Inlägg publicerade under kategorin Kitschhimmeln

Av Ulf - 18 december 2013 15:42


Regi: Isaac Florentine

Manus: David N. White

Medverkande: Scott AdkinsVithaya Pansringarm, Kane Kosugi mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films & Swingin' Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: Thailand/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2458106/

 

Den amerikanske ninjutsumästaren Casey är tillbaka... tydligen. Jag vet inte, jag har inte sett film nummer ett. Boendes i Japan där han är huvudinstruktör på Koga dojo kunde inte livet vara bättre. Det ändras snabbt när hans fru blir mördad av någon som uppenbart har träning i ninjutsu. Nu är Casey ute efter hämnd!

 

Ibland behövs det inte så mycket för att göra en helt okej rulle. Storyn i Shadow Of A Tear är precis lika klyschig som den låter och ibland räcker det. Jag skaffade den här filmen främst för titelns skull (kom igen, Shadow Of A Tear?! Hur kan det vara något annat än kitsch?) och den var precis vad jag förväntade mig rent filmmässigt. Om man bryter upp SOAT i delar finns här dock riktigt bra actionscener här och där. Troligen har det att göra med att filmen är producerad i Asien och inte följer de ganska träiga amerikanska actiontraditionerna. Det är innovativ fighting som är lika delar bujutsu som ninjutsu och det är riktigt kul att titta på.

 

Skådespelarmässigt ligger SOAT på den nivå man hade kunnat förvänta sig. Det är inga Oscarsvinnare vi har att göra med här direkt, men de är inte så pass usla att man skrattar åt deras försök att ge ett mycket typiskt manus någon form av själ och identitet. För diggare av kampsportsfilm, kampsport eller actionfilm rent generellt kan SOAT vara värd att kolla upp. Det är knappast något mästerverk, inte heller inom sin egen genre, men den duger mer än väl för stunden.

 

Betyg: 3 varför verkar alla filmninjas vara amerikaner i exil? av 5 möjliga


Av Ulf - 22 november 2013 18:42

 


Regi: Christina Olofson

Manus: Per Nilsson & Annika Thor (efter Nilssons roman "Ett annat sätt att vara ung")

Medverkande: Tove Edfeldt, Joel Kinnaman, Adnan Zorlak mfl.

Produktionsbolag: CO Film AB/Canal+/Cine-Qua-Non mfl.

År: 2003

Längd: 116 min

Land: Sverige/Frankrike

Svensk åldersgräns: 7

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0353525/


Det har tagit mig nästan ett dygn att samla mig för att skriva den här recensionen. Vad säger om man om något som är så dåligt, så fruktansvärt dåligt, att man undrar om filmteamet inte fick hyra in en exorcist för att få demonen till film att fastna på negativet? Jag har sett massa dålig film, men Hannah med H är bland de fem sämsta någonsin. Det kan till och med vara den sämsta. Okej, dags att få det här överstökat.

 

Hannah, snart 18 år, bor i Malmö där hon gör allt annat än att gå andra året på gymnasiet. Istället sitter hon på café och skriver skitnödiga dikter större delen av dagarna. På ett av dessa cafén träffar hon Jens, en äldre man, frånskild med två barn. När Hannah börjar intressera sig för Jens börjar dock märkliga saker hända i hennes omgivning. Är Jens den han utger sig för att vara?

 

Han ni någonsin sett en film där ni mår fysiskt illa av samtliga karaktärer? Där karaktärerna är så dåligt skriva, dialogen är så stolpig och manuset så löjligt att det nästan gör ont? Hannah med H överträffar dessa bottenskrap till epitet. Huvudkaraktären, Hannah, är så fruktansvärt jobbig att jag knappt kunde titta på henne. Hon är varje obstinat tonårstjej du någonsin träffat koncentrerad till en, hemskt jobbig och så "alternativ" att man undrar hur hon ens kan leva i samma verklighet som oss andra utan att skapa en prettoparadox. Resten av karaktärerna är också puckon, men Hannah är... ja... om ni kommer på ett mer kreativt sätt att skriva "vidrig" på så hör av er.

 

Sen har vi manuset. Herregud, det här baseras på en bok! Någon har faktiskt publicerat detta i två led! TVÅ LED! En totalt splittrad historia som mynnar ut i vad min vän jag genomled detta spektakel med kallade för "varje tonårings våta dröm." Precis när filmen börjar lyfta sitt äckliga huvud från urgyttjan där den bor slår den till med ett varv till av idioti. Jag... förstår inte. Finns det någon som tror att världen funkar så här? Seriöst?

 

Skådespelarna har förvisso inget manus att jobba med, men det finns ingen ursäkt att spela så här uselt. Om regissören är så usel att hon inte förstår skillnaden mellan amatörteater och film måste man väl säga till någon gång under processen? Alltså, det här är inte dåligt på ett George Lucas Star Wars-prolog-vis, utan det här känns nästan allvarligt menat. Kan... kan det vara så? Är det här bara ett dåligt skämt? Kan Nilsson, Olofson och Thor ha lurat hela filmindustrin? Slog de vad om hur usel de kunde göra sin film och ändå få ut den på marknaden? Jag kan inte ens betygssätta det här. Det här är inget film, det är demonisk kaskadspya på rulle.

Av Ulf - 20 november 2013 23:08


Kitschhimmeln: 30:e november

 

Nej, ingen poster idag. Den här filmen är tydligen så pass bortglömd att det inte finns någon högupplöst nog version av filmpostern att hitta. Det bådar inte gott...

 

Regi: Daniel Fridell

Manus: Daniel Fridell

Medverkande: Göran Gillinger, María Celedonio, Ray Jones IV mfl.

Produktionsbolag: Reaction Pictures/SF/Svenska Filminstitutet

År: 1995

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0112258/


Det finns få genres jag älskar att hata lika mycket som svensk ungdomsfilm från 80- och 90-talen. De ofta så välmenande men till sist så fruktansvärt kitschiga produktionerna (inte sällan i regi och manus av Staffan Hildebrand) är i retrospekt något av det roligaste som går att se. 30:e november kom mot slutet av den här perioden. Ungdomsfilmer efter cirka 1995 har inte riktigt samma urusla produktion och är således inte lika roliga.

 

30:e november utspelar sig, trots titeln, under dagarna som leder upp till 6:e juni. Varför då titeln? Vem vet, det är svensk ungdomsfilm. Adam och hans skinheadpolare laddar för det stora nationaldagsfirandet genom att bränna ner en flyktingförläggning. Adam, som verkar ha åtminstone ett empatiskt ben i kroppen, räddar en ung flicka från att brinna ihjäl. Det blir början på förbjuden kärlek och... ja, ni kan den här historien. När tjejen dessutom heter Julia är det inte så svårt att räkna ut varåt det här barkar.

 

30:e november var Göran Gillingers stora stund i karriären som svensk ungdomsstjärna och ja, han är usel. Alla skådespelarna i den här filmen är usla, kanske med undantag för Jonas Karlsson och Stefan Sauk. Usla skådespelare är något man förväntar sig av de här rullarna, men jag tror jag inte vet någon film som är mer svenskt 90-tal än 30:e november. Om ni, likt mig, var unga under den här tiden kommer ni skämsskratta åt modet, musiken och allt däremellan. Och det är det som är charmen med de här filmerna - de är tidsfönster till samhället för tio, 15, 20 eller 30 år sedan. Eftersom alla filmerna försöker vara så "coola" som möjligt blir det ännu tydligare hur fruktansvärt tillrättalagda och löjliga de är. Det är också därför jag älskar att plåga mig själv med dem.

 

Typiskt manus, usel regi, usla skådespelare och underhållande kitsch. Inte lika ha-ha-rolig i sin överdrivenhet som exempelvis G: som i gemenskap (1983), men ändå så pass löjlig att den duger en kväll mitt i veckan.

 

Betyg: 3 och ja, Hildebrand är med i en liten biroll av 5 möjliga

Av Ulf - 26 oktober 2013 21:41


 

Regi: Ron Underwood

Manus: Brent Maddock & S.S Wilson

Medverkande: Kevin Bacon, Fred Ward, Finn Carter mfl.

Produktionsbolag: No Frills Film Production

År: 1990

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0100814/


Val & Earl har fått nog av den lilla staden Perfection, Nevada. Nu ska de flytta in till staden (nåja...) Bixby och packar därför sitt pick och pack och ger sig av. Det finns dock något under jorden i ökendalen som inte vill att de ska lämna stället utan istället bli lunch...

 

Tremors är den nästintill perfekta monsterfilmen. Gjord för en liten budget (elva miljoner dollar var inte mycket pengar ens 1990 när det gäller film), med Kevin Bacon som fixstjärna och en säregen blandning av komedi, äventyr och klassisk monsterskräck blev den snabbt en av mina favoritfilmer som liten. Jag hade inte sett den på några år och var orolig för att ett nostalgiskt skimmer hade slätat över skavanker här och där. Jag måste nog säga att detta också blev fallet.

 

Vissa filmer mår ypperligt bra av att ges ut på blu-ray, andra bör man lämna på sina raspiga VHS-kopior. Tremors tillhör de sistnämnda. Någonting har gått förlorat i remastringen till blu-ray, men jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det är. Tremors är fortfarande en rolig och spännande film som är väl värd din tid, men se den på VHS om du kan! Jag vet inte hur många som har kvar sina gamla videomaskiner, men själv ser jag den på min gamla köpfilmskopia nästa gång jag känner suget.


Trots mitt muserande om olika versioner hit och dit hade jag riktigt kul med Tremors. Det är tyvärr ganska sällsynt att man ser en monsterfilm som trots sitt kitschvärde har ett genomtänkt manus. Skådespelarna är väl inget att skriva hem om, men utöver Kevin Bacon har man lyckats få med en lång rad skådisar som du har sett i små biroller i otaliga filmer och tv-serier. Tremors är en film som du kommer sitta och fundera över var du sett den där skådespelaren om och om igen. Det här är en pärla som inte bör glömmas bort. En budgetversion av Jaws (1975) med sand istället för vatten och maskar istället för hajar.

 

Betyg: 4+ och imorgon kommer en odödlig scen från Tremors av 5 möjliga

Av Ulf - 31 augusti 2013 14:15

 

 

Regi: W.D Richter

Manus: Earl Mac Rauch

Medverkande: Peter Weller, John Lithgow, Jeff Goldblum mfl.

Produktionsbolag: Sherwood Productions

År: 1984

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0086856/

 

Buckaroo Banzai, kirurg, musiker och superhjälte, har lyckats bli den förste människa som färdats genom solid materia. Dessvärre har denna bedrift väckt en ondskefull interdimensionell ras intresse. Det är nu upp till Buckaroo och hans vänner att stoppa dem.

 

Okej, vi har en film med Peter Weller, John Lithgow och Jeff Goldblum i huvudrollerna, välkända namn alla tre. Vi har en titel som är en paradgata lång och som alluderar tillbaka till 50-talets lökiga science fiction-rullar. Jag borde älska det här kitschmiraklet. Problemet är att filmen, trots sina skådespelare och sin knäppa historia, lyckas vara riktigt trist. Manuset är paradoxalt nog lika förvirrande som det är förutsägbart och en film som presenterar sig som en science fiction-komedi borde vara bra mycket lättare att följa än det här!

 

Jag hittade Banzai Buckaroo på en lista över populära kultfilmer, och ja, jag kan förstår att den trots allt fått ett kultfölje. Det är riktigt knäppt på sina ställen, den retrofuturistiska designen är riktigt kul, men som film kan jag inte förlika mig med den. Att jag inte har mer att säga om en film med en titel som den här borde säga allt. Gäsp.

 

Betyg: 2- designen räddar den från en etta av 5 möjliga

Av Ulf - 9 augusti 2013 18:10

 

 

Regi: Wo-sang Park & Y.K Kim

Manus: Joseph Diamand

Medverkande: Y.K Kim, Joseph Diamand, Vincent Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Drafthouse Films

År: 1987

Längd: 96 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092549/

 

Y.K Kim var en man med en dröm - att göra den ultimata fusionen mellan amerikansk och asiatisk actionfilm. Y.K Kim hade kunnat bli 80-talets Ed Wood om han hade gjort fler filmer. Han sände dock sitt enda mästerverk, Miami Connection, till oss innan han försvann mystiskt från filmvärlden. Men legenden viskar om att om man står på Orlandos högsta topp (Space Mountain?) sent en kväll i juni kan man fortfarande höra de episka tonerna av Dragon Sound vagt leta sig vidare med hjälp av vinden... för att sen sparka dig i nyllet!

 

Miami Connection, som namnet till trots utspelar sig i Orlando, är något av det mest omedvetet roliga jag sett på mycket, mycket länge. Y.K Kim, huvudtränare för en tae kwon do-dojo i verkligheten, försökte verkligen berätta en hårdkokt historia om gangsters, ninjas, rockband och motorcykelgäng. Givetvis blev det ett spektakulärt misslyckande!

 

Historien kretsar kring rockbandet Dragon Sound (kan fortfarande inte skriva eller säga det utan att skratta) som på kvällarna uppträder med sin urusla fm-rock på en lokal bar. På dagarna tränar de tae kwon do under extremt homoerotiska träningspass och skriver låtar om hur fredlig deras livsstil är. De är också allt som står i vägen för ett totalt övertagande av Orlando från en ond ninjaklan... som är bikers! Dubbelt så farliga alltså!

 

Det här är givetvis hur kul som helst, men nog inte av samma anledning som Kim och hans polare i tae kwon do-klubben ville. De flesta skådespelarna har inte agerat tidigare och herregud vad det märks! De har troligen satt någon som aldrig sett en hel film på klippning och till och med merparten av fightingen ser riktigt usel ut. Den roligaste delen måste ändå vara bandet Dragon Sound. Jag har aldrig hört rock fullkomligen mördas på det här sättet! Med sångtexter om onda ninjas och att de är vänner för evigt började min mage krampa av skratt efter ett tag.

 

Om ni gillar filmer som är så dåliga att de är bra måste ni ser Miami Connection. Det är så amatörmässigt gjort men vittnar samtidigt om en sådan fullkomlig kärlek till filmkonsten att jag bara blir glad när jag ser den. Nu måste jag hitta postern.

 

Betyg: 4+ fredliga kampsporter... förutom när man dödar bikerninjas med deras egna svärd! av 5 möjliga

Av Ulf - 22 juli 2013 11:06


Regi: John Flynn

Manus: Andrew Kevin Walker

Medverkande: Edward Furlong, Frank Langella, T. Ryder Smith mfl.

Produktionsbolag: Admire Productions Ltd. & Coral Productions

År: 1994

Längd: 96 min

Land: USA/Kanada/Storbriannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0109327/

 

Det finns vissa filmer som så perfekt sammanfattar ett årtionde att de inte kan återskapas. Oftast är det inte de riktigt stora blockbusterfilmerna det gäller utan snarare de något mindre produktionerna som inte hade så stora budgets att röra sig med. Det är ganska naturligt - har du inte tiotals miljoner att röra dig med får du ta vad som finns till hands. Brainscan är en film som inte hade kunnat göras idag eller för den sakens skull 30 år sedan. Den är ett litet mikrokosmos av rent 90-talsnostalgi.

 

Edward Furlong spelar Michael; metalhead, skräckfantast och enstöring. När hans bäste (och ende) vän Kyle hittar en annons i Fangoria om spelet Brainscan. Annonsen utlovar en upplevelse utöver det vanliga i perfekt virtual reality där varje spel skräddarsys till användaren. När Michael får tag i spelet tänker han att det inte kan vara så illa och testar det. Det skulle han inte ha gjort...

 

Bara den synopsisen innehåller tre fixord eller fraser som hade sin storhetsperiod under 90-talet. Edward Furlong var en megastjärna under några få år, skräcktidningen Fangoria hade sin högsta upplaga någonsin och alla, verkligen alla, tjatade om hur virtual reality skulle bli den nya teknikrevolutionen i spelvärlden. Men bortom 90-talscharmen ligger en riktigt bra historia med vissa scener som är riktigt obehagliga.

 

Den som gör hela filmen är T. Ryder Smith som Trickster - den diaboliske spelledaren för Brainscan som plågar stackars Michael samtidigt som han verkar vilja beskydda honom. Av någon anledning har Smith knappt gjort en film efter Brainscan. Han gör rollen som Trickster som hälften slapstick, hälften hotfull och det funkar riktigt bra! Samtidigt gör Furlong, som ärligt talat inte var någon vidare skådespelare ens under den här perioden, troligen sin bästa roll. Toppa det med Frank Langella som alltid är bra och du får en väldigt välspelad skräckfilm.

 

Manuset är även det välskrivet men även det som hindrar filmen från att få högsta betyg. Andrew Kevin Walker målar dessvärre in sig i ett hörn och sista akten är inte alls lika stark som resten av filmen. För den som vill ha sig en nostalgitripp tillbaka till 90-talet rekommenderas dock Brainscan varmt.

 

Betyg: 4 redheads from hell av 5 möjliga


Av Ulf - 11 juli 2013 13:51

 


Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Annie Ross, Judy Grafe mfl.

Produktionsbolag: Shapiro-Glickenhaus Entertainment

År: 1990

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099108/


De som läser bloggen då och då vet att jag inte skyggar för de märkligaste, mest blodiga och mest stötande filmer som släppts. Betänk det när jag säger att Basket Case 2 är en av de konstigaste filmer jag sett.

 

Filmen tar sin början där originalet slutade, med Duane och hans cellblobb till tvilling Belial (subtilt namn för övrigt) fast på sjukhuset efter sitt spektakulära svandyk från sitt motellrum. Snart nog blir tvillingarna hjälpta från sjukhuset av en äldre dam och hennes barnbarn. Det visar sig att damen, Ruth, driver ett hemligt hem för "speciella" personer som Belial och Duane. Ett år senare bor tvillingarna fortfarande hos Ruth, men en sensationslysten journalist är dem på spåren.

 

Ja, var börjar jag? Jag tror vi måste prata om sexscenerna. Eller borde jag skriva det inom citattecken? Om ni längtat efter att se två tumörliknande blobs med mänskliga ansikten go at it så är det här filmen för er. Likaså, om ni undrat hur det ser ut när en kvinna gravid i 108:e månaden tar av sig kläderna behöver ni inte leta längre. Basket Case 2 är filmen som mycket möjligt kan göra dig asexuell för resten av livet.

 

Det som gör Basket Case 2 så jäkla konstig är däremot inte de enskilda bisarra scenerna utan att den på något märkligt sätt ändå hänger ihop som story. Vilken idiot som helst kan göra en film där scener utan sammanhang eller poäng staplas på varandra  men det krävs ett stört geni för att få samma scener att bilda en historia. Frank Henenlotter har hämtat en hel del inspiration från Freaks (1932), men tar det hela ett steg längre. Är det en bättre film än Freaks? Knappast, men den är bra mycket märkligare, och det säger inte lite! Framförallt kan den stå för sig själv som en förvånansvärt bra uppföljare fylld med total galenskap. Det är inget mästerverk, men definitivt något av det märkligaste som går att se.

 

Betyg: 3 mardrömmar i latex av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards