Regi: Paul Gross

Manus: Paul Gross

Skådespelare: Paul Gross, Caroline Dhavernas, Joe Dinicol mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc.

År: 2008

Längd: 114 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

Seregant Michael Dunne blir sårad i strid i första världskrigets Europa och skickas hem till Kanada för att läka sina skador. Dunne har dock inga planer på att återvända utan åberopar psykiska besvär så att han inte ska skickas tillbaka till fronten. Istället blir han rekryteringsofficer i hemlandet. En dag träffar Michael på den väldigt krigsentuasiastiske unge mannen David som inte har kunnat ta värvning på grund av sina astmaproblem. Saker och ting blir komplicerade när det visar sig att Davids syster är den sjuksköterska som Michael blev kär i på sjukhuset.

Det finns en uppsjö bra filmer om både andra världskriget och Vietnamkriget (och minst lika många dåliga) men första världskriget har av någon anledning ofta blivit ganska styvmoderligt behandlat i filmhistorien. Min teori är att andra världskriget har klart definierade bad guys i nazisterna och Vietnamkriget har den komplexa situationen med Kalla kriget och protesterna på hemfronten. Första världskriget är å andra sidan ganska svårt att få grepp om. Det finns inga ideologiska motpoler som i det andra världskriget och det finns inget bakomliggande hot såsom dominoteorin. Allt som finns är ond, bråd död, med stridande som egentligen inte har någon koll på varför de strider. Samtidigt finns det riktigt spektakulära och gripande historier även från första världskriget, så som Röde Baronen eller för den sakens skull vapenvilan vid jul då tidigare stridande spelade fotboll och höll bön tillsammans.

Det finns alltså en djup historieskatt att gräva ur och Passchendaele använder sig i princip inte av någonting alls. Slaget vid Passchendaele var ett av krigets blodigaste och mest utdragna slag, men vad vi istället får se här är en riktigt träig kärlekshistoria, Paul Gross illa dolda försök att framställa sig själv som supersoldaten framför alla supersoldater och en sista halvtimme i skyttegravarna. Filmen heter Passchendaele, inte Jag blev kär i min sjuksköterska och strosade runt med henne i naturen i 90 minuter innan något händer. Det finns gott om bra kärlekshistorier satta till en krigsfond - det mest uppenbara exemplet torde vara Casablanca (1942) - men det här är fruktansvärt långtråkigt och utan någon som helst kemi mellan huvudrollsinnehavarna.

Dialogen, även den skriven av Gross (börjar vi se ett tema här?) är riktigt stolpig och låter som den kommer från närmsta tantsnuskroman. Regin (av gissa vem?) är i sina bästa stunder frånvarande och i sina sämsta usel. Det enda som kan sägas till den här filmens försvar är att de trots allt hittat väldigt vackra naturmiljöer att strosa runt i. Men det räcker knappast med vacker natur och tal om krig i en film som ska skildra ett enormt fältslag. Visa oss det förbannade fältslaget! Inte bara 20 minuter av det! Sammanlagt dog mellan 460 000 och 849 000 soldater i slaget. Förtjänar inte det en film utan en Paul Gross som går och tittar lystet på sjuksköterskor mer än halva speltiden? Undvik, eller ännu bättre, gör en film om det faktiska slaget!

Betyg: 1+ lervällingsslag av 5 möjliga