Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Tisdag 11 aug 11:45

 

Regi: Andrew Traucki

Manus: John Ridley & Sarah Smith

Medverkande: Jessica McNamee, Luke Mitchell, Amali Golden mfl.

Produktionsbolag: Altitude Film Entertainment

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7978672/

 

Fem vänner utforskar ett tidigare icke-kartlagt grottsystem i norra Australien. När en storm orsakar ett skred inser de snart att de sitter fast där de är. Vad som är än värre är att de inte är ensam i grottan. En krokodil modell större har gjort den underjordiska sjön i grottan till sitt hem...

 

Jag brukar uppskatta filmer av den här typen. Grottutforskning har alltid lika delar skrämt som fascinerat mig och det finns en del riktigt bra i genren. Black Waters: Abyss tillhör förvisso inte de allra bästa, men den är definitivt inte dålig heller.

 

En film i subgenren "grottskräck" blir aldrig bättre än den känsla av klaustrofobi och isolation som den förmedlar. Abyss lyckas riktigt bra med detta. Inte nog med att karaktärerna är instängda i en grotta, inte nog med att de jagas av en förbannad krokodil utan dessutom är större delen av grottan vattenfylld. Karaktärerna är helt utanför sina element så att säga.

 

Karaktärerna i sig är filmens svagaste kort. Manusförfattarna slänger fram lite lösa trådar som man sen inte drar i ordentligt. Exempelvis är en av karaktärerna en canceröverlevare. Okej, men vad spelar det för roll om ni bara droppar det och sen inte utvecklar det? Likaså, ett visst triangeldrama som hade kunnat skapa desto mer konflikt blir mest en parentes som inte får någon bäring på handlingen.

 

Å andra sidan är manuset spännande uppbyggt och är bra mycket bättre än många andra creature features. Just greppet att knappt visa krokodilen alls annat än i en eller två scener är både ett genidrag ur rent berättarperspektiv som budgetdito. Vi vet att det lurar en hungrig krokodil därnere. Att vi inte vet exakt var den är fungerar absolut till filmens fördel.

 

Black Waters: Abyss ligger klart över genomsnittet för den här typen av filmer. Om du liksom jag gillar det klaustrofobiska i den här genren kan jag absolut rekommendera den.

 

Betyg: 3+ hungry, hungry crocs av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 6 aug 22:00

 


Regi: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman (baserat på deras pjäs med samma namn)

Medverkande: Andy Nyman, Martin Freeman, Paul Whitehouse mfl.

Produktionsbolag: Warp Films/Altitude Film Entertainment/Lionsgate UK mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5516328/

 

Sedan han var barn har professor Phillip Goodman ägnat sig åt hobbyn att avslöja charlataner och lurendrejeri inom parapsykologin. Han har modellerat sitt tillvägagångssätt på det av Charles Cameron, en man som sysslade med liknande arbete innan han spårlöst försvann. Goodman blir därför väldigt förvånad när han kontaktas av en väldigt sjuk Cameron. Det fanns tre fall han aldrig kunde motbevisa berättar han för honom och han vill att Goodman ska försöka göra det innan han dör.

 

Problemet med när en film hypas som "smart" och "speciell" är att jag som tittare öppnar ögon och öron lite extra mycket för att syna berättelsestrukturen i sömmarna. Jag vill väldigt gärna bli överraskad, men blir det ganska sällan. Kanske är det en bieffekt av att ha sett väldigt mycket film eller min utbildning som litteraturvetare. Hur som helst tog det mig cirka 25 minuter att räkna ut slutet till Ghost Stories och filmen förlorade rätt mycket på det. Därmed inte sagt att allt är dåligt. Långt ifrån.

 

Manuset presenterar tre (eller egentligen fyra) spökhistorier som i viss mån följer de klassiska troperna, men i och med Jeremy Dysons & Andy Nymans bearbetning blir de tämligen effektiva. Jag önskar dock att jag hade sett deras scenuppsättning av berättelserna först då jag tror att de hade fått mycket större effekt på en teaterscen. 

 

Som i princip alla antologifilmer finns här starka och svaga kort. Den i särklass svagaste berättelsen är mittendelen som har lite eller ingen riktning. Berättelse nummer tre är helt klart den bästa, både när det gäller manus och skådespel. Det är till stor del Martin Freemans förtjänst. Freeman, känd från diverse storfilmsproduktioner, spelar skjortan av resten av ensemblen och är en karaktär man verkligen älskar att hata. Han glider även sömlöst in i filmens avslutning, vilket gör Ghost Stories till en film som följer en tydlig dramatisk kurva där man sparar det bästa till sist.

 

Problemet jag har med filmen är just att den är tämligen förutsägbar. Om jag inte hade hört hypen innan jag såg filmen hade jag kanske satt ett lite högre betyg, men i detta fall måste jag säga att recensionerna skadade upplevelsen. Synd.

 

Betyg: 3+ vedervärdiga Freemankaraktärer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 24 juli 23:45

 


Regi: Dave Franco

Manus: Dave Franco & Joe Swanberg

Medverkande: Dan Stevens, Alison Brie, Sheila Vand mfl.

Produktionsbolag: Black Bear Pictures

År: 2020

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10003008/

 

Charlie och Josh åker tillsammans med sina respektive, Michelle och Mina, till ett strandhus. Planen är att fira att Charlie och Mina precis är på väg att ta ett stort steg i arbetslivet, men vad de två andra inte vet är att den spänning som finns mellan de båda är på väg att mynna ut i något de båda kommer få ångra - inte minst eftersom någon verkar ha filmat dem...

 

Det här var en rejäl genremashup! The Rental börjar som en film om 30+-par som helst av allt vill ligga med sina bästa vänner för att sluta i en slasher. Vägen mellan de båda genrerna är lång, men Dave Franco lyckas hålla ihop sin film tämligen väl, inte minst tack vare fina skådespelarinsatser.

 

Franco, brorsa till den lite mer namnkunnige James med samma efternamn, visar med sin regidebut prov på väldigt fin skådespelarregi. Det gäller inte minst alltid sevärda Alison Brie i rollen som Michelle. Brie spelar skjortan av de övriga som inte på något sätt är dåliga de heller. Framförallt är det ensemblespelet som imponerar och Franco kan vara något på spåren här med regissörsrollen. Han har dock lite mer att lära när det kommer till manusförfattandet.

 

Okej, jag gillar när man mixar och matchar genres på ett oväntat sätt, men det krävs sin skribent för att detta ska bli naturligt. Franco och Joe Swanberg är inte riktigt där än. När man ser till deras tidigare alster är det tydligt att det är Swanberg som fått dra det tyngre lasset och om Franco bara får lite erfarenhet även som manusförfattare kan han bli någon att hålla ögonen på även gällande detta. Som det är nu har The Rental lite för tydliga skarvar för att fungera fullt ut och sista akten känns något oinspirerad. Fullgod underhållning dock.

 

Betyg: 3 yuppies i strandhus av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 21 juli 21:32

 


Regi: Brett Pierce & Drew T. Pierce

Manus: Brett Pierce & Drew T. Pierce

Medverkande: John-Paul Howard, Piper Curda, Jamison Jones mfl.

Produktionsbolag: Cailleach Productions

År: 2019

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8305806/

 

17-årige Ben spenderar sommaren tillsammans med sin far i en turisthåla där denne driver småbåtshamnen. Ben har inte alltför höga tankar om stället, men blir snart vän med sin kollega Mallory. Det är bara det att det håller på att hända något i grannhuset. Pojken där är rädd för sin mor och Ben börjar undersöka varför...

 

Intressant nog är The Wretched årets mest framgångsrika film på bio sett till antalet veckor på förstaplatsen. När alla storpremiärer sköts upp fick de fåtal biografer som fortsatte ha öppet i USA hålla tillgodo med filmer som kanske inte riktigt brukar toppa mer än en helg. The Wretched lyckades behålla förstaplatsen på biotoppen i USA i fem veckor. Det är rätt coolt för en skräckfilm, pandemi eller inte.

 

Jag förstår också varför den här filmen kunde suga sig fast vid förstaplaceringen. Det är en variation på gamla klassiska skräck- och thrillerteman (vars specifika anfader, Rear Window anno 1954, fortfarande är ohotad etta), men lyckas göra något eget av dessa. Eller ja, lyckas och lyckas - de delar man lånat från exempelvis tidigare nämnda film och dess efterföljare är också ganska typiska. Bröderna Pierce (både manus och regi) har dock några riktigt bra idéer att tillägga, men tyvärr följer de inte dessa fullt ut. Det gör att The Wretched har svårt att hitta sin egen identitet, men å andra sidan är den tillräckligt välbekant i tematiken för att den ska slå på bred front.

 

Hantverket är helt klart över medel för genren och en mix mellan praktiska och datorgenererade effekter gör att den får en närmst tidlös look. Skådespelarmässigt är den väl kanske inte särskilt mycket att skriva hem om, men den som åtminstone äger sina scener är Piper Curda som är sjukt charmig. Jag hade inte förväntat mig något annat av ännu (!) ett begynnande stjärnskott från Disney Channel. De verkar ärligt talat producera inte bara hälften av alla filmer på bio utan även skådespelarna numera.

 

The Wretched klarar sig absolut över godkäntgränsen och jag kan rekommendera den till genrefans och folk som gillar skräck men kanske inte vill ge sig i kast med de allra mest bloddrypande eller skräckinjagande inkarnationerna på film.

 

Betyg: 3 men jäääävlar vad de finns många plot points som inte går någonstans av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 16 juli 13:15

 

Regi: Régis Roinsard

Manus: Régis Roinsard, Romain Compingt, Daniel Presley

Medverkande: Lambert Wilson, Olga Kurylenko, Sidse Babett Knudsen mfl.

Produktionsbolag: Trésor Films/Mars Films/Wild Bunch mfl.

År: 2019

Längd: 105 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6270534/

 

Nio översättare kontrakteras för att översätta den avslutande och väldigt efterlängtade delen i en populär trilogi. För att motverka att texten läcker innan publicering går översättarna med på att spendera två månader i en övervakad bunker, totalt avskilda från omvärlden. När de första tio sidorna, trots de rigorösa säkerhetsarrangemangen, läcker online blir dock det tidigare välbetalda jobbet till en mardröm... speciellt eftersom säkerhetsläckan hotar att läcka hela manuset om hen inte får en lösensumma.

 

Pusseldeckare i stängt rum och med en litterär twist? Jag är så där. The Translators är en oftast lyckad variation på whodunnit-mysterie och har några riktigt smarta vändningar. Dessvärre lider den också något av att det är för många karaktärer. Det är svårt att knyta an till vissa av dem då de inte uppvisar några större personlighetsdrag och skådespelet är varierande från väldigt bra till ganska svajigt.

 

Ironin i att se en dåligt översatt kopia av filmen spelade också in i min bedömning. Det är inte filmens fel som sådant, men översättningen gjorde att vissa saker blev förvirrande på ett sätt som de troligen inte hade varit om jag hade talat franska.

 

På tal om språk är det ett av filmens starkaste kort. Översättarna, naturligtvis väldigt språkbegåvade, kommunicerar med varandra på en rad olika språk, inte minst för att förvirra deras "fångvaktare". Att använda språket i sig som en del i historieberättandet är inte jättevanligt när det kommer till film och jag hade gärna sett mer av den varan i andra filmer.

 

The Translators må inte vara en film jag kommer komma ihåg om några år, men den är klart över medel i både underhållningsvärde och utförande. För alla diggare av genren rekommenderas den. För er som ser på thrillers bara lite då och då kan ni säkert hitta något bättre.

 

Betyg: 3 arga italienare av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 4 juli 11:06

 


Regi: Jesse V. Johnson

Manus: Joey O'Bryan/Fangjin Song/Paul Staheli

Medverkande: Tony Jaa, Tiger Hu Chen, Iko Uwais mfl.

Produktionsbolag: Aurora Alliance Films/Hamilton Entertainment/Kungfuman Culture Media mfl.

År: 2019

Längd: 96 min

Land: Thailand/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6643972/

 

När en grupp legosoldater fritar en högt uppsatt terrorist lyckas de samtidigt ha ihjäl Payus fru. Payu själv, svårt skadad efter attacken, söker sig till Bangkok för att ta hämnd på soldaterna, men inser snart att läget inte är riktigt lika enkelt som han först trott.

 

Triple Threat är en film som jag haft i min recensionshög sedan förra året, men aldrig kommit till skott till att se. Anledningen är enkel - för att se hårdslående kampsportsrullar krävs rätt sällskap och de senaste månaderna har det ju varit lite sisådär med den varan. Varför rätt sällskap? Jo, för att få ut det mesta av genren måste man ha någon med sig som uppskattar det absurda i den våldsbalett som sydostasiatiska kampsportsrullar bjuder på. Med en rollista som lyckas få med i princip alla nu stora skådisar i genren bjuds det föga förvånande på en jäkla tajt koreografi i Triple Threat. Tyvärr är filmen i sig något fantasilös.

 

Castingen är som sagt grymt imponerande. Tony Jaa har huvudrollen som Payu och filmen har även Tiger Chen, Iko Uwais, Scott Adkins och Michael Jai White i större roller. Jag förvånas alltid över att Michael Jai White inte är ett lika stort namn i USA som han är i Sydostasien. Han har en jäkla charm, helt rätt look och fightas kan han verkligen! Just fightscenerna är det som gör Triple Threat sevärd. Den är i huvudsak baserad på det system som Iko Uwais var med och utvecklade till The Raid (2011) med sin grund i den indonesiska kampstilen Pencak Silat. Det är en sjukt snabb stil med mycket fokus på slagtekniker och kraftfulla single kicks. Uwais anpassning av systemet gör den perfekt för filmiska slagsmål och så även här.

 

Tyvärr fokuserar Triple Threat lite väl mycket på eldstrider med diverse vapen och här ligger de i lä om man jämför med det stora landet i väst. Manuset känns också lite väl generiskt för att väcka någon större spänning, men för alla fightingfans rekommenderar jag verkligen att ni kollar in Triple Threat. Själv kliar det i händerna att komma igång med träningen igen efter pandemin.

 

Betyg: 3+ fast den där granatgevärsattacken var sevärd! av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 25 juni 11:14

 


Regi: Bonni Cohen & Jon Shenk

Manus: N/A

Medverkande: Steve Bert, Marisa Kwiatkowski, Maggie Nichols mfl.

Produktionsbolag: Actual Films/Afterimage Public Media/Netflix

År: 2020

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905462/

 

Inför OS i Rio 2016 publicerade Indinapolis Star en artikel om anklagelser gällande sexuella utnyttjanden i USA:s OS-trupp för gymnaster. När fler och fler idrottskvinnor träder fram med sina historier pekar allt mot ett korrupt system med framförallt en förrövare - ansvarige läkaren Larry Nassar.

 

Gymnastik är en konstig sport. Jag tror inte jag känner till någon idrott där utövarna tränar så förbannat hårt för en stund där spotlighten är på just dem för att sen "glömmas bort" i fyra år till nästa OS. Den ambition och det driv de här idrottarna visar, i kombination med att pengarna inte alls på samma nivå som många andra sporter, gör det till den perfekta grogrunden för övergrepp. Bonni Cohens och Jon Shenks Athlete A visar detta fast med något varierande resultat. Det är enkelt att bygga en berättarstruktur där det finns en klar antagonist (Nassar) och protagonist (gymnasterna). Vad Athlete A försöker göra är att utvidga detta till att tala om organisationen bakom i stort. Det är också här Cohen och Shenk i viss mån misslyckas.

 

Missförstå mig inte, det är en viktig historia som behöver berättas, men som dokumentär hade det varit mer intressant (och troligen av större värde för utvecklingen framåt) om mer fokus hade lagts på systemet som möjliggjorde den här typen av övergrepp. Det är alltid viktigt att de som drabbats får komma till tals, det kan vi nog alla hålla med om, men från ett undersökande perspektiv är jag efter halva filmens speltid mer intresserad av hur de strukturella felstegen ser ut.

 

Athlete A är en bra skildring av överlevande från sexuella övergrepp, men missar i det strukturella. Jag skulle gärna sett att den var en halvtimme längre och fick med båda delar. Som ett tidsdokument om vad som hände funkar dock filmen bra. A mixed bag.

 

Betyg: 3 rumänska tränardemoner av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Onsdag 17 juni 22:16

 


Regi: Jonathan Milott & Cary Murnion

Manus: Nick Morris/Ruckus Skye/Lane Skye

Medverkande: Lulu Wilson, Kevin James, Joel McHale mfl.

Produktionsbolag: Yale Productions/BoulderLight Pictures/BondIt Media Capital mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10314450/

 

Becky har haft ett minst sagt jobbigt år. Hennes mor har gått bort i cancer, hennes far tänker sälja deras sommarhus som hon älskar och till råga på allt har han redan träffat en ny kvinna. När pappan, Jeff, ångrar sig gällande huset tänker han och dottern spendera en helg tillsammans däruppe. Becky är inte särskilt nöjd över att nya flickvännen med son är med, men det blir snart väldigt mycket värre. En grupp förrymda fångar invaderar deras hem och det verkar som de letar efter något speciellt...

 

I subgenren "pre-pubertala flickor är överdrivet våldsamma" (andra exempel inkluderar Léon samt Hanna) har det inte hänt så mycket de senaste åren. Det verkar som att det kommer en sådan här film, eller en bunke på samma tema, kanske var femte år. Det är inte överraskande egentligen. De är enkla att göra, har ett satt formula och drar oftast in flera gånger sin budget. Sen är vissa av dem riktigt bra också. Becky (vad är det med att alla de här filmerna bara ska ha ett personnamn som titel?) tillhör inte de bästa, men absolut inte de värsta heller.

 

Castingen är helskum. Det finns inget annat sätt att säga det på. Lulu Wilson i huvudrollen är helt okej, även om hennes karaktär redan från början uppenbart är en sociopat. Oavsett hur hennes karaktär är skriven är Wilson väldigt trovärdig i rollen. Nej, det märkliga kommer när vi ser vem som spelar skurkarna. Gängets ledare spelas av... Kevin James?! Ja, den Kevin James. Den usle komikern vars skämt verkar ha övervintrat från 90-talet.

 

Det tog halva filmen innan jag kände igen honom under allt skägg och alla nazitatueringar. Det mest förvånande är att lika illa som jag tycker om honom som komiker lika bra tyckte jag han var i den här rollen. Sjukt obehaglig och James borde satsa på fler sådana här roller istället för att plåga oss med "komik". Sen har vi den gamle wrestlaren Robert Maillet i rollen som James högra hand. Ja... vad säger man?

 

Manuset till Becky är det svagaste kortet. Här finns inget som vi inte sett ett dussintal gånger tidigare i berättarform. Då lyckas Jonathan Milott & Cary Murnion mycket bättre med sin regi. Becky är en förvånansvärt blodig och våldsam historia som med råge överträffar de flesta skräckfilmer i form av gore och blod. Se den inte om du är äckelmagad! För mig som gillar sådana effekter var det dock mest kul!

 

Becky kanske inte är något jag kommer komma ihåg om något år eller så, men det är fullgod underhållning som ligger klart över medel. Något för genrefansen.

 

Betyg: 3+ Paul Blart, neo-nazi av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se