Inlägg publicerade under kategorin Odödliga scener

Av Ulf - 5 april 2016 20:12

 


En dag som denna kan jag verkligen sympatisera med offren i Scanners (1981) - filmen som för alltid gjort att jag har en lite märklig inställning till Michael Ironside. Killen kan explodera huvuden, nuff said. Dagar som denna, var det ja. För den som aldrig upplevt helvetet vi olyckliga kallar migrän känns det ungefär som det här ser ut. Migrän verkar vara olika för alla, men gemensamt verkar vara den så kallade "aurafasen". De flesta upplever under denna att någonting börjar "flimra" i ögonvrån och synen kan påverkas. För mig är det snarare motoriken som går rent åt helvete. Flimret finns där, men helt plötsligt börjar jag ta snedsteg och blir yr. Då vet jag vad som är på gång och höstar in medicin. Lyckligtvis hjälper detta mig oftast på någon timme och utbrottet kan helt komma av sig. Dock inte idag...

 

Efter cirka en timme av aurafasen exploderar huvudet i smärta, oftast lokaliserad till ena halvan. Min halva är vänster. Solljus blir min värsta fiende (vitlök går dock bra...) och oftast tänker jag på nedan länkande scen. Nästa gång ringer jag fan Michael Ironside...

 

 

Scen: "Hey, remember that scene in Scanners when that guy's head exploded?!"

 

ANNONS
Av Ulf - 19 december 2013 21:53

 

Mitt stora intresse utöver film och litteratur (och spel, musik och andra kulturyttringar) är kampsport. Det är ett intresse som går bra att kombinera med framförallt mitt filmintresse och som ni kanske har märkt på bloggen gör jag också detta både gärna och ofta. En annan sak som ni säkert lagt märke till är mitt relativt svala intresse för amerikansk kampsportsfilm. Nej, istället är det Asien som gäller, och det är väl inte så konstigt om man tänker på var de flesta traditionella obeväpnade kamparterna kommer ifrån. Tony Jaa är en av de klarast lysande stjärnorna på den asiatiska actionscenen och har så varit ett bra tag nu. Jaa har spelat i en rad uppmärksammade kampsportsfilmer och kommer bli ett stort namn även utanför genrekretsarna. Det enda han har emot sig är sin extremt pipiga röst, men om han håller tyst och sparkar röv, som i nedanstående scen, är han en riktig jäkla guldklimp! Nedanstående scen är också ytterst imponerande rent filmtekniskt. Kolla kamerarörelserna! Ja, det där är en steady cam i hela den långa sekvensen. En tagning, clean and done. Det är imponerande.

 

Scen: Fiktivt våld är kul!

 

ANNONS
Av Ulf - 30 oktober 2013 21:53

 

Som jag skrev i min recension av ovanstående film för några dagar sedan tänkte jag dela med mig av min favoritscen. Sedan dog Lou Reed och jag har varit ganska apatisk när jag tänkt på bloggen på sistone. Nu kör vi dock vidare. Ingen vidare presentation behövs (se recensionen) utan vi kastar oss rakt in i scenen med filmens bästa one-liner.

 

Scen: "The wrong goddamned rec room!"

 

Av Ulf - 28 augusti 2013 14:11

När jag var liten var karate det tuffaste man kunde syssla med. Exakt vad karate var visste vi inte, men att det hade att göra med att sparka och slå var ganska uppenbart. Ryktena om farliga dödstekniker, hemliga grepp och nästan magiska förmågor spreds på skolgården som en löpeld. Vissa rykten var mer seglivade än andra. Exempelvis frodades myten om att man kunde slå en motståndares näsben upp i dennes hjärna och orsaka omedelbar död under många raster. Den kanske mest seglivade myten av alla kom dock från filmens värld.

I slutscenen av The Karate Kid (1984) genomför huvudpersonen Daniel en teknik som hans tränare och mentor, Mr. Miyagi, säger att det inte finns något försvar mot. Det fungerar som en bra plot device, men är det verkligen sant? Nej, det är det inte. Som hobbykampsportare kan jag på rak arm komma på åtminstone fem eller sex distinkta sätt att försvara sig mot sparken i fråga och under dessa sätt åtminstone fem eller sex variationer. Inget försvar? Nja, bara 30 – 35 olika varianter. Hur som helst gör Daniels motståndare det absolut dummaste beslutet han kan göra – varför springer han rakt mot en kille som helt uppenbart laddar för en spark?

Spelar det här någon roll? Ja, den här och andra scener spelade verkligen stor roll. Scenen utgjorde en del av den komplexa barnmytos som alla generationer barn utvecklar tillsammans med återberättande, tolkningar och mer eller mindre fantasifulla förklaringar. För oss barn var sparken, även kallad ”tranteknik” eller ”Tranans teknik”, en del av vårt kollektiva arv från att ha vuxit upp under 80-talet och första halvan av 90-talet. Den blev en markör för oss att vi vuxit upp på en viss plats i en viss tid.

Det är en av populärkulturens allra häftigaste aspekter – man kan alltid prata med folk i sin egen generation på ett mycket mer ingående sätt om de här sakerna än man kan med yngre eller äldre.  På så sätt var scenen viktig för oss. Försökte vi någonsin använda sparken seriöst? Nej, för vi visste skillnaden mellan verklighet och fantasi. På så vis blev också scenen en av de första reella lektionerna i denna mycket viktiga distinktion. Men den ser ju fortfarande riktigt jävla cool ut. Det kan man inte sticka under stol med.

Scen: "You're alright, Larusso" (You just kicked me in the face, but you're ok)

 

http://www.youtube.com/watch?v=LjepgHGEqPk (av någon anledning låter Bloggplatsen mig inte bädda in videoklipp idag)

Av Ulf - 3 augusti 2013 23:02

 

Shortbus (2006) är en av de där filmerna efter vilken samtliga närvarande i biosalongen inte kunde sluta le efteråt. På ytan kanske det inte låter som en särskilt glad film. Vi får följa ett antal New York-bor och deras sökande efter mening samtidigt som de försöker komma till grepp med sin sexualitet. Det som gör Shortbus så bra i den sistnämnda aspekten är att det inte är en film som inriktar sig på hetero- eller homosexualitet utan båda. Sexualiteten som en viktig del av oss själva och vem vi är brukar behandlas väldigt styvmoderligt på film såvida det inte handlar om rena personporträtt där sexualitet är ett huvudtema. Shortbus är en hyllning av lust, sex, kärlek och liv. Det är en av de sorgligaste och finaste filmer jag sett, inte minst för nedanstående scen. Glad Pride-dag på er alla. Var stolta över vem ni är, såvida ni inte är elaka. Ändra er i sådana fall.

 

Scen: "I did... the best I could"

 

Av Ulf - 5 juli 2013 23:45


Det här med humor är svårt. Den enes komediklassiker är den andres hatobjekt och det är inte många filmer eller tv-serier de flesta kan enas om är riktigt jävla roliga. This Is Spinal Tap (1984) är dock en film som alla jag sett den med verkligen har uppskattat och skrattat rejält till. Alla utom en. Det var en ytterst bisarr upplevelse att se den här fejkdokumentären om ett metalband på dekis med någon som den absolut inte gick hem hos. Men, med det lysande undantaget, har alla gillat den. Det är inte så konstigt: metalstereotyper är sjukt roliga. Det fattade även filmindustrin och levererade en rad mer eller mindre lyckade metalkomedier under 80- och 90-talen. Det här är däremot den bästa av dem alla, inte minst för nedan länkande klassiska scen.

 

Scen: "This amp goes to 11"

 

 

Av Ulf - 30 april 2013 10:20


Innan James Cameron började leka med blå smurfar och osänkbara skepp var han en av Hollywoods absolut bästa actionregissörer. Under mitten på 80-talet tills början av 90-talet hade Cameron en fantastisk trio filmer som för evigt cementerar hans plats som en av de stora pangpangskaparna. Jag talar givetvis om The Terminator (1984), Aliens (1986) och Terminator 2: Judgment Day(1991). 

 

I en film- och tv-värld som är överbefolkad av apokalyptiska skildringar är det svårt att föreställa sig vilken effekt T2 hade på mig när jag såg den första gången. Jag hade aldrig sett något liknande, inte ens med den första filmen i franchisen. Att plocka en favoritscen ur T2 är således extremt svårt, men scenen som inte vill lämna mig än idag är den där Sarah Connor drömmer om Domedagen - dagen då datorsystemet Skynet får självmedvetande och bestämmer sig för att mänskligheten bör utrotas. Anledningen till att jag kom till att tänka på den idag? Tja, det är Valborg och jag funderade över vilka de bästa scenerna med stora eldar är. Ha en säker och kul Valborg och trilla inte i elden!

 

Scen: Judgment Day

 

Av Ulf - 19 mars 2013 21:55


The Silence Of The Lambs (1991) var, oavsett vad man tycker om den, en milstolpe i thrillergenren. Det är en av få renodlade thrillers som vunnit mer än en enstaka Oscar och en av få filmer överhuvudtaget som vunnit de "fem stora". Det är vad Oscarsstatyetterna för bästa film, skådespelare, skådespelerska, regi och manus brukar kallas för. Personligen tycker jag att det är en fantastisk film som fortfarande håller. Den blev stilbildande för 90-talets thrillers och har än idag inflytande över genren. Filmen har många klassiska scener, men min favorit är när mördaren, "Buffalo Bill", dansar till Q Lazzarus fantastiska låt Goodbye Horses samtidigt som hans senaste kidnappningsoffer försöker ta sig upp ur den brunn hon hålls fången i. Det är ett av de där sällsynta ögonblicken där bildspråk, foto, musik och skådespel bara klickar perfekt.


Scen: "I'd fuck me"

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se