Alla inlägg under december 2009

Av Ulf - 13 december 2009 16:04



Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michael psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...


Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.


Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.


Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.


Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.


Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 9 december 2009 22:46



Dr. Adrian Helmsley upptäcker med hjälp av en kollega att solen börjar må riktigt risigt och spyr ut solstormar som det var morgonen efter en mexikansk buffé. Detta har gjort att en ny slags nukleär partikel har bildats och värmer upp jordens innan...ok, vi slutar där. Storyn i 2012 är bara ett svepskäl för att få se explosioner och saker gå sönder. Du vet det, jag vet det, men är det underhållande?


Intressant nog är Roland Emmerichs senaste katastroffilm inte så pjåkig. Den kräver helt klart att man sätter hjärnan i friläge och bara åker med på ett matinéäventyr, men det finns inget fel i det så länge filmen är spännande och inte ändrar reglerna mot slutet.


John Cusack har huvudrollen som den något misslyckade författaren Jackson som försöker rädda sin familj (inklusive fruns nye pojkvän) och gör en helt okej roll. Cusack kan skådespela när han får ett bra manus, men här spelar han mest andrafiol för katastroferna. Likadant är presidenten, spelad av Danny Glover, en helt okej spelad roll som får stå i skuggan av jordbävningar och tsunamis. Trekkie som jag är måste jag bara nämna att jag tycker det är riktigt kul att John Billingsley fortsätter få roller i större produktioner. Good show, Dr. Phlox!


Manuset då? Jo, helt illa är det inte. Istället för den tröttsamma centreringen på USA som brukar följa med Emmerichs filmer får vi i alla fall lite global touch på det hela. Filmen följer ju visserligen först och främst amerikaner, men det är inte för truth, justice & the American way som filmens karaktärer agerar. Här ser vi cyniska och hjältemodiga karaktärer av en rad olika nationaliteter vilket ger ett ganska mänskligt intryck.


Effekterna är superba. Ja, vi har sett diverse landmärken flyga i luften femtielva gånger innan, men effektmakarna har verkligen lagt ner tid och själ i sitt arbete. Det är spektakulärt, tungt och känns riktigt häftigt under vissa scener.


Jag har sagt mycket gott om den här filmen men givetvis har den rätt rejäla brister. Om du letar efter logik och verklighetstrogen vetenskap har du valt helt fel film. Vissa skådespelarinsatser är också under all kritik och manuset blir lite väl predikande ibland. På det hela taget är det dock en klart godkänd film för den som bara vill ryckas med och titta på lite explosioner en tråkig kväll. Stor filmkonst kanske det inte är, men matinéaction så det smäller om det.


Betyg: 3- förvånansvärt positiva recensenter av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 8 december 2009 11:55



Nördige collegestudenten "Columbus" är en av de få överlevande från zombieapokalypsen. På väg till sitt föräldrahem träffar han den smått galne "Tallahassee" som motvilligt slår följe med honom. När de blir lurade av två systrar och bestulna på sin bil och sina vapen inleds en färd västerut för att förhoppningsvis hitta ett ställe utan zombies.


Woody Harrelson äger den här filmen fullständigt. Hans roll som "Tallahasse" är filmens stora behållning i all sin överdrivenhet. Jag blev påmind om hans roll i Natural Born Killers fast med en mer komisk twist. I övrigt är skådespelarna helt okej, med en snart vuxen Abigail Breslin (jisses vad tiden går fort!) som bästa birollsskådespelare. Den roligaste birollen, om än en liten sådan, tillhör dock Bill Murray. Jag vill inte avslöja på vilket sätt han är involverad i filmen, men hans scener är klockrena.


Manusförfattarna har inte gjort någon hemlighet av att de var väldigt inspirerade av Shaun Of The Dead när de skrev manuset och det märks verkligen. Tyvärr är den färdiga produkten, så som många amerikanska efterapningar av utländska filmer, lite dummare och saknar den torra brittiska humor som gjorde Shaun Of The Dead till en av mina favoritfilmer. Zombieland är sin brittiska förlagas mer högljudda och inte lika sofistikerade kusin. Därmed inte sagt att filmen inte har sina poänger. Vissa saker och scener är fruktansvärt roliga, men samtidigt känns det som att filmen saknar en ordentlig riktning och mest är en hop roliga scener som författarna försökt trä en röd tråd igenom.


Regin, av Ruben Fleischer, svämmar nästan över av bra idéer. Oftast landar han på rätt sida om den ofrivilliga kitschen. Speciellt den första halvtimmen är väldigt tajt regisserad med flera intressanta infallsvinklar och stilgrepp. Jag har inget annat att jämföra med eftersom detta är Fleischers riktiga debut som filmskapare, men jag är beredd att hålla ett öga på honom eftersom det känns som att han som sagt har idéer att förverkliga.


Sammanfattningsvis är Zombieland en helt okej film. Om den hade stått för sig själv och inte blivit jämförd med den fantastiska Shaun Of The Dead skulle jag kunna ge ett högre betyg, men nu överskuggas den av sin brittiska förlaga.


Betyg: 3+ twinkies av 5 möjliga

Av Ulf - 7 december 2009 20:46



Två dagar, två böcker. Vem sa att arbetslöshet är oproduktiv?


Under en lektion drar två poliser ut den förvånade Matt ur klassrummet. Det har tydligen kommit fram att Matt planerar att spränga skolan i luften och ställa till med ett blodbad i korridorerna. Matt inser att det är hans stora käft och ett ganska dåligt skämt som satt honom i klistret. Medan skolan och samhället dränks i rykten får Matt en oväntad vän i Ursula, eller Ugly Girl som hon kallar sig själv. Det är början på en lång vänskap.


Joyce Carol Oates behöver knappast någon större introduktion. Om du är intresserad av litteratur vet du vem Oates är. Om du inte är intresserad av litteratur så...tja, varför läser du det här? Oates debut som ungdomsromansförfattare kom så pass sent som 2002 med den här boken och som vanligt levererar hon en språkdräkt som gör mig grön av avund. Oates kontroll över det engelska språket är fulländad. Bäst av allt är att hon inte fördummar sina yngre läsare med den här boken utan talar till dem som jämlikar. Det är tyvärr en regel snarare än undantag att ungdomslitteratur är skriven för att vara "enkel" och lättförstådd även när det rör sig om tyngre teman. Oates bryter den här mallen och presenterar två övertygande psykologiska porträtt av Matt och Ursula.


Just psykologin i Big Mouth & Ugly Girl är det som imponerade mest på mig. Alla som en eller annan gång varit en "misfit" i en större grupp människor (här: skolan) kommer att känna igen sig väldigt väl. Vänskapsförhållandet mellan Matt och Ursula påminde mig inte så lite om egna erfarenheter och Oates har klart grepp om tonårstankar utan att för den sakens skull låta karaktärerna bli överdrivet sentimentala, arga eller ledsna bara för sakens skull.


Dessvärre känns boken ibland lite tunn och jag skulle vilja ha mer kött på benen när det kommer till birollskaraktärerna. Bristen på detta gör att det ibland blir svårt att se varför de handlar som de gör. Detta är möjligtvis ett stilgrepp eftersom vi då får se personerna från Matts och Ursulas synvinkel - karaktärer som inte har en allvetande berättare att falla tillbaka på.


Hur som helst så kan jag verkligen rekomendera den här boken. Det är välskriven tonårsångest som är lätt att känna igen sig i men trots detta blir den aldrig överdrivet emotionell och fjantig. Rekomenderad läsning för ungdomar i alla åldrar.


Betyg: 4 "ska-hon-inte-få-det-där-jävla-Nobelpriset-någon-gång?" av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2009 23:12



Då och då överger jag fiktionens underbara värld och tvingar mig själv att läsa något verkligt, kallt och hårt. Anledningen till att jag gör det relativt sällan (en bok per tio kanske) är att jag alltid mår skit när jag slår igen pärmarna. Så även den här gången.


När Johan och Maria skiljer sig börjar Maria bli allt mer tveksam till att låta deras gemensamma barn träffa sin pappa. Efter ett stormigt äktenskap med både psykisk och fysisk misshandel (främst från Marias sida) skiljs de knappast åt som såta vänner och Johan blir mer och mer övertygad att Maria till och med vill förvägra honom  umgängesrätten med sina barn. Det här är historien om Johans kamp för rätten att träffa sina barn.


Stefan Blomgren har intervjuat och sammanställt texter från "Johan" som gör riktigt ont att läsa. Förhållandet mellan Johan och Maria är så levande beskrivet att det hoppar ut från sidorna och för alla som varit tillsammans med en psykisk labil människa är igenkänningsfaktorn hög. Även Johans kamp är väl beskriven och sättet som det svenska rättssystemet och de sociala myndigheterna beskrivs på visar vad jag egentligen redan misstänkte - byråkratin i Sverige förstör liv. Det här är en väldigt tung bok att läsa fastän den är skriven på enkel och klar prosa. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och drog igenom den på under en dag.


Om jag ska klaga på något är det att boken inte ger "Maria" en riktig chans att försvara sitt handlande. Vad vi istället har är Johans bild av det hela och inte så mycket nyansering från hennes sida. Men som Johan skriver i efterordet är detta hans chans att berätta sin sida av historien - den som myndigheterna vägrade lyssna på. Vidare hade jag önskat lite fler detaljer om själva myndighetsprocessen, men det kanske inte var möjligt utan att röja anonymiteten hos de berörda parterna.


Det här är något så ovanligt som en feministisk bok inriktad på mansfrågor och som sådan är den väldigt välkommen. Efter min sejour på genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet blev jag något desillusionerad över att bara en kursbok handlade om mansfrågor och maskulinitet. Pappa utan barn ger åtminstone en liten bättre balans i det litterära utbudet om könsfrågor och jag hoppas att den kan tas upp och diskuteras - kanske inte på universitetsnivå, men väl dock på gymnasiet.


Betyg: 4 hjärtskärande historier av 5 möjliga

Av Ulf - 4 december 2009 12:03



Gully Foyle är förbannad. Rättelse: Gully Foyle är utom sig av hämndbegär. Efter att ha suttit fast i en glorifierad livbåt nära Mars i sex månader får Gully äntligen en strimma hopp. Ett skepp dyker upp och Gully är säker på att han kommer bli räddad. När skeppet passerar honom förbi trots att han skickar ut nödsignaler är det något som brister inom Gully. Vad han än gör tänker han ta hämnd, inte på personerna som lämnade honom att dö, utan skeppet själv. Men vad Gully inte vet är att han själv är jagad för en hemlighet som kommer förändra mänskligheten för evigt.


Alfred Bester är en författare som jag haft på min "måste-läsa-lista" ett bra tag nu. Efter att ha hittat en novellsamling av honom på det lokala biblioteket var jag dock inte alltför hoppfull för hans romaner. Det skulle visa sig att jag oroade mig i onödan, för det här är bra.


Bester har en humoristisk och lättsam ton samtidigt som han väver en spännande och involverande science fiction-thriller. Beskrivningen av framtiden är också mer trovärdig än de flesta enligt mig. Bester tar människans sämre sidor i beaktande samtidigt som han inte gör sin historia till en varken utopisk skildring eller en dystopisk dito. Dessvärre tyckte jag att själva historien är lite feldisponerad och skulle tjänat på att avslöja Gullys hemlighet mycket tidigare. Det hade antagligen blivit en mer "esoterisk" (i brist på bättre ord) historia, men den skulle kunna utforska dessa områden med Besters humor utan att bli alltför tung och jobbig.


The Stars My Destination är ingen dålig bok på något sätt, men jag saknade det där lilla extra som höjer den upp till legendarisk status. Protagonisten, Gully, är bokens stora behållning, och även om jag inte tycker att den lever upp till sitt rykte så är den väl värd en genomläsning bara för hans skull.


Betyg: 3+ tigermasker av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2009 11:48



Michael Moore ställer sig frågan vad som egentligen hände under finanskrisen. Varför inträffade den? Vilka var aktörerna bakom? Vad hände med pengarna? Det är en undersökning som tar honom från Wall Streets rika korridorer till de som drabbades värst - medelklassfamiljerna.


Jag ska villigt erkänna att efter att först ha varit ett stort Moore-fan har jag blivit mer och mer skeptisk till metoderna han använder sig av för att få fram "sanningen". Visserligen innehåller alla dokumentärer en viss vinkling av verkligheten i och med vad man väljer att ta upp och vad man väljer att utelämna. Det är något som genren inte riktigt kan komma ifrån. Vad jag däremot har vänt mig mot med Moores senaste alster har varit att jag tycker att han blivit alltmer spekulativ och onyanserad i sin kritik. Speciellt märkbart är det i Sicko där han målar ut Europa som det förlovade landet där man i princip kan bota vad som helst eftersom vinstintresse inte styr sjukvården på samma sätt som i USA. Därför var jag också vagt skeptisk när jag satte mig i biofåtöljen för den här filmen. Jag visste att jag antagligen skulle bli kungligt underhållen, men skulle filmen verkligen säga något av värde?


Två timmar senare kunde jag konstatera att detta är Moores bästa film hitintills. Han har gjort sin research, tonat ner sensationalismen och har hittat riktigt intressanta människor att intervjua. Medelklassfamiljer som förlorat allt varvas med kongressledamöter som motsätter sig vad som hände. Man hade kunnat argumentera för att motståndarsidan inte kommer till tals, men å andra sidan, det här är inte en fråga där de ansvariga kan försvara sitt agerande utan att få en lynchmobb av förbannade medborgare utanför sin dörr. I Moores tidigare filmer har det funnits en tydlig för och motsida, även om Moore aldrig gjort sin egen inställning oklar. I Capitalism: A Love Story ifrågasätts inte så mycket personer som ett helt samhällssystem. Som vanligt är Moore kanske inte helt nyanserad i sin kritik, men gångerna han svävar ut (två, enligt mig själv) är lätträknade.


Situationen i Sverige är inte på långa vägar lika illa som den i USA, men med tanke på hur min generation behandlas på arbets och bostadsmarknaden är det väl egentligen bara en tidsfråga innan vi ser liknande scener på vår bakgård. Vän av ordning kanske ställer sig frågande till detta och menar att vi i Sverige har ett helt annat socialt skyddsnät än storebror i väster. Ja, om du hade frågat gemene man för 15 år sedan kanske det hade varit så. För den som varit insnärjd i det sociala skyddsnätet de senaste åren visar Moores film en skrämmande framtidsvision om vart vi är på väg. En av de viktigaste filmerna i år eller något annat år för den delen.


Betyg: 5 vänsterepos av 5 möjliga

Av Ulf - 1 december 2009 14:53

 


Vid den här tiden varje år listar jag de tio bästa tv-serierna som jag haft nöjet att följa under året. Här är årets lista.


10. Heroes

Säsong: 3/4

Placering förra året: 4

Varför: Heroes trampar vatten och håller på att bli riktigt trist. Problemet är att serien inte har någon som helst riktning längre. Mindre bihistorier, mer eller mindre intressanta, leder ingenstans och den nuvarande huvudstoryn har inte visat några tecken på förbättring. Måste skärpa till sig omgående. 


9. NCIS

Säsong: 6/7

Placering förra året: -

Varför: Ingen annan kriminalserie har en lika stark känsla av "familj" och att karaktärerna verkligen bryr sig om varandra och att de inte bara jobbar tillsammans. Speciellt avslutningen på sjätte säsongen och början på sjunde är anledningarna till att den här serien får plats på listan i år.


8. Scrubs

Säsong: 8 (säsong 9 startar idag)

Placering förra året: 9

Varför: Scrubs blev en såpa i sig själv när alla undrade om Zach Braff skulle återvända för en åttonde säsong. Nu blev det så och alla fans, inklusive undertecknad, var nöjda. Dessvärre var säsongen väldigt kort och hade vissa avsnitt som inte alls höll samma klass som serien brukar ha. Idag börjar den nionde säsongen, utan många av originalskådespelarna. Vågar man ens titta?


7. Criminal Minds

Säsong: 4/5

Placering förra året: 10

Varför: Fortfarande den bäst skrivna kriminalserien på TV just nu och den har en hel del konkurrens. Säsong fyra och fem har en ännu mörkare ton än tidigare säsonger och jag upphör aldrig att fascineras av hur märkliga människor kan vara.


6. Lost

Säsong: 5

Placering förra året: 6

Varför: Lost kollapsade till sist under sin egen tyngd och blev ganska löjlig om man försökte analysera vad fan det egentligen var som hände. Om man kunde bortse från detta och bara go along for the ride så var femte säsongen den fräschaste på länge.


5. V

Säsong: 1

Placering förra året: -

Varför: Efter min kritiska recension av pilotavsnittet har jag med glädje sett att serien tar sig väldigt fint. (Självklart är det min recension som är att tacka för detta, det förstår väl alla?) Berättad med högt tempo och fler intressanta infallsvinklar än vad jag vågade hoppas på efter den sunkiga starten.


4. Stargate Universe

Säsong: 1

Placering förra året: -

Varför: Efter debaklet som var Stargate Atlantis trodde jag att franchisen var död. Jag hade lyckligtvis fel. Stargate Universe är en mörkare, bättre skriven och mer välspelad serie än vad någon inkarnation varit tidigare med undantag för de bästa säsongerna av originalserien. Kommer följas med intresse.


3. True Blood

Säsong: 2

Placering förra året: 3

Varför: True Blood vilade inte på gamla meriter utan presenterade en ännu bättre säsong än den första. Spännande, rolig, välskriven och bra skådespel. Skulle hamna ännu högre på listan om det inte vore för de serier som landade på plats 2 och 1. Det kan vara värt att nämna att Topp-3 är serier som spelar i en helt annan division än de längre ner på listan.


2. Battlestar Galactica

Säsong: 4 (serien slut)

Placering förra året: 2

Varför: Battlestar Galactica lyckades inte ta sig upp till forna nivåer i de avslutande avsnitten men det är det få serier som har gjort överhuvudtaget. En tillfredsställande avslutning även om författarstrejken och andra händelser gjorde den på tok för utdragen. Trots detta förtjänar Battlestar Galactica alla hyllningar den fått och fortfarande får. Den väckte ett nytt intresse för science fiction och alla vi fans av genren kan bara salutera. So say we all.


1. Dexter

Säsong: 4

Placering förra året: 1

Varför: Fortfarande det bästa man kan se på TV. Överraskar ständigt med rolig dialog, galghumor, spänning och de bästa manusen sedan Battlestar Galacticas andra säsong. Återuppfinner sig en gång om året och jag önskar att det aldrig kommer ta slut.


Puh, det var det. Nästa lista, nästa december.


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se