Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 2 februari 2022 18:17

 

Regi: Reinaldo Marcus Green

Manus: Zach Baylin

Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl.

Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel

År: 2021

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/


Richard Williams har en plan – hans två döttrar ska bli de bästa tennisspelarna världen någonsin skådat. Trots att behöva kämpa i motvind med sin bakgrund i Compton och den väldigt vita tennisvärldens förutfattade meningar håller Richard benhårt fast vid sin plan. Hans döttrars namn? Venus och Serena.


Det sägs att det är en väldigt tunn linje mellan geni och galenskap och Richard Williams är verkligen en man som passar det gamla ordstävet. Å ena sidan fast dedikerad att hålla familjen och döttrarnas välmående i första rummet, men å andra sidan också nästan despotisk i sin träningsmetodik och sitt insisterande på att alla skulle följa hans plan. Det är bara det att han hade rätt i allt han förutsåg.


Will Smith kan som bekant spela vilken roll som helst och är sevärd även i King Richard. Smith har en sällsynt kombination mellan sårbarhet och undertryckt frustration och ilska som gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Och häri ligger ett problem – jag har lite svårt att se Richard som en “good guy”.


Visst, ska man träna vinnare måste man satsa, men det finns något… psykopatiskt med att göra upp en plan som ens döttrar ska följa från att de är födda. Samtidigt försöker filmen visa på hur Richard trots allt är en familjeman och eftersom det här är en “hyllningsbiografi” problematiseras inte Richards mörkare sidor särskilt mycket. Visst, han grälar med frugan Oracene (Ellis), men det blir sällan eller aldrig några konsekvenser för hans handlande. Han har förvisso rätt i sin satsning, men jag har svårt att tro att det var så här rosenskimrande.


Smith är som sagt bra, men han har god hjälp av tidigare nämnda Ellis, Saniyya Sidney (Venus), Demi Singleton (Serena) och framförallt Jon Bernthal som flickornas blivande tränare Rick Macci. Regin är även den bra, men kom igen, vi behöver inte en film på närmre två och en halv timme om det här. Klippsaxen är inte farlig såvida du inte sticker den i ögat eller något.

King Richard är en tämligen typisk men välgjord framgångssaga med bra skådespel och åtminstone försök till socialt patos. Vad som egentligen hände får vi nog aldrig veta. Om någon kan det här med att vara sin egen hype man är det Richard Williams.


Betyg: 3+ serveess av 5 möjliga

Av Ulf - 18 december 2021 15:45

 

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Benedict Cumberbatch, Kirsten Dunst, Jesse Plemons mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films/Brightstar/BBC Films mfl.

År: 2021

Längd: 126 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA/Australien/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10293406/

 

Bröderna Burbank, Phil och George, driver en ranch tillsammans där det inte råder någon tvekan om att det är den förra som bestämmer. När George hastigt gifter sig och hans nyblivna hustru, Rose, och hennes son, Peter, flyttar ut till ranchen ingår inte detta i Phils planer. Han beslutar sig för att plåga sin svägerska och sonen psykiskt tills de ger sig av, men frågan är vem egentligen spelar vem?

 

Ytterligare en extremt välspelad film (har du hört den innan?), men när det vankas Oscarssäsong är det mer regel än undantag. Benedict Cumberbatch är nästan äckligt bra i rollen som Phil och en av Hollywoods osjunga hjältar, Jesse Plemons, gör även han en fantastisk roll som George. Trion avrundas med Kirsten Dunst i en av sina bästa roller och jag kan bara ta av cowboyhatten åt Jane Campions skådespelarregi.

 

Campion skulle däremot behövt en script doctor. The Power Of The Dog är en feldisponerad film. Det i särklass mest intressanta karaktärsförhållandet är det mellan Phil och Peter. Tyvärr får det också minst tid av de huvudsakliga trådarna. Istället läggs för mycket fokus på Phil och Rose och Roses karaktär är tyvärr inte alls lika intressant skriven. Ingen skugga på Dunst dock, hon gör som sagt en mycket bra roll!

 

Rent tekniskt är The Power Of The Dog en förbaskat snygg film. Den nya zeeländska heden har förvandlats till ett öde Montana och fotot är helt makalöst. Långa och svepande kameraåkningar över dramatiska landskap och en intressant tidsperiod att göra film av - brytningen mellan vilda västern och den moderna världen. Filmen utspelar sig 1920, men hade lika väl kunnat sättas 1880 om det inte vore för de återkommande T-fordarna.

 

The Power Of The Dog är en av de där filmerna där dess delar är mer än dess helhet. Speciellt Cumberbatch befäster sin plats som en av vår tids stora karaktärsskådespelare. Med en annorlunda klippning och skiftande berättarfokus hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det knappast en dålig film, men den lovar mer än den kan hålla.

 

Betyg: 3+ subtilt subtila kärlekshistorier av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2021 11:34

 

Regi: & Wayne Yip

Manus:

Medverkande: Rosamund Pike, Josha Stradowski, Barney Harris mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios & Sony Pictures Television

År: 2021

Längd: 180 min (3 x 60)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7462410/

 

I ganska exakt 25 år har jag väntat på en adaption av Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time. Böckerna följde mig genom tonåren, upp till den sista släpptes 2013, flera år efter Jordans död. Det är min favoritfantasyberättelse någonsin och just nu håller jag på att läsa de 14 böckerna en sjätte gång rakt igenom. Det är med andra ord en serie jag kan utan och innan och har byggt upp egna bilder av miljöer, karaktärer och händelser som inte kommer gå att ruckas på.

 

Det är också ansett som en ofilmbar boksvit. Skalan, antalet karaktärer och den extremt rika mytologin har länge setts som mer eller mindre omöjlig att fånga på film eller tv på ett rättvist sätt. Det är ett persongalleri som slår exempelvis Game Of Thrones-böckerna med hundratals fler namngivna karaktärer. Hur kondenserar man detta till en tv-serie? Med varierande resultat verkar det som.

 

Berättelsen om Drakens återkomst tar sitt avstamp i att Moiraine Damodred, en magikunnig kvinna vid den uråldriga Aes Sedai-ordern, anländer till en liten by i landområdet Two Rivers. Hon letar efter Draken återfödd - reinkarnationen av Lews Therin Telamon, mannen som orsakade världens fall och vars handlingar för evigt besudlade den manliga sidan av magianvändande. Män som använder magi, få som de är, kommer förr eller senare bli galna och bli en fara inte bara för sig själva utan världen i stort. Moiraine har kommit fram till att det är en av fem ungdomar i Two Rivers som är Telamon reinkarnerad. Innan hon hinner undersöka saken vidare attackeras byn av mörkrets horder och de tvingas fly mot Tar Valon, där Moiraines Aes Sedai-systrar förhoppningsvis kan hjälpa dem.

 

Öppningen av The Wheel Of Time tillhör mina favoritdelar av hela serien och det är i det närmsta tragiskt att se hur förenklad den blivit i tv-adaptionen. Hela prologen om Lews Therin Telamon utelämnas och det är väsentlig världsbyggande information såväl som en viktig inblick i hur galen en magianvändande man faktiskt blir. Allt detta får vi berättat om med två meningar. Likaså är årstiden helt fel. Det kanske låter som nitpicking, men det finns en genomgående känsla av hopplöshet i bokens inledande kapitel i och med att vintern aldrig vill släppa. De boende i Two Rivers riskerar svält om den onaturliga årstiden inte släpper snart och i skogarna ylar vargarna. Det är förlorad stämning även detta.

 

Mycket har sagt på diverse ljusskygga delar av nätet om att castingen av karaktärerna är för "diversifierad", för att använda ett politiskt korrekt ord. Den och den karaktären ska inte se ut så och så eftersom Jordan beskrev dem annorlunda. Jag har ingen större åsikt om den saken annat än att jag kan tycka det är lite smålöjligt från båda håll. Jordans värld innehåller en mängd karaktärer av alla möjliga färger, former, etnisk härkomst och så vidare, men jag har lite svårt att se den extrema uppblandningen som finns i ett en avkrok som Two Rivers i tv-versionen. Samtidigt, vem bryr sig? Har det bäring på storyn? Nej, den ende karaktären de inte "fick" ändra på för storyanledningar är Rand al'Thor (Josha Stradowski) och hans röda hår. Hans hårfärg har (faktiskt!) betydelse för berättelsen och inte bara i förbifarten.

 

Mer intressant är hur de sköter sig i respektive roller. Överlag skulle jag säga att de klarar sig mycket bra. Rosamund Pike (Moiraine) är den klart namnkunnigaste av skådespelarna och har precis rätt anslag och även Marcus Rutherford (Perrin) sköter sig bra. Den som dock äger alla scener han är med i är Barney Harris som Mat Cauthon. Manusförfattarna har valt att spela upp Mats småkriminella beteende och det gör honom redan i de inledande avsnitten till den karaktär han sedermera kommer bli under böckernas gång. Där har vi en snabbutveckling som fungerade! Tyvärr har Harris redan flaggat för att han inte kommer återvända till rollen för nästa säsong. Det är djupt olyckligt då han verkligen hittat rätt med karaktären.

 

Medan det inte finns någon som är direkt dålig är det helt klart de två kvinnliga karaktärerna från Two Rivers, Egwene al'Vere (Madeleine Madden) och Nynaeve al'Meara (Zöe Robbins), som fått den mest styvmoderliga behandlingen av manusförfattarna. De är helt enkelt inte alls lika intressanta som i böckerna än så länge. Jag gillar dock att de har gett Egwene och Rand mer kemi än i böckerna redan från början. Däremot finns det andra, märkliga, val gällande berättarperspektivet. Jag har redan varit inne på att första avsnittet går på tok för fort. Det borde varit två avsnitt eller kanske till och med två och ett halvt. Karaktärer och händelser som får stor betydelse längre fram sopas under mattan eller presenteras inte alls. Samtidigt har man lagt till karaktärer som inte spelar någon roll i det stora hela och som helt enkelt kunnat klippas bort. 

 

Det är det som är problemet med The Wheel Of Times första tre avsnitt. Efter det alldeles för hastiga pilotavsnittet tar sig storyn och hittar ett mer rimligt tempo i avsnitt två och tre. Första intrycket är dock bestående och om jag inte hade varit ett så stort fan av böckerna undrar jag om jag ens skulle sett vidare efter piloten. Man har gjort sig själv en stor otjänst med pilotavsnittets klumpiga hantering av det mesta som gör serien till ett så uppslukande fenomen. Med de efterföljande avsnitten har man påbörjat stegen mot återhämtning och jag ser framåt med viss tillförsikt trots allt. Det är dock helt klart att de hade kunnat göra det här bättre.

 

Betyg: 3+ men trollockerna ser coola ut iaf! av 5 möjliga

Av Ulf - 6 november 2021 11:30

 


FFF 2021 Dag 7: Den japanske illusionisten

 

När jag var i gymnasieåldern var det inte direkt gott om animerade filmer och serier från Japan som nådde hit. Därför slukade jag allt jag fick tag i när väl tillfälle gavs. Det mesta var saker som inte åldrats med stil direkt, men när jag och en god vän slog våra studiebidrag ihop och köpte en samling av allsköns titlar tillsammans fanns det både ett och annat guldkorn. Filmen som gjorde mest intryck på mig var utan tvekan Perfect Blue (1997) - en historia om identitet, bruten kronologi och verklighetsuppfattning. Det var som att upptäcka att David Lynch hade en japansk bror. Regissörens namn var Satoshi Kon och jag såg allt han gav ut. Kon hade dock ingen lång karriär utan dog, 46 år ung, i cancer. Festivalens avslutningskväll var tillägnad hans livsverk med dokumentären Satoshi Kon: The Illusionist (2021) och hans sista fullbordade film, Paprika (2006).

 

 

Pascal-Alex Vincent guidar oss genom Satoshi Kons liv som tecknare, animatör och regissör. Från Kons början, tungt influerad av Katsuhiro Otomos mangaklassiker Akira (1982) till att föra in sin egen livsfilosofi i sina verk får vi en gedigen genomgång av hans arbete.

 

Problemet med den här typen av dokumentärer är att de oftast blir "fluff pieces", alltså överdrivet hyllande av personen vars liv de ska skildra. Det är framförallt en tråkig sanning när det gäller amerikanska dokumentärer som fokuserar på auteurdyrkan, men Pascal-Alex Vincent lyckas här hitta en fungerande balans. Med tillgång till de flesta av Kons medarbetare målas en bild av en komplex individ som var lika delar geni som riktigt jobbig att samarbeta med. Det är här dokumentären fallerar lite för mig. Kons negativa sidor berörs absolut, men det finns ingen vidare analys om varför han agerade som han gjorde. Känslan blir lite av folk som kände honom som berättar lägereldshistorier. För den som vill ha en snabborientering i vad Kon gjorde funkar dokumentären bra, men för mig blir den lite för tillrättlagd, trots Vincents ansatser, för att få högre betyg än 3 illusionister av 5 möjliga.

 

Innan avslutningsfilmen var det dags för prisutdelning i klasserna Lund Fantastic Special Award och Mélièsen för bästa kortfilm. Juryn beslutade sig för att ge kortfilmspriset till den franska The Seine's Tears och långfilmspriset till norska hybriddokumentären Code Name: Nagasaki (2021). Jag håller absolut med om valet för långfilm, men kortfilmsvalet lämnade mig tyvärr tämligen oberörd när jag såg den i och med att jag kände att jag inte fick tillräcklig kontext. Nåväl, det är något som är värt att undersöka vidare!

 

 

 

När tre forskare på ett center för psykologisk forskning blir av med sin banbrytande maskin, den så kallade D.C Mini:n, utbryter smärre panik. Maskinen används nämligen för att terapeuter ska kunna gå in i folks drömmar för att på så sätt hjälpa dem bearbeta trauman. Med bara halvfärdiga säkerhetsprotokoll finns det dock inget som förhindrar tjuven att gå in i vems drömmar som helst. Nu är det upp till forskarna, och inte minst ett av deras dröm-jag, Paprika, att hitta maskinen innan något katastrofalt inträffar.

 

Om ovanstående premiss låter bekant finns det en anledning. Detta är filmen som Christopher Nolan började göra en live action-remake på och som slutade med att han gav ut Inception (2010). Precis som sin amerikanska efterlaga är Paprika verkligen en dröm i en dröm i ännu en dröm. Du bör helt enkelt vara utvilad när du ser den här filmen för att hänga med i alla svängarna. Samtidigt visar den på Satoshi Kons storhet att kunna ta en tämligen komplicerad film och göra den så pass lättförstådd att den går att se på flera olika nivåer. Du kan se den här filmen endast som en äventyrsfilm, men du kan också grotta ner dig i saker som att definiera tid och existens. Likt många av de bästa filmerna är det du som tittare som väljer nivå av engagemang och jag lovar att ju mer du ger desto mer kommer du också få.

 

Animationen är, som alltid när det gäller Kon, superb och alltifrån designval till soundtrack är spot on. Att gå in och beskriva Paprika mer ingående vore att göra den en otjänst. Det är en tripp du bör uppleva oförberedd om du inte sett den sedan tidigare. Om du sett den, se den igen. Jag har säkert sett den tio gånger vid det här laget och upptäcker fortfarande nya saker i den. Perfect Blue är och förblir min favoritfilm av Kon, men Paprika ligger inte långt efter. 5 drömmar i en dröm i en dröm av 5 möjliga.

 

Och där slutar min bevakning av Lund Fantastisk Filmfestival 2021. Det har som vanligt varit fantstiskt kul och något jag hoppas på att göra minst tio år till. När pandemin verkligen släpper taget om världen kan vi se fram emot fler fysiska visningar och jag är minst sagt spänd på den vision som festivalgeneral Anders E. Larsson lagt fram om att festivalen ska vara mer närvarande under året. Som alltid, väl mött i biomörkret.


Av Ulf - 5 november 2021 11:00

 

FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

 

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

 

 

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

 

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

 

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

 

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

 

 


Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

 

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

 

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.

Av Ulf - 3 november 2021 09:00

 


FFF 2021 Dag 4: Två känslomässiga käftsmällar och blodiga dockor

 

I år markerar jag bloggens trettonde år. Under den tiden har jag gett ut 122 femmor i betyg till "nya" filmer - det vill säga filmer som var aktuella under respektive år som recensionen publicerades och som jag inte sett innan. Det innebär drygt nio femmor per kalenderår eller knappt sju procent av alla recenserade filmer. Varför all denna statistik? Jo, för att endast en gång innan i bloggens historia har jag sett och recenserat två filmer med betyget fem under samma dag. Förra gången var det också tack vare FFF som på sin nionde dag 2014 levererade två fullpoängare. Nu kan jag säga att festivaldag 4 år 2021 gjorde det samma. Det började dock lite hackigt.

 

 

Hundratals år har gått sedan en desperat sista strid mot mörkets herre stod i det mäktiga slottet utanför den lilla byn. Sedan dess har byborna levt i skräck för den förbannelse som lades över dem - någon dag kommer byn att utkrävas på en "orgie av blod" för vad de gjort. Samtidigt, i det förfallna gamla slottet, bor monstret Frank och hans zombievän Zed, beroende av varandra för respektives överlevnad. När en av byborna råkar gå in på Franks jaktmarker och blir av med huvudet tänker inte byborna vänta på förbannelsen längre utan förstöra slottet en gång för alla.

 

Jag har tillsammans med de andra i filmpodden Film till Fikat (hej, Gustaf, Linda och Matti!) avhandlat en del dockanimationsfilmer genom våra avsnitt och jag brukar återkomma till samma kritik - snygg form, lite innehåll. Så är det i viss mån även här, men ändå snäppet bättre än hos många av sina genrekamrater. Att jobba med dockor, leranimationer och/eller stop motion tar tid. Den som inte sysslat med det på åtminstone hobbybasis har nog svårt att förstå hur enormt mycket tid det krävs för att få ihop en långfilm på det här viset. Det är klart, med dagens datorhjälpta efterbehandling är det tack och lov lite enklare, men det kräver ändå en helt annan typ av planering och filmning än andra filmer. Och någonstans där brukar många dockfilmer tappa bort sitt manus.

 

Den ende nu verksamme filmskaparen jag känner till som tagit sig tid att både sätta form och manus i dockfilm (åtminstone mer än en gång) är Wes Anderson, men Jesse Blanchard (manus och regi) är ingen Wes Anderson. Frank & Zed (2020) har absolut sin charm, men det är mer i de otaliga (och ofta extremt brutala!) gagsen och inte i storyn som så. Det verkar som Blanchard inte riktigt visste vad han ville göra med sin film. Skulle den vara seriös eller slapstick? Nu blir det ett mellanting som ibland funkar jättebra och ibland är mer av en lång gäspning. Detta gäller i synnerhet slutstriden som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Designen som sådan är snygg och framförallt Zed är en väldigt charmig skapelse, men Frank & Zed kommer aldrig riktigt förbi det där med att vara en dockfilm först och en historia sen. A for effort though! 3- halshuggna ekorrar av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film kom från våra lusekoftsbärande och oljerika grannar till väst. Code Name: Nagasaki (2021) låter oss följa vännerna Marius och Fredrik. Båda filmintresserade beslutar de sig för att göra en dokumentär om vad som egentligen hände när Marius japanska mor helt plötsligt lämnade familjen när Marius var sex år gammal. Kan de hitta henne i Japan och vill hon ens veta av sonen hon övergav?

 

Att Marius och Fredrik är filmnördar råder det inget tvivel om från den här filmens första bildruta. Filmen hade enkelt kunnat bli som dussintalet andra dokumentärer på samma tema, men tillsammans skapar vännerna en slags ramberättelse tagen ifrån olika populära japanska genres. Som postern ovan skvallrar om är samurajfilm en av inspirationskällorna och den norska kustlinjen har nog aldrig sett ut mer som Japan efter vännernas lek med filter och effekter. Den kanske mest drabbande varianten av ramstrukturen är vad Marius kallar för "demonsonen". Tänk om han kommer in i sin mors liv och förstör det? Om han som en annan demon skulle klampa in och lägga sig som en gammal förbannelse över hennes liv?

 

Som ni märker är det inte bara snygg yta som de här vinjetterna (märk väl, de är väldigt snygga) bjuder på utan även en struktur till hur Marius historia berättas och känslorna han upplever under resans gång. Att det här är vännernas första längre produktion märker man inte av och den har också plockat hem priser här och var. Framförallt är Code Name: Nagasaki en dokumentär av en typ vi kanske har sett många gånger förr, men berättad med sådan ärlighet och naken sårbarhet att det tillsammans med formen blir en känslostorm. Otroligt bra! 5 norska samurajer av 5 möjliga.

 

 

 

Jag hade knappt hämtat mig från känslospelet från norrmännen ovan förrän det var dags för nya knäpp på de finstämda strängarna. Taiwanesiska My Missing Valentine (2020) bevisar återigen att det inte är romcoms som är en dålig genre, utan att när det kommer en bra inser man hur jäkla lata de flesta andra är!

 

Yang Hsiao-chi har alltid varit i otakt med världen. Hur hon än gör verkar hon göra saker för snabbt vilket alltid fått henne att framstå som klumpig och tafatt. Den här Alla hjärtans dag ska hon dock få göra något hon aldrig fått tidigare - fira den med en kille som verkar vara en drömprins. Det är bara det att när Hsiao-chi går och lägger sig den 13:e februari vaknar hon inte förrän den 15:e. Inte nog med att hon tappat en dag. Varför är hon solbränd? Varför har killen som alltid kommer in på postkontoret där hon jobbar blivit halvt sönderslagen? Vad hände med hennes dejt? Det är uppenbart att något i historien saknas... och där kommer A Tai in, en ung man som alltid verkar göra saker för långsamt.

 

Det är filmerna man inte har några förväntningar på som kan ge en de bästa magsugarna. Jag glömmer ofta bort hur jäkla bra romcoms kan vara eftersom det görs så många riktigt dåliga. På sitt sätt är de slashers för en annan publik - formelmässiga och utbytbara. Så jag fattar att de har en publik, men sen kommer något som My Missing Valentine och knycklar ihop formeln, återvinner pappret och skriver ett nytt manus. För manuset här är verkligen utsökt. Yu-Hsun Chens (manus och regi) berättelse är en genreblandning av kärlekskomedi, fantasy och en smula science fiction. Hans värld är befolkad av varelser som Geckomännen som bor i din garderob och har tagit tillvara på allt du någonsin tappat, samtidigt som den beskriver kontorsslaveriets våndor lika väl. Det är magisk realism på en nivå som skulle göra de gamla latinamerikanerna stolta, eller Haruki Murakami för att ta ett geografiskt närmre exempel till Chen.

 

Båda huvudrollerna är väldigt bra, men Patty Pei-Yu Lee är den klaraste lysande stjärnan i rollen som Yang Hsiao-chi. Hon lyckas med den svåra balansgången att vara klumpigt älskvärd. Oftast faller sådana roller bara platt (ha!) eftersom de är så sökta, men i det här fallet lyckas Pei-Yu Lee pricka in exakt var hon ska vara. 

 

My Missing Valentine förtjänar så mycket mer uppmärksamhet utanför Asien än vad den fått. Det är en universell film om att inte höra hemma och att sakna något man inte kanske riktigt vet vad det är. Samtidigt är den rolig och ja, jag fällde festivalens första tårar till den. Jag höll mig dock till slutet då Bee Gees I Started A Joke spelas över eftertexterna. Den fick genast en helt annan innebörd. Festivalens största överraskning och stark kandidat till bästa film. 5 blödiga recensenter, men den är ju så jävla fin av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det dubbelt kanadensiskt på Kino med See For Me och Violation, 18:30 respektive 21:00. Be there, eh?

Av Ulf - 2 november 2021 13:00

 


FFF 2021 Dag 3: Blek dystopi, femme fatales och den mest osannolika av pjäser

 

Det här med att se kvalitetsfilm jag antagligen inte skulle hitta i medieflödet från bekvämligheten av min egen soffa är något jag kan vänja mig vid. Dag tre av festivalen valde jag att djupdyka i de nominerade till Lund Fantastic Special Award. Det tog mig från turkiska proletärer, via spanska mardrömsdejter och avslutningsvis i den märkligaste teateruppsättning av en storfilm du har sett. Vi börjar i Turkiet.

 

 

Zait bor med sina medarbetare/fångar i en sliten gammal fabrik där arbetarna tvingas behandla malm från en närbelägen gruva. De står under ständig kameraövervakning från ett system vars representanter de aldrig sett. När Zait drar på sig en mystisk sjukdom tvingas han försöka kontakta de styrande, men blir snart varse om att systemet kanske inte är så allomfattande som alla trott.

 

In The Shadows (2020) är festivalens hitintills snyggaste film men tyvärr också den sämsta. Jag förstår vad

 

 

 

Efter den tämligen sömniga dystopirullen blev det desto mer spännande och tätt i den spanska Cross The Line (2020). Dani är en ung man som under flera åt tagit hand om sin sängbundne och dödssjuke far. När pappan till sist somnar in står Dani fri att göra vad han alltid drömt om - resa jorden runt. Kvällen då han sitter på en bar och planerar sin resväg träffar han den vackra Mila som är som en person från en annan värld jämfört med den väldigt blyge och tillbakadragne Dani. Det blir början på en kväll av ond bråd död och Dani finner sig plötsligt efterlyst för mord.

 

Cross The Line var en film jag inte väntade mig särskilt mycket av, men som verkligen levererade. Det är svårt att skriva mycket mer om handlingen än ovanstående utan att spoila filmens twists och tro mig, här finns riktigt bra twists. Det enda jag kanske vänder mig lite mot är att Dani känns som en för snäll kille. I verkligheten känns det som han inte hade följt med Mila på äventyr överhuvudtaget, men när han väl gör det borde här finnas en stegring i karaktärsutvecklingen. Mario Casas är bra i huvudrollen, men jag måste hålla Milena Smit i rollen som Mila ännu ett snäpp högre. Hon är en manic pixie nightmare girl.

 

Cross The Line lyckas också med något många filmer i liknande genrer misslyckas med - att svänga in på en totalt oväntad riktning och inte tappa tempo. Snarare ökar den. Filmen börjar kanske någorlunda långsamt, men efter filmens första twist ökar tempot och insatserna konstant. Mycket bra! Jag kan helt klart rekommendera den här filmen för thrillerdiggare och alla andra. Den är riktigt vass, no pun intended... eeeeller? 4 mardrömsdejter av 5 möjliga.

 

 

 

 

Av alla filmer man kan välja att göra en scenproduktion av hade Ridley Scotts Alien (1979) kanske inte varit den första jag hade tänkt på. Det hindrade inte ett gäng busschaffisar i brittiska Dorset från att göra just detta. Men hur gör man en scenuppsättning av en film med specialeffekter som fortfarande är imponerade idag och med ett gäng mer eller mindre usla skådespelare? Äh, man bara kör!

 

Alien On Stage (2020) är en riktigt kul idé, både i verkligheten och att göra dokumentär om. Det känns dock som det här hade varit bättre som en kortfilm. Här finns helt enkelt inte riktigt material för en 86 minuter lång dokumentär för att den inte ska upprepa sig. Jag hade ganska kul med busschaffisarna från Dorset och det är en fascinerande historia, men som dokumentär är den sådär. 3- osannolika scenframträdanden av 5 möjliga.

 

Ikväll fortsätter jag min digitala kavalkad med den sista nominerade till Lund Fantastic Special Award, den norska dokumentären Code Name: Nagasaki (2021) och fortsätter beta av min lista! Kom ihåg, TriArt Play is where the action's at.

Av Ulf - 31 oktober 2021 10:30

 


FFF 2021 Dag 1: Faust är inte död! Han bara luktar så!

 

Klang och jubel! Mitt tionde år som en del av inredningen till Lund Fantastisk Filmfestival inleddes igår. Eftersom vi fortfarande har en pandemi är även årets upplaga en hybridvariant med både fysiska och digitala visningar. Jag tror att detta i viss mån kan vara vägen framåt även efter pandemin. Det ger filmerna större spridning och skapar dessutom fler samarbetsytor att utveckla.

 

Årets partner när det gäller den digitala delen är TriArt Play - en mycket lättanvänd plattform som gör precis vad den ska utan massa onödigheter. Jag, som sitter på en uppkoppling från utvandrarnas dagar, (vem tyckte Com Hem-hus var en bra idé? Förutom Com Hem då.) hade inga som helst problem med streamningen, vilket jag ibland har för andra plattformar. En samarbetspartner att behålla!

 

Utöver TriArt Play är även festivalgeneralen ny för i år. Förra året tackade Maritte Sørensen för sig efter tre år på posten och lämnade plats för Anders E. Larsson. Larsson har många strängar på sin lyra, men är kanske mest känd som kulturskribent. Innan kvällens andra film visade han också upp prov på sitt musikaliska kunnande då han i samband med den officiella invigningen spelade en lysande version av Mad World. Suggestivt värre i ett nedsläckt Skissernas Museum!

 

Kvällen inleddes dock på festivalens högborg, Kino, där den brasilianska Medusa (2021) satte tonen för kvällen - gör inte avtal med Djävulen, vare sig hen är en sekulär eller religiös variant.

 

 

 

 

Mariana bor tillsammans med sina "systrar" i en kristen församling i São Paulo där de drillas i konsten att vara modernt konservativa kvinnor. Med en karismatisk pastor och en i princip paramilitärisk organisation för församlingens män råder det ingen tvekan om att församlingen mer eller mindre är en sekt. Mariana och hennes systrar går till och med så pass långt att de misshandlar kvinnor de anser har syndat. En kväll går ett av deras överfall väldigt fel och Mariana får ett långt ärr i ansiktet. Det blir början på en frigörelsekamp och något som kommer ställa hela sekten på sitt huvud.

 

Medusa är Anita Rocha da Silverias (manus och regi) rasande brev till den rådande politiska situationen i Brasilien. När hon introducerade filmen via tidigare inspelat filmklipp beskrev hon den med en mängd olika genrebeteckningar. Hon menade på att det var en skräckfilm, en thriller, en feministisk kampfilm, en komedi och mycket mer. Det är den här splittringen som gör Medusa både grymt facinerande och kanske i behov av en lite striktare form, i min mening.

 

Mari Oliveira är riktigt bra i huvudrollen, men da Silverias manus gör henne ibland en otjänst i karaktärens resa. Det blir ibland lite för mycket, lite för snabbt utan klar uppbyggnad. Vad da Silveria däremot nästan behärskar felfritt är regin. Det är helt klart att hon har en vision med den här filmen och hon lyckas allt som oftast få fram den. Man kan verkligen se ultrahögerns ideologi här, inte minst med den gamla fascistidén om den "rena kroppen". Jag måste också nämna soundtracket som tar sin inspiration ifrån 80-talets mörkare synthvrår, men inte skriver tittaren på näsan med det. En film som börjar med Siouxsie & The Banshees Cities In Dust har redan gjort mycket för att vinna mig.

 

Medusa är en märklig upplevelse. Jag tror jag måste se den minst en gång till innan jag kan sätta ett rättvist betyg, men för tillfället får den ligga i limbo mellan en trea och fyra. Som alltid friar jag hellre än fäller så det blir 4- skönhetsdemoner av 5 möjliga.

 

 

Efter en kort promenad i ett vackert höst-Lund var det dags för den officiella invigningen och kvällens andra film på Skissernas Museum. För den som inte varit på Skissernas Museum är det en tämligen unik institution som visar upp just skisserna, modellerna och arbetsexemplen på vad som senare skulle komma att bli offentlig konst. Det är en imponerande samling som jag verkligen kan rekommendera ett besök till!

 

Anders E. Larsson berättade om festivalens lite annorlunda inriktning under hans ledning. Fler event ska ligga utspridda under året och fokus läggs på att festivalen i första hand ska växa nationellt.. Som ni kanske har märkt på bannern längst upp har ordet "international" försvunnit för i år och jag måste säga att jag tror det är rätt väg att gå. Festivalen har haft ganska sviktande besökarantal de senaste åren, även innan pandemin, och en strategi kan absolut vara att få ut information och hype runt FFF i landet innan man försöker erövra världen.

 

För FFF är viktigt. Det säger jag inte bara för att jag får se en massa intressant film under en ett antal dagar varje år utan för att det är en av få genrefestivaler i Sverige. Vi ser mer och mer film och tv som kan platsas in under "fantastisk-paraplyet", men skillnaden mellan utbudet på FFF och gemene streamingsajt är att det finns en reell tanke och arbete bakom hur programmet ligger. Det såg man inte minst i kvällens andra film, den kanadensiska svarta dramakomedin Anything For Jackson (2020).

 

Audrey och Henry lever i en sorgedimma i och med att deras barnbarn Jacson har omkommit. Inte nöjda med att gå i terapi som andra sörjande äldre par väljer de istället att gå med i den lokala satanistförsamlingen. Målet är att hitta en ritual som kan föra Jackson tillbaka till livet. När paret får tag i en urgammal bok inser de att de faktiskt har en chans. Det är bara det att de måste kidnappa en kvinna som snart ska föda och sen var det det där med att högläsa saker man inte riktigt förstår. Det är aldrig en bra idé!

 

Den jämförelse som återkom under flertalet tillfälle när jag såg Anything For Jackson är att den kändes som en ockult Fargo (1996) i sin mörka humor. Vi får till och med nästan en flismaskinscen, fast med en annan, mer otippad, trädgårdsmaskin. Regissör Justin G. Dyck har innan först och främst gjort tv-filmer kopplade till olika högtider. Seriöst, kolla in hans IMDB-profil och du ser nästan bara ganska okända julfilmer. Det måste ha varit lite av en befrielse att göra Anything For Jackson och både han och manusförfattare Keith Cooper verkar ha haft väldigt kul! Det faktum att Cooper arbetat med specialeffekter för ett antal större Hollywood-produktioner gör att specialeffekterna också är oförskämt bra för att vara i en lågbudgetfilm.

 

Den meriterade birollsskådespelerskan Sheila McCarthy får här visa att hon även klarar av att bära en film. Hon är filmens stora skådespelarbehållning i rollen som Audrey, den sörjande mormodern, och äger varje scen hon är med i. Även resterande ensemble är bra, men McCarthy har en sårbarhet som gör de trots allt tokroliga komiska scenerna ännu bättre. För Anything For Jackson är på sina ställen rolig som fan!

 

Du måste troligen ha en ganska brutal typ av galghumor för att se den som så, men jag hade klart argumenterat för att de komiska scenerna är filmens höjdpunkt. De rena skräckelementen, om än snygga, är inte lika intressanta och jag känner att filmen hade tjänat på att gå mer åt det komiska hållet. Det är dock helt klart en sevärd film som återigen visar att Kanada är bland de mest intressanta länderna när det kommer till genrefilm rent generellt.

 

Och det där jag skrev om att köra filmen tillsammans med Medusa? Här finns så många beröringspunkter, både tematiskt men framförallt visuellt att jag bara kan säga well played till schemaläggarna! Snyggt! 3+ det som massakreras i snö... av 5 möjliga.


Ikväll kurerar jag en förkylning (sedvanligt festivalproblem!) och ser om Scream (1996). Jag tycker att ni andra ska gå och se den på stor duk 19:30 på Kino. Om ni kommer lite innan finns det ett paket med Halloween-kortfilmer 17:30 och sen blir det en hemlig Europapremiär på samma tema klockan 22:00.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards