One Chance Out Between Two Worlds: Twin Peaks del 3

En betydande del av varför många, inklusive jag, hade sett fram emot de nya Twin Peaks-avsnitten så pass mycket vi gjort var att vi skulle få återse gamla karaktärer och äntligen få reda på vad som hänt dem. De personliga relationerna karaktärerna emellan var i mångt om mycket det som band samman de första två säsongerna. Det är också här jag måste rikta en del kritik mot Lynch och Frost. De nya avsnitten har ofta en känsla av alienation, som inte bara går igenom som ett tema rent berättartekniskt utan även mellan karaktärerna. Var och en blir sina egna småöar i en månlös mörk natt.

Det finns vissa undantag till den här regeln. Andy och Lucy (Harry Goaz och Kimmy Robertson) är fortfarande det sötaste kärleksparet du kan se. Samtidigt har Andy vuxit ordentligt som karaktär och verkar inte tillnärmelsevis lika dumsnäll som för 25 år sedan. Deras son, hitintills endast sedd i ett avsnitt, är en drömmande biker vid namn Wally Brando och spelas av Michael Cera av alla människor. Det är rejält skumt och samtidigt fantastisk kul.

Ett annat undantag är den gamla dynamiken mellan Big Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) som fortfarande går som katter kring het gröt. Norma verkar ha resignerat att Ed aldrig kommer lämna sin halvgalna fru, Nadine (Wendy Robie), och Ed är alltid Ed - stabil, pålitlig och självförnekande. Scenen när Nadine till sist “släpper” Ed fri och han till sist kan agera på sina känslor för Norma fullt ut är bland det mest rörande jag sett. Nadine är sitt vanliga halvknäppa jag, nu totalt såld på Dr. Lawrence Jacobys (Russ Tamblyn) konspirationsteorishow.

Bobby Briggs (Dana Ashbrook) har vuxit upp till att arbeta för polisen (av alla saker) och har utvecklat en märklig förmåga att ständigt brista i gråt. Hans gamla flickvän, Shelly Johnson (Mädchen Amick) har gått vidare till nästa dåliga förhållande - något hon har gemensamt med sin och Bobbys dotter Rebecca.

Slutligen har bröderna Horne gått mer eller mindre skilda vägar med Benjamin (Richard Beymer) fortfarande drivandes The Great Northern Hotel och Jerry (David Patrick Kelly) arbetandes som försäljare (och brukare) av laglig marijuana. Just det, James Hurley (James Marshall) är också med tämligen ofta, ännu mer tyst och stoisk efter en motorcykelolycka. Och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) har något mörkt som lever inom henne, Hawk (Michael Horse) leder den nya utredningen av Coopers försvinnande och en väldigt sjuk Log Lady (Catherine E. Coulson) pratar med honom i telefon med svag röst och… ja, ni märker att det är väldigt många karaktärer kvar, men samtidigt känns banden mellan dem tunnare än vanligt.

  Och sent om sider dansar Audrey Horne (Sherilyn Fenn) igen

Mycket beror det på att ett av de viktigaste naven, sheriff Harry Truman (Michael Ontkean), saknas. Harry höll ihop väldigt många av de olika bihandlingarna i serien utan att det egentligen märktes. När han nu ersatts av Robert Forster som brorsan Frank Truman känns det lite som luften gått ur scenerna i polisstationen. De flesta av de gamla skådespelarna gör sina roller som de aldrig gjort något annat. Bäst är den tragiskt nyligen bortgångne Miguel Ferrer som den ständigt irriterade FBI-agenten Albert Rosenfield som har några av seriens roligaste repliker. Även David Lynch själv återvänder i rollen som FBI-chef Gordon Cole, med en viss gubbsjukevarning som följd. Det råder dock inget tvivel om att serien är specialskriven åt en specifik skådespelare - Kyle MacLachlan.

Som den skådespelare man främst sammankopplar med Lynch (med sin kvinnliga motsvarighet i Laura Dern) får MacLachlan spela inte mindre än tre olika roller i säsongen varav de två främsta, Mr. C och Dougie Jones, inte kunde vara mer olika. Det visar på ett imponerande omfång hos MacLachlan, även om jag inte riktigt kan ta honom på allvar i den uppenbara peruk han har på sig som Mr. C. Dougie Jones är, som jag tidigare skrivit om, en ny fanfavorit och har några av de roligaste scenerna (om än inte replikerna eftersom han knappt talar i den här rollen) som i grund och botten ett naivt och nyfiket barn i en vuxen mans kropp.

Bland de nya karaktärerna märks en lång rad såväl kända som okända namn. De två som troligen får mest skärmtid är även de ofta använda Lynch-skådisar: Naomi Watts som Janey-E Jones, fru till Dougie och tidigare nämnda Laura Dern som Coopers långtida sekreterare Diane som aldrig setts på bild tidigare. Watts har sina scener som den desperata hemmafrun, men blir till sist mest påfrestande. Istället är det Dern som stjäl showen som bästa nykomling. Hon är allt annat än vi förväntat oss. Ständigt förbannad, kedjerökande och klart alkoholiserad blir hon ofta ofrivilligt komisk i sin “skiter väl jag i”-attityd. Dern visar återigen att hon är en skådespelerska som är sorgligt underanvänd i Hollywood.

Det är dock här det brister lite för serien. Ja, de gamla avsnitten hade också många karaktärer, men säsong 3 känns ibland lite som Krig och Fred. Det finns över 200 karaktärer listade i castinglistan och det är minst 100 för många. Jag skulle mycket hellre ha sett ett större fokus på händelserna kring Buckhorn och Twin Peaks och snabbt lagt Las Vegas-storyn åt sidan. Då hade vi också sluppit James Belushi som aldrig är värd den film han fastnar på. Belushi är och förbli en värdelös skådespelare som fortfarande rider på sin brors namn efter alla dessa år. Om jag aldrig ser honom i en annan roll är det fortfarande för tidigt. Många bihandlingar går heller ingenstans. Faktum är att det hade behövts åtminstone en säsong till för att knyta samman diverse lösa trådar.

Något som är verkligen hjärtskärande är att återse gamla karaktärer vars skådespelare har dött. Genom gamla klipp och ibland röstskådespeleri har man bland annat återuppväckt både BOB (Frank Silva), major Garland Briggs (Don S. Davis) och inte minst Philip Jeffries (David Bowie). Det är klart att dessa för historien centrala karaktärer måste vara med, men det är ändå med ett visst stygn av sorg vi återser dem.

Då är musiken roligare. Eller, ja, den musik som nu finns. Angelo Badalamentis jazziga soundtrack har förpassats till att bara användas under vissa enstaka scener och Twin Peaks är nu en ganska tyst serie. Musiken är koncentrerad till de scener på The Bang Bang Bar som ofta avslutar avsnitten. Det är en brokig blandning artist som uppträder, med alla från Nine Inch Nails till mina nya favoriter Chromatics. Stilarna är skiftande, men en genomgående röd sammetstråd är den drömska kvalitet som Lynch alltid har på sina ljudspår.

Chromatics uppträdande med låten Shadow tillhör säsongens musikaliska höjdpunkter 

Rent filmtekniskt, med skådespel och musik, är de nya avsnitten inte riktigt i samma klass som originalssäsongerna. Fotot blandar och ger, men är för det allra mesta bra och framförallt knivskarpt. Ändå saknar jag i viss mån det såpaglossiga filter som tycktes finnas över alla avsnitten när det begav sig.

I min sista del i den här lilla artikelserien ska jag sammanfatta mina tankar och funderingar kring Twin Peaks tredje säsong. Då har jag också hunnit se de avslutande två avsnitten.

The Magician Longs To See: Twin Peaks del 2

Twin Peak ano 2017 har visat sig vara inte så mycket för fansen av den gamla serien som fans av David Lynchs verk rent generellt. Redan i säsongens första scen tar Lynch oss tillbaka till The Black Lodge där Dale Cooper är fången sedan 25 år tillbaka. Filmmässigt påminner det dock egentligen mest om Lynchs förstlingsverk, Eraserhead (1977). Svartvit, men i knivskarp skärpa, får vi se Cooper tala med en av seriens esoteriska varelser, The Giant. Utifrån deras samtal förstår vi att Coopers dubbelgångare fortfarande är ute och lever rövare i världen, men att något håller på att hända, något som kanske kan möjliggöra för Cooper att till sist lämna The Black Lodge. Vi tar härifrån avstamp i flera olika plot lines pågående över stora delar av USA. För tydlighets skull listar jag endast de fyra viktigaste och inte ens allt i dem:

1. Las Vegas, Nevada: En historia om försäkringsbedrägeri och kasinoliv. Den intet ont anande försäkringsagenten Dougie Jones vaknar upp med en prostituerad och är till synes helt nollställd om vem han är. Dougie, som ser exakt ut som Cooper, lyckas genom att inte göra särskilt mycket av något rädda en hel massa pengar till skumrasktyper, slåss med mordiska dvärgar och leva familjeliv samtidigt som vi är plågsamt medvetna om att den Cooper som vi känner sedan innan bara väntar på att ta sig ut från den nästan katatoniska framtoning hans värd har.

Färden från The Black Lodge har minst sagt varit prövande för Cooper och även om små stycken av hans personlighet skiner igenom hos Dougie (såsom hans kärlek till kaffe) spenderar vi merparten av serien i frustration över honom. Ja, Dougie har blivit lite av en fanfavorit och ja, här finns roliga scener, men Lynch drar ut på den här bihandlingen på tok för länge. Inför serieavslutningen verkar det dock som Cooper är tillbaka, fast man vet ju aldrig. Det här är serien klart svagaste bihandling och den får alldeles för mycket tid.

   Dougie Jones, kaffeentusiast

2. Buckhorn, South Dakota: William Hastings grips för det bestialiska mordet på Ruth Davenport, en kvinna han hade haft en affär med. Eftersom fallet har stora likheter med de så kallade "Blue Rose-fallen" tar FBI över utredningen. Det märkligaste med mordet är att Ruths huvud har placerats på en manskropp modell större. Vid närmre undersökning visar det sig att kroppen tillhör major Garland Briggs som försvann kort efter händelserna i originalserien. Undersökningen leds av FBI-chef Gordon Cole, Albert Rosenfield, deras nya medarbetare Tammy och Coopers gamla sekreterare Diane (!). Under utredningen lopp får vi reda på betydelsen av en stor del av originalseriens mystiska symbolik och kodord, däribland vad tusan egentligen Blue Rose är. Allt kopplas samman till...

  Lynch castade sin gamla favorit Laura Dern i en ikonisk roll - Diane!

3. USA runt: Coopers dubbelgångare, Mr. C, har spenderat de senaste 25 åren med att bygga upp ett kriminellt imperium samtidigt som han försökt hålla sig ifrån att bli "hemkallad" till The Black Lodge. Hans exakta motiv är höljda i dunkel, men det står klart att han har ett nära samarbete med den spårlöst försvunne FBI-agenten Philip Jeffries. Genom Mr. C:s handlingar får vi dock inblick i hur The Black Lodge fungerar och vad det egentligen är för ett ställe. Vi får också reda på hur varelserna/andarna/vålnaderna där fick tillträde till vår värld och att innevånarna som ville skydda världen från farligt inflytande från exempelvis BOB skickade ut en motpol. Denna motpol manifesterade sig senare i Laura Palmer.  Bihandling 2 och 3 är säsongens stora behållning. Det är svårbegripligt, går inte riktigt att definiera, men Lynch har regisserat några av sina bästa scener här. Det numera ökända avsnitt 8 av säsongen är ett enda långt konstverk om porten till The Black Lodge öppnades och hur detta kopplas samman till atombombsprovsprängningarna i Nevadaöknen, spöklikt satt till Threnody to the Victims of Hiroshima av Krzysztof Penderecki. Det påminner mig om surrealisternas filmer och målningar från tidigt 1900-tal och är utan tvekan det märkligaste jag någonsin sett på tv. Samtidigt har det en märklig kraft som drar en in och tvingar sig på en. Jag rekommenderar verkligen att du ser just detta avsnitt själv, i ett mörkt rum, med ljudet uppskruvat.

Jag lovar att du aldrig sett en atombomsexplosion på film som den här

4. Twin Peaks, Washington: För den som trodde att vi skulle spendera större delen av säsongen i staden vi alla älskar kom avsnittens uppdelning som en smärre chock. Vi spenderar i regel inte mer än kanske tio minuter per avsnitt i staden, om ens det. Handlingen är fokuserad kring fyra ställen: polisstationen, husvagnsparken Fat Trout, skogarna utanför staden och inte minst The Bang Bang Bar. Den huvudsakliga handlingen kretsar kring polisens återöppnande av Coopers försvinnande och hur The Log Lady, Margaret Lanternman, återigen har börjat få svårtolkade syner. Scenerna när en dödssjuk Catherine E. Coulson (The Log Lady) talar i telefon med vicesheriff Hawk är bland de mest hjärtsnörpande scener du kan se. Många gamla ansikten är tillbaka, men det är endast i vissa fall som den typiska känslan från originalet vill infinna sig. Istället för det varma fotot med jazzsoundtrack är det nya Twin Peaks en kall plats där de varma scenerna helt plötsligt exploderar i emotionellt omtumlande krascher. Jag har gråtit mer till scener satta i den här bihandlingen än jag vill erkänna. Det är det som är essensen av Twin Peaks - den letar sig genom alla mina cyniska kritikerförsvar och träffar rakt i hjärtat. När seriens kanske mest tragiska kärlekshistoria till sist får ett lyckligt slut i avsnitt 16 brast det totalt för mig.

  Jovisst var det Andys grabb Lucy bar på. Det syns.

Som ni märker är det svårt att ens sätta fingret på vad huvudhandlingen är, men Lynch har gett oss så pass mycket som att säga att säsong 3 handlar om Coopers resa hem. Det är en lika god beskrivning som något annat. Det är en känslomässig berg- och dalbana Lynch och Frost har presenterat för oss. Imorgon tittar jag närmre på det tekniska i den nya säsongen: foto, musik och skådespel.

Through The Darkness Of Future Past: Twin Peaks del 1

Klockan 03:00 natten mot den 22:e maj satt jag och tusentals andra svenskar uppe och tryckte på "refresh" för att HBO:s webservice skulle ge oss vad vi väntat i 25 år på - fortsättningen av Twin Peaks. Ett digitalt ramaskri hördes från tangentborden när inget kom. HBO hade ingen kundservice som kunde svara oss mitt i natten. Jag gick och lade mig arg och hade precis somnat när telefonen började plinga. Det var uppe nu.

Jag ställde mig på darriga ben och försökte skaka liv i huvudet igen när jag gick ut till köket och tog en bit nu kall paj och lagade nytt kaffe. När jag slagit mig ner i soffan stod det klart att jag aldrig, hur jag än hade spekulerat i min artikelserie inför serien, kunnat ana vad som skulle möta mig i återkomsten av min favoritserie på tv genom alla tider. Fast egentligen borde jag väl inte ha blivit särskilt förvånad.

När Twin Peaks hade premiär i april 1990 delade den tittarna i två läger. De som tog den till sig blev helt uppslukade av det för tv nya sättet att berätta på och mysterierna som presenterades samt de som helt enkelt inte förstod vad som pågick. Det har skrivits dussintals artiklar bara det senaste året om hur David Lynch influerade i princip alla tv-serier som kom efter med sin stil och berättarteknik. Jag tror att det inte var medvetet. Lynch hade händerna bakbundna till viss mån och jag förstår varför. TV-publiken hade inte varit redo för det totala vansinne som var David Lynch innan hans mer kommersiellt gångbara filmer på 90-talet. Det hade inte gått att sälja in, inte för någon publik. De som redan var fans av Lynch sedan tidigare hade förvisso en viss vana vid hans sätt att berätta på, men det gällde filmer på omkring tvåtimmarsstrecket, inte en hel tv-serie. När Lynch fick frågan från Showtime om han ville regissera en ny säsong sa han ja på ett villkor: han skulle ha total kreativ frihet. Nu förstår jag varför.

Snabbspola fram 25 år från det sista vi såg av den lilla hålan i norra USA. Många var oroliga för att tiden hade sprungit ifrån serien. Istället för att spela säkert gjorde då David Lynch och vapendragaren Mark Frost något fullkomligt briljant - de uppfann något som återigen delade tittarna i två läger, något som återigen var nytt, fräscht och totalt vansinnigt. En totalt fri tolkning av allt som traditionell berättarstruktur betyder drar de båda herrarna igång en serie händelser som sträcker sig i både tid och rum, från Nevada 1945 till Twin Peaks 2017. Många av våra gamla bekanta karaktärer är kvar, men minst lika många har tillkommit och ingen förklaring ges. Häng med på resan. Twin Peaks är år 2017 en helt ny upplevelse med vissa kännetecken intakta. Det är på gott och ont. I morgondagens del 2 ska jag bena upp de större trådarna som man trots allt kan dra i. Det blir spoilers som fan, men det visste ni redan.

Damn fine cup of coffee del 13: And all the angels have gone away...

Efter framgångarna med både Twin Peaks (1990 - 1991) och Wild At Heart (1990) bestämde sig Lynch för att återvända till den mystiska lilla småstaden på den kanadensiska gränsen. Resultatet blev den ömsom hyllade, ömsom sågade, Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Filmen beskriver både mordet på Teresa Banks (ett år innan tv-serien) och Laura Palmers sista vecka i livet. Många av scenerna har vi fått berättade för oss under seriens gång och det är väl egentligen det som jag själv har lite att invända emot när det gäller den här prologen. En prequel blir sällan eller aldrig spännande eller har ett drivet berättande just på grund av att vi vet vad som ska hända. Nu är det inte så illa som många genom åren har påpekat. Exempelvis vandrade den alltid nyckfulla publiken i Cannes ut under pressvisningen. Visst kan jag förstå en viss besvikelse i och med att serien aldrig fick något konklusivt slut, men som film betraktat är ändå Fire Walk With Me bland de bättre prequels jag sett.

Sheryl Lee gör sitt livs roll som Laura Palmer och får äntligen mer tid att utveckla en karaktär som vi egentligen bara sett i flashbacks och fått berättade för oss om. Det finns en scen tidigt i serien när James Hurley, Lauras pojkvän, säger att han tror att Laura ville dö. Lee tar tillvara på den sinnesstämningen och pendlar hela tiden mellan att desperat klamra sig fast vid livet och att vara fruktansvärt självdestruktiv. Framförallt är slutscenen med Lee helt magisk. Änglarna har inte helt lämnat hennes liv trots allt.

Medan filmens andra del främst visar oss saker vi vet ska hända är den första halvan mer speciell. Den första halvtimmen spenderas nämligen med två FBI-agenter vi inte fått stifta bekantskap med i serien, spelade av Kiefer Sutherland och Chris Isaak. Isaak är väl ingen lysande skådespelare, men gör sitt jobb och det är kul att Lynch plockade med honom. En annan musiker som bara har en enskild, men ack så viktig, scen är självaste David Bowie. Även om det är kul med Bowie, Isaak och Sutherland förlorar filmen på Kyle MacLachlans mycket sparsmakade roll som Dale Cooper. MacLachlan var rädd för att enbart bli förknippad med sin paradroll, men gick till sist med på att reprisera den i några få scener.

"I loved you in Stand By Me, man!"

Värre är det då med avsaknaden av Lara Flynn Boyle i den för historien mycket betydande rollen som Donna Hayward, Lauras bästa vän. Boyle kunde inte arbeta runt sitt redan späckade schema för en så pass stor roll så Lynch fick ge Moira Kelly jobbet istället. Kelly är visserligen ingen dålig skådespelerska överhuvudtaget, men det blir väldigt märkligt när en karaktär plötsligt spelas av någon annan. De flesta andra skådespelare återvände för åtminstone en cameo, men som är fallet med så många av Lynchs produktioner blev den färdiga filmen mycket kortare än vad regissören tänkt. Många biroller försvann helt enkelt i klippningen. Till skillnad från merparten av fallen där detta hänt Lynchs filmer finns det filmade materialet kvar, i säkert förvar hos det franska produktionsbolag som sitter på rättigheterna. Det rör sig om nästan tre timmar (!) färdigredigerat material och är verkligen alla samlares heliga Graal. Det har gjorts åtskilliga försök att få loss rättigheterna till en specialutgåva av filmen, men ingen uppgörelse är i sikte.

Huvudtrion samlad. Från vänster till höger: Lee, Lynch, Kelly

Oavsett vad man tycker om Fire Walk With Me blev det en rejäl kommersiell flopp. Merparten av fansen hade förväntat sig en upplösning till sista avsnittets cliffhanger men fick istället en prequel. I en del bortklippt material finns det förklaringar om vad som händer med vissa av karaktärerna efter seriens avslutning. Frågan är om vi någonsin får se scenerna eller bara läsa oss till dem?

Jag skulle ändå rekommendera Fire Walk With Me till alla som gillade serien. Här finns mer av Lynchs speciella galenskap, en del riktigt bra scener och en tydligare koppling mellan seriens olika teman, vilket gör den intressant för dem som gillar att pussla ihop hur David Lynchs filmer egentligen funkar. Framförallt är här ordentliga kopplingar mellan vad "personerna" i The Black Lodge kan och inte kan göra. Om ni inte har en aning om vad föregående mening betyder klandrar jag er inte - det är det inte alltför många som har.

Därmed sänker vi ridån för den hitintills främsta perioden i David Lynchs skapande. Det skulle dröja fem år innan Lynch återvände till filmproduktion på stor skala. Det var en annan David Lynch vi fick möta då. Mörkret var plötsligt inte bara i bakgrunden utan hans filmer blev verkligen nattsvarta. Följ med i nästa del när vi tacklar Lost Highway (1997).   

Damn fine cup of coffee del 12: Vilse i det amerikanska Oz

Efter att ha varit en starkt drivande kraft under seriens första säsong lämnade David Lynch Twin Peaks mer och mer för att söka sig till nya utmaningar. Resultatet blev att den en gång så sammanhållna serien började tappa i kvalitet. Det var fortfarande en fantastisk tv-serie, men inte den perfekta storm som tittarna fått under den första säsongen. Visst fanns här fortfarande avsnitt och stunder som kom upp i samma nivå, men Lynchs frånvaro märktes inte minst i mitten på andra säsongen innan han återtog regissörsstolen under seriens avslutande avsnitt. Under tiden hade Lynch börjat leta efter nya filmprojekt.

Dessvärre började den gamle vapendragen Dino de Laurentiis bolag knaka i fogarna och gick snart också i konkurs.  Under tiden han jobbade med pilotavsnittet till Twin Peaks hade Lynch fått kontakt med ett nytt produktionsbolag, Propaganda Films, som ville att han skulle göra en film noir-inspirerad deckare med handlingen satt till 1940-talet. När Monty Montgomery, producent till Twin Peaks och innehavare av ett riktigt superskurknamn, gav David utkastet till en bok som författaren Barry Gifford arbetade på kunde Lynch inte släppa det. Manuset, baserat på Giffords egen bok, skulle komma att bli Wild At Heart. Lynch älskade boken och fick tillstånd från Propaganda Films att ändra projekt bara två månader innan inspelningen skulle börja. Det skulle visa sig bli ett lyckodrag.

Wild At Heart är å ena sidan en mycket typisk kärlekshistoria men å andra sidan något helt unikt. Filmen kretsar kring förhållandet mellan Sailor och den några år yngre Lula. Lulas mor, Marietta, tycker inte alls att hennes dotter ska ha något med Sailor att göra utan övertalar en bekant att döda honom. Sailor går vinnande ur striden men döms för dråp. Lula kan dock inte glömma Sailor och när han till sist muckar från fängelset bestämmer de två sig för att rymma undan både galna svärmödrar och lagen – något som framförallt inte Marietta tänker acceptera.   

  Nicolas Cage innan han började ta varenda skitroll som erbjöds

Wild At Heart är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Det är svårt att skriva om något man älskar så pass mycket utan att superlativen staplas på varandra och texten blir osammanhängande, men om jag skulle försöka beskriva filmen med ett ord är det ”passion”. Lynch har tillsammans med huvudrollsinnehavarna Nicolas Cage och Laura Dern hittat en historia som blir väldigt påtaglig i all sin överdrivenhet och sina vilda humörsvängningar. I princip alla skådespelare står för överspel så det heter duga, men det fungerar verkligen! Det överdrivna skådespelet bara förstärker känslostormarna.

Förutom Cage och Dern måste man nämna Diane Ladd när man pratar om Wild At Heart. Hennes roll som Marietta gav henne en Oscarsnominering och jag lovar att du aldrig kommer glömma den tragikomiska damen som desperat försöker hålla kvar vid sin ungdomliga stil. Även Willem Dafoe syns i en biroll som den extremt obehaglige Bobby Peru. Jag undrar om Dafoe föddes med det där hemska grinet? Många andra Lynchfavoriter skymtar också förbi, exempelvis Jack Nance och Sherilyn Fenn.

Ja, det där är Willem Dafoe med en strumpbyxa över nunan. Mardrömmarna får ni på köpet. 

Wild At Heart vore dock ingen Lynchfilm om den inte innehöll surrealistiska inslag. Genom hela filmen finns det upprepade allusioner till The Wizard Of Oz (1939) – till den milda grad att vi till och med får se Sheryl Lee (Laura Palmer i Twin Peaks) som den goda häxan. Marietta är givetvis symbolen för den onda trollpackan. Liksom The Wizard Of Oz tas flertalet andra amerikanska klassiker upp. Elvis Presleys musik är ett genomgående tema i filmen och fans av kungens filmer kan hitta flera hyllningar till dessa.

Vaddådå? Har ni aldrig sett en god häxa i en ljuslila bubbla förr?

Det mesta i Wild At Heart är genomsyrat av den amerikanska folksjälen. Det är öppna vägar, Cadillacs, Elvis och The Lone Ranger. På typiskt Lynchmanér blandas detta upp med den mörkare sidan av den amerikanska drömmen; alla är inte vad de verkar vara, världen är full av märkliga människor och händelser som både kan vara befriande och dömande. Wild At Heart är ytterligare ett exempel på den fascinerande dualism som bara Lynch tycks kunna visa. Våldet är både extremt och ibland roligt, sexualiteten är både glödhet och hotfull med vissa scener som är riktigt obehagliga. I centrum står dock det älskande paret, Sailor och Lula. Deras passion för både varandra och den friheten de kan ge och få gör dem till ett av de mest minnesvärda kärlekspar jag sett på film. Slutscenen är fortfarande något som ger mig gåshud och får mig att börja gråta. Jag kan inte komma på någon annan film som gör det med mig efter så många genomtittningar.

  Nej, jag gråter inte åt slutscenen... jag har bara fått något i ögat... upprepade gånger

Wild At Heart är en av världens bästa filmer. Om du inte är pryd eller har problem med våld på film är det här ett måste i din filmsamling. Det tyckte även juryn på Cannesfestivalen som gav Guldpalmen till Lynch för Wild At Heart. När han två år senare skulle återvända till Cannes var tongångarna dock något annorlunda…

Damn fine cup of coffee del 11: I fell for you, baby, like a bomb

Året innan Twin Peaks (1990 - 1991) knockade en hel tv-värld hade Lynch och hans musikaliske vapendragare Angelo Badalamenti redan doppat tårna i vad som komma skulle. Redan under sin tid på konsthögskolan hade Lynch skapat mosaiker som han kallade för Industrial Symphonies. När han fick en inbjudan till The New Music America-festivalen i New York fick Lynch idén att återuppväcka sina industriella symfonier, den här gången med musik av Badalamenti och med både nya och gamla bekanta i rollistan. Resultatet blev den märkliga, men mystiskt tilldragande, Industrial Symphony no.1: The Dream Of The Brokenhearted. 

Narrativet, om man kan tala om ett sådant gällande den här produktionen, kretsar kring det kraschade förhållandet mellan The Heartbreaker och The Heartbroken. Videoversionen av föreställningen öppnar med hur The Heartbreaker (Nicolas Cage) dumpar sin flickvän (Laura Dern) över telefon. The Heartbroken svimmar/somnar och upplever hur hennes drömjag (Julee Cruise) färdas till ett industriellt ödelandskap där hon genom musik, sång och visuella motiv går igenom uppbrottets olika faser.

"What'cha wearing?" 

Låter det märkligt? Det är för att det är märkligt. Samtidigt har Industrial Symphony en väldigt klar logik för den som någonsin blivit dumpad. Texterna och musiken beskriver i klara och raka ordalag de känslor som man kommer uppleva. Jag har inte stött på någon person ännu som inte går igenom de klassiska fem stegen i sorgeprocessen efter ett längre förhållande tagit slut. Det är klart att det tar olika lång tid för olika människor, men det verkar som vi måste alla den vägen vandra.

Vissa symboler är enklare än andra att förstå. Den första låten som Cruise sjunger är den kusliga Up In Flames som börjar med orden: "I fell for you, baby, like a bomb/Now our love has gone up in flames." Ödelandet visar en mängd tecken på att vara resultatet av ett krig - inte minst då sången ackompanjeras av flyglarmssirener och man senare i föreställningen visar hur "bombplan" går till attack. Alla som upplevt att få sitt hjärta krossat känner igen den sjunkande känslan som slutar i en explosion av ilska och tårar. Föreställningens bästa nummer är däremot den bitterljuva Rockin' Back Inside My Heart - fulländning när det gäller visuella sceneffekter och musik kombinerat.

Don't mind the dwarf sawing a log in blue backlight - it's just David Lynch  

Mycket av symboliken och sångtexterna tar upp teman som skulle återkomma i Twin Peaks och senare produktioner. Industrial Symphony no.1 är en mörk, utmanande, makaber och vacker föreställning som dessvärre inte är alldeles lätt att få tag i. Hela rasket bör ligga på YouTube, men annars finns den bara i en dvd-box och det gamla VHS-släppet. Om du gillar mörk romantik, dream pop och snygg produktion är det definitivt värt att försöka få tag i den!

De två mer namnkunniga skådespelarna i ensemblen, Nicolas Cage och Laura Dern, skulle komma att spela ännu ett kärlekspar i en produktion signerad David Lynch. Det skulle bli en av hans mest framgångsrika filmer både konstnärligt och kommersiellt och bland annat plocka hem Guldpalmen i Cannes. I nästa del tittar vi närmre på Wild At Heart (1990).

Damn fine cup of coffee del 10: Halvtid och tävling

Mitt projekt om David Lynch har kommit ungefär halvvägs och det är dags för tävlingen jag utlovade en gång för länge, länge sedan. Genom mitt maniska samlande av allting relaterat till Twin Peaks har jag kommit över både det ena och det andra. Det kommer ett inlägg om merchandise och samlande senare i serien. Något jag har tillräckligt mycket av, men som samtidigt är mycket ovanligt, är ovan visade knappar.

Historien bakom knapparna är i sig ganska konstig. Jag älskar loppmarknader och speciellt i tonåren åkte jag runt på varenda marknad jag kunde hitta. Oftast var det mest skit som såldes men då och då hittade man guldkorn. De här knapparna (och ett 20-tal likadana) hittades på en loppmarknad i skånska Löberöd sommaren 2001. Först tänkte jag att det visserligen var en kul grej, men knappast att de kunde ha något större samlarvärde. Massproducerade knappar brukar inte ha det. Jag blev därför minst sagt förvånad när det i samma plastficka fanns ett promotionkort taget vid inspelningarna. När jag vände på det stod det mycket riktigt datum kortet var taget, vilket avsnitt det kom ifrån och undertecknat med CBS Studios vattenstämpel.

Efter att ha jagat någon på CBS som kunde berätta om knapparna var officiell merchandise eller vad de var lyckades jag till sist få tag i en sekreterare som jobbat där sedan 1985. Hon berättade att knapparna mycket riktigt var tryckta av CBS och att det var ett slags internskämt som alla på stationen sprang omkring med under våren och sommaren 1990. Hur cirka 25 knappar och ett promotionfoto hade hamnat i Sverige hade hon däremot ingen aning om.

Skitfinkultur lottar nu alltså ut tre av dessa knappar. Såvida du inte är släkt med någon som jobbade på CBS omkring 1990 lär detta vara den enda chansen att få tag i dem. Det är ett litet tack till trogna läsare och fans! Eftersom det här är en tävling har jag dock krav på motprestation. Då det här projektet har kommit ungefär halvvägs letar jag efter idéer till ett nytt dito att sätta tänderna i. Jag kommer köra mitt tidigare nämnda mycket, mycket långa projekt och vill ha mindre områden att variera med. Kommentera på det här inlägget med ditt förslag innan 25/6 så är du med om utlottning av knapparna. Lycka till! 

Damn fine cup of coffee del 9: Kaffe, paj, dualism och mord

Jag funderade på hur jag skulle lösa det här. Hur skulle jag skriva om min favoritserie genom alla tider utan att dra ut på det i det oändliga? Utan att gå in på detaljnivå som bara ett lika stort fan hade kunnat uppskatta eller ens tolerera? Jag hade kunnat skriva inlägg om alla seriens avsnitt, men det skulle också innebära att jag skulle spoila hejdlöst. Jag hade kunnat skriva om de specifika avsnitt som Lynch regisserade, men då dessa oftast var de viktigaste skulle jag falla i samma fälla även där. Visserligen är serien snart 25 år gammal, men det finns alltid folk som inte har sett den. Därför nöjer jag mig med det här, enskilda, inlägget om serien och försöker istället förklara varför just Twin Peaks blev en sådan stor hit.

Den åttonde april 1990 slog David Lynchs och Mark Frosts projekt, Twin Peaks, ner som en bomb i det amerikanska tv-landskapet. Seriens pilotavsnitt klockade in på långfilmslängd (90 minuter) vilket bara det var ett ganska ovanligt tilltag för en tv-serie vid den här tiden. En och en halv timme senare hade tittaren fått följa med till det lilla skogshuggarsamhället som delar namn med serien och stiftat bekantskap med en hel drös mer eller mindre excentriska karaktärer.

Twin Peaks börjar med att en kropp hittas inlindad i plast och uppspolad på en strand. Det visar sig var Laura Palmer, baldrottning och flickvän till skolans fotbollshjälte. När stadens sheriff, Harry S. Truman, och hans kollegor tillkallas inser de snart att de snart kommer ha ett chockat samhälle att lugna. När dessutom ännu en high school-flicka, Ronette Pulaski, hittas vandrande blödande och chockad på ett järnvägsspår utanför staden kallas FBI in. Det faller på specialagent Dale Cooper att lösa fallet. Snart förstår han att Twin Peaks är fullt av hemligheter - några kanske till och med så farliga att man är beredd att döda för dem.

Laura Palmer har haft bättre dagar

Kombinationen av deckare och såpopera blev genast en hit hos den amerikanska publiken och snart därefter över resten av världen. Frågan på allas läppar var vem mördaren var. Lynch & Frost lekte med tanken på att aldrig avslöja mördaren utan låta mordet på Laura fungera som en katalysator för att få stadens nät av hemligheter att börja nystas upp. Det gick inget vidare. Tittarna blev allt otåligare och till sist tvingades Lynch & Frost avslöja vem mördaren var. Det gjordes i mitten av den andra säsongen och blev en vattendelare för fansen. Å ena sidan hyllade vissa tittare sättet som manusförfattarna vävde in mördarens roll i en större kontext i senare avsnitt, men å andra sidan blev många uppriktigt förbannade över att avslöjandet egentligen bara ledde fram till fler frågor.

Det är också det som är Twin Peaks styrka i min mening - hur många gånger jag än ser serien upptäcker jag nya detaljer och sätt att tolka den på. Jag har till och med skrivit en B-uppsats i filmvetenskap om dualismens roll (mörker/ljus, gott/ont, stad/skog etc.) i serien. Vid intresse kan jag publicera den i en redigerad form här.

Om jag bara hade pengar hade min lägenhet sett ut så här.  

Så varför fångade just Twin Peaks tv-publiken? Förvisso är det en av de mest välskrivna och välproducerade tv-serier jag sett, men det krävs mer än så för att göra någonting till ett fenomen. Jag tror svaret på frågan är zeitgeist paradoxalt nog blandat med tidlöshet. Twin Peaks är ett perfekt mikrokosmos av både stil och substans som lyckas fånga brytpunkten mellan 1980- och 1990-talen på film. Twin Peaks existerar dessutom någonstans i gränslandet mellan det vardagliga och övernaturliga, i sin egen lilla bubbla om man så vill. Tiden verkar i viss mån ha stått still i staden. Musiken som spelas på radio är i största mån inspirerad av jazz och tidig rock och kläderna är en blandning mellan 50-talets och 80-talets stilar. Musiken, skriven av Lynchs ständige orkesterledare Angelo Badalamenti, lyckas accentuera vad vi ser på skärmen perfekt med sin kusliga, drömska kvalitet. På ett fåtal spår har Badalamenti hjälp av den fantastiska sångerskan Julee Cruise med sin mycket speciella röst. Det är inte för intet som seriens ledmotiv, Falling, vann en Grammy och toppade singellistorna i flera länder.

Karaktärsmässigt är alla stereotyper närvarande; baldrottningen, fotbollshjälten, den skrupellöse affärsmagnaten, den unge rebellen, femme fatalen etc., men vad Lynch & Frost gör är att gå under ytan på dessa karaktärer. Ingen är endimensionell i Twin Peaks. Paradoxalt nog är det samtidigt en lika tidlös som tidstypiskt skildring. Jag vet ingen annan produktion som klarat av detta på samma sätt. Det som framförallt annat gör att jag återvänder till Twin Peaks gång på gång är dock Kyle MacLachlan och hans porträtt av Dale Cooper. Nitisk på gränsen till manisk samtidigt som han djupt intresserad av tibetansk buddhism och alltid med rätt replik: Dale Cooper är min film- och tv-hjälte nummer ett, alla kategorier. Det finns nog inte en fiktiv karaktär som påverkat mig lika djupt som Cooper. Jag kan komma på flertalet bättre karaktärer rent objektivt, men ingen har lyckats träffa mig så rakt i hjärtat som Cooper. Det har hänt flera gånger att jag kommit på mig själv med att efterapa hans manér, rörelsemönster och gester. Bland annat har mina elever ofta undrat varför jag ibland gör energiska tummen upp-gester - Dale Cooper. Jag tror knappast jag är ensam. Dale Cooper brukar röstas fram som en av de främsta karaktärerna i tv-historien. Han blir vår guide i den lika vardagliga som surrealistiska värld som Twin Peaks utspelar sig i och som tittare rycks vi med av hans entusiasm.

Och där var projektets titel i en caption  

En sak jag tror många ser förbi är också de sinnliga njutningarnas betydelse i serien, först och främst mat och dryck. Det äts ordentligt i Twin Peaks och denna nästan fanatiska aptit på allt som man kan sätta tänderna i går tillbaka till vad jag pratade om gällande dualism. Å ena sidan har vi ett intresse för sinnliga njutningar som gränsar till det maniska, å andra sidan har vi ett vördande av det abstrakta och intellektuella tänkandet. Det blir ytterligare en dimension av en perfekt storm som människor kan känna igen sig i. Det blir aldrig så tydligt som i öppningsscenen av avsnittet där affärsmagnaten (och professionella skithögen) Benjamin Hornes bror kommer hem från en affärsresa med sin nya passion i livet - baguetter:

Fast Twin Peaks vore inte Twin Peaks utan kaffe. Om Sverige stannar utan kaffe går Twin Peaks under utan det. Alla i samhället är koffeinmissbrukare av rang. Faktum är att David Lynch själv startade ett mikrorosteri som odlar, rostar och säljer kaffebönor online. Så viktigt är kaffet för både honom och för serien, och det är det som ger Twin Peaks en stor del av dess karaktär: de små sinnliga njutningarna är alltid närvarande - något vi kan relatera till. Eller som Cooper säger i ett avsnitt:

"Harry, I'm going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don't plan it. Don't wait for it. Just let it happen. It could be a new shirt at the men's store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot black coffee."

Det är ett råd gott som vilket annat att leva efter.