Regi: Drew Goddard

Manus: Drew Goddard & Joss Whedon

Medverkande: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Fran Kranz mfl.

Produktionsbolag: MGM/Mutant Enemy/United Artists

År: 2011

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1259521/

Fem ungdomar åker ut till en stuga i skogen för att spendera en helg med festande och dekadens. Ni vet vad som kommer sen, eller hur? Stuga i skogen? Fem festande och promiskuösa ungdomar? Ni tror fel...

Efter att ha plågat mig igenom franchisen om det besjälade huset i Amityville behövde jag en genuint bra film om mystiska hus och vad som kan hända i de samma. Jag missade The Cabin In The Woods när den gick på bio och har otåligt kollat importörsidorna efter dvd-släppet sedan dess. När filmen äntligen släpptes, i Asien, blev frestelsen för stor att vänta på en europeisk kopia och jag införskaffade en förvånansvärt välgjord kantonesisk variant. (Fotnot: För alla som någonsin importerat film från Asien vet ni att det är verkligen grisen i säcken man köper...). Jag älskar verkligen Joss Whedons grejer och förväntade mig en högtidsstund. Och visst, det här är ett snäpp över gemene slasher, men den typiska Whedonmagin saknas.

Vi har arketyperna som dyker upp i varje slasher, men här är de desto mer utvecklade som karaktärer. Det är ganska trevligt att den obligatoriska stonern är den med mest sunt förnuft av de fem. Här och där skiner också Whedons speciella känsla för dialog igenom, men det räcker inte. När den här filmen har sålts med hjälp av löften om en "stor överraskning som kommer vända slashergenren på ända" räcker det inte med några smarta idéer här och där. Slutet är speciellt irriterande med en egoism jag verkligen inte associerar med Whedons protagonister. Whedons manuspartner, Goddard, är en gammal bekantskap för fans av tidigare Whedonproduktioner med betydande bidrag till både Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Angel (1999 - 2004). Därför borde deras stilar passa varandra, men nej, här märks det verkligen att det är två upphovsmän. Pusslet passar helt enkelt inte riktigt ihop.

Skådespelarna är bra (är Chris Hemsworth med i allt?), regin okej och mauset har, trots sina brister, några riktiga ljusglimtar. Jag hade dock förväntat mig mer.

Betyg: 3+ filmer som borde gjorts som tv-serier av 5 möjliga

Regi: Geoff Meed

Manus: N/A (första gången manusförfattarens namn saknas på både IMDB och Wikipedia samt i filmen)

Medverkande: Luke Barnett, Casey Campbell, Devin Clark mfl.

Produktionsbolag: The Asylum/Taut Productions

År: 2011

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2042447/

Huset i Amityville må ha varit skådeplatsen för de brutala morden som skildrades i The Amityville Horror II: The Possession (1982) och händelserna i The Amityville Horror (1979) men resten är tydligen bullshit. Go figure. Nåväl, en ny familh flyttar in i huset och ja... ni vet vad som händer.

Det här är den hitintills sista rullen i franchisen i fråga (det kommer en ny nästa år...) och jag borde enligt all logik hata det här. The Amityville Haunting lyckas nämligen kombinera den långdragna franchise som fått mig att rysa av uttråkan med ett av mina mest hatade stilgrepp - upphittad video. Jag har gång på gång nämnt The Blair Witch Project (1999) i mina recensioner och alla efterföljare den tyvärr skapade. Nu när Paranormal Activity-filmerna åter har fört upp stilgreppet på tapeten sedan några år tillbaka översköljs vi återigen av mer eller mindre lyckade efterföljare. The Amityville Haunting är faktiskt förvånansvärt bra. Ja, jag trodde verkligen inte att den här filmen skulle kunna ge mig något överhuvudtaget, men här finns faktiskt en hel del riktigt bra scener.

Liksom de flesta andra filmer som använder den här tekniken är dock transportsträckorna långa och sövande. Vi får följa händelserna genom sonen Tyler och hans ambitioner att göra en dokumentärfilm om huset. Tyler är... påfrestande. Han har alltid kameran med sig och hans familjemedlemmar blir upprepande gånger riktigt irriterade på honom. Men Tyler lyckas också fånga en hel del fina skrämseleffekter med sin kamera. Gott så.

Skådespelarna är tyvärr ganska svaga överlag i den här filmen. En found footage-film kräver att skådespelarna är trovärdiga. I de flesta fall fungerar det ganska okej, men Jason Williams är riktigt usel i rollen som familjens patriark. Manuset, vem som än skrev det, lyckas dock undvika den största fallgropen - en found footage-film är helt enkelt inte spännande om man paradoxalt nog inte dramatiserar tillräckligt mycket. Den okände författaren håller, trots transportsträckorna, upp tempot gott och väl. Sammantaget är det här en av de bättre found footage-filmerna jag sett. Inte fantastiskt på något vis, men helt okej.

Betyg: 2+ äntligen är den här jävla franchisen slut! av 5 möjliga

Regi: Andrew Douglas

Manus: Scott Kosar (baserat på Jay Ansons bok med samma namn och Sandor Sterns manus)

Medverkande: Ryan Reynolds, Melissa George, Jesse James mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Radar Pictures

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0384806/

[Klippt från recensionen av originalet]: George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...

Jepp, då kör vi ett varv till. Platinum Dunes, experter på att göra mer eller mindre sunkiga remakes på klassiska skräckfilmer, sätter tänderna i The Amityville Horror - en film som var skräp till att börja med. Det gör att en remake kanske var på sin plats, och ja, det här är bättre än sömnpillret från 1979. Ryan Reynolds och Melissa George gör bättre roller än sina motsvarigheter i originalfilmen och de flesta birollsskådisar gör också bra ifrån sig. Undantaget är Rachel Nichols som världens sämsta barnvakt. Hennes stora scen blir mest ofrivilligt rolig. Reynolds däremot lyckas vara riktigt obehaglig i vissa scener - inte minst när han ska "disciplinera" barnen.

Det som gör remaken bättre än originalet är dock regi, tempo och specialeffekter. Det här med specialeffekter kan vara ett tveeggat svärd, men när en film förlitar sig på chockeffekter måste effekterna vara bra för att scenerna ska fungera. Vidare har Scott Kosar verkligen stramat upp Sandor Sterns manus och filmen känns inte tolv timmar lång längre.

Men även om 2005 års inkarnation av The Amityville Horror är helt okej och vida bättre än originalet finns det bra mycket bättre filmer om hemsökta hus. Jag hade önskat mig en längre uppbyggnad i stil med The Shining (1980) eller Poltergeist (1982) - två av filmer på liknande tema som jag rekommenderar. Men, har du inget bättre för dig funkar The Amityville Horror i nyversion förvånansvärt bra.

Betyg: 3- en film kvar... av 5 möjliga

Regi: Peter Berg

Manus: Erich & Jon Hoeber

Medverkande: Taylor Kitsch, Alexander Skarsgård, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Battleship Delta Productions/Film 44/Hasbro mfl.

År: 2012

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1440129/

Efter att ha skickat en signal till en planet som liknar Jorden får NASA oväntat svar i form av fem fientliga utomjordiska skepp. Några av dessa landar rakt i en stor internationell övning för bland andra USA:s flotta. Ombord på ett av skeppen finns Alex Hopper, oprövad och strulig löjtnant, som nu måste axla sin brors mantel när han får en fältbefordran till att agera kapten över ett fartyg.

Oj vad den här filmen har blivit utskälld! Jag drog mig för att se den eftersom gemene man brukar ha rätt när det gäller blockbusters kvalitet. När jag nu till sist såg Battleship undrar jag lite vad allt skäll handlade om? Det här är en blockbuster, inte Bergman. Det är explosioner, sisådär skådespel och ännu mer explosioner. Vad förväntade sig folk? Fakutm är att det här är bra mycket bättre än många andra blockbusters. Manuset må inte ha något större djup, men försöker ändå ge utomjordingarna en viss personlighet annat än kanonföda. Framförallt är det intressant att se att de porträtteras mer som en "armé" istället för den gamla vanliga "förstör allt du ser-visan" man brukar se i liknande filmer. Civila offer förekommer, visst, men de försöker åtminstone först och främst ta ut militära mål och gör konstanta hotanalyser. Snyggt! En hel del av kritiken har handlat om att det här är ännu en USA-centrisk actionrulle. Ja? Nya invändningar? Var det någon som inte förväntade sig det? Nåväl, det är ganska kul att en japansk seglare kommer fram till idén om hur man ska rädda Hawaii...

Skådespelarna är helt okej, men inget att skriva hem om. Jag hade letts till att tro att Alexander Skarsgård skulle ha huvudrollen, men så är icke fallet. Skarsgård sköter sig i vad han har att göra, varken mer eller mindre. Taylor Kitsch (vilket efternamn!) är en ganska generisk leading man, men gör åtminstone inte bort sig på något vis. Neeson går på sparlåga och Rihannas filmdebut slinker förbi utan att jag registrerade henne alltför mycket. Helt okej alltså.

Men det är ju actionscenerna som är den riktiga anledningen till att se en sådan här film. Beslutet att förlägga de flesta actionscener till havs är inte så dumt alls. Det bjuder på en del nyheter och innovativa lösningar. Hasbros design på de utomjordiska skeppen är också väldigt snygg. Det smäller mest hela tiden, men manuset bjuder också på ganska smarta vändningar till scenerna i fråga. Att manuset enligt rapport skulle baseras på den gamla Hasbroklassikern "Sänka skepp" känns ganska fjärran i sammanhanget, annat en mycket smart användning av tsunamnivarningssystemet (!).

Battleship är en matinéfilm som heter duga. Stäng av hjärnan, poppa popcornen och titta på lite explosioner. Duger mer än väl en söndag.

Betyg: 3+ you sunk my battleship! av 5 möjliga

Datumet läser 10/8 och det betyder att sommaren drar mot sitt slut för min del. På måndag börjar verkligheten med jobb igen. Men innan dess ska det festas. En polare anordnar en fest för 60+ personer ikväll. Det blir en perfekt avslutning på en sommar som inte blev lika episk som jag hoppades på, men som ändå varit helt okej. Allt detta för mig fram till musikvideon i inlägget.

När den här låten slog ner som en bomb för några år sedan satt jag vid ett skrivbord i en lägenhet jag hyrde i andrahand. Jag var luspank, nyligen dumpad och allt var riktigt jäkla trist. Sen hände det där som alltid händer - det vände. MGMT:s slagdänga blev något att klamra sig fast vid den sommaren och jag vill inte ens tänka på hur många visningar av videon på YouTube jag bidragit till. Nu blir det några fler. Sommaren är död, länge leve sommaren. Skitfinkultur fortsätter förmultna såväl skräp- som finkultur som vanligt. Vissa saker ändras inte.

Artist: MGMT

Låt: Time To Pretend

Album: Oracular Spectacular

År: 2008

Regi: Steve White

Manus: Joshua Michael Stern

Medverkande: Robin Thomas, Starr Andreeeff, Allen Cutler mfl.

Produktionsbolag: Promark Entertainment Group/Spectator Films/Zeta Entertaiment

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0115535/

Bill tror att han gjort ett kap när han köpt en tomt för i princip ingenting alls. Det enda som finns kvar på tomten efter de förra ägarna är ett förråd. När Bill hittar ett dockhus i förrådet bestämmer han sig för att det skulle bli den perfekta födelsedagspresenten till hans dotter. Inte smart.

Det här är den sista uppföljaren i franchisen innan rebooten kom ett drygt decennium senare. En serie som mest bjudit på lågvattenmärken avslutas med en förvånansvärt solid skräckrulle som gör vad många av de övriga filmerna inte klarade av - den är på sina ställen genuint obehaglig! Levande dockor har alltid varit en sak som skrämmer skiten ur mig. Jag skrev till och med en uppsats om sagda rädsla en gång. Är det något som Amityville: Dollhouse har gott om så är det just levande dockor och besatta miniatyrobjekt.

Skådespelarna, med undantag för Jarrett Lennon som den stereotypiske nörden, är alla ganska bra. Lennon däremot ville jag hoppa upp och klappa till redan när han öppnade munnen första gången. Han sällar sig till den inte alltför hedersamma skaran med irriterande barn i film. Redan invigda är bland andra Brandon De Wilde från Shane (1953) och Jake Lloyd från Star Wars Episode 1: The Phantom Menace (1999).

Filmen dras med sina problem, bland annat med logiska luckor i manuset, men är en ganska trevlig mysrysare med en förvånansvärd mängd nakenhet och gore för att vara en direct-to-cable-uppföljare. Helt okej, med andra ord.

Betyg: 3 sen när var Amityville en öken? av 5 möjliga

Regi: Tony Randel

Manus: Christopher DeFaria & Antonio Toro (baserat på John G. Jones bok Amityville: The Evil Escapes)

Medverkande: Stephen Macht, Shawn Weatherly, Damon Martin mfl.

Produktionsbolag: Steve White Productions & VPS Studios

År: 1992

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0103678/

Arkitekten Jacob Sterling återvänder från en affärsresa med en fruktansvärt ful antik klocka. Det visar sig att klockan är mer än bara ful - det råkar komma från ett visst hus i Amityville och har tagit något med sig därifrån...

Okej, så vitt jag förstår baseras den här filmen på samma bok som Amityville 4: The Evil Escapes (1989) - den med lampskärmen om ni kommer ihåg. Det är rätt märkligt att göra en remake på en direct-to-video-rulle bara tre år efter att originalet släpptes. Den här gången är det alltså en ond klocka det gäller och inte en ond lampa. Det blir faktiskt rätt okej. 

Idén att använda en klocka och tid som tema är bra mycket bättre än den där jäkla lampan. Här finns också ganska sköna tidshopp och tidsparadoxer som jag inte hade räknat med. Tid är också något som man kan leka med för skrämmande effekter exempelvis genom snabbt åldrande eller föryngrande. Det här verkar vara den första filmen i serien som skaparna la lite tanke bakom sedan Amityville 3-D (1983) och inte bara något som pumpats ut så fort det bara gick. Det är klart, skådespelarna är verkligen av varierande kvalitet och manuset har trots allt sina logiska luckor, men Amityville 1992 är en ganska underhållande lågbudgetskräckis. Sämst är Jonathan Penner i sin roll som psykolog. Om det fanns ett pris för sämsta fiktiva psykolog skulle han helt klart plockat hem det. Stephen Macht är däremot förvånansvärt bra i den manliga huvudrollen.

Amityville 1992 var en trevlig överraskning efter alla skräpdelar jag sett nyligen. Det är inte en klassiker på något sätt, men som "things that bump in the night-tidsfördriv" är den helt klart godkänd.

Betyg: 2+ vad är det med all incesttematik i de här rullarna?! av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen & Marshall Brickman

Medverkande: Woody Allen, Diane Keaton, John Beck mfl.

Produktionsbolag: Rollins-Joffe Productions

År: 1973

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0070707/

Miles Monroe vaknar upp efter att ha varit nedfrusen i 200 år. Året är nu 2173 och USA styrs av en totalitär regim som gillar det här med bröd och skådespel till folket. Miles får rätt snart reda på att regimen inte är särskilt sugna på att ha en jazztokig 70-talare på rymmen. Men det finns hopp! En motståndsrörelse som försöker avsätta härskarna har bildats.

Woody Allen innan Annie Hall (1976) är en ganska blank fläck i mitt kunnande om de stora regissörerna. När en polare plockade med lite gammal Allen-film ikväll var det självklart att jag röstade för den med science fiction-tema. Jag blev... måttligt imponerad. Ett manus som på sina ställen är riktigt roligt dras ner av scener som känns på tok för segdragna och utan riktning. Allens mänskliga pathos som finns i hans senare filmer saknas i mångt om mycket och det hela känns mest som en screwball-komedi som inte riktigt vet vad den vill. Det som stör mig mest är att här finns stor potenial som helt enkelt aldrig används. Kritik mot totalitarism, automatisering och teknisk övertro är alla teman som hade kunnat få ordentliga kängor, men det blir aldrig något av med kritiken.

Det positiva är Allen själv som bjuder på en framförallt fysisk komik som jag inte sett honom utföra tidigare. Framförallt är öppningsscenen, när Miles vaknar upp efter 200 års kryosömn, ett eget litet mästerverk i gummikroppskomik. Medan Allen spelar bra har Diane Keaton inte någon av sina bästa stunder i karriären. Hennes karaktär är så jäkla illa skriven att hon är tvungen att skrika alla sina repliker. Det blir snabbt väldigt enerverade. 

Sleeper är trots mina klagomål en ganska trevlig film. Här finns tillräckligt många roliga scener för att åtminstone den första timmen ska kännas riktigt sevärd. Den sista halvtimmen blir dock mest förvirrad och skränig. Inte Allens sämsta men definitivt inte ens topp-tio. 

Betyg: 3 orgamsatrons av 5 möjliga