Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 5

Av Ulf - Tisdag 14 nov 19:33

 


Regi: Akiva Goldsman (showrunner)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Sonequa Martin-Green, Doug Jones, Shazad Latif mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Living Dead Guy Productions/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 540 min (9 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5171438/

 

Efter gårdagens avsnitt, Into The Forest I Go, tar Star Trek: Discovery en paus tills januari. Jag tyckte det därför var läge att titta lite närmre på hur serien har utvecklats sedan mitt hyllande av de två första avsnitten för ungefär en och en halv månad sedan. Dysterkvistarna bland fansen har kallat Discovery för den sämsta serien i franchisen och att den saknar det som utmärkte de äldre installationerna. Enligt mig kunde de inte ha mer fel.

 

Discovery har på sina nio första avsnitt lyckats ta en franchise som i princip var död och begraven efter att filmerna som utspelar sig i det alternativa Kelvin-universumet börjat floppa och fullständigt vänt skutan. Serien är det bästa av två världar. Det är action kombinerat med science fiction-spekulation på hög nivå. Röster har höjts om att nivån av teknologi som Federationen har tillgång till skulle bryta mot kanon i och med att serien utspelar sig innan Kirk och grabbarna gav sig ut på uppdrag. Jag undrar mest hur man som tittare kan missa att mycket av den här tekniken, inte minst den kontroversiella spordriften, förr eller senare kommer krascha och orsaka stor förödelse. Tekniken kommer helt sonika bli förbjuden inom Federationen av en händelse eller serie händelser som kommer ställa saken på sin spets.

 

Det som skiljer Discovery från tidigare serier är de tydligare definierade interpersonella relationerna karaktärerna emellan. Detta var ett måste i moderniseringen av franchisen och manusförfattarna sköter det väldigt bra. Likaså är kontinuiteten mycket mer betydande i Discovery än tidigare, med möjligt undantag för de senare säsongerna av Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999).

 

Med berättelser som kombinerar den tidigare nämnda actionen med att på typiskt Trek-manér plocka in aktuella sociala frågor gör att även jag som sett de övriga serierna otaliga gånger är på tårna och har oftast ingen aning om vad som ska hända. Det är minst sagt uppfriskande! Ett bra exempel på detta är sättet som gårdagens avsnitt porträtterade sexuella övergrepp på. Det sågs ur ett manligt perspektiv med en klassisk "stark man som kan ta vara på sig själv" men som av psykologisk nedbrytning inte kunde värja sig. Det var verkligen ett starkt tv-ögonblick och gav säkert många män ett annorlunda perspektiv jämfört med tidigare.

 

Huvudberättelsen om kriget mellan Federationen och Klingonimperiet är också den intressant, inte minst eftersom den alluderats till otaliga gånger under årens lopp men aldrig utforskats ordentligt. Jag har i princip ingenting att klaga på när det gäller Discovery. Det är en fantastisk present till alla fans och kan säkert väcka intresset hos fler. Jag kommer sitta som på nålar tills januari.

 

Betyg: 5 rymdhopp av 5 möjliga

 

En liten personlig betraktelse. Just nu är det inte så många recensioner på bloggen. Detta beror på en mycket jobbig period för mig rent privat just nu. Jag ska inte orera om vad som händer eller vad som hänt, men ville ändå lämna en förklaring. Recensionerna kommer igång igen med vanlig frekvens när livet blir lite enklare.

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 26 okt 18:06

 

 

Regi: Jack Bender (first director)

Manus: David E. Kelley/Stephen King/Sophie Owens-Bender (head writers, baserat på Kings roman)

Medverkande: Brendan Gleeson, Harry TreadawayMary-Louise Parker mfl.

Produktionsbolag: David E. Kelley Productions/Nomadicfilm/Sonar Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt4354880/

 

Kriminalinspektör Bill Hodges löste aldrig sitt sista stora fall. Några månader innan hans pension plöjde en okänd gärningsman medvetet rakt in i en kö med arbetssökande med en stor Mercedes. Efter pensionen består Hodges vardagar mest av eftermiddags-tv, skräpmat och alkohol. Räddningen kommer från oväntat håll. Han blir kontaktad av en man som påstår att det var han som körde Mercedesen...

 

Om du undrar hur Stephen King-varianten av Kurt Wallander skulle vara behöver du bara se Mr. Mercedes. Detta är ännu tydligare i filmatiseringen av boken som jag recenserade här på bloggen förra året. Boken var väldigt bra, men det här är ett av få fall gällande King där adaptionen är snäppet vassare. Det här är 2017 års bästa tv-deckare, alla kategorier.

 

Brendan Gleeson var Kings första och enda val i rollen som Bill Hodges om den här filmatiseringen skulle bli av. Det märks även om du läst böckerna om honom då det är Gleeson som beskrivs på pricken. Som alltid är Gleeson magisk i sin roll och andas nytt liv i gamla trötta troper om den försupne ex-snuten som inte kan släppa det där fallet. Hodges framstår som en ytterst mänsklig karaktär som har hängt med trots att livet inte varit så snällt mot honom. Han är dock ingen martyr eller offer utan plockar upp sig själv efter varje motgång. Dessutom har han bra musiksmak. Serien har ett lysande soundtrack med Hodges förkärlek för americana och singer/songwriters som T Bone Bunett och Leonard Cohen. Jag kan bara applådera.

 

På andra sidan står antagonisten, Mr. Mercedes, eller Brady Hartsfield som karaktären egentligen heter. Harry Treadaway har det där märkliga utseendet som gör att han kan pendla mellan att vara hypertrevlig och skräckinjagande på en sekund. Det är få skådespelare, i synnerhet så här pass unga, förunnat. Dynamiken mellan Treadaway och Kelly Lynch i rollen som hans mor tillhör seriens höjdpunkter. Det mycket märkliga förhållandet dem emellan är kvar från boken och är minst lika obehagligt på tv. Även Brady har schysst musiksmak och rundar ut soundtracket med gammal amerikansk punk som The Ramones och altrockare som The Pixies på spellistan.

 

Hodges jakt på Mr. Mercedes är bland det mest spännande jag sett på tv i år och då visste jag redan hur det skulle sluta. Det är den i särklass mörkaste tv-serie som baserats på någon av Kings böcker och jag älskar den totala utsatthet, ångest och uppgivenhet som den förmedlar när dessa uttryck även punkteras av svart humor. Det här är dock ingen dussinthriller när det kommer till våldet. Om du är känslig bör du välja en annan serie. Här finns några rejält jobbiga scener redan i pilotavsnittet. Nu väntar jag som på nålar på nästa säsong. Det finns tre böcker om Bill Hodges och jag vill ha alla tre filmatiserade och sen inget mer. Det räcker så. En perfekt thrillertrilogi. Make it so!

 

Betyg: 5 blodiga bilfärder av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 22 okt 18:00

 


Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2017

Längd:  cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5290382/

 

De två FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench börjar intressera sig för kriminalpsykologi i slutet av 1970-talet. Som ett led i att utbilda landets poliser om det ökande antalet mord med märkliga förtecken blir de båda förgrundsfigurer i vad som brukar kallas gärningsmannaprofilering. Men alla ser inte med blida ögon på deras nya idéer.

 

Sedan barnsben har min generation blivit matad med proceduraldeckare på tv. Somliga av dessa har försökt sätta en viss spinn på kriminalpsykologi, exempelvis Criminal Minds (2005) och alla sämre efterapningar av Seven (1995). Oftast har dessa försök fallit platt. Den ganska välgenomtänkta start som första säsongen av Criminal Minds hade mynnade snart ut i serial killer of the week och det verkar vara den gängse gången. Att skriva en sammanhängande historia under flera säsonger som fokuserar på kriminalpsykologi verkar helt enkelt vara förbaskat svårt. Glöm allt det där. Mindhunter är serien jag väntat på.

 

Mindhunter baseras på den sanna historien om hur gärningsmannaprofilering togs upp som disciplin vid FBI och har därför en verklig händelsekedja att förhålla sig till. Det gör att Joe Penhalls och David Finchers serie inte kan sväva ut alltför mycket samtidigt som den fortfarande är fruktansvärt spännande.

 

Den som läser bloggen vet att jag är intresserad av det här ämnesområdet i stort och manusförfattarna John Douglas & Mark Olshaker har inte gjort mig besviken. Det ger en trovärdighet att det är agenterna själva som skrivit manuset utifrån egna upplevelser och deras insikter är djupt fascinerande. David Fincher återvänder till genren han själv var med att popularisera med tidigare nämnda Seven. Även om han "bara" regisserat fyra av tio avsnitt i första säsongen ligger hans skugga tung över hela produktionen. Fincher har arbetat som showrunner tillsammans med Joe Penhall och om du gillar Fincher i övrigt kommer du känna dig som hemma med Mindhunter.

 

Skådespelarmässigt är serien utsökt med Jonathan Groff och Holt McCallany i huvudrollerna. De bildar ett klassiskt polispar med uppkomlingen Holden (Groff) och veteranen Bill (McCallany) som skulle känts något klyschigt om det helt inte var att det var så händelserna inträffade. Bland de kvinnliga rollerna gör Hannah Gross (relativ nykomling i större sammanhang) och Anna Torv väl ifrån sig. Den som äger varenda scen han är med i är dock Cameron Britton i rollen som den karismatiske och totalt hänsynslöse seriemördaren Edmund Kemper.

 

Det är dock manuset som är Manhunters stora förtjänst. Det är väldigt intressant att se hur begrepp som vi tar för givna i deckare idag formuleras från grunden och samtidigt hur arbetet påverkar agenterna. Med en produktion som verkligen ser ut som något som Fincher hade kunnat släppa på bioduken och ett tidstypiskt och bra soundtrack kan jag inte ge Mindhunter annat än högsta betyg. Det här är showen med stort S för dig som gillar kriminalpsykologi. Jag är helt knockad och väntar med spänning på säsong 2. För oss som är intresserade av sådant här är vägen redan utstakad med ett antal vinjetter i början av avsnitten. Det kommer bli mycket, mycket värre...

 

Betyg: 5 samtal med monster av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 8 okt 16:30

 

FFF 2017 Dag 10: The End Of An Era

 

Nu känns det lite tomt igen. Efter tio dagar med sjukt bra film, lite sisådär film, fantastiska människor och alldeles för lite sömn är Fantastisk Filmfestival över för den här gången. Det som känns lite extra tomt är att det var festivalgeneral Barranders sista kväll som bas för tillställningen. Johan Barrander var den förste som plockade upp mig till pressbevakningsnivå och för det är jag väldigt tacksam. Med en passion för film som jag känner igen mig själv i och en arbetskapacitet som är bland det sjukaste jag sett har Barrander jobbat ihop imponerande meritlista under sina år på festivalen. Nu går han vidare till att öppna en restaurang specialiserad på ramen och jag är säker på att det kommer gå minst lika bra. Tipsar lite så här helt utan baktankar att Lund behöver fler bra matställen, Malmö har redan så många.

 

Avslutningsdagen bjöd på en väldigt blandad kompott där jag såg några av festivalens absolut bästa filmer men också den i särklass sämsta. Jag började dagen med att screena kanadensiska Flora (2017) från soffan. Jag gick in med ganska lågt ställda förväntningar (med senaste filmen om onda växter jag såg i åtanke), men insåg snabbt att detta var något helt annat än filmen som sänkte M. Night Shyamalans trovärdighet en gång för alla.

 

 

En grupp botaniker ska genomföra sitt examensarbete genom att kartlägga en tidigare i princip orörd del av den amerikanska urskogen. Det enda tidigare försöket att tämja vildmarken kom i form av en by där de boende försvann under mystiska omständigheter. Snart står det klart för teamet att man snubblat in i en uråldrig organisms domäner och prioriteringen ändras från examensarbete till överlevnad.

 

Flora är ännu ett exempel på hur man kan göra mycket med små medel. Enligt gästande Teresa Marie Doran (kvinnlig huvudroll och en massa ansvarsområden under produktionen) valde man att försätta handlingen till 1929 av flera olika anledningar. Exempelvis hittade man en gammal T-Ford (visserligen från 1931, men men) som man kunde använda sig av och även om det krävde lite arbete med att tillverka tidstypiska kläder råder det inget tvivel om att lägga handlingen till skogsmiljö i en tid då det inte fanns GPS eller mobiltelefoner gör isolationen mer påtaglig. Produktionsmässigt sett är alltså Flora utsökt, med en viss brasklapp för användandet av väldigt tydlig digitalkamera. Det ger å ena sidan filmen en väldigt skarp kontrast, men å andra sidan tog det samma mig ur berättandet då och då. Ett filter kanske hade varit på sin plats.

 

Manuset är vad som höjer Flora över merparten av filmer där unga vuxna ignorerar min kardinalregel och går för att dö i skogen. Med en imponerande research och ett vetenskapligt tillvägagångssätt hos karaktärerna lyckas filmen med att skapa en obehaglig situation som bara förstärks i och med att skogen är helt tyst. Man har helt enkelt redigerat bort all fågelsång och andra ljud och miljön känns märkligt steril. Det ger en suggestiv känsla som fungerar väldigt bra, något som förhöjs i och med att man förstår att filmens scenario har hänt på riktigt, om än i mycket mindre skala.

 

Med ett bra manus, produktionsdesign och soundtrack lyckades Flora hålla mitt intresse in i mål. Skådespelarinsatserna är lite skakiga här och där och filmen kunde gott kortats ner lite, men ändå ytterligare en imponerande independentfilm producerad för mycket små medel. Betyg: 4 svampar du inte vill bo i av 5 möjliga

 

 

Kvällens första film på duk för mig, filippinska Saving Sally (2016), höll på att bli ett antiklimax då den lite otippat blev festivalens enda utsålda visning. Jag lyckades knipa sista platsen till sist och blev totalt knockad av vad jag trodde skulle bli en sockersöt asiatisk romcom.

 

Marty är en aspirerande serietecknare som går sista året på gymnasiet. Hans bästa vän, Sally, är skolans tekniska underbarn och hans stora kärlek. Det är bara det att Sallys fosterfamilj inte vill att hon ska träffa några pojkar överhuvudtaget och Marty är för osäker på sig själv för att agera. Än värre blir det när Sally berättar att hon skaffat en hemlig pojkvän, den tio år äldre klubbägaren Nick. Marty hamnar precis där han inte velat hamna - i ett triangeldrama där han måste hjälpa Sally att få träffa sin slemmige pojkvän.

 

Okej, ovanstående kanske låter ganska sockersött och som en typisk tonårsromansfilm, men Saving Sally ligger väldigt nära mästaren i genren, John Hughes, i form av innehåll. Den som har läst bloggen ett tag vet att jag är väldigt svag för John Hughes filmer i allmänhet. Dock har Saving Sally inte bara en bekant form utan även en mycket säregen stilism. Filmens bakgrunder är samtliga tecknade och Marty ser många av filmens karaktärer så som han skulle tecknat dem i sina serier. Oftare än inte är detta som monster. Det är svårt att beskriva stilen i ord så kolla upp en trailer! Den gör att filmen får en helt egen känsla och jag kan inte komma på jag sett något liknande förr. Möjligtvis kan man jämföra stilismen i viss mån till Scott Pilgrim vs. The World (2010), men mycket mer utstuderad.

 

En romcom är dock aldrig starkare än kemin mellan huvudrollsinnehavarna och även här träffar Saving Sally mitt i prick. Enzo Marcos är bra som Marty, men Rhian Ramos är en fullkomlig uppenbarelse som Sally. Hon har en utstrålning som kan smälta även det mest cyniska av hjärtan med sin kombination av tuffhet, melankoli, intelligens och utseende. Jag utmanar alla heterosexuella män (och lesbiska kvinnor) att inte bli störtkär i henne från första scenen.

 

Saving Sally var festivalens stora överraskning och det är det som är så kul med just festivaler. Var annars hade jag blivit totalt förälskad i en filippinsk high school-film? Betyg: 5 seriereferenser av 5 möjliga

 

 

Efter en talkshow med retrospekt över festivalgeneral Barranders avslutningsshower genom åren och samtal med teamet bakom Schneeflöckchen (2017) och tidigare nämnda Teresa Marie Doran från Flora var det dags för juryn att tillkännage vinnarna av Méliès d'Argent för Lund. För en gångs skull blev jag inte besviken. De nominerade filmerna var (mitt betyg inom parentes):

 

1. Bakerman (Danmark, 5)

2. Schneeflöckchen (Tyskland, 5)

3. Into The Forest (Frankrike/Sverige, 4)

4. Crone Wood (Irland, 4-)

5. Habit (Storbritannien, 4-)

6. 47 Meters Down (Storbritannien/USA, 3)

7. Juleblod (Norge, 0)

 

Som ni ser har det varit ett fantastiskt bra år när det gäller de Méliès-nominerade filmerna... förutom Juleblod (2017) som vi kommer till. Jag hade varit nöjd med vilken som helst från plats 1 - 5 och var således glad när tyska independentmiraklet Schneeflöckchen kammade hem priset. Mycket välförtjänt och en seger för hårt och dedikerat arbete. När dessutom min favoritkortfilm, Dreamlife (2017), tog hem priset för bästa kortfilm har jag inget att klaga på. Överlag var årets startfält bland de nominerade filmerna jämnare än på många år och programgruppen kan klappa sig själva på axeln. Sen var det Juleblod...

 

Att dela ut priset som en film är nominerad till innan man screenar filmen ifråga borde vara en föraning om att vad man kommer se kommer suga. Att säga att Juleblod suger är dock en förolämpning till andra saker som suger - havet, dräneringsslangar och akvariepumpar får ursäkta. Den som läst bloggen ett tag vet att slashers är en av mina svaga punkter. Jag älskar formeln, de överdrivna stereotyperna och de karismatiska ondingarna. Juleblod har inget av detta.

 

En mördare besatt av julen har ihjäl diverse människor han bedömt som "elaka". Efter ett antal blodiga jular grips han och döms till livstids fängelse. Några år senare rymmer han och... ja, ni fattar. Det är Halloween (1978) utan talang och innovation. Slashers behöver inte vara innovativa, tvärtom ligger mycket av deras charm i upprepningarna. När man gör en slasher 2017 med så här lama dödsscener, ofrivilligt roliga skådespelarinsatser och ett manus som på flera ställen säger emot sig själv (exempel: "Vi har inte hittat någon koppling till personerna på listan. Det enda de har gemensamt är att de varit omskrivna i media i samband med brottsmål") vet jag inte vad jag ska tänka. Om jag kunnat göra det bättre själv? Jag har gjort det bättre själv i den urusla Ha ha ha, you're dead! som filmades med skakig VHS-kamera i högstadiet. Den hade bättre specialeffekter om inget annat. Juleblod var festivalens sämsta film, alla kategorier, och en stark kandidat till årets sämsta rulle. Undvik! Betyg: 0 katastrofer till film av 5 möjliga.

 

 

Festivalen slutade dock i dur. Efter att Barrander blivit slammad genom ett "bord" av wrestlaren Harley Rage screenades den sjukt roliga mockumentary-filmen Top Knot Detective (2017). Här får vi följa en tillbakablick på 90-talsserien med samma namn och framförallt dess "stjärna", Takashi Takamoto. Takamoto är lite av Japans svar på Ed Wood när det kommer till samurajfilm och tv och regissörerna och tillika manusförfattarna Aaron McCann & Dominic Pearce har gjort en kärleksfull hyllning med allt som finns att älska med galen japansk media. Jag tänker inte säga mer än så. Se Top Knot Detective utan att leta upp bilder eller läsa annat om den. Jag skrattade så jag grät emellanåt. Betyg: 5 DEDUCTIVE REASONINGS av 5 möjliga.

 

Slutligen ska årets Skitfint pris delas ut. Jag väntar fortfarande på att någon ska ta emot det. Kategorierna är de vanliga:

 


Best Short Film: Dreamlife
Best Visual Effects: Saving Sally
Best Use Of Original Song Or Cover: N/A (nothing stood out this year)
Best Original Score: Death On Scenic Drive
Best Art Direction: Saving Sally
Best Editing: Top Knot Detective
Best Cinematography: Saving Sally
Best Adapted Screenplay: Habit (from the novel "Habit" by Stephen McGeagh, adapted by Simeon Halligan)
Best Original Screenplay: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Directing: Bakerman (David Noel Bourke)
Best Supporting Actress: Bakerman (Siir Tilif)
Best Leading Actress: Saving Sally (Rhian Ramos)
Best Supporting Actor: Schneeflöckchen(David Gant)
Best Leading Actor: Bakerman (Mikkel Valdsholt)

Best Picture: Bakerman


Med det stänger vi bevakningen av Fantastisk Filmfestival 2017. Vi kör vidare mot nästa år! It's been grand!

Av Ulf - Lördag 7 okt 11:30

 

FFF 2017 Dag 9: Das ist Berlin

 

Festivalens näst sista dag bjöd på den i särsklass största delegation från en film jag sett i år. Tyska Schneeflökchen (2017) hade ett crew som i princip invaderade Kino, men jag förstår dem - att ha spenderat närmre fyra år med att spela in en film främst på helgerna måste ge ett rejält band till sin skapelse. Schneeflökchen lyckas också inte bara med att vara en imponerande independentfilm rent produktionsmässigt utan även en av festivalens absoluta höjdpunkter.

 

 

I ett Berlin några år från nu har samhällsstrukturerna börjat fallera totalt. Polis och brandkår har med rädsla för sina liv i stor utsträckning slutat svara på akuta larm och extrema politiska grupperingar börjar ta för sig alltmer. Javid och Tan är två killar med påbrå söderifrån som fått lära sig att skjuta först och snacka sen. När de skjuter fel person får de en hämndlysten kvinna på halsen, men de riktiga märkligheterna börjar när de hittar ett filmmanus med dem själva i rollerna. Ett manus som tycks vara deras liv som de utspelar sig just nu, i realtid. Och det slutar inte lyckligt...

 

Schneeflöckchen gjordes, enligt regissör Adolfo Kolmerer, som ett försök att komma ifrån den gängse uppfattningen om nutida tysk film som en fabrik för tung och dyster dramafilm. Med ett riktigt smart manus har man verkligen lyckats. Filmen är en genreblandning utan dess like och hämtar mycket inspiration från tidig Quentin Tarantino såväl som Spike Jonze och The Boondock Saints (1999). Den pendlar hela tiden mellan riktigt mörk humor, action och förvånansvärt finstämda scener gällande determinism kontra fri vilja. Kanske allra bäst är David Gant i rollen som Caleb, en man övertygad om att han är Gud och att hans son då per automatik skulle vara Jesus. 

 

Som ni märker är det här riktigt skruvat och jag älskar varje minut av Schneeflökchen. Det är bara att hoppas på att den blir upplockad av en bra distributör. Det här måste ses nämligen! Betyg: 5 yrkesmördare i tuppmask av 5 möjliga

 

Ikväll avslutar jag festivalen med att screena kanadensiska Flora hemma (17:00, Kino 2), kollar in den filippinska Saving Sally (19:00, Kino 2) på plats, kollar in talkshowen i Stadshallen 21:00, springer tillbaka till Kino för mordiska norska tomtar i Juleblod (22:45, med förfilmen Krampus, Kino 1) samt ser vad festivalgeneral Barrander har planerat som avslutning innan hans sista film i nämnda roll, japanska Top Knot Detective (00:00, Kino 1)

Av Ulf - Måndag 2 okt 15:45

 

FFF 2017 Dag 4: Dansk feelbad när den är som bäst

 

 

Livet kom emellan och jag hann inte med gårdagens kortfilmspass på temat Dead or Alive. Det var förvisso synd, men å andra sidan kommer jag se bra mycket mer kortfilm under årets festival än jag brukar. Kvällens andra visning hann jag dock med och det är jag väldigt glad för. Danska Bakerman (2016) är hitintills festivalens bästa film och kommer troligen komma med på min topp tio-lista över filmer jag sett i år.

 

 

 

 

Bakerman låter oss följa den medelålders bagaren Jens som lever ett ensamt och väldigt inrutat liv där dagarna flyter på i samma makliga takt. En dag upptäcker han hur någon gjort inbrott i hans bil och bland annat stulit hans solglasögon. När han konfronterar ett gäng killar om det slutar det till sist med att Jens slår ihjäl en av dem. Med inga vittnen verkar det som Jens kommit undan och letar efter nya bråkstakar att ta itu med. Allt ändras dock när han räddar den unga Mozan från sin brors misshandel.

 

Ibland ser man film som bara tar sig förbi alla spärrar. Bakerman gör otroligt mycket med sina små medel. Manuset rör sig mellan en rad olika genrer, men i centrum står Jens historia. Mikkel Valdsholt gör en fantastisk insats som Jens, framförallt i de många scenerna som är i avsaknad av dialog. Med hela sin kropp lyckas han visa exakt vad Jens känner, men det är aldrig tal om några stora gester. Han har också väldigt bra kemi med Siir Tilif i den kvinnliga huvudrollen.

 

Bakerman är en minimalistisk resa in i en ensam mans psyke och David Noel Bourke (manus & regi) har konstruerat en historia som verkligen känns ända in i själen. När visningen var över märkte jag att jag hade fått något i ögat. Det hade också resten av raden jag satt i. Bakerman är ännu en påminnelse om att ingen gör feelbad-film med en gnutta hopp så som danskarna och att Danmark fortfarande är det främsta filmlandet i Norden. Storhet i det lilla och rekommenderas varmt! Köp in, biografer! Betyg: 5 solglasögonsmissöden av 5 möjliga

 

Ikväll tar jag biopaus och försöker hinna ikapp med sömnen. Innan dess ska jag dock screena Death On Scenic Drive och Heretics från soffan. De visas 19:00 respektive 21:00 på Kino 2 om ni vill kolla in dem!

Av Ulf - Onsdag 27 sept 17:50

Star Trek: Discovery - de två första avsnitten


De senaste tolv åren har varit en populärkulturell Golgatavandring för världens trekkies. Efter en ganska lovande, men inte särskilt väl genomtänkt, reboot har J.J Abrams och grabbarna totalt demolerat franchisen med två totalt usla filmer som inte gör någonting rätt. Det var med det här i åtanke som jag var en smula nervös när jag satte mig ner för att kolla in den senaste installationen. Jag hade inte behövt vara orolig.

 

Seriens två första avsnitt, A Vulcan Hello och Battle At The Binary Stars, utgör tillsammans den bästa pilot jag sett i en Star Trek-serie sedan 1993 års Emissary från Star Trek: Deep Space Nine(1993 - 1999). Kronologiskt satt mellan originalserien och Star Trek: Enterprise (2001 - 2005) utforskar serien det mycket omtalade men mycket sparsmakat visat kriget mellan Federationen och Klingonimperiet. Där Abrams ville gå mot en mer actionbetonad berättarstil och misslyckades tar Discovery upp bollen och visar att det går alldeles ypperligt att kombinera grundidén med utforskande och vetenskap med modern action. Det handlar bara om att man inte får glömma ursprunget och bygga på det som redan finns.


Alex Kurtzmans smutsiga fingrar hålls i schack av veteraner från franchisens guldålder och manuset är i helt rätt ton. Mycket av förhandssnacket har handlat om designen på seriens klingons. Om man verkligen kan sin Trek vet man att designen är fullkomligt logisk när man betänker tidsperioden serien utspelar sig i. Fjanteriuttalanden om att serien till stor mån fokuserar på kvinnliga karaktärer har också höjts. Star Trek har alltid haft kvinnor i ledande positioner och för den sakens skull en kvinnlig kapten som huvudkaraktär i en av sina serier. Vad är problemet? Discovery känns uppdaterad på så många sätt, även könsrollerna, och så måste det få vara. Kom in i 2010-talet för fan!


Det enda lilla smolket jag kan hitta i en annars juvelprydd bägare är att jag inte riktigt är säker på att Sonequa Martin-Green är rätt för huvudrollen. Hon visar upp en väldigt varierande kvalitet i de två inledande avsnitten, men jag både tror och hoppas att hon kommer hitta fotfästet i sin något spretiga framtoning.

 

Discovery är precis den serie jag ville ha. Pilotavsnitten överträffade mina förväntningar med råge. Nu hoppas jag innerligt att den här serien får några säsonger och att den del av fansen som bojkottar serien av diverse puckade anledningar tar sig i kragen. Ni vet inte vad ni missar.

 

Betyg: 5 vulcan hellos av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 17 sept 12:05

 


Regi:   Sebastian Junger &  Nick Quested

Manus: Mark Monroe

Medverkande: Ghaith Abdul-AhadAmr Al-AzmTareq Al-Hashemi mfl.

Produktionsbolag: Goldcrest Post Production New York & National Geographic

År: 2017

Längd:  99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794398/

 

För mer än sex år sedan, den 15:e mars 2011, samlades folk i protest mot regimens behandling av ett gäng tonårspojkar som hade skrivit att "folket vill att regimen faller" på en skola. Efter att de gripits och torterats krävde boende i Daraa och Damaskus deras omedelbara frisläppande. Det var gnistan som tände den krutdurk som blev inbördeskriget i Syrien och även gav ISIS möjlighet att träda fram som en maktfaktor i området.

 

Att få ett samlat grepp om kriget i Syrien är minst sagt en utmaning. Sebastian Junger, Nick Quested och Mark Monroe har lyckats med en fantastisk bedrift i sin dokumentär Hell On Earth. Det kan vara den enda dokumentär om ett pågående krig jag sett som faktiskt tar ett helhetsgrepp om en extremt komplex situation och sätter händelserna i lättförståelig kronologisk ordning. Från USA:s inte så genomtänkta behandling av Ba'ath-partiet i Irak till den syriska regimens cyniska logik (som bet dem i arslet) i hur man skulle hantera protesterna visar Hell On Earth upp en perfekt storm. Samtidigt följer filmskaparna en familj på flykt från Syrien till Europa. Det är otroligt starkt att se deras flykt filmade av dem själva.

 

Hell On Earth skyggar inte för något. Den visar upp krigets fasor utan att titta bort. Jag fick formligen tvinga mig själv att göra det samma. Jag var tvungen att se de blodiga händelserna för att låta lektionen filmen vill ge verkligen sjunka in. Om du har vek mage, ta med en påse. Att se är att förstå och jag har ett mycket bättre grepp om inbördeskrigets verklighet nu än jag hade innan. Visst, jag har sett åtskilliga filmer om konflikten i Syrien och om ISIS, men dessa har i mångt om mycket inriktat sig på en eller två större skeenden. Hell On Earth lyckas på knappt 100 minuter ge en fullt begriplig och fruktansvärt drabbande bild av vad som skett och vad som fortfarande sker. Den söker ge förklaringar till hur ISIS kunde lägga så mycket land under sig så fort som de gjorde och vad som motiverade dem. Informativt, opartiskt så gott de går och ett exempel på dokumentärfilm när den är som allra bäst. Vill du få en helhetsbild av kriget i Syrien finns det mig veterligen inget bättre sätt än att se Hell On Earth.

 

Betyg: 5 rent jävla onda regimer av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se