Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Måndag 6 aug 18:28

 


Regi: Justin Benson & Aaron Moorehead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Callie Hernandez, Justin Benson, Aaron Moorehead

Produktionsbolag: Snowfort Pictures/Pfaff & Pfaff Productions/Rustic Films mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt3986820/

 

Bröderna Aaron och Justin försöker lägga sitt förflutna i ett sektliknande kollektiv bakom sig när de en dag får ett gammalt VHS-band levererat till sig. På bandet syns en av sektmedlemmarna diskutera en lång förestående resa de tänker ta. Justin, som var mycket yngre än Aaron när de lämnade sekten, vill återvända för att dels få ett riktigt avslut och dels utforska om sammanslutningen var så illa som hans äldre bror alltid påstått. Aaron följer motvilligt med och de båda börjar uppleva saker de inte kan förklara. Hade sekten faktiskt rätt i sina profetior?

 

Aaron Moorehead och Justin Benson förra film tillsammans, Spring (2014), var en lovande om än ojämn skräckhistoria med H.P Lovecraft-ambitioner. Den lovade mer och när The Endless landade i min dropbox var det därför med viss förväntan jag satte mig framför skärmen. Dessvärre har The Endless samma problem som Moorehead & Bensons förra projekt - mycket goda idéer och vissa rent briljanta drag blandas med torftiga karaktärer och skådespel som inte är något att skriva hem om.

 

Benson har skrivit ett manus som engagerar och det räddar till viss mån filmen från karaktärerna. Jag har läst och sett fler historier på samma tema (det vill säga "tänk om sekten har rätt!"), men sällan har det gjorts lika eftertänksamt som i Bensons version. Det är också därför jag blir så besviken när man inte vet när man ska klippa till med saxen för att få ett bättre tempo och konsekvens i historieberättandet.

 

Moorehead och Benson spelar själva huvudrollerna och vet sina begränsningar som skådespelare. Det är inte denna del de ska syssla med när det kommer till kreativa filmprocesser. Övriga skådespelare glänser inte direkt heller, men de snubblar oftast inte i vägen för berättandet. Det gör istället filmens något hastigt konstruerade slut som inte alls lever upp till det stämningsbyggande som föregått det. Svaren skrivs förvisso inte på näsan, men här finns så mycket mer att utforska - framförallt från karaktärssynpunkt. Benson och Moorehead klampar vidare på betyget "nästan mycket bra, men bara nästan". De behöver en stenhård producent till nästa projekt som samtidigt delar deras vision.

 

Betyg: 3 loopar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 25 juli 23:30

 























 

 

 

 

 

 

 

 

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

 

 

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

 

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018)Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

 

 

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

 

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

 

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

 

 

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

 

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

 

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

 

 

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 17 juli 22:09

 

 

Regi: Alexandre Laurent

Manus: Alexandre Laurent & Laurent Vivier

Medverkande: Carole Bouquet, Fred Testot, Manon Azem mfl.

Produktionsbolag: Septembre Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (6 x cirka 60 min)

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6467482/

 

Polisdetektiv Damien Carrot har levt merparten av sitt liv med en fruktansvärd hemlighet. Han är son till den ökända seriemörderskan La Mante ("Bönsyrsan") som dömts för mord på åtta män som på olika sätt hade förgripit sig på barn och kvinnor. Nu härjar en copycat-mördare i Paris och La Mante, eller Jeanne Deber som hon egentligen heter, erbjuder polisen sin hjälp. Hon har bara ett villkor - att hon ska få träffa Damien igen efter 20 år.

 

Inspirerad av den tidigare franska polisserien jag såg gav jag mig i kast med La Mante kort därefter. Serien har blivit vida omtalad även utanför Frankrike och jag gick därför in med ganska högt ställda förväntningar. Jag borde lära mig att inte göra det. La Mante är absolut inte någon dålig serie, men i jämförelse med exempelvis The Forest (2017) saknar den det kanske viktigaste elementet för att en serie ska få sin egen identitet i den här mycket överbefolkade genren. Serien saknar hjärta.

 

Paradoxalt är den på alla sätt, utom manuset, överlägsen The Forest. Den är tajtare regisserad, har mycket bra skådespelare i framförallt huvudrollerna Carole Bouquet och Fred Testot och lyckas också binda ihop en ganska tät historia. Det den tappar bort i alla stenhårda och tuffa karaktärer är felbarheten. Alla i den här serien är så duktiga på vad de gör att det känns som man tappat bort själen i berättelsen, även om den i mångt om mycket handlar om felbara familjer och saker vi gör bakom lyckta dörrar.

 

Trots ovanstående kritik följde jag serien med spänning tills det näst sista avsnittet. Avslöjandet om vem som är copycat-mördaren är så over the top att jag mest kunde skratta. Om det hade spelats seriöst och inte varit som att trycka på en knapp för att en karaktär ska göra en helomvändning hade det kunnat funka. Nu blir det mest skrattretande. Seriens amerikanska inspiration ligger också tung och ofta försöker La Mante vara en fransk variant av amerikanska 90-talsfilmer. Det funkar sådär.

 

La Mante var något av en besvikelse. Nu ska jag rota upp en polisserie från ett annat land.

 

Betyg: 3- bönsyrsor av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 29 juni 16:30

 


Regi: Rod Blackhurst & Brian McGinn

Manus: Brian McGinn & Matthew Hamacheck

Medverkande: Amanda Knox, Meredith Kercher, Raffaele Sollecito mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Plus Pictures

År: 2016

Längd: 92 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5952332/

 

I november 2007 greps den amerikanska utbytesstudenten Amanda Knox och hennes pojkvän Raffaele Sollecito för mordet på den förras rumskamrat, Meredith Kercher. Den samlade världspressen gjorde fallet till en sällan mer rapporterad kriminalhändelse och rättegångshandlingarna i italienska Perugia följdes av allt fler ju längre de pågick. Det här är historien om ett mediedrev och en mycket märklig polisutredning med Knox och Sollecito i huvudrollerna.

 

Rättegångarna mot Amanda Knox fick stor medieuppmärksamhet även här i Sverige. Det som Rod Blackhurst & Brian McGinn fokuserar på med sin dokumentär av fallet är att ge Knox ett forum för att förklara hur hon själv upplevde händelserna. Jag kommer ihåg att mediedrevet var nästan av löjeväckande proportioner när det gällde det här fallet, och som ofta annars var den brittiska pressen värst.

 

Dokumentären låter Nick Pisa, dåvarande journalist för The Daily Mail, berätta medievinkeln och jäklar vad sliskig han är! Han säger exempelvis att de inte hade tid att dubbelkolla fakta utan tryckte saker för att inte deras konkurrenter skulle hinna före. Det värsta är att han är uppenbart stolt över sin "journalistiska gärning" som bland annat inkluderade att publicera Knox läckta dagbok. 

 

Det är också här som dokumentären borde haft sitt riktiga fokus. Både kriminalfallet i sig som den bristfälliga utredningen är intressant, men det justitiemord som pressen begick borde ha stått i första rummet - inte minst eftersom man spenderade betydande resurser på att utmåla Knox som än det ena och än det andra när var hon uppenbarligen var var en ung kvinna som upptäckte sin sexualitet och försökte bli vuxen genom att studera utomlands. Det riktigt stinker av slutshaming och moralpolis över fallet. Jag tror att om dokumentären hade gjorts idag, post-metoo, hade denna vinkel också undersökts mycket tydligare.

 

Amanda Knox är trots denna invändning en intressant dokumentär framförallt när det kommer till de tveksamma metoder som den italienska polisen använde sig av i fallet. Det är också intressant att se hur man försöker bevisa något man redan bestämt sig för. Skrämmande nog intervjuas den ledande utredaren där han sitter och fabulerar om händelseförloppet han tror inträffade och håller det som sanning.

 

Något feldisponerad dokumentär, men ändå mycket sevärd, om inte annat som studieobjekt i hur en utredning inte bör genomföras.

 

Betyg: 3+ skräputredningar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 11 juni 21:45

 



Regi: Eli Roth 

Manus: Joe Carnahan (efter Brian Garfields roman)

Medverkande: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Dean Norris mfl.

Produktionsbolag: MGM & Cave 76

År: 2018

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1137450/

 

Den framgångsrike kirurgen Paul Kerseys liv slås i spillror när hans fru mördas och hans dotter blir allvarligt skadad i ett inbrott som går fel. När Paul tycker att polisen inte gör tillräckligt beslutar han sig för att ta lagen i egna händer och leta upp de skyldiga. Vad han inte räknat med är att han även blir en laglös hjälte för många i ett våldsamt och nästintill uppgivet Chicago.

 

Death Wish (1974) kan vara en av de mest omdebatterade b-filmer som gjorts. Charles Bronson rensade stan och lät pistolen tala när han mejade ner rånare och annat oknytt. Filmen delade folk i två läger - de som såg vigilanterättvisa som ett reellt alternativt och de som tyckte att filmen bara glorifierade våldet. Hur det än är med den saken fick filmen enormt genomslag och var en av 1974 års största filmer på bio i USA. Den gav dessutom en åldrad Bronson en nytändning i karriären och efterföljdes av inte mindre än fyra uppföljare. Hur står sig då 2018 års nyinspelning? På gott och ont tämligen tamt.

 

I en tid då vapenlagarna i USA diskuteras flitigt och det sker en uppmärksammad skjutning var och varannan vecka måste en film som Death Wish förhålla sig till detta på något vis. Den försöker till en början gå en viss medelväg, men sen blir den tyvärr Rothisierad. Med det innebär att det är en film regisserad av Eli Roth. Eli Roth är och förblir en riktig sopa när det kommer till regi. Nu har han tack och lov inte skrivit manuset också, vilket gör att han klarar av att berätta en actionhistoria 1a från start till mål. Sen finns det vissa stildrag som är så fruktansvärt malplacerade att jag bara kan sucka. Efter den inledande något nyktra synen på vapen och vapenvåld är det vapenporr för hela slanten, satt till AC/DC:s Back In Black. Den här splittrade identiteten gör att Death Wish 2018 inte riktigt kan stå på något ben utan vacklar betänkligt när det kommer till scenerna där det inte flyger kulor.

 

Bruce Willis är alltid Bruce Willis och en sådan här actionroll kan han göra i sömnen. Den enda som höjer sig lite över snittet bland skådespelarna är den alltid lika sevärde Vincent D'Onofrio som Pauls bror Frank. Annars går skådespel liksom manuset på tomgång. Så varför en trea i betyg? Jo, även om Death Wish inte gör något riktigt bra gör den inte heller något riktigt dåligt. Det skulle vara regin av Roth i sådana fall, men i stort lägger sig filmen i en mittfåra som den ibland höjer sig över med vissa enskilda scener. Den lär dock knappast bli lika omdiskuterad som originalet utan mer en fotnot när vi summerar 2018.

 

Betyg: 3 onda lårnerver av 5 möjliga

 

Av Ulf - Söndag 27 maj 20:00

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Katherine Langford, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2018

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/

 

Rättegången huruvida Liberty High var medansvariga för Hannah Bakers självmord tar sin början och känslostormarna yr på båda sidor. Clay har försökt gå vidare, men när rättegången drar igång börjar han se Hannah överallt. Det blir snart också väldigt tydligt att någon absolut inte vill att Hannahs vänner ska vittna. När Clay får anonyma bilder av hur Hannahs våldtäktsman Bryce även förgripit sig på andra kvinnor beslutar han sig för att gå till botten med saken.

 

När första säsongen av 13 Reasons Why kom ut förra året slog den ner som en bomb. Utöver att vara en riktigt bra ungdomsserie var det en av de första seriösa skildringarna av sexuella övergrepp mot unga kvinnor som kommit till mainstream-tv. Oavsett om man tyckte om serien eller inte kunde man inte värja sig från den debatt som den orsakade och den är i min mening fortfarande en av de viktigaste tv-säsongerna någonsin. Där borde det ha slutat. Det gjorde det inte.

 

Andra säsongen av 13 Reasons Why gör många saker rätt, men samtidigt är den en tillbakagång till ganska trötta troper som vi ser i varje ungdomsserie. Den har ett starkt tema i form av Clays överlevnadsskuld och hur man som ett offer kämpar för att gå vidare efter att ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Den har tyvärr också ett tämligen menlöst rättegångsdrama som tar upp en stor del av tiden utan att leda till något annat än att peka på hur rättssystemet verkligen kan vrida och vända på begreppen så att offren nästan blir de anklagade. Dessvärre görs inte så mycket mer med det här narrativet. Kombinerat med några mycket märkliga beslut från karaktärer som ligger helt utanför deras etablerade personligheter dras säsongen ner i tempo och mening. Jag måste dock ge ett plus för säsongens målsättning att visa på hur det inte finns några "perfekta offer". Som utsatt för en grym handling blir du inte automatiskt ett helgon utan är fortfarande en komplex personlighet där vissa sidor kanske inte kommer fram i berättelsen.

 

Säsongens andra huvudtema handlar framförallt om mobbning och om rädslan att förlora sina vänner när man väl fått dem. En av seriens återkommande karaktärer dras med i en social gemenskap hen aldrig tidigare haft, men detta varar givetvis inte. Säsongen har fått kritik för hur de hanterar den här bihandlingen och jag är beredd att hålla med. Fram tills nästa sista avsnittet på säsongen följer den en smärtsam och tyvärr alldeles för logisk progression. Sen inträffar en scen som är så over-the-top våldsam och grym att den snarare skulle platsa i valfri fängelsefilm istället för en ungdomsserie. Reaktionen blir den väntade (säsongen har telegraferat den här avslutningen sedan avsnitt 1), men istället för att ta steget fullt ut fegar manusförfattarna ur. Resultatet blir att den kommande tredje säsongen (klart det kommer en tredje) berövas en mycket intressant upptakt som är lika brännande aktuell som säsong 1.

 

13 Reasons Why är fortfarande en bra serie, men den rör sig mer mot den slätstrukna mallen än vad den första säsongen gjorde. Det är riktigt synd med tanke på att det här var ungefär den enda ungdomsserie som inte bullshitade utan visade hemskheter i all sin vidrighet. När man gör detta i säsong 2 känns det mest som påklistrat effektsökande när man inte vågar fullfölja vad man startat. Jag kommer se säsong 3 också, men det här är ljusår ifrån förra årets pungspark till serie.

 

Betyg: 3 men soundtracket är fortfarande on point av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Onsdag 9 maj 23:30

 



Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

 

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

 

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

 

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

 

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

 

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

 

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

 

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 21 april 18:32

 


Regi: Suzi Ewing

Manus: Noel Clarke & Suzi Ewing

Medverkande: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke mfl.

Produktionsbolag:  Unstoppable Entertainment/Head Gear Films/Metrol Technology mfl.

År: 2018

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6210996/

 

Cathy blir kidnappad av en för henne okänd man och inspärrad i en liten madrasserad cell i hans avlägsna hus. Beredd på att bli våldtagen och mördad ber Cathy för sitt liv bara för att upptäcka att hennes kidnappare inte alls har dessa planer. Inte heller vill han ha en lösensumma för henne. Han vill bara veta hennes namn, och han godtar inte "Cathy" som svar.

 

Den första halvan av 10x10 är ett litet underverk i spänningsbyggande. Det är nagelbitande på hög nivå när vi får följa Cathys rymningsförsök och ansatser till att förstå vad hennes kidnappare egentligen vill. Kelly Reilly, främst veteran från mer eller mindre lyckade tv-serier, gör den kvinnliga huvudrollen mycket bra och allt verkar gå raka vägen mot en dold pärla i thrillergenren. Sen kommer twisten. 

 

Jag förstår att manuset behövde en extra hand från långfilmsdebuterande regissören Suzi Ewing, för Noel Clarke verkar ha tappat bollen fullständigt efter halvtid. Från att ha varit spännande och för det mesta logisk i sin struktur utvecklas filmen mer och mer till en slags medelmåttig slasher med låg body count. 10x10 är urtypen av filmer som jag skulle vilja skriva slutet på själv.

 

Tack vare Ewing (enligt intervjuer runt om på nätet) lyckas filmen hålla sig från att falla djupare i hålan som Clarke gräver åt den. Reilly är som sagt bra och Luke Evans klarar sig ganska bra också. Jag kan fortfarande rekommendera 10x10 som harmlös popcornspänning, men det hade kunnat bli så mycket mer! Synd!

 

Betyg: 3 manusdropp av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se