FFF 2016 Dag 5: Äntligen!

På grund av klantighet och diverse kommunikationsmissar lyckades jag missa kortfilmskavalkaden It's Alive igår, vilket jag grämer mig för. Trots missen visade det sig bli en mycket lyckad kväll. Jag kan nämligen äntligen säga att jag sett en bra svensk skräck/sci-fi. Efter jag vet inte hur många bedrövelser när det gäller svensk film inom dessa genres lyckas Andreas Climent och André Hedetoft slå ett frivarv med sin första långfilm, Bieffekterna.

Erik, Julia och Rebecca är tre forskarstudenter som sysslar med "biohacking" - att förändra DNA med hjälp av programmerbart organiskt material. Vad som till en början bara är ett teoretiskt forskningsprojekt blir snart allvar då en av Julias lösningar faktiskt visar sig fungera. Glädjen blir dock kortvarig då Erik har fått tillbaka sin livshotande cancer som det inte finns att göra något åt den här gången. Eller finns det? 

Jag kan bara applådera Bieffekterna. Filmad i Lund med omnejd för en spottstyver är det här en spännande och gripande historia som tar sitt ämne på allvar. Det är ofta det som har varit problemet med tidigare svenska försök till genrefilm - det har alltid funnits någon slags självironisk glimt som säger att "ja, vi vet, det är ju en sådan här film. Ursäkta om vi störde...". Bieffekterna tar detta tröttsamma förhållningssätt vid hornen och kastar ut det långt i havet utanför Höllviken redan med sin öppningsscen. Det här är en film som inte skäms för vad den är. Med ambitiöst foto och musik som påminner mig om soundtracket till The Guest (2014) är det en film som är här för att leka med de vuxna.

Förmågan att ta sig själv på allvar gör också att jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Alltför ofta ger filmer av det här slaget oss inga anledningar till att bry oss om karaktärerna. Visst, det funkar i mer standardiserade subgenres, såsom slashers, men har man en mer storydriven film måste man ge karaktärerna utrymme att växa och känna. Climent & Hedetoft låter sina skådespelare få tid och framförallt är många av scenerna mellan Julia (Emelia Hansson) och Erik (Rikard Björk) nästan hjärtskärande i sin karaktär.

Skådespelet är överlag en annan sak som får Bieffekterna att fungera så bra som den gör. Filmen har i princip bara fyra roller och samtliga är väldigt välspelade. De två som sticker ut är dock tidigare nämnda Hansson och Björk. I synnerhet den sistnämndas otrösteliga dödsångest och sorg över sin sjukdom gör ont att se. Hanssons bestämdhet och spegling som en modern Dr. Frankenstein är också en höjdare. För mig är det lite vad Bieffekterna är - en version av Frankenstein-tematiken. Om man tänker på den romanens kompletta titel, Frankenstein eller den moderne Prometeus, blir det i mina ögon än tydligare. Filmen beskriver en upptäckt lika viktig som elden och med lika stor potential för förödande konsekvenser. It is indeed alive.

Allt är dock inte perfekt. Då och då skymtar man att filmen spelades in under rejäl tidspress och ibland fallerar "science-biten" i science fiction. Tyvärr har jag fått bli lite av en expert på immunförsvaret då jag har en autoimmun sjukdom så jag hade väl kanske lite väl mycket förkunskap när jag såg filmen. Framförallt kunde jag gärna ha suttit i biosalongen en halvtimme till. Och jag vill ha en fortsättning nu. Ge mig en fortsättning nu. Jag vill se zombieapokalypsen i Lund! 4 bodyhacks av 5 möjliga.

I eftermiddag tar jag mig till Lunds mysigaste biograf, Södran, klockan 15:00 för att titta på mer svensk genrefilm i Vilsen. Kvällen avrundas sedan med Don't Knock Twice och Egomaniac, 22:00 respektive 00:00 på Kino.