The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen

Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslutet att en gång för alla börja det långa, långa arbetet med att flytta över hela arkivet till min nya sida. Det är ett projekt som kommer ta en väldigt lång tid och Skitfinkultur kommer ligga kvar på Bloggplatsen i sin nuvarande form. Allting nytt postas dock på skitfinkultur.wordpress.com.

Anledningarna är många. Jag har under de senaste 13 åren blivit åtminstone en liten fisk i den stora kulturpölen och jag har tappat räkningen på alla visitkort jag gett ut som leder till den här sidan. Jag står till och med listad med den här adressen på baksidan till några böcker och på ett antal filmaffischer. Vidare vill jag inte förlora vad som kan fungera som ett backup-arkiv online.

Men, för fortsatta galenskaper med Sveriges kanske inte största, men mest envise filmbloggare återfinns de nya posterna nu alltså på:

skitfinkultur.wordpress.com

Signing off!

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-imitation. Hjälper det? Vem vet, men Beavis & Butthead är i alla fall som Tetris – man ska bli tom. Ulf blir befordrad till rektor och träffar Lindas kompis lite för ofta för Mattis tycke. Gustaf jobbar stenhårt för att komma upp i Zardoz-nivåer av snusk, men är för trög i startgroparna. Till sist blir Linda så arg att hon får afasi. Håll ut, det är snart vår.

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman)

Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl.

Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainment

År: 2021

Längd: 150 min

Land: USA/Mexico

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/

Stanton Carlisle anländer till ett ambulerande tivoli utan en dollar på fickan. En kvälls arbete leder till mer eller mindre fast anställning på tivolit och Stanton blir en del av en akt med ett medium, Zeena. Han får dock snart större villebråd i tankarna. Tillsammans med Molly, en ung kvinna även hon anställd på tivolit, tänker Stanton att kan Zeena så kan vi och ger sig av. Det är bara det att oavsett om spöken och andar finns eller inte är det inte särskilt smart att reta upp fel personer…

Nightmare Alley var i sin ursprungsversion från 1947 en av de filmer som Turner Classic Movies loopade som allra mest ett tag. Jag föll pladask för storyn direkt. Lite skräck, lite film noir, mycket thriller – hur kunde jag inte älska det? När jag fick höra att Guillermo del Toro av alla regissörer skulle göra en nyversion var jag minst sagt skeptisk. Jag har inte stuckit under stol med att jag inte förstår del Toros storhet. Alla hans filmer är likadana; “Åh nej, ett monster! Aha! Monstret är inte vad det verkar! Det är precis som vi!” Nightmare Alley innehåller inga monster annat än jävliga människor, så hur skulle den gode mexikanen lösa detta? Alldeles ypperligt skulle det visa sig!

Jag är den förste att erkänna när jag har fel och jag får ge del Toro bra med credit för den här filmen. Hans och Kim Morgans nybearbetning av Greshams roman är ett skolexempel på hur man bör göra en remake. Manuset är laddat med saker som man av en eller annan anledning inte kunde visa eller beröra 1947 och karaktärspsykologin känns mycket mer trovärdig. Samtidigt har del Toro och Morgan varit noga med att behålla stuket på dialogen. Det låter verkligen som en modern 40-tals-film av och till, men inte så det blir löjligt och pastischmässigt.

De har också lyckats få ihop en namnkunnig och sevärd ensemble med Bradley Cooper i spetsen som Stanton Carlisle. Cooper är som vanligt väldigt duktig på att spela både älskvärd och sårbar, men han har fortfarande lite att jobba på när det kommer till att spela hotfull. Det märks inte minst i scenerna med Cate Blanchett där hon, som den femme fatale hon ska vara, fullständigt kör över Cooper när hon troligen bara skulle ge honom en liten näsbränna. Han kan helt enkelt inte riktigt sätta hårt mot hårt. Synd.

Förutom Cooper och Blanchett återfinns Rooney Mara i en bra roll som Molly och för att runda av har vi alla från Ron Perlman, Toni Collette och inte minst Willem Dafoe i mer eller mindre stora roller. Castingavdelningen förtjänar en kaka eller två till kaffet.

Det enda riktiga problemet med Nightmare Alley i 2021 års tappning är tempot. Efter en intressant förstaakt står filmen och tuggar lite väl länge i sitt mittparti för att sen avslutas med en sjuhelvetes sista halvtimme. Allt går ju som bekant i vågor när det gäller mode och just nu verkar extremt långa filmer vara vägen att gå. Själv är jag av övertygelsen att om historien blir lidande av tempot är den för lång. Våga klipp ner! Om den här filmen hade varit 120 minuter lång hade det varit en fullpoängare. Det är en otroligt välskriven karaktärsstudie som dras med mindre problem. Avsätt en eftermiddag bara.

Betyg: 4+ mentalister av 5 möjliga

Regi: Reinaldo Marcus Green

Manus: Zach Baylin

Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl.

Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel

År: 2021

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/

Richard Williams har en plan – hans två döttrar ska bli de bästa tennisspelarna världen någonsin skådat. Trots att behöva kämpa i motvind med sin bakgrund i Compton och den väldigt vita tennisvärldens förutfattade meningar håller Richard benhårt fast vid sin plan. Hans döttrars namn? Venus och Serena.

Det sägs att det är en väldigt tunn linje mellan geni och galenskap och Richard Williams är verkligen en man som passar det gamla ordstävet. Å ena sidan fast dedikerad att hålla familjen och döttrarnas välmående i första rummet, men å andra sidan också nästan despotisk i sin träningsmetodik och sitt insisterande på att alla skulle följa hans plan. Det är bara det att han hade rätt i allt han förutsåg.

Will Smith kan som bekant spela vilken roll som helst och är sevärd även i King Richard. Smith har en sällsynt kombination mellan sårbarhet och undertryckt frustration och ilska som gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Och häri ligger ett problem – jag har lite svårt att se Richard som en “good guy”.

Visst, ska man träna vinnare måste man satsa, men det finns något… psykopatiskt med att göra upp en plan som ens döttrar ska följa från att de är födda. Samtidigt försöker filmen visa på hur Richard trots allt är en familjeman och eftersom det här är en “hyllningsbiografi” problematiseras inte Richards mörkare sidor särskilt mycket. Visst, han grälar med frugan Oracene (Ellis), men det blir sällan eller aldrig några konsekvenser för hans handlande. Han har förvisso rätt i sin satsning, men jag har svårt att tro att det var så här rosenskimrande.

Smith är som sagt bra, men han har god hjälp av tidigare nämnda Ellis, Saniyya Sidney (Venus), Demi Singleton (Serena) och framförallt Jon Bernthal som flickornas blivande tränare Rick Macci. Regin är även den bra, men kom igen, vi behöver inte en film på närmre två och en halv timme om det här. Klippsaxen är inte farlig såvida du inte sticker den i ögat eller något.

King Richard är en tämligen typisk men välgjord framgångssaga med bra skådespel och åtminstone försök till socialt patos. Vad som egentligen hände får vi nog aldrig veta. Om någon kan det här med att vara sin egen hype man är det Richard Williams.

Betyg: 3+ serveess av 5 möjliga