Inlägg publicerade under kategorin FFF 2017

Av Ulf - 30 september 2017 12:45

 

FFF 2017 Dag 2: Bitska japaner och Vitenamflashbacks till telemarketing

 

När jag var 16 sålde jag min själ till Satan. Givetvis handlade det om en tjej jag ville imponera på. Jag hade fått ett jobb som inte var inom snabbmatsindustrin, jag var en telemarketer! Och en idiot. Allt är bättre än telemarketing. Allt. Kvällens gäster, Mars Roberge och Debra Haden från filmen Scumbag (2017), lockade fram minnena igen - fast uppskruvat till 11.

 

 

Scumbag är en självbiografisk svart komedi där Mars Roberge tar oss tillbaka till hans dagar som telemarketer i Toronto under mitten av 90-talet. DJ:n Phil blir erbjuden ett jobb för att dryga ut kassan. Han ska sälja skrivartoner tillsammans med några av stadens största original. Samtidigt försöker han balansera förhållandet till sin flickvän Christine med företagets minst sagt påfestande festkultur.

 

Scumbag är en bitvis träffande skildring av galenskaperna många dras med när man är mellan 20 - 30. Jag skriver "bitvis" eftersom jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att jobba på en arbetsplats med alla de här märkliga människorna. När det i det efterföljande regissörssamtalet kommer fram att historien till allra största del är sann undrar man hur Roberge överlevde.

 

Som många liknande filmer är Scumbag dock i viss mån i avsaknad av en röd tråd. Ja, det finns många roliga anekdoter under filmens 114 minuter, men när det i grund och botten är en coming-of-age-historia om att svälja sin stolthet blir den lite för fragmentiserad. Jag blev också något besviken på hur filmen såldes in som fruktansvärt chockerande och att folk lämnat salongerna i drivor på andra ställen. Jag väntade på något chockvärde, men väntade förgäves.

 

Det som är kul med den här filmen är den totalt galna ensemblen man fått till. Det må inte vara de största namnen rent mainstreammässigt, men gillar du punk och har sett mer än en film där människor råkar ha sex framför en kamera kommer du känna igen en hel drös personer. De har ofta mindre roller dock. Den som äger varenda scen han är med i är Ryan Beard som Cornelius - en totalt bindgalen narcissist med förkärlek för olika typer av kostymer och starka åsikter om det mesta.

 

Till syvende och sist är Scumbag en ojämn men ändå underhållande film. Den hade tjänat på att vara närmre en halvtimme kortare och blev tyvärr upphaussad till något som den inte kunde leverera fullt ut. Betyg: 3 fast Debra Hadens känsla för kostym är nästan äckligt bra av 5 möjliga

 

 

 

Kvällen inleddes dock med den japanska live-action-versionen av nästa kapitel i CLAMPS animefranchise Blood. Asura Girl (2017). Filmen följer seriens protagonist Saya, en mer eller mindre odödlig samuraj, och hennes jakt på vampyrer i en liten bergsby utanför Tokyo. Den här gången är handlingen satt till åren precis innan andra världskriget och Dai-Nippon är going strong. En grupp korrupta poliser börjar förlora medlemmar var och varannan natt och de är övertygade om att byns kommunister är skyldiga. När Saya hamnar mitt i en räd tvingas hon ta skydd hos en idealistisk ung man med en mörk hemlighet...

 

CLAMPS samurajfranchise har aldrig intresserat mig nämnvärt, så jag är fel publik för Asura Girl. Så långt, så gott, men jag kan ändå bedöma den som film och dess fighting. Och ja... det är en film... och de slåss. Det är dock inte någon bra film och fightingen är i bästa fall acceptabel, i värsta fall usel. Asura Girl är en svår film att recensera eftersom den i grund och botten känns som ett längre avsnitt av en av CLAMPS animeserier. Det är inte mer episkt, inte mer på spel och filmen puttrar på utan större tuggmotstånd. Den är inte direkt dålig, så om serien intresserar dig kan du säkert hitta saker här som du gillar. För undertecknad blev det dock mest av en gäspning. Betyg: 2 lättviktiga vampyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll screenar jag Habit från soffan (17:00, Kino 2), försöker bota min huvudvärk så jag kan gå och bada samtidigt som hajar käkar upp Samuel L. Jackson på Högevallsbadets visning av Deep Blue Sea (19:00) och avslutar kvällen med Midnighters (21:20, Kino 1) och talkshow på Stadshallen (23:00).

ANNONS
Av Ulf - 29 september 2017 13:15

 


FFF 2017: Det kom en haj

 

 

Första dagen på Fantastisk Filmfestival är alltid speciell. Jag tror det här är min trettonde festival i ordningen, varav den sjätte för bloggens räkning. I år är det dock ännu en smula mer speciellt. Det är festivalgeneral Johan Barranders sista år i rollen som el hefe och han har en poäng att göra. Under kvällens avslutande talkshow, under parollen Goodbye & Goodnight, berättar Barrander om hur situationen för mindre filmfestivaler har ändrats markant under det decennium han haft hand om FFF. I och med de ständigt ökande visningsavgifterna blir mindre festivaler lidande och skulle gå rejält back om man skötte saker som förr. Därför har FFF valt att enbart ta in filmer från filmare som inte kräver några visningsavgifter alls.

 

Jag är helt på Barranders linje här. En festival ska, i min mening, vara ett sätt för filmskapare att få ut sina filmer till en publik som kanske inte annars hade gått att nå. Ja, det är klart att det finns nedladdnings- och streamingalternativ till höger och vänster, men om din film inte får distribution blir det också ofta lätt att den drunknar i det enorma medieutbud som nätet erbjuder. En filmfestival är en väg in. Föga förvånande är det också det yngre gardet filmskapare som gått med på att dumpa avgifterna. De behöver festivalpubliken, buzzet som kommer från en filmintresserad publik som mer än gärna berättar om din film för andra om de tycker den är bra.

 

En festivalvisning är mycket god reklam och bara det gör att avgifter inte borde förekomma. I grund och botten vill bolagen att festivalerna ska betala för att göra reklam för dem. Det är ett mycket märkligt förhållningssätt. Samtidigt tror jag att det paradoxalt nog är skadligt för lönsamheten. Avgifter för enskilda visningar visar på ett kortsiktigt tankesätt där det är bättre att få några tusenlappar nu än att bygga sig ett namn för både sig själv, sitt bolag och filmen i fråga. Det är en ekonomi som alla förlorar på i det långa loppet.

 

Vi var kanske inte så många där, men den återkommande talkshowen har potential att bli riktigt bra. Igår gästade specialeffektsdrottningen Aurore De Blois scenen och pratade en hel del om hur hon älskar Sverige och vill flytta hit. En intressant debatt om Svenska Filminstitutets finansiering (eller brist därav) av svensk genrefilm tog vid där De Blois utmanade Barrander om att bjuda salen på varsin skål ramen från hans kommande restaurang om hon kunde få sin genrefilm gjord med stöd från SFI. Jag håller koll. Jag vill ha ramen.

 

 

Festivalen inleddes dock med hajfilmen 47 Meters Down (2016). Den har tidigare recenserats på bloggen under namnet In The Deep och samma omdöme gäller fortfarande. Därför saxar jag in nämnda recension, först publicerad 1/8 - 2016:

Systrarna Lisa och Kate är på semester i Mexico när de beslutar sig för att tacka ja till erbjudandet att åka på hajsafari. En kul grej blir dock snart allvar när deras bur går sönder och sjunker till havsbottnen, 47 meter ner. Med luft i syrgastuberna för en timme och vattnet fullt av hajar måste systrarna och båtpersonalen arbeta tillsammans för att hitta ett sätt att rädda dem innan det är för sent.

 

Det finns vissa saker jag inte direkt är rädd för, men som jag ändå har en sådan respekt inför att de blir obehagliga ändå. Jag talar inte om hajar utan om havsdjup. Därför gillar jag också filmer som utspelar sig på djupt vatten, om det så är i ubåtar eller i hajburar. In The Deep är en tämligen ojämn film som gör mycket rätt, men också en del fel. Fotot är utsökt med fina undervattensscener och mycket verklighetstrogna specialeffekter när det gäller hajarna. Likaså är manuset helt okej från ett berättarpespektiv, även om det brister ganska markant när det gäller det vetenskapliga. Jag är ingen dykare, men till och med jag vet att mycket av vetenskapen som presenteras här är bullshit.

 

Matthew Modine siktas i en liten roll som båtkaptenen Taylor och Modine är alltid bra. Det samma kan inte sägas för huvudrollsinnehavarna, Mandy Moore och Claire Holt. Moore och Holt, mest kända från diverse b-betonade tv-serier, har inte lyckats särskilt väl med övergången från liten till stor skärm. De båda står för en konstant pendel mellan över- och underspel och regissör Johannes Roberts har inte lyckats särskilt väl med skådespelarregin.

 

Till syvende och sist måste det ändå sägas att In The Deep levererar vad den lovar. Det är en spännande undervattensthriller med vissa riktigt ångestladdade scener. Den har dock lite för många skavanker som film för att betyget ska kunna bli högre. Synd. Betyg: 3 hungriga hajar av 5 möjliga

 

Ikväll kollar jag in live action-adaption av populär japansk anime i Asura Girl, ser mycket fram emot den enligt rapporterna mycket skruvade komedin Scumbag med tillhörande regissörsbesök samt går på talkshow igen. 19:00 Kino 2, 21:00 Kino 1 och 23:00 Stadshallen respektive.

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se