Alla inlägg under juni 2013

Av Ulf - 18 juni 2013 22:15

 

 

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Nick Castle

Medverkande: Kurt Russell, Lee Van Cleef, Isaac Hayes mfl.

Produktionsbolag: AVCO Embassy Pictures/International Film Investors/Goldcrest Films International

År: 1981

Längd: 99 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082340/

 

 

Det finns ett gammalt spel Nintendos gamla grå trotjänare som heter Bad Dudes. Detinnehåller följande fantastiska bakgrundshistoria: "The president has been kidnapped by ninjas. Are you a bad enough dude to rescue the president?". Det är allt. Om vi bortser från avsaknaden av ninjas är det också en bra beskrivning på John Carpenters kultklassiker Escape From New York.

 

I "framtiden" (det onda och mörka 1997) har brottsligheten i USA ökat till den milda grad att man gjort om Manhattan till en fängelseö. När Airforce One blir kapat av terrorister och kraschar på ön är det upp till den legendariske krigshjälten (seriöst, alla känner till den här killen i filmen även om vi inte får veta exakt varför) Snake Plissken att frita presidenten från det fängelsegäng som kidnappat honom. Det måste dock göras inom 24 timmar, annars kommer fredsförhandlingarna med Kina och Sovjet (hoppsan!) misslyckas. Plissken har också en annan motivation - om han misslyckas kommer två ampuller injicerade i hans hals att explodera...

 

John Carpenter hade några riktigt bra år från mitten av 1970-talet tills mitten på 1980-talet. Han revolutionerade skräckfilmsgenren med Halloween (1978), gjort en av de bästa skräckfilmsremakes någonsin med The Thing (1982) och satt sin prägel på hur filmmusik kunde låta med sina kompositioner. Escape From New York är på ytan en väldigt typisk actionfilm, men det är hur den är gjord som gör hela skillnaden. Produktionsdesignen, musiken och de hårdkokta replikerna är fantastiska! Den lilla science fiction-nicken till ett tredje världskrig och uppfinningen av kall fusion gör att historien, hur simpel den än må vara, känns som den är satt i en större kontext och det väger upp manusets brister i originalitet.

 

Det här håller fortfarande riktigt, riktigt bra. Kurt Russell hade, precis som Carpenter, sin bästa period under de här åren och gör en actionhjälte som han på gott och ont aldrig kan komma ifrån. Glöm remakes och uppföljare - detta är Snake Plissken och han sparkar röv!

 

Betyg: 4+ men jag vill ha mer av allt för högsta betyg! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 16 juni 2013 15:06

 


 

Regi: Alex Gibney

Manus: Alex Gibney

Medverkande: Julian Assange, Adrian Lamo, Bradley Manning mfl.

Produktionsbolag: Jigsaw/Global Procedure/Universal Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1824254/

 

Den Oscarsbelönade dokumentärfilmaren Alex Gibney presenterar sin bild av Julian Assange, Wikileaks och de läckor som nämnda sajt publicerat. Problemet är bara att ingen av huvudpersonerna kommer till tals...

 

Jag har tidigare recenserat utkastet till Julian Assanges självbiografi där jag uttryckte åsikten att sanningen troligen låg någonstans i mitten av Assanges påståenden och hans belackares. Gibneys dokumentär förstärker den åsikten. Alex Gibney har förvisso gjort en ansats till att beskriva hur Wikileaks arbetade med informationsläckorna och intervjuar en rad personer som befunnit sig i såpan kring Assange. De två viktigaste personerna i historien, Assange själv och Bradley Manning, lyser dock med sin frånvaro. Visserligen visas en mängd arkivmaterial med Assange, men Gibney lyckades inte få till en intervju med mannen själv. Det är givetvis problematiskt, men ingen ska säga att han inte försökte. Gibney uppger att Assange ville ha en miljon dollar för en intervju eller Gibneys hjälp att "spionera" under de intervjuer han gjorde för dokumentären. Gibney vägrade. Det är svårt att veta om Assange verkligen krävt detta eftersom han enligt mina undersökningar inte kommenterat saken. Nåja, hur det än må vara med den saken så är porträttet av Bradley Manning desto mer oroande.

 

Manning, för den som levt under en sten, var den soldat som stod för många av de mest spektakulära läckorna som Wikileaks publicerade innan hans vän Adrian Lamo lämnade tips så att han kunde gripas. Den andra av en serie rättegångar mot Manning inleddes så sent som för två veckor sedan. Gibney kan således inte ha haft tillgång till Manning för intervjuer, men väljer ändå att fokusera väldigt mycket på soldatens karaktär och inte minst hans förvirring kring sin egen sexualitet. Delar av Mannings chatloggar med Lamo publiceras i filmen och det är ett väldigt tjat om hans önskan att utforska sin transsexualitet. Vad har det att göra med Wikileaks och Mannings avslöjanden? Ingenting så vitt jag vet. I och med att Manning inte kan kommentera bilden som presenteras av honom som en förvirrad ung man som attackerade befäl och aldrig sov lämnar den också en ganska dålig smak i munnen. Gibney försöker balansera bilden han själv presenterar med att göra Manning till en hjälte, om än en missriktad sådan, i slutet av filmen. Det är dock helt klart att Gibney har en bild som han vill presentera och det faller inte i särskilt god jord om man ser till vad en dokumentärfilmare bör göra.

 

Jag vänder mig också i viss mån mot det fokus som läggs på Assanges personlighet till bekostnad på fokus på hans filosofi.  Exempelvis får sexualbrottsmålet i Sverige stor uppmärksamhet, men jag måste säga att intervjun med en av de kärande faktiskt sätter saker i ett lite nytt ljus. Enligt "Anna" var det enda hon och den andra kvinnan ville var att Assange skulle genomgå ett HIV-test, sen skulle saken glömmas. Assange vägrade och till sist gick kvinnorna till polisen. Med tanke på svensk lagstiftning om sexuellt överförbara sjukdomar var det ett fullkomligt logiskt handlande. Assange kunde dock inte svälja sin stolthet och allt spann ur kontroll. Våldtäktsanklagelserna var inte ens kvinnornas idé, enligt Anna, utan något som polisen började utreda på eget bevåg.

 

We Steal Secrets är förvisso en intressant dokumentär, men har stora problem med det rent dokumentära. Flertalet personer som Gibney intervjuar verkar ha en egen agenda eller hysa personligt agg mot Assange. Det är knappast en balanserad film, men inte heller det "beställningsjobb från USA:s regering" som foliéhattarna har kallat den. Se den med en stor nypa salt och sunt förnuft.

 

Betyg: 2+ inte så mycket dokumentär som personligt tyckande av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 15 juni 2013 21:13


Damn fine cup of coffee del 11: I fell for you, baby, like a bomb


Året innan Twin Peaks (1990 - 1991) knockade en hel tv-värld hade Lynch och hans musikaliske vapendragare Angelo Badalamenti redan doppat tårna i vad som komma skulle. Redan under sin tid på konsthögskolan hade Lynch skapat mosaiker som han kallade för Industrial Symphonies. När han fick en inbjudan till The New Music America-festivalen i New York fick Lynch idén att återuppväcka sina industriella symfonier, den här gången med musik av Badalamenti och med både nya och gamla bekanta i rollistan. Resultatet blev den märkliga, men mystiskt tilldragande, Industrial Symphony no.1: The Dream Of The Brokenhearted

 

Narrativet, om man kan tala om ett sådant gällande den här produktionen, kretsar kring det kraschade förhållandet mellan The Heartbreaker och The Heartbroken. Videoversionen av föreställningen öppnar med hur The Heartbreaker (Nicolas Cage) dumpar sin flickvän (Laura Dern) över telefon. The Heartbroken svimmar/somnar och upplever hur hennes drömjag (Julee Cruise) färdas till ett industriellt ödelandskap där hon genom musik, sång och visuella motiv går igenom uppbrottets olika faser.

 

"What'cha wearing?" 

 

Låter det märkligt? Det är för att det är märkligt. Samtidigt har Industrial Symphony en väldigt klar logik för den som någonsin blivit dumpad. Texterna och musiken beskriver i klara och raka ordalag de känslor som man kommer uppleva. Jag har inte stött på någon person ännu som inte går igenom de klassiska fem stegen i sorgeprocessen efter ett längre förhållande tagit slut. Det är klart att det tar olika lång tid för olika människor, men det verkar som vi måste alla den vägen vandra.

 

Vissa symboler är enklare än andra att förstå. Den första låten som Cruise sjunger är den kusliga Up In Flames som börjar med orden: "I fell for you, baby, like a bomb/Now our love has gone up in flames." Ödelandet visar en mängd tecken på att vara resultatet av ett krig - inte minst då sången ackompanjeras av flyglarmssirener och man senare i föreställningen visar hur "bombplan" går till attack. Alla som upplevt att få sitt hjärta krossat känner igen den sjunkande känslan som slutar i en explosion av ilska och tårar. Föreställningens bästa nummer är däremot den bitterljuva Rockin' Back Inside My Heart - fulländning när det gäller visuella sceneffekter och musik kombinerat.

 

Don't mind the dwarf sawing a log in blue backlight - it's just David Lynch  

 

Mycket av symboliken och sångtexterna tar upp teman som skulle återkomma i Twin Peaks och senare produktioner. Industrial Symphony no.1 är en mörk, utmanande, makaber och vacker föreställning som dessvärre inte är alldeles lätt att få tag i. Hela rasket bör ligga på YouTube, men annars finns den bara i en dvd-box och det gamla VHS-släppet. Om du gillar mörk romantik, dream pop och snygg produktion är det definitivt värt att försöka få tag i den!

 

De två mer namnkunniga skådespelarna i ensemblen, Nicolas Cage och Laura Dern, skulle komma att spela ännu ett kärlekspar i en produktion signerad David Lynch. Det skulle bli en av hans mest framgångsrika filmer både konstnärligt och kommersiellt och bland annat plocka hem Guldpalmen i Cannes. I nästa del tittar vi närmre på Wild At Heart (1990).

Av Ulf - 14 juni 2013 16:06


Regi: Todd Robinson

Manus: Todd Robinson

Medverkande: Ed Harris, David Duchovny, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Trilogy Entertainment Group & Solar Filmworks

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1922685/

 

Sovjetunionen, 1968: Demi lever i skuggan av sin far, en väldigt dekorerad ubåtskapten som till och med ska få en av flottans skolor döpt efter sig. Själv har Demi hamnat ute i kylan efter ett ödesdigert beslut under en övning kostade sex besättningsmän livet. Trots sin brist på status i flottan får Demi åter befälet över sin första ubåt. Vid ett patrulluppdrag måste han dock ta med sig två män som ska testa topphemlig utrustning - utrustning som kan kasta världen i krig.

 

Ubåtsfilmer är en av mina favoritsubgenrer (no pun intended) när det gäller thrillers och/eller action. Anledningen är enkel - en så pass begränsad miljö som en ubåt utgör tvingar fram goda skådespelarprestationer och ett manus som fortsätter överraska. Så är i alla fall fallet med ubåtsfilmer som funkar. Ingen film i genren har haft något att sätta emot Wolfgang Petersens mästerverk Das Boot från 1981, men en del har kommit bra nära! Phantoms tillhör skaran som faller precis kort för att vara en utmanare till Petersens epos.

 

Missförstå mig inte, det här är bra underhållning, men den spänning som fanns i exempelvis tidigare nämnda film, eller för den delen The Hunt For Red October (1990), återfinns inte riktigt här. Manuset är okej, skådespelarna är okej, allt är okej, men inte fantastiskt på något sätt. Det som sänker Phantoms (ha!) till en lite lägre nivå är däremot den något märkliga skådespelarduon Harris & Duchovny. Både Harris och Duchovny är duktiga skådespelare var för sig, men de har inte särskilt bra kemi tillsammans. Jag måste dock berömma Todd Robinson för att som amerikansk regissör inte visa Sovjetunionen anno 1968 som ett helvete i rött. Samtidigt försöker han inte gömma svågerpolitiken inom Partiet eller åsiktskontrollen. Robinson ger helt enkelt ett balanserat porträtt av Sovjet - något som vi inte hittar i särskilt många amerikanska filmer. Sen att filmen tydligen ska vara "inspirerad av sanna händelser" ger jag inte så mycket för. Efter diverse sökningar och en ganska gedigen förkunskap om Kalla kriget kan jag inte hitta några som helst betydande likheter med ett verkligt historiskt skeende. Nåja...

 

Phantoms är mer än god underhållning för stunden och om du som mig gillar genren är den väl värd en titt. Själv tackar jag mina sjukintyg att jag slapp göra lumpen. Med min överhörsel hade de troligen satt mig i just en ubåt. Hu...

 

Betyg: 3+ fast slutet behövde lite bearbetning av 5 möjliga


Av Ulf - 13 juni 2013 09:57

 

 

Regi: Laurent Cantet

Manus: Laurent Cantent & Robin Campillo (baserat på Joyce Carol Oates roman med samma namn)

Medverkande: Raven Adamson, Katie Coseni, Madeleine Bisson mfl.

Produktionsbolag: Canal+ France/Ciné Cinéma/Alliance Films mfl.

År: 2012

Längd: 144 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772270/

 

En grupp tonåriga tjejer, under ledning från den karismatiska Legs, bildar ett gäng i förorterna till 1950-talets New York. Gänget, dubbat till Foxfire, gör upp med de män som behandlat dem illa. Foxfire blir till ett systerskap, för många den familj de inte hade till att börja med, men interna slitningar hotar snart att splittra gänget.

 

Jag, liksom många andra, är väldigt svag för mycket av det som Joyce Carol Oates skrivit. Oates har en nästan kuslig träffsäkerhet när det gäller att hitta fascinerande historier och utveckla dem med sin säregna stil. Foxfire: Confessions Of A Girl Gang (1993) var bland det första av Oates jag läste och en av de böcker som verkligen stannat med mig. Karaktärerna, det sociala patoset och språket vävde en djupt engagerande historia som jag verkligen rekommenderar. Tre år senare filmatiserades boken i travestin Foxfire (1996), med en ung Angelina Jolie i huvudrollen. Laurent Cantents version från förra året är en version som är källmaterialet troget i mycket större utsträckning. Cantent brottas dock i viss mån med samma problem - Foxfire är en förbaskat svår bok att adaptera.

 

Cantents version klockar in på 144 minuter. På den tiden borde man kunna utveckla karaktärerna fullt ut och ändå ha tid med det idéhistoriska stoff som Oates binder ihop sin historia med. Visst finns här den kapitalismkritik som bokens gäng står för och visst har de två huvudkaraktärerna, Legs och Maddy, ett bra djup, men det trots längden känns 2012 års version av historien ändå ganska lättviktig på sina ställen. Framförallt går mycket av bokens stämning förlorad. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad denna stämning utgör, men det känns som det saknas något. Cantents skådespelarregi är däremot fläckfri och framförallt gör debutanten Raven Adamson mycket bra ifrån sig i rollen som Legs. Eller ja, de allra flesta av tjejerna i filmen är debutanter. Det är minst sagt imponerande.

 

Den definitiva filmversionen av Foxfire låter vänta på sig, men jämfört med 1996 års skräp går vi definitivt åt rätt håll.

 

Betyg: 3 är det inte dags för 50-talsmodet att komma tillbaka nu? av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 juni 2013 21:32



Regi: Nick Murphy

Manus: Bill Gallagher

Medverkande: Paul Bettany, Mark Strong, Brian Cox mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/IM Global/Neal Street Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2078552/

 

När en tonårig flicka hittas brutalt mördad påminns kommissarie Joe Fairburn om ett mordfall han inte lyckades lösa. Joe blir mer och mer besatt av att få den ende misstänkte, en rehabiliterad sexualbrottsling, att erkänna. Hans fixering leder till sist till att Joe och hans bror dödar mannen under en inte alltför officiell utfrågning. Nästa dag visar det sig dock att mannen omöjligen kan ha mördat flickan...

 

Det här borde vara bra. BBC gör som bekant riktigt bra deckare och kriminalfilmer, skådespelarensemblen är riktigt bra, fotot har en kall ton som passar historien perfekt... och manuset är så förbaskat tråkigt! Att skildra det moraliska förfallet av en hel familj poliser på lite drygt en och en halv timme är bara ett dumt företag. Det finns för många karaktärer för att den här filmen ska bli annat än ytlig. Historien går för fort fram samtidigt som den paradoxalt nog är ganska seg. Därmed inte sagt att manuset inte har potential, men Blood skulle antingen behöva vara minst en halvtimme längre som film eller utökas till en miniserie.

 

Det finns verkligen inte mycket mer att säga om Blood. Det är ingen katastrofalt dålig film, bara lite tråkig och har inget som riktigt lockar. Det finns många mycket bättre deckare, inte minst från BBC. Googla och du skall finna!

 

Betyg: 2 jaha... var det allt? av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2013 19:35

 


Regi: Jackie Chan

Manus: Jackie Chan & Edward Tang

Medverkande: Jackie Chan, Yuen Biao, Sammo Hung mfl.

Produktionsbolag: Authority Films/Golden Harvest Company/Paragon Films Ltd.

År: 1983

Längd: 105 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085127/


Hong Kong, sent 1800-tal. Även om britterna kontrollerar ön har de stora problem med de piratgäng som härjar längs kusterna. När kustbevakningen förlorar sina skepp i ett bombattentat har de dessutom ingen kustbevakning att räkna med. Dragon Ma, en av de nu till poliser omskolade kustbevakarna, tänker inte finna sig i varken detta eller den korruption han anser styr Hong Kong. Det kommer alla snart bli varse om...

 

Jackie Chans riktiga storhetsperiod som actionstjärna var enligt mig mellan 1983 och 1994. A gai wak utmärker startpunkten för denna era då ingen annan skådespelare hoppade högre, slog hårdare eller var lika rolig i sina kampsportsrullar. A gai wak är en sanslöst påkostad film rent tekniskt och det är kul att se en film från en genre som ofta massproducerades med liten till ingen budget få ordentligt med medel att leka med.

 

Kärnan i alla Jackie Chans filmer är givetvis fightingen och jäklar vad det smäller och går fort i A gai wak! Tempot är sådant att man nästan blir trött bara av att titta på det och vissa av stunten är helt galna. Mycket inspiration hämtas från gamla Buster Keaton-filmer, en av Chans stora hjältar, men givetvis med skillnaden att man drar dessa scener ännu ett steg längre.

 

Om fightingen är kärnan är humorn hjärtat i Chans filmer. I likhet med många andra Hong Kong-rullar går skämten inte alltid hem. Ofta är de troligen kulturellt förankrade och blir lite väl märkliga för en västerländsk publik. Därmed inte sagt att här inte finns riktigt roliga scener också.

 

A gai wak markerar en av Chans finaste stunder som den i särklass mest intressante actionhjälte som spelat in film. Du är skyldig dig själv att se den här filmen om du inte gjort det innan. Om du sett den, se om den.

 

Betyg: 5 cykelfighter av 5 möjliga

Av Ulf - 5 juni 2013 19:45

 

 

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Zentropa Entertainments

År: 2012

Längd: 115 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2106476/

 

Lucas arbetar som dagispersonal samtidigt som han ligger i en vårdnadstvist med sin exfru om deras son. Saker och ting verkar dock börja bli bättre. Han har goda vänner i sitt jaktlag, han träffar en tjej och vårdnadstvisten verkar lösa sig i Lucas favör. En lögn från ett av barnen på dagiset kommer dock snart ställa allt på sin spets och kasta Lucas liv i totalt kaos.

 

Jag brukar kalla Mads Mikkelsen för Danmarks svar på Mikael Persbrandt fast bra. Det kanske är lite elakt, men precis som det känns som att Persbrandt är med i varenda svensk film känns det som Mikkelsen är det i varenda dansk dito. Båda kan vara fantastiska skådespelare, men skillnaden ligger i att Mikkelsen har en mycket högre lägstanivå enligt mig. Hans skådespel i Jagten kan vara det bästa jag sett av honom. Då förstår ni hur fantastiskt välspelad den här filmen är.

 

Det gör ont att se Jagten. Pedofilianklagelser är givetvis något som måste tas på största allvar, men när det just är det - anklagelser som saknar grund - är den misstänkte oftast redan dömd i samhällets ögon. Jan Guillou jämförde situationen med äldre tiders häxprocesser i sin tv-serie Häxornas tid (2005) och det ligger något i det: en anklagelse så allvarlig att den inte kan bortses ifrån eller ens finnas något tvivel om, barnvittnen och ett fördömande i samhällets ögon hur processen än utföll. Det är exakt det som Mads Mikkelsens karaktär genomgår i Jagten.

 

Utöver de fantastiska skådespelarinsatserna är Jagten också en mycket välskriven och välregisserad film. Byggd utifrån den starka danska traditionen med socialrealism på film är den nästa dogmalik i sin stil samtidigt som den har ett mycket vackert foto. Det kanske låter paradoxalt, men jag tror det är filmens lågmäldhet accentuerad av plötsliga känsloutbrott som får mig att tänka på det danska manifestet.

 

Danskarna visar återigen var skåpet ska stå. Det här är en av de bästa dramafilmerna jag sett på år. Jag vänder mig mot sundet, bockandes och bugandes.

 

Betyg: 5 Kafkaprocesser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se