Regi: Lukas Moodysson

Manus: Lukas Moodysson (baserat på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt)

Medverkande: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Memfis Film

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2364975/

Bobo och Klara är två 13-åriga tjejer med ett brinnande intresse för punk. Trots att deras skolkamrater informerar dem så ofta de kan om att punken är död bestämmer sig Bobo och Klara för att starta ett band. Texterna är det inget problem med, med hits som "Hata sport!", men det musikaliska är det sämre med. När Bobo och Klara märker att skolans mest utstötta tjej, Hedvig, är en duktig gitarrist bestämmer de sig för att få henne att gå med i bandet.

Lukas Moodysson har haft en brokig karriär sedan sitt genombrott med Fucking Åmål (1998). Framförallt är jag lite väldigt kluven till hans filmer efter Lilja 4-ever (2002). Med Vi är bäst! återvänder Moodysson dock till vad han gör allra bäst - skildra unga människor som just människor och inte som stereotyper. Med de debuterande aktriserna Barkhammar, Grosin och LeMoyne visar Moodysson dessutom på vilken fantastiskt duktig regissör han är när det kommer till att plocka fram naturliga prestationer från sina skådespelare. Kort sagt tror jag helt och fullständigt på tjejerna i de ofta riktiga roliga replikbytena.

Att filmen utspelar sig 1982 är ett genidrag i sig själv. Punken hade börjat tappa mark till både den nya metalvågen och det faktum att new wave fick enorm genomslagskraft i och med MTV. Bobo och Klaras punkideal känns därför än mer rebelliskt i en tid då många unga valde att lägga punken bakom sig. Igenkänningsfaktorn för undertecknad är också hög. Just i 12 - 13-årsåldern började även jag lyssna på Ebba Grön och KSMB, började drömma om att spela i band och diskuterade gärna länge och entusiastiskt om saker som jag egentligen hade dålig koll på.

Det som dock står ut som Vi är bäst! främsta förtjänst är dock skildringen av vänskap i åldern mellan barn och ungdom. Det är något som är ytterst svårt att skildra utan att det blir rosenskimrande nostalgiskt och förljuget. Moodysson lyckas dock i sedvanlig ordning baka in tillräckligt mycket svärta för att manuset (baserat på hans frus seriealbum) ska kännas trovärdigt. Det enda som drar ner betyget något är att jag önskade att filmen vore längre. Lite mer av allt, ett mer sammanhållet slut, men ändock den bästa film som Moodysson gjort på mer än tio år.

Betyg: 4 hata Västerås av 5 möjliga