Inlägg publicerade under kategorin Damn fine cup of coffee

Av Ulf - 12 juli 2013 22:26

 

Damn fine cup of coffee del 13: And all the angels have gone away...

 

Efter framgångarna med både Twin Peaks (1990 - 1991) och Wild At Heart (1990) bestämde sig Lynch för att återvända till den mystiska lilla småstaden på den kanadensiska gränsen. Resultatet blev den ömsom hyllade, ömsom sågade, Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Filmen beskriver både mordet på Teresa Banks (ett år innan tv-serien) och Laura Palmers sista vecka i livet. Många av scenerna har vi fått berättade för oss under seriens gång och det är väl egentligen det som jag själv har lite att invända emot när det gäller den här prologen. En prequel blir sällan eller aldrig spännande eller har ett drivet berättande just på grund av att vi vet vad som ska hända. Nu är det inte så illa som många genom åren har påpekat. Exempelvis vandrade den alltid nyckfulla publiken i Cannes ut under pressvisningen. Visst kan jag förstå en viss besvikelse i och med att serien aldrig fick något konklusivt slut, men som film betraktat är ändå Fire Walk With Me bland de bättre prequels jag sett.

 

Sheryl Lee gör sitt livs roll som Laura Palmer och får äntligen mer tid att utveckla en karaktär som vi egentligen bara sett i flashbacks och fått berättade för oss om. Det finns en scen tidigt i serien när James Hurley, Lauras pojkvän, säger att han tror att Laura ville dö. Lee tar tillvara på den sinnesstämningen och pendlar hela tiden mellan att desperat klamra sig fast vid livet och att vara fruktansvärt självdestruktiv. Framförallt är slutscenen med Lee helt magisk. Änglarna har inte helt lämnat hennes liv trots allt.

 

Medan filmens andra del främst visar oss saker vi vet ska hända är den första halvan mer speciell. Den första halvtimmen spenderas nämligen med två FBI-agenter vi inte fått stifta bekantskap med i serien, spelade av Kiefer Sutherland och Chris Isaak. Isaak är väl ingen lysande skådespelare, men gör sitt jobb och det är kul att Lynch plockade med honom. En annan musiker som bara har en enskild, men ack så viktig, scen är självaste David Bowie. Även om det är kul med Bowie, Isaak och Sutherland förlorar filmen på Kyle MacLachlans mycket sparsmakade roll som Dale Cooper. MacLachlan var rädd för att enbart bli förknippad med sin paradroll, men gick till sist med på att reprisera den i några få scener.

 


"I loved you in Stand By Me, man!"

 

 

Värre är det då med avsaknaden av Lara Flynn Boyle i den för historien mycket betydande rollen som Donna Hayward, Lauras bästa vän. Boyle kunde inte arbeta runt sitt redan späckade schema för en så pass stor roll så Lynch fick ge Moira Kelly jobbet istället. Kelly är visserligen ingen dålig skådespelerska överhuvudtaget, men det blir väldigt märkligt när en karaktär plötsligt spelas av någon annan. De flesta andra skådespelare återvände för åtminstone en cameo, men som är fallet med så många av Lynchs produktioner blev den färdiga filmen mycket kortare än vad regissören tänkt. Många biroller försvann helt enkelt i klippningen. Till skillnad från merparten av fallen där detta hänt Lynchs filmer finns det filmade materialet kvar, i säkert förvar hos det franska produktionsbolag som sitter på rättigheterna. Det rör sig om nästan tre timmar (!) färdigredigerat material och är verkligen alla samlares heliga Graal. Det har gjorts åtskilliga försök att få loss rättigheterna till en specialutgåva av filmen, men ingen uppgörelse är i sikte.

 



Huvudtrion samlad. Från vänster till höger: Lee, Lynch, Kelly


 

Oavsett vad man tycker om Fire Walk With Me blev det en rejäl kommersiell flopp. Merparten av fansen hade förväntat sig en upplösning till sista avsnittets cliffhanger men fick istället en prequel. I en del bortklippt material finns det förklaringar om vad som händer med vissa av karaktärerna efter seriens avslutning. Frågan är om vi någonsin får se scenerna eller bara läsa oss till dem?

 

Jag skulle ändå rekommendera Fire Walk With Me till alla som gillade serien. Här finns mer av Lynchs speciella galenskap, en del riktigt bra scener och en tydligare koppling mellan seriens olika teman, vilket gör den intressant för dem som gillar att pussla ihop hur David Lynchs filmer egentligen funkar. Framförallt är här ordentliga kopplingar mellan vad "personerna" i The Black Lodge kan och inte kan göra. Om ni inte har en aning om vad föregående mening betyder klandrar jag er inte - det är det inte alltför många som har.

 

Därmed sänker vi ridån för den hitintills främsta perioden i David Lynchs skapande. Det skulle dröja fem år innan Lynch återvände till filmproduktion på stor skala. Det var en annan David Lynch vi fick möta då. Mörkret var plötsligt inte bara i bakgrunden utan hans filmer blev verkligen nattsvarta. Följ med i nästa del när vi tacklar Lost Highway (1997).   

 

 

ANNONS
Av Ulf - 25 juni 2013 23:00


Damn fine cup of coffee del 12: Vilse i det amerikanska Oz

 

Efter att ha varit en starkt drivande kraft under seriens första säsong lämnade David Lynch Twin Peaks mer och mer för att söka sig till nya utmaningar. Resultatet blev att den en gång så sammanhållna serien började tappa i kvalitet. Det var fortfarande en fantastisk tv-serie, men inte den perfekta storm som tittarna fått under den första säsongen. Visst fanns här fortfarande avsnitt och stunder som kom upp i samma nivå, men Lynchs frånvaro märktes inte minst i mitten på andra säsongen innan han återtog regissörsstolen under seriens avslutande avsnitt. Under tiden hade Lynch börjat leta efter nya filmprojekt.


Dessvärre började den gamle vapendragen Dino de Laurentiis bolag knaka i fogarna och gick snart också i konkurs.  Under tiden han jobbade med pilotavsnittet till Twin Peaks hade Lynch fått kontakt med ett nytt produktionsbolag, Propaganda Films, som ville att han skulle göra en film noir-inspirerad deckare med handlingen satt till 1940-talet. När Monty Montgomery, producent till Twin Peaks och innehavare av ett riktigt superskurknamn, gav David utkastet till en bok som författaren Barry Gifford arbetade på kunde Lynch inte släppa det. Manuset, baserat på Giffords egen bok, skulle komma att bli Wild At Heart. Lynch älskade boken och fick tillstånd från Propaganda Films att ändra projekt bara två månader innan inspelningen skulle börja. Det skulle visa sig bli ett lyckodrag.

 

Wild At Heart är å ena sidan en mycket typisk kärlekshistoria men å andra sidan något helt unikt. Filmen kretsar kring förhållandet mellan Sailor och den några år yngre Lula. Lulas mor, Marietta, tycker inte alls att hennes dotter ska ha något med Sailor att göra utan övertalar en bekant att döda honom. Sailor går vinnande ur striden men döms för dråp. Lula kan dock inte glömma Sailor och när han till sist muckar från fängelset bestämmer de två sig för att rymma undan både galna svärmödrar och lagen – något som framförallt inte Marietta tänker acceptera.   

 

  Nicolas Cage innan han började ta varenda skitroll som erbjöds


Wild At Heart är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Det är svårt att skriva om något man älskar så pass mycket utan att superlativen staplas på varandra och texten blir osammanhängande, men om jag skulle försöka beskriva filmen med ett ord är det ”passion”. Lynch har tillsammans med huvudrollsinnehavarna Nicolas Cage och Laura Dern hittat en historia som blir väldigt påtaglig i all sin överdrivenhet och sina vilda humörsvängningar. I princip alla skådespelare står för överspel så det heter duga, men det fungerar verkligen! Det överdrivna skådespelet bara förstärker känslostormarna.


Förutom Cage och Dern måste man nämna Diane Ladd när man pratar om Wild At Heart. Hennes roll som Marietta gav henne en Oscarsnominering och jag lovar att du aldrig kommer glömma den tragikomiska damen som desperat försöker hålla kvar vid sin ungdomliga stil. Även Willem Dafoe syns i en biroll som den extremt obehaglige Bobby Peru. Jag undrar om Dafoe föddes med det där hemska grinet? Många andra Lynchfavoriter skymtar också förbi, exempelvis Jack Nance och Sherilyn Fenn.

 

Ja, det där är Willem Dafoe med en strumpbyxa över nunan. Mardrömmarna får ni på köpet. 


Wild At Heart vore dock ingen Lynchfilm om den inte innehöll surrealistiska inslag. Genom hela filmen finns det upprepade allusioner till The Wizard Of Oz (1939) – till den milda grad att vi till och med får se Sheryl Lee (Laura Palmer i Twin Peaks) som den goda häxan. Marietta är givetvis symbolen för den onda trollpackan. Liksom The Wizard Of Oz tas flertalet andra amerikanska klassiker upp. Elvis Presleys musik är ett genomgående tema i filmen och fans av kungens filmer kan hitta flera hyllningar till dessa.

 

 

Vaddådå? Har ni aldrig sett en god häxa i en ljuslila bubbla förr?



Det mesta i Wild At Heart är genomsyrat av den amerikanska folksjälen. Det är öppna vägar, Cadillacs, Elvis och The Lone Ranger. På typiskt Lynchmanér blandas detta upp med den mörkare sidan av den amerikanska drömmen; alla är inte vad de verkar vara, världen är full av märkliga människor och händelser som både kan vara befriande och dömande. Wild At Heart är ytterligare ett exempel på den fascinerande dualism som bara Lynch tycks kunna visa. Våldet är både extremt och ibland roligt, sexualiteten är både glödhet och hotfull med vissa scener som är riktigt obehagliga. I centrum står dock det älskande paret, Sailor och Lula. Deras passion för både varandra och den friheten de kan ge och få gör dem till ett av de mest minnesvärda kärlekspar jag sett på film. Slutscenen är fortfarande något som ger mig gåshud och får mig att börja gråta. Jag kan inte komma på någon annan film som gör det med mig efter så många genomtittningar.

 

 

  Nej, jag gråter inte åt slutscenen... jag har bara fått något i ögat... upprepade gånger

 

Wild At Heart är en av världens bästa filmer. Om du inte är pryd eller har problem med våld på film är det här ett måste i din filmsamling. Det tyckte även juryn på Cannesfestivalen som gav Guldpalmen till Lynch för Wild At Heart. När han två år senare skulle återvända till Cannes var tongångarna dock något annorlunda…


 


ANNONS
Av Ulf - 15 juni 2013 21:13


Damn fine cup of coffee del 11: I fell for you, baby, like a bomb


Året innan Twin Peaks (1990 - 1991) knockade en hel tv-värld hade Lynch och hans musikaliske vapendragare Angelo Badalamenti redan doppat tårna i vad som komma skulle. Redan under sin tid på konsthögskolan hade Lynch skapat mosaiker som han kallade för Industrial Symphonies. När han fick en inbjudan till The New Music America-festivalen i New York fick Lynch idén att återuppväcka sina industriella symfonier, den här gången med musik av Badalamenti och med både nya och gamla bekanta i rollistan. Resultatet blev den märkliga, men mystiskt tilldragande, Industrial Symphony no.1: The Dream Of The Brokenhearted

 

Narrativet, om man kan tala om ett sådant gällande den här produktionen, kretsar kring det kraschade förhållandet mellan The Heartbreaker och The Heartbroken. Videoversionen av föreställningen öppnar med hur The Heartbreaker (Nicolas Cage) dumpar sin flickvän (Laura Dern) över telefon. The Heartbroken svimmar/somnar och upplever hur hennes drömjag (Julee Cruise) färdas till ett industriellt ödelandskap där hon genom musik, sång och visuella motiv går igenom uppbrottets olika faser.

 

"What'cha wearing?" 

 

Låter det märkligt? Det är för att det är märkligt. Samtidigt har Industrial Symphony en väldigt klar logik för den som någonsin blivit dumpad. Texterna och musiken beskriver i klara och raka ordalag de känslor som man kommer uppleva. Jag har inte stött på någon person ännu som inte går igenom de klassiska fem stegen i sorgeprocessen efter ett längre förhållande tagit slut. Det är klart att det tar olika lång tid för olika människor, men det verkar som vi måste alla den vägen vandra.

 

Vissa symboler är enklare än andra att förstå. Den första låten som Cruise sjunger är den kusliga Up In Flames som börjar med orden: "I fell for you, baby, like a bomb/Now our love has gone up in flames." Ödelandet visar en mängd tecken på att vara resultatet av ett krig - inte minst då sången ackompanjeras av flyglarmssirener och man senare i föreställningen visar hur "bombplan" går till attack. Alla som upplevt att få sitt hjärta krossat känner igen den sjunkande känslan som slutar i en explosion av ilska och tårar. Föreställningens bästa nummer är däremot den bitterljuva Rockin' Back Inside My Heart - fulländning när det gäller visuella sceneffekter och musik kombinerat.

 

Don't mind the dwarf sawing a log in blue backlight - it's just David Lynch  

 

Mycket av symboliken och sångtexterna tar upp teman som skulle återkomma i Twin Peaks och senare produktioner. Industrial Symphony no.1 är en mörk, utmanande, makaber och vacker föreställning som dessvärre inte är alldeles lätt att få tag i. Hela rasket bör ligga på YouTube, men annars finns den bara i en dvd-box och det gamla VHS-släppet. Om du gillar mörk romantik, dream pop och snygg produktion är det definitivt värt att försöka få tag i den!

 

De två mer namnkunniga skådespelarna i ensemblen, Nicolas Cage och Laura Dern, skulle komma att spela ännu ett kärlekspar i en produktion signerad David Lynch. Det skulle bli en av hans mest framgångsrika filmer både konstnärligt och kommersiellt och bland annat plocka hem Guldpalmen i Cannes. I nästa del tittar vi närmre på Wild At Heart (1990).

Av Ulf - 3 juni 2013 15:46



Damn fine cup of coffee del 10: Halvtid och tävling


Mitt projekt om David Lynch har kommit ungefär halvvägs och det är dags för tävlingen jag utlovade en gång för länge, länge sedan. Genom mitt maniska samlande av allting relaterat till Twin Peaks har jag kommit över både det ena och det andra. Det kommer ett inlägg om merchandise och samlande senare i serien. Något jag har tillräckligt mycket av, men som samtidigt är mycket ovanligt, är ovan visade knappar.

 

Historien bakom knapparna är i sig ganska konstig. Jag älskar loppmarknader och speciellt i tonåren åkte jag runt på varenda marknad jag kunde hitta. Oftast var det mest skit som såldes men då och då hittade man guldkorn. De här knapparna (och ett 20-tal likadana) hittades på en loppmarknad i skånska Löberöd sommaren 2001. Först tänkte jag att det visserligen var en kul grej, men knappast att de kunde ha något större samlarvärde. Massproducerade knappar brukar inte ha det. Jag blev därför minst sagt förvånad när det i samma plastficka fanns ett promotionkort taget vid inspelningarna. När jag vände på det stod det mycket riktigt datum kortet var taget, vilket avsnitt det kom ifrån och undertecknat med CBS Studios vattenstämpel.

 

Efter att ha jagat någon på CBS som kunde berätta om knapparna var officiell merchandise eller vad de var lyckades jag till sist få tag i en sekreterare som jobbat där sedan 1985. Hon berättade att knapparna mycket riktigt var tryckta av CBS och att det var ett slags internskämt som alla på stationen sprang omkring med under våren och sommaren 1990. Hur cirka 25 knappar och ett promotionfoto hade hamnat i Sverige hade hon däremot ingen aning om.


Skitfinkultur lottar nu alltså ut tre av dessa knappar. Såvida du inte är släkt med någon som jobbade på CBS omkring 1990 lär detta vara den enda chansen att få tag i dem. Det är ett litet tack till trogna läsare och fans! Eftersom det här är en tävling har jag dock krav på motprestation. Då det här projektet har kommit ungefär halvvägs letar jag efter idéer till ett nytt dito att sätta tänderna i. Jag kommer köra mitt tidigare nämnda mycket, mycket långa projekt och vill ha mindre områden att variera med. Kommentera på det här inlägget med ditt förslag innan 25/6 så är du med om utlottning av knapparna. Lycka till! 

Av Ulf - 2 juni 2013 13:45


Damn fine cup of coffee del 9: Kaffe, paj, dualism och mord

 

Jag funderade på hur jag skulle lösa det här. Hur skulle jag skriva om min favoritserie genom alla tider utan att dra ut på det i det oändliga? Utan att gå in på detaljnivå som bara ett lika stort fan hade kunnat uppskatta eller ens tolerera? Jag hade kunnat skriva inlägg om alla seriens avsnitt, men det skulle också innebära att jag skulle spoila hejdlöst. Jag hade kunnat skriva om de specifika avsnitt som Lynch regisserade, men då dessa oftast var de viktigaste skulle jag falla i samma fälla även där. Visserligen är serien snart 25 år gammal, men det finns alltid folk som inte har sett den. Därför nöjer jag mig med det här, enskilda, inlägget om serien och försöker istället förklara varför just Twin Peaks blev en sådan stor hit.

 

Den åttonde april 1990 slog David Lynchs och Mark Frosts projekt, Twin Peaks, ner som en bomb i det amerikanska tv-landskapet. Seriens pilotavsnitt klockade in på långfilmslängd (90 minuter) vilket bara det var ett ganska ovanligt tilltag för en tv-serie vid den här tiden. En och en halv timme senare hade tittaren fått följa med till det lilla skogshuggarsamhället som delar namn med serien och stiftat bekantskap med en hel drös mer eller mindre excentriska karaktärer.

 

Twin Peaks börjar med att en kropp hittas inlindad i plast och uppspolad på en strand. Det visar sig var Laura Palmer, baldrottning och flickvän till skolans fotbollshjälte. När stadens sheriff, Harry S. Truman, och hans kollegor tillkallas inser de snart att de snart kommer ha ett chockat samhälle att lugna. När dessutom ännu en high school-flicka, Ronette Pulaski, hittas vandrande blödande och chockad på ett järnvägsspår utanför staden kallas FBI in. Det faller på specialagent Dale Cooper att lösa fallet. Snart förstår han att Twin Peaks är fullt av hemligheter - några kanske till och med så farliga att man är beredd att döda för dem.

 

Laura Palmer har haft bättre dagar

 

 

Kombinationen av deckare och såpopera blev genast en hit hos den amerikanska publiken och snart därefter över resten av världen. Frågan på allas läppar var vem mördaren var. Lynch & Frost lekte med tanken på att aldrig avslöja mördaren utan låta mordet på Laura fungera som en katalysator för att få stadens nät av hemligheter att börja nystas upp. Det gick inget vidare. Tittarna blev allt otåligare och till sist tvingades Lynch & Frost avslöja vem mördaren var. Det gjordes i mitten av den andra säsongen och blev en vattendelare för fansen. Å ena sidan hyllade vissa tittare sättet som manusförfattarna vävde in mördarens roll i en större kontext i senare avsnitt, men å andra sidan blev många uppriktigt förbannade över att avslöjandet egentligen bara ledde fram till fler frågor.

 

Det är också det som är Twin Peaks styrka i min mening - hur många gånger jag än ser serien upptäcker jag nya detaljer och sätt att tolka den på. Jag har till och med skrivit en B-uppsats i filmvetenskap om dualismens roll (mörker/ljus, gott/ont, stad/skog etc.) i serien. Vid intresse kan jag publicera den i en redigerad form här.

 

 

Om jag bara hade pengar hade min lägenhet sett ut så här.  

 

 

Så varför fångade just Twin Peaks tv-publiken? Förvisso är det en av de mest välskrivna och välproducerade tv-serier jag sett, men det krävs mer än så för att göra någonting till ett fenomen. Jag tror svaret på frågan är zeitgeist paradoxalt nog blandat med tidlöshet. Twin Peaks är ett perfekt mikrokosmos av både stil och substans som lyckas fånga brytpunkten mellan 1980- och 1990-talen på film. Twin Peaks existerar dessutom någonstans i gränslandet mellan det vardagliga och övernaturliga, i sin egen lilla bubbla om man så vill. Tiden verkar i viss mån ha stått still i staden. Musiken som spelas på radio är i största mån inspirerad av jazz och tidig rock och kläderna är en blandning mellan 50-talets och 80-talets stilar. Musiken, skriven av Lynchs ständige orkesterledare Angelo Badalamenti, lyckas accentuera vad vi ser på skärmen perfekt med sin kusliga, drömska kvalitet. På ett fåtal spår har Badalamenti hjälp av den fantastiska sångerskan Julee Cruise med sin mycket speciella röst. Det är inte för intet som seriens ledmotiv, Falling, vann en Grammy och toppade singellistorna i flera länder.

 

 

 

Karaktärsmässigt är alla stereotyper närvarande; baldrottningen, fotbollshjälten, den skrupellöse affärsmagnaten, den unge rebellen, femme fatalen etc., men vad Lynch & Frost gör är att gå under ytan på dessa karaktärer. Ingen är endimensionell i Twin Peaks. Paradoxalt nog är det samtidigt en lika tidlös som tidstypiskt skildring. Jag vet ingen annan produktion som klarat av detta på samma sätt. Det som framförallt annat gör att jag återvänder till Twin Peaks gång på gång är dock Kyle MacLachlan och hans porträtt av Dale Cooper. Nitisk på gränsen till manisk samtidigt som han djupt intresserad av tibetansk buddhism och alltid med rätt replik: Dale Cooper är min film- och tv-hjälte nummer ett, alla kategorier. Det finns nog inte en fiktiv karaktär som påverkat mig lika djupt som Cooper. Jag kan komma på flertalet bättre karaktärer rent objektivt, men ingen har lyckats träffa mig så rakt i hjärtat som Cooper. Det har hänt flera gånger att jag kommit på mig själv med att efterapa hans manér, rörelsemönster och gester. Bland annat har mina elever ofta undrat varför jag ibland gör energiska tummen upp-gester - Dale Cooper. Jag tror knappast jag är ensam. Dale Cooper brukar röstas fram som en av de främsta karaktärerna i tv-historien. Han blir vår guide i den lika vardagliga som surrealistiska värld som Twin Peaks utspelar sig i och som tittare rycks vi med av hans entusiasm.

 

 

Och där var projektets titel i en caption  


 

En sak jag tror många ser förbi är också de sinnliga njutningarnas betydelse i serien, först och främst mat och dryck. Det äts ordentligt i Twin Peaks och denna nästan fanatiska aptit på allt som man kan sätta tänderna i går tillbaka till vad jag pratade om gällande dualism. Å ena sidan har vi ett intresse för sinnliga njutningar som gränsar till det maniska, å andra sidan har vi ett vördande av det abstrakta och intellektuella tänkandet. Det blir ytterligare en dimension av en perfekt storm som människor kan känna igen sig i. Det blir aldrig så tydligt som i öppningsscenen av avsnittet där affärsmagnaten (och professionella skithögen) Benjamin Hornes bror kommer hem från en affärsresa med sin nya passion i livet - baguetter:

 



Fast Twin Peaks vore inte Twin Peaks utan kaffe. Om Sverige stannar utan kaffe går Twin Peaks under utan det. Alla i samhället är koffeinmissbrukare av rang. Faktum är att David Lynch själv startade ett mikrorosteri som odlar, rostar och säljer kaffebönor online. Så viktigt är kaffet för både honom och för serien, och det är det som ger Twin Peaks en stor del av dess karaktär: de små sinnliga njutningarna är alltid närvarande - något vi kan relatera till. Eller som Cooper säger i ett avsnitt:

 

"Harry, I'm going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don't plan it. Don't wait for it. Just let it happen. It could be a new shirt at the men's store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot black coffee."

 

Det är ett råd gott som vilket annat att leva efter.

Av Ulf - 2 maj 2013 21:39


Damn fine cup of coffee del 8: Franska cowboys och produktioner i sank


Efter att Lynch var tillbaka på banan i och med framgångarna med Blue Velvet (1986) tog han en välbehövlig semester i Frankrike. En dag fick han en idé pitchad till sig av en fransk tv-producent som ville att David och flertalet andra filmregissörer skulle göra varsitt avsnitt till en tv-serie. Serien skulle handla om hur omvärlden såg på Frankrike och fransmännen. Lynch tackade vänligt men bestämt nej, men på väg tillbaka till hotellet föddes en idé - han ville berätta en historia om en stereotypisk fransos i USA där han stöter på stereotypa amerikaner. Resultatet blev kortfilmen The Cowboy And The Frenchman (1988) som visades som andra avsnittet av tv-serien Les Français vus par.

 

 

Kortfilmen handlar om hur en fransman rumlar nerför ett berg någonstans i den amerikanska södern. Förmannen Slim, så gott som döv efter att ha fått ett par skott avfyrade för nära hans öron, beordrar sina arbetare att ta reda på vad det är för någon typ som kommer ner från berget, iklädd kostym och basker och allt. Kommunikationsproblem uppstår genast då fransmannen inte talar ett ord engelska och Slim och hans vänner inte talar franska. Saken blir inte bättre av att fransmannen känner sig jagad av en indian, Broken Feather, som han är livrädd för.

 

The Cowboy And The Frenchman är precis lika skruvad som den låter. Det är troligen det närmsta renodlad komedi som David Lynch har gjort i sin karriär och är väl värd en titt. Intressant är också att han fått med både gamla trotjänare i rollistan i form av Jack Nance och Harry Dean Stanton och kompletterar dessa bekanta ansikten med bland annat Michael Horse (sedermera i Twin Peaks).

 

 

Du är annorlunda klädd! Då måste du vara farlig!

 


Efter sin sejour i Frankrike började Lynch arbeta på en film tillsammans med Mark Frost. Frost var vid tillfället ett hett namn i den amerikanska tv-världen, inte minst som en av huvudförfattarna till den populära polisserien Hill Street Blues (1981 - 1987). Lynch och Frost kontrakterades av Warner Bros. för att skriva ett manus baserat på boken Goddess - en bästsäljande biografi om Marilyn Monroes liv. Projektet drog dock ut på tiden och när Hollywoods manusförfattare gick ut i strejk 1988 valde Warner att lägga ner produktionen. Frost och Lynch trivdes med att arbeta tillsammans och fortsatte med sitt manus One Saliva Bubble - en komedi som skulle haft Steve Martin i huvudrollen om den hade blivit gjord. 

 

Med två manus som fallit igenom ville Lynchs agent, Tony Krantz, att hans klient och Frost skulle skriva ett tv-manus baserat på Lynchs vision om småstädernas mörka undre som han redan börjat utforska i Blue Velvet. Lynch och Frost var inte jätteintresserade av idén, men just idén om en kvinna i fara hade inte lämnat Lynch från arbetet med Goddess. De båda pitchade idén till tv-bolaget ABC, bara med Lynchs resumé och bilden av en kvinnokropp som sköljs upp på en strand som försäljningsargument. Mot all förmodan nappade ABC på idén och ville att Lynch och Frost skulle filma ett pilotavsnitt. Bollen var satt i rullning för vad som skulle bli ett tv-fenomen...


Av Ulf - 27 april 2013 16:18



Damn fine cup of coffee del 7: Den amerikanska mardrömmen


"The world is a strange and mysterious place"  



Den som läser eller ser intervjuer med David Lynch vet att han jobbar mycket utifrån idéer som kan bestå av enskilda inre bilder, en känsla eller ett musikstycke. Enligt en intervju med tidningen Cineaste började Blue Velvet som idé redan 1973. Det var en känsla och en titel, berättar Lynch. Senare kom även bilden av ett avhugget öra som ligger på en äng. Det skulle dock dröja 13 år och misslyckandet med Dune (1984) innan Lynch på allvar tog tag i dessa idéer och skrev ett manus omkring dem.


Fortfarande under kontrakt med producenten Dino de Laurentiis försökte Lynch sälja in ett antal manus, men blev gång på gång nekad finansiering. Blue Velvet var hans sista chans. Manuset föll i relativt god jord och Lynch fick en mindre budget att förverkliga projektet med. De sex miljoner dollar som Blue Velvet skulle få kosta var en ekonomisk tillbakagång från de tidigare två mastodontprojekten, Dune och The Elephant Man (1980). Vad Lynch tappade i finansiering tjänade han dock gällande kreativ frihet. De Laurentiis lovade honom full kreativ frihet om han levererade en film runt två timmar lång som han kunde marknadsföra.


Sin vana trogen filmade Lynch enorma mängder material och den första versionen av Blue Velvet var närmre fyra timmar lång. Efter flera omklippningar, både för att blidka de Laurentiis och den amerikanska censuren, landade filmen på exakt två timmar. För den som är intresserad släpptes en mycket prisvärd specialutgåva med 45 minuter restaurerat material för två år sedan. Hur som helst var Lynch nu redo att presentera sin egen version av den amerikanska drömmen för allmänheten och ingenting i hans liv skulle någonsin bli det samma.

 

 

Även technicolorrosor växer i skit

 


Blue Velvet utspelar sig i den fiktiva småstaden Lumberton, en plats där tiden tycks ha stått still och 1950-talets estetik blandas med 80-talets. Collegestudenten Jeffrey Beumont (Kyle MacLachlan) återvänder hem för att hjälpa till med familjeföretaget då hans far drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset en dag hittar han ett avhugget öra på en äng. Upptäckten leder honom till nattklubbsångerskan Dorothy Valens (Isabella Rossellini). Fascinerad av henne tar Jeffrey hjälp av sin nyvunna vän och tillika polischefens dotter, Sandy, för att undersöka Valens och ta reda på vad hon kan vara inblandad i.


Kombinationen mellan en polerad yta och en farlig, mörk undersida skulle i och med Blue Velvet komma att bli Lynchs kännetecken. Dualismen som uppstår mellan dessa två extremer blev källan för Davids berättelser. I Blue Velvet är det framförallt sexualitet som står i centrum. Jeffreys slitning mellan å ena sidan den väldigt sexuellt aggressiva, men samtidigt sköra, Dorothy och den oskuldsfulla Sandy utgör protagonistens underliggande inre kamp. I det förstnämnda förhållandet är Jeffrey helt klart, trots hans roll i det sexuella samspelet, den undergivne, medan han i Sandy hittar mer av en jämlike på alla plan. Jeffreys karaktär är tudelad å det grövsta. I en bortklippt scen stoppar Jeffrey en överfallsvåldtäkt på en collegefest och gör allt rätt – tröstar den utsatta tjejen, uppmanar henne att anmäla brottet och tar en klar ställning mot vad han anser vara ett avskyvärt brott. I fråga om hans förhållande till Dorothy faller hans moraliska skrupler däremot väldigt fort. Förvisso driver Dorothy på honom, hon vet vad hon vill ha av honom, men när han inte kan inta en dominant hållning framstår han också som mycket yngre än vad han egentligen är.  I relation till Sandy kan Jeffrey återigen inta en dominant position. Sandy är några år yngre än honom och även om hon har skinn på näsan lever hon ett mycket skyddat liv. De två världarna, Lumbertons glättiga vardag och Dorothys neonfärgade nattklubbsliv, börjar blöda in i varandra i och med att Jeffrey rör sig mellan de båda. I centrum av allt detta står antagonisten Frank Booth.

 

 

Sinnesbilden av "obekväm tystnad"


Frank är en av Lynchs mest skrämmande och minnesvärda karaktärer. Totalt bindgalen, pendlande mellan infantilism och machoideal och ständigt sniffande lustgas är Dennis Hoppers porträtt av honom i min mening höjdpunkten Hoppers ojämna karriär. Det ansåg även Hopper själv som efter att ha läst manuset ringde upp Lynch och krävde att han skulle få rollen eftersom han var Frank. Jag vet inte om jag vill veta mer än så om Hoppers liv…

 



Filmen slog ned som en bomb och delade kritikerna i två läger. Många kritiker hade problem med filmens sadomasochistiska sexscener, medan andra menade på att det just var filmens vilja att gå utanför den sexuella normen som var en del av dess storhet. Likaså menade många att tematiken med våld mot kvinnor var förkastlig, samtidigt som andra, däribland många feministiska filmanalytiker, menade att den komplexa förhållandestrukturen mellan Dorothy, Jeffrey och Frank var filmens höjdpunkt – våldet inkluderat. Isabella Rossellini fick mycket goda recensioner för sin tolkning av Dorothy Valens. Rossellini, dotter till filmlegendarerna Roberto Rossellini och Ingrid Bergman, var vid tillfället för Blue Velvet främst känd som modell. Blue Velvet blev hennes genombrott som skådespelerska. Lynch hade fått upp ögonen för henne både som skådespelerska och privat och de båda gifte sig också efter Blue Velvet spelats in.

 

 

Är det där en lustgastub du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?


 

Blue Velvet cementerade också Kyle MacLachlan som David Lynchs leading man. Lynch uppger att han hos MacLachlan hittade en oskuldsfullhet som gjorde att man som tittare ville följa med honom in i de mörka mysterier han vandrade in i. Men Blue Velvet var inte bara det stora genombrottet för MacLachlan och Rossellini. Dennis Hopper, vars karriär hade varit rejält på dekis, fick en nytändning. Det fick även en av rockmusikens stora pionjärer – Roy Orbison.


Orbison hade fört en tynande tillvaro sedan mitten på 70-talet. Personliga problem och svikande försäljningssiffror hade fått honom att överväga att sluta med musiken och börja arbeta som byggnadsarbetare. När han fick reda på att David Lynch ville använda hans låt In Dreams till en surrealistisk bordellscen blev han förfärad och vägrade Lynch användandet av låten. David stod dock på sig och filmade scenen med nämnda låt. När han visade filmen för Orbison höll musikern med om att den passade ypperligt till scenen och lät honom använda den. Det skulle visa sig bli startskottet för en revival utan dess like för Orbison – en comeback som han åtnjöt frukterna av fram till sin alldeles för tidiga död tre år senare.

 

 

 

Orbisons karriär tog fart igen mycket på grund av Dean Stockwell i makeup. The world truly is mysterious


Utöver Orbisons låt innehöll soundtracket till Blue Velvet naturligtvis låten med samma namn av 50-talssångaren Bobby Vinton. Merparten av musiken skrevs dock av kompositören Angelo Badalamenti. Badalamenti plockades in som sångcoach åt Rossellini, men Lynch blev snart imponerad av hans drömska, jazziga pianospel och kontrakterade honom att skriva originalmusik till filmen. Deras samarbete skulle leda till en rad soundtrack genom åren, däribland det mest sålda soundtracket till en tv-serie någonsin – Twin Peaks (1990 - 1991). Det är svårt att beskriva Badalamentis filmmusik. Enligt honom själv så vill han beskriva sin stil som ”tragiskt vacker” och det är en beskrivning god som någon annan. Blue Velvet var också Badalamentis första samarbete med sångerskan Julee Cruise i och med låten Mysteries of love.

 

 

Angelo Badalamenti gör sin bästa maffiosoimitation


Blue Velvet är i mina ögon en så gott som perfekt film. Den har sina humoristiska stunder, en spännande deckarhistoria, välutvecklad karaktärspsykologi, bra skådespelare, fantastisk musik, regi att dö för och ett vackert foto. Trots kritikernas splittrade uppfattning blev Blue Velvet också Lynchs riktiga comeback efter debaclet med Dune. Han kunde inkassera en ny Oscarsnominering för bästa regissör, hade träffat en ny livspartner i Isabella Rossellini och hans karriär pekade spikrakt uppåt. Oavsett hur bra det gick för honom hade inget kunnat förbereda honom för vad som skulle komma därnäst. Ytterligare en idé hade fötts och vägrade lämna honom. Efter en livlig dröm försökte han beskriva vad han sett i sitt anteckningsblock. Det handlade om rum med röda draperier, dansande dvärgar och frågan framför alla andra: Vem dödade Laura Palmer?  

Av Ulf - 3 april 2013 17:07

 


Damn fine cup of coffee del 6: Kryddig men äcklig soppa

 

David Lynch var på sin ditintills högsta topp i karriären efter framgångarna med The Elephant Man (1980). Alla slet i den nye regissörsstjärnan och det skulle visa sig att den legendariske producenten Dino De Laurentiis drog längsta strået. På vägen hade Lynch till och med nobbat George Lucas erbjudande om att regissera Star Wars Episode VI: Return Of The Jedi (1983) för att ägna sig åt De Laurentiis stora skrytprojekt - filmatiseringen av Frank Herberts science fiction-klassiker Dune (1965). Dune var ökänd för att vara "omöjlig" att filmatisera. Det hade gjorts flertalet försök under 70-talet, men inget seriöst försök kom längre än till förproduktionsstadiet. Nu hade dock De Laurentiis gett sig fan på att göra en film av boken och den som känner till De Laurentiis karriär vet att han inte var en man som gav sig. Kanske vore det bäst om han gjort det den här gången...

 

Dune brukar ofta komma på tal när man pratar om de främsta science fiction-böckerna genom tiderna. Jag antar jag får svära i kyrkan och säga att jag tyckte den var helt okej, men knappast på min topplista i genren. Boken utspelar sig mer än 20 000 år in i framtiden (i filmen cirka halva den tidsperioden) och skildrar de politiska intrigerna mellan tre mäktiga familjer om planeten Arrakis, även kallad "Dune" för sitt ökenklimat och oändliga sanddyner. Dune är den enda planet i det kända universum där man kan utvinna "spice", eller Melange, som substansens officiella namn är. Melange används för att skärpa det mänkliga sinnet, förlänga livet och i viss mån ge prekognitiva förmågor. Melange är också nödvändig för rymdresor, vilket gör det den mest eftersökta varan i hela universum.

 

 

Just det, de här sötnosarna bor också på Arrakis

 

Jag ska inte ge mig in i att försöka förklara alla karaktärers förhållande till varandra och de andra familjerna - inte minst eftersom jag fortfarande glömmer bort hälften av dem. Poängen är att boken fungerar som en slags släktkrönika och har flertalet underhandlingar som fungerar bra rent litterärt, men som jag tycker man borde tänkt på en extra gång innan man beslutade sig för att göra Dune till en enskild film. Lynch hade vid kontraktsskrivningen blivit lovad att få göra en triologi av boken där han kunde utveckla de olika familjeförhållandena och även hämta detaljer och idéer från Herberts andra böcker i serien. Så blev inte fallet. Istället fick vi en förvirrad soppa som mest känns som en halvfärdig film. Eller som Lynch sa 2006, fortfarande bitter över slutresultatet:

 

"Dune I didn't have final cut on. It's the only film I've made where I didn't have, I didn't technically have final cut on The Elephant Man but Mel Brooks gave it to me, and on Dune the film, I started selling out even in the script phase knowing I didn't have final cut, and I sold out, so it was a slow dying- the-death and a terrible terrible experience. I don't know how it happened, I trusted that it would work out but it was very naive and, the wrong move. In those days the maximum length they figured I could have is two hours and seventeen minutes, and that's what the film is, so they wouldn't lose a screening a day, so once again it's money talking and not for the film at all and so it was like compacted and it hurt it, it hurt it. There is no other version. There's more stuff, but even that is putrefied."


Just längden på filmen blev en sak som Lynch grälade länge och väl med De Laurentiis och filmbolaget om. När Lynch fick beskedet att det inte skulle bli tre filmer utan en hade han redan satt igång med manuset. Han säger själv att han tappade gnistan vid det beskedet och borde lämnat projektet, men eftersom han var under kontrakt kunde han inget göra. Versionen som gick upp på biograferna var 137 minuter lång. Det var en "magisk" längd eftersom det gjorde filmen enkel att placera in i biografschemat. (137 minuters speltid + 13 minuters reklam = 2h 30 min). Det finns ett flertal versioner av filmen varav den längsta är 190 minuter lång. Lynch har dock plockat bort sitt namn från de förlängda versionerna eftersom han i intervjuer sagt att filmen må vara dålig, men den blir inte bättre för att man gör den längre. Istället för David Lynch står det att filmen är regisserad av Judas Booth - Lynchs alias. Namnet kommer från Judas Iskariot och John Wilkes Booth. Det är därav också en känga till studion som Lynch ansåg ha förrått honom (Judas) och mördat (Booth) hans film.

 

Det mest sorgliga med Dune är slöseriet av den episka skalan, de fina produktionsvärdena och en lättförglömelig filmdebut av skådespelaren som kanske främst sammankopplas med Lynch - Kyle MacLachlan. Men för alla framtida Agent Coopers och Patrick Stewarts i biroller har vi Sting i futuristisk lädertanga, ett narrativ som får ha konstgjord andning efter första tredjedelen och musik av Toto. Hur stort fan av Lynch jag än är kan jag inte rekommendera Dune. Det slog mig nu när jag såg om den för tredje eller fjärde gången (vilket är extremt lite för mig och Lynch!) att det här är som sagt en halvfärdig film. Alla pusselbitar finns här, men med en desillusionerad regissör och ett filmbolag som drar åt olika håll förstår jag att Lynch vägrar tala om Dune några längre stunder knappt 30 år efter den kom ut.

 

Dressman famlar efter halmstrån i vår. 

 

Dune blev inte bara en konstnärlig besvikelse för Lynch utan även en enkelbiljett ut i Hollywood-kylan. Filmen hade kostat enorma summor att producera och förlorade omkring en fjärdedel av dessa pengar. Förhållandet till producenten Dino De Laurentiis skulle dock komma att repareras i och med Lynchs nästa film - en comeback som skulle ge Lynch en ny Oscarsnominering och bli vägen in till Lynchs favorittema: det ruttna under det vita staketet, den amerikanska småstadslögnen och kvinnor i fara.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se