Inlägg publicerade under kategorin King of Kings

Av Ulf - Torsdag 12 april 21:29

 


“To those readers who feel that I didn't know any better, I assert that I did ... but the temptation was simply too great to resist.”


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 128

Förlag: Land Of Enchantment (svenskt förlag: Wahlströms)

ISBN: 91-32-31333-0

 

I den lilla staden Tarker's Mills, Maine, börjar folk falla offer för en bestialisk mördare. Under loppet av ett år får vi följa ett antal av stadens innevånare och deras möten med vad de, trots att det låter osannolikt, bara kan beskriva som en varulv. Men vem är det som genomgår en förvandling varje fullmåne och går varulven att stoppa?

 

Cycle Of The Werewolf är en tämligen obskyr bok i Stephen Kings biografi. Först utgiven i en begränsad upplaga som idag är värd en jäkla massa pengar trycktes den inte i massproduktion förrän två år senare. I Sverige har den bara kommit ut i en upplaga, vilket gör att även den svenska utgåvan är värd några hundralappar om du skulle råka ha den liggande någonstans.

 

Utöver utgivningshistoriken är Cycle Of The Werewolf också ganska olik det mesta King skrivit. Det är små, korta kapitel som berättar varsin historia om en innevånare i Tarker's Mills och karaktärerna återvänder sällan eller aldrig i något annat kapitel. Det gör att det är svårt att tala om någon egentlig form av karaktarisering och berättelsen är så grundläggande och avskalad som den kan vara. I viss mån är det charmigt, men till största del förstår jag inte varför King valde att ge ut just den här berättelsen som en egen bok. Redan när den gavs ut i begränsad upplaga hade han en rad bättre kortromaner som han hade kunnat publicera istället.

 

Det jag får ge Cycle Of The Werewolf är att den har fantastiskt vackra illustrationer av Berni Wrightson, kanske mest känd som medskapare till DC-serien Swamp Thing. Utgåvan jag läst för den här recensionen, den svenska, är dessutom tryckt på tjockare papper med högre kvalitet än gemene bok, vilket gör att illustrationerna verkligen hoppar fram från sidorna.

 

Tyvärr är och förblir Cycle Of The Werewolf en fotnot i Kings bibliografi. Den är i huvudsak intressant för samlare som undertecknad och om ni inte absolut måste läsa allt King skrivit kan ni med gott samvete skippa den.

 

Betyg: 2 ludna mördare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 25 mars 17:06

 


"As with any other strong drug, true first love is really only interesting to those who have become its prisoners. And, as is true of any other strong and addicting drug, true first love is dangerous.”

 

Författare: Stephen King

År: 1997 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 729

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017087-5

 

Efter att ha besegrat Blaine ger sig Roland och hans vänner vidare på sin resa. De finner sig snart i ett landskap som är märkligt bekant. Det är en version av Kansas som ligger mycket nära vår egen verklighet, men med skillnaden att en pest har decimerat samhället och att en man vid Randall Flagg har något med det att göra. När gruppen tar sig igenom det öde stadslandskapet pressar Rolands vänner honom till att berätta sin egen historia. Vad hände egentligen efter det att han förtjänat sina revolvrar och begett sig ut i världen? Och vem är egentligen Susan som han nämnt vid ett par tillfällen?

 

Föregående del i Dark Tower-sviten, The Waste Lands (1991), var en ypperligt berättad fantasyäventyrsroman som verkligen utnyttjade all den världsbyggnad som föregått den. Jag såg fram emot mer i samma stil och även om Wizard & Glass både inleds och avslutas på detta vis är mittendelen, Rolands historia, det som utgör bokens huvudnarrativ. Det är på gott och ont.

 

Vi får följa en mycket ung Roland när han och hans vänner Cuthbert och Alain skickas till det avlägsna baronskapet Meijis. Den officiella anledningen är att inventera krigsmateriel som Alliansen ska använda i kriget mot rebellherren John Farson och hans trupper. Det riktiga skälet är att allt sedan Roland upptäckte att hans mor hade en affär med hovtrollkarlen Marten svävar hans liv i fara.

 

De tre unga pojkarnas vistelse i Meiji börjar inte så illa då de blir väl emottagna i den lantliga provinsen. Problemet är bara att Roland träffat på Susan Delgado redan innan de begett sig in i byn. Susan, några år äldre än Roland och tuff som sten, är bortlovad med stans åldrige borgmästare som ett led att säkra sin släkts framtid. Men där det kraftfulla ödet, ka, sveper fram finns ingen hänsyn till tidigare relationer...

 

King målar upp Meijis väldigt levande och befolkar sin fiktiva by med allehanda karaktärer. Problemet är att historien om Roland och Susan drar mer mot traditionell fantasy och/eller pekoral än tidigare delar i serien. Ibland funkar det, men om jag ska vara helt ärlig så är Kings försök att skriva en historia om star-crossed lovers (för att citera Barden) ganska träig emellanåt. Det stora problemet ligger i bokens längd. Där föregående del slutade precis där man ville ha mer drar Wizard & Glass ut på processen i en berättelse där vi alla vet hur det kommer gå. Det kan bara gå på ett sätt för att resten av händelserna i Rolands liv ska inträffa, så spänningsmomentet grabbade aldrig tag i mig.

 

Det är Kings känsla för karaktärer som räddar bok fyra i serien. Det är intressant att följa Roland under hans yngre år då han inte var riktigt lika stoisk som vi lärt känna honom. Det blir också tydligt att den ka-tet (ödesbunden grupp) som Roland befinner sig med nu mer eller mindre hade sin motsvarighet i hans ungdom. Miljöerna som King beskriver är också en av bokens höjdpunkter. Meijis har någon koppling till vår verklighets gränsland mellan USA och Mexico och influenser från båda kulturerna vävs in väldigt fint. Liksom förra boken hade en koppling till en låt av ZZ Top (Velcro Fly) använder King en annan låt i Wizard & Glass för att poängtera handlingen och karaktärernas agerande - Careless Love, en traditionell låt som finns i en massa versioner, men där King verkar trycka på Bessie Smiths variant. Jag gillar verkligen hur King gör sig omaket att använda sig av musik i sin Dark Tower-serie och om det inte redan finns (vilket jag tror det gör) måste jag sätta samman en spellista efter jag är klar med böckerna.

 

Wizards & Glass är ingen dålig bok, men den är ett steg tillbaka från den fantastiska del 3. Den hade dock definitivt tjänat på att vara omkring samma längd (cirka 500 sidor) som sin föregångare och framförallt ha ett snabbare berättande. Jag hoppas att detta blir fallet i nästa del.

 

Betyg: 3 ödesmättade kärleksepos av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 7 mars 21:45



“The lessons which I remember the longest are always the ones that are self-taught””


Författare: Stephen King

År: 1991 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 512

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017086-8



Rolands grupp har färdats västerut under fem veckors tid när vi plockar upp historien igen. Hans följeslagare, Eddie och Susannah, börjar misstänka att något är allvarligt fel med deras ledare. Det visar sig att Roland orsakade en tidsparadox när han räddade Jake Chambers i förra boken. Hans sinne försöker hitta en balans mellan de två verkligheterna, den där Jake lever och den där han dog, och driver Roland sakta men säkert till galenskap. Vad de inte vet är att Jake Chambers upplever samma sak i 1977 års New York...


Huvudanledningen till att jag inte läst längre än bok två i The Dark Tower innan är att jag ville ha alla andra relevanta King-böcker ur vägen först så att jag skulle kunna plocka upp de referenser King lagt in i sitt epos. En annan anledning är att jag fann de första två volymerna tämligen splittrade i sin berättarstruktur och även om del 2 var överlägsen del 1 på alla sätt var jag ändå frågande till var den riktiga storheten i verket låg. Med del 3, The Waste Lands, har jag nu nått fram till den punkt där jag kan säga att ja, The Dark Tower är helt jäkla fantastisk!


The Waste Lands är en mycket bättre sammanhållen historia än de två tidigare delarna och bjuder på imponerande karaktärsutveckling och en skildring av främst post-apokalyps som för tankarna till Fallout-spelen. Den del av boken som utspelar sig i staden Lud är en totalt galen och underbar variant av Mad Max och valfri cyberpunkroman. Favoritdetaljen är hur människor kallas till en avrättningsplats av "krigstrummor" som visar sig vara trumkompet till ZZ Tops Velcro Fly. Jag skulle lagt in en liten spoilervarning där, men gör dig själv tjänsten att dra igång Velcro Fly när boken specificerar att trummorna börjar dåna. Ställ in eq:n så att trummorna överröstar allt annat. Effekten är slående och brutalt suggestiv!


The Waste Lands låter oss utforska det speciella förhållandet mellan Eddie och Susannah på ett väldigt fint sätt. Dessutom har boken en av mina nya favoritkaraktärer, billy-bumblaren Oy. En billy-bumblare ser ut som en mix mellan en tvättbjörn och en katt ungefär och är intelligenta djur som är mycket tillgivna. Trots att Oy i princip bara upprepar vad de olika karaktärerna säger lyckas King ge honom en bedårande personlighet och hans förhållande till "sin" människa, Jake, tillhör bokens höjdpunkter.


Det är klart, här finns vissa mindre händelser där jag verkligen skulle vilja fråga King vad han tänkte när han skrev dem. Dessa är inte så många att de stör helheten, men bör ändå nämnas.


Som vanligt har King lyckats med skurkarna också. Den totalt bindgalne Tick-Tock får dock spö av sin egen hantlangare, den vedervärdige Gasher. Jag vill inte gå in på exakt varför Gasher är en sådan vidrig karaktär, men tro mig, du kommer komma ihåg honom. Med en cliff-hanger som heter duga i bokens slutskede, där gruppen är i fara för ytterligare en märklig antagonist, är The Waste Lands en blandvändare av rang som dessutom blickar mot framtida delar i serien på ett föredömligt vis. Det är en av de bästa King-böcker jag läst på ett bra tag och lovar mycket gott inför resten av serien.


Betyg: 5 oy av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 12 jan 18:57

 


“Sometimes there is absolutely no difference at all between salvation and damnation.”


Författare: Stephen King

År: 1996 (svensk utgåva 1997)

Sidor: 477

Förlag: Signet Books (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-651-6

 

1932: Paul Edgecombe är vaktchef på Cold Mountain-fängelsets avdelning för dödsdömda. En dag börjar det hända märkliga saker på avdelningen. John Coffey, den störste man Edgecombe någonsin sett, dömd för att ha mördat och våldtagit ett tvillingpar, tar sin plats bakom galler. Paul inser snart att något inte står rätt till. Den tystlåtne och lätt mentalt utvecklingsstörde Coffey verkar inte vara den som ens kan komma på tanken att skada någon - och efter det mirakel Paul ser honom utföra är frågan vem eller vad de egentligen har att göra med?

 

Vissa filmatiseringar biter sig fast i minnet så pass att jag har svårt att se någon annan än skådespelarna ifråga även när jag läser boken. Jag tror sällan det funnits en lika välcastad roll än när den i förtid bortgångne Michael Clarke Duncan spelade John Coffey i filmatiseringen. Därför är det Duncans ansikte jag ser framför mig när jag läser om The Green Mile och jag förvånas fortfarande över hur stark den är.

 

The Green Mile är egentligen inte en bok utan fem. King fick idén från sitt dåtida förlag, Signet Books, att skriva en följetångsroman likt Dickens gjorde på sin tid. Resultatet blev en fem månader lång utgivning med en kortare bok per månad. I den variant jag använt mig av för recensionen har dessa fem kortare texter samlats i en bok. Däri ligger också den enda större invändning jag har mot berättelsen. Skarvarna mellan delarna känns ibland väldigt klumpiga och King har själv medgivit att så är fallet. Han har uttryckt intresse för att någon gång återvända till berättelsen för att slipa bort dessa skavanker, men tills dess är den aktuella versionen den vi har att tillgå.

 

Skarvarna till trots är The Green Mile Kings i särklass bästa fängelsehistoria. Många hade säkert valt filmatiseringen av Rita Hayworth & Shawshank Redemption (1982/1994), men jag har i den länkade recensionen uttryckt mina problem med den historien. The Green Mile är magisk realism i sin allra finaste form. King beskriver det vardagliga livet på fängelset perfekt och framförallt kontrasten mellan tristessen vakterna känner och de explosioner av våld de ibland måste ta itu med. Den humanism King beskriver både vakter och fångar med är smittande, men det vore inte King om det inte fanns en riktigt bra antagonist. I det här fallet finns det två. Intressant nog är det inte två fångar utan en fånge och en vakt det handlar om.

 

Percy Wetmore är en klassisk King-skurk. Han är rent ut sagt en sadistisk jävel till vakt som samtidigt är både för feg och korkad för att vara en tuffing. Istället är han en osnuten skitunge som skyddas uppifrån av sin politiskt inflytelserika familj. Wetmore har en mycket obehaglig blandning mellan sadistisk nyfikenhet och ren skär dumhet, vilket gör honom lika oberäknelig som dryg - inte allra minst eftersom han är säker på vad han gör är rätt. Percys motsvarighet bland fångarna är William Wharton, en totalt bindgalen ung man som helst av allt vill tro att han är Billy The Kid reinkarnerad.

 

Där filmatiseringen ibland blir lite för blödig och sentimental lyckas boken verkligen trycka på rätt känsloknappar och jag kan verkligen rekommendera den till alla. Det är en tragisk historia med ond, bråd död, men ändå ett hoppfullt budskap. Om King nu bara kan få tummarna loss och fixa formen också.

 

Betyg: 4 cirkusmöss av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2017 11:00

 

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

 

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

 

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

 

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

 

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

 

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

 

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

 

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Av Ulf - 3 december 2017 13:19

 


"After all, everyone casts a shadow"

 

Författare: Stephen King

År: 2016 (svensk utgåva 2017)

Sidor: 384

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag, Månpocket)

ISBN: 978-91-7503-611-3

 

Sju år efter att Bill Hodges, Jerome Robinson och Holly Gibney satte stopp för Brady "Mr. Mercedes" Hartsfield börjar märkliga saker hända. Brady, fast i ett katatoniskt tillstånd i en sjukhussäng, börjar vakna till liv och upptäcker att han har fått en ny förmåga - han kan röra saker med tankarna, men än viktigare har han givits förmågan att ta över andra personers kroppar om dessa på något sätt är försvagade. Nu måste Bill och de andra lista ut hur Brady verkar ha agenter ute i världen utan att lämna sjukhussängen eller ens kunna tala. Och eftersom Bill kämpar mot en annan dödlig fiende, sin egen kropp, är tiden knapp.

 

Jag var rädd för det här. Sedan jag läste Finders Keepers (2015), andra delen i Bill Hodges-trilogin, har jag dragit mig för att läsa sista delen av en enkel anledning. Jag var rädd för att Kings märkliga beslut att hinta om Bradys övernaturliga krafter skulle ta över historien i en tredje del och att detta skulle vara ett för stort stilbrott jämte de två första delarna. Ibland hatar jag att ha rätt.

 

Det mest frustrerande med End Of Watch är att jag utan att anstränga mig kan komma på flertalet sätt som Bradys karaktär hade kunnat åstadkomma samma saker utan sin "magi". Om King istället hade fokuserat på exempelvis datorer för rörelsehindrade personer och tagit det därifrån hade Bill Hodges kunnat få en mycket lyckad avslutning. Nu tar tyvärr de övernaturliga inslagen mig helt ur historien i och med det stilbrott de medför. De två första böckerna i serien var hårdkokta deckare utan nonsens och ja, under ytan finns detta kvar, men Bradys krafter ligger som en våt filt över hela narrativet.

 

Karaktärs- och språkmässigt funkar den tredje boken i serien lika väl som de tidigare. Bland annat har jag fått ett nytt favorituttryck i "tempus is beginning to fugit" och Hodges fungerar lika bra som innan som den grånade hjälten som inte bara slåss mot skurkar utan även sin svikande kropp. Holly Gibneys karaktär har utvecklats en hel del, men behåller samtidigt sin kärna av bedårande oskuldsfullhet.

 

Detta till trots vet jag ärligt talat in om jag kan rekommendera End Of Watch. Det är bättre att läsa första och andra boken och sluta precis innan epilogen på den sistnämnda. En stor besvikelse.

 

Betyg: 2 allt blir inte bättre med telekinesi av 5 möjliga

Av Ulf - 23 november 2017 21:15

 

 

He was after all, a novelist, and a novelist was simply a fellow who got paid to tell lies. The bigger the lies, the better the pay.

 

Författare: Stephen King

År: 1989 (svensk utgåva 1990)

Sidor: 460

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: N/A

 

Thad Beaumont må ha skrivit två böcker som hyllades av kritikerna, men försäljningssiffrorna uteblev. Under pseudonymen George Stark har hans hårdkokta deckare om antihjälten Alexis Machine däremot sålt i miljonupplagor. När en läsare lägger ihop två och två och inser att Stark och Beaumont är samma person bestämmer sig Thad för att ta livet av sin pseudonym. Snart börjar det dock hända märkliga saker. Personer i Thads litterära bekantskapskrets börjar dö på de mest bestialiska sätt - och alla spår pekar mot George Stark.

 

The Dark Half kan vara en av de böcker av Stephen King jag läst flest gånger. Inte nödvändigtvis för att det är en av hans bästa, men den är väldigt typisk för Kings produktion mot slutet av 80-talet. King berör många av sina tidigare teman under decenniet och gör dessutom ett bokslut över sin egen pseudonym, Richard Bachman, men den här boken. Eller ja, egentligen gjorde han ju inte det eftersom Bachman återkommer gång på gång även efter The Dark Half, men det var ett ärligt menat försök.

 

Det är svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ständigt återkommer till The Dark Half. Den tangerar som sagt mycket som King skrivit sedan innan i och med den plågade författarprotagonisten, det komplicerade familjelivet och de övernaturliga händelserna däremellan. Det enda som egentligen sticker ut är karaktären George Stark.

 

Det är enkelt att teckna en hemsk skurk, men det krävs en riktig mästare för att göra en karaktär så pass obehaglig att den tycks hoppa upp från boksidorna. King är riktigt bra på det där med antagonister och Stark är inte något undantag. Kontrasten mellan Thads övre medelklasstillvaro och Starks råbarkade manér mer hemmahörande i en ruffig bar blir väldigt effektiv. Kanske är det därför jag också gillar boken? Berättelsen har en tradition i det genom litteraturhistorien ofta utforskade temat med dualismen inom människor med en ond respektive god sida. Som sådan fungerar The Dark Half väldigt bra.

 

När jag läser igenom ovanstående text känns det som jag i viss mån ursäktar mig för att jag gillar den här boken, men det är inte min mening. Jag är dock fortfarande lika vilse när jag läste den den här gången som jag brukar vara. Jag återvänder säkert till den igen om några år och kanske kan jag då sätta fingret på varför jag alltid just tycks återvända. Som bok ligger den över medel i Kings bibliografi och om du gillar sakerna han skrev på 80-talet är chansen stor att du gillar även The Dark Half.

 

Betyg: 3+ onda pseudonymer av 5 möjliga

Av Ulf - 22 september 2017 17:31

 


"Late last night and the night before,

Tommyknockers, Tommyknockers,

knocking on my door.

I wanna go out, don't know if I can

because I'm so afraid

of the Tommyknocker man.”

 

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 839

Förlag: Putnam (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-582-1341-4

 

Roberta "Bobbi" Anderson, författare till en rad mer eller mindre framgångsrika västernromaner, bor i skogarna utanför den lilla staden Haven. Under en promenad snubblar hon över ett metalliskt föremål som sticker upp ur marken. Nyfiken på vad det kan vara börjar hon gräva, men föremålet tycks bara fortsätta ner i marken. Samtidigt, många mil därifrån, är Bobbis gamle vän och älskare James Gardener ute på en poesiturné som han lyckas förstöra i en rejäl bläcka. Gardener i princip flyr hem till Bobbi men gör en fasansfull upptäckt - Bobbi har nästan arbetat sig till döds med att gräva ut föremålet och hennes hem är fullt med allehanda fantastiska uppfinningar.

 

Science fiction och skräck är ofta så pass närbesläktade genres att det inte är ovanligt att en framgångsrik författare av den ena ger sig på den andra. Utöver några riktigt bra noveller och den under pseudonym utgivna The Running Man (1982) har jag dock inte läst någon bra science fiction av King. Faktum är att Kings berättelser om utomjordingar och allsköns framtidsvisioner är bland det sämsta han skrivit. The Tommyknockers är ytterligare ett exempel på detta, med "meriten" att vara den sista bok King skrev när han missbrukade. Det märks.

 

Runt 1987 hade King i princip gått i väggen och kokain och alkohol styrde hans liv. The Tommyknockers följer Kings proxy i historien, James Gardener, och hans förfall tillbaka in i sin alkoholism. Intressant nog, och med bristande självinsikt, är det just Gardeners historia som alkoholist som får honom att kunna stå emot den kraft som föremålet Bobbi gräver upp har. Gardener är en av Kings sämst skrivna protagonister i det att han trots all reflektion över sitt missbruk inte tar något som helst ansvar för det. Missbruk är ett vanligt förekommande tema hos King (av logiska skäl), men oftast låter King protagonisterna bära hans egen rädsla och  tvivel inför vad han gör med sig själv. När jag läser The Tommyknockers är det som att King har gett upp. Gardener blir en väldigt passiv betraktare av vad som sker omkring honom, men lyckas ändå rädda dagen. Det funkar inte.

 

The Tommyknockers är i princip 800+ sidor av dåligt redigerat svammel som inte skulle getts ut om någon annans namn stod på omslaget. Science fiction-elementen har sina poänger då och då och en bihandling om stadens poliskår livar upp under några hundra sidor, men hjälper också till att sätta krokben för huvudhandlingen. Det verkar som att King gärna skriver science fiction när han mår som sämst. Det är också fallet med en annan bok i hans bibliografi, vilken vi kommer till längre fram. Det vore intressant att läsa en längre science fiction-berättelse han skrivit vid sina sinnes fulla bruk. The Tommyknockers bör dock undvikas. Segment av riktigt bra historieberättande räddar den från nollan i betyg, men det här är absolut en av de fem sämsta böckerna King har skrivit.

 

Betyg: 1 knackare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se