Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Söndag 9 sept 11:45

 

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

 

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

 

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

 

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

 

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

 

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 25 juli 23:30

 























 

 

 

 

 

 

 

 

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

 

 

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

 

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018)Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

 

 

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

 

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

 

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

 

 

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

 

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

 

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 5 maj 12:00

 

 

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2018

Längd: cirka 300 min (10 x cirka 30 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

 

Cobra Kai tar vid 34 år efter att Daniel LaRusso besegrat Johnny Lawrence i finalen av All Valley Karate Championship. Åren har inte varit vänliga mot Johnny. Efter att ha fått sparken från sitt jobb som reparatör är frågan om han ens kan behålla sin sunklägenhet eller hamna på gatan. Räddningen kommer oväntat i form av den nyinflyttade Miguel. När Johnny försvarar Miguel från ett gäng våldsamma high school-elever väcks tanken på att återvända till karaten - den här gången som sensei. Samtidigt, i en helt annan del av stan, lever Daniel LaRusso ett totalt motsatt liv med fru, två barn och framgångsrikt yrkesliv som ägare av ett expanderande bilförsäljningsföretag. Allt går bra för Daniel, tills hans vägar återigen korsas av en viss Johnny Lawrence.

 

The Karate Kid (1984) är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. På ytan är det en enkel coming-of-age-historia, men den kampsportsfilosofi som förs fram präglade mig. Det var en av anledningarna till att jag började träna kampsport själv, vilket är något som haft odelad positiv effekt på mitt liv. Det är också en av anledningarna till att filmen är tidlös. Ja, The Karate Kid, är estetiskt väldigt förankrad i 1980-talet, men tematiken om mod, ställningstaganden och respekt är ständigt aktuell. Cobra Kai visar detta mer än 30 års senare, fast från ett annat perspektiv.

 

Under rätt många år nu har konsensus varit bland "de coola kidsen" att Johnny var hjälten i originalet och att Daniel var mobbaren. Cobra Kai tar fasta på detta när den beskriver händelseförloppen från Johnnys synvinkel. Oavsett vilken uppfostran han fick eller inte fick är dock kontentan att Johnny var och förblir ett första klassens rövhål. Han är ingen hjälte någonstans - och därför passar karaktären också perfekt i en version producerad under 2010-talet. Antihjältens popularitet är ständigt varierande, men jag skulle säga att vi sedan slutet på 90-talet och framåt sett en rejäl storhetsperiod för arketypen. Johnny Lawrence har fastnat i tiden och är en bläcka från att kunna vara huvudperson i en countryballad.

 

På andra sidan staketet har vi Daniel LaRusso. I filmen från 1984 är han naiv och godhjärtad. I Cobra Kai har detta utvecklats till en fernissa av dryghet. När Daniel konfronteras med det faktum att Cobra Kai är tillbaka regresserar han snabbt tillbaka till den rädda tonåring han var när han först träffade på Lawrence. Skillnaden är att han nu har makt att göra livet surt för sin gamle antagonist. Resultatet blir att vi har två vuxna män som helst av allt skulle vilja banka skiten ur varandra för gammalt groll, men som inte kan göra detta på grund av att det helt enkelt inte är något som vuxna människor gör - åtminstone inte utanför en reglerad miljö. Konflikten dem emellan utkämpas istället snarare by proxy av deras elever. Jag ska inte gå vidare in på hur detta ter sig, utan lämnar det med att säga att det inte blir som någon tänkt sig.

 

Ralph Macchio och William Zabka spelar sina gamla paradroller till fulländning. Det här hade så enkelt kunnat bli ett själlöst försök till att bara tjäna pengar på en älskad franchise, men att se Macchio och Zabka verkligen gå all in i sina roller är bara det ett första tecken på att Cobra Kai är gjord med största respekt för originalet och fansen. Förvisso spelar man lite väl mycket på nostalgisträngarna ibland, men överlag är det en mycket välspelad uppdatering av samma tematik som i 1984 års film.

 

Det är dock inte bara Macchio och Zabka som skiner. De har god draghjälp av en ovanligt bra castad grupp ungdomar. Xolo Maridueña får sitt riktiga genombrott i rollen som Miguel och även Mary Mouser är i bra i rollen som Daniels dotter Samantha. Jag måste också nämna Gianni Decenzo som Dimitri, den mest sarkastiskt begåvad tonåring den här sidan Joss Whedon, och Jacob Bertrand som hans polare Eli. Båda har fantastisk komisk timing, men framförallt Bertrand får också visa upp att han behärskar även mer dramatiska scener.

 

Estetiken runt Cobra Kai grundar sig mycket på mötet (läs: kollisionen) mellan 80- och 10-talen. Som ett barn av 80-talet fullkomligen älskar jag varenda scen som är satt till pumpande 80-tals-metal och referenserna hamras ut som introt till en Twisted Sisters-låt. Kontrastera detta med 2010-talets kultur av mobiler och sociala medier och möjligheten för komiskt guld är mycket stort.

 

Cobra Kai hade lätt kunnat bli en one shot och sen var det bra med den saken. Det mottagande serien fått och den cliffhanger som presenteras i den sista scenen bådar dock gott för en fortsättning. Med så här bra skådespel, roligt manus och utvecklande av karaktärerna med åtminstone en fot fortfarande fast förankrad i skillnaden mellan två filosofier av kampsport kan jag knappt bärga mig. Det här är inte bra, det är inte mycket bra, det är fullkomligt jävla lysande!

 

Betyg: 5 crane vs. snake-moves av 5 möjliga

 

Av Ulf - Måndag 30 april 21:45

 


"...first the smiles, then the lies. Last comes gunfire.”

 

Författare: Stephen King

År: 2003 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 685

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017088-2

 

På sin vandring mot Tornet blir Roland och hans grupp kontaktad av några innevånare från landsortsbyn Calla. De boende i Calla lever i skräck för Vargarna - en grupp beridna och maskerade män som återkommer en gång per generation för att röva bort hälften av byns barn. Efter ett tag kommer barnen tillbaka, men med diverse mentala handikapp. Medan Roland bestämmer sig för om de ska erbjuda sin hjälp till de något motvilliga byborna tvingas Susannah acceptera att vad hon bär inom sig kanske inte är ett vanligt barn. Dessutom börjar gränsen mellan de olika världarna luckras upp allt mer, både till nytta och ren fasa...

 

Efter att inte ha varit så värt imponerad av fjärde delen i Kings episka saga visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig av nummer fem. Tack och lov visade det sig vara en av få böcker jag "pratat" med på ett bra tag. Med det menas att jag svär åt karaktärer och försöker prata dem tillrätta medan jag läser. Det är en kvarleva sedan barndomen som jag tycker är rätt charmig när jag återvänder till utan att jag märker det själv. Den här gången märkte jag det när en halv buss vände sig om när jag utbrast "for fuck's sake!" på en sömnig morgonpendel.

 

King gör ingen hemlighet att det här är hans version av den amerikanska västernberättelsen och skriver i efterordet att han dragit inspiration från både Sergio Leones (förvisso italienska) och Akira Kurosawas (förvisso japanska samurajfilmer) klassiska filmer. Det är den här säregna mixen som hitintills har varit seriens starkaste kort och den dras till sin spets i Wolves Of The Calla.

 

Det är också den första bok jag läst i serien där du verkligen bör ha förkunskap om Kings tidigare bibliografi för att uppskatta den fullt ut. Mer specifikt bör du ha läst Salem's Lot (1975) innan du läser den här boken. Det är knappast en av mina favoritböcker av King, men den presenterar en av huvudkaraktärerna i Wolves Of The Calla i den mer eller mindre fallne prästen Callahan. Callahan går från att ha varit en av de mest deprimerande och tragiska karaktärerna King skrev under sin tidiga produktion till att verkligen få en andra chans på frälsning här. Hela hans levnadsöde från efter händelserna i Salem's Lot är bland seriens höjdpunkter hitintills.

 

En annan mycket imponerande sak är hur King nu börjar utöka det inhemska språket i Rolands värld till den milda grad att viss dialog i boken i princip är skriven på det ganska newspeak-liknande tungomålet. För någon som är språkintresserad i ren allmänhet är det en riktigt kul detalj. Det blir aldrig överdrivet och King har under fyra tidigare böcker smugit in språket så att man inte tänkt på att man ibland saknar dessa uttryck i verkligheten. I motsats till Orwells newspeak har Kings obetitlade språk dock en klart positiv känsla. Om det inte finns sedan innan ska jag sätta samman en ordlista när jag är klar med serien.

 

Som ni märker är jag upp och öronen förälskad i den här installationen i Dark Tower-sagan. Den tangerar allt jag gillat i de tidigare böckerna och bygger ut världen och karaktärerna förtjänstfullt. För att verkligen sätta kronan på verket knockade de sista kapitlen mig fullständigt med sin beskrivning av hur världarna börjar blöda samman inte bara med simpla likheter utan även saker som kommer ha betydelse för handlingen. King själv gör en semi-cameo mot slutet som verkligen fick mitt huvud att göra ont... på ett bra sätt! Min vana trogen försökte jag läsa något annat mellan seriens delar, men så fort jag öppnade en icke-relaterad bok sökte sig tankarna tillbaka till Rolands värld. Det tog fem böcker, men nu är jag inhalad, uppdragen och har kapitulerat totalt!

 

Betyg: 5 skakiga prästerskap av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 29 april 10:45

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/


Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.


Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.


Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!


Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.


Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.


Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.


Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.


Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.


Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 2 april 20:51

 


Regi: Daniel Lindsay & T.J Martin

Manus: N/A

Medverkande: Henry Alfaro, Danny Bakewell, John D. Barnett mfl.

Produktionsbolag: Lightbox

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794424/

 

Upploppen i Los Angeles i slutet av april 1992 är fortfarande de värsta i USA:s historia, både sett till människoliv och materiella skador. Från att ha tänts av frikännandet av de fyra poliser som stod åtalade för att ha brukat övervåld när de grep Rodney King utvecklades konflikten i en rad olika förgreningar. Daniel Lindsay och T.J Martins dokumentärfilm visar hur det inte enbart var en fråga om rasmotsättningar utan också djupgående social problematik.

 

Äntligen. Jag har väntat på att få se något riktigt bra, informativt och rättvist skildrat om upploppen i L.A så länge jag kan minnas. Alla andra försök jag sett ha oftast bara skrapat på ytan och "glömt bort" viktiga delar av problematiken för att passa ett narrativ. Det har också blivit den allrådande bilden att upploppen enkelt kan förklaras med två sidor. Lindsay och Martin visar att även om Rodney King-fallet var droppen som fick bägaren att spilla över fanns det många andra saker att ta med i beaktande.

 

Det är första gången jag i en dokumentär om de här händelserna ser en rättvis bild av samtliga sidor. Vad de inblandade vita gjorde var avskyvärt. Vad några av de afroamerikanska inblandade gjorde var inte bättre. Och i mitten stod den koreanska minoriteten som i form av ett speciellt brottsfall också attackerades efter många års motsättningar. Men i Lindsay och Martins regi är det, om uttrycket ursäktas, inte svartvitt. Många av scenerna filmade från plundringar av affärer involverar vita, latinos och alla möjliga andra grupperingar.

 

Filmens huvudtes, som filmskaparna inte känner sig nödgade att uttrycka i ord utan låter bilderna framföra, är att den sociala klyfta som finns mellan grupper i USA kommer göra att upplopp som dessa kommer återkomma med jämna mellanrum. Man visar på detta genom att göra en jämförelse med Watts-upploppen 1965 och hur de i mångt om mycket speglade de som inträffade 1992. Rasism och social utsatthet var i båda fallen den utlösande faktorn, men vad som också visas är att den sociala utsattheten som upplevs av många, oavsett etnicitet, är det som underblåser konflikterna.

 

Lindsay och Martins porträtt av vad som hände 29 april - 4 maj 1992 är en drabbande och närgången skildring av ett samhälle där orättvisan till sist tände en krutdurk. Det gick 27 år mellan Watts och upploppen 1992. Nästa år har det gått 27 år till.

 

Betyg: 5 brutala verkligheter av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 7 mars 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 11 feb 11:30

 

 

Regi: Bryan Fogel

Manus: Bryan Fogel/Jon Bertain /Mark Monroe mfl.

Medverkande: Bryan FogelNikita KamaevGrigory Rodchenkov mfl.

Produktionsbolag: Alex Productions/Diamond Docs/Impact Partners mfl.

År: 2017

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333060/

 

Bryan Fogel, dokumentärfilmare och tävlande i amatörtävlingar för landsvägscykel, börjar undersöka den ljusskygga dopningsbranschen och hur denna kan hjälpa honom till bättre resultat. Han får snart kontakt med Grigory Rodchenkov, chef för Moskvas anti-dopningslabb och mycket högt uppsatt i den ryska hierarkin. När ett avslöjande om systematisk, statssponsrad, dopning i Ryssland offentliggörs tvingas Fogel inse att han hamnat mitt i en internationell konspiration.

 

Grundpremissen bakom Icarus är så knäpp att jag hade skrikit "bullshit" om det inte var en dokumentär. Att bara få kontakt med en så pass högt uppsatt man som Rodchenkov är imponerande, men att få honom att öppet samarbeta på kamera utan några som helst skrupler är bara bisarrt. Ändå hände det och i skrivande stund har Rodchenkovs avslöjanden stängt av Ryssland från de pågående vinterspelen i Sydkorea.

 

Fogel har gjort ett fantastiskt arbete med den här dokumentären och även med att ta sitt ansvar när allt börjar gå åt helsike. Vänskapen som uppstår mellan honom och Rodchenkov kommer aldrig i vägen för de tuffa frågorna som han tvingas ställa och rent journalistiskt är Icarus djupt imponerande. Alla påståenden och avslöjanden beläggs med bevis och till sist framstår ryssarna enbart som löjliga i sitt förnekande. Samtidigt tappar Fogel aldrig fokus gällande att detta är avslöjanden som kan få hans vän mördad. 

 

Icarus använder sig också av en mycket passande ramberättelse ungefär halvvägs in. Rodchenkov citerar ofta från sin favoritbok, 1984 av George Orwell, och filmen förgrenar sig i tre distinkta delar: learning, understanding, accepting. Valet att använda Orwell som guide genom byråkratin och tankesättet är mycket effektivt och både visar på och förklarar hur Fogel kunde anlita Rodchenkov från första början.

 

Icarus är i det närmsta en perfekt dokumentär som visar på hur Fogel är villig att gå vart historien än för honom. Dessutom är den i och med de pågående OS-tävlingarna högaktuell just nu. Se den.

 

Betyg: 5 ryssfemmor av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se