Alla inlägg den 23 oktober 2016

Av Ulf - 23 oktober 2016 11:30

 


FFF 2016 Dag 6: Ett steg fram, två steg bak (men ganska bra ändå)

 

Entusiastisk över fredagens Bieffekterna såg jag fram emot att se mer svensk genrefilm i Vilsen (2016). Jag valde mellan detta och att uppleva virtual reality som ett skadat rådjur (!) i Oh Deer! (2016). Jag valde fel...

 

 

Flera bestialiska mord inträffar i Göteborg. Gemensamt är de geometriska mönster som karvats in i offrens ryggar. Polisen Göran Lidman får i uppdrag att leda utredningsgruppen som tillsätts. Bevisen pekar mot en ockult grupp som verkar i staden. Samtidigt försöker den före detta prästen Gabriella komma underfund med vad som egentligen hände när hennes far försvann på 70-talet. Snart korsas Lidmans och Gabriellas vägar, men frågan är om det är för sent?

 

Alltså, jag är ledsen, men jag kan inte ta det här på allvar. Vilsen innehåller i princip alla klyschor du kan tänka dig i filmer av det här slaget. Exempelvis är Lidman givetvis en frånskild far som låtit jobbet komma i första hand. Vidare har han ett komplicerat förhållande till sin son och hans team består av medelålders män som "alltid gjort saker på sitt sätt" kombinerat med ambitiösa yngre poliser som kommer med "nydanande" idéer som gärningsmannaprofilering. Snark. Det enda som saknas är att en av poliserna tar sig en sup, lutar sig tillbaka och säger "fan, vilket jobb man har alltså".

 

Klyschor är klyschor av en anledning. Om man använder dem på ett bra sätt och är medveten om vad man gör kan de fortfarande fungera. Det kräver dock bra karaktärer och ett tajt manus. Karaktärerna i Vilsen är, som ovan beskrivet, tyvärr papperstunna och manuset läcker som ett såll. Framförallt är det feldisponerat. Det är Gabriellas historia som man hade kunnat göra något med, inte Lidmans fattigmans-Beck. Dessutom skulle dialogen behöva ett antal revideringar. Jag dog lite inombords redan vid repliken: "Guds hand finns i Göteborg". Det som fick mig att skratta högt var dock när en karaktär, för att understryka hur ond hen är, slår ihop tänderna framför Lidman. I shit you not. Om Bieffekterna var ett steg framåt är Vilsen två steg tillbaka. 1 vilsen själ i pannkakan av 5 möjliga.

 

 

 


Jag hade planerat att spendera lördagkvällen i soffan med screeners av de två övriga filmer som visades, Don't Knock Twice (2016) och Egomaniac (2016). Wilmer X ljög dock för mig - jag kunde inte lita på teknikens under. Istället tog jag mig till Filmstaden (och inte Kino som jag skrev igår) för att tvätta bort den beska smaken av Vilsen. Det visade sig vara ett lyckodrag.

 

Don't Knock Twice handlar om hur en konstnär, Jess, försöker återankyta med sin dotter efter att hon lämnat henne hos socialen nio år tidigare. Dottern, Chloe, är inte alltför tänd på idén, men när en gammal vandringssägen som hon själv har en del i visar sig kanske vara sann följer hon med sin mor hem trots allt. Men Chloe har inte bara kläder med sig i bagaget...

 

DTK är kul. Det finns inget bättre ord att beskriva den med. Istället för att försöka ge en djuplodande psykologisk undersökning av sina karaktärer eller dylikt trycker den plattan i mattan och släpper inte på gasen tills eftertexterna rullar. Caradog W. James står för regin och håller den lika tajt som jag hoppades på i och med att jag verkligen gillade hans insatser i registolen med hans förra film, The Machine (2013). Här verkar James ha fått en säck med beprövade skräckteman och troper och istället för att välja och vraka tömmer han ut hela innehållet på en gång. Detta tillvägagångssätt ger förvisso en ganska splittrad film där logiken inte alltid fungerar, men jag kan ha överseende med det den här gången. DTK vill skrämma dig och gör det med beprövade knep som funkar mycket bättre i biosalongen än hemma (läs: jump scares). Dessutom, med Katee Sackhoff i huvudrollen är det svårt att gå fel. Om du gillar spökerier och är redo att sätta hjärnan på standby ett tag är DTK något att kolla in! 3+ knackningar av 5 möjliga.

 

 

 

Innan kvällens avslutande film, Egomaniac, visades den mycket ambitiösa svenska kortfilmen Legend Of Dark Rider (2016). Det är början till en längre film på samma tema som kretsar kring vikingalegender och är den enda kortfilm som visas utanför specifika kortfilmspaket på FFF i år. Handlingen kretsar kring en grupp soldater som skickas norrut för att ta reda på sanningshalten bakom ryktena om ett monster som härjar på de snöiga vidderna. När de söker skydd på ett värdshus inser de snart att jägaren lätt kan bli byte själv. Jag ser verkligen fram emot och hoppas att detta blir den långfilm som planeras. Produktionsvärdena är genom taket för en kortfilm och fick mig att tänka på en mix mellan valfri Conan-film och någon av de senare årens fantasyserier. Mycket väl värd att hålla ögonen på!


Jag hade ingen koll alls på vad jag gav mig in på med Egomaniac, men den visade sig vara festivalens (nåja, Lundadelen av festivalen) bästa film hittills. Catherine Sweeney är en aspirerande filmskapare som försöker få finansiering för sitt nästa projekt, en romantisk zombiekomedi, samtidigt som hon måste hålla sig flytande med pengar för att betala mat och hyra. Catherine stiftar bekantskap med två mer eller mindre lodisar till producenter, men inser att hon måste börja kompromissa för att få sin film gjord. Men var drar man gränsen? Kan man verkligen ha med en talande hund i en romantisk zombiekomedi?


Egomaniac är verkligen en filmälskares film. Många som är så pass filmintresserade som undertecknad har någon gång försökt göra en film själva. Oftast faller det på teknik och pengar. Mitt eget projekt, en slasher inspelad i världens läskigaste ödehus, föll samman när man helt sonika rev huset. Igenkänningsfaktorn med Catherine är därför stor för min del. Möten utan poäng, kompromisser och åter kompromisser. Catherine måste dessutom kämpa mot synen på kvinnliga genreregissörer (något som jag av förklarliga skäl inte behövde göra) och ändra sin image därefter.

 

Resultatet är en fruktansvärt rolig film för dig som gillar galghumor och kreativa processer. Filmens titel är smått briljant bara den, eftersom den verkligen sätter fingret på vilken typ av person du behöver kunna vara för att få saker och ting gjorda i affärsvärlden. Nic Lamont är perfekt i rollen som Catherine och har en slags surmulen uppsyn som gjorde att jag småskrattade vid varje närbild. Hon har komisk timing och jag både hoppas och tror vi kommer se mer av Lamont i framtiden. Om DTK var kul på ett underhållande sätt, fast utan skratt, är Egomaniac en veritabel skrattfest. Den innehåller scener som fick mig att tjuta av skratt och är ett måste för alla aspirerande filmskapare eller fans av svart komik i allmänhet. Lysande! 5 pratande strumphundar av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in de Méliés-nominerade kortfilmerna i ett paket på Kino klockan 15:00 och stannar kvar för Lilith's Awakening klockan 17:00. Ikväll visas även Shelley och K-Shop 19:00 respektive 21:00 på Kino, men dessa har jag redan hunnit se. Hepp!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13
14
15 16
17
18
19
20
21 22 23
24 25 26 27 28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se