FFF 2020 Dag 4: Klimakteriekatoliker och indonesiska spökligheter

Det kanske må vara lite orättvist, men i princip alla polska filmer jag sett behandlar ett av två ämnen - kyrkan och/eller andra världskriget. Jag hade inte fel den här gången heller om den här festivalens polska bidrag, Marygoround (2020).

Maria lever ett tämligen ensamt liv där hon arbetar i den lokala matvarubutiken och sen går hem till sin samling Jungfru Maria-statyetter. Faktum är att hon är så pass hängiven katolik att hon brukar bära en av dem med sig vart hon än går. Hennes lägenhet får dock lite liv i sig tack vare sin inneboende systerdotter Helena. Helena är motsatsen till sin moster - utåtriktad och ständigt ute på fester och tillställningar. Marias sociala liv för däremot en tynande tillvaro och när hon nu är på väg in i klimakteriet funderar hon över om hon missat en fundamental del av livet - hon är fortfarande oskuld vid 50 års ålder.

Japp... alltså, kyrka och sexualitet den här gången då. Nej, nu är jag lite orättvis. Daria Woszeks långfilmsdebut som regissör har definitivt potential, inte minst när den kommer från det konservativa Polen, men lyckas inte hålla mitt intresse uppe berättelsen igenom. Mycket av problemet ligger i stämningen. Det är så förbaskat grått och trist och scenografin liknar en minimalists våta dröm. Grazyna Misiorowska gör en bra roll som Maria och har några ganska kul scener gällande sitt sentida sexuella uppvaknande. Men det är något med Marygoround som gör att den aldrig riktigt lyfter. Passande nog känns filmen som att den, precis som Maria, går och väntar på något. När detta "något" väl kommer är det i ett stilbrott som tyvärr inte funkar alls. 

Trots min kritik ovan har filmen sina stunder. Fotot (här viktigt att särskilja från scenografin) är snyggt och slutpoängen som filmen gör är värd att vänta på. Det finns dock mycket borttappad potential på vägen. Synd... ja, inte "synd" men... äh, ni fattar. Betyg: 2+ svårflörtade damer av 5 möjliga

Jag skippade att se om Ginger Snaps (2000) för jag inte vet vilken gång i ordningen. Se den om du inte sett den dock. Det är en modern kultklassiker av en anledning. Nej, istället blev Halloween-kvällens andra film för mig den indonesiska spökhistorien The Queen Of Black Magic (2019).

Hanif återvänder till det barnhem på den indonesiska landsbygden där han växte upp. Han och familjen ska träffa Hanifs barndomsvänner där eftersom föreståndaren blivit allvarligt sjuk. Snart börjar dock märkliga saker hända i det ensligt belägna huset. Någon eller något vill inte att de ska ta sig därifrån och ser till att de alltid hamnar på samma ställe igen om de försöker fly. Någon eller något vill ha hämnd...

Indonesisk folklore tillhör någon av världens mest originella. Jag har tidigare stött på den i andra skräckfilmer och där de flesta kulturer har tämligen liknande väsen och spöken sticker den indonesiska verkligen ut. För diggare av spökhistorier som vill ha något som ligger lite utanför det vi i väst är vana vid rekommenderar jag den indonesiska berättartraditionen. Kimo Stamboels nyinspelning av den här (tydligen) klassiska indonesiska skräckfilmen tar lite tid på sig för att komma igång, men sen är det plattan i mattan med insektsinvasioner i kroppar, do-it-yourself-plastikkirurgi och så, så många döda barn.

The Queen Of Black Magic lägger inga fingrar emellan och specialeffekterna är ofta både äckliga och välgjorda. Den aspekten av filmen är på topp. Manuset är tyvärr sisådär. Hämndaktionen mot familjerna känns ganska långsökt då den i mångt om mycket bygger på ett missförstånd eller brist på information. Dessutom gör filmens långsamma upptakt att dess andra halva känns något stressad. Det blir ett slags tonskifte som inte riktigt funkar.

Mest av allt påminner mig den här filmen om en blodigare variant av alla skräckfilmer om övernaturligheter som kom från USA på 90-talet. Inget fel med det dock. Det här är, om inte smart, klassisk skräck 1a och ibland är det det enda som behövs. Betyg: 3 förbaskade drottningar av 5 möjliga.

Idag avslutar jag festivalen med att se den japanska Woman Of The Photographs (2020) och den italienska Darkness (2020). Tyvärr missar jag avslutningsfilmen på Kino, men för er som kan gå rekommenderar jag att ni ser den kanadensiska PG: Psycho Goreman (2000) och tackar av festivalgeneral Maritte efter tre framgångsrika år som festivalens starka kvinna. Det är hon väl värd!