Direktlänk till inlägg 30 september 2018

FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

Av Ulf - Söndag 30 sept 22:00


FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

 

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

 


Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

 

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.


 

 

   

 

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

 

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

 

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

 

 

 

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

 

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

 

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

 


Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - Söndag 25 nov 12:02


  Även om Yoda har rätt i sitt uttalande måste Skitfinkultur pausa någon eller några veckor. Kort sagt är min hälsa nu så pass dålig att jag inte kan fokusera på film annat än för att ta mig igenom dem. När detta ändras återvänder jag som vanlig...

Av Ulf - Söndag 18 nov 09:05


    Regi: Bradley Cooper Manus: Bradley Cooper/Eric Roth/Will Fetters (baserat på tre tidigare versioner) Skådespelare: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott mfl. Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures/Live Nation Productions/MGM mfl. ...

Av Ulf - Fredag 16 nov 22:08


    Regi: Duncan Skiles Manus: Christopher Ford Skådespelare: Charlie Plummer, Dylan McDermott , Madisen Beaty mfl. Produktionsbolag: End Cue År: 2018 Längd: 110 min Land: USA Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15 IMDB: http...

Av Ulf - Måndag 12 nov 22:15


    Regi: Shane Black Manus: Fred Dekker & Shane Black Skådespelare: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Jacob Tremblay mfl. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox/Davis Entertainment/TSG Entertainment mfl. År: 2018 Längd: 107 min Land:...

Av Ulf - Fredag 9 nov 20:16


      Regi: Mike Flanagan Manus: Mike Flanagan (baserat på Shirley Jacksons roman) Medverkande: Michiel Huisman, Carla Gugino, Oliver Jackson-Cohen mfl. Produktionsbolag: Amblin Television/Paramount Television År: 2018 Längd:  cirka...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< September 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se