Regi: Danfung Dennis

Medverkande: Nathan Harris, Ashley Harris mfl.

Produktionsbolag: Docurama Films

År: 2011

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien/Afghanistan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748043/

Hell And Back Again följer Nathan Harris och hans kompani med marinsoldater på uppdrag i Afghanistan. Uppdragsredogörelserna varvas med historien om hur Nathan kommer hem till USA igen med en sönderskjuten höft. Danfung Dennis följer med Nathan på hans resa genom sjukterapi och sina försök att anpassa sig till ett civilt liv igen.

En sak måste man säga om Danfung Dennis - han är en jäkligt modig filmare. Dennis följer kompaniet på uppdrag under tung beskjutning där folk blir skjutna till höger och vänster. Det är också de här scenerna som är de mest drabbande och intressanta i Hell And Back Again. Kriget i all sin skräck kommer väldigt nära. Sen var det tyvärr också det där med historien om Nathan Harris hemkomst.

Nathan Harris verkar vara en fruktansvärd människa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Dennis filmar helt enkelt vad han ser, men det finns knappt någon reflektion över vad han varit med om. Det enda han tycks bry sig om är att visa upp sina stridsärr för folk, klaga på sin ständigt stöttande fru, leka med sitt tjänstevapen och desperat försöka hanka sig fast vid ett liv i marinkåren. I IMDB:s beskrivning av filmen står att läsa att Harris lider av posttraumatiskt stressyndrom. Det visas inte alls i filmen. De fysiska biverkningarna av hans mediciner gås igenom kors och tvärs men det verkligt intressanta, Nathans psykologiska tillstånd, lämnas åt sidan. Kanske lider han av PTSD, kanske inte, men Dennis måste utforska detta för att dokumentären inte ska framställa Harris som en väldigt gnällig veteran. Jag tror säkert att han har ont som fan, men har svårt att känna någon större sympati för hans situation när han fäller kommentarer som: "I joined the Marine Corps. at age 18 because I wanted to kill people." Skit i det där med att säkra landets gränser och skydda befolkningen, nej då, Harris ville tydligen bara döda folk. Detta är något han återkommer till gång på gång. Mest störande blir det i scenerna där han sitter och leker med sin pistol genom att spela fejkad rysk roulette. "If I'd pulled the trigger now, I'd be dead... One more time!"

Det finns bättre dokumentärer om både krigssidan av en soldats liv och om återvändandet hem. Se dem istället.

Betyg: 2 tysta och snälla frugor av 5 möjliga

Titel: Eldvittnet

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2011

Sidor: 562

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012643-8

När en tonårsflicka mördas brutalt på ett LVU-hem kallas Joona Linna från Rikskrim in som observatör för polisutredningen. Linna känner sig bakbunden av sin påtvingade observatörsroll och tvingas både leta efter mördaren och slåss mot polisbyråkratin. Samtidigt börjar ett aspirerande medium se spöken på riktigt - spöken som likt den mördade flickan håller händerna för ansiktet.

Jag gillade Hypnotisören (2009) skarpt men var lite mindre imponerad av uppföljaren, Paganinikontraktet (2010). Den tredje boken om Joona Linna är dessvärre ännu ett steg tillbaka från originalets nästan perfekta deckarspänning. Eldvittnet lyckas på något sätt vara både mer jordnära och mer utflippad än de tidigare delarna på samma gång. Historien om ett bestialiskt mord på ett LVU-hem är en bra början och att tygla Linnas karaktär med en observatörsroll där han måste tampas med inkompetent lokalpolis måhända vara en klyscha, men en underhållande sådan. Värre blir det när Kepler blandar in mediumet Flora och hennes "visioner".

De två historierna, Linnas och Floras, skär sig å det grövsta och den slutgiltiga förklaringen till varför Flora ser dead people (I see them all the time... förlåt, var tvungen) känns mest som en efterkonstruktion. Sen har jag vissa problem med Linnas karaktär. Ingen hade kunnat vara så här pass arrogant för överordnade och ändå fått behålla sitt jobb. Att han står under internutredning känns bara logiskt, men det känns å andra sidan väldigt ologiskt att internutredarna i princip snällt sitter och väntar på att Linna ska dyka upp på möten som han sen travar ut från när det behagar.

Jag har i recensioner av de tidigare delarna berömt Keplers språk för att vara riktigt vasst för att vara inom genren svensk deckarroman. Tyvärr är även språkbehandlingen i Eldvittnet sämre än tidigare. Det verkar som att författarparet, alternativt redigeraren, hamnat i tidsnöd för här finns för många missar och språkliga grodor för att vara acceptabelt för en bestseller. Men så var det det där med berättarteknik. Jag tycker inte Eldvittnet är en särskilt bra bok, men ändå kan jag inte lägga den ifrån mig. De korta kapitlen och tempot gör att historien flyter på och att jag hade svårt att komma bort från "ett kapitel till-syndromet". Sen lyckas Kepler med en äckligt smart sak de sista 50 sidorna - en cliffhanger till nästa bok. Den har egentligen inget att göra med mordhistorien men knyter ändå in ganska snyggt. Framförallt lyckas den med att få mig peppad till nästa del i serien om Joona Linna. Jag hoppas bara att jag inte blir besviken igen.

Betyg: 2 envisa finnar av 5 möjliga

Regi: Jennifer Yuh

Manus: Jonathan Aibel & Glenn Berger

Medverkande: Jack Black, Angelina Jolie, Gary Oldman mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1302011/

Po lever sin dröm som Drakkrigaren och bekämpar banditer, tjuvar och allsköns avskum tillsammans med sina vänner var och varannan dag. Snart nås templet dock av dåliga nyheter. Den gamle krigsherren Shen har återvänt från sin exil och tagit med sig ett fruktansvärt nytt vapen som kan förändra Kina för alltid. Vid deras första möte inser Po att Shen dessutom har något att göra med hans sedan länge döda föräldrar.

Kung Fu Panda (2008) var inte på något sätt ett mästerverk, men den lyckades ta formeln från gammal kung fu-film från 70-talet och vrida och vända på den så att den passade 2000-talets yngre publik. Snyggt jobbat och dessutom roligt för en gammal diggare av kung fu-film som mig själv! Tre år senare har originalfilmens någorlunda färska och fräscha version av animerat matinéäventyr fått en uppföljare som helt har tappat stilen, charmen och stuket.

Jag är inte alltför glad för Jack Black när han spelar... Jack Black - det vill säga när han oupphörligen rapar upp dåliga surfarlika repliker som nästan alla anspelar på hur "häftigt allting är!". De flesta scener i Kung Fu Panda 2 är i princip just det - Jack Blacks träiga monologer. När man har en skådespelarensemble  med alla från Dustin Hoffman till Jackie Chan är det synd och skam att inte använda sig av dem mer än vad man gör. De enda två som får lite fler repliker är Angelina Jolie (okej, antar jag) och Gary Oldman. Oldman kämpar mot ett ganska taffligt skrivet manus och gör det bästa han kan av sin skurkroll. Ibland är det till och med ganska bra.

Animationen utmärker sig inte nämnvärt från andra CG-animerade rullar från de senaste fem åren förutom i Pos drömsekvenser. Stilen som presenteras där, mycket mer lik traditionell kinesisk konst, är bra mycket mer intressant än stilen i huvudhistorien. Manuset är som sagt ganska taffligt. Framförallt bjuder det inte på några överraskningar och den komiska timingen är oftast helt frånvarande. Därmed inte sagt att här inte finns scener som ensamma kan vara riktigt roliga. Som helhet är historien dock bara ännu ett återberättande av "film två i en hjältesaga" - det vill säga: hjälte får reda på något om sitt förflutna som plågar honom och får honom att tvivla på sina krafter. Hjälte vänder sedan detta trauma till sin egen fördel och blir starkare än någonsin förr. Meh...

Betyg: 2- tröttsamma "that was awesome/radical/cool"-repliker av 5 möjliga

Regi: Dito Montiel

Manus: Dito Montiel

Medverkande: Channing Tatum, Katie Holmes, Al Pacino mfl.

Produktionsbolag: Hannibal Pictures/Millennium Film/Nu Image mfl.

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Charles Stanford börjar sin karriär som polis på sin fars gamla distrikt. Charles har dock en hemlighet. När han som liten växte upp i Queens miljonprojekt gjorde en rad olyckliga omständigheter att Charles inte bara dödade en utan två män - något som sopades under matten av hans fars gamle partner. Nu, cirka 20 år senare, är det någon som vill göra Charles och hans familj uppmärksamma på att gamla hemligheter aldrig är gamla nog för att inte grävas upp...

Jag såg Al Pacino i rollistan och glömde bort att Pacino knappt gjort en bra film de senaste 15 åren. Nåja, The Son Of No One är inte en särskilt dålig film, men är det en film jag inte kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år är det den här. Manuset är väldigt typiskt för genren. Det är standardhistorien om korrumperade polismyndigheter och inga egentliga överraskningar ges. De som vi från början tror är skumma visar sig också mycket riktigt vara skumma och filmen tuffar på i ett behagligt men förutsägbart tempo. Pacino är helt okej i sin roll, så också Channing Tatum i huvudrollen. Den enda som sticker ut, dessvärre på ett negativt sätt, är Katie Holmes med ett konstant överspel. Det finns fler tonläge än konstant skrik, Holmes.

Dito Montiel, manusförfattare och regissör, hade en smärre hit med sin senaste film, Fighting (2009). Själv var jag måttligt imponerad av den väldigt generiska kombinationen mellan Fight Club (1998) och valfri rulle med Jean-Claude Van Damme han fick till där. The Son Of No One följer samma mönster. Montiel lånar från andra filmer och skapar en ny produkt som är lika slätstruken som en skål ris. Jag kan som sagt inte säga att hans filmer är direkt dåliga, men jag vet heller inte varför jag skulle se dem eller rekommendera dem till någon annan.

Betyg: 2 vad hände med Holmes efter hon gifte sig med Cruise? av 5 möjliga

Regi: Gavin O'Connor

Manus: Gavin O'Connor/Anthony Tambakis/Cliff Dorfman

Medverkande: Tom Hardy, Joel Edgerton, Nick Nolte mfl.

Produktionsbolag: Mimran Schur Pictures/Lionsgate/Solaris

År: 2011

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291584/

Brendan och Tommy växer upp med en alkoholiserad och våldsam far och skiljs åt när de är 16 år gamla. Tommy tar hand om sin mor när de båda bestämmer sig för att lämna familjen. När modern blir sjuk och dör börjar dock Tommy bli bitter och beskyller sin far för allt. Samtidigt har Brendan skaffat sig ett medelklassliv med fru och barn. När banken hotar att ta deras hus inser Brendan att hans enda sista utväg är att ställa upp i världens största MMA-turnering. Det är bara ett problem - där kommer han möta sin bror.

Jaha, det är den tiden på året. Tid för en ny pastisch på Rocky (1976). Jag var väl inte alltför imponerad av den senaste diton som blev uppmärksammad, The Fighter (2010), och det här är ännu ett snäpp ner på skalan. Kampsports- och boxningsfilmer som mest fokuserar på sporten i sig brukar sällan bli särskilt bra. Det som krävs är ett starkt socialt patos. Det kunde man se i Rocky och i en mer övertydlig variant i The Fighter. Warrior har i princip inget socialt patos alls. Ja, finanskrisen och Irakkriget får sina referenser, men i grund och botten är det en historia om två bröder, inte alls "the little guy" som kämpar mot alla odds. Det hade säkert funkat bra om inte Tommy hade varit en karaktär som jag inte hade någon sympati för alls. Ja, buhu, du växte upp under dåliga förhållanden men det gjorde din bror också. Medan din bror försöker klippa med sitt gamla liv är det enda du kan göra att älta.

Manuset är väldigt typiskt, från A till Ö när det kommer till liknande filmer, men ja, det funkar någorlunda. Det skulle fungerat mycket bättre om filmen varit en halvtimme kortare. 140 minuter är lite väl mycket att dra ut på en från början ganska tunn historia. Men, det ska sägas, actionscenerna är oftast riktigt bra. Smällarna känns nästan genom skärmen och jag skulle inte bli förvånad om filmen fick några Oscarsnomineringar i de tekniska kategorierna. Den enda som möjligtvis kan räkna med något mer än så är Nick Nolte som brödernas far. Nolte håller en helt annan klass än resten av skådespelarna i filmen och speciellt hans monolog/skrik till en bandspelare när han trillar av vagnen är riktigt rörande. Vad en annars väldigt duktig skådespelare som Tom Hardy pysslar med här har jag ingen aning om. Särskilt bra är han dock inte.

Warrior är en långdragen historia som inte riktigt vet vad den vill vara - rak actionfilm eller drama. Det gör slutprodukten splittrad och ganska lättförglömlig. Jag ser hellre om Rocky för 5654:e gången istället.

Betyg: 2+ armlås av 5 möjliga

Regi: Yasin Hillborg

Manus: Yasin Hillborg

Medverkande: Yngwie Malmsteen, Europe, In Flames mfl.

Produktionsbolag: Laika Film & Television AB

År: 2011

Längd: 109 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: Ingen länk, vilket måste vara första gången för bloggen.

Yasin Hillborg har under fem års tid rotat igenom imponerande mängder arkivmaterial och gjort intervjuer med diverse kända svenska hårdrocksmusiker för att skapa vad han kallar för "den svenska hårdrockens historia". Som gammal hårdrockare fick jag på något sätt försöka ställa mig utanför vad jag redan visste om genren och se Hillborgs dokumentär från ett perspektiv där jag som tittare bara skulle ha mycket begränsad förkunskap. För en sådan publik, någon som är okunnig men nyfiken, fungerar Hillborgs dokumentär bra som historielektion. Den fungerar säkert också bra för de riktigt inbitna fansen. Själv hamnar jag någonstans mellan stolarna.

På gott och ont märks det att Hillborg själv är ett fan. Det finns en entusiasm i Så jävla metal som smittar av sig och också tangerar gör-det-själv-mentaliteten hos den svenska rockscenen. Dessvärre gör Hillborgs entusiasm inför sitt ämne honom också benägen till att bara försöka ha med "en anekdot till!" från valfritt band. Ja, det är ofta väldigt intressanta och roliga anekdoter som berättas, men det är just det - anekdoter som inte kopplas samman särskilt väl med historieskrivningen Hillborg försöker få till. Riktigt intressant blir det inte förrän mot slutet av filmen då Hillborg inriktar sig mer på fansen, vad som gör att svensk metal har så stort inflytande runt om i världen och den kommersiella revival som hårdrocken upplevt under 2000-talet i Sverige.

Så jävla metal passar som sagt bra för den oinvigde eller de benhårda fansen, men där emellan blir den tyvärr ganska långdragen. Vissa anekdoter, klassiska som de är, är dock obetalbara, såsom Siewert Öholms "intervju" med en ung Anders Tegner ("Vi are Satans piipel" på härlig svengelska) eller historien om Yngwie Malmsteens "fury-utbrott" ombord på ett flygplan. Jag hade dock förväntat mig lite mer.

Betyg: 2+ av hårdrock insomnade krukväxter av 5 möjliga

Regi: John Moore

Manus: David Seltzer

Medverkande: Liev Schriber, Julia Stiles, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2006

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0466909/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katherine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att ovanstående stycke är klippt och klistrat från min recension av originalversionen av den här filmen. Varför inte? tänkte jag. Kan 20th Century Fox återanvända gammal skåpmat kan väl jag också? Skillnaden är att jag inte gör det med en budget på cirka 25 miljoner dollar. The Omen anno 2006 är i mångt om mycket exakt samma film som The Omen anno 1976. Jag menar inte enbart handlingsmässigt utan dialog, kameravinklar, musik - allt är återanvänt! Den enda remake jag sett återanvända mer från originalet är den annars talangfulle Gus Van Sants version av Psycho (1998).

Jag har väldigt svårt att komma på något att säga om den här filmen som jag inte redan sa i min recension av originalet. Tempot är för långsamt, manuset på sina ställen riktigt uselt och... ja, inte konstigt att filmen är likadan, det är samma nolla till manusförfattare! Det man kan säga till remakens försvar är att den är mer välspelad än originalet. Regissören John Moore lyckas locka fram en del bra skådespel, inte minst från Julia Stiles. Det är också kul att se Mia Farrow i en biroll som Damiens nanny. Stackars Farrow - först föda antikrist i Rosemary's Baby (1968) och nu vara hans nanny. Det går åt rätt håll i alla fall!

Remaken på The Omen är en onödig film om jag någonsin sett en. Den är inte urdålig, bara lite sämre än det redan ganska träiga originalet.

Betyg: 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Regi: Jim Sheridan

Manus: David Loucka

Medverkande: Daniel Craig, Rachel Weisz, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Cliffjack Motion Pictures & Morgan Creek Productions

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1462041/

Will säger upp sig från sitt jobb för att satsa allt på sina författardrömmar och ha mer tid att umgås med familjen. Will och hans fru blir däremot snart varse om att deras nya hus kommer med en mörk historia. Fem år tidigare mördade Peter Ward, husets dåvarande ägare, troligen hela sin familj innan han själv blev skjuten i huvudet. Ward överlevde mirakulöst och har spenderat de senaste fem åren på slutet mentalsjukhus. Men då inga reella bevis fanns mot Ward tvingas staten släppa ut honom efter fem år på sjukhuset. Plötsligt börjar oförklarliga händelser ske runt drömhuset...

Årets första film för min del och jäklar vad kluven jag är. Dream House har delar som är riktigt jäkla bra. Problemet är att filmen försöker berätta tre historier på en gång och det blir mest pannkaka av det hela. Här finns upplägget till en smart thriller, ett bra drama och en vanlig hederlig spökhusfilm. Att försöka berätta allt detta på 92 minuter funkar helt enkelt inte särskilt bra. Jim Sheridan, flerfaldigt Oscarsnominerad regissör, har regisserat och hur han kunde lämna ifrån sig en så här splittrad produkt fick jag svar på ganska omgående när jag gjorde research för den här recensionen. Dream House delar samma öde som Caligula (1979) - ett totalt sammanbrott mellan regissör och producent. Morgan Creek Productions filmade nya scener i hemlighet och klippte om filmen efter eget tycke. Det gjorde att Sheridan, Craig och Weisz vägrade göra promotion för filmen och det hela slutade i en väldig soppa. Och det är jäkligt synd! Här finns som sagt alla element till en bra film!

Att göra en bedömning av Sheridans regi är svårt eftersom jag helt enkelt inte vet hur hans originalfilm skulle sett ut. Weisz, en personlig favorit, gör en okej roll men får finna sig i att spela andrafiol till Craig. Craig är som vanligt väldigt bra i sin roll även om han blir äckligt lik Per Ragnar av alla människor i en del scener! Naomi Watts, den tredje mer välkända skådisen i filmen, har en mindre roll som hon gör vad hon kan av. Manuset är en riktig röra, men jag ska leta upp originalversionen och läsa igenom det. Jag misstänker att här fanns en riktigt bra historia tills producenterna skulle röra runt i den.

Trots alla sina problem kan jag inte såga Dream House helt. Det är klart att den hade potential till att bli något riktigt bra och nu bara blev någon halvdant, men inte gråta över spilld potential.

Betyg: 2 drömkåkar utan Björn Skifs av 5 möjliga