Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Söndag 10 nov 17:36


Regi: Jim Mickle

Manus: Gregory Weidman & Geoffrey Tock

Skådespelare: Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Michael C. Hall mfl.

Produktionsbolag: 42/Automatik/Belladonna Productions mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8110640/

 

Philadelphia 1988. Locke är en patrullerande polis med ambitioner om att bli kriminalare. Under en helg förändras hans liv dock för alltid när han blir inblandad i en serie bisarra mord. Trots att han har ihjäl den misstänkta gärningspersonen är det något som inte riktigt stämmer. Varför vet hon så mycket om honom och hans fru? Och hur i helsike lyckas hon dyka upp igen, nio år senare, utan en skråma på kroppen, för att börja mörda igen?

 

In The Shadow Of The Moon är, precis som sin huvudkaraktär, ambitiös. Att skildra en mordutredning där morden inträffar vart nionde år ställer stora krav på manuslogik och kontinuitet. Gregory Weidman & Geoffrey Tock lyckas ganska väl med ovanstående i sitt manus. Det största problemet är att de också ganska ofta målar in sig i hörn som de bara kan förklara och ta sig ur med hjälp av tämligen stereotypa lösningar.

 

Det som funkar rakt igenom är dock Jim Mickles regi. Mickle har visat förr att han kan hantera karaktärsdrivna och hårdkokta berättelser och även om In The Shadow Of The Moon i mångt om mycket är en konceptuell science fiction-rulle i skepnad av en standardthriller lyckas Mickle ändå få mig att bry mig om karaktärerna. Det ständigt fuktiga och dimmiga Philadelphia utgör en perfekt backdrop till historien, men trots detta är det något som gör att den här filmen inte lyfter. Den har en väldigt lovande start, bra skådespelare och en intressant (om än förutsägbar) premiss. Vad den inte riktigt har är det lilla extra som lyfter en film från att vara kompetent underhållning till något större. För genrediggare är det dock absolut värt att kolla in. Förvänta dig inte för mycket bara.

 

Betyg: 3 mörka och stormiga nätter


ANNONS
Av Ulf - Torsdag 7 nov 20:45

 


Regi: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Manus: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Skådespelare: Shia LaBeouf, Dakota Johnson, Zack Gottsagen mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/1993/Lucky Treehouse mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4364194/

 

Zak har på krokiga vägar fastnat på ett äldreboende trots att han är en 22-årig man med Downs syndrom. Alla, inklusive Zak, inser att det inte är rätt miljö för honom och när han lyckas rymma har han bara en sak i tankarna - att kunna ta sig till sin hjältes, The Salt Water Redneck, wrestlingskola. På vägen träffar han Tyler, som behöver fly av en helt annan anledning och en märklig vänskap tar sin början.

 

Avdelning "söta filmer 1a" hade man utan större problem kunnat passa in The Peanut Butter Falcon i. Med titeln och åtminstone en bihandling om den ädla konstformen wrestling var jag dock tvungen att se den. Shia LaBeouf fortsätter sin märkliga karriär med rollen som Tyler. LeBeouf rör sig ledig mellan allt från blockbusters till art films och är en grymt underskattad skådespelare. Han gör väldigt bra ifrån sig i rollen som Tyler, men den som äger varenda scen är dock Zack Gottsagen i rollen som Zak. Det är inte så konstigt i och med att filmen är skriven runt honom som personlighet. Regissörerna träffade Gottsagen på ett läger för ungdomar med Downs syndrom där han uttryckte sin vilja att bli filmstjärna. Feelgoodgudarna log mot produktionen och Zacks önskan blev sann. You can't make shit like that up!

 

Överhuvudtaget är det imponerande skådespelare man fått med även i mindre biroller. Bruce Dern, Jon Bernthal och John Hawkes skymtar alla förbi i mer eller mindre betydande roller. För wrestlingfansen är det värt att notera att även Jake Roberts och Mick Foley gör biroller. Den enda som jag tyvärr inte tål i den här produktionen är Dakota Johnson. Jag tänkte att hennes taskiga skådespel jag sett henne stå för innan i mångt om mycket berodde på brister i manus och regi, men det här, något av det med mest kvalitet jag sett henne i, visar att det inte var där skon klämde. Hon är helt enkelt usel.

 

Manuset landar lite på den väl sockersöta sidan ibland, men är i regel bra. Utöver Zack Gottsagen finns det dock ingenting som riktigt lyfter den här filmen. Det är en väldigt kompetent gjord film som underhåller och värmer för stunden i novembermörkret, men inget jag kommer komma ihåg särskilt länge. Något så ovanligt som en slit-och-släng-film med kvalitet, vilket inte är fy skam det heller.

 

Betyg: 3+ jordnötssmörsbrottare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 17 okt 18:24

 


Regi: Abe Forsythe

Manus: Abe Forsythe

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl.

Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment

År: 2019

Längd: 93 min

Land: Storbritannien/Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7390588/


Den misslyckade musikern Dave drömmer fortfarande om att hans gamla band (som inte finns längre) ska slå igenom. När han blir dumpad av sin flickvän och tvingas flytta in hos sin syster verkar allt hopplöst. En dag följer han sin systerson till skolan och får se dagisfröken Miss Caroline. Snart har han skrivit upp sig som frivillig att följa med på en skolresa med klassen. Det är kort sagt ett jäkligt illa valt tillfälle för en zombieapokalyps att slå till!


För den som arbetat med pedagogiskt arbete i någon form finns det få saker som får det att ila längs ryggraden som orden "utflykt" eller "skolresa". Att ha ansvar för ett trettiotal personer som helst av allt skulle vilja utforska platsen man åkt till på egen hand är minst sagt uttröttande. Jag kan verkligen känna med Dave och Caroline trots att jag hitintills har sluppit zombies på mina exkursioner.


Little Monsters tar ett tämligen fräscht grepp om de odöda i och med sin genremix mellan romantisk komedi och zombierulle. Komedier om zombies har vi haft både på kors och tvärs, men det är sällan det blandas upp med en kärlekshistoria också. Det gör att Little Monsters står ut i en väldigt överbefolkad genre. Mycket är också tack vare Lupita Nyong'o som likt alltid går in i sin roll med allt hon har. Hennes blandning av Julie Andrews och badass här är väldigt tilltalande. Hon har dessutom bra kemi med Alexander England i rollen som Dave.


Idén är rolig, skådespelarna bra, men manuset är tyvärr ganska ojämnt. Det finns scener och dialog här som är förbannat jäkla rolig och som fick mig att skratta högt flertalet gånger. När filmen väl etablerat sig finns här dessvärre också perioder där tempot går ner och det blir lite väl sockersött för undertecknad. Om du vill se en annorlunda zombiefilm är dock Little Monsters ett bra val och Lupita Nyong'o spelar alltid skjortan av de flesta.


Betyg: 3+ sweet Carolines av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 4 okt 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Av Ulf - Onsdag 2 okt 12:03

 


FFF Dag 5: Produktionsdesignsperfektion och slöseri med stop motion

 

Halvtid för festivalen som fortsätter leverera även under dag 5... delvis. Tisdagen blev dock en biofri dag då jag försökte få koll på den närmst apokalyptiska röran i min lägenhet samtidigt som jag kollade in tysk sci-fi i The Final Land (2019) och kinesisk animation i S He (2018).

 

 

Adem rymmer från fängelset på en ödslig ökenplanet och har turen att hitta vad han tror är ett skeppsvrak. När han hinns upp av en av fångvaktarna, Novak, inser de att skeppet fortfarande fungerar. Eftersom båda vill fly planeten, fånge som fångvaktare, bestämmer de sig för att ge sig ut i det okända. Men var kommer skeppet ifrån? Det liknar ingenting de någonsin sett och vad hände med besättningen?

 

Marcel Barions The Final Land är ett smärre mirakel i sin produktionsdesign. Hur en film med en budget på runt 20 000 dollar kan se bättre ut än många filmer som räknar sin budget i hundratalet miljoner är en gåta. Det visar bara på att stil och smak inte kan köpas för pengar. Eftersom jag är en sucker för snygg science fiction-design är Barions film en riktig höjdare när det kommer till just den aspekten. Även skådespelarna, Torben Föllmer och Milan Pesl, är riktigt bra i vad som mer och mer utvecklar sig till ett klaustrofobiskt kammarspel.

 

Där The Final Land i viss mån tappar mig är med manuset. Premissen är bra och Barions bygger upp stämningen och suspensen väldigt fint. Det är bara det att det inte mynnar ut i något av vikt. Vi får bara några hintar till mysteriets lösning och det hade behövts bra mycket mer för att filmen skulle lyfta ur sin ganska makliga berättarlunk. Trots det är The Final Land definitivt sevärd för genrefansen. Med sin fantastiskt vackra produktionsdesign och ett Vangelis-doftande soundtrack fördes mina tankar tillbaka till 1980-talets mer påkostade sci-fi-rullar. Det är bra bara det. 3+ mystiska skeppskamrater av 5 möjliga.

 

  I kvällens andra film får vi följa med till en dystopisk värld där skor härskar. Eller rättare sagt, manliga skor härskar. Kvinnliga skor får inte jobba eller ens existera. Istället görs de om till manliga skor vid "födseln" och sätts i arbete i en cigarettfabrik. En fängslad sko lyckas dock skydda sin dotter mot tvångskönskorrigeringen och måste jobba undercover i fabriken för att försörja henne.

 

Nej, jag har inte rökt på. Det där är handlingen. Shengwei Zhous stop motion-film är förvisso imponerande rent tekniskt, men över 90 minuter av en i princip dialoglös berättelse blir ganska påfrestande när det handlar om en tung tematik som Kinas enbarnssystem och i förlängningen sexualpolitik. Jag gillar stop motion som konstform, men jag drogs aldrig in i Zhous berättelse, alla goda föresatser till trots. Historien är det inget fel på, men formen passar in berättelsen. Om filmens tekniska begränsningar eller stil kommer i vägen för manuset bör man tänka om. Samtidigt kanske det inte vore det allra enklaste för Zhou att få den här filmen gjord men konventionella medel. Kina är ju inte direkt kända för att ta kritik liggandes. Synd på en viktig historia som faller under sin egen tyngd. 2 klacksparkar av 5 möjliga.

 

Idag skyndar jag mig hem så jag kan screena dokumentären Horror Noire innan det är dags för prisutdelningar, twisttävling och screening av klassikern Pulp Fiction på Mejeriet med start klockan 19:00.

 

Av Ulf - Söndag 29 sept 00:00

 

FFF Dag 2: Finstämt, dystert och höga skottar

 

Dag 2 på årets festival spenderades till största del på Lunds mysigaste biograf, Södran. Varje år säger jag att jag borde gå mer på Södran och varje år förvånas jag över hur mycket jag tycker om den. Så varför bryta en tradition? Jag måste gå mer på Södran. Vi får se om jag kommer ihåg det det här året. Dagens första två filmer, kinesiska animationen White Snake (2019) och polska skräckdramat Werewolf (2018) bjöd på underhållning av klass.

 

 

 

 White Snake har med sitt återberättande av klassisk kinesisk myt blivit en stor hit i hemlandet. En lönnmörderska, Xiao, som är utskickad för att ha ihjäl den onde kejsaren, tappar minnet och vaknar upp i en by där man livnär sig på att jaga ormar. Hon blir snabbt vän med en av byborna, Xuan, samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne. Men Xiao har en hemlighet hon inte ens känner till själv...

 

Sagolikt vacker, välberättad och framförallt med en färgsättning att dö för är White Snake en riktig höjdare att se på bioduken. Det mesta här är riktigt bra, från röstskådespel till adaptionen av den klassiska myten. Det enda jag i viss mån har att anmärka på är att actionscenerna har en tendens att bli något för utdragna ibland. Jag är dessutom inte helt hemma med karaktärsdesignen som i många fall är tämligen kantig. Det är dock ingen anledning till att inte gå och se White Snake på duk om du får chansen. Det är ett konstverk i rörelse. 4 ormhatare av 5 möjliga.

 

 

 

 

OWhite Snake var en vacker saga fanns det inget vackert med dagens andra film, polska Werewolf. En grupp pojkar blir i andra världskrigets slutskede räddade från ett koncentrationsläger av ryska trupper. Eftersom situationen är som den är skickas pojkarna till att bo i det första större hus man kan hitta. Under svåra förhållanden tvingas pojkarna både försöka överleva och lappa ihop sig själva psykiskt efter vad de varit med om. För att göra den saken ännu svårare stryker något runt i skogen...

 

Werewolf är en, om än ojämn, väldigt hårdslående skildring av ett kapitel av andra världskriget vi sällan ser något om. Vad hände egentligen med de barn och övriga fångar som faktiskt överlevde koncentrations- och förintelseläger? Adrian Panek (manus och regi) har gjort en ytterst brutal skildring av pojkarnas tillvaro och den första kvarten gör riktigt ont att se. Samtidigt finns här en extremsvart humor i manuset som gör att filmen, trots sin tematik, inte blir genomdeppig. Stort plus för slutet som visar på fin karaktärsutveckling och en åtminstone lite mer hoppfull morgondag för ungdomarna. Välspelat och drabbande om än något långdraget bitvis. 3+ inga varulvar som så... utan värre av 5 möjliga.

 

Kvällens två sista filmer gick av stapeln på Kino och jag lyckades dessvärre missa den första, ryska Why Don't You Just Die!(2018) av den enkla anledningen att livet hade andra planer så som det ibland blir. Jag fick dock höra mycket gott om den när jag satte mig för att se kvällens sista (nåja, sista av de nya filmerna) rulle, brittiska Boyz In The Wood (2019).

 

 

 

Fyra ungdomar, Dean, Duncan, Ian och... DJ Beatroot skickas till de skotska högländerna för att delta i The Duke Edinburgh Award. Eller ja, för de tre förstnämnda är det inte direkt frivilligt utan med sina akademiska "meriter" tvingas de till det. Exkursionen går ut på att ta sig från punkt A till punkt B. Enkelt? Nja, inte när man har tre grabbar med en halv hjärna mellan sig, en socialt bortkommen fjärde medlem och ett helt samhälle som helst skulle vilja hugga huvudet av en i hälarna.

 

Well smack me silly and call me Farmer John! Andra dagen på festivalen och första femman är bärgad! Boyz In The Wood är en sanslöst rolig komedi med en ytterst lovande kvartett unga skådespelare som frontfigurer. Humorn är typisk brittisk och passar mig som handen i handsken. Framförallt lyckas filmen, som de bästa komedierna gör, säga något om vår samtid med sin tolkning av vår tids "generationskrig". Det märks verkligen att Ninian Doff främst arbetat med musikvideos tidigare för här finns en klar och tydlig registil som man ofta återfinner i nämnda medium. Det Doff lyckas med som många av hans kollegor fallerar på är dock att han vet när han ska använda sig av kreativ klippning och specialeffekter och när han bara ska låta kameran tala för sig själv. Han har förvisso också stor hjälp av miljön i och med att de skotska högländerna är fantastiskt vackra och gör sig bra på film.

 

Boyz In The Wood är bland det roligaste jag sett i år. När den blir tillgänglig på bred front i Sverige, se den. Ninian Doff är ett namn att hålla ögonen på framöver! 5 magiska kaninskitar av 5 möjliga.

 


Kvällen avslutas i skrivande stund med en screening av so-bad-it's-good-filmen Tammy & The T-Rex (1994). En recension av filmen ligger någonstans i bloggömmorna. Sök och du skola finna. Den är fantastiskt dålig... på ett bra sätt!

 

 

Imorgon screenar jag His Master's Voice från soffan, kollar in de Mélièsnominerade kortfilmerna klockan 18:00 och avslutar med spökerier i Extra Ordinairy klockan 20:45.

Av Ulf - Lördag 28 sept 01:00

 


FFF Dag 1: It starts with knives and AI:s

 

Sen september betyder min vana trogen Fantastisk Filmfestival. I år firar festivalen 25 år med en rad olika tillbakablickar på åren som gått och det är ett digert program man fått fram! Festivalen invigdes traditionsenligt av festivalgeneralen, Maritte Sørensen, som axlat manteln för andra året i rad. Festivalens invigningsfilm var den amerikanska Knives And Skin (2019).

 

 

 

 

Carolyn Harper är lite av en outcast i high school, men har trots detta lyckats få en kille på kroken. När Carolyn drar sig ur ett bestämt sexmöte med grabben leder det ena till det andra och Carolyn råkar falla så illa att hon dör. Den lilla hålan där Carolyn bor och går i skola är i chock när hon inte står att finna. Samtidigt har stadens övriga innevånare sina egna problem att ta hand om.

 

Finns det en sak jag är väldigt trött på är att så fort en film handlar om ett dödsfall i en amerikansk småstad så ska den jämföras med Twin Peaks. Det visar sig nämligen aldrig stämma, inte heller här. Knives And Skin är en serie lösryckta scener som var för sig ibland kan glimra till, men blir en ytterst tunn helhet. Jennifer Reeder (manus och regi) presenterar egentligen aldrig karaktärerna eller låter dem växa innan hon hoppar vidare till nästa problematik. Resultatet blir en film med karaktärer som är väldigt lättviktiga. När de dessutom brister ut i covers av kända new wave-hits i tid och otid sitter jag mest och gäspar. Knives And Skin har sina stunder, framförallt gällande kameraarbete och färgsättning, men till syvende och sist är det en substanslös och vattnig soppa att inleda festivalen med. 2- lustiga hattar av 5 möjliga.

 

 


 

 

Då var kvällens andra film, franska sci-fi-rullen Blood Machines (2019), en mycket trevligare bekantskap. Två marodörer (det finns inget bra svenskt ord för "marauder") har lyckats sänka ett rymdskepp på en outforskad planet. När de ska plundra sitt byte insisterar besättning på att deras skepp lever och att de kan hela det. Ett levande skepp? Knappast! Eller...?

 

Blood Machines är en fullständig visuell och audiotiv fest. Manuset kanske inte är det allra bästa och skådespelarinsatserna varierar mellan riktigt usla och godtagbara, men produktionsdesign och framförallt musik är av allra yppersta klass. Musiken, komponerad av franska synthwaveundret Carpenter Brut, är en av de få moderna efterapningarna till 70- och 80-talens klassiska synthsoundtrack (inte sällan signerade hans namne, John Carpenter) som verkligen prickar allt rätt. Jag lyssnar på det i skrivande stund och det kommer snurra många varv de kommande veckorna.

 

När Blood Machines fokuserar på det visuella och musiken är den en grymt häftig upplevelse att se på duk. De mer karaktärsdrivna scenerna fungerar sådär, mycket på grund av danske Anders Heinrichsen som verkligen slaktar sin huvudroll med en skrattretande bedrift.

 

Som ni märker är jag något kluven till helheten här, men det är helt klart så att Blood Machines är en upplevelse som du inte får missa om du gillar genren. 3+ ansiktssmältande synthsoundtrack av 5 möjliga.


Imorgon är det fullt ös med White Snake och Werewolf på Södran (13:00 respektive 15:30) och två rullar på Kino i Why Don't You Just Die? och Boyz In The Wood (19:00 samt 21:30).

Av Ulf - Onsdag 25 sept 21:52

 

“Sometimes loving eyes don't see what they don't want to see.”

 

Författare: Stephen King

År: 2005 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 188

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-0-8439-5584-2

 

Stephanie McCann stormtrivs med sin praktik på en liten landsortstidning i Maine. Det händer inte så mycket på ön där redaktionen ligger, men de gamla två tidningarrävarna Dave och Vince tar sitt arbete på största allvar. När en resande reporter försöker luska fram om ön har haft några oförklaliga händelser i sin historia kör de honom på båten inför en förvånad Stephanie. När hon undrar varför de gjorde som de gjorde berättar de om den story som blivit en besatthet för dem båda - historien om The Colorado Kid.

 

Kings andra bok för Hard Case Crime (där även tidigare recenserade Joyland publicerades) var en svår nöt att knäcka. Fram tills i år hade den varit out of print sedan månaderna efter de getts ut och av någon anledning har en ny upplaga dröjt fram tills nu. Precis som med Joyland är det här tänkt att vara en hårdkokt (och ironiskt nog lättuggad) kriminalhistoria som skrivits och publicerats i all hast, ala gamla pulpromaner. Den här gången lyser dock övernaturligheterna med sin frånvaro, vilket passar genren bättre.

 

Historien som sådan påminner inte så lite om det berömda fallet med talmud shud (google that sucker) som är ett av de mest häpnansväckande dödsfallen under 1900-talets kriminalhistoria. King citerar inspiration ifrån ett annat fall i efterordet, men vissa detaljer gör att de som läst om ovanstående fall snabbt känner igen sig. Stilen är lika lös och ledig som i Joyland och King har i sina gamla tidningsmurvlar Dave och Vince lyckats skapa två väldigt sympatiska berättare.

 

Slutet kommer vara en vattendelare. Personligen tog det ett tag innan jag kunde acceptera det, men ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det. Det följer samma skola som min favoritregissör David Lynch brukar göra gällande mysterier. Kanske är det inte upplösningen som är det viktigaste utan vägen dit?

 

The Colorado Kid är en lättläst bok som du tar dig igenom på en regnig eftermiddag utan några större problem. Om du gillar kriminalare och King, varför inte? Och just det, även om tv-serien Haven (2010 - 2015) säger sig vara baserad på historien är likheterna väldigt ytliga. 

 

Betyg: 3 borttappade personer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se