FFF 2013 dag 1: Den vackra staden där alla är från Düsseldorf

Lund är en förbaskat vacker stad, tänker jag när jag står i det lätta duggregnet på Filmstadens innergård. Givetvis finns här de månghundraåriga byggnaderna, parkerna och torgen, men vad jag främst tänker på den här septemberkvällen är människorna. Runt mig skrider allsköns vackra kvinnor och män omkring och jag fylls av en varm känsla av samhörighet. Inte nödvändigtvis med det bildmässigt vackra folket utan det bildmässigt vackra folkets bildning när jag hör vad de pratar om. I biosalongen några minuter senare hör jag hur sällskapet till vänster om mig diskuterar Magic The Gatherings senaste expansion och de till höger om mig försöker med en kombination av tyska och engelska förklara för en tredje att de är här från Düsseldorf. Düsseldorf  verkar för övrigt ha smyginvaderat Lund den här veckan. Jag mötte inte mindre än tre (!) personer från den tyska staden igår - oberoende av varandra. Düsseldorf über alles? På FFF skulle det inte förvåna mig. Jag är tillbaka på Fantastisk Filmfestival. Jag är hemma.

   Att ta bilder på en folkmassa i rörelse med en mobilkamera är ingen hit

Dagen började annars på typiskt festivalmanér. Pressackrediteringen skulle hämtas ut, men tekniska svårigheter med skrivaren gjorde att jag troligen har festivalens enda ”muppkort” signerat av herr Barrander själv. Efter en välbehövlig eftermiddagslur var det sen dags för första filmen, The World’s End  (2013) – en film som festivalledningen kämpat för att få till festivalen i sju månader. Jag kan meddela att de sju månaderna var värt ansträngningen. The World’s End inleder nämligen festivalen med en sopren femma.

Som så många redan har misstänkt visade jag mig vara en mupp

Edgar Wrights avslutande del i den löst sammansatta Cornetto-trilogin är något av det roligaste jag sett i år. Simon Pegg och Nick Frost innehar givetvis huvudrollerna även i denna film och speciellt Pegg gör en av sina bästa roller i karriären. Handlingen tar sin början med hur Gary King (Pegg) minns tillbaka till dagen han och hans polare tog studenten och försökte sig på en legendarisk pubrunda med tolv stopp och lika många pints. Drygt 20 år senare försöker Gary samla ihop gänget igen för att klara av rundan, men vad ingen har räknat med är att den sömniga lilla småstad de återvänder till står i centrum för en av de största händelserna i världshistorien…

Jag älskade Shaun Of The Dead (2004) och även om jag inte tyckte att Hot Fuzz (2007) höll riktigt samma klass var även den rullen njutbar. The World’s End slår dock en homerun som till och med seglar förbi den förstnämnda. Jag tror det beror mycket på personlig igenkänning. Det är klart, jag har aldrig varit en fuck-up av Gary Kings kaliber, men jag var också killen med Sisters Of Mercy-tröjor i gymnasiet och lever fortfarande i viss mån på jakt efter mina drömmar. Karaktären Gary King är en version av mig själv dragen till sin spets och gångad med tusen. Jag är av övertygelsen att om vi en dag helt plötsligt ändrar våra drömmar eller ambitioner tvärt så var de inte riktiga till att börja med. Det finns visserligen en tid då man måste växa upp, men hur du gör det och vilken person du blir eller förblir är upp till dig. Det är mycket det temat som The World’s End tar upp – vem du var när du var 17 och vem du har blivit när du är 35. Om man är riktigt ärlig är det oftast de saker som gjorde en lycklig då det som gör en lycklig även nu. Jag tror det är det som Edgar Wright menade när han i sin videohälsning innan filmen sa att The World’s End var en personlig film. Det märks verkligen att han lade själ och hjärta i den och när en regissör gör det blir det också oftast en fantastisk film.

Usch, vad seriöst och tungt det lät! I allt mitt egenfilosofiska svammel får jag inte glömma att poängtera att The World’s End är en komedi, men det är en komedi med hjärta. För oss som gillar science fiction är det också en högtidsstund. Wright har i de tidigare filmerna i Cornetto-trilogin fått oss att se zombie- och polisfilmer på nya sätt. The World’s End är hans bidrag till science fiction-genren. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom det är en väldig överraskning när filmens vändpunkt inträffar. Vad jag däremot kan och ska göra är att ge The World’s End 5 Cornettos av 5 möjliga

Med en heroisk vänsterlyra fångade den ädle recensenten sin kvällsvard från festivalgeneralens kalla, kalla hand 

Innan The World’s End visades kortfilmen Snails In Space (ursäktar eventuellt fel på titeln). Som diggare av leranimationer sedan Pingu förgyllde min barndoms-tv blev jag mycket glatt överraskad av historien om den lilla snigeln som finner sig på ett rymdskepp med självaste Adolf Hitler som pilot. Hitler, som lurat i rymden i 65 år, använder sniglarna som mat till sin hund. När den gamle führern bestämmer sig för att inleda sitt återtåg mot Jorden bestämmer sig sniglarna för att stoppa missilen han tänker skjuta iväg. Mellan dem och knappen för att avbryta avfyrningen finns dock en mycket hungrig hund.

Snails In Space är en mycket charmig kortfilm som jag hoppas kommer få större spridning än bara i festivalkretsar. Kortfilmerna förra året var överlag väldigt bra, och årets festival vilar inte på hanen för att bräcka detta. Tyvärr utgick kvällens andra kortfilm, den fantastiskt betitlade Angst, Piss & Shit, på grund av en korrupt datafil. Tråkigt, men förhoppningsvis kommer festivalledningen hinna få en hel kopia innan festivalens slut.

Vinjetterna till festivalen har alltid varit intressanta att se och så även i år. Det märks att FFF slår ett slag för kvinnliga genrefilmskapare i år, inte minst med kortfilmspaketet från den amerikanska organisationen och filmfestivalen Viscera. På tisdag visas elva av deras främsta kortfilmer i ett kortfilmspaket på Kino. Den nämnda vinjetten tar till fasta på det kvinnliga temat med en liten historia om prinsessan Leia (ja, den Leia) som ”odlar” fram kvinnliga genreikoner ur krukor på Månen. Skumt? Typiskt FFF? Kul? Jakande svar på alla tre frågor.

Jag kommer missa en hel del av kortfilmerna i år på grund av mitt krävande schema utöver festivalen. Det är synd, för FFF är ett av få outlets för bra kortfilm vi har tillgång till här i landet. Det och internet, såklart, men att se dessa alster på duk är oftast mycket roligare än att se dem på halvdanna klipp från YouTube.

Kvällens andra långfilm var Paul Houghs The Human Race (2013). 80 personer vaknar upp i vad som ser ut som en vanlig småstad. Ingen vet hur de kom dit, men i sina huvuden hör de en rad olika regler som kan sammanfattas med en: ”ni måste tävla, annars dör ni”. Exakt vad tävlingen går ut på, annat än att hålla sig i konstant rörelse, vet varken vi eller deltagarna. En sak står däremot klar – det kan bara finnas en vinnare.

The Human Race är lite av en ohelig allians mellan Cube (1997) och Battle Royale (2000). Det finns någon typ av överintelligens som pushar deltagarna, men om denna är mänsklig, gudomlig (vilket en karaktär tror) eller något helt annat lämnas upp till tittaren... åtminstone tills slutet. Det som gör The Human Race intressant är filmens karaktärer. Vår protagonist är en enbent krigsveteran, vilket inte är en man som man skulle satsat pengar på i ett lopp där det handlar om att ta sig fram snabbt. Två andra karaktärer är döva och mycket av filmens dialog sker på teckenspråk, textat på skärmen för oss som inte kan det. Beslutet att göra två av filmens karaktärer döva och göra dem till ordentliga karaktärer och inte bara ”vi behöver en döv kille och tjej” applåderas. I likhet med exempelvis Battle Royale är också The Human Race rejält brutal. Inget för den äckelmagade alltså. Det är en ganska ojämn resa vi bjuds på och jag har svårt att sätta ett rättvist betyg på den här rullen. Å ena sidan gillar jag den skarpt för att den är så pass osentimental som den är och låter de traditionellt osannolika vara hjältar, å andra sidan målar filmen in sig i ett hörn och slutet blir lite väl simpelt. Eftersom jag dock hellre friar än fäller blir det 4- exploderande huvuden av 5 möjliga till The Human Race.

Ikväll ser jag hela programmet på Kino om jag kan hålla mig vaken. Annars de tre första rullarna. Ny rapport imorgon.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...