Inlägg publicerade under kategorin FFF 2013

Av Ulf - 6 oktober 2013 14:33

 


FFF 2013: Vinnare, statistik och avslutning


Innan visningen av The Congress igår hölls även avslutningsceremonin med tillhörande prisutdelningar. Fantastisk Filmfestival är en av deltävlingarna i filmpriset Méliès d'Or, där varje år ett pris för bästa långfilm och ett för bästa kortfilm utdelas. Syftet med Méliès d'Or är att främja europeisk film och framhäva dess kvalitet och originalitet. Priset som delas ut på de enskilda festivalerna kallas för Méliès d'Argent och följande filmer var nominerade i Lund i år:

 

Långfilm

 

Dark Touch (Frankrike/Irland/Sverige, 2013)

Love Eternal (Irland, 2013)

The Machine (Storbritannien, 2013)

Chimères (Schweiz, 2013)

A Field In England (Storbritannien, 2013)

Stalled (Storbritannien, 2013)

 

Kortfilm

 

Memorium (Frankrike, 2012)

M.O (Tjeckien, 2012)

Our Name Is Michael Morgan (Storbritannien, 2012)

Sub (Spanien, 2012)

The Girl With The Mechanical Maiden (Irland, 2012)

The Life Of Death (Holland, 2012)

 

Juryn för Méliès d'Argent bestod av Alexander Dunerfors, chefredaktör på MovieZine.se (hej, ge mig jobb lite snabbt?), Julia Jarl, festivalchef för BUFF Filmfestival i Malmö samt Henrik Möller, blivande legendarisk filmmakare från Malmö. De tre eminenta jurymedlemmarna gav kortfilmspriset till den tjeckiska M.O och långfilmspriset till brittiska Stalled.

 

FFF har även sitt eget pris, Sirenen, som inte har restriktionerna att de nominerade filmerna måste vara från Europa. Juryn för denna internationella tävling bestod av Brontis Jodorowsky, skådespelare och son till berömde filmskaparen Alejandro Jodorowsky, Shannon Lark, amerikansk filmskapare och förgrundsfigur för filmfestivalen Viscera, samt Maria Reinup, estländsk filmskapare och festivalchef för Hapsaalu skräck- och fantasyfestival samt programchef för Black Night Film Festival. Juryn hade följande filmer att välja mellan:

 

Big Bad Wolves (Israel, 2013)

The Battery (USA, 2012)

Borgman (Holland, 2013)

Doomsdays (USA, 2013)

Mars et Avril (Kanada, 2012)

Cheap Thrills (USA, 2013)

Talaash (Indien, 2012)

 

Av dessa filmer gick Sirenen till holländska Borgman och min personliga favorit av de nominerade, Big Bad Wolves, fick ett hedersomnämnande.

 

Alla filmer på festivalen betygssätts också av publiken för att räkna ut vilken film som var mest omtyckt av besökarna. You're Next (2011) knep priset för bästa långfilm och Death Of A Shadow (2012) tog hem kortfilmspriset.

 

 

 

Skitfint pris

 

Skitfinkultur vill ju inte vara sämre än de två jurypanelerna och har därför inrättat (så sent som idag) sitt eget pris för filmerna på FFF, ett så kallat Skitfint pris. Troligtvis kommer jag inte få tag i några vinnare för att meddela saken, men det är mitt lilla sätt att visa uppskattning för film som jag tycker borde prisas av en eller annan anledning. Priserna för 2013 års festival grundar sig på de filmer jag sett. Jag missade tre långfilmer under årets festival och desto fler kortfilmer. Alltså är allt jag sett nominerat.

 

Best Short Film: Death Of A Shadow

Best Visual Effects: The Machine

Best Original Song Or Cover: Mind The Gap - Looking for the magic (You're Next)

Best Original Score: Big Bad Wolves (Haim Frank Ilfman)

Best Art Direction: Rurouni Kenshin

Best Editing: Rurouni Kenshin

Best Cinematography: The Congress

Best Adapted Screenplay: The Congress (Stanislaw Lem, "The Futurological Congress" adapted by Ari Folman)

Best Original Screenplay: OXV: The Manual (Darren Paul Fisher)

Best Directing: Big Bad Wolves (Aharon Keshales & Navot Papushado)

Best Supporting Actress: Much Ado About Nothing(Amy Acker)

Best Leading Actress: The Congress (Robin Wright)

Best Supporting Actor: Big Bad Wolves (Tzahi Grad)

Best Leading Actor: Borgman (Jan Bijovet)
Best Picture: The Congress

 

 

Betygsstatistik

 

5

 

The Congress

The World's End

OXV: The Manual

Hentai Kamen

Big Bad Wolves

 

4

 

The Human Race

The Machine

Zero Charisma

The Battery

Rurouni Kenshin

Doomsdays

Fresh Meat

Borgman

We Are What We Are

You're Next

 

3

 

Hell Baby

Sweet Vengeance

Tulpa

Byzantium

May I Kill U?

Cheap Thrills

Much Ado About Nothing

Sharknado

 

2

 

I Declare War

The Tower

Hammer Of The Gods

Stalled

Chimères

 

 

1

 

Mars et Avril

Chastity Bites

A Field In England

 

 

0

 

Dark Touch

 


 




FIN!  

Av Ulf - 6 oktober 2013 14:00

 


FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena


Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

 

 

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

 

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

 

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

 

 

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

 

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

 

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

 

 

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.


 

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

 

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

 

 

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

 

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

 

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

 

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

 

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

 

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

Av Ulf - 5 oktober 2013 10:49

 

FFF 2013 dag 9: Tornados med tänder, briljant thriller och otåliga toalettköer

 

Jag knackade tydligen inte tillräckligt hårt i träet eller strödde inte tillräckligt mycket salt bakom ryggen. Festivalsjukan, den som alltid drabbar mig under filmfestivaler, slog till med full kraft igår. Därför stannade jag hemma och såg extrainsatta Sharknado (2013) från soffan.

 

 

Sharknado är en av åtskilliga mördarhajfilmer som fullkomligen käkat upp (höhö) marknaden de senaste åren. Det som Sharknado gör annorlunda än merparten av sina konkurrenter är att den inte bara försöker vara flams och trams utan även presentera åtminstone godtagbara karaktärer. Ian Ziering (mest känd från Beverly Hills 90210) spelar surfingmästaren Fin. Fin och hans vänner hamnar mitt i den värsta stormen i mannaminne och för att göra saken än värre har ovädret lockat hundratals hajar till strandbrynet. Nu måste Fin nå sin exfru och sina barn, samtidigt som han och polarna duckar för hajar - både från vattnet och från luften.

 

Sharknado är kul. Det finns nog ingen som såg den här filmen och förväntade sig ett mästerverk, men underhållande är den. Det faktum att den försöker att tona ner galenskaperna fram tills att hajarna börjar regna från skyn gör att den inte blir lika utstuderat löjlig som exempelvis den tidigare recenserade Sharktopus (2010). Underhållning utan större tuggmotstånd (seriöst, vaknade jag i Göteborg idag?!) att se en regnig söndag. 3 flygande biologiska dödsmaskiner av 5 möjliga.

 

 

Om Sharknado var ren underhållning var den israeliska thrillern Big Bad Wolves (2013) nästan plågsamt bra. En serie bestialiska mord på småflickor leder en polis till att misshandla en misstänkt gärningsman. När detta filmas och läggs ut på nätet finner sig polismannen, Miki, snart utan ett jobb. Tillsammans med ett av mordoffrens far, Gidi, sluter Miki en ohelig allians att fortsätta "förhöret" av den huvudmisstänkte mannen. Frågan är bara vem som är mest psykopatisk av dem?

 

Hårdkokt, spännande, rolig; Big Bad Wolves är bland det absolut bästa jag sett på årets festival. En mycket välspelad film med många av Israels största skådespelare i rollerna, tät stämning och ett soundtrack att dö för. Som ni märker är jag full av beundran för Big Bad Wolves. En av regissörerna, Navot Papushado, är på plats i Lund och berättade att filmen nyligen vann fem priser motsvarande Guldbaggegalan i Israel. Det här kommer mycket möjligt bli Israels Oscarsbidrag från i år och förhoppningsvis kommer jag få en intervju med herr Papushado senare idag. Mer om filmen då! 5 i de israeliska bergen kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med brittiska zombiekomedin Stalled (2013). En vaktmästare blir instängd på damtoaletten under pågående zombieapokalyps. Hur ska han ta sig ut från världens mest rödfärgade julfest?

 

Efter urladdningen som var Big Bad Wolves var det ganska svårt att ladda om. Samtidigt pågick en avslutningsfest för festivalen så visningen var inte särskilt välbesökt heller. Hur som helst är Stalled en helt okej komedi som gör en take på temat att vara instängd i ett mycket begränsat utrymme, men att det ändå är bättre än alternativet. Ett tämligen roligt manus, skådespelarinsatser som är helt okej, men till syvende och sist inget att skriva hem om. 2+ toalettbåsromantik av 5 möjliga.

 

Kvällens första kortfilm var den ganska typiska, men mycket tekniskt kompetenta, spanska zombierullen Horizon (2012). En mor och dotter färdas genom ett postapokalyptiskt landskap för att nå fram till en gruva där kanske pappan finns. Snygga zombies, typisk story.

 

Då var kvällens andra kortfilm, Sub (2012), mer originell. En afrikansk invandrare i Europa får byråkratiska problem när hennes chip för undertexter inte kan aktiveras. Det är alltså undertexter i dagliga livet vi talar om. Tänk som en teknologisk Babbelfisk (jag förväntar mig att ni förstår den referensen). Intressant idé, men utförandet hade kunnat vara bättre.

 

Ikväll avslutar jag festivalen med vampyrer, animation och Joss Whedon.

Av Ulf - 4 oktober 2013 15:56

 

FFF 2013 dag 8: Smutsiga holländare, pestopirog och vadslagning på hög nivå


Jag har kommit in i en behaglig lunk med lärarjobb, tupplur på soffan och en kväll fullspäckad med film. Jag sörjer lite att det snart är över för det här året, men laddar inför nästa stora grej på bloggen. Vad den är tänker jag inte avslöja, men det kommer krävas en jäkla massa jobb och blir troligen inte klar förrän i december. Nåja, den som lever får se.

 

Gårdagen började med en film som jag funderat på om jag verkligen skulle se. Beskrivningen i festivalkatalogen av den holländska Borgman (2013) var ganska kortfattad i all sin förvirring. Efter att ha sett filmen måste jag dock erkänna att jag troligen inte kan beskriva filmen bättre själv.

 

 

Borgman tar sin början med att en man vaknar upp i sin jordhåla i skogen. Han inser att någon är ute efter honom och flyr därför in mot ett närliggande samhälle. Han är smutsig och vill desperat ha ett bad. Det finns av förklarliga skäl inte någon som vill släppa in en hemlös man som ser ut som han kunde vara en sektledare, men till sist förbarmar sig en trebarnsmor sig över främlingen. Det blir början på en mycket säregen och skrämmande relation mellan Camiel Borgman och hans nya välgörare.

 

Oj, vad jag hörde många arga och elaka ord om den här filmen när jag gick ut från salongen! Den var obegriplig! Den var för långsam! Den var tråkig! Jag håller absolut inte med. Borgman är förvisso en långsam film, men den liknar inte något du sett tidigare. Jag påmindes om min stora favorit, David Lynch, under långa delar av filmen. Jan Bijvoet är underbart obehaglig i huvudrollen och hela filmen har en krypande, suggestiv känsla över sig. Att den skulle vara obegriplig håller jag inte heller med om. Den är utmanande, ja, och jag kommer säkert få se om den innan jag förstår hela handlingsförloppet, men i motsats till de "skumma" filmer jag sågat under veckan har Borgman en handling. Det är en inte en perfekt film (här finns exempelvis att jobba på när det gäller klippning och kameraarbete), men det är definitivt en unik film. 4 smutsiga holländare av 5 möjliga.

 

 

Kvällens andra film var inte lika utmanande eller skoj. Dark Touch (2013) är en amatörmässig skräckfilm enligt standardmodellen onda-barn-gör-onda-saker-men-är-egentligen-inte-så-onda-utan-mest-ledsna. Niamh är den enda överlevande från en brandkatastrof där resten av hennes familj dog. Några av familjens vänner adopterar Niamh tills vidare, men snart börjar märkliga saker ske även i deras hus.

 

Okej, om ni trots allt tänker se Dark Touch så kommer här en spoiler: Niamh får saker att hända på telekinetisk väg eftersom hon blivit traumatiserad av sina hemförhållanden. Om ni ska göra en film på temat utsatta barn, gör det inte så här, okej? Allt är under kritik i den här filmen; kameraarbete, skådespelarinsatser, manus och produktion. Det var så pass illa att jag inte orkade sitta kvar utan gick och käkade en överpriserad pestopirog på 7-11 istället. Om jag lämnar en biosalong är det riktigt uselt. Tyvärr kan det inte bli annat än bloggens tredje nolla genom tiderna, även om den står som en etta i statistiken. Måste skapa en ny kategori till avskräde av den här typen. 0 skriva-på-näsan-symboler av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den becksvarta komedin Cheap Thrills(2013). Craig har en allmän skitdag. Inte nog med att han, frugan och deras nyfödde son håller på att bli vräkta från sin lägenhet, utan innan morgonen är över har han dessutom fått sparken från sitt jobb. När han dränker sina sorger på en lokal bar stöter han på Vince, en gammal polare från gymnasietiden. Efter några öl blir Craig och Vince inbjudna till en annan gästs bord, den stenrike Colin och hans troféfru Violet. Colin har en idé för att fira Violets födelsedag. Han vill utmana grabbarna på en serie dueller där vinnaren får betalt...

 

Det blir inte så mycket mörkare komedi är Cheap Thrills. Den fruktansvärda desperation som Craig känner inför sitt ekonomiska öde kontrasterat med Craigs extremt slösaktiga livsstil är nog för att ge ångest bara det. När utmaningarna blir mer och mer utstuderade och våldsamma sätter man skrattet i halsen lika många gånger som det kommer ut. Det är en tämligen enkel idé men väl genomförd. Kopplingen mellan den ekonomiska situationen för mängder av amerikaner just nu och filmens historia gör att den dessutom känns aktuell. Problemet med Cheap Thrills är att manuset kör ett eller två varv för mycket. Till sist går det inte riktigt att höja utmaningsgraden längre utan filmen ebbar ut. Det är dock en sevärd rulle om du gillar svart komedi... och inte är äckelmagad. Här finns några riktigt slemmiga scener som till och med fick mig att svälja en gång eller två extra. 3+ finger foods av 5 möjliga.

 

Om kvällens långfilmer var en blandning mellan högt och lågt var kortfilmerna desto jämnare. Danska The Good Company (2012) var en absurd liten pärla om hur en man dödar sin fru precis innan de ska ha en middagsbjudning för några nära vänner. Hur ska han dölja det faktum att frun ligger död i köket? Holländska (mycket Holland för pengarna!) The Life of Death (2012) är en mycket vacker animerad kortfilm om hur en representation av Döden blir förälskad i en hjort. Problemet är bara att allt han rör vid dör.

 

Två bra kortfilmer till trots så tillhörde kortfilmskvällen helt klart belgisk/schweiziska A Better World (2013). Henry är en väldigt lojal arbetare i ett totalitärt framtida statsskick. Glad över att regimen precis beslutat att förbjuda leenden på allmän plats går Henry och lägger sig en kväll. Snart vaknar han upp av ett förfärligt oväsen. Regimen har fallit, folk firar på gatorna... men vad ska då hända med Henry? A Better World är den bästa kortfilmen jag sett på festivalen hitintills. Som storkonsument av dystopisk science fiction låg den rätt i linje med min smak. Samhällskritisk, rolig och samtidigt känslosam - A Better World bör ses av alla.

 

Ikväll ser jag hajar i tornados, ett israeliskt hämnddrama och avrundar med en zombierulle på en damtoalett. Dessutom en shout out till Henrik Möller som jag pratade kort med igår: Glömde fråga när långfilmen kommer!

Av Ulf - 3 oktober 2013 15:06

 

FFF 2013 dag 7: Slackers, kannibaler och sömnarbete

 

För en knapp vecka sedan skrev jag att FFF inte låg på latsidan när det gällde bra kortfilm även det här året. Snarare är det nog jag som legat på latsidan när det gäller just kortfilmerna. Förutom första dagens sniglar i rymden har jag tyvärr inte sett något som jag tyckt riktigt mycket om heller. Det rådde den brittiska Sleepworking (2012) bot på igår.

 

I en nära framtid erbjuder ett företag en väg ut ur den skuldfälla många plågas av - ge oss din kropp under de timmar du sover och vi får dig att genom implantat genomföra enklare arbetsuppgifter som inte stör din sömn. Du kan nu jobba 18 timmar om dygnet utan problem. Fast... "inga problem" visar sig snart vara en ganska lös definition för sömnarbetaren Alice.

 

Förutom ett lite väl hastigt slut gillade jag verkligen Sleepworking och hoppas att den plockas upp till fullängdsfilm av något bolag. Idén och designen är verkligen spännande! Jag vill också slå ett slag för den Oscarsnomninerade kortfilmen Death Of A Shadow (2012) som visas innan Talaash (2012) imorgon. Mycket vacker, sällsam och väl värd att se på duk. Själv kommer jag befinna mig i Stadshallen vid tidpunkten för att se den med största sannolikhet extrainsatta creature featuren Sharknado (2013). Hur som helst bjöd gårdagen också på två långfilmer för min del. Dagens första film, May I Kill U? (2012, 3+ opassande badrutiner av 5 möjliga) recenserade jag i förväg så kvällen började med min nya favoritslackerrulle, Doomsdays (2013).

 

 

Doomsdays låter oss följa Bruho och Dirty Fred (för övrigt bärlik festivalbossen Johan Barrander) på deras vandring genom de amerikanska förorterna på jakt efter... ja, vad är de på jakt efter? Inget särskilt faktiskt. Bruho är helt övertygad om att världen står inför en stundande apokalyps på grund av att oljan håller på att ta slut. Fred däremot tycker att om världen ändå ska ta slut kan man lika bra passa på att ha så kul man kan under tiden. De båda anammar en livsstil som går ut på att bryta sig in i sommarhus, ta vad de vill och behöver för att sen dra vidare - när Bruho inte måste mörda varenda bil han ser det vill säga.

 

Jag gick in till Doomsdays helt oförberedd på vad jag skulle få se. Det här är en slags On the Road (1957) för 2010-talet, men i motsats till Jack (eller "Hack" som jag brukar kalla honom) Kerouacs osympatiska rövhål till huvudkaraktär vill jag veta vad som händer med Bruho och Fred. Det hade kunnat falla helt pladask och blivit en serie osammanhängande scener, men Eddie Mullins (även regi) manus är så förbaskat roligt skrivet att jag inte kunde värja mig. Den enda smolken i bägaren är att det ibland bli lite för långsamt och småmuserande för sitt eget bästa, men Doomsdays är en mycket sevärd film! 4+ preapokalyptiska vandringar av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den nya zeeländska kannibalsplatterkomedin Fresh Meat (2012). Rina återvänder hem från sin internatskola bara för att hamna i ett gisslandrama när ett gäng förrymda brottslingar bryter sig in i deras hus. Frågan är bara om de borde valt ett annat hem att bryta sig in i. Familjen har nämligen något de vill berätta för Rina: de har återuppväckt en obskyr maorisk religion som kräver kannibalism och människooffer.

 

Jag såg bilden på Temuera Morrisons (Rinas far, Hemi) galna anlete i festivalkatalogen och blev såld direkt. De få filmer jag sett med inslag från maorikulturen har samtliga variant riktigt skruvade eller bra. Fresh Meat blev ingen besvikelse. Den är totalt bindgalen från ruta ett och jag fullkomligt älskar det! Speciellt kemin mellan Hanna Tevita (Rina) och Kate Elliott (brottslingarnas ledare, Gigi) är ofta fruktansvärt roligt när Rina slits mellan sina lustar för Gigi, att vara fånge till den samma och dessutom försöka hantera att hennes familj har blivit kannibaler. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen och filmens bisarra men lättsamma ton hamnar lite på skam mot den sista kvarten. Vägen dit är däremot riktigt bra! 4- på tok för tjocka taiwanesiska transvestiter av 5 möjliga.

 

Ikväll tittar jag på holländsk thriller, fransk/irisk/svensk skräck och amerikansk dramathriller. Hepp!


Av Ulf - 2 oktober 2013 17:15

 

 

FFF 2013 dag 5 & 6: Vila, svamptrippar och dysfunktionella familjer

 

Efter att ha varit på FFF fyra dagar i rad och sett allt jag kunde se var det ganska skönt att kunna lägga in en vilodag i måndags. Festivalen körde endast två filmer under just måndag och den ena av dem, Rurouni Kenshin (2012, 4+ felvända svärd av 5 möjliga) hade jag redan recenserat. Måndagens andra feature var Ben Wheatleys A Field In England (2013).

 

 

Ett par soldater deserterar från armén under 1600-talets engelska inbördeskrig. Snart stöter de på två män som påstår att fältet de går på har en skatt nedgräven i sig. De båda soldaterna tvingas gräva efter skatten, allt medans deras psykiska hälsa blir allt sämre på grund av en måltid med psykadeliska svampar. 

 

Ja... vad säger man? För mig har film alltid varit ett berättande medium först och först sekundärt ett bildkonstnärligt dito. Därför har jag jättesvårt för film som har en helt okej grundstory och snyggt foto men som dränker detta i bildkonstnärliga amibtioner som gör berättandekonsten lidande. Det är precis det som Wheatley gör med A Field In England. Det värsta är att Wheatley har en bra film här någonstans men den går förlorad tillsammans med svampsoppan. 1 magisk svampsoppa av 5 möjliga.


Då var tisdagens föreställning av You're Next (2011) mycket roligare. Familjen Davison samlas för första gången på många år för att fira föräldrarnas bröllopsdag. Spänningarna mellan syskonen är tydliga, men alla kommer på andra tankar när de av någon anledning attackeras av tre tungt beväpnade män maskerade med djurmasker. Mördarna, vem de än är, kommer dock snart få lära sig att någon i huset vet hur man slår tillbaka.

 

 

You're Next följer i en lång rad filmer på liknande tema de senaste åren. Det verkar som om home invasion har blivit en subgenre inom skräckfacket, men det de flesta filmer av det här slaget misslyckas med är att skapa karaktärer som vi bryr oss om. You're Next tar sin tid med uppbyggnaden och låter oss följa karaktärerna en god halvtimme (eller en tredjedel av filmen) innan helvetet brakar löst. Det gör att den också är mycket bättre än merparten av sina genrekompisar. Överraskande välspelad, spännande och på sina ställen även rolig var You're Next en glad överraskning på tisdagskvällen. 4 överlevnadsexperter av 5 möjliga.

 


För att ni också ska få låten fast i skallen bjuder jag nedan på det mest framträdande spåret på soundtracket till You're Next. Det är ni värda.

 



Ikväll ser jag de två sena föreställningarna och försöker få koll på det enorma diskberg som samlats under veckan.

Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

Av Ulf - 29 september 2013 10:45

 

FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar


 

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

 

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

 

 

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

 

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

 

 


 

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

 

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

 

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

 

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

 


 

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

 

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

 

 

 


Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

 

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards