Inlägg publicerade under kategorin King of Kings

Av Ulf - Onsdag 25 sept 21:52

 

“Sometimes loving eyes don't see what they don't want to see.”

 

Författare: Stephen King

År: 2005 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 188

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-0-8439-5584-2

 

Stephanie McCann stormtrivs med sin praktik på en liten landsortstidning i Maine. Det händer inte så mycket på ön där redaktionen ligger, men de gamla två tidningarrävarna Dave och Vince tar sitt arbete på största allvar. När en resande reporter försöker luska fram om ön har haft några oförklaliga händelser i sin historia kör de honom på båten inför en förvånad Stephanie. När hon undrar varför de gjorde som de gjorde berättar de om den story som blivit en besatthet för dem båda - historien om The Colorado Kid.

 

Kings andra bok för Hard Case Crime (där även tidigare recenserade Joyland publicerades) var en svår nöt att knäcka. Fram tills i år hade den varit out of print sedan månaderna efter de getts ut och av någon anledning har en ny upplaga dröjt fram tills nu. Precis som med Joyland är det här tänkt att vara en hårdkokt (och ironiskt nog lättuggad) kriminalhistoria som skrivits och publicerats i all hast, ala gamla pulpromaner. Den här gången lyser dock övernaturligheterna med sin frånvaro, vilket passar genren bättre.

 

Historien som sådan påminner inte så lite om det berömda fallet med talmud shud (google that sucker) som är ett av de mest häpnansväckande dödsfallen under 1900-talets kriminalhistoria. King citerar inspiration ifrån ett annat fall i efterordet, men vissa detaljer gör att de som läst om ovanstående fall snabbt känner igen sig. Stilen är lika lös och ledig som i Joyland och King har i sina gamla tidningsmurvlar Dave och Vince lyckats skapa två väldigt sympatiska berättare.

 

Slutet kommer vara en vattendelare. Personligen tog det ett tag innan jag kunde acceptera det, men ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det. Det följer samma skola som min favoritregissör David Lynch brukar göra gällande mysterier. Kanske är det inte upplösningen som är det viktigaste utan vägen dit?

 

The Colorado Kid är en lättläst bok som du tar dig igenom på en regnig eftermiddag utan några större problem. Om du gillar kriminalare och King, varför inte? Och just det, även om tv-serien Haven (2010 - 2015) säger sig vara baserad på historien är likheterna väldigt ytliga. 

 

Betyg: 3 borttappade personer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 11 sept 12:55

 



“When it comes to the past, everyone writes fiction.”

 

Författare: Stephen King

År: 2013 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 288

Förlag: Hard Case Crime

ISBN: 978-1-781-16264-4

 

Devin Jones är en hårt kämpande collegestudent som försöker dryga ut kassan med att ta ett sommarjobb på nöjesparken Joyland i North Carolina. Devin trivs med arbetet och får snabbt två nya vänner i Erin och Tom, även de sommarjobbare. Det finns dock en skugga över Joyland. Några år tidigare mördades en ung kvinna i nöjeslandets spökhus... och frågan är om hon egentligen verkligen har lämnat stället?

 

Joyland är Kings andra bok för förlaget Hard Case Crime, ett förlag som vände sig till redan välkända författare att skriva pulpromaner för deras räkning. De tackade sin lyckliga stjärna när King tackade ja inte bara till en utan två böcker (den andra boken är nästa planerade recension i projektet). King gillar pulplitteratur och det märks. Joyland innehåller alla kännetecken, men det är först och främst en berättelse som bär Kings signum - välutvecklade karaktärer, bra miljöer... och tyvärr ett slut som inte lever upp till det som kommer innan.

 

Det här med Kings oförmåga att skriva bra slut är en smula oförtjänt rykte. Det är helt klart så att han har fler böcker än andra välkända författare där slutet är ett problem, men å andra sidan har han också fler böcker publicerade än de flesta välkända författare. Slutet i Joyland är inte katastrofalt, men det lider lite av att King var under kontrakt att skriva en bok på under 300 sidor. King skriver, som vi vet, gärna långa romaner och om den här hade fått mer utrymme hade den kunnat bli några snäpp bättre än vad den nu är.

 

Det som King verkligen lyckas med i Joyland är miljöbeskrivningarna. Att han inte skrivit något längre som utspelar sig på ett nöjesfält tidigare är ett mysterium. Det är en klassisk skräcktrop som King verkligen gör levande med vad som verkar vara ett genuint intresse för karnevalsfolket och dess egenheter. Det är också dessa som gör Joyland, om inte till en klassiker i Kings bibliografi, läsvärd. Om du gillar stuket med nöjesfält som kan hysa ondska av ett eller annat slag kan jag rekommendera Joyland.

 


Betyg: 3 nöjesfältsmord av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - Fredag 9 aug 19:29

 


“Wanting to know things and do things is what the human race is all about. Exploration, Gwendy! Both the disease and the cure!”

 

Författare: Stephen King & Richard Chizmar

År: 2017 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 165

Förlag: Hodder & Stoughton

ISBN: 978-1-473-69165-0

 

Castle Rock, 1974. Tolvåriga Gwendy Peterson är fast besluten att tappa i vikt under sommarlovet och springer därför upp och ner för de så kallade "Suicide Stairs" så ofta hon kan. En dag väntar en mystisk man på henne uppe på krönet. Han säger att han haft ögonen på Gwendy och att han vill ge henne en present. Mot bättre vetande tar Gwendy emot en vacker låda med ett antal knappar på... och hennes liv förändras för alltid.

 

Jisses! Bra saker kommer ibland i små förpackningar, som mitt försvenskande av det anglosaxiska ordstävet brukar säga, och Gwendy's Button Box knockade mig fullständigt. En kortroman du läser på en eftermiddag och du kommer läsa den i en sittning eftersom den är omöjlig att lägga ifrån sig. King och Richard Chizmar (kolla in hans noveller för övrigt!) har skrivit en så pass tajt berättelse att den nästan inte får plats på sidorna den utgör. Ändå känns inget framhastat eller dåligt underbyggt. Det känns lite som en del i Kings gamla 80-talssamlingar det här och när King rör sig i just kortromanform brukar han vara svår att slå på fingrarna!

 

Gwendy's Button Box är hälften skräck, hälften mörk saga. Som för att understryka det sistnämnda är boken även illustrerad av suggestiva teckningar signerade Ben Baldwin. Den är ett tankvärt utforskande av determinism och samtidigt en infernaliskt spännande litet underverk som jag inte kan rekommendera nog. Den må vara kort, men värd varenda krona och slukade mig med håll och hår. En påminnelse om hur bra King kan vara när han är som bäst.

 

Betyg: 5 pusselådor av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 juli 19:30

 


“When had men not been mystified by women? They were the magic that men dreamed of, and sometimes their dreams were nightmares.”

 

Författare: Stephen King & Owen King

År: 2017 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 718

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47366519-4

 

I den lilla bergsstaden Dooling får sheriff Lila Norcross arrestera en ung kvinna, Evie, som till synes har slagit ihjäl en knarklangares husvagn och alla i den. Norcross inser snart att det här inte är någon vanlig människa och saker blir ännu märkligare när alla världens kvinnor inte tycks kunna vakna upp när de väl somnat. Istället täcks de av märkliga kokonger och Gud nåde den som skulle råka störa dem i deras sömn...

 

Owen King har lite fått the short end of the stick när det kommer till skrivarhantverket i familjen King. Hans far behöver ingen närmre presentation direkt och hans äldre bror Joseph börjar själv prenumerera på placeringar på försäljningslistorna under sin pseudonym, Joe Hill. Därför är det också väldigt kul att Sleeping Beauties är det främsta som nästa generations King-berättare har skrivit, om än med mycket hjälp av farsgubben.

 

Karaktärer och koncept har alltid varit paradgrenarna när det gäller Stephen King och dessa återfinns även här. Vi har levande karaktärer som inte på något sätt är perfekta, varken män eller kvinnor, och deras förhållanden till varandra är mycket av bokens väletablerade grund. Framförallt välskriven är karaktärerna Frank och Clint, två män som inte kunde vara mer olika men ställs inför samma familjeproblematik när de inte klarar av att kommunicera.

 

Världen utan kvinnor (så gott som) porträtteras som ett ställe av sorg och förtvivlan, vilket inte är så konstigt. Halva jordens befolkning har försvunnit men ändå inte eftersom de ligger där i sina kokonger, oförklarligt levande men någon helt annanstans i sinnet. Sen drar far och son King en aning för stora växlar på manligt och kvinnligt när de skildrar det ställe som kvinnorna faktiskt befinner sig på som ett begynnande utopia. Jag har tyvärr känt många personer, både män och kvinnor, som varit våldsamma i sin egen rätt och jag tror inte att en seperation mellan könen direkt skulle ändra på den saken.

 

Då är istället avtoningen mer intressant. Vad skulle hända om alla de här kvinnorna kom tillbaka? Eller inte? Hur skulle världen förändras? Skulle det vara övergående eller skulle riktiga sociala förändringar ske? Här hade Kingarna gärna fått spendera lite mer tid då de beskriver detta skeende på ett mycket mer trovärdigt sätt än det förstnämnda.

 

Sleeping Beauties är trots min kritik en väldigt bra bok. Den är underhållande och samtidigt tankeställande på ett vis som mycket av pappa Kings saker inte riktigt är. Nu hoppas jag att Owen kommer till sin egen rätt!

 

Betyg: 4 kokongsängar av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 29 juni 16:15

 

“Strange, the things you noticed when your day—your life—suddenly went over a cliff you hadn’t even known was there.”

 

Författare: Stephen King

År: 2018 (svensk utgåva 2018)

Sidor: 475

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47367635-0

 

Den populäre läraren och baseballcoachen Terry Maitland grips inför fulla läktare i den lilla staden Flint City, Oklahoma. Maitland står anklagad för ett bestialiskt mord på en ung pojke och polisen tycks ha all bevisning de behöver. Ett stort antal ögonvittnen har sett Maitland under mordkvällen och hans DNA och fingeravtryck finns på mordvapnet. Det är bara det att också Terry har ögonvittnen som han var på konferens med under mordkvällen. Polisen Ralph Anderson står inför ett till synes omöjligt brott att lösa.

 

De senaste åren har Stephen King skrivit allt fler thrillers. Jag måste säga att jag verkligen gillar denna för honom i viss mån nya genre. Han har tagit sina fina karaktärbeskrivningar och förståelse för deras psykologi till en lite annorlunda berättarstil än sin mer traditionella skräckhistoria. När King är som bäst som thrillerförfattare är när han fokuserar på polisarbetet och gärningsmannapsykologi. Det är därför jag tycker att första boken i Bill Hodges-serien, Mr. Mercedes (2016), funkar så jäkla bra. Det är en rakt berättad historia med en sådan vidrig skurk att det inte behövs en massa lulllull runt det. The Outsider lider dock lite av samma problem som den avslutande delen om Bill Hodges gjorde - King kan inte hålla sig från övernaturligheterna.

 

De första 150 sidorna av The Outsider är helt jäkla briljanta. King visar återigen att han behärskar skuggspelet bakom förortsfasaden och karaktärsbeskrivningarna är grymma i ordets verkliga betydelse. Man känner verkligen för Maitland och hans familj. Sen händer en ytterst oväntad sak. Ni som kan er Raymond Chandler kan säkert räkna ut det så fort jag nämner Chandlers namn, men resultatet är inte lika bra som för deckarmästaren. Boken tappar rejält i trovärdighet och det är det som är thrillers A och O - kan jag inte tro på händelseförloppet faller berättelsen också samman.

 

Nu är det inte illa i Kings fall. Bokens andra halva tar en mycket mer traditionell skräckkaraktär, men tjänar många poäng på att lyfta in min favoritkaraktär från Bill Hodges-böckerna, den alltid lika älskvärda Holly Gibson. Med en blinka-och-du-missar-det-koppling till The Dark Tower också blir The Outsider till syvende och sist en helt okej King-thriller. Det är inte hans bästa och skulle behövt en annan twist, men funkar som sommarläsning.

 

Betyg: 3 dubbelmördarmördarmördare? av 5 möjliga

Av Ulf - 12 september 2018 20:27

 


Saxat från 6/1 - 2014

 

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

 

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

 

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

 

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

 

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

 

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

 

Sammanfattning, Carrie:

 


1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

 

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

 

Av Ulf - 22 augusti 2018 19:04

 


“Some people have remarkably sturdy illusions.”

 

Författare: Stephen King

År: 2015 (svensk utgåva 2016)

Sidor: 483

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-47369888-8

 

I Stephen Kings till dags dato senaste novellsamling möts vi av en brokig skara berättelser, inte så olikt den i titeln omtalade basaren. Berättelserna spänner från 2009 års Ur till de tre nyskrivna novellerna för samlingens räkning. Och som vanligt när det gäller novellsamlingar är kvaliteten varierande.

 

King har valt en genomgående röd tråd i sina berättelser i och med att han tillägnar dem till litterära inspirationskällor. Detta går igen i Kings språk som ofta i viss mån försöker efterlikna vem han nu tillägnar en specifik novell till. Det fungerar okej för det mesta, riktigt bra i några fall och faller pladask en eller två gånger. De tre noveller som verkligen sticker ut som samlingens främsta är den inledande Mile 81 (2011), tidigare nämnda Ur och den nyskrivna Obits (2015).

 

Den förstnämnda är ett klassiskt King-upplägg med barn som undersöker saker och platser de egentligen borde hålla sig ifrån och, som alltid höll jag på att säga, en ond bil. Hela historien nästan skriker av King-nostalgi och för ett fan är det svårt att värja sig. Av de tre nämnda novellerna är det troligen den svagaste om man inte är ett fan sedan tidigare dock.

 

Ur är en mycket intressant science fiction-berättelse som började som ett slags beställningsjobb för Amazon Kindle. Kindle ville ha en King-historia som var exklusiv för deras produkt. Berättelsen kretsar föga förvånande kring en Kindle som förutom att kunna fungera som e-läsare också har tillgång till nyheter från alla möjliga alternativa verkligheter och tidsepoker - däribland vår egen - men kan man verkligen ändra något eller är allt redan ödesbestämt?

 

Slutligen är Obits en lika härligt ondskefull som tankeväckande historia. En man som skriver dödsrunor för en komedisajt upptäcker att hans dödsrunor blir verklighet. Med potential att kunna ha ihjäl vem som helst utan att åka fast, skulle du då göra det?

 

Om jag skulle plocka fram en historia som inte riktigt håller måttet är det Blockade Billy (2010) där King verkligen breder på brett om sin kärlek till baseball och en legendarisk spelare som ingen kunde stjäla en bas från. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen i långsam brännboll, men det som verkligen stör mig är att King ändå bygger upp stämningen väldigt väl för att sedan inte ge någon riktig utdelning av bygget.

 

The Bazaar Of Bad Dreams är en svår samling att göra rättvisa i en recension - än mer så än Kings tidigare diton. Några riktigt briljanta noveller kantas av ett fåtal besvikelser, men framförallt tämligen lättglömda berättelser vars innehåll redan har börjat försvinna då jag läste boken under ett längre tidsspann än vad jag brukar. Det är inget gott tecken i sig, men betyget blir ändå okej. Inget att skriva hem om kanske, men duger för det mesta gott och väl.

 

Betyg: 3- brokiga samlingar av 5 möjliga

 

Av Ulf - 18 augusti 2018 15:10

 


Regi: David Carson

Manus: Bryan Fuller (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Angela Bettis, Patricia Clarkson, Kandyse McClure mfl.

Produktionsbolag: MGM Television & Trilogy Entertainment Group

År: 2002

Längd: 132 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0319970/


I princip på dagen 26 år efter att Brian De Palmas version av Carrie (1976)  haft premiär visade MGM sin nytolkning för första gången. Storyn är den samma, så den tänker jag inte dra igen. Det finns dock en rad skillnader som gör detta till en om inte seriös konkurrent till De Palmas klassiker så i alla fall en intressant version.


Bryan Fuller har suttit bakom ordbehandlaren och har i mångt om mycket valt att tolka Kings text mer bokstavligt. En nyckelscen i boken från Carries barndom har filmatiserats i samtliga versioner, men det är bara i den här tv-filmen man beslutade sig för att ha den kvar. Jag ska inte gå in exakt i detalj på vad den visar, men kontentan är att den ger karaktären Carrie White en mer solid bakgrund.


De största skillnaderna ligger dock i hur skådespelarna valt att tackla sina roller. Angela Bettis har stora skor att fylla i huvudrollen och tyvärr klarar hon inte riktigt av det. Där Spacek utstrålade en sårbarhet och rädsla underspelar Bettis i många scener, inte allra minst under filmens klimax. Å ena sidan är Carries karaktär skriven något mer åt dead pan-hållet, men Bettis verkar inte ens vilja vara där. Enligt intervjuer ville hon inte det heller. Bettis hatade filmen och sa i en uppmärksammad intervju (publicerad av Ain't It Cool året efter filmen gått på TV) att ingen borde se den.


Nåväl, riktigt så illa är det inte. Om Bettis hade mycket att leva upp till hade Patricia Clarkson det än svårare i rollen som Mrs. White. Hur toppar man Piper Lauries makalösa skådespel i De Palmas original? Clarkson tar en smart utväg och spelar rollen mycket mer återhållsamt, utan Lauries extrema känslospel. Det funkar så bra som det kan funka, men hon kan givetvis inte slå Laurie på fingrarna.


Det som är bättre är många av birollerna. Tjejgänget som plågar Carrie består av idel skådespelerskor som några år senare skulle få roller i större och mer välkända produktioner. Exempelvis ser vi Emelie de Ravin (Lost) i rollen som Carries plågoande Chris och Kandyse McClure (Battlestar Galactica) som Sue. En karaktär vars betydelse faller nästan bort helt i jämförelse med De Palmas version är Chris pojkvän Billy. Det gör att vissa scener mot slutet blir ganska klumpigt skrivna ur en karaktärssynpunkt. 


Just slutet är det som verkligen skiljer den här versionen från resten. Vi får se mycket mer av efterspelet efter balen och vad som händer runt om i staden. Tyvärr klarar inte riktigt 2002 års CG på en tv-budget av det här så bra. Efter att främst ha haft praktiska effekter filmen igenom står slutets CG-fest ut rejält och är rent ut sagt förbaskat ful! Jag ska inte avslöja det för filmen unika slutet, men jag kan bara säga att jag inte gillade det nämnvärt.


Carrie anno 2002 är en film mest för de inbitna. Jag kan uppskatta vissa val som Fuller gör med manuset, men till syvende och sist är både boken och De Palmas version överlägsna.


Betyg: 2+ telekinetiska tonåringar av 5 möjliga


Boken eller filmen?: Boken

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se