Direktlänk till inlägg 21 april 2017

När berättelser spelar roll: Thirteen Reasons Why

Av Ulf - 21 april 2017 20:18

 

"Under blue moon I saw you,

so soon you'll take me,

up in your arms, too late to beg you,

or cancel it, though I know it must be,

the killing time, unwillingly mine"

 

- Echo & The Bunnymen, The Killing Moon

 


Jag fick fundera på hur jag skulle tackla det här inlägget. Vanligtvis kör jag fullt ös med korsreferenser, analys av skådespel och dylikt. Jag kan inte riktigt göra det med Thirteen Reasons Why. Det här är en berättelse som spelar roll, som slår an både hos mig själv och många jag känner. Den gör det av flera olika skäl. Somliga har menat på att den trivialiserar sin tematik, andra har hyllat den för djuplodande insikter. Varför har en serie som främst riktar sig till ungdomar blivit så kontroversiell?


För er som inte sett serien handlar den om hur en tid efter att 17-åriga Hannah Baker begått självmord får hennes vän Clay Jensen motta en låda med kassettband. På tretton bandsidor har Hannah spelat in anledningar till varför hon tog det beslut hon gjorde. Clay, som var intresserad av Hannah som mer än en vän, har väldigt svårt att lyssna på banden, framförallt eftersom de pekar ut vad olika personer har gjort (eller inte gjort) för att Hannah skulle må dåligt. Någonstans bland banden vet han också att han själv kommer figurera. Inte bara Hannahs hemligheter avslöjas utan även hemligheter som framförallt rör skolans populära "elit" - något dessa absolut inte vill ska komma ut.


Huvudtematiken i Reasons rör sig mellan självmord och anledningarna till att man kan gå ner sig så pass djupt att det blir en utväg. Ett av huvudargumenten mot serien har varit att den inte skulle visa upp depressionsbiten såsom den beskrivs i boken. Jag har inte läst källmaterialet, men jag undrar om jag och kritikerna sett samma serie. Självmord visas som en smärtsam handling som fortsätter skada din omgivning när du själv är borta. Det är sant, ordet "depression" nämns sällan eller ens alls, men man måste både vara blind och döv för att inte se att det skriks mellan raderna. Jag brukar kalla det här fenomenet för Trainspottingeffekten.


När Trainspotting slog till på biograferna 1996 höjdes många kritiska röster om att filmen skulle glorifiera drogmissbruk genom att inte uttryckligen ta avstånd ifrån det. Istället för att se filmen som det visuella medium det är avkrävdes manuset till Trainspotting att skriva folk på näsan. Det fanns en diskrepans mellan vad som sades och vad som visades. I dialogen kanske heroin lät som världens häftigaste pryl, men det filmen visade rent visuellt sa raka motsatsen.


Reasons fungerar i viss mån på samma sätt. Istället för att låta karaktärerna uttrycka sina känslor i ord hela tiden visas det istället. Ni vet, det som film gör bättre än något annat medium? Den som ser serien till slut och fortfarande tycker att den glorifierar depression och självmord klarar uppenbarligen inte av att skilja på dessa två delar som oftast, men som i detta fall inte alltid, sitter samman. 


Den andra stora saken som fått kritik är att serien har en mängd triggers för folk som mår dåligt. Jag betvivlar inte att serien kan ge ordentliga triggerbesvär för somliga, men enligt flertalet nyhetsartiklar jag läst inför det här inlägget förfasar sig psykologer och terapeuter att de numera är nedringda med oroliga föräldrar eller ungdomar som mår dåligt. Är inte det en bra sak? Om man mår dåligt och den här serien hjälper dig att söka hjälp, borde den då inte hyllas för det? Det här är en svår fråga eftersom rapporterna inte pratar om siffror utan i termer som "a lot", "many" och så vidare. Det är heller inga kvalitativa svar eftersom de inte går in mer ingående på vad samtalen handlar om.


Reasons skyggar inte för att visa våld och övergrepp i all sin jävlighet. Det gör serien unik. Alla andra serier som försökt beskriva ungdomsproblematik backar när det kommer till en viss gräns. Reasons visar allt och den måste visa allt. Den hade inte blivit alls lika effektiv och betydelsefull som den är om den hade fegat ur. Samtidigt är det aldrig förhärligande eller för sakens skull. Dessa brutala scener har alltid en djupare innebörd och för berättelsen framåt. Utan dem skulle det helt enkelt inte gå att berätta historien. Likaså, rent filmtekniskt har man valt att fokusera på offret, inte förövraren. Det här är offrens historia och det är deras uttryck som kameran försöker fånga, inte något annat.


Mycket av det mer våldsamma materialet handlar om sexuella övergrepp av olika slag. Jag behöver bara se i min bekantskapskrets för att tyvärr hitta exempel på exempel på hur kvinnor jag känner varit med om liknande saker. Många av dessa har också hyllat seriens porträtt av det. Som man har jag inte samma referensram, det är jag fullt medveten om. Därför är mina kvinnliga vänners berättelser som Reasons har triggat den fakta jag har att gå på när jag kanske säger en väldigt uppenbar, men alltid nödvändig, sak: Det här händer varje dag, i alla samhällen. Reasons sätter fokus på offret genom att låta oss se mycket mer och mycket längre än någon normalt funtad människa skulle vilja. Scenerna varken försöker släta över det som händer, exempelvis genom att låta kameran panorera iväg, eller bygga upp det med exempelvis musik. Som tittare tvingas vi se vad som händer. Det är klart, stäng av, för all del, men Reasons borde visas för alla unga människor. Den sätter fingret på våldtäktskultur, slut shaming och dagens mobbningskultur.


Reasons kommer bli en modern klassiker, om inte annat för den debatt den orsakat. Det är en i mina ögon otroligt viktig berättelse som har potential att hjälpa snarare än stjälpa. Se den, låt alla se den, och diskutera materialet efteråt. Om du är förälder till en tonåring, se den med dem. Håll ögon och öron öppna. Kanske försöker någon säga något till dig.



 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - Söndag 14 okt 16:27


    Regi: Gus Van Sant Manus: Gus Van Sant (baserat på John Callahans roman) Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara mfl. Produktionsbolag: Amazon Studios/Anonymous Content/Big Indie Pictures mfl. År: 2018 Längd: 114 min...

Av Ulf - Fredag 12 okt 22:33


    Regi: Paul Greengrass Manus: Paul Greengrass & Åsne Seirstad (baserat på Seirstads bok) Skådespelare: Anders Danielsen Lie, Jonas Strand Gravli, Jon Øigarden mfl. Produktionsbolag: Scott Rudin Productions År: 2018 Längd: 143 min ...

Av Ulf - Måndag 8 okt 16:30


  FFF 2018: Krönika och Skitfint pris   Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och det har varit en märklig upplevelse. Filmerna har varit över förväntan, men min personliga upplevelse av dem har varit ganska jobbig då jag dras med...

Av Ulf - Söndag 7 okt 15:45

  FFF Dag 10: En av årets bästa filmer och pristudelning     Ännu en festival är över och nu följer festivalbaksmällan. Den klassiska festivalsjukan har slagit till med full kraft och jag hostar och nyser som en dammallergiker under pollens...

Av Ulf - Lördag 6 okt 14:30

  FFF Dag 9: Komplicerat brödraskap, cybernetik och punk i skogen   Efter en sisådär dag 8 var det fullt ös framåt igen under dag 9. Kvällens filmer visade återigen att Australien kan vara ett av de mest underskattade filmländerna i världen. B...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se