Inlägg publicerade under kategorin Franchise Hell

Av Ulf - 3 januari 2013 19:30


Franchise Hell - Slutet



Pompa och ståt! Jubelklang och jubelidiot! Franchise Hell är över! Den 17:e april förra året satte jag upp ett uppdrag för mig själv: recensera alla filmer i de tio mest inkomstbringande skräckfilmsfranchiserna där merparten av filmerna kommit från 1980-talet och framåt. Vad jag inte tänkte på var exakt hur många filmer det här skulle bli. När jag nu summerar projektet kan jag räkna till 69 filmer. Det är lite drygt fyra dygn och åtta timmars skräckfilm. Har jag blivit en lallande fåne som springer omkring med machete i skogen? Nej, knappast (bara på fredagar), men ett tag kände jag faktiskt att vissa serier upprepade sin formel så pass många gånger att det nästan var fysiskt svårt att se ytterligare en film i franchisen.  Detta gällde framförallt The Amityville Horror och Paranormal Activity. Paradoxalt nog var den sistnämnda den i särklass kortaste filmserien jag gav mig in på. Så usla är alltså Paranormal Activity-filmerna.  


Jag blev inte förvånad över att A Nightmare On Elm Street blev den i särklass högst betygsatta franchisen. Jag tyckte ändå att jag gick in med ett öppet sinne gällande dessa filmer, men de har helt enkelt inget motstycke i slashergenren. Även de mindre lyckade delarna i serien har oftast en vilja att göra något nytt och utveckla mytologin. Däremot blev jag ganska förvånad över plats två och tre på listan. The Exorcist och Texas Chainsaw Massacre har förvisso klassiska filmer som startpunkt, men att de var genomgående så pass bra som de var hade jag inte tänkt på.


Om vi ser till hur inkomstbringande filmerna var jämfört med hur högt de placerade sig på min lista ser det ut så här (inkomstplacering först):


1. Friday the 13th (7)

2. Saw (8)

3. The Exorcist (2)

4. Halloween (5)

5. A Nightmare On Elm Street (1)

6. Scream (4)

7. Paranormal Activity (10)

8. Amityville Horror (9)

9. Texas Chainsaw Massacre (3)

10. The Omen (6)


Det är ingen tillfällighet att Jason Vorhees, antagonist i Friday the 13th, är den slasherskurk med flest liv på sitt samvete. En regel i slasherrullar är att uppföljaren måste vara mer utflippad än den förra. Jason har haft ihjäl 159 människor under sina ”äventyr” – detta trots att två av filmerna, nummer ett och nummer fem, inte ens hade Jason som skurk. Som motpol kan vi ta Jigsaw, antgonisten i Saw-serien, som genom sju filmer (nåja, merparten spenderar han som lik) har ihjäl en människa.


Franchise Hell har varit kul att genomföra, men samtidigt är jag glad att jag nu kan gå vidare med nya projekt.  Härnäst kommer det tidigare omtalade David Lynch-projektet. Här kommer jag också ha en liten tävling. Inget stort, men bara något för att ge tillbaka något för lojala läsare. Efter det ska vi ut i rymden… men mer om det när det blir aktuellt!








Av Ulf - 19 december 2012 17:48

 

Jag har redan tidigare skrivit en artikel om A Nightmare On Elm Street här på bloggen som jag tänkte återanvända stora delar av. Om ni upplever deja vu är det alltså mitt fel!


Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger.


Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom.


I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom ogiltigförklaras letade stadens föräldrar upp Krueger och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det. Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.


Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker.  Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning.


Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard (1988) som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sig på The Exorcist (1973) i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  


Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.


Efter två ganska lättförglömliga filmer i serien,  A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989) och Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991) verkade Freddy till sist död och begraven. Freddys välförtjänta paus varade dock bara i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Filmen följer skådespelerskan Heather Langenkamp (NOS och NOSIII) och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.


Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller.



Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. 


Recenserande filmer i serien:

 

A Nightmare On Elm Street(1984) - 5 80-tals-mardrömmar av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street II: Freddy's Revenge (1985) - 4 hjärnspöken... eller? av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) - 4+ ok, det DÄR är en fallossymbol om jag någonsin sett en av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988) - 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child( 1989) - 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Freddy's Dead: The Final Nightmare (1991) - 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Wes Craven's New Nightmare - (1998) - 3 demoner i vardande av 5 möjliga

A Nightmare On Elm Street (2010) - 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Freddy vs. Jason (2003) -5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga


Snittbetyg (plus och minus borträknade): 3,6

 

Klara franchises:

 


1. A Nightmare On Elm Street - 3,6

2. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

3. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

4. Scream - 2,8

5. Halloween - 2,7

6. The Omen - 2,6

7. Friday The 13th - 2,3

8. Saw - 2,1

9. The Amityville Horror - 2,0

10. Paranormal Activity - 1,0

 

Av Ulf - 18 december 2012 21:16


Regi: Ronny Yu

Manus: Damian Shannon & Mark Swift

Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Monica Keena mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Avery Pix/Sean S. Cunningham Films

År: 2003

Längd: 97 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0329101/


Innan dagens recension, den sista i Franchise Hell innan sammanfattningen av A Nightmare On Elm Street och hela projektet, vill jag passa på att göra en shoutout till bloggen Swedish Zombie och deras tipsande om Skitfinkultur. Tackar och bockar! Bjuder igen när jag listar mina bloggfavoriter någon gång nästa månad.

 


Tio år har gått sedan Freddy Krueger terroriserade Springwood senast. Eftersom man uppenbarligen inte kunde besegra honom beslutade sig stadens innevånare för att ta ifrån honom hans kraft. Kruegers namn och gärningar yttras inte ens längre och när gamle knivhandsken inte har rädsla att få näring av är han också fast i sitt eget personliga helvete. Freddy har dock en plan. I en annan del av helvetet (haha, vilken mening) huserar nämligen Jason Vorhees, baneman för så många nudistbadare. Jasons brott är tydligen fortfarande i allmänhetens kollektiva psyke. När Freddy skickar upp Jason till jordelivet igen kan han dra nytta av rädslan som Jason skapar. Det är bara det att Jason tänker inte leka apport särskilt länge...


Det här är troligen den mest länkade filmen i Skitfinkulturs historia. Varje gång jag ska förklara hur ett bra biobesök ska vara tar jag visningen av den här rullen på Fantastisk Filmfestival 2003 som exempel. Varje gång jag ska förklara vad en underhållande popcornfilm är tar jag den här rullen som exempel. Varje gång jag funderar över varför jag ens startade Skitfinkultur kommer den här filmen obönhörligen upp i diskussionen. Varför? För att trots alla sina brister, stolpig dialog och ett manus som genomgick så många redigeringar att det inte hänger ihop särskilt bra är det här en av mina favoritfilmer. Om jag vill bli underhållen i 97 minuter, koppla bort omvärlden och se något riktigt kul med en skopa nostalgi är det Freddy vs. Jason som åker in i dvd-spelaren.


Som ni märker är det här knappast en perfekt film. Robert Englund är i högform som Freddy och Ken Kirzinger gör vad Jason ska göra (gå i rät linje och slå på folk med vassa saker), men resterande skådespelare är riktigt usla. Att Monica Keena ska spela oskuldsfull girl next door tror jag inte ett dugg på (inte minst för de uppenbart "förbättrade" brösten.. hrm) och att Kelly Rowland ens har en roll är helt enkelt ett tjänstefel. Samtidigt lyckas Ronny Yu hålla samman de usla rollprestationerna med manuset. Manuset i sig är till en början ganska lyckat, men när sista akten tar sin början är logiken på semester någonstans och har tagit den hårt prövade skådespelarcoachen med sig. Men, fortfarande, det här är underhållande. Borta är alla pretentioner om att skapa något genuint skrämmande - det här är sluggerfest på hög nivå med två skräckikoner som spöar skiten ur varandra. Hur kan man inte älska det? Jag vet i alla fall inte hur man kan undgå det!


Betyg: 5 fullständigt subjektiva stjärnor av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2012 20:18

 

 

Saxat från recensionen av samma film publicerad 2010-05-08

 

Regi: Samuel Bayer

Manus: Wesley Strick & Eric Heisserer

Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/New Line Cinema

År: 2010

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179056/


Ett gäng ungdomar upptäcker till sin fasa att de delar samma mardröm - en brännskadad man med en knivförsedd handske försöker döda dem. När ungdomarna dör en efter en är det upp till Quentin och Nancy att ta reda på allt de kan om mannen - Freddy Krueger. Om de bara kan hålla sig vakna...


Det är knappast en överdrift att jag var entusiastisk när jag satte mig i biostolen för den här filmen. Även om jag inte hyste några som helst tankar att den skulle vara lika underhållande och bra som Wes Cravens originalfilm kom jag fortfarande ihåg hur jäkla kul jag hade med Freddy vs. Jason (2003). Alla varningar från andra skräckfans till trots hoppades jag på en popcornskräckrulle med en intressant nytolkning av Freddy. Sen började filmen.


Låt mig få det här ur vägen med en gång - ja, Jackie Earle Haley är bra som Freddy. Inte lysande, men väl dock bra. Problemet är mest att han inte har något som helst manus att arbeta med. Medan Robert Englunds porträttering av karaktären hade ett välskrivet manus där Englund kunde sätta sin egen prägel på Freddy utifrån Cravens minutiösa beskrivningar verkar det som att Haley helt baserar sin Freddy på tidigare roller. Haleys Freddy är helt enkelt en blandning mellan hans roller från Watchmen (2009) och Little Children (2006).


Medan Haley gör vad han kan är resten av skådespelarna, med ett undantag, skrattretande usla. Kyle Gallner kommer undan med hedern i behåll i rollen som Quentin men hans kvinnliga medprotagonist, spelad av Rooney Mara, är något av det mest blodfattiga (zing!) jag sett. En kommentar på IMDB sa det bäst: "The Kristen Stewart of 2010. New actress, same bad habit. Reach a damn high note!" Mara lyckas spela hela filmen som genom ett töcken och jag ville bara skaka lite liv i henne. Jämför med Heather Langenkamps porträtt av samma roll i originalet och det är som natt och dag.


Jag har redan nämnt att manuset är under all kritik, men det tål att nämnas igen. Från att ha varit en variant av skönheten & odjuret har det blivit en vanlig ful-gubbe-historia. Det som gjorde de klassiska filmerna i serien så underhållande, förutom Freddy själv, var ofta de surrealistiska kvaliteterna i drömsekvenserna. I Freddys värld kunde allt hända och gjorde så också. I den här filmen har man tonat ner drömsekvenserna och tagit bort nästan all form av surrealism. Just drömlogiken var något som gjorde att många scener i originalet fungerade på två plan - dels ur rent underhållningsvärde och dels på ett djupare, mer skrämmande psykologiskt plan. Scenerna stannade med en och det är ingen tillfällighet att Tinas dödsscen från första filmen nästan blivit en del av det kollektiva medvetandet. Samma scen i re-maken är helt enkelt usel. Det finns inget sätt att komma runt det - den är usel. Jag hade kunnat klaga på manuset i flera paragrafer till men det skulle kräva spoilers angående den lilla gnutta historia som nu trots allt finns. Låt mig bara säga att ändringarna i historien suger lika mycket som de rent omgjorda scenerna.


Regin är nästan helt frånvarande. Bayer har tidigare endast regisserat musikvideos och det märks. Allting är stylish och ser ut att kunna komma från närmsta reklam för hudvårdsprodukter. Tänk öppningssekvensen till Sex & The City satt i lite mörkare toner och ni har den konstnärliga "visionen" Bayer försöker förmedla ganska klart för er. Visserligen, om Haley hade kommit in i en ballerinakjol hade filmen åtminstone bjudit på ett skratt här och där. Regin är nämligen liksom manuset totalt i avsaknad av humor.


Hur mycket jag än älskar originalet (eller kanske just därför) och Freddy Krueger måste jag erkänna att detta är riktigt, riktigt uselt. Det är en av de sämsta filmer jag sett på bio på mycket länge och jag hoppas verkligen att den inte kommer ge upphov till några uppföljare. Det är väl för mycket att hoppas på då den går väldigt bra på biograferna just nu. One, two, the cash cow's bell is tolling for you...


Betyg: 1 påse med bajs av 5 möjliga till Platinum Dunes (det räcker nu!)

Av Ulf - 12 december 2012 20:28


Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Miko Hughes, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema

År: 1994

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0111686/


Heather Langenkamp, skådespelerskan som spelade Freddys banekvinna i franchisens första film, lever ett ganska stilla liv i L.A tillsammans med sin specialeffektsmakare till man och deras son Dylan. Runt tioårsdagen för premiären av A Nightmare On Elm Street börjar Heather få besvärande telefonsamtal från en man som låter skrämmande lik Freddy. När hennes man dör i en bilolycka börjar dessutom Dylan bete sig märkligt - nästan som Freddy...


Det här är en lysande idé. Wes Craven tar skräckikonen han skapade, sätter honom i en metafilmskontext och får med de flesta skådespelarna från den första filmen att reprisera sina roller och spela sig själva! Hur kan man inte älska en sådan setup? Tja... även om idén är lysande är utförandet knappast fläckfritt. De två största bristerna stavas Miko Hughes och för lite Freddy.


Jänkarna brukar vara duktiga på att hitta bra barnskådespelare. Miko Hughes är ett lysande undantag till denna regel. När en film i mångt om mycket baserar sig på ett barns skådespel måste man hitta en barnskådis som klarar av det. Miko är bara... usel. Det finns inget snällt sätt att säga det på. Sedan han var med i den här rullen har Hughes hunnit växa upp och ha en medelmåttig karriär. Alltid något. 


Robert Englund spelar både sig själv och Freddy. Wes Craven ville att Freddy skulle vara mer skrämmande än innan och karaktären fick en makeover när det gäller både smink och garderob. Det såg ganska häftigt ut under VHS-dagarna men i en knivskarp och restaurerad DVD-kopia ser det tyvärr ut som skit. I min värld fixar man inte det som inte är trasigt och Freddys make-up såg jävligt häftig ut redan 1984. Det behövdes ingen ny. Nåväl, kosmetika till trots verkar Englund ha lika roligt som alltid i rollen, men varför är han inte med mer? När manuset behandlar hur verklighet och film tycks flyta ihop är det bland det smartaste som skrivits i skräckgenren, men lika ofta saktar filmen ner till snigeltempo i sina "familjedramascener" med Heather och Dylan.


Jag är väldigt kluven till Wes Craven's New Nightmare. Den har en riktigt bra premiss och delar som vida överstiger den slutgiltiga produkten. Filmen brukar fungera som en vattendelare bland fansen så mitt tips är att se den och skapa en egen uppfattning.


Betyg: 3 demoner i vardande av 5 möjliga


Av Ulf - 9 december 2012 17:49


Regi: Rachel Talalay

Manus: Michael De Luca

Medverkande: Shon Greenblatt, Lisa Zane, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Nicolas Entertainment

År: 1991

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0101917/


Springwood, nära framtid. Freddy har haft ihjäl alla stadens tonåringar förutom John. Oförmögen att passera stadsgränsen (av någon anledning) lyckas Freddy få John ut ur staden för att locka fler offer för Springwood. När John drabbas av minneförlust och tas in på ett ungdomshem tycker hemmets psykolog att det kanske vore en bra idé att åka tillbaka till Springwood för att se om det kan få fart på Johns minne. Smart...


Tillbaka till komedi-Freddy. NOSVI är en soppa utan dess like. Filmen gjordes i kölvattnet av framgångarna med Twin Peaks (1990 - 1991) och manusförfattare Michael de Luca gör inte precis en hemlighet av var hans influenser kommer ifrån. Där David Lynch lyckades skapa excentriska och minnesvärda karaktärer lyckas De Luca bara med det förstnämnda och knappt ens det. Freddy är förminskad till i princip enbart slapstick och Lisa Zane i huvudrollen kan vara den sämsta skådespelerskan i serien. Lägg till skamlösa produktplaceringar från Nintendo (The Power Glove), serietidningsljudeffekter och den sista kvarten i usel 3D är jag fortfarande förbluffad över den här filmen. Vad fan hände?


Peter Jackson skrev ett manus som dessvärre inte stod att hitta till den här recensionen. Outlinen var dock mycket bättre än vad De Luca kokade ihop. De Luca har åtminstone några bra scener. Några av de riktigt skumma Twin Peaks-inspirerade sakerna är helt okej och sista striden är inte heller så dum, om det inte vore för de riktigt taffliga 3D-effekterna. Jag hade kunnat stänga av dem på DVD:n, men eftersom jag ändå har några gamla 3D-glasögon (ni vet de med röd- och gröna linser) tänkte jag att jag lika gärna kunde använda dem. Mitt huvud är argt på mig för det beslutet.


Det må vara ett billigt knep men cameo-rollerna (bland andra Johnny Depp) är också ganska underhållande. Framförallt gillar jag att Depp kom tillbaka till serien som gav honom hans genombrott. Alice Coopers lilla biroll är också en höjdare. Jag kände inte igen honom utan smink först.


NOSVI är ingen bra film, det vore verkligen att ta i. Det är däremot en tågkrasch som inte går att titta bort från. Tack och lov var inte det här slutet för Freddy. I nästa del kikar vi närmre på den sista renodlade rullen i franchisen. Sen är det bara specialaren, Freddy vs. Jason (2003) kvar. Häng på för de sista delarna i Franchise Hell! Åh helvete... jag glömde remaken...


Betyg: 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga

Av Ulf - 6 december 2012 21:01

 


Regi: Stephen Hopkins

Manus: Leslie Bohem

Medverkande: Lisa Wilcox, Kelly Jo Minter, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1989

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097981/


Alice har repat sig från förra filmen och ska precis ta studenten när drömmarna om Freddy börjar igen. Det är dock något som är annorlunda den här gången. Istället för att gå direkt efter Alice verkar drömmarna mer handla om Amanda Krueger, Freddys mor. Snart inser Alice att drömmarna, som hon tidigare kunnat kontrollera, är helt ur hennes händer och vad Freddy är ute efter - att återfödas genom hennes ofödda barn.


Vad är det med del 5 i diverse slasherserier och att bli sönderklippta? NOSV gick samma öde till mötes som både Halloween V (1989) och Friday the 13th Part V (1985) - att få sina mest kreativa och bloddrypande scener antingen kortade eller helt bortklippta. Till Franchise Hell skaffade jag de oklippta versionerna i den mån det gick och jag måste säga att ja, det här gör skillnad. När ovanstående scener försvunnit har ofta allt runt omkring dem också klippts bort. I NOSV:s fall har mycket riktigt läcker gotisk scenografi försvunnit. 


Leslie Bohem har tonat ner Freddys one-liners och lagt honom på ungefär samma nivå som tidigare om än ganska lökig på sina ställen. Eller ja, manusskrivandet ska ha varit en katastrof från början till slut med den slutgiltiga versionen klar bara några dagar innan produktionen skulle dra igång. Ungefär halva Bohems manus filmades och resten är rewrites. Det funkar dock ganska bra måste jag säga och inte som många filmer som haft samma problem.


Skådespelarna är helt okej och framförallt är tidigare nämnda scenografi riktigt välgjord. Scenerna från Amanda Kruegers liv tillför också precis lagom till bakgrundshistorien utan att avslöja för mycket. NOSV är helt enkelt en välkonstruerad slasher som kanske inte kommer gå till historien som en av de bästa inom sin genre eller ens i sin franchise, men ett helt okej tidsfördriv. Det går dock inte att komma ifrån att titeln är bland den mest ofrivilligt roliga under 80-talets skräckvåg. Om vi kunde stryka den tekniskt kompetenta men hemskt stämningsdödande "seriescenen" (you'll see...) hade minustecknet i betyget försvunnit.


Betyg: 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Av Ulf - 4 december 2012 20:01


Regi: Renny Harlin

Manus: Brian Helgeland/Jim Wheat/Ken Wheat

Medverkande: Lisa Wilcox, Andras Jones, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1988

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095742/


Överlevarna från förra filmen har börjat gå tillbaka till sina vardagsrutiner, men Freddy tänker inte vila. I vad som måste vara slashergenrens mest originella uppvaknande (brinnande hundurin.... ja... verkligen) reser sig Freddy från graven och gör processen kort med våra hjältar. Kristen lyckas dock överföra sin gåva att dra in folk i sina drömmar till sin vän Alice innan hon dör. Gissa vem som blir Freddys nästa mål?


Renny Harlin - the destroyer of worlds. Nej, men har den här mannen någonsin gjort en bra film? Han lyckades nästan till också med göra Die Hard 2 (1990) tråkig med sitt klåpande. Jag vet inte till vilken demon han sålde sin själ för att som relativ rookie få basa över dåtidens största skräckfilmsserie men han måste ha gjort en bra deal. Harlins totala vedervärdighet i regissörsstolen är dock inte den här filmens enda problem. Manuset, bland annat av sedermera Oscarsbelönade Brian Helgeland, lyckas på ett effektivt sätt kastrera Freddy och förminska honom till en one-linerspottande freak show som har väldigt lite att göra med den kompletta galning han en gång framställdes som. Visst ser vi slashers först och främst för att se monstret eller skurken genomföra sin katharsis, men det är stor skillnad på det tysta kontrakt vi som publik har med manusförfattarna om detta och att helt skamlöst bygga manuset kring det!


Men, efter den där urladdningen, det här är ändå inte en helt igenom usel film. Här finns några bra scener och skådespelarna är, med vissa undantag, ganska okej. Specialeffekterna är också bra och var troligen det som tog längst tid att göra. Harlin har själv sagt att han hade problem (surprise) med att få filmen att se ut som han ville och att regin därför blev lite lidande. Jo tack. NOSIV fungerar som underhållning en gång, men jag kan säga att det här är den film i serien som jag såg minst fram emot att se om. Inget speciellt. Se den om du vill hänga med i handlingen i nästa rulle i serien, annars finns det bra mycket bättre saker att göra med din tid.


Betyg: 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards