Regi: Rupert Sanders

Manus: Evan Daugherty, John Lee Hancock, Hossein Amini

Skådespelare: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron mfl.

Produktionsbolag: Roth Films & Universal Pictures

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1735898/

Nej, ingen synopsis idag. Det är Snövit... kom igen.

Åh jisses... det här är en riktig skitfilm i fin kostym. Rupert Sanders har uppgett att han ville göra en film i samma stil som Peter Jacksons Lord Of The Rings-trilogi (2001 - 2003), men skillnaden är att Jackson hade en vision och ett mål med sina filmer, Sanders har bara pengar. Det är slott, fantastiska djur, riddare och snygga specialeffekter. Bra byggstenar, men sen handlar det om att sätta ihop dem också.

Manuset misslyckas totalt med att göra karaktärerna intressanta. Den ende karaktär som får någon motivation annat än "jag är ond" eller "jag är god" är Chris Hemsworths "Huntsman". Hemsworth är också den ende av skådespelarna som inte drunknar i den här soppan. Kristen Stewart gör sin vanliga imitation av en fågelholk (är det av medicinska skäl hon inte kan stänga munnen?) men är förvånande nog inte sämst. Charlize Theron som den onda drottningen, Ravenna, är ett skolexempel på hur man inte ska skådespela. De få gånger hon inte överspelar å det grövsta är det istället underspel som gäller. Till sist kunde jag inte hålla mig för skratt varje gång Theron hade en scen. Jag tror inte det var den känslan hon försökte förmedla.

Filmen har några få scener där specialeffektsmakarna blixtrar till och gör något riktigt bra, men oftast är Snow White And The Huntsman en segdragen tolkning av den klassiska sagan som jag inte kan rekommendera till någon. Jag hoppas att förra årets andra tolkning av samma saga, Mirror Mirror (2012), är bättre. Den ligger också på listan inför Oscarsgalan. Om ni vill se en helt okej tolkning kan ni annars kolla upp Snow White: A Tale Of Terror (1997), ofta släppt med titeln Snow White In The Black Forest.

Betyg: 1 men den där sköldpaddan med blommor på skalet var rätt cool av 5 möjliga

 

Regi: Juan Antonio Bayona

Manus: Sergio G. Sánchez

Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Telecinco Cinema/Canal+ España mfl.

År: 2012

Längd: 114 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1649419/

Familjen Bennett hamnar mitt i den förödande tsunami som slog in över bland annat Thailand under julhelgen 2004. Mirakulöst överlever alla fem, men nu återstår problemet att hitta varandra och dessutom överleva sina skador.

Det finns vissa händelser man inte glömmer. Trots att jag bara var fyra år gammal när Palme sköts minns jag det fortfarande genom alla vuxnas ansiktsuttryck. Likaså, även om jag var för ung för att förstå omfattningen av vad som hände kommer jag aldrig glömma Berlinmurens fall. Jag kan i detalj redogöra för vad jag gjorde på eftermiddagen den 11:e september 2001 och jag kommer ihåg de första förvirrade rapporterna om tsunamin 2004. Med ett uppskattat dödsantal på drygt 230 000 människor är det den näst värsta naturkatastrofen under min livstid. 

Det är klart att det skulle komma filmer om tsunamin och detta är den första större spelfilm som kommit ut om jag inte har fel. Sergio G. Sánchez har i sitt manus valt att fokusera på en enskild familj och den sanna historien om deras kamp för överlevnad och att hitta varandra. Att se en stor katastrof genom några enskilda personers ögon är ett välbeprövat grepp och när det gäller sådana här händelser är det nog ett måste för att man ska kunna förstå magnituden. Det fungerar väldigt bra i Lo Imposible av några olika anledningar.

Framförallt är filmen fantastiskt välspelad. Naomi Watts gör en grymt bra roll, men den som imponerade mest på mig är barnskådespelaren Tom Holland som familjens äldste son, Lucas. Det här är Hollands första film och om han fortsätter på den här banan är det inte frågan om han kommer bli en stor skådespelare utan när.

Juan Antonio Bayona långfilmsdebuterade med El orfanato (2007), en av de bästa filmerna från den spanska skräckfilmsvåg som nu verkar ha ebbat ut. Bayona har en egen stil som verkligen passar Lo imposible. Det är stora vidder och bra skådespelarregi. Jag kommer helt klart hålla ögonen på honom i fortsättningen.

Anledningen till att Lo imposible trots allt inte når högsta betyg är att den mot slutet slår över från att kännas äkta och drabbande till ganska påträngande, komplett med stråkmusik. Den misslyckas dessutom med att ge en bred bild av vad som inträffade. Det är som sagt inget fel med det personliga anslaget, men att inte ens nämna andra landområden än Thailand som drabbades känns lite trivialiserande. Trots detta, bra film.

Betyg: 4 uppvisningar i medmänsklighet av 5 möjliga

 

 

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wild

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wild)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography

Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling

Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing

Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

Regi: Ben Lewin

Manus: Ben Lewin (baserat på Mark O'Briens artikel On seeing a sex surrogate)

Skådespelare: John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy mfl.

Produktionsbolag: Such Much Films & Rhino Films

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1866249/

Mark har levt merparten av sitt liv med en allvarlig polioskada som gjort honom oförmögen att röra sig och tvingar honom att spendera större delen av sin tid i en järnlunga. Vid 38 års ålder bestämmer sig Mark för att han vill bli av med oskulden. Lösningen blir Cheryl, en kvinna som arbetar som sexsamarit. Deras möte blir början på ett nytt kapitel i Marks liv.

Ja... vad säger man? Mark O'Brien levde ett hårt liv och fick kämpa för det mesta, så långt är allt säkert. The Sessions är tyvärr ett exempel på att en tuff livssituation med speciella omständigheter inte automatiskt översätts till en bra film. Det låter kanske cyniskt, men så är det. Premissen är intressant, om inte annat för att den tar upp ett ämne som dyker upp på debattsidorna med jämna mellanrum (rätten till sex för alla), men The Sessions undviker debatten genom att inte erkänna den. Jag lägger ingen moralisk värdering i vad vuxna, samtyckande, människor gör med sina kroppar, men det är lite märkligt att man på vissa ställen i världen ser den här typen av tjänster som okej medan det vi i vardagligt tal kallar för prostitution är olagligt. Det ger en problematisk dubbelmoral.

Hur det än vara med moralitet och annat flyktigt är The Sessions helt enkelt inte en särskilt bra film. Den är omständligt berättad, klippt och misslyckades med att hålla min uppmärksamhet särskilt länge. John Hawkes är däremot jättebra i huvudrollen som Mark, men den som fått flest lovord och nomineringar av skådespelargänget är Helen Hunt. Jag förstår verkligen inte Helen Hunts storhet. Hon är väl inte en usel skådespelerska på något sätt, men det känns som hon fick den här Oscarsnomineringen av två anledningar: hon har vunnit tidigare och hon spenderar stora delar av filmen naken. Sådant imponerar fortfarande i Hollywood. Ah, en kvinna visar sin kropp! Mästerligt!

Nåväl, The Sessions är en ganska lättförglömlig rulle som jag betvivlar att jag kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år, med eller utan Oscarsnomineringar.

Betyg: 2 "my iron lung" är däremot en riktigt bra platta av 5 möjliga

 

 

Regi: Ang Lee

Manus: David Magee (baserad på Yann Martels roman med samma namn)

Skådespelare: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Adil Hussain mfl.

Produktionsbolag: Haishang Films/Rhythm and Hues

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454876/

Pi Patel och hans familj ska flytta från Indien till Kanada och samtidigt ta med sig sitt zoo. När skeppet de åker med hamnar i en fruktansvärd storm och sjunker finner sig snart Pi ensam på en livbåt mitt ute på Stilla Havet. Eller ja, helt ensam är han inte. Med sig har han fyra överlevande från lastrummet där djuren spenderade den långa resan - en orangutang, en hyena, en zebra och en fullvuxen bengalisk tiger.

Jag brukar kalla Ang Lee för världens mest ojämna regissör. Lee har en benägenhet att ta korta historier och dra ut på dem så att ledan sätter in redan efter halva speltiden. Sen hittar han plötsligt ett guldkorn att adaptera och han spottar ur sig en riktigt bra film. Life Of Pi tillhör tack och lov den sistnämnda kategorin.

Eftersom jag har min uppfattning om Ang Lee gick jag in i den här historien utan särskilt höga förhoppningar. Det första som slog mig var hur filmen är fantastiskt vacker redan från ruta ett. Life Of Pi är ett perfekt exempel på hur man använder traditionella filmmetoder och blandar det med CGI så att det blir något som ingetdera hade kunnat vara på egen hand. Det är också miljöerna och djuren som spelar huvudrollen i den här filmen. Skådespelarna är inte på något sätt dåliga, men jag kan väl inte heller påstå att de sticker ut.

Något jag verkligen gillade var manusets underliggande ton av religion och spiritualitet. Magee skriver inte tittaren på näsan, utan har en uppfriskande syn på saker och ting gällande dessa områden. Eller ja, egentligen är det väl Martels bok som ligger till grund för de religiösa funderingarna, men ni förstår vart jag vill komma. Pi är en sympatisk karaktär som funderar mycket över dessa frågor. Hans lösning är väldigt intressant - om jag nu gillar delar av kristendom, islam och hinduism så kombinerar jag dem. Detta kan även ses i bildspråket, även om jag först trodde jag var knäpp som såg Vishnu överallt. Sen läste jag att det mycket riktigt var meningen.

Dessvärre är det också manuset som håller filmen borta från toppbetyget. Liksom många av Ang Lees filmer är det lite för omständligt för att bli en fullpoängare. Vissa scener som skulle behövt ha tid på sig för att utvecklas får aldrig denna tid och tvärtom. Jag rekommenderar ändå Life Of Pi för alla som vill se en fruktansvärt visuellt vacker film med hjärta. Det brukar tyvärr ganska sällan gå hand i hand.

Betyg: 4+ and instead of a watch dog they had this big fuckin' Bengal tiger av 5 möjliga

Regi: James McTeigue

Manus: Ben Livingston & Hannah Shakespeare

Skådespelare: John Cusack, Luke Evans, Alice Eve mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/FilmNation Entertainment/Relativity Media mfl.

År: 2012

Längd: 110 min

Land: USA/Ungern/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1486192/

Det litterära geniet samt ökände suputen Edgar Allan Poe ställs inför en knivig situation när någon kopierar morden från några av hans mest berömda noveller. Samtidigt försöker Edgar finna sin plats i Baltimores societet för att legitimera sitt hemliga förhållande med dottern till en av stadens rikaste män.

Edgar Allan Poe har varit en av mina favoritförfattare sedan jag köpte en novellsamling med hans mest berömda historier någon gång i början av tonåren. Få författare har behärskat novellformen i den utsträckning som Poe gjorde. Han är kort sagt mer än bara The Raven. Det är också anledningen till att det tog ett bra tag för mig att se den här filmen - postern ser ut som något "hippt och mörkt" och titeln åsyftar den, förvisso väldigt bra, men ack så överanvända dikten som blivit Poes mest berömda verk. Intressant nog har dikten i princip ingenting att göra med den här filmen.

The Raven är en mordgåta för fans av gotisk litteratur och historia. John Cusack, en av vår tids mest underskattade skådespelare, gör titelrollen väldigt bra och har också bra birollsskådisar till hjälp. Just den gotiska scenografin är en av filmens höjdpunkter. Alla klassiska element finns med, men det blir sällan övertydligt (host, Tim Burton, host) utan förmedlar miljöerna vi tänker på när vi föreställer oss en spökhistoria. Bristerna ligger i manuset.

Trots att The Raven oftast är en smart historia så har manuset ibland svårt att hitta rätt ton. Det går långa stunder av filmen där dialogen spelar huvudrollen för att brytas av med scener som kan liknas vid regelrätt tortyrporr. Det ger filmen ett splittrat intryck som inte är till dess fördel. Överlag så måste jag ändå rekommendera The Raven. Det var en positiv överraskning som jag kommer komma ihåg länge.

Betyg: 4 nevermores av 5 möjliga

 

 

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wild

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wild)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography

Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling

Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing

Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

 

Regi: Peter Lord & Jeff Newitt

Manus: Gideon Defoe

Skådespelare: Hugh Grant, Salma Hayek, Martin Freeman mfl.

Produktionsbolag: Aardman Entertainment & Sony Pictures Animation

År: 2012

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1430626/

Piratkaptenen Pirate Captain (ja...) har försökt vinna det åtråvärda priset som Årets Pirat i mer än 20 år. När kaptenen stöter på Charles Darwin (ja...) får han berättat för sig att hans papegoja egentligen är en dront. Dronten, utdöd sedan länge, skulle betyda en säker vinst på en stor vetenskapsmässa i London. Lovad rikedom och berömmelse sätter pirater iväg mot den brittiska huvudstaden.

När jag recenserar animerad film från USA verkar jag ganska ofta komma med samma klagomål - varför är filmer riktade till barn så dumma? Fransmännen kan göra animerad film som passar alla ålderskategorier, japanerna kan det och i viss mån även britterna. När något är främst producerat med amerikanska pengar (i det här fallet förvisso i samarbete med Storbritannien) är det allt som oftast samma gamla veva och moralkakor. Tro på dig själv, om du är dig själv så ordnar sig allt, svik inte dina ideal. Ja, fina läxor, men det blir så tröttsamt och simplistiskt! Det väldigt typiska manuset gör att jag kommer ha glömt Pirates! om några veckor. Här finns roliga ögonblick och dialog, men det är lite som att försöka rädda ett fallfärdigt hus med ny färg - de där extrasakerna som förgyller en film finns där men stommen ruttnar.

Röstskådespelarna är okej (jag kan tolerera Hugh Grant om jag slipper se honom) men inte mer än så. Animationen i sig är däremot väldigt charmig med en kombination mellan leranimation och CGI från Wallace & Gromit-skaparna Aardman Entertainment. Problemet med manuset kvarstår dock och det blir aldrig en riktigt bra film. När det är soundtracket (The Pogues!) man kommer ihåg bäst efter en film så brukar det inte vara ett bra tecken.

Betyg: 2 dronter på villospår av 5 möjliga