Alla inlägg den 2 november 2018

Av Ulf - Fredag 2 nov 12:30

 


Regi: Bryan Singer

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee mfl.

Produktionsbolag: GK Films/New Regency Pictures/Queen Films Ltd.mfl

År: 2018

Längd: 134 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1727824/

 

När jag var tolv hittade jag en raspig kopia av A Night At The Opera på en loppmarknad. Sen var det kört. Jag hade varit medveten om Queen så länge jag kunde minnas och kände till en hel radda av deras låtar, men jag hade aldrig förr lyssnat på ett studioalbum med bandet från start till slut. Det var överväldigande bombastiskt på ett sätt som jag aldrig upplevt att rock kunde vara förr och Queen seglade upp från att vara ett av de där banden som var rätt bra till att bli en av mina favoritgrupper. I centrum stod givetvis Freddie Mercury - mannen med rockhistoriens bästa röst.

 

Freddie Mercury är även fokus för Bryan Singers Bohemian Rhapsody och hans dramatiska levnadsöde har varit en av anledningarna till att den här filmen har dröjt i vad som verkar vara evigheter. Den första inkarnationen av filmen lades på is när resterande medlemmar i bandet insåg att den i princip bara skulle handla om Freddie. Det gick ett antal år och vi fick en film som... nästan bara handlar om Freddie. Jag är helt okej med det.

 

Queen är supermusiker. Det finns inget annat sätt att säga det. Medan andra band kanske har en eller två medlemmar som sticker ut som fantastiska är samtliga i Queen någonstans uppe mot toppen av sina respektive fält. Bohemian Rhapsody visar detta i all tydlighet, inte minst när det gäller Brian May, men strålkastarljuset hamnar ändå på Freddie. Jag är helt okej med det också.

 

Med bandets katalog av otroliga hits rådde det aldrig någon tvekan om att soundtracket skulle vara en total kavalkad av det bästa av det bästa från symfonirockgudarna. Den kanske mest brinnande frågan va då hur Rami Malek skulle sköta sig i rollen som Freddie. Malek kommer få sin första Oscasnominering för den här rollen och med tanke på hur mycket Hollywood älskar biopics ligger han även bra till för priset. Malek har ett uttryck i sin stil och rörelse så jag ibland får påminna mig själv om att det inte är Freddie jag tittar på. Resten av ensemblen är också bra, men herregud vad Malek stjäl showen!

 

Filmen har kritiserats för både det ena och det andra. Recensenter har påpekat att den inte är historiskt korrekt, att det är en generisk biopic som vi sett förr och att regin är bristande. Bryan Singer lämnade ökänt inspelningen efter en konflikt för mycket med Malek och en ersättare fick slutföra det som fanns kvar. Det är klart att regin då hade kunnat tajtats till på sina ställen, men det är inget som stör mig. Dessutom, vet ni vilka andra biopics om musiker som inte är historiskt korrekta? Alla.

 

Rockmusiker är mytomspunna av en anledning och det är fel inställning att gå in för att se en komplett historiskt korrekt skildring. Alla regissörer och manusförfattare klipper och klistrar i biografier. Det tillhör genrens natur. Det här med att det är generisk... det är en genrefilm. Det är en rock & roll-saga som många andra som kommit före den, men den har något merparten av dessa filmer saknar - känslan.

 

Något händer i mig när de återskapade scenerna från Live Aid-spelningen börjar. Jag är inte längre i en biosalong. Jag är scenen. Konserten, som jag sett åtskilliga gånger på nätet, är kärleksfullt återskapad, men framförallt visar den med nya vinklar, kameraarbete och post-production den enorma skalan som var svår att förmedla med dåtidens teknik. Plötsligt märker jag att jag sitter och bölar som ett barn när Malek klinkar ut introt till just Bohemian Rhapsody. Jag kan inte komma ihåg senast en film hade mig så i sitt grepp att jag timmar efter att sista tonen och rutan bleknat fortfarande upplever någon slags kontrollerad eufori. Det är en känsla som resten av kritikerkåren kan sätta i halsen och kvävas på. Det är en känsla som inte går att tvinga fram.

 

Bohemian Rhapsody är, om än inte en perfekt film objektivt, en så pass stark subjektiv upplevelse att jag har svårt att göra den rättvisa. Det är det närmsta jag kommer komma till att kunna se Queen live och jag är väldigt tacksam för att ha kunnat se den på duk.

 

Betyg: 5 ready Freddies av 5 möjliga

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se