Regi: Nat Faxon & Jim Rash

Manus: Nat Faxon & Jim Rash

Medverkande: Steve Carell, Liam James, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Sycamore Pictures/The Walsh Company/OddLot Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727388/

Allt Duncan ville göra på sommarlovet var att åka till sin pappa. Istället är han nu fast i ett strandhus med sin mamma, hennes nye pojkvän och dennes mardröm till tonårsdotter. När Duncan träffar vattenparksföreståndaren Owen verkar dock sommaren kunna bli något bättre - inte minst eftersom grannen också har en snygg dotter.

Jag brukar ha stora problem med Steve Carell. Det finns vissa undantag till mitt ogillande, exempelvis Little Miss Sunshine (2006) där hans roll är en av höjdpunkterna. Carell kan skådespela när han får rätt manus och i The Way Way Back har han fått en roll som ett riktigt ärkesvin. Filmens första repliker är mellan Trent (Carell) och Duncan där Trent ber Duncan gradera sig själv på en skala 1 - 10. När Duncan till sist tvingas säga en siffra ler Trent lite och säger "För mig är du en klar trea". Detta är alltså första scenen och han blir bara svinigare och svinigare ju längre filmen går. Carell gör rollen perfekt och jag hoppas att han tar fler liknande roller i framtiden!

Även de andra skådespelarna, i synnerhet Liam James som Duncan, är mycket bra. Manuset, skrivet av två av männen bakom den fantastiska The Decendants (2011), ger också James väldigt mycket att jobba med. Jag skulle inte bli förvånad att se James nominerad till lite större priser till våren. Akademin och andra prisutdelare brukar gilla unga stjärnskott som spelar socialt bortkomna.

Manuset blir The Way Way Backs svaga punkt. Även om karaktärerna är riktigt bra skrivna finns här för lite originalitet för att det riktigt ska lyfta. Jag har tappat räkningen på hur många coming-of-age-filmer jag sett under åren, men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg särskilt många av dem. De flyter ihop. Förutom hos mästaren på sådana här filmer, John Hughes, är det ungefär samma saker som upprepas. Det som gör att The Way Way Back ändå är bättre än genomsnittet är skådespelarinsatserna och då framförallt Carell. Förvänta dig dock inget speciellt. 

Betyg: 3 vattenrutschkanemyter av 5 möjliga