Regi: Jonas Pate

Manus: Michael Taylor

Skådespelare: Luke Pasqualino, Ben Cotton, Lili Bordán mfl.

Produktionsbolag: David Eick Productions

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748706/

Under det första kriget mot cylonerna påbörjar en ung William Adama sin karriär ombord Galactica. Fylld av självförtroende, på gränsen till arrogant, vill kaptenen lära nykomlingen en läxa genom att ge honom ett enkelt transportuppdrag. Efter två dagar in i uppdraget får Adama dock veta att det inte alls är ett rutinuppdrag han är ute på och att personen de transporterar är väldigt viktig för krigsinsatsen.

Nyversionen av Battlestar Galactica (2004 - 2009) var i sina bästa stunder bland det bästa jag sett på en tv-skärm. Den sista säsongen må inte ha varit i klass med de föregående, men det är en av få serier som jag i vuxen ålder har suttit som på nålar för inför nästa avsnitt. Efter den kortlivade spinoffen Caprica (2010) såg framtiden inte alltför ljus ut för franchisen. I slutet av förra året kom dock ett antal 12-minutersklipp direkt på nätet för vad som sades skulle bli en ny serie. Sen blev det tyst. Nu vet vi att det tyvärr inte blir någon serie i traditionell mening. Rykten har gått om en webbaserad tv-serie - den första i sitt slag i den här skalan. Hur det blir med den saken får vi se, men Blood & Chrome är alltså nämnda klipp sammansatta till ett långt pilotavsnitt. 

Trots att jag verkligen älskar nyinspelningen måste jag erkänna att det här inte alls håller samma klass. Visst, den har samma känsla men manuset innehåller så många logiska luckor att jag sluta hålla koll efter ett tag. Rymdstriderna är lika imponerande som innan och designen riktigt bra. Skådespelarna däremot... ja, om vi ska vara snälla så klarar sig Luke Pasqualino ganska okej i rollen som William Adama, men Ben Cotton är den som är bäst i ensemblen. Lili Bordán däremot är riktigt, riktigt usel. Jag undrade om det kunde ha med hennes accent att göra. Hon levererar nämligen sina repliker som någon som inte är van vid det engelska språket. Döm min förvåning när jag läste på IMDB att hon är född och uppvuxen i New York. Visserligen med en ungersk och en fransk förälder, men det finns ingen anledning till att hennes accent ska vara så här övertydlig. Det förstör verkligen för henne och för hennes rollprestation.

Även om det här inte håller samma klass som serien från 2004 är det ändå Battlestar Galactica. Därför kan jag inte såga den här piloten. Den innehåller tillräckligt mycket av det som gjorde föregångaren så fruktansvärt bra att jag i viss mån kan ha förbiseende med bristerna. Sevärd för fansen och för diggare av sci-fi generellt. Ni andra kan säkert hitta mycket bättre saker i genren.

Betyg: 3 spökskepp av 5 möjliga

Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande:  Adam O'Brian, Frédéric Bourdin, Carey Gibson mfl.

Produktionsbolag: A&E IndieFilms/Protagonist Pictures/Film4 mfl.

År: 2012

Längd: 99 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1966604/

När Nicholas Barclay försvinner från sitt hem 1994 vänder hans familj upp och ner på San Antonio för att hitta honom. Tre år senare, i Spanien, försöker Frédéric Bourdin hitta ett nytt liv och lurar socialtjänsten att han är Nicholas. Bart Laytons dokumentär skildrar fallet både genom intervjuer och dramatiseringar.

Det här är en otroligt märklig historia. Hur en 23-årig fransman kunde lura inte bara familjen Barclay utan även FBI-agenter, polis och amerikanska diplomater att han var en 17-årig amerikan han inte delade några fysiska likheter med är fascinerande. Layton skildrar både familjens reaktioner och den lycka de kände när de trodde att deras Nicholas äntligen kommit hem. Han blandar intervjuer med familjemedlemmar med samtal med Bourdin och de utredare som höll i fallet. Bourdin är en lika intressant som totalt känslokall jävel. Utan någon tanke på hur hans handlingar skulle påverka familjen ikläder han sig rollen som den försvunne pojken och börjar till och med gå på high school.

Historien är stark i sig själv, men jag skulle önskat att Layton hade fokuserat lite mer på hur alla kunde tro på Bourdains historia. Som sagt har han väldigt få likheter med Nicholas och även om hans påhittade historia om kidnappning och tortyr hade stämt finns det så många enorma luckor i hans historia att man tycker att någon borde reagerat snabbare än de gjorde. Från familjens sida kan jag tänka mig att en djup längtan efter Nicholas påverkade deras omdömen, men från tränade och utbildade utredare?

Även om vi inte får någon förklaring på detta är The Imposter en dokumentär som jag rekommenderar. Det mest ironiska är att jag skulle tycka den var för fantastisk om det hade varit fiktion.

Betyg: 4 helvetet har en speciell plats för den här snubben av 5 möjliga

 

Regi: Scott Derrickson

Manus: Scott Derrickson & C. Robert Cargill

Skådespelare: Ethan Hawke, Juliet Rylance, James Ransone mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Automatik Entertainment/Possessed Pictures

År: 2012

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1922777/

Ellison Oswalt har tio år tidigare rönt stora framgångar med en undersökande bok av ett fall som lyckades föra nya bevis upp till ytan. Ett decennium senare har uppföljarna till boken misslyckats och Oswalt flyttar med sin familj till en liten småstad för att skriva vad som förhoppningsvis ska bli hans comeback. Vad han inte berättar för familjen är att de flyttat till ett hus där en hel familj mördades och den yngsta dottern försvann spårlöst. Snart nog hittar Ellison dessutom några mycket störande filmrullar på vinden i det nya huset...

Jag erkänner att det främst var postern som lockade mig till att se den här rullen. Det finns något väldigt tilltalande (läs: kusligt) i posterns design som gjorde att jag kunde ignorera att det var producenterna bakom Paranormal Activity-filmerna som varit i farten igen. Det finns likheter mellan nämnda filmer och Sinister i och med tematiken med "upphittad film" och saker som dunsar i natten, men Sinister är bra mycket bättre. Det mest uppenbara är att medan Paranormal Activity består av urtråkiga hemvideos av varierande kvalitet är Sinister en film med allt det innebär - exempelvis musik, skådespelare man inte plockat direkt från gatan och klippning annat än att kamerans batteri tar slut.

Ethan Hawke gör väl ingen jätteroll precis, men han duger. Resterande skådespelare har ganska lite att göra. Manuset är den här filmens styrka och svaghet. Det börjar väldigt bra med mystiska sammanträffanden och väldigt spöklik stämning. Filmens sista akt bjuder dock på ett ganska rejält magplask när det gäller stämning och subtilitet. Det känns som att manusförfattarna skrev in sig i ett hörn och tog till något halvdant de kom på på en kafferast. Det är riktigt synd. Jag har inte sett någon riktigt bra spökhistoria på länge och Sinister tappar tyvärr också konceptet. För fans av genren skulle jag ändå rekommendera den för uppbyggnaden och i viss mån även fotot.

Betyg: 3 fast de borde haft Hangin' Tree som sluttema av 5 möjliga

Regi: Simon Klose

Manus: N/A

Medverkande: Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg mfl.

Produktionsbolag: Nonami

År: 2013

Längd: 85 min

Land: Sverige/Danmark/Norge/Storbritannien/Nederländerna/Tyskland (IMDB-källa, Kickstarterfinansierad)

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen Btl

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2608732/

Dokumentärfilmaren Simon Klose följer de åtalade i den uppmärksammade Pirate Bay-rättegången från det att rättegången inleds tills dess att domen faller. Intervjuer med de åtalade varvas med nyhetsreportage och uttalanden från åklagarsidan.

Jag måste erkänna att jag log från öra till öra när Piratpartiet vann två mandat i Europaparlamentet. Det fanns en indignation hos en ung generation som vuxit upp på nätet och engagemanget gav resultat. Precis som företagen som anmälde Pirate Bay säger så var det en viktig markering - fast åt andra hållet. Jag ska inte raljera över upphovsrätt och dylikt här, utan låter det stanna vid att vad man än anser om frågan så kände många att rättegången inte gick riktigt rätt till. Kloses dokumentär visar detta svart på vitt.

TPB AFK försöker vara objektiv i vad den presenterar och lyckas också för det mesta. Det är klart att den lutar mot de åtalades sida, men intervjuerna gjorde med åklagarsidans företrädare visar i all tydlighet att deras resonemang i mångt om mycket baserades på en gammal tolkning av mediekonsumtion som egentligen inte gäller längre. Tiden har sprungit ifrån lagstiftningen och då får man revidera den samma - inte böja den så den knäcks av viljan att anpassa den till sitt eget syfte.

Även om Klose visar upp åklagarsidan i ett inte alltför positivt ljus skyggar han inte heller för att visa upp de åtalade under mindre smickrande omständigheter. Svartholm Wargs hälsoproblematik och Neijs kanske lite väl liberala alkoholkonsumtion behandlas, liksom kopplingarna till högerextrema grupperingar från finansiären Carl Lundströms sida. Det ger en helhetsbild av både målet, människorna och juridiken. Ur ett rent filmiskt perspektiv hade jag dock önskat mig en bättre avrundning och en bättre bakgrundsredovisning. TPB AFK är trots det en intressant och viktig film då den visar på stora brister i det svenska rättssystemet. Ladda ner den idag - filmen är helt fri och laglig att sprida online.

Betyg: 4 generationsklyftor djupa som Grand Canyon av 5 möjliga

 

 

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wild

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wild)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography

Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling

Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing

Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

Regi: Kim Nguyen

Manus: Kim Nguyen

Skådespelare: Rachel Mwanza, Alain Lino Mic Eli Bastien, Serge Kanyinda mfl.

Produktionsbolag: Item 7 & Shen Studio

År: 2012

Längd: 90 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1820488/

Komona tas tillfånga av en rebellgrupp när hon är tolv år gammal. Tvingad att döda sina föräldrar söker hon efter någon form av gemenskap i rebellgruppen och finner den hos en jämnårig pojke - något som inte ses på med blida ögon av rebelledarna. Komona har dock ett stort värde för rebellerna. Det ryktas om att hon kan se var fiendesoldaterna gömmer sig med sina magiska krafter.

Rebelle tar upp ett viktigt och tyvärr alltid aktuellt ämne - barnsoldaters vardag i konflikter som de tvingas in i och ofta inte förstår. Det är en film som helt saknar sentimentalitet eller förmildrande omständigheter när det kommer till berättandet. Det är rakt, mycket våldsamt och drabbande. Öppningsscenen fick mig att må riktigt dåligt. Det är inte ofta filmer lyckas med det.

Det raka berättandet fungerar okej men är också i viss mån filmens svaghet. Trots att vi får följa Komona under 90 minuter kände jag att jag aldrig riktigt fick grepp om henne. Hennes karaktär ställs till stor del som representant för alla barnsoldater och filmen blir, paradoxalt nog för en biografi, en aning opersonlig. Fotot och regin är däremot mycket bra, men jag hade önskat en fördjupad karaktärsstudie framför att i huvudsak presentera en konflikt. Konflikten i sig får vi egentligen inte heller reda på så mycket om. Det vi vet är att rebellerna slåss mot regeringen, men vi får aldrig veta varför eller ens i vilket land filmen utspelar sig. Efter lite research förstår jag dock att filmen ska utspela sig i eller i angränsande länder till Kongo.

Det finns såklart bra saker med manuset också. Jag gillar verkligen hur Nguyen har vävt in gammal folktro och dennas plats i kriget. Överhuvudtaget är just religionstemat väldigt intressant, inte minst eftersom Komona anses ha magiska krafter.

Rebelle är en bra film om ett svårt ämne, men jag anser att den skulle behövt vara längre och ha mer karaktärsutveckling för att bli en fullpoängare. Det är dock alltid viktigt att vidga sina vyer och inte glömma eller blunda för verkligheten för så många människor bara några timmars flygresa från Sverige.

Betyg: 4- grisgris av 5 möjliga

 

Regi: Rich Moore

Manus: Phil Johnston & Jennifer Lee

Skådespelare: John C. Reilly, Sarah Silverman, Jane Lynch mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772341/

Wreck-It Ralph har varit en skurk i arkadspelet Fix It, Felix Jr i 30 år. När han inte blir inbjuden att fira spelets jubileum inser han att han måste visa de andra spelkaraktärerna att han kan vara en hjälte för att de ska respektera honom. Genom att "låna" en uniform får han tillgång till krigsspelet Hero's Duty där han också stjäl en medalj som bevis för att han kan göra bra saker. När han försöker fly hamnar han dock i ett sockersött racingspel där han träffar på Vanellope - en bugg i systemet som helst av allt vill vinna ett lopp.

Tack, Disney. Äntligen en riktigt bra animerad film nominerad i år. ParaNorman (2012) var bra, men Wreck-It Ralph är ett snäpp bättre. För mig som barn av 80-talet är det riktigt kul att sitta och se både de tydliga och subtila referenser som ges filmen igenom. Favoriten är helt klart den numera arbetslöse Q*bert.

Disney har lyckats få loss rättigheter till en imponerande rad tv-spelsfigurer men tack och lov exploaterar de dem inte. Referenserna får stå i bakgrunden för en väldigt charmig historia om att vilja ha något mer utav sitt liv. Skillnaden mot Brave (2012), även den med klassisk tematik för animerade filmer, kunde dock inte vara större. Manuset känns verkligen som det är skrivet med omtanke för karaktärerna och har ett imponerande djup på sina ställen. Framförallt blir det aldrig sockersött.

Röstskådespelarna gör bra ifrån sig med den ständigt underskattade John C. Reilly i huvudrollen. Sarah Silverman lyckas göra en karaktär som i vanliga fall skulle vara grymt irriterande riktigt charmig och att Jane Lynch är duktig röstskådespelare sedan innan visste jag redan. För den som vill se en söt film som aldrig slår över till sockerslisk, för er som gillar tv-spel (i synnerhet äldre sådana!) eller animation rekommenderar jag den här filmen!

Betyg: 4+ jag vill ha en Q*bert! av 5 möjliga

 

 

Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Joaquin Phoneix, Amy Adams

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company & Annapurna Pictures

År: 2012

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1560747/

Freddie Quell återvänder hem efter andra världskriget och har svårt att hitta en plats i samhället igen. Alkoholiserad och med ett skört psyke hamnar han av en slump i en sektliknande församling ledd av den karismatiske Lancaster Dodd. Dodd tar honom under sina vingar men kanske är inte allt lika bra som det verkar.

Paul Thomas Anderson gör för långa filmer. Den enda av hans verk jag tycker har fungerat rakt igenom är Boogie Nights (1997). Annars presenterar Anderson ofta bra historier som faller under sin egen tyngd och längd. Den väldigt hyllade There Will Be Blood (2007) var ett typexempel på detta. En bra historia, lysande skådespel, men segdragen som få. Tyvärr är inte The Master ett undantag till denna regel.

Fotot är, som alltid i Andersons filmer, riktigt bra och det samma gäller för de två huvudrollsinnehavarna, Hoffman och Phoenix. Samspelet mellan just Hoffman och Phoenix är filmens höjdpunkt, inte minst i scenerna som liknar "hjärntvätt". Problemet ligger istället med manuset. Det händer på tok för lite i den här filmen. I There Will Be Blood fick vi, trots längden, en belöning i att se hur huvudkaraktären förändrats genom resans gång. Här är i princip allt likadant i slutet som när filmen började. Karaktärsutvecklingen finns helt enkelt inte där och manuset faller platt på grund av det.

Jag önskar att Anderson hade tagit steget fullt ut och gjort en kritisk granskning av scientologirörelsen. Filmens sekt, kallad "The Cause", har nämligen många likheter med vad som läckt från nämnda rörelse. Det hade varit en kontroversiell film med tanke på hur många amerikanska skådespelare som är med i just det trossamfundet. Nu blir The Master istället en tekniskt briljant men ack så själlös film.

Betyg: 2+ om du blinkar missar du Lena Endre i en liten biroll av 5 möjliga