Direktlänk till inlägg 7 oktober 2018

FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning

Av Ulf - 7 oktober 2018 15:45


FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning  

 

Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollensäsongen. Gårdagen bjöd dock på en av de bästa filmerna jag sett i år, vilket gör eventuellt efterlidande tämligen okej. Filmen ifråga var den fantastiska mexikanska mörka sagan Tigers Are Not Afraid (2017).

 

 

I kartellkrigens Mexico finns det inga siffror på hur många barn som blivit föräldralösa efter gängrelaterade mord. Estrella kommer hem från skolan en dag och upptäcker att hennes mor har blivit bortförd. Hon söker tröst och trygghet hos det lokala gänget med föräldralösa barn, men när hon upptäcker en gängledare död blir hon själv misstänkt för mordet. Polisen är inte att räkna med och plötsligt finner sig hela gänget jagat av en kartell som inte skyr några medel för att få tillbaka den telefon som barnen stulit. Men vad är det Estrella ser i mörkret? Något eller någon tycks vilja hjälpa henne att överleva.

 

Jag såg den här filmen idag på screener eftersom jag visste med mig att min slitna kropp inte skulle klara av tre filmer i en biosalong. Det gjorde att jag fick höra hypen från de som sett den på lördagens visning. Det är den första film jag hört talas om som fått 5,0 i betyg av samtliga i publiken. Trots detta försökte jag tona ner mina förväntningar något när jag satte mig för att se den. Från första bildrutan och ända in i mål visade sig Tigers Are Not Afraid vara en så fullkomligt engagerande och stark film att jag kunde glömma det där. Det här är en av årets bästa filmer.

 

Issa López har skrivit och regisserat en film som är lika delar magisk realism, drama och thriller. Mycket av handlingen färgas av barnens fantasi och deras föreställningsvärldar i ett tekniskt briljant användande av specialeffekter som aldrig tar överhanden. López har hittat några fantastiska barnskådespelare att arbeta med också, i synnerhet Paola Lara i huvudrollen och Juan Ramón López som barngängets ledare El Shine. Manuset rör sig mellan starkt socialt patos gällande kartellkrigens offer, en smula coming-of-age och mörka fantasyvibbar som å ena sidan är tämligen typiskt för film från spansktalande länder, men som å andra sidan ingen heller gör bättre. Det här är festivalens bästa film, utan tvekan, och även om den delar betyg med några andra titlar vill jag påpeka att det här är ytterligare ett snäpp på skalan. Jag hoppas verkligen att den här filmen får den distribution den förtjänar. Se den! Betyg: 5 orädda tigrar av 5 möjliga.

 

 


Kvällens första film på duk för min del blev den indonesiska kampsportsvästern (!) Buffalo Boys (2018). Två bröder räddas av sin farbror under ett uppror mot den holländska övermakten som Indonesien lydde under på 1800-talet. Efter en exiluppväxt i den amerikanska västern återvänder de hem för att ta hämnd på den hänsynslöse guvernanten Van Trach.

 

Buffalo Boys har alla ingredienser för att bli ett av de där asiatiska actionundren som kommer några gånger per år, men tappar dessvärre greppet. Den historiska scenografin är imponerande och det är helt klart en mycket påkostad film det här. Gästande skådespelaren Reinout Bussemaker (Van Trach) förklarade produktionens imponerande spännvidd med att peka på de väldigt svaga arbetsreglerna i Indonesien, vilket gör att man kunde anställa enorma mängder folk. Det syns. Bussemaker är också den här filmens behållning och gör ett klassiskt skurkporträtt som för tankarna till gamla matinéskurkar. Resterande skådespelare sköter sig, men är inte något att skriva hem om. Det som irriterar mig med Buffalo Boys är hur bra vissa scener (i synnerhet slutstriden) är, men att de också drunknar i en nationalistisk soppa som trampar rejält med vatten. Som matinéäventyr sett är det en helt okej film, men med mer fokus på action och mindre på att visa onda holländare göra onda saker hade det kunnat bli mer än så. Betyg: 3 elaka holländare av 5 möjliga.

 

 


Innan kvällens för min del sista film, The Witch Part 1: The Subversion (2018) var det dags för prisutdelning. I år var följande filmer nominerade i de olika klasserna:

 

Bästa kortfilm - Méliès D'Argent

 

Apotosis (Slovenien)

Metal Health (Irland)

Bailaora (Spanien)

Madres de Luna (Spanien)

The Shadow Awaits (Sverige)

The Sound (Storbritannien)

 

Bästa långfilm - Méliès D'Argent

 

Blue My Mind (Schweiz)

Tiere (Schweiz/Österrike/Polen)

Luz (Tyskland)

Await Further Instructions (Storbritannien)

Gutland (Luxemburg/Frankrike/Tyskland/Belgien)

Killing God (Spanien)

 

Bästa långfilm - The Siren Award (Non-European Feature)


Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (USA)

Liverleaf (Japan)

Sultry (Brasilien)

The Wind (USA)

Brothers' Nest (Australien)

Family (Israel)

 

Som jag trodde plockade Madres de Luna hem kortfilmskategorin och att jag inte gillade den filmen har jag inte gjort någon hemlighet av. Mer glädjande var att min favorit, Bailaora, fick ett hedersomnämnande. Då var det desto mer glädjande att min favorit i långfilmskategorien, Blue My Mind, plockade hem priset till publikens jubel. Det verkar inte bara ha varit jag som uppskattade denna ypperliga film! Festivalens eget pris, The Siren Award, gick till Brothers' Nest. Jag har inget att anmärka på det beslutet då det var min nummer två på listan, även om jag helst skulle sett israeliska Family plocka hem vinsten.

 

Koreanska The Witch Part 1: The Subversion följde prisutdelningen och den var allt vad jag befarade att den skulle vara - lysande actionscener med långa transportsträckor emellan sig. Ja-Yoon, en duktig men lite tillbakadragen high school-tjej, upptäcker att hennes förflutna innehåller saker som hon inte ens hade kunnat föreställa sig. När en hemlig organisation får pejl på henne tvingas Ja-Yoon släppa lös sina krafter för att skydda sig själv och sin familj.

 

Ja, vad säger man? Det här är så koreanskt så det förslår. Det är intressant att jämföra de små skillnaderna mellan hur de stora filmländerna i Asien gör action. Korea har sedan länge varit antitesen till exempelvis Thailand och Hong Kong. Det är långsamt, högtravande, mycket snack och lite verkstad. Å andra sidan formligen exploderar filmen under sina actionsekvenser, men det räcker inte riktigt till. En actionfilm som får mig att nästan nicka till trots att jag sitter på en av Mejeriets ganska hårda stolar är inte en bra actionfilm. Det blev ett litet antiklimax som avslutning för min del. Festivalen avslutades förvisso med den av mig tidigare recenserade Puppet Master: The Littlest Reich (2018), men då var jag redan på väg ner i sjuksängen. Meh. Betyg: 2 koreanskt flippy shit av 5 möjliga.

 


Imorgon blir det lista över festivalfilmerna, krönika och det årliga Skitfint pris delas ut.

 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - 9 februari 2022 16:23


  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Av Ulf - 7 februari 2022 18:40

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Av Ulf - 4 februari 2022 20:52

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

Av Ulf - 2 februari 2022 18:17


  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Av Ulf - 31 januari 2022 20:02

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards