Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Lördag 9 dec 21:59

 


Regi: Matthew Vaughn

Manus: Matthew Vaughn & Jane Goldman (baserat på Mark Millars & Dave Gibbons serie The Secret Service)

Medverkande: Taron Egerton, Mark Strong, Julianne Moore mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marv Films/TSG Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4649466/

 

Efter att The Kingsmans baser i Storbritannien bombas av drogbaronessan Poppy tvingas de enda två överlevande, Eggsy och Merlin, söka hjälp hos sin systerorganisation i USA. Förutom en kulturkrock som heter duga blir det ett kärt återseende med en gammal vän och givetvis en jäkla massa action!

 

Kingman: The Secret Service (2014) var en fantastiskt underhållande agentpastisch som för det allra mesta lyckades balansera totalt utflippade actionsekvenser med en medryckande story. Det var också en kassasuccé så att uppföljaren skulle dyka upp förr eller senare var ingen överraskning. Andra svängen med agenterna är underhållande den med, men tyvärr inte alls i samma nivå som sin föregångare.

 

Där den första filmen ofta spelade på känslosträngarna (om än snabbt och ganska fult ibland) är uppföljaren plattan i mattan från första bildrutan. Problemet är bara att det blir för mycket av det goda. Man har haft ett rejält budgetlyft mellan filmerna från 81 till 104 miljoner dollar och man har spenderat varenda spänn av den ökade budgeten på att göra actionscenerna större, mer spektakulära och tyvärr även tv-spelsliknande.

 

Fightingscenerna i 2014 års installation såg ut att göra ont. Det fanns en tyngd i dem som fick mig att utbrista "holy shit!" mer än en gång. Tre år senare har de flesta actionscenerna fallit för vår tids största filmsjuka - fysiken verkar ha satts ur spel. Visst, det är snyggt och det smäller, men inte förrän mot slutet blir det någon rejäl tyngd i fightingen igen.

 

Actionscenernas försämring till trots är Kingsman: The Golden Circle fortfarande en underhållande film. Det är en klassisk fish out of water-historia med ofta riktigt bra rollprestationer. Taron Egerton är tillbaks i huvudrollen och har hjälp av en minst sagt imponerande ensemble, med inte mindre än fem Oscarsvinnare. Visserligen är en av dem Elton John, vinnare för musik och inte skådespel, men Sir Elton står för filmens enda riktiga gapflabb från min sida. Utöver John får jag ge priset för bästa nykomling till franchisen till Julianne Moore i rollen som Poppy. Moore är alltid bra, men det är inte alltför ofta hon får riktigt spela ut i en skurkroll. Här får hon och hon verkar ha väldigt kul med den psykotiska 50-talsnostalgikern till bov.

 

Kingsman: The Golden Circle må vara ett steg tillbaka från sin föregångare, men det är fortfarande en underhållande film. Tills nästa uppföljare (redan i förproduktionsstadiet) kan det dock vara värt att komma ihåg att ibland är less more.

 

Betyg: 3+ coolare kungar än i verkligheten av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 29 nov 21:48

 


Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Alex Vincent, Brad Dourif, Fiona Dourif mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2017

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB http://www.imdb.com/title/tt3280262/

 

Några år efter händelserna i Curse Of Chucky (2013) har Chuckys senaste offer, Nica, precis blivit förflyttad från ett rättspsykiatriskt sjukhus med högsta säkerhetsgrad till ett där hon får ta emot besökare. Anklagad för de mord som Chucky utförde försöker Nica pussla ihop vad som hände med domstolens beslut att hon lider av en personlighetsstörning. Det går ganska bra... tills en viss docka hittar till sjukhuset. 

 

Om jag räknat rätt är Cult Of Chucky den sjunde (!) filmen i franchisen om dockan man inte vill ha under julgranen. Jag nämner detta eftersom en film med ordningsnummer sju i en serie är i regel inte så här pass underhållande. Cult Of Chucky är en slasherrulle som förvisso bryter den fjärde väggen här och där, men ändå vågar ta sig själv seriöst utan att be om ursäkt. 

 

Don Mancini, skaparen till Chucky, återvänder återigen till både manus och regi och det märks att han har riktigt kul med de här filmerna. Istället för att göra en själlös produkt som pliktskyldigt avhandlar alla de klassiska slashertroperna leker Mancini inte bara med seriens etablerade mytos utan även med filmiska referenser på både ett ganska subtilt sätt.

 

Brad Dourif, den evige rösten till Chucky, gör sin paradroll ännu en gång och har även den här gången sällskap av dottern Fiona Dourif i den kvinnliga huvudrollen. Värt att notera är att även Alex Vincent spelar sin roll som Andy, Chuckys första terroroffer, för första gången i större utsträckning sedan 1992 års Child's Play 2.

 

Alla vet att en Chucky-film knappast är högboren kultur, men för fans av slashers är underhållningsvärdet i Cult Of Chucky högt. En kul överraskning som definitivt är värd att kolla in om du gillar genren!

 

Betyg: 3+ vintage dolls av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 26 nov 12:30

 

 

Regi: Steve Lightfoot (showrunner)

Manus: Ross Andru/Ken Kristensen/Angela LaManna (head writers)

Medverkande: Jon Bernthal, Amber Rose Revah, Ebon Moss-Bachrach mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Television/Netflix mfl

År: 2017

Längd: cirka 572 min (13 x cirka 44 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5675620/

 

Efter att ha levt under radarn ett tag tvingas Frank "The Punisher" Castle återigen städa upp gamla synder från sitt förflutna. Det verkar som någon har information om den dödspatrull Castle var medlem av under sin tjänstgöring i Afghanistan - information som pekar på att Castles familj kanske inte alls bara var på fel plats vid fel tillfälle utan att det var ett beställningsjobb... som råkade missa Frank.

 

Det borde egentligen inte vara så svårt att göra en adaption av Marvels favoritvigilante. Alla ingredienser för ett lyckat actiondrama finns redan på plats och speciellt idag, med konservatismen på frammarsch i USA, borde det finnas hur mycket som helst att problematisera och dra ifrån. Och ja, när Netflix version av förbannade Frank gör just detta - kopplar sig själv till nutida problematik och kombinerar med allmängiltiga teman som sorg och krigets fasor - blir det här också väldigt bra. Sen var det bara resten av manuset också...

 

Med sitt facit har jag vissa förväntningar på en Netflix-produktion av en Marvel-serie. Framförallt förväntar jag mig att den är skriven så att man helt enkelt inte kan sluta titta. Det finns exempel på serier i deras bakkatalog där detta inte riktigt funkade, men när man insåg detta var man ändå så långt in i serien att man lika väl kunde se klart den. Runt avsnitt 6 av The Punisher tröttnade jag ganska betänkligt. Det är inget bra tecken. Framförallt tröttnade jag på att historien stod och stampade på samma ställe på tok för länge. Man kan bara visa flashbacks från Franks lyckliga familjeliv så många gånger innan de börjar förlora sin effekt. Ja, jag förstår att det är ett sätt att försöka skildra PTSD på, men ibland funkar subtilitet så mycket bättre.

 

Samtidigt har The Punisher några saker den lyckas riktigt bra med. Jon Bernthal är fortfarande den bäst castade skådisen i Netflix Marvel-serier och han har några fantastiska scener i sin soloserie. Likaså är Amber Rose Revah mycket bra i den kvinnliga huvudrollen (även om hennes karaktär kan vara den sämsta befälhavaren någonsin) och serien har även i övrigt en bra ensemble. Soundtracket funkar också riktigt bra, med en skön blueskänsla kryddat med Bruce Springsteen-pastischer.

 

Tack och lov visar säsongens två sista avsnitt en markant förbättring i historieberättande och pekar mot en intressant fortsättning som fans av källmaterialet kan se fram emot. Om den kommer eller inte får vi se i och med att The Punisher välförtjänt blivit den av Netflix Marvel-serier som tillsammans med Iron Fist (2017) fått fränast kritik. Den som lever får se, men klart står att både The Punisher och Bernthal förtjänar bättre än den här mycket ojämna serien.

 

Betyg: 3- kreativa plastikoperationer av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 23 nov 21:15

 

 

He was after all, a novelist, and a novelist was simply a fellow who got paid to tell lies. The bigger the lies, the better the pay.

 

Författare: Stephen King

År: 1989 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 460

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: N/A

 

Thad Beaumont må ha skrivit två böcker som hyllades av kritikerna, men försäljningssiffrorna uteblev. Under pseudonymen George Stark har hans hårdkokta deckare om antihjälten Alexis Machine däremot sålt i miljonupplagor. När en läsare lägger ihop två och två och inser att Stark och Beaumont är samma person bestämmer sig Thad för att ta livet av sin pseudonym. Snart börjar det dock hända märkliga saker. Personer i Thads litterära bekantskapskrets börjar dö på de mest bestialiska sätt - och alla spår pekar mot George Stark.

 

The Dark Half kan vara en av de böcker av Stephen King jag läst flest gånger. Inte nödvändigtvis för att det är en av hans bästa, men den är väldigt typisk för Kings produktion mot slutet av 80-talet. King berör många av sina tidigare teman under decenniet och gör dessutom ett bokslut över sin egen pseudonym, Richard Bachman, men den här boken. Eller ja, egentligen gjorde han ju inte det eftersom Bachman återkommer gång på gång även efter The Dark Half, men det var ett ärligt menat försök.

 

Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ständigt återkommer till The Dark Half. Den tangerar som sagt mycket som King skrivit sedan innan i och med den plågade författarprotagonisten, det komplicerade familjelivet och de övernaturliga händelserna däremellan. Det enda som egentligen sticker ut är karaktären George Stark.

 

Det är enkelt att teckna en hemsk skurk, men det krävs en riktig mästare för att göra en karaktär så pass obehaglig att den tycks hoppa upp från boksidorna. King är riktigt bra på det där med antagonister och Stark är inte något undantag. Kontrasten mellan Thads övre medelklasstillvaro och Starks råbarkade manér mer hemmahörande i en ruffig bar blir väldigt effektiv. Kanske är det därför jag också gillar boken? Berättelsen har en tradition i det genom litteraturhistorien ofta utforskade temat med dualismen inom människor med en ond respektive god sida. Som sådan fungerar The Dark Half väldigt bra.

 

När jag läser igenom ovanstående text känns det som jag i viss mån ursäktar mig för att jag gillar den här boken, men det är inte min mening. Jag är dock fortfarande lika vilse när jag läste den den här gången som jag brukar vara. Jag återvänder säkert till den igen om några år och kanske kan jag då sätta fingret på varför jag alltid just tycks återvända. Som bok ligger den över medel i Kings bibliografi och om du gillar sakerna han skrev på 80-talet är chansen stor att du gillar även The Dark Half.

 

Betyg: 3+ onda pseudonymer av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 nov 19:30

 


Regi: Dee Rees

Manus: Dee Rees & Virgil Williams (baserat på Hillary Jordans roman)

Medverkande: Carey MulliganGarrett HedlundJason Clarke mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/ArtImage Entertainment/Black Bear Pictures mfl.

År: 2017

Längd:  134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396589/

 

Henry McAllan drömmer om att skapa ett liv för sig själv, hustrun Laura och deras två barn på en bondgård i Mississippi under tidigt 1940-tal. På gården jobbar familjen Jackson vars äldste son, Ronsel, drar ut i andra världskriget. När han och Henrys bror Jaime återvänder från Europa har de svårt att komma tillbaka till vardagslivet, inte minst det faktum att de för några månader sedan stridit tillsammans med nu förväntas vara rasfiender.

 

Jag blir inte riktigt klok på Mudbound. Den har fantastiska delar, såsom Carey Mulligans skådespel och Rachel Morrisons foto. Samtidigt har den ett mycket splittrat berättande som ligger filmen till last. Dee Rees och Virgil Williams har en mängd olika bihandlingar att dra i och har svårt att etablera en huvudkonflikt fram tills filmens sista tredjedel. Likaså använder de sig av ett märkligt stilgrepp med berättarröster från olika karaktärer som fasas ut mer och mer ju längre filmen går. Jag är inte riktigt säker på vad de vill uppnå med detta eftersom det snarare tar tittaren ur berättelsen än förhöjer den.

 

Carey Mulligan är filmens stora höjdpunkt på skådespelarsidan som den hårt prövade Laura. Mulligan har redan haft en imponerande karriär och går från klarhet till klarhet, inte bara i sina roller utan sättet hon väljer filmer att medverka i också. Hon påminner mig på något sätt om Jodie Foster i både det sistnämnda och uttryck. Båda kan på en sekund pendla mellan att vara sårbar till stentuff. Mulligan kan mycket väl plocka sin andra Oscarsnominering för den här rollen.

 

Fotot är som sagt utsökt. Rachel Morrison har haft en väldigt bra miljö att jobba med och är mästerlig på att använda ljus och skugga till sin fördel. Överhuvudtaget är Mudbound en tekniskt mycket lyckad film. Problemen ligger i det tidigare beskrivna manuset. Jag kan mycket väl tänka mig att berättelsen fungerar mycket bättre i bokform då man i filmatiseringen ibland har svårt att hitta egentligen vad man vill berätta i de många bihandlingarna. Mot filmens sista tredjedel lyckas man dock få lite bättre fokus och det blir också filmens klart starkaste del.

 

Mudbound kommer bli en Oscarsfavorit av många orsaker, men personligen är jag inte helt såld. Det är en ojämn film med vissa riktiga toppar och en mycket bra tredje akt. Den skulle dock behövt lite bearbetning på flera andra plan.

 

Betyg: 3 leråkrar av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 11 nov 20:48

 


Regi: Zak Hilditch

Manus: Zak Hilditch (baserat på Stephen Kings kortroman)

Medverkande: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid mfl.

Produktionsbolag: Campfire

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt6214928/

 

Wilfred James har stora planer för det arv hans hustru Arlette fått efter sin far. Med ytterligare 100 hektar till gården i Hemingford Home tror han att han kan bygga något att lämna till deras son Henry. Arlette har dock tröttnat på lantlivet och vill att de ska sälja allt och flytta till stan. Efter att ha försökt med allt för att Arlette ska komma på bättre tankar lyckas Wilfred få med sig Henry i att döda henne. Det är dock bara början på Wilfreds bekymmer...

 

Kortromansamlingen Full Dark, No Stars (2010) består av fyra berättelser om hämnd varav tre blivit filmatiserade, 1922 medräknad. Samlingen innehåller några av Stephen Kings finast utmejslade karaktärsporträtt och är en liten gömd skatt för den som gillar hans böcker. Filmatiseringen av 1922 följer källtexten ganska väl, men den saknar i viss mån det som höjde kortromanen ytterligare ett snäpp - driv.

 

Hemingford Home är en plats som King återvänder till lite då och då och för fans av hans arbete finns här många fina kopplingar till framförallt The Stand (1978). Det är en plats där saker och ting växer ur proportion väldigt lätt och där har filmatiseringen inte riktigt lyckats. I Heminford Home ska exempelvis den omgivande naturen vara ett ständigt hot i allmänhet och de ständigt närvarande majsfälten i synnerhet. Filmatiseringen av 1922 berättar en mycket rakare historia, utan de många små instick som jag älskade med originalet.

 

Skådespelet är av varierande kvalitet, med en mycket bra Thomas Jane i huvudrollen och tyvärr en ständigt underspelade Dylan Schmid i rollen som Henry. Resten befinner sig någonstans i mitten, även om det kan vara värt att hålla ögonen öppna för Kaitlyn Bernard som Henrys kärleksintresse Shannon. Hon har ett uttryck och en look som gör att jag inte skulle bli förvånad om hon blir upplockad till fler och större produktioner.

 

Problemet med 1922 är att den inte lyfter. Den rullar makligt på i sina drygt 100 minuter och gör vad den ska på ett bra, men aldrig lysande, sätt. Kort sagt, jag kommer fortfarande ihåg boken fem år efter jag läste den, vilket jag tyvärr inte kommer göra med filmatiseringen. Trots det blir betyget relativt högt. Det finns inget riktigt dåligt (förutom Schmid) här... det är bara det att det inte finns något direkt fantastiskt heller. Gillar du genren, varför inte?

 

Betyg: 3 råttor i majsen av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 12 okt 20:45

 


Regi: Jon Watts

Manus: Jonathan Goldstein/Jon Watts/John Francis Daley mfl.

Medverkande: Tom Holland, Michael Keaton, Robert Downey Jr. mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Pascal Pictures

År: 2017

Längd:  133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2250912/

 

Några månader efter händelserna i Captain America: Civil War (2016) börjar Peter Parker bli otålig när han väntar på att han ska få nästa uppdrag av Tony Stark. Istället för action fylls hans dagar av high school samt hans kvällar av tämligen händelselösa patruller runt staden. Detta ändras i en handvänding då han kommer en vapenliga med lite väl avancerad arsenal på spåren - vapen som uppenbart är baserade på utomjordisk teknologi.

 

I min recension av Captain America: Civil War skrev jag att det var lite för tidigt att uttala sig om Tom Hollands insats som Spider-Man. Efter hans första solofilm som nätkastaren måste jag tyvärr säga att det inte riktigt håller. Holland må vara 19 år fyllda, men han ser inte en dag äldre ut än de 14 han ska spela. Jag kan inte ta en icke-byxmyndig Spider-Man på allvar. Tyvärr.

 

Jag är ganska trött på Marvels envishet att skicka Spider-Man tillbaka till high school hela tiden. En av anledningarna till att jag gillade Spider-Man i serietidningarna var att han hade en tydlig progression som karaktär. Homecoming är ytterligare en variant av tonårsangst-Spider-Man och det är lite väl mycket high school-film över det här. Med alla referenser till John Hughes-filmer är det inte direkt något man smyger med heller. Holland fastnar tyvärr mitt i det här och hans tolkning kanske har mer med sättet karaktären är skriven på än avsaknad av talang.

 

Den som däremot verkar ha hur kul som helst är Michael "Birdman" Keaton som spänt på sig vingarna igen, denna gång som en av Spider-Mans första gissel, Vulture. Vulture har länge varit i ropet som skurk i en Spider-Man-film och jag måste säga att man lyckats ta en tämligen menlös karaktär och gjort honom hotfull. Det är mycket Keatons förtjänst och han visar återigen att han kan ta vilken roll som helst och göra den till sin egen.

 

Det som stör med Homecoming förutom det jag skrev innan är istället manuset i stort. När man inte behöver köra hela bakgrundshistorien och således har omkring en halvtimme extra att lägga på karaktärsutveckling bör man göra detta. Istället är Homecoming 133 minuter av så välbekant stoff att det är svårt att hålla sig engagerad. Här finns en del roliga scener, en Keaton i högform och tillräckligt många detaljer för det ändå ska bli en trea i betyg. Slutet lovar dock gott och mer. 

 

Betyg: 3 halvdana spindlar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 3 okt 15:00

 

FFF 2017 Dag 5: Begreppsförvirring och andra demoner

 

Finns det något jag inte tål så är det lata filmskapare. Manusförfattare som tycker att "eh, close enough" och regissörer som försummar en del av en film för att lägga fullt fokus på en annan. Måndagens filmer, Death On Scenic Drive (2017) och The Heretics (2017), visade dessvärre upp båda dessa sidor i varierande grad. 

 

Jag screenade filmerna från min soffa i hopp om att kunna hämta igen lite förlorad sömn. Det visade sig vara ett lyckoddrag då formatproblem satte gremlins i maskinen för festivalens visning av The Heretics. Formatförbistring är och förblir bland det mest irriterande med att intressera sig för film utanför det som går att få tag i på din lokala Hemmakväll. Förhoppningsvis kommer ett nytt visningsförsök ske inom kort. Själv hade jag problem med den screener jag fått i och med bristande komprimering, men efter att ha stannat videon för att buffra (när behövde jag göra det senast?) kunde jag dock avnjuta en rulle som har sina förtjänster om än även många problem.

 

 

The Heretics börjar med att vi bevittnar en offerritual där en ung kvinna, Gloria, är på väg att offras av en kult. I sista sekund skär kultmedlemmarna halsen av sig själva istället för Gloria. Fem år senare lider Gloria fortfarande av sviterna från händelsen och går i gruppterapi med bland andra sin flickvän Joan. När Gloria blir kidnappad av en överlevande från sekten börjar Joan en desperat jakt på förövaren, men allt är inte så enkelt som det verkar...

 

The Heretics gör sig skyldig till den första synden (ha!) på min lista - att som manusförfattare inte göra sin research. Jag är förvisso ganska svår att imponera på när det gäller demonologi och ockultism då det är ett litet specialintresse, men det finns filmer som klarat av det, däribland den i avseendet ypperliga A Dark Song (2016). Jayme Laforests manus ger till ytan sken av att använda sina källor på ett bra sätt, men när man verkligen läser om den i filmen aktuella demonen inser man hur mycket som gått förlorat (kom igen, hur coolt vore det inte med gräshoppor med människoansikten som den namngivna demonen brukar omge sig med exempelvis?) och hur mycket som är rena felaktigheter. Om du ska koppla ditt manus till en existerande mytologi, gör din hemläxa och undvik begreppsförvirring.

 

Nåväl, mina problem med manusets grundidé åsido har The Heretics en rad förmildrande omständigheter. Det är tydligt att man hämtat estetisk inspiration från The Wicker Man (1973, not the one with the BEES!) och det finns bra mycket sämre inspirationskällor. Blanda detta med valfri body horror från 80-talet och du får en ganska god idé om hur The Heretics ser ut. Jag gillade också karaktärsarbetet fram tills filmens mittpunkt då man kastar fram en plot twist från ingenstans och jag mest slog ut med händerna, inte i överraskning utan i en suck. Sammanfattningsvis är The Heretics verkligen en blandning av högt och lågt. Om du gillar genren kan den vara värd att kolla in. Det är dock en mycket skakig trea i betyget. Betyg: 3- dumma plot twists av 5 möjliga

 

 

Den visning som blev av på Kino var den av Death On Scenic Drive, eller som jag vill kalla den - när allt tekniskt är bra och man glömmer manuset i skrivaren när man åkt till inspelningsplatsen.

 

Larissa ska sitta husvakt mitt ute i ingenstans och upplever att det finns någon/något som bevakar henne. Hon försöker ignorera dessa tankar, men lämnar sig öppen för att bli besatt av en övernaturlig varelse som förvandlar henne till döden inkarnerad. Det är sånt som sänker huspriserna i grannskapet.

 

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om den här filmen. Efter en helt okej början som effektivt döljer skådespelarnas brister genom att vara mycket sparsmakad på dialog tar filmen en lika uppenbar som tråkig vändning vid halvtid. Det som händer Larissa har ingen rim och reson även inom sin egen kontext och när förklaringen sent omsider kommer är det mest så jag vill ta mig för pannan. Återigen är begreppsförvirringen i farten. Men, sen är det den tekniska biten. Death On Scenic Drive har festivalens hitintills bästa soundtrack, komponerat av Starsky Partridge. Fotot har några makalösa bilder och framförallt ljussättningen är anmärkningsvärd i sin Dario Argento-hyllning. Men vad gör det när historien är så oinspirerad att dryga 80 minuter känns som två timmar? Tekniskt bra alltså, men inget för dig som vill ha en story. Betyg: 2 fina bilder att titta på i alla fall av 5 möjliga.

 

Ikväll infinner jag mig på Love Coffee klockan 19:00 för att ägna mig åt två av mina favoritsaker - kaffe och film. Vilken film? Hemlig än så länge. Kvällen avslutas med talkshow 21:20.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se