som får FHM:s att se ut som klassiska tal. Modet hos dessa journalister och hos patientaktivisten (och sedermera hälsoministern) Vlad Voiculescu går inte att ta miste på. De kommer snart fram till att säkerhetstjänsten bevakar dem och nyckelpersoner råkar strategiskt "begå" självmord. Ändå jobbar de på med en aldrig sviktande övertygelse och ett minst sagt hårdnackat förhållningssätt, exempelvis när den nytillsatte hälsoministern (som försöker reda upp röran från hans föregångare) stoiskt avslutar ett telefonsamtal med att "den gode professorn pissade nog just på sig" och fortsätter med sin middag.

 

Collective faller in under den där svårdefinierade kategorin som kan kallas för "viktiga filmer". Det är en journalistisk triumf som tyvärr har en bitter efterklang. I tider av världspandemi är den också högaktuell på ett sätt som den knappast kunnat förutse. En mycket stark kandidat till årets bästa dokumentär på Oscarsgalan. Se den.

 

Betyg: 5 korrumperade regeringslakejer av 5 möjliga

 

 

 

 

Av Ulf - 27 februari 2021 13:18

 


Regi: Emerald Fennell

Manus: Emerald Fennell

Medverkande: Carey Mulligan, Bo Burnham, Alison Brie mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment/Focus Features/LuckyChap Entertainment

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9620292/

 

Cassandra, en gång ung och lovande läkarstudent, bor fortfarande hemma vid 30 års ålder och har ett skitjobb på ett fik. Om kvällarna är hon dock flitig besökare på de lokala pubarna där hon, till synes asplakat, låter män ta med henne hem. När de gör närmanden som hon säger nej till "nyktrar" hon till för att lära dem en läxa. Men vad var det som egentligen hände som fick henne att hoppa av sin utbildning? Det förflutna dyker snart upp till ytan igen, men Cassandra tänker nu göra det hon inte kunde göra tidigare - utkräva hämnd.

 

Den passande betitlade skräck- och thrillersubgenren rape/revenge har sedan 1970-talet varit kanske en av de mest studerade inom nämnda huvudtyper av film. Premissen är lika enkel som brutal - en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp och tar sedan gruvlig hämnd på de som genomförde det. Det som gör genren så pass intressant är att medan filmerna förvisso innehåller tropen med "det kvinnliga offret" innehåller de också att ta situationen i egna händer. Oftare än inte finns här svidande kritik mot samhällets syn på sexualitet, kvinnlighet och rättssystem.

 

Men hur översätter man en film av den här typen till 2020-talet och får den "accepterad" i rumsrena kretsar? Mycket av kritiken mot genren har handlat om att man trots sin vilja att visa upp badass hämnare så är det sexuella våldet ofta rått, utdraget och exploaterande. Med andra ord är det filmer som går rakt till DVD. Eller så gör man som Emerald Fennell.

 

Fennell, sedan tidigare mest känd som skådespelare, gör sin långfilmsdebut som manusförfattare och regissör med Promising Young Woman. Det märks inte. Hon har redan en rutinerad regissörs öga och skådespelarregin är superb. Fennell kan dessutom genren och slänger in filmiska citat från bland annat Day Of The Woman (1978) i förbifarten. Hennes uppenbara talang när det gäller regi till trots är det i manusarbetet hon skiner som allra mest. Istället för att ha de långa och utdragna scenerna av sexuellt våld låter manuset bara antyda eller beskriva de flesta av dessa hemskheter genom att tittaren får fylla i eller sätta sig in i situationen. Därför vill jag också ge en trigger warning till eventuella läsare. Det mänskliga sinnet är som bekant värre än vilken konstruerad scen som helst.

 

Det jag framförallt gillar med Fennells manus är att det ger sig på strukturer, inte "bara män" eller "kvinnor som inte hjälper varandra". Det är systemet som får den skarpaste kritiken, men sker mer subtilt bakom de mer uppenbara bovarna. Om det sen mynnar ut i våld gentemot gärningspersoner visar Fennell att detta är ett symptom snarare än en orsak. Det gör att Promising Young Woman blir, trots sina ibland något märkliga stilistiska drag, en film som känns väldigt verklighetstrogen. I och med den kolsvarta humorn som dessutom är insprängd här och där kan jag inte nog applådera manusarbetet!

 

Givetvis måste jag också nämna Carey Mulligan i huvudrollen som Cassandra (passande namn). Mulligan är alltid sevärd, men här gör hon i mitt tycke sin bästa roll i karriären hitintills. Hon ligger hela tiden på "gränsen" med sin roll, precis som hon ska. Vi får tidigt reda på att Cassandra kanske inte riktigt har alla hemma, och sättet som Mulligan skiftar mellan olika sinneslägen är utsökt. Det går från väldigt subtilt till nästan, nästan överspel, men sammantaget är det en roll som borde ge henne minst en Oscarsnominering.

 

Som ni märker är jag helt såld på Promising Young Woman. Fennell blir ett namn att hålla ögonen på även i regi- och manuskategorierna hädanefter. En käftsmäll på allra bästa sätt.

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards