Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell (baserat på Matthew Quicks roman med samma namn)

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro mfl.

Produktionsbolag: Mirage Enterprises

År: 2012

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1045658/

Bipoläre Pat har spenderat åtta månader på en mentalinstitution för att nästan ha slagit ihjäl sin frus älskare. Nu är han övertygad om att om han bara kan få ordning på sitt liv så kommer hans äktenskap också lösa sig. En kväll träffar han den unga änkan Tiffany, även hon med mentala bekymmer efter sin makes plötsliga död. De båda beslutar sig för att hjälpa varandra med sina respektive problem.

Det romantiska dramat - den "seriösa" filmens motsvarighet till skräckfilmens slashers. Det finns oftast inte några överraskningar när dem men då och då poppar en riktig klassiker upp. Silver Linings Playbook (med den usla svenska titeln Du gör mig galen! Seriöst?!) är inte en av dessa klassiker. Det är en dussinfilm med riktigt bra skådespelare.

De bra sakerna först. Filmen är som sagt mycket välspelad, med Bradley Cooper (Pat) i spetsen. Jag har gillat Jennifer Lawrence sedan jag såg henne i Winter's Bone (2010) och här visar hon upp ännu en sida av sin talang. När birollslistan dessutom har skådisar som Robert De Niro (Pats far med tvångsmässiga ritualer när det gäller amerikansk fotboll) och Jackie Weaver är det verkligen att lyfta på hatten för castingansvarig. Filmen har också en del riktigt rolig dialog här och där och ett soundtrack som innehåller Led Zeppelin. Varför är det viktigt? Det är det inte, men allt som innehåller Led Zeppelin höjs automatiskt lite över skitnivå.

Dessvärre så är manuset fruktansvärt förutsägbart och tycks spela på den klassiska Hollywood-arketypen av den "magiske mentalpatienten" hela tiden. Kort sagt, om du genomgått en kris är du en "bättre" människa än de där "falska" människorna som lever sitt dagliga liv inom gängse umgängesregler och sociala koder. Finns det en trop från Hollywood som jag inte tål så är det just denna. Sättet som Silver Linings Playbook visar psykisk sjukdom på är överdrivet och bagatelliserande på samma gång. Manuset känns också väldigt bristande på riktig svärta för ämnena som tas upp. Svärta behöver inte innebära ett tungt och depressivt manus utan kan lika gärna användas i komiska syften. Istället får vi en formelrulle 1a utan bett eller som vill säga något. Harmlös underhållning och inte alls värd den uppmärksamhet den fått.

Betyg: 2 men jag är speciell och kan inte anpassa mig av 5 möjliga

 

 

Regi: Emad Burnat & Guy Davidi

Manus: Guy Davidi

Medverkande: Emad Burnat med familj och vänner

Produktionsbolag: Alegria Productions/Burnat Films/Guy DVD Films

År: 2011

Längd: 94 min

Land: Palestina/Israel/Frankrike/Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125423/

Emad Burnat, boende i den palestinska byn Bil'in, dokumenterar fem år av sitt liv med sina videokameror. Det är en hård verklighet kantad av ständiga konflikter med den israeliska armén. Samtidigt skildrar Emad lyckan han hittat i familjelivet och Bil'ins status som en ny symbol för ett icke-våldsamt motstånd.

Innan jag börjar ge mina åsikter om den här dokumentären vill jag göra en sak 100 % klar: Även om den här recensionen kommer innehålla hårda ord om staten Israel innehåller den inte hårda ord om judar som grupp. Skitfinkulturs recensioner har blivit länkade på högerextrema sidor förr och det är inte något jag eftersträvar. Så här är en nyhet för alla er stöveltrampare: Man kan kritisera ett lands politik utan att kritisera landets innevånare.

5 Broken Cameras visar upp en verklighet som sällan rapporteras om på nyheterna. Den skildrar först och främst de vanliga människornas roll i konflikten mellan Israel och Palestina, inte extrema grupper. Det är också det som gör den här dokumentären så förbannat stark. Emad har filmat allt han har kunnat för att ge en rättvis bild av vad det är som egentligen pågår på gränsen till Israels nya bosättningar. Det är klart att filmkvaliteten inte alltid är den bästa, men vad som skildras är otroligt viktigt för alla som vill förstå den ilska och frustration som präglar många områden i Palestina. Filmen skildrar framförallt bygget och upprätthållandet av det stängsel som föregick betongväggen vid bosättningarna. De boende i Bil'in startar en fredlig proteströrelse som gång på gång möts med skarp ammunition och tårgas.

Det finns inget försvar för handlingarna som Emad fångat med sina kameror. Det finns inget försvar för att skjuta på fredliga demonstranter, godtyckligt arrestera barn som en skrämselåtgärd eller för den delen skjuta en bunden fånge i benet. Det är ofta riktigt jobbigt att se, men samtidigt är det så förbaskat viktigt att vi gör det. Emad är däremot väldigt noga med att poängtera att det inte är "judarna som är onda" eller något dylikt. Flertalet israeliska aktivister delar palestiniernas kamp och målet är att genom protester förändra och påverka. Jag hyser allra största respekt för alla fredsrörelser och allra största förakt för alla som hellre skjuter än pratar. Se den här filmen om du vill vara informerad... och varför skulle du inte vilja vara det?

Betyg: 5 riktigt tuffa Oscarskategorier av 5 möjliga

Regi: Ben Affleck

Manus: Chris Terrio (baserat på Joshuah Bearmans tidningsartikel)

Skådespelare: Ben Affleck, Bryan Cranston, Alan Arkin mfl.

Produktionsbolag: GK Films & SmokeHouse Pictures

År: 2012

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1024648/

När USA:s ambassad i Teheran stormas av aktivister under 1979 års revolution lyckas sex anställda fly till Kanadas ambassad. CIA har ingen aning om hur de ska få ut sina medborgare ur landet förrän agent Tony Mendez kläcker en lika briljant som bisarr idé: vi låtsas att vi ska spela in en science fiction-film i Iran.

Gisslandramat som följde i fotspåren av den iranska revolutionen har filmatiserats förr, men aldrig med den här twisten. Det märkligaste är att filmen är baserad på sanna händelser som förlorade sin hemligstämpel 1996. CIA använde verkligen en fejkad science fiction-film som ett led i att få ut de sex amerikanerna ur landet. För en science fiction-nörd som mig är det hur roligt som helst att tänka på.

Ben Affleck har varit ett av de mest utskällda namnen i Hollywood under 2000-talet. Innan han satte sig bakom kameran i den utsökta Gone Baby Gone (2007) hade han också till största del medverkat i skräp sedan sitt genombrott med Good Will Hunting (1997). Snacka om att Affleck tar revansch på sina belackare nu! Gone Baby Gone efterföljdes av hyllade The Town (2010) och nu alltså Argo med sina sju Oscarsnomineringar. Snygg comeback så att säga!

Ben Affleck spelar även huvudrollen i sin nya film och sköter väl sig helt okej. Det är dock helt klart så att hans största begåvning ligger bakom kameran. Argo är en mycket välregisserad film som visar att Affleck kan det här med skådespelarregi. Det är en riktigt bra ensemble han har att jobba med. Alan Arkin är lika bra som alltid och personliga favoriterna Bryan Cranston och John Goodman gör också bra roller.

Argo är välspelad och har en mycket spännande andra halva. Där den tappar poäng är i uppbyggnaden till uppdraget i sig. Vissa partier är riktigt sega, men den som har tålamod blir också belönad. Det andra problemet jag har med Argo är helt enkelt att man tar sig lite väl stora friheter med de historiska händelserna ibland. Det lämnar en lite fadd smak i munnen när Affleck skildrar i princip alla iranier som helt och fullt stöttande av revolutionen. Nåja, om man kan leva med dessa skavanker bjuder Argo på en rejält spännande andra halva. Jag saknar den här typen av klassiska spionfilmer. Mer sådant här!

Betyg: 4- Argo, fuck yourself! av 5 möjliga

 

Regi: Malik Bendjelloul

Manus: Malik Bendjelloul

Skådespelare: Rodriguez, Steve Segerman, Dennis Coffey mfl.

Produktionsbolag: Red Box Films & Passion Pictures

År: 2012

Längd: 86 min

Land: Sverige/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125608/

Under 1970-talets första år spåddes Detroitmusikern Rodriguez att bli en storhet inom singer/songwriter-facket av alla producenter han arbetade med. Verkligheten blev en annan och efter två skivor var drömmen slut. Vad Rodriguez inte visste var hur betydelsefull han blivit för motståndsrörelsen mot apartheid i Sydafrika. Rodriguez musik och texter visade en hel generation sydafrikaner att man faktiskt kunde protestera mot etablissemanget. Men var tog Rodriguez vägen efter sina två skivor?

Rodriguez började sin bana i de värsta delarna av Detroit och hade först och främst sin talang att luta sig på. När han till sist fick sitt skivkontrakt borde det ha varit början på en karriär i stil med Bob Dylans. Jag har spelat igenom hans skivor med gitarren i knäet och kan för mitt liv inte förstå varför han inte slog igenom i USA. Rodriguez har skrivit några av de vackraste låtar jag hört. Det är därför Searching For Sugar Man är så drabbande. Här har vi en lyriker av allra högsta rang som inte fått något erkännande annat i ett land på en annan kontinent. Searching visar mot alla odds upp ett porträtt av en man som inte kunde bry sig mindre om framgång. Han är inte bitter, han är inte nedbruten, han lever sitt liv som han alltid gjort. När han sen får en liten glimt av vad som kunde ha varit är det inte med bitterhet eller ångest utan ren glädje. Jag lyfter på hatten för Rodriguez.

Malik Bendjelloul har hittat en fantastisk historia att göra en dokumentär av. Det som gör att dokumentären fungerar så jäkla bra är framförallt skalan, från det personliga till ett övergripande samhällsperspektiv från inte ett utan två ställen i världen. Det är djupt imponerande och Bendjelloul tar ett steg åt sidan och låter historien tala för sig själv. Jag har svårt att se hur något kan toppa det här i dokumentärklassen på årets Oscarsgala. Det är lite kul att det är den första svenska dokumentär som blivit nominerad på 61 år också.

Om du har haft en dålig dag, en dålig månad, ett dåligt år eller ett dåligt liv - se Searching For Sugar Man. Den som inte har ett leende från öra till öra när sluttexterna rullar har inget hjärta.

Betyg: 5 bortglömda generationsröster av 5 möjliga (ja, många femmor just nu, men fan, alla är befogade!)

Regi: Michael Haneke

Manus: Michael Haneke

Skådespelare: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert mfl.

Produktionsbolag: Wega Film/Les Films du Losange/X-Filme Creative Pool mfl.

År: 2012

Längd: 127 min

Land: Österrike/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602620/

Georges och Anne är två pensionerade musiklärare som lever ett aktivt pensionärsliv i Paris. En morgon får Anne ett milt slaganfall vid frukostbordet. När en operation som ska förhindra henne att få fler anfall går fel tar Georges på sig ansvaret att vårda henne i hemmet - något som ska sätta deras relation på prov.

I en tidig scen i Amour berättar Georges för sin fru om en film han såg på bio som barn. Han kommer inte ihåg handlingen, men han kommer ihåg de känslor som filmen förmedlade. Det är lite så jag känner inför den här filmen. Här finns egentligen ingen annan handling än att vi som publik får se den sista tiden i ett långt och kärleksfullt förhållande, tragiskt sönderslitet av sjukdom. Saken är att det inte behövs något annat än det.

Michael Haneke har gjort vad en vän kallade för "the feel-bad movie of the century" och jag kan bara hålla med. Det blir inte mycket mörkare än så här. De flesta filmer som har liknande tematik försöker åtminstone bryta av med en ljusglimt här och där, men Haneke kör fullt ut och visar på vardagens tyranni och likgiltighet inför liv och lidande.

Emmanuelle Riva är fantastisk i rollen som Anne och jag är förvånad över att inte också Jean-Louis Trintignant blev Oscarsnominerad för sin roll som den hårt prövade Georges. Amour är i huvudsak ett kammarspel mellan dessa två fantastiska skådespelare och filmen skulle inte fungera alls lika bra om man plockade bort en av dem. Trintignant och Riva har helt enkelt en utsökt personkemi.

Haneke är i högform både när det gäller manus och regi. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen, även om jag samtidigt måste påpeka att den inte är för alla. Amour är riktigt långsamt berättad, det ligger i filmens poäng att vara det, och riktigt påfrestande att se. Om ni befinner er i rätt sinnesstämning för att klara av en tvåtimmarsdepression kan jag bara rekommendera att ni ser den.

Betyg: 5 vilsna duvor av 5 möjliga

 

 

Regi: Benh Zeitlin

Manus: Benh Zeitlin & Lucy Alibar (baserat på Alibars pjäs Juicy & Delicious)

Skådespelare: Quvenzhané Wallis, Dwight Henry, Levy Easterly mfl.

Produktionsbolag: Cinereach/Court 13 Productions/Journeyman Pictures

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125435/

På en liten ö utanför Louisiana bor sexåriga Hushpuppy tillsammans med sin far i utbrytarsamhället Bathtub. När en allvarlig storm drabbar ön får Hushpuppy använda sig av sina överlevnadskunskaper. Medan vattnet stiger och hennes far blir allt sjukare blir Hushpuppy allt djärvare i sina försök att ta hand om sin familj och sina vänner.

Benh Zeitlin har blivit hyllad för sin långfilmsdebut och jag förstår varför. Beasts är en riktigt drabbande och snygg film med fantastiska skådespelarinsatser. Zeitlin & Alibar har tillsammans skapat en film med bildspråk att dö för och en berättarton som verkligen drar tittaren in i historien. I och med att filmen är inspelad på plats i Louisianas delta med skådespelare från trakten känns miljöerna också trovärdiga. Det är väldigt fascinerande att se detta verkligt alternativa USA där vi och dom-mentaliteten är så stark att man helst inte lämnar hemmet även om man riskerar att dö.

Manuset har också inslag av magisk realism och de som följer min blogg vet att jag är en sucker för just den genren. Den genomgående symboliken fokuserar på vad som gör en människa och vad som gör ett djur. Den sedan länge utdöda uroxen står som huvudföreträdare för "bestarna". Just uroxen är ett intressant djur som jag läst en del om innan, inte minst för att den var en del av huvudfödan för många folkslag i östra Europa i många tusen år. Den sista uroxen dog i Polen på 1600-talet. Det är således enkelt att hitta målningar och annat av djuret. Därför undrar jag varför designen på dem i Beasts är som stora vildsvin?

Quvenzhané Wallis blev välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Hushpuppy. Wallis är en naturbegåvning och är den yngsta nominerade för en huvudroll någonsin. Jag vet inte hur amerikanerna gör det, men var och vartannat år har de en rulle med en fantastisk barnskådespelare ingen hört talas om. Dwight Henry borde också blivit nominerad för sin roll som Wink, Hushpuppys far. Jag vet inte om jag hade kunnat behandla ett barn på sättet som Wink gör med Hushpuppy även om det var skådespel. Henry skrämmer mig - på ett bra sätt.

Den enda anledningen att Beasts missar femman är för att manuset ibland saknar riktning. Jag känner att man hade kunnat göra mer av klasskonflikten mellan de boende på ön och de boende på fastlandet. Det är dock ingen anledning till att inte se den. Zeitlin & Alibar har en ljus framtid som filmskapare och jag ska helt klart hålla ögonen öppna efter deras nästa rulle.

Betyg: 4+ vildsvinsoxar av 5 möjliga

 

Precis som vanligt tänker Skitfinkultur ge er Sveriges bästa uppladdning inför Oscarsgalan. Idag, torsdagen den 10:e januari, utlystes nomineringarna. Galan i sig hålls 24/2. Varje vecka kommer nedanstående lista publiceras med nya länktillägg för de filmer jag recenserat under veckan. Redan nu har jag recenserat en del av filmerna nedan, så om ni inte läst recensionerna innan är det bara att klicka er fram.

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wilds

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wilds)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography

Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling

Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing

Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

 

 

Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio mfl.

Produktionsbolag: Brown 26 Productions/Double Feature Films/Super Cool Man Shoe Too mfl.

År: 2012

Längd: 165 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1853728/

Texas, 1858: Dr. King Schultz ger ett par slavhandlare ett "erbjudande" de inte kan tacka nej till och tar över "ägandeskapet" över slaven Django. Schultz behöver Djangos hjälp för att jaga rätt på tre män som har ett pris på sitt huvud. När han upptäcker att Django har fallenhet för prisjägarbranschen erbjuder han ett partnerskap. Django har dock något han måste göra - han måste hitta sin fru, även hon såld som slav.

Som jag har återkommit till otaliga gånger i den här bloggen så älskar jag bra westerns. Jag var lite orolig när Tarantino skulle ta sig an genren och nu, nästan tre timmar senare, har jag förvisso en del invändningar men är överlag positivt inställd till det långa eposet. De bra sakerna först. Tarantino briljerar där han brukar briljera - dialog och regi. Dialogen är rapp och ofta förbannat rolig. Regin är även den lika bra som alltid och vissa av skådespelarinsatserna är superba. Christoph Waltz, Oscarsvinnare för Tarantinos Inglorious Basterds (2009), är minst lika bra här i rollen som Dr. Schultz. Jag måste bara peka på karaktärens namn. Kan du vara mer övertydlig, Tarantino? Hur som helst är Waltz en säker Oscarskandidat även den här gången (vi får se imorgon då nomineringarna kommer!). Waltz har god draghjälp av Leonardo DiCaprio som en riktigt elak jävel. DiCaprio ser måhända fortfarande lite väl valpig ut för att spela tuffare roller, men hans talang överväger utseendet. Huvudrollsinnehavaren, Jamie Foxx, är helt okej, men den helt klart svagaste av den ledande skådespelartrion.

Så långt det bra, men dessvärre håller inte Django Unchained fullt ut. För det första är manuset för grunt för att fungera i 165 minuter. Man hade med lätthet kunnat klippa bort åtminstone en halvtimme utan att filmen skulle bli lidande på något sätt. Vissa delar av historien är mycket bättre berättande än andra. Det ger en ganska ojämn film med första akten som riktigt bra medan andra akten börjar segt som sirap. Vidare måste jag anmärka på användandet av musik. Det börjar riktigt bra. Tarantino har lånat lite saker från Morricone, har lite nyskriven musik som passar väl in och jag började fundera på att införskaffa soundtracket. Sen händer det - blaxploitationfunk och rap. Det är ett sånt fruktansvärt stilbrott att jag som tittare togs rakt ut ur filmen och undrade vad fan det var som hände. Bestäm dig, Tarantino: antingen gör du en komplett stilövning som tangerar alla punkter eller så gör du ett mischmasch som Kill Bill (2003) som jag bara kan ignorera.

Django Unchained är sevärd trots sin längd och ojämnhet. Det är en skakig fyra, men ändock en fyra. Imorgon blir det Oscarsnomineringar, boys and gals!

Betyg: 4- lååååååååååååånga westerns av 5 möjliga