Regi: J.C Chandor

Manus: J.C Chandor

Medverkande: Kevin Spacey, Zachary Quinto, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: Before The Door Pictures/Washington Square Films/Margin Call

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615147/

När en investmentbank gallrar ut personal uppdagas det att firman levt över sina tillgångar å det grövsta. Den unge riskanalytikern Peter Sullivan kastas in i händelsernas centrum och upplever hur vad som ska komma att bli en global finanskris utvecklar sig.

Ovanstående låter jäkligt torrt och inte särskilt intressant om man inte helt snöat in på ekonomiteori. J.C Chandor lyckas dock göra Margin Call inte bara till en spännande styrelserumsthriller utan en viktig inblick i ekonomiska spekulationer som påverkar stora delar av världen. Chandor plockar ner terminologin på en nivå så att till och med jag, som inte ens läst företagsekonomi på gymnasienivå, inte har några problem att följa med i svängarna. Han har också lyckats med att regissera en film med rejäl nerv, trots att den nästan uteslutande utspelar sig i kontorslandskap och mötesrum.

Att Chandors manus är något alldeles extra är jag inte ensam om att tycka. Det har varit nominerat till och även vunnit priser redan och förra veckan fick Chandor en Oscarsnominering att lägga till sitt CV. Inte dåligt för en snubbes första långfilm. Chandors talang bakom ordbehandlaren lockade även en lång rad kända ansikten som arbetade för liten eller ingen lön. Jag har redan i inforutan där uppe nämnt Kevin Spacey, Zachary Quinto och Jeremy Irons. Lägg till bland andra Stanley Tucci, Demi Moore och Mary McDonnell till den listan och du får en fantastisk ensemble. Det är dessutom just vad Margin Call är - ett ensemblespel där ingen skådespelare tillåts sno huvudrollen.

Anledningen till att jag inte vill ge Margin Call full pott är först och främst att jag skulle vilja att filmen var längre och berättade vad som hände med de enskilda karaktärerna när finanskrisen verkligen slog till. Vem kom undan? Vem blev metaforiskt korsfäst? Här finns flera intressanta frågeställningar om moral och etik som Chandor hade kunnat ta ställning till och jag skulle definitivt vilja se hur han tacklade dessa frågor i ett längre perspektiv. Men är du intresserad av ekonomi eller helt enkelt din omvärld är Margin Call en skrämmande upplevelse som ger en god inblick i ett kapitalistiskt system på fallrepet. 

Betyg: 4 pyramidspel av 5 möjliga

Regi: Jean-Loup Felicioli & Alain Gagnol

Manus: Alain Gagnol & Jacques-Rémy Girerd

Medverkande: Dominique Blanc, Bruno Salomone, Jean Benguigui

Produktionsbolag: Folimage/Digit Anima/France 3 Cinéma mfl.

År: 2010

Längd: 70 min

Land: Frankrike/Belgien/Nederländerna/Schweiz

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1673702/

Jeanne, polisinspektör i Paris, försöker få ihop jobb och vardagslivet med sin dotter Zoé efter att hennes make mördats av gangsterbossen Costa. Samtidigt lever Zoés katt ett dubbelliv som husdjur om dagen och medhjälpare till en fasadklättrande gentlemannatjuv, Nico, om kvällarna. En kväll när Zoé följer efter sin katt korsas hennes och Nicos vägar. Tyvärr befinner sig också Costa och hans kumpaner i samma kvarter...

Även om jag inte hunnit se alla animerade filmer nominerade till Oscarsgalan i år är det här troligen den jag kommer tycka bäst om. Fransk animation har verkligen haft några fina år på sistone, inte minst med L'illusioniste (2010) och Panique Au Village (2009). Une vie de chat är inte riktigt lika vass som nämnda filmer men har ändå en säregen stil som jag inte kan hitta hos något annat lands animerade produktion. Medan de två andra filmerna har en väldigt internationell framtoning är dock Une vie de chat på gott och ont ytterst fransk i sin stil. Ibland blir det visuella lite för skumt för sitt eget bästa, men oftast håller filmen sig på rätt sida skalan.

Röstskådespelarna gör alla ett gott jobb, men den som äger varenda scen han är med i är Jean Benguigui som gangstern Victor Costa. Hans scener är också de absolut roligaste i filmen och Benguigui levererar sina repliker med en blandning av dödlig seriositet och komisk timing. Det som annars gjorde mest intryck på mig med Une vie de chat var hur kompromisslös den är, även som en historia tänkt för barn. Den har å ena sidan en väldigt enkel grundhistoria som är enkel för de yngsta att följa med i, men samtidigt backar den inte från att ta upp ämnen som död eller brottslighet. Alain Gagnols och Jacques-Rémy Girerds manus gör dock detta på ett lättförståeligt sätt som inte upprör alltför mycket men samtidigt inte dumförklarar sin barnpublik.

Jag tyckte väldigt mycket om Une vie de chat och rekommenderar den hjärtligt till alla barnfamiljer där barnen börjar komma upp i skolåldern. Det är helt klart ännu en frisk fläkt från världens just nu mest intressanta land för animerade filmer.

Betyg: 4 katter med kleptomani av 5 möjliga

Regi: Michel Hazanavicius

Manus: Michel Hazanavicius

Medverkande: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: La Petite Reine/La Classe Américaine/JD Prod mfl.

År: 2011

Längd: 100 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073168/

Efter premiären på en av sina filmer träffar stumfilmsstjärnan George Valentin den unga Peppy Miller. Miller, en aspirerande skådespelerska, lyckas genom tur och skicklighet få en roll i samma film som Valentin och tycke uppstår de båda emellan. När ljudfilmen gör sitt intåg i Hollywood går Georges och Peppys karriär dock åt motsatta håll. George, bitter över att vad han felaktigt trodde var en fluga har tagit över branschen, går in i en självdestruktiv spiral medan Peppy blir en av talfilmens första stora stjärnor. Men ödet vill att de ska träffa på varandra igen.

Att se en nyproducerad stumfilm är en mycket märklig upplevelse. Mitt eget förhållande till filmkonsten innan ljudfilmen slog igenom är lite blandat. Jag kan se på en stumfilm från ett akademiskt perspektiv och tycka att den är intressant, men medan jag kan rabbla ett till synes oändligt antal ljudfilmer som berör mig på något sätt är det svårare att göra så med stumfilmer. Det har inte så mycket med historierna som berättas att göra som att sättet att berätta en film på fortfarande i mångt om mycket var i sin barndom. Vissa regissörer, de med tillräckligt stark vision, fick mediet att arbeta för dem istället för att begränsa dem, men merparten av stumfilm jag sett har ärligt talat varit ganska trist från ett underhållnings- och emotionellt perspektiv. The Artist lyckas ta stumfilmens estetik och blanda den med 70 - 80 års nytt tekniskt kunnande i bildberättande och redigering för att skapa något helt unikt. Det här är helt enkelt en film som har det bästa från båda världar.

Jean Dujardin är helt enastående i huvudrollen som George Valentin och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid han måste ha lagt ner på att anamma ett nytt sätt att skådespela på. Dujardins mimik och timing i scenerna fallerar aldrig och hitintills är det helt klart min personliga favorit till att ta hem Oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. Även Bérénice Bejo gör bra ifrån sig, men har inte riktigt lyckats fånga stumfilmsagerandet på samma sätt som Dujardin har. Jag antar att Bejo gick in mer för en tyskexpressionistisk tolkning (jisses, nu måste jag komma med ett bajsskämt snart innan det här blir outhärdligt pretto) men det passar tyvärr inte riktigt in i filmen i övrigt. Bland birollsinnehavarna är det kul att se både John Goodman, James Cromwell och Malcolm McDowell (när var han med i något med kvalitet senast?) men den som stjäl showen är Georges Jack Russell, till större delen spelad av hunden Uggie. Om något djur har förtjänat en Oscarsnominering någon gång är det Uggie!

Tekniskt är The Artist en riktig fullpoängare. Klippning, foto och musik är alla utsökta. De tekniska aspekterna till trots är det först och främst manuset som gör att jag kommer komma ihåg den här filmen för lång tid framöver. The Artist bevisar ännu en gång att om du berättar en enkel historia men gör det bra är det i många fall mer effektivt än om du krånglar till det i onödan. The Artist har framförallt en sårbarhet och ärlighet som gör att den går rakt in i hjärtat. Jag tror på den här kärlekshistorien och framförallt på karaktärerna.

Michel Hazanavicius har gjort en av förra årets bästa filmer. Nu kommer den förhoppningsvis få mer uppmärksamhet från icke-filmnördar i och med sina tio Oscarsnomineringar. Det är den helt klart värd. Om ni vill se något hjärtvärmande och roligt, se The Artist!

Betyg: 5 "you've ain't heard nothing yet" av 5 möjliga     

Klockan halv tre i eftermiddags, svensk tid, satt jag och några miljoner andra och stirrade spänt på en nedräkning för live-streamen för Oscarsgalans nomineringsjippo. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad över hur smärtfritt utsändningen förlöpte. Visserligen satte tillställningen igång åtta minuter sent, men när den väl var igång var streamen stabil och i hög kvalitet trots det gigantiska trycket. Bra jobbat! Hur som helst ska jag inte bli lika långdragen som vissa presentatörer på galan i sig blir utan helt enkelt presentera nomineringarna. De filmer som är länkade har jag hunnit recensera. Listan kommer återpubliceras med nya länkar en gång i veckan med start från idag. Dagen innan galan kommer jag dessutom ge mina tips och kommentarer. Stay tuned! Mycket länkar och sånt i listan jag saxade och redigerade från IMDB. Om något går till fel sida, lämna gärna en kommentar!

Best Short Film, Live Action

Tuba 

Regi: Shan Hua

Manus: Kuang Ni

Medverkande: Danny Lee, Bruce Le, Terry Liu

Produktionsbolag: Shaw Brothers

År: 1975

Längd: 84 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0073168/

Mycket kraftiga jordbävningar med epicenter i Hong Kong skakar hela världen. Det visar sig att utomjordingar invaderar och allt hopp står till en briljant professor och hans senaste skapelse - Super Inframan! Låt kostymslakten börja!

Min helg var väldigt absurd. Först Rubber (2010) i lördags och sen en Hong Kong-rulle från 70-talet om invaderande utomjordingar igår. Om Rubber var smart skriven i all sin absurditet är The Super Inframan inte smart någonstans men lyckas vara ytterst underhållande även den. Ni som är barn av 80- och 90-tal kommer säkert ihåg den omåttligt populära tv-serien Mighty Morphin Power Rangers (1993 - 1995 och sen åtskilliga uppföljare) och dess stil med maskerade hjältar som tar hjälp av både kampsport och tekniska hjälpmedel i sin kamp mot skådespelare i illasittande monsterdräkter. Denna serie var en amerikansk variant på det japanska fenomenet Super Sentai och The Super Inframan är troligen ett försök från Hong Kong att casha in på denna genre.

Allting i The Super Inframan är stort och bombastiskt. Större delen av budgeten lades troligen på explosioner och monsterkostymer. Allt exploderar och gör det spektakulärt också. I och med att filmen är producerad i Hong Kong finns här också en del kung fu-action. Den är klart bättre än genomsnittsfightingen från Hollywood men ändå inget att skriva hem om. Å andra sidan är det nog svårt att slåss i en dräkt som ser ut som en jättehummer på två ben.

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga mer om galenskaperna i den här filmen. Du måste se den för att förstå dess storhet i sin totala brist på logik. Underhållningsvärdet är dock skyhögt och när filmen nu finns i diverse DVD-utgåvor finns det ingen anledning till att inte äga en kopia.

Betyg: 4 muterade languster av 5 möjliga

Regi: Tomas Alfredson

Manus: Bridget O'Connor & Peter Straughan (baserad på John le Carrés roman med samma namn)

Medverkande: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth mfl.

Produktionsbolag: Studio Canal/Working Title Films/Paradis Films mfl.

År: 2011

Längd: 127 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1340800/

När ett hemligt uppdrag i Budapest går fel under Kalla krigets kallaste dagar tvingas chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att avgå. Smiley, en högt uppsatt agent, tvingas även han avgå men kontaktas snart av en högt uppsatt källa inom den brittiska regeringen. Det visar sig att chefen planerade uppdraget i Ungern för att ta reda på vem av fyra man som var en spion för Sovjet. Smiley får uppdraget att genomföra en hemlig internutredning för att få fast spionen. 

Jag tror sällan jag sett en film få mer publicitet i svensk filmpress än Tinker, Tailor, Soldier, Spy (hädanefter kallad TTSS). Förhandstittar, intervjuer med Tomas Alfredson och hyllningar redan innan filmen hade kommit ut avlöste varandra. Personligen känner jag att den överdrivna uppmärksamheten kommer tillbaka för att bita filmen i den metaforiska röven. Det är inte det att TTSS är en dålig film - den kan bara omöjligen leva upp till sin hype.

John le Carrés spionklassiker har filmatiserats både förr och bättre än i Alfredsons version. Det var ett bra tag sedan jag såg en annan version, men det som slog mig var hur dålig karakteriseringen är i 2011 års variant. Vi får i princip inte reda på något om någon, med undantag för en bihistoria om den olycksalige agenten Ricky Tarr. Det gör att det dels blir svårt att hålla karaktärerna isär - även om man sett tidigare versioner! Alla har tidstypiska beiga och/eller svarta kläder och begynnande flint. Den enda karaktär som står ut rent utseendemässigt är Gary Oldmans Smiley. Oldman, som alltid väldigt bra, får dock kämpa mot den riktigt usla sminkningen de gett hans karaktär. Jag vet inte riktigt vad de tänkte, men Oldman ser nästan CG-animerad ut i vissa scener. Tänk er en äldre variant av Boxer-Robert och ni kommer rätt nära.

Regimässigt håller Alfredson stilen men manuset är, inte minst på grund av tidigare nämna minimala karakterisering, ganska dåligt. Ge karaktärerna motivation annat än den väldigt halvhjärtade förklaringen mot slutet! Ge dem personlighet! Som spionthriller är manuset bra, men i och med bristen på karaktärer blir det ytterst kallt och avskalat - och inte på ett bra sätt. Sammantaget är TTSS en av förra årets stora besvikelser för min del. Det är ett gediget hantverk men bristande i känsla. Se någon av de äldre versionerna istället.

Betyg: 3 nyanser av beige av 5 möjliga

Regi: Quentin Dupieux

Manus: Quentin Dupieux

Medverkande: Stephen Spinella, Jack Plotnick, Wings Hauser mfl.

Produktionsbolag: Realitism Films/Canal +/Arte France

År: 2010

Längd: 82 min

Land: Frankrike/Angola

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1612774/

En grupp människor samlas mitt i öknen för att titta på vad jag bara kan beskriva som ett metanarrativ om ett levande bildäck som har ihjäl människor med telekinetiska krafter. Varför? Tja, ingen anledning.

Som ovan kanske vittnar om är det i princip omöjligt att beskriva Rubber och samtidigt göra den rättvisa. Den gamle electroräven Quentin "Mr. Oizo" Dupieux har gjort en av de märkligaste filmer jag sett som samtidigt lyckas vara underhållande. Att bara vara "konstig" utan något som helst underhållningsvärde är inte svårt. Det är bara att hjärnfjärta (min nya favoritöversättning av ett engelskt uttryck) ut allt man kan tänka sig. Att däremot göra det underhållande är en mycket svår balansgång. Dupieux lyckas riktigt bra med detta företag med ett riktigt smart manus som ställer frågan varför vissa saker händer (eller inte händer) i filmer som vi aldrig ifrågasätter? Ett klassiskt exempel är att vi i många filmer aldrig ser någon gå på toaletten eller tvätta händerna. Varför är det så? frågar sig Dupieux, och kommer med en lika enkel som briljant lösning: Ingen anledning.

Så varför börjar ett bildäck leva och döda människor? Ingen anledning. Varför har en grupp människor samlats i öknen för att titta på detta genom kikare? Ingen anledning. Rubber hade lätt kunnat bli en riktigt trist konceptfilm, men är något av det mest absurda jag sett och därför ytterst fascinerande. Det är lika delar kitsch som konstfilm och satt till ett fantastiskt soundtrack av Mr. Oizo själv. Skådespelarna spelar andrafiol till det namnlösa bildäcket, eller som en karaktär uttrycker det i filmen: "We don't even know what brand it is!"

Det enda jag kan anmärka på med Rubber är att den gärna hade fått vara ännu mer utflippad. Jag kan garantera att ni aldrig har sett något liknande och att Dupieux troligen är en mycket märklig man. Han är dock en väldigt talangfull berättare och regissör. Rekommenderas.

Betyg: 4+ blodtörstiga bildäck av 5 möjliga

De senaste veckorna har jag fått åtskilliga tillfällen att tjata om en av min favoritfilmer någonsin - Rocky (1976). Den säregna kombinationen mellan sportfilm, socialt drama och kärlekshistoria fångade mig redan när jag såg den första gången som liten parvel och på något sätt lyckas jag alltid återkomma till den. En film som tyvärr glöms bort ganska ofta är uppföljaren, Rocky II (1979). Även om den inte är lika vass som del ett är det förvånande att en så här pass bra uppföljare bara försvinner i mängden. Det finns många bra scener i både film ett och två, men bara en scen som jag tittar på en gång i månaden eller något liknande - träningsscenen från Rocky II.

Vad är det som är så speciellt med den? Träningsmontaget från första filmen har det klassiska temat Gonna Fly Now av den alltför underskattade kompositören Bill Conti och samtidigt var det scenen som populariserade träningsmontaget som trop i action- och sportfilm. Men vad scenen har på tok för lite av är Burgess Meredith som Rockys halvgalne tränare Mickey. Även om Meredith ser så pass tunn och gammal ut så att man skulle kunna blåsa omkull honom har han en röst som låter som han tuggat taggtråd och druckit whiskey i hela sitt vuxna liv. Dessutom har scenen en ny variant på Contis tema som avslutas med vad som låter som enkelslag på kyrkklockor! Det blir inte mycket tyngre än så. Varför jag tittar på den en gång i månaden? Tja, försök du elda upp dig för att sticka ut och springa i svensk snålblåst och regnig skånsk vinter så får du se hur lätt det är. Rocky hjälper.

YouTube-länkningen krånglar idag. Om inte spelaren syns nedan finns klippet på: http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=ys65hR9JXTQ