Alla inlägg under augusti 2013

Av Ulf - 15 augusti 2013 21:15

 

 

Regi: Neill Blomkamp

Manus: Neill Blomkamp

Medverkande: Matt Damon, Jodie Foster, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: QED International/Simon Kinberg Productions/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535108/


Cyrus V sprider sitt röda sken över rummet och jag är redo att ta upp bloggen igen. Vad passar bättre att fira ny dator med än sommarens för min del kanske mest efterlängtade rulle? Neill Blomkamps genombrottsfilm, District 9 (2009), var en av de första femmorna på bloggen och att mitt intresse sköt i höjden när jag dessutom läste rollistan till hans nya, Elysium, är en underdrift. Speciellt Jodie Foster väljer sällan eller aldrig inte riktigt bra filmer att medverka i. Så motsvarades mina förväntningar? Nej, dessvärre inte. Elysium är inte en dålig film, men har en rad stora problem.

 

Det börjar dystopiskt och bra. Jorden år 2154 är inte en femstjärnig resort precis. Överbefolkningen och miljöförstöringen har gjort att människor i princip bor ovanpå varandra. I denna framtids version av Los Angeles växer Max upp. Hans dröm är att en dag kunna köpa en biljett till Elysium, den gigantiska rymdstation dit gräddan av Jordens befolkning tog sin tillflykt när saker och ting började bli alltför jävliga på planeten. Ett tjugotal år senare har Max vuxit upp och arbetar på en fabrik. När han utsätts för en dödlig dos strålning är han så illa tvungen att ta sig till Elysium för bot... men hur?

 

Precis som i tidigare nämnda District 9 har Blomkamp försökt berätta en science fiction-historia med stort socialt patos. Han misslyckas tyvärr upprepa sin bedrift. Manuset börjar väldigt bra, om än ganska svartvitt (rik: ond, fattig: god), men fastnar ungefär halvvägs. Blomkamp hade kunnat utveckla många områden mycket bättre, exempelvis slitningarna mellan samhällets sociala klasser, inte bara konstatera att de finns. Max är också en ganska tråkig karaktär vars utveckling inte är särskilt intressant. Matt Damon är helt okej i rollen, men inte något att skriva hem om. Om jag blev genuint besviken på någon så är det Jodie Foster. Foster verkar bara läsa sina repliker utan att lägga något riktigt engagemang bakom dem.

 

Nu är långt ifrån allt i Elysium dåligt. Produktionsdesignen är så äckligt snygg att man storknar, actionscenerna är bra och fotot även det klart över medel. Även om actionscenerna är bra är det lite det som blir felet med Elysium till sist. Den intressanta uppbyggnaden får egentligen aldrig någon utdelning utan allt slutar i ett actionspektakel. I en annan film hade det varit helt okej, men man kan sällan ha både actionspektakel och samhällsomstörtande science fiction i ett och samma manus. Tja, Blomkamp lyckades med det en gång innan, i vilken film? Just det, District 9.

 

Elysium går säkert hem som underhållningsrulle bland andra science fiction-diggare som mig. Jag blev absolut inte uttråkad av den. Någon ny modern klassiker är den dock inte.

 

Betyg: 3 Maaaaaaaatt Daaaaaaaamon in space av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - 10 augusti 2013 16:03

Min gamla trotjänare till dator, Cyrus IV, har möjligen gått i graven. Läkaren får säga sitt imorgon, men uppdateringarna kan dröja något.

ANNONS
Av Ulf - 9 augusti 2013 18:10

 

 

Regi: Wo-sang Park & Y.K Kim

Manus: Joseph Diamand

Medverkande: Y.K Kim, Joseph Diamand, Vincent Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Drafthouse Films

År: 1987

Längd: 96 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092549/

 

Y.K Kim var en man med en dröm - att göra den ultimata fusionen mellan amerikansk och asiatisk actionfilm. Y.K Kim hade kunnat bli 80-talets Ed Wood om han hade gjort fler filmer. Han sände dock sitt enda mästerverk, Miami Connection, till oss innan han försvann mystiskt från filmvärlden. Men legenden viskar om att om man står på Orlandos högsta topp (Space Mountain?) sent en kväll i juni kan man fortfarande höra de episka tonerna av Dragon Sound vagt leta sig vidare med hjälp av vinden... för att sen sparka dig i nyllet!

 

Miami Connection, som namnet till trots utspelar sig i Orlando, är något av det mest omedvetet roliga jag sett på mycket, mycket länge. Y.K Kim, huvudtränare för en tae kwon do-dojo i verkligheten, försökte verkligen berätta en hårdkokt historia om gangsters, ninjas, rockband och motorcykelgäng. Givetvis blev det ett spektakulärt misslyckande!

 

Historien kretsar kring rockbandet Dragon Sound (kan fortfarande inte skriva eller säga det utan att skratta) som på kvällarna uppträder med sin urusla fm-rock på en lokal bar. På dagarna tränar de tae kwon do under extremt homoerotiska träningspass och skriver låtar om hur fredlig deras livsstil är. De är också allt som står i vägen för ett totalt övertagande av Orlando från en ond ninjaklan... som är bikers! Dubbelt så farliga alltså!

 

Det här är givetvis hur kul som helst, men nog inte av samma anledning som Kim och hans polare i tae kwon do-klubben ville. De flesta skådespelarna har inte agerat tidigare och herregud vad det märks! De har troligen satt någon som aldrig sett en hel film på klippning och till och med merparten av fightingen ser riktigt usel ut. Den roligaste delen måste ändå vara bandet Dragon Sound. Jag har aldrig hört rock fullkomligen mördas på det här sättet! Med sångtexter om onda ninjas och att de är vänner för evigt började min mage krampa av skratt efter ett tag.

 

Om ni gillar filmer som är så dåliga att de är bra måste ni ser Miami Connection. Det är så amatörmässigt gjort men vittnar samtidigt om en sådan fullkomlig kärlek till filmkonsten att jag bara blir glad när jag ser den. Nu måste jag hitta postern.

 

Betyg: 4+ fredliga kampsporter... förutom när man dödar bikerninjas med deras egna svärd! av 5 möjliga

Av Ulf - 7 augusti 2013 19:42

 

 

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Nicolas Winding Refn

Medverkande: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm mfl.

Produktionsbolag: A Grand Elephant/Wild Bunch/Film i Väst mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA/Frankrike/Thailand/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602613/

 

Danske Nicolas Winding Refn visade var skåpet skulle stå med Drive (2011) - en av det årets bästa filmer och pinsamt snuvad på en helsikes massa Oscars. Därför var jag också mycket spänd på Refns nya film, Only God Forgives. Det visade sig dock att det här är långt, långt, långt ifrån samma klass som Drive...

 

Ryan Gosling innehar huvudrollen även i den här filmen där han spelar Julian, en amerikan som tvingats fly undan rättvisan och hamnat i Thailand. Julian försörjer sig på drogförsäljning och vadslagning på muay thai-matcher tillsammans med sin bror, men när nämnde bror hämndmördas av en korrupt polis dras Julian in i en mycket farlig hämndhistoria som bara kan sluta med ond, bråd död.

 

Jag började se den här filmen för två veckor sedan men fick stänga av efter 20 minuter i ren besvikelse. Till sist tog jag mig i kragen och såg klart den och den är inte riktigt lika illa som den första kvarten är raktigenom. Fotot är riktigt, riktigt snyggt och den stora behållningen av Only God Forgives tillsammans med vissa av skådespelarinsatserna. Gosling gör ännu en bra roll, men här har han inte alls ett lika välskrivet manus som Drive att arbeta med.

 

Det är just manuset som gör att den här filmen faller. Refn har skrivit det själv och verkar inte veta vad han vill säga med sin film. Det är en hämndhistoria 1A, varken mer eller mindre. Det är inget fel på hämndhistorier i sig - det finns en uppsjö riktigt bra sådana - men det måste till något speciellt för att de ska bli unika och bra. Only God Forgives har förvisso Refns kännetecken med ultravåldsamma scener, men de känns inte alls lika träffande som i Drive. Varför? Tja, jag bryr mig inte om karaktärerna för fem öre. Alla, och jag menar verkligen alla, i den här filmen är elaka jävlar utan några försonande drag. Det här är inte en hämndhistoria som eskapism utan snarare bara våld utan egentlig mening. Om filmen inte har överdrivet underhållningsvåld (ex. kampsportsfilmer, slashers) eller vill säga något genom våldsamma scener (ex. krigsdraman, andra hämnddraman) blir våldet i sig meningslöst och bara påklistrad kosmetika.

 

Nej, Refn, det här var inte bra. Tekniskt kompetent, ja, men inte bra. En gruvlig besvikelse.

 

Betyg: 2- only God can find this entertaining av 5 möjliga


Av Ulf - 5 augusti 2013 12:27

 

 

Regi: Amy Berg

Manus: Amy Berg & Billy McMillin

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Misskelley mfl.

Produktionsbolag: Disarming Films & WingNut Films

År: 2012

Längd: 147 min

Land: Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2130321/


För två år sedan  kom den avslutande delen i dokumentärserien om The West Memphis Three ut. Paradise Lost 3: Purgatory (2011) blev kulmen på närmre 20 års felaktigt fängelsestraff för tre tonåringar som dömdes för ett brutalt trippelmord på tre åttaåriga pojkar. De tre filmerna visar bland de värsta övertramp jag sett i rättvisans namn och ligger högt på listan över de bästa dokumentärer jag sett. Så varför ännu en dokumentär om fallet när allt som behöver sägas redan har sagts?

 

Om vi ska vara krassa kan man säga att det beror mycket på Peter Jackson. Den kände regissören står som producent bakom filmen tillsammans med Damien Echols - en av de dömda. Många kändisar engagerade sig i fallet och Jackson vill inte vara sämre. Echols är också den mest tongivande av de dömda i filmen. Själv tror jag att det här var Echols sätt att få berätta sin historia som han ville berätta den, som en fri man med insyn och inflytande gällande processen. Men, liksom hela det här fallet består av lager på lager staplade på varandra, visar West Of Memphis också upp en ny sida av händelserna.

 

Misstankarna faller på ett av offrens styvfar, Terry Hobbs. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky hade redan i tidigare nämnda trilogi börjat undersöka Hobbs, men Amy Berg & Billy McMillin ifrågasätter Hobbs allt hårdare. Det bör också nämnas att Berg & McMillin ger Hobbs varenda chans han rimligen kan önska sig att försvara sig själv, men hans historia är osammanhängande, motsägelsefull och faller som ett korthus - inte minst när ett flertal trovärdiga vittnen träder fram.

 

West Of Memphis ger även definitivt svar på att det förelåg mycket allvarliga felaktigheter utförda av både domaren och åklagarsidan. Information som gått förlorad, en domare som försökte sopa misstag under matten eftersom han skulle ställa upp i senatsvalet och till och med ett erkännande att: "Ja, jag har inte haft tid att sätta mig in i de nya bevisen, men jag vet att de dömda är skyldiga.". Detta är alltså ett uttalande av en domare, numera senator.

 

West Of Memphis har däremot en del problem med vilken nivå man vill lägga sig på. Man försöker trycka in allt som Berlinger och Sinofsky behövde sex timmar till på 147 minuter samtidigt som man presenterar nytt material. Om du känner till fallet sedan innan fungerar filmen som en sammanfattning och ett tillägg (dock ett viktigt sådant!) till Berlinger och Sinofsky. Det är inte en lika omfattande och diger genomgång som Paradise Lost, men om du vill bara utsätta dig för 2½ timme ångest istället för 6 timmar är det en god punkt att börja på.

 

Betyg: 4 och jag saknade soundtracket av Metallica... hur mycket jag än gillar Nick Cave av 5 möjliga

 

Av Ulf - 3 augusti 2013 23:02

 

Shortbus (2006) är en av de där filmerna efter vilken samtliga närvarande i biosalongen inte kunde sluta le efteråt. På ytan kanske det inte låter som en särskilt glad film. Vi får följa ett antal New York-bor och deras sökande efter mening samtidigt som de försöker komma till grepp med sin sexualitet. Det som gör Shortbus så bra i den sistnämnda aspekten är att det inte är en film som inriktar sig på hetero- eller homosexualitet utan båda. Sexualiteten som en viktig del av oss själva och vem vi är brukar behandlas väldigt styvmoderligt på film såvida det inte handlar om rena personporträtt där sexualitet är ett huvudtema. Shortbus är en hyllning av lust, sex, kärlek och liv. Det är en av de sorgligaste och finaste filmer jag sett, inte minst för nedanstående scen. Glad Pride-dag på er alla. Var stolta över vem ni är, såvida ni inte är elaka. Ändra er i sådana fall.

 

Scen: "I did... the best I could"

 

Av Ulf - 2 augusti 2013 21:59


Regi: Jason Lapeyre & Robert Wilson

Manus: Jason Lapeyre

Medverkande: Siam Yu, Gage Munroe, Michael Friend mfl.

Produktionsbolag: Krasnoff Foster Productions/United Performers' Studio/Fellers Film

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133239/

 

En krigslek mellan grannskapets 12-åringar blir plötsligt dödligt allvar när en av pojkarna vill hämnas en oförätt. Det blir en kombination mellan fantasi och hård verklighet där inte alla spelar efter reglerna längre och saker och ting riskerar att gå helt ur proportion.

 

Jag satt med hjärtat i halsgropen när jag såg den här filmen, inte för att det är en fantastisk film utan för att jag själv håller på att skriva något liknande. Jag hade bara ovanstående synopsis att gå på och ville inte att filmen skulle tangera min egen historia på alltför många punkter. Det känns skönt att kunna säga, utan att slå mig själv alltför mycket för bröstet, att min historia är bättre.

 

I Declare War har många intressanta idéer. Bland annat skildras fantasi kontra verklighet mycket bra, med pinnar som blir "gevär", vattenballonger som blir "granater" och trädkojor som blir "fort". Problemet är att det sällan ges tid till ordentliga karaktärsutvecklingar. Protagonisten, PK, är den vi får lära känna bäst och vad vi vet om honom efter filmens slut är att han gillar krigsfilm, är duktig på att tänka strategiskt och gillar militärhistoria. Visserligen blir det någon förveckling mot slutet, men varför antagonisten ska vara så överjäklig som han ibland är befästs aldrig i manus. Förklaringen är minst sagt väldigt tam och borde getts mer tid. Jag måste dock berömma regin gällande allt förutom vissa av skådespelarna. På andra sidan pölen brukar man vara extremt duktiga på att hitta bra barnskådespelare, men här blandas det högt och lågt mest hela tiden.

 

På ett personligt plan är jag glad över att I Declare War inte är en höjdarfilm, med tanke på mitt eget projekt. Som kritiker ser jag dock mycket förlorad potential. Synd.

 

Betyg: 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga

 

I Declare War visas på FFF lördag 28/9 klockan 14:00, Stadshallen


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se