Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - Lördag 18 jan 21:15


Regi: James Mangold

Manus: Jez Butterworth/John-Henry Butterworth/Jason Keller

Skådespelare: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment & Twentieth Century Fox

År: 2019

Längd: 152 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1950186


I början av 1960-talet dominerades racingsporten totalt av Ferrari. Samtidigt, på andra sidan pölen, hade Ford det knapert. Förslaget ges att man ska göra sig ett namn inom racing för att omlansera märket som något nytt och häftigt. Det är bara det att man inte har någon erfarenhet av att bygga racers och målet, Le Mans 24-timmarslopp, ligger bara tre månader framåt i tiden. Valet på att ta hem tävlingen för Ford faller på tidigare Le Mans-vinnaren Carroll Shelby och den minst sagt egensinnige föraren Ken Miles.


För att vara totalt ointresserad av motorsport kan jag förvånansvärt mycket om det. Det är tack vare att söndagarna under F1-säsongen var heliga för min far och soundtracket till stora delar av min barndom låter "miiiiooooooom", eller som ilskna bålgetingar som min mor kallade det. Med F1 kom även annan motorsport in i bilden så jag har blivit ofrivilligt bensinmarinerad sedan tidig ålder.


Det finns enligt mig inte särskilt många riktigt bra racingfilmer. Ford v Ferrari kommer nära, men saknar det som gjorde att 2013 års Rush fungerade så bra - pulskänslan. Ja, det är en tekniskt imponerande film när det gäller exempelvis ljud, men där den fallerar något i den grymt tajta klippning som behövs för att göra en fartig film. Racingscenerna är bra men de är inte utmärkta. Lägg därtill den väldigt långa speltiden (152 minuter) blir Ford v Ferrari en blandad upplevelse.


Matt Damon och Christian Bale fungerar dock väldigt bra i huvudrollerna, inte minst Bale som för en gångs skull inte behöver göra en amerikansk accent. Om man nu har en så pass lång speltid som man har hade jag gärna sett att lite mer fokus lades på Shelby och Miles som karaktärer, för det är just vad de är - karaktärer. Två väldigt egensinniga män som det hade varit roligt att få lära känna lite mer på djupet. Nu drunknar mycket av filmens mer finkänsliga ögonblick i motorvrål. För den som gillar motorsport kan Ford v Ferrari säkert vara ett betygssnäpp upp från min trea, men den skulle behövt lite mer bearbetning på manusstadiet för att riktigt stå ut.


Betyg: 3 miiiiiiiiom av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 12 jan 21:15

 

 

Regi: Chris Buck & Jennifer Lee

Manus: Jennifer Lee & Allison Schroeder

Skådespelare: Kristen Bell, Idina Menzel, Josh Gad mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2019

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4520988


När Arendelle skakas av en rad naturkatastrofer måste Anna och Elsa tillsammans med sina vänner resa norrut för att ta reda på vad som händer. Målet är en mytomspunnen skog deras föräldrar berättade sagor om när de var små, men som varit avskärmad från omvärlden av en ogenomtränglig dimridå i en hel generation...

 

Att Frozen (2013) skulle få en uppföljare hade ungefär lika låga odds som att snögubben Olaf inte hade diggat Ibiza. Fortfarande idag, sju år senare, ligger den trea på listan över mest inkomstbringande animerade filmer genom tiderna och Let It Go fick småbarnsföräldrar att kräkas från öronen av antalet spelningar den fick. Att det skulle ta sex år innan uppföljaren kom är dock något oväntat. De som var rätt målgrupp för första filmen är idag i åldern då "tecknat är töntigt" och frågan är om nostalgifaktorn är så hög för dem? Siffrorna från biljettförsäljningen talar sitt tydliga språk - jo, det var den. Frozen II är den mest inkomstbringande animerade filmen genom tiderna. Men är den bra?

 

Jag var inte särskilt imponerad av första filmen. Framförallt vände jag mig mot musiken som i mina öron inte hade några bra teman eller förde storyn framåt. Jag hävdar fortfarande att förutom refrängen till tidigare nämnda Let It Go så är det ett gravt överskattat soundtrack. Till del två finns det åtminstone lite större variation på musikspåret och jag måste säga att det är överlägset det förra. Här finns kanske ingen brottarhit som Let It Go, men här finns desto mer catchiga melodier och en vilja att använda musiken för att föra storyn framåt.

 

Rent berättelsemässigt är även Frozen II ganska tunn om man jämför med flertalet andra Disney-filmer. Det som räddar manuset är att man valt att ge varje större karaktär ett "definierande ögonblick" - det vill säga åtminstone en scen vardera som är så förbaskat välskriven att jag inte kan hjälpa att bli engagerad. Något förvånande är det framförallt Olafs dito som är den mest drabbande. Stort plus också för valet att inkludera Skandinaviens samer för att få den förvisso fiktiva representationen av deras kultur passande. Frozen-universumet är som bekant en Disneyfierad version av norra Skandinavien i stort och Norge i synnerhet. När bygger Disney ett Frost-land i Norge?

 

Frozen II är bättre än originalet, men inte min kopp te. Det är gott hantverk, men kommer gå in genom ena örat och ut genom andra. Underhållande för stunden och för rätt målgrupp är det säkert en höjdare.

 

Betyg: 3 Oscarsnomineringar i vardande av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 7 jan 16:30

 


Regi: Dexter Fletcher

Manus: Lee Hall

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden mfl.

Produktionsbolag: New Republic Pictures/Marv Films/Rocket Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 121 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2066051/

 

Historien om hur Reginald Dwight blev Elton John, från en medelklassbakgrund till en av världens bäst säljande artister genom tiderna. Filmen fokuserar på främst på sent 60-tal fram till sent 80-tal och visar upp ett rockliv där inte allt var succé och gåendes i dur.

 

Jag har alltid haft en slags hatkärlek till Elton John. Det beror först och främst på att min far hade exakt två kassettband i bilen när han tröttnade på radion - Dire Straits debutalbum och Elton Johns Ice On Fire. Att påstå att det inte är en av hans bättre skivor är en underdrift. Som ett resultat av söndagar i bilen med nämnda skiva på repeat har jag haft väldigt svårt för Elton Johns musik... tills jag hörde de bra skivorna han gjort.

 

Nåväl, min personliga musiksmak till trots fanns det gott om saker att se fram emot när det gällde Rocketman, inte minst eftersom Dexter Fletcher ligger bakom regin. Fletcher är en veteran bakom klappan och bara för två år sedan hyrdes han in att slutföra det årets stora rockepos, Bohemian Rhapsody (2018) efter att Bryan Singer gjort sig till persona non grata. När han dessutom får jobba med Taron Egerton i huvudrollen kan det ju inte bli fel? Mja, lite kanske.

 

Rocketman har helt klart en egen stil när det kommer till det visuella, på gott och ont. Fletcher behärskar verkligen de dramatiska scenerna, men har svårt att hitta timingen när det gäller musikalditona. Just valet att inkludera regelrätta musikalscener i den här filmen är jag inte särskilt imponerad av. Vissa av dem funkar, men många låter handlingen stanna upp lite väl länge. Det hade räckt med konsertscenerna som å andra sidan är mycket bra.

 

Medan Fletcher är ojämn i den här produktionen är Taron Egerton den riktiga stjärnan. Han trampar i princip aldrig snett och gör en väldigt känslosam tolkning av en man som helst av allt bara skulle vilja bli älskad för den han är. Det är dessutom väldigt imponerad att Egerton gör låtarna själv. Nog för att jag visste att han var en habil sångare förr, men det är ett jäkligt långt steg mellan det och att göra Elton John rättvisa. Som sångare själv kan jag säga att många av Johns låtar absolut inte är enkla att sjunga.

 

Rocketman försöker göra något lite annorlunda med rockbiografigenren och för det respekterar jag den. Det faller dock inte riktigt väl ut alla gånger och den går exempelvis inte upp mot Fletchers tidigare nämnda projekt. En fantastisk Egerton blir dock en kraft att räkna med på Oscarsgalan. Han har redan en Golden Globe för rollen.

 

Betyg: 3 still standing men av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2019 14:15

 


Regi: Jon Favreau

Manus: Jeff Nathanson

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones, Donald Glover mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6105098/

 

 Disneyklassikern från 1994 i nytappning där traditionell animation har ersatts av datoranimerade djur. Annars är det mesta sig likt. Lejonungen Simba växer upp som prins, men när hans ondsinte farbror Scar konspirerar med lejonens svurna fiender, hyenorna, att ha ihjäl kungen, Mufasa, tvingas Simba i landsflykt.

 

Det finns få filmer jag sett fler gånger än 1994 års The Lion King. Det är i min mening det närmsta perfektion som Disney någonsin kommit och en film som egentligen inte har några brister. Hur gör man en nyversion av en sådan film? Det enkla svaret är att man inte borde ha gjort det. Det fanns ingenting att förbättra och då blir en nyversion, trots helt annan teknik, tämligen onödig.

 

Därmed inte sagt att nyversionen är dålig. Den är bara mindre bra. Det mesta är lite sämre än i originalet, med vissa undantag. Ett av dessa undantag är att jag absolut föredrar Donald Glover framför Matthew Broderick som röstskådespelare till Simba som vuxen. Vi har gått från en kille som knappt kunde sjunga till en världsartist. Det märks. I övrigt är dock de flesta rollprestationer sämre än originalet. Mest betydande är det tyvärr i James Earl Jones fall. Jones, kanske världens mest igenkännbara röstskådespelare, har inte alls samma tyngd och kraft i sin reprisföreställning som Mufasa. Likaså gör Chiwetel Ejiofor ett ganska blekt intryck som Scar, rollen där Jeremy Irons verkligen briljerade 1994.

 

Musiken är, där den håller sig till originalen, fortfarande bland det bästa som skrivits till en animerad film. Tyvärr förtar den mer realistiska tonen i datoranimationens ålder mycket av den närmst surrealistiska charmen vad som händer runt om musiken som sådan. Rent visuellt är filmen, om än tekniskt utsökt, i viss mån i avsaknad av identitet och hjärta. Det märks inte minst med ansiktsuttrycken. Det finns en anledning till att antropomorfa djurkaraktärer oftast funkar bättre i traditionell animerad form och det är att det går att arbeta med minspel på ett mycket häftigare sätt. Som allra tydligast märks det i den extremt avskalade versionen av Scars paradnummer Be Prepared! som gått från att vara en mer eller mindre subtil känga till totalitarianstisk estetik (marscherande hyenor, färgsättning etc) till att bli något närmre av något de kände att de var tvugna att ha med.

 

The Lion King i 2019 års version är trots min kritik en bra film. Frågan är bara varför du ska se en bra film när originalet fortfarande är fantastiskt? När filmen hittar rätt gör den det med råge, men det här känns mest som en cynisk cash grab.

 

Betyg: 3+ trots halvsågningen av 5 möjliga

 

Av Ulf - 10 november 2019 17:36


Regi: Jim Mickle

Manus: Gregory Weidman & Geoffrey Tock

Skådespelare: Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Michael C. Hall mfl.

Produktionsbolag: 42/Automatik/Belladonna Productions mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8110640/

 

Philadelphia 1988. Locke är en patrullerande polis med ambitioner om att bli kriminalare. Under en helg förändras hans liv dock för alltid när han blir inblandad i en serie bisarra mord. Trots att han har ihjäl den misstänkta gärningspersonen är det något som inte riktigt stämmer. Varför vet hon så mycket om honom och hans fru? Och hur i helsike lyckas hon dyka upp igen, nio år senare, utan en skråma på kroppen, för att börja mörda igen?

 

In The Shadow Of The Moon är, precis som sin huvudkaraktär, ambitiös. Att skildra en mordutredning där morden inträffar vart nionde år ställer stora krav på manuslogik och kontinuitet. Gregory Weidman & Geoffrey Tock lyckas ganska väl med ovanstående i sitt manus. Det största problemet är att de också ganska ofta målar in sig i hörn som de bara kan förklara och ta sig ur med hjälp av tämligen stereotypa lösningar.

 

Det som funkar rakt igenom är dock Jim Mickles regi. Mickle har visat förr att han kan hantera karaktärsdrivna och hårdkokta berättelser och även om In The Shadow Of The Moon i mångt om mycket är en konceptuell science fiction-rulle i skepnad av en standardthriller lyckas Mickle ändå få mig att bry mig om karaktärerna. Det ständigt fuktiga och dimmiga Philadelphia utgör en perfekt backdrop till historien, men trots detta är det något som gör att den här filmen inte lyfter. Den har en väldigt lovande start, bra skådespelare och en intressant (om än förutsägbar) premiss. Vad den inte riktigt har är det lilla extra som lyfter en film från att vara kompetent underhållning till något större. För genrediggare är det dock absolut värt att kolla in. Förvänta dig inte för mycket bara.

 

Betyg: 3 mörka och stormiga nätter


Av Ulf - 7 november 2019 20:45

 


Regi: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Manus: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Skådespelare: Shia LaBeouf, Dakota Johnson, Zack Gottsagen mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/1993/Lucky Treehouse mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4364194/

 

Zak har på krokiga vägar fastnat på ett äldreboende trots att han är en 22-årig man med Downs syndrom. Alla, inklusive Zak, inser att det inte är rätt miljö för honom och när han lyckas rymma har han bara en sak i tankarna - att kunna ta sig till sin hjältes, The Salt Water Redneck, wrestlingskola. På vägen träffar han Tyler, som behöver fly av en helt annan anledning och en märklig vänskap tar sin början.

 

Avdelning "söta filmer 1a" hade man utan större problem kunnat passa in The Peanut Butter Falcon i. Med titeln och åtminstone en bihandling om den ädla konstformen wrestling var jag dock tvungen att se den. Shia LaBeouf fortsätter sin märkliga karriär med rollen som Tyler. LeBeouf rör sig ledig mellan allt från blockbusters till art films och är en grymt underskattad skådespelare. Han gör väldigt bra ifrån sig i rollen som Tyler, men den som äger varenda scen är dock Zack Gottsagen i rollen som Zak. Det är inte så konstigt i och med att filmen är skriven runt honom som personlighet. Regissörerna träffade Gottsagen på ett läger för ungdomar med Downs syndrom där han uttryckte sin vilja att bli filmstjärna. Feelgoodgudarna log mot produktionen och Zacks önskan blev sann. You can't make shit like that up!

 

Överhuvudtaget är det imponerande skådespelare man fått med även i mindre biroller. Bruce Dern, Jon Bernthal och John Hawkes skymtar alla förbi i mer eller mindre betydande roller. För wrestlingfansen är det värt att notera att även Jake Roberts och Mick Foley gör biroller. Den enda som jag tyvärr inte tål i den här produktionen är Dakota Johnson. Jag tänkte att hennes taskiga skådespel jag sett henne stå för innan i mångt om mycket berodde på brister i manus och regi, men det här, något av det med mest kvalitet jag sett henne i, visar att det inte var där skon klämde. Hon är helt enkelt usel.

 

Manuset landar lite på den väl sockersöta sidan ibland, men är i regel bra. Utöver Zack Gottsagen finns det dock ingenting som riktigt lyfter den här filmen. Det är en väldigt kompetent gjord film som underhåller och värmer för stunden i novembermörkret, men inget jag kommer komma ihåg särskilt länge. Något så ovanligt som en slit-och-släng-film med kvalitet, vilket inte är fy skam det heller.

 

Betyg: 3+ jordnötssmörsbrottare av 5 möjliga

Av Ulf - 17 oktober 2019 18:24

 


Regi: Abe Forsythe

Manus: Abe Forsythe

Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl.

Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment

År: 2019

Längd: 93 min

Land: Storbritannien/Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7390588/


Den misslyckade musikern Dave drömmer fortfarande om att hans gamla band (som inte finns längre) ska slå igenom. När han blir dumpad av sin flickvän och tvingas flytta in hos sin syster verkar allt hopplöst. En dag följer han sin systerson till skolan och får se dagisfröken Miss Caroline. Snart har han skrivit upp sig som frivillig att följa med på en skolresa med klassen. Det är kort sagt ett jäkligt illa valt tillfälle för en zombieapokalyps att slå till!


För den som arbetat med pedagogiskt arbete i någon form finns det få saker som får det att ila längs ryggraden som orden "utflykt" eller "skolresa". Att ha ansvar för ett trettiotal personer som helst av allt skulle vilja utforska platsen man åkt till på egen hand är minst sagt uttröttande. Jag kan verkligen känna med Dave och Caroline trots att jag hitintills har sluppit zombies på mina exkursioner.


Little Monsters tar ett tämligen fräscht grepp om de odöda i och med sin genremix mellan romantisk komedi och zombierulle. Komedier om zombies har vi haft både på kors och tvärs, men det är sällan det blandas upp med en kärlekshistoria också. Det gör att Little Monsters står ut i en väldigt överbefolkad genre. Mycket är också tack vare Lupita Nyong'o som likt alltid går in i sin roll med allt hon har. Hennes blandning av Julie Andrews och badass här är väldigt tilltalande. Hon har dessutom bra kemi med Alexander England i rollen som Dave.


Idén är rolig, skådespelarna bra, men manuset är tyvärr ganska ojämnt. Det finns scener och dialog här som är förbannat jäkla rolig och som fick mig att skratta högt flertalet gånger. När filmen väl etablerat sig finns här dessvärre också perioder där tempot går ner och det blir lite väl sockersött för undertecknad. Om du vill se en annorlunda zombiefilm är dock Little Monsters ett bra val och Lupita Nyong'o spelar alltid skjortan av de flesta.


Betyg: 3+ sweet Carolines av 5 möjliga

Av Ulf - 4 oktober 2019 12:30


FFF Dag 7: Spanska tidsloopar och världens mest misslyckade zombie

 

Efter snart en vecka utan att vara hemma mer för sömn och mat fick jag inse min organisationsbegränsning och skippa kvällens sista film, Bliss (2019). Den avgörande faktorn var när jag fick dricka morgonkaffe ur hemmets enda rena kärl - en blomkruka. 

 

Innan jag började sanera drängstugan hann jag dock iväg för att se spanska science fiction dramakomedin The Incredible Shrinking Wknd (2019)

 

 

 

Alba åker på en weekendresa upp till sin föräldrars stuga i bergen tillsammans med sin pojkvän och deras gemensamma vänner. Strax under 30 år gammal förväntas Alba ha full koll på sitt liv, vilket hennes vänner tycks ha, men istället lever hon för fester och dagen som sådan. Hennes ansvarslösa leverne ställs dock på sin spets då hon utan synbar anledning tycks hamna i en tidsloop där hon återupplever samma förstadag på resan om och om igen. Som inte det vore jobbigt nog verkar loopen dessutom blir kortare och kortare för varje gång...

 

Science fiction och tidsparadoxer är sängkamrater sedan gammalt och jag älskar konceptet. En välgjord tidsloop/paradox får dig att tänka utanför inkörda banor och även om de allt som oftast inte håller för närmre granskning sätter de åtminstone igång de grå. The Incredible Shrinking Wknd är en fullständigt kompetent tidsparadox till film, men innehåller inte särskilt mycket att skriva hem om heller.

 

Framförallt är det karaktärerna jag irriterar mig på, eller framförallt Alba. Vi har alla den där vännen i bekantskapskretsen som vi tycker om men inte riktigt kan räkna med eller lita på. Alba är den vännen i kubik. De flesta människor man stöter på med det här särdraget har åtminstone den goda smaken att be om ursäkt för sin brist på agerande eller försöka bättre nästa gång. Förutom i filmens avslutande 20 minuter eller så är Alba helt oförstående för varför hennes vänner verkar tröttnat på hennes fuck ups. Det gör att karaktärsutvecklingen kommer igång för sent och då är Alba redan mest påfrestande. Här finns roliga scener och manuset är ganska välskrivet, men jag kommer knappast se om eller rekommendera filmen till någon. 2+ tidslooper på spanska av 5 möjliga.

 

 

 

Samtidigt som jag stod och slabbade med disken kollade jag in den sydkoreanska zombiekomedin The Odd Family: Zombie On Sale (2019). När ett läkemedelsföretag av misstag skapar en zombie har man dessutom oturen att den nyligen odöde rymmer från labbet. Det är dock inte en särskilt kompetent zombie det handlar om och han blir snart tillfångatagen av den något udda familjen Park. När familjens patriark upptäcker att ett bett ifrån zombien inte dödat honom utan snarare gjort att han ser 20 år yngre ut föds en affärsidé.

 

The Odd Family liknar inte någon annan zombiefilm du sett. Zombien ifråga, döpt till Jjong-Bi (läs det högt...) av familjens dotter, kan vara den mest misslyckade odöding jag sett på film och det är här mycket av filmens komik kommer ifrån. Rent strukturellt är jag inte riktigt vän med manuset dock. Väldigt få komedier behöver vara över 90 minuter och Jjong-Bis äventyr blir något enahanda efter ett tag. När den är rolig är den dock förbannat rolig och filmen bjöd mig på flera gapflabb. Den är ojämn, men om du är på rätt humör för någon genomlöjligt men ändå ganska smart under ytan kan det här vara något för dig. Ganska många av skämten far dock rakt över huvudet på mig som västerlänning och The Odd Family är ytterligare ett bevis på det gamla påståendet att komik är kulturellt betingat. 3 salladshuvudsätande odödingar av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in The Last To See Them från soffan och förflyttar mig sen till Filmstaden för det psykologiska dramat Swallow 19:30 för att avsluta kvällen på Kino med japanska Mankiri (med regissörsbesök!) 22:30.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se