Regi: Fredrik Hiller

Manus: Fredrik Hiller

Medverkande: Jonas Malmsjö, Niklas Falk, Per Ragnar mfl.

Produktionsbolag: Krejaren Dramaproduktion

År: 2009

Längd: 94 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1322355/

Prästen Henrik Horneus plågas av intensiva mardrömmar om sin döda mor. Än värre blir det när han nås av budet att hans far, även han präst, har hittats drunknad utanför det lilla samhället Borgvattnet. När Henrik åker dit för att få klarhet i hur hans far egentligen omkom börjar han inse att hans far kanske inte alls drunknade...

Även om det senaste decenniet bjudit på mer svensk skräckfilm än merparten av hela filmhistorien i övrigt är det fortfarande en bristvara. Psalm 21 är en film som stått i min dvd-hylla i över ett år men som jag hela tiden glömt bort. Det är något symptomatiskt med filmen i sig eftersom den fick otroligt lite uppmärksamhet när den kom. Det är synd eftersom även om Psalm 21 knappast är något mästerverk är det en helt okej skräckfilm som känns som en tillbakagång till 70-talets våg med religionscentrerad skräck.

Första halvan av filmen är mycket stark och rent ut sagt jävligt obehaglig. Fotot är på sina ställen otroligt vackert och att de svenska skogarna kan vara stämningsfulla om natten vet alla vi som vuxit upp nära en. Jonas Malmsjö gör en ypperlig insats i huvudrollen och även om han hela tiden ligger på gränsen till överspel lyckas han balansera på rätt sida linjen. Sen har Psalm 21 också sitt ess i rockärmen - Per Ragnar. Per Ragnar kommer nog alltid bli typecastad som mer eller mindre knäpp präst efter sin roll i Tre Kronor (1994-1999) och jag var rädd att han skulle bli en parodi på sig själv i den här filmen. Tack och lov överskuggar Ragnars talang alla sådana farhågor och hans karaktär blir genuint obehaglig.

Medan första halvan av filmen som sagt är riktigt bra börjar den dala betänkligt när 45-minuters-strecket passerats. Den tryckande stämningen överges för en förvirrad upplösning där jag inte riktigt blev klok på varför karaktärer agerade som de gjorde. Samtidigt känns en del av förklaringen till allt som händer så väldigt simpel och går inte riktigt ihop med resten av filmens stämning. Dessutom blir slutscenen ganska puckad när man som religionsintresserad vet att det som Svenska Kyrkan beskylls för där helt enkelt inte är sant. 

Trots en riktigt svag andra halva vill jag rekommendera Psalm 21 till alla fans av genren. Något så ovanligt som svensk genrefilm borde dessutom premieras och hyllas för sin blotta existens. Som jag sa tidigare i den här recensionen - inget mästerverk men en helt okej skräckfilm. Regissören Fredrik Hiller är värd att hålla ögonen på i framtiden. Just nu håller han på med Zon 261 (2012) - en svensk zombiefilm även den med Malmsjö och Ragnar!

Betyg: 3+ Per Ragnars i zombiesminkning av 5 möjliga

Regi: Mike Barnett

Manus: ?

Medverkande: Master Legend, Mr. Xtreme, Dark Guardian mfl.

Produktionsbolag: Theodore James Productions

År: 2011

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDD), troligen från 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1792621/

Mike Barnett dokumenterar de senaste årens ökning av "riktiga" superhjältar i USA - män och kvinnor som drar på sig dräkter och ger sig ut för att göra städernas gator säkrare.

Jag snubblade över den här dokumentären av ett misstag och eftersom jag är galen i allting superhjälterelaterat införskaffade jag mig den genast. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig - socialporr eller helt enkelt ett porträtt av personer som vill göra gott. Jag fick båda.

Superheroes börjar som en kuriositet av "titta-på-apan"-slaget. Speciellt den Orlandobaserade superhjälten Master Legend framställs som en borderline-alkoholist som mest drar runt på gatorna för att "hela" folk med sina superkrafter (som han uppenbarligen tror att han har). Men när dokumentären börjar fokusera på New York och dess superhjältar blir det plötsligt mycket intressant. Superhjältegruppen The New York Initiative framstår som en paramilitär gruppering vars metoder måhända är tveksamma (exempelvis ägnar de sig i viss mån åt brottsprovokation) men de får saker och ting gjorda. Det blir ännu mer intressant när vi får följa Dark Guardian - en kampsportsinstruktör som helt sonika söker upp knarklangare i New Yorks parker och konfronterar dem.

Men Superheroes är inte bara en dokumentär om brottsbekämpning. Superhjältegrupperna visar sig lägga ner mycket tid på socialt arbete och välgörenhet. De vill framförallt göra vardagen lite drägligare för samhällets svagaste och utstötta, ge dem mat och kläder. Det är faktiskt väldigt rörande. Idealismen är väldigt uttalad och den gamle aktivisten i mig väcks till liv gång på gång. Deras sociala arbete är verkligen inspirerande!

Jag rekommenderar Superheroes till alla som är intresserade av superhjältar, till alla världens cyniker (som jag själv tillhör då och då...) och till alla som någon gång haft drömmen om att göra världen lite bättre. Det enda jag kan invända mot är att jag skulle vilja ha lite mer fokus på hjältarnas förhållande med polisen, problem med vigilantism och djupare inblick i dessa fascinerande personers psykologi. De flesta av hjältarna som porträtteras har nämligen en sak gemensamt - de kommer från trasiga hemförhållanden, har utsatts för övergrepp och/eller misshandel men har valt att vända sin smärta till något positivt för både sig själv och andra. Det är verkligen inspirerande.

Betyg: 4 I'm the goddamned Batman! av 5 möjliga

Regi: Richard Holm

Manus: André Sjöberg & Johnny Steen

Medverkande: André Sjöberg, Antti Reini, Marie Robertson mfl.

Produktionsbolag: Searock Films AB

År: 2011

Längd: 120 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1797396/

Svensk-norska gränsen, 1942. Löjtnant Aron Stenström ingår i en liten grupp soldater som i hemlighet minerar strategiskt viktiga broar och vägar om nazisterna skulle få för sig att invadera Sverige från Norge. När Arons yngre bror blir tillfångatagen av den tyska ockupationsmakten efter en oförsiktig tur in i Norge vet Aron att han måste rädda honom. Det finns bara ett problem - Sverige är neutralt och borde inte överhuvudtaget ha militär i Norge...

Det här är något så ovanligt som en svensk film om andra världskriget där just kriget och dess konsekvenser inte bara agerar bakgrund. André Sjöberg, för mig tidigare mest känd för sin skrattretande "skånska" i SVT-kalkonen Snapphanar (2006), har skrivit ett manus som till största del fungerar, ibland är riktigt bra och håller sig från de värsta fallgroparna på ett förtjänstfullt sätt. Speciellt imponerad blev jag av actionscenerna där regissör Richard Holm visar att vi även i det kalla nord kan spränga saker snyggt på film. Det är uppfriskande att se en svensk actionfilm som faktiskt vågar göra något annorlunda från hur genren brukar behandlas i Sverige.

André Sjöbergs manus är som sagt helt okej, men han borde verkligen inte ha spelat huvudrollen själv. I scenerna med sin fästmö klarar han sig bra och är trovärdig men så fort han snör på sig vinterdräkten och sätter iväg på skidor ser det ut som han klätt upp sig i pappas kläder. Sjöberg ser helt enkelt inte tillräckligt hård ut för rollen. Annat är det med Antti Reini som Wille Järvinen, en stentuff veteran från finska vinterkriget. Samtidigt kanske det säger något om hur dåligt samvete/självförtroende vi svenskar har angående vår roll i andra världskriget - inte ens i en fiktiv berättelse får vi vara hjältar!

Sammanfattningsvis är det här en bra actionrulle som i viss mån faller lite på att vi har sett det förut, om än inte i svensk tappning. Den visar upp ett stort tekniskt kunnande som jag visste fanns i Sverige men inte hade sett så mycket prov på de senaste åren. Det lovar gott inför framtiden.

Betyg: 3+ det var snöigt, det var spårsnö av 5 möjliga

Regi: Scott Charles Stewart

Manus: Cory Goodman (baserat på Min-Woo Hyuangs manga med samma namn)

Medverkande: Paul Bettany, Karl Urban, Maggie Q mfl.

Produktionsbolag: Buckaroo Entertainment/Screen Gems/Stars Road Entertainment mfl.

År: 2011

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0822847/

Efter det slutgiltiga kriget mellan människor och vampyrer består världen först och främst av radioaktiv ödemark där inget kan växa. De flesta människor bor i städer under beskydd av kyrkan. Kyrkans forna elittrupper, helt enkelt kallade "präster", drar omkring i städerna utan att någon vill anställa dem efter kriget. Men en dag söker en småstadssheriff upp en av prästerna för att berätta för honom att hans brorsdotter har blivit bortförd av vad som bara kan vara vampyrer...

Det här är... hrm... det här kan vara... ursäkta... VILKEN JÄVLA SKITFILM! Det är sällan jag blir riktigt förbannad över en films uselhet. Vanligtvis kan jag hitta en bra actionscen här och där, en skådespelare som inte är genomusel eller snygg scenografi. Eftersom jag fortfarande är sjuk tänkte jag se något där jag kunde sätta hjärnan i friläge och bara dega i soffan. Det är dock svårt att göra det när en film är så genomusel att den inte ens är underhållande. Häng med nu: Det här är en postapokalyptisk vampyrrulle i västernmiljö med rövsparkande präster som kör ångdrivna motorcyklar! Det låter som en underbar b-rulle - det är 87 minuters plågor! Jag kan se den här filmen som ett straff i någon av helvetets yttersta kretsar. Det är helt klart att den här filmen besitter någon form av demonisk kraft. Hur skulle den annars kunna fånga in så många åtminstone semi-duktiga skådespelare? Bara kolla in länken till IMDB ovan och häpna!

Om filmen bara varit riktigt usel hade jag kunnat förpassa den till avskrädeshögen utan en andra tanke. Men när den dessutom "lånar" design och scener från en massa andra, bättre, filmer stör det mig tillräckligt mycket för att dubba det här möget till det sämsta jag sett under 2011. Men det är inte nog att stjäla design från exempelvis Doom (2005), Mad Max (1979) och Blade Runner (1982), nej då, Priest snor dessutom friskt från tv- och datorspelsvärlden. Här finns filmrutor som i princip är kopierade från Final Fantasy VII (1997) och den officiella postern är en direkt rip från första utgåvan av Thief: Deadly Shadows (2004). Filmskapare: om ni ska sno från något, sno från saker som inte är så uppenbara! Ovanstående är dessutom bara exempel på saker man har snott.

Nu är jag riktigt orolig för Apollo 18 (2011) - även det en film skriven av Cory Goodman. Goodman visar nämligen i manuset till Priest upp tecken på att vara en av de värsta manusförfattarna jag sett på senare år. Karaktärerna är platta, har ingen motivation när dem och storyn är så fruktansvärt usel att man verkligen lider sig igenom filmens tack och lov korta speltid. Scott Charles Stewarts regi är inte mycket bättre. Stewart har främst arbetat med specialeffekter förr och han bör nog hålla sig till det. Regissera kan han definitivt inte.

I min bokhylla står första volymen av mangan med samma namn. Jag orkade inte läsa ut den. Så illa är det. Om någon känner sig hågad, skicka en motivering i kommentatorsfältet till varför just du vill bli straffad av denna monstrositet så skickar jag den med posten.

Betyg: 1 magiskt krucifix av 5 möjliga

Att det suger att vara sjuk kan vi nog alla hålla med om. Sedan i onsdags har jag haft en förkylning från helvetet som vägrar släppa taget. Den fick mig bland annat att missa The Arks bejublade spelning på Malmöfestivalen så just nu tycker jag ordentligt synd om mig själv. Hur som helst, även om det suger att vara sjuk som vuxen kunde det åtminstone vara drägligt som liten - inte minst eftersom man då hade en anledning till att dega framför ett gäng filmer hela dagarna. Eftersom min familj begåvades med en videobandspelare ganska sent under min uppväxt slog "nyhetens" behag till med storsläggan när jag var omkring elva år gammal. Jag spelade helt enkelt in i princip alla filmer som var av minsta intresse för mig. Vissa filmer såg jag gång på gång när jag var sjuk. Fråga mig inte varför det just blev dessa, men här är i alla fall de fem filmer som jag lyckades slita ut VHS-kopior av som tonårig sjukling.

1. Indiana Jones & The Temple Of Doom (1984)

Kanske inte världens fräschaste film att se när man låg däckad, med "chilled monkey brains", "snake surprise" och allt, men av någon anledning föredrog jag denna del i Indy-trilogin (fjärde film? vilken fjärde film?) när jag var sjuk. Kanske för det var den mest lättsamma av de tre.

2. For Your Eyes Only (1981)

Det finns åtminstone en handfull Bond-filmer som är bättre än ovanstående sena Roger Moore-installation, men den hade något som gjorde att det är den film i serien jag sett absolut flest gånger. Även om Blofelds något oceremoniella död i öppningen stör mig idag var det inget som mitt barndomsjag hade särskilt svårt för. Dessutom är biljakten med den skruttiga gamla Fiaten fantastisk. 

3. Who's Harry Crumb? (1989)

En egentligen ganska usel komedi med John Candy som av någon anledning gick varm när febertermometern peakade. Kanske var den dåliga humorn ännu sämre när jag hade feber. Vem vet? Har inte sett filmen ifråga sedan jag var cirka 15. Kanske dags att gräva upp den igen.

4. Gremlins 2: The New Batch (1990)

Likaså som punkt ett på listan var den mest lättsamma i den serien är andra filmen om Gremlins så otroligt mycket mer lättsam än sin föregångare. Totalt kaosartad. En bra film om man såväl är frisk som sjuk... fast ännu bättre med några graders feber.

5. Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back (1980)

En fantastisk film i alla väder och sinnesstämningar. Troligen min favoritfilm under de tidiga tonåren så det var inte så konstigt att jag slet ut mittenfilmen i min box med originaltrilogin. Lyckades hitta en ny kopia på nätet något år senare så nu har jag återigen Star Wars-sagan i fyra eller fem kompletta utgåvor.

Okej, nu ska jag bara köra ut den rosa elefanten ur rummet och stoppa färgen som rinner på väggarna. Väl mött. Host, host, snörvel.

Regi: Stéphane Aubier & Vincent Patar

Manus: Stéphane Aubier & Vincent Patar

Medverkande: Stéphane Aubier, Vincent Patar, Bruce Ellison mfl.

Produktionsbolag: La Parti Productions/Made in Productions/Canal+ mfl.

År: 2009

Längd: 75 min

Land: Belgien/Luxemburg/Frankrike

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1433540/

Även om man råkar vara en leksak av plast innebär det inte att man inte kan ha problem. Cowboyen och Indianen håller på att missa sin rumskompis Hästens födelsedag. Så snabbt de kan beställer de tegel för att kunna bygga en grill till sin vän i present. Men där 50 tegelstenar av misstag blev 50 miljoner tegelstenar börjar problemen hopa sig i den lilla byn. Vem är det som stjäl Hästens väggar natt efter natt? Kommer Hästen någonsin ta sig i kragen och komma till Madame Longrées pianolektioner? Och vad gör man egentligen med 50 miljoner tegelstenar?

En film som hade gått mig helt förbi tills min gode vän Niklas entusiastiskt berättade om en stop motion-film som hade sin sista visning på Kino - Lunds enda riktiga alternativ till SF. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men efter en dryg timmes galenskaper hade jag skrattat så jag gråtit och magen krampat. Det här kan vara något av det roligaste jag sett i barnfilmsväg. Som alla bra barnfilmer fungerar den lika väl för stora som små. Karaktärerna är ytterst charmiga, fantasin till synes gränslös och idén att använda stop motion till en hel film är lika enkelt som lysande. Visserligen fanns det en mängd stop motion-filmer innan genomslaget för CGI, men det är ett tag sedan nu. Stop motion-tekniken, för den som inte känner till den, är ett sätt att animera objekt på genom att ta en mängd fotografier, flytta objektet man vill animera ett litet steg mellan varje bild och slutligen spela upp alla bilderna i snabb följd. Det var den vanligaste tekniken att använda för specialeffektsmakare innan datoranimationen slog igenom på bred front.

Hur som helst är Panik i byn en film jag rekommenderar för barn i alla åldrar. Det är snabbt berättat, tokroligt och i princip utan våldsinslag som kan skrämma de yngsta.

Betyg: 5 hästar i Mozartkeps av 5 möjliga

Regi: Rupert Wyatt

Manus: Rick Jaffa & Amanda SIlver

Medverkande: James Franco, John Lithgow, Andy Serkis mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox Film Corporation/Chernin Entertainment/Dune Entertainment

År: 2011

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1318514/

Will Rodman är en lysande ung forskare som ägnar sin karriär till att forska om ett botemedel mot Alzheimers - inte minst med tanke på att hans egen far sakta håller på att försvinna i sjukdomen. När testerna av ett preparat som verkar ytterst lovande blir stoppade och försökschimpanserna avlivas tar Will hem en unge född i fångenskap. Det visar sig snart att preparatets effekter har överförts till ungen på genetisk väg...

Okej, håll i hatten nu för det här säger jag inte ofta: det här är en prequel eller reboot som är i princip likvärdig med originalet. De poäng som originalet plockade genom att vara överraskande när den först kom går visserligen förlorade, men karaktärsutveckling, berättarteknik och givetvis specialeffekter är alla mycket bättre än vad som gavs i de gamla filmerna.

James Franco, en underskattad skådespelare i mina ögon, gör här ännu en bra roll men det är motion capture-mästaren Andy Serkis som är den här filmens stora stjärna. Serkis, bland annat känd som Gollum i Lord Of The Rings-trilogin (2001 - 2003) samt som King Kong i remaken av filmen med samma namn, måste få en heders-Oscar nu. Hans arbete med att porträttera figurer som egentligen inte "finns" och översätta dem till den vita duken är något helt speciellt och hans roll som ledarapan Ceasar är inget undantag. Även John Lithgow gör ännu en bra roll. Den enda skådespelaren som kanske är lite malplacerad är Tom "Draco Malfoy" Felton som en elak djurskötare. Jag väntade mig bara att han skulle dra fram trollstaven i vilken sekund som helst. 

Manuset är förvånansvärt välskrivet och välkomponerat. Tunga teman som förtryck, etik och djurrätt avhandlas mer eller mindre subtilt, men aldrig så att det blir pekpinnemässigt eller irriterande. När manuset dessutom på ett skickligt sätt väver in förstadiet till händelserna i Planet Of The Apes (1968) utan att låta det ta över historien kan jag bara applådera. Slutligen är Rupert Wyatts regi alltid på gränsen till pekoral men går aldrig över nämnda gräns. Han ligger i princip perfekt i linje genom hela filmen och jag hoppas verkligen att han får ta hand om eventuella uppföljare.

Som ni märker är det här riktigt jävla bra. Som science fiction-fan har jag de senaste åren i princip bara blivit matad med skit från Hollywood. Att en prequel skulle bli en av de bästa amerikanska science fiction-filmerna de senaste fem åren var lika oväntat som roligt. Om du gillar science fiction, originalet eller helt enkelt bra film - gå och se.

Betyg: 4+ apkonster av 5 möjliga

Regi: Morgan Spurlock

Manus: Morgan Spurlock & Jeremy Chilnik

Medverkande: Morgan Spurlock, Peter Berg, Noam Chomsky mfl.

Produktionsbolag: Snoot Entertainment & Warrior Poets

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), sannolikt barntillåten.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1743720/

Moran Spurlock, dokumentärfilmaren bakom bland annat Super Size Me (2004), bestämmer sig för att göra en dokumentär om produktplacering i och sponsring av film. Detta ska han genomföra helt med hjälp av just produktplacering och sponsring. Tittaren får följa med hur Spurlock försöker få ihop 1,5 miljoner dollar till sin film samtidigt som han granskar branschen och ställer sig frågan: ”När slutar det här vara en dokumentär och när blir det bara en reklamfilm?”

Spurlock är i min mening en av de mest intressanta dokumentärfilmarna i USA idag. Han har genom tidigare nämnda Super Size Me och exempelvis Where In The World Is Osama Bin Laden? (2008) visat på hur man kan tackla stora ämnen med lika delar humor som allvar. The Greatest Movie Ever Sold är en väldigt intressant dokumentärfilm för att den ställer sitt eget medium, filmen, under lupp samtidigt som den brottas med problemen att finansiera en film med just de medel den vill porträttera. Var går gränsen för personlig integritet för filmskaparen och den poäng han vill föra fram? Vissa av de kontraktspunkter som Spurlock förbinder sig till är rent utav löjliga, men han lyckas på något vis krångla sig igenom de flesta utan att göra avkall på filmens budskap. Att arbeta inom samma system som filmen ska dissekera gör att den får en helt annan tyngd än om det enbart hade handlat om att intervjua företrädare och motståndare. Spurlock låter alla komma till tals och visar upp både för- och nackdelar med systemet.

Även om Spurlocks dokumentär är väldigt intressant blir den dock ibland lite tunn i just granskandet. Jag saknade till exempel mer ingående diskussion om vad olika företag får ut av att sponsra vissa typer av film. Exempelvis tas exemplet hur Volvo sponsrar Twilight-franchisen upp. Eftersom nämnda franchise riktar sig till tonårsflickor är det intressant att fråga sig om Volvo enbart gjort det för exponering eller om de verkligen förväntar sig att sälja stort inom sagda demografiska grupp?

Hur som helst rekommenderar jag den här dokumentären till alla som är intresserade av film, reklam eller helt enkelt vill ha en inblick i det moderna konsumtionssamhället. Det finns även en god möjlighet till en uppföljande dokumentär på hur filmen mottogs och om Spurlocks sponsorer faktiskt tjänade något på filmen.   

Betyg: 4 häst/människoshampoon av 5 möjliga