Regi: Michael R. Roskam

Manus: Michael R. Roskam

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Jeanne Dandoy mfl.

Produktionsbolag: Savage Film/Eyeworks Film & TV Drama/Waterland Film & TV

År: 2011

Längd: 124 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1821593/

Sedan Jacky Varmarsenille utsattes för ett fruktansvärt övergrepp som barn har han en väldigt skev självbild. För att kompensera för detta konsumerar Jacky, nu köttbonde, enorma mängder anabola steroider och tillväxthormon. Men när Jacky dras in i en mordhistoria och samtidigt återser sin bäste barndomsvän Diederik börjar både hans missbruk och ljusskygga affärer hinna ifatt honom.

En film som börjar med en monolog med slutorden "We are all fucked" är troligen en film man kommer må lite dåligt av. Bullhead bekräftar dessvärre ganska många av mina fördomar mot köttindustrin i allmänhet och den belgiska diton i synnerhet. Det handlas friskt med anabola steroider, tillväxthormoner och annat för att göra både människor och boskap större. Matthias Schoenaerts gör en mycket bra roll som Jacky. Tänk er en mer nedtonad Vinnie Jones utan humor och ni kommer rätt nära. Det är också Schoenaerts scener tillsammans med Jeroen Perceval (Diederik) som är filmens stora behållning.

Dessvärre är Bullhead en väldigt splittrad film som inte lyckas knyta ihop ett tillräckligt bra narrativ för några högre betyg. På drygt två timmar ska vi hinna med en gangsterhistoria, en uppväxtskildring, en polisutredning, en kärlekshistoria och frågor om könsidentitet. Det blir lite för mycket för att få in i en film, inte minst när filmen i sig trampar vatten den första halvtimmen. Här finns riktigt bra scener och tillräckligt många intressanta infallsvinklar för att jag ändå ser hur detta skulle kunna bli en ypperlig film. Fotot är utsökt i sin dogmalika stil och karaktärerna väl utmejslade. Ändå är det något som saknas, en riktning eller något dylikt. Jag önskar att Roskam valt att fokusera på uppväxtskildringen. Det är först och främst i dessa flashbacks som Bullhead blir riktigt intressant.

Betyg: 3 ryssfemmor av 5 möjliga

Regi: Asghar Farhadi

Manus: Asghar Farhadi

Medverkande: Peyman Maadi, Leila Hatami, Sareh Bayat mfl.

Produktionsbolag: Asghar Farhadi

År: 2011

Längd: 123 min

Land: Iran

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1832382/

Simin vill lämna Iran för att kunna ge sin dotter Termeh ett bättre liv. Hennes make, Nader, motsätter sig detta eftersom han måste ta hand om sin Alzheimerssjuke far. Enligt iransk lag blir därför en skilsmässa något komplicerad eftersom Nader inte på något vis behandlar Simin illa. Parets liv blir ännu mer komplicerat när den sjuke faderns hemhjälp anklagar Nader för att ha orsakat hennes missfall - ett brott som är likställt med mord i Iran.

Nader & Simin - A Seperation har gjort väldigt bra ifrån sig på världens filmfestivaler och har bland annat en Golden Globe och Guldbjörnen från Berlin under bältet. Det var således ingen överraskning när den nominerades till bästa utländska film på Oscarsgalan. Den tar upp ett intressant ämne som vi sett förr - skilsmässoförhandlingar och barn som hamnar i kläm. A Seperation tar dock temat ett steg längre i och med mordanklagelsen. Det är en fascinerande inblick i ett land vars rättprocesser vi västerlänningar oftast bara hör om övergrepp ifrån.

Samtliga skådespelare gör riktigt bra ifrån sig, men den som har flest och bäst scener är Peyman Maadi som Nader. Maadi lyckas pendla mellan känslosamma scener tillsammans med sin sjuke far och återhållen vrede i rättsprocessen och visar upp ett väldigt brett spektra. Shahab Hosseini måste också nämnas som den väldigt obehaglige Hodjat - en man du inte skulle vilja träffa i en mörk gränd.

Det som gör filmen är dock manuset och framförallt regin, båda signerade Asghar Farhadi. Farhadi lyckas engagera tittaren och gör det på både uppenbara som subtila vis. Genom större delen av filmen irriterade jag mig rejält på Simins karaktär och höll på att missa att Nader är minst lika sneaky med sina ultimatum som han ställer till sin dotter. Dottern, spelad av Asghars egen dotter Sarina, blir en spelbricka mellan sina föräldrar som hon desperat försöker få ihop igen. Ett manus som får mig att tänka på mina egna fördomar om kraschade förhållanden är ett jäkligt bra manus helt enkelt. Dessvärre tappar det också i tempo i mitten av filmen. Jag skulle hemskt gärna sett en cirka 20 minuter kortare version. Då hade betyget blivit högsta möjliga. Nu har filmen en del ganska långsamma transportsträckor som blir lite sömniga efter ett tag. Men vill du se något gripande, spännande och rörande är A Seperation ett gott val.

Betyg: 4 religiösa hotlines av 5 möjliga

Regi: Rodrigo García

Manus: Glenn Close & John Banville (efter George Moores novell The Singular Life Of Albert Nobbs)

Medverkande: Glenn Close, Mia Wasikowska, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: Crysalis Films/Mockingbird Pictures/WestEnd Films mfl.

År: 2011

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1602098/

I 1800-talets Dublin lever Albert Nobbs ett dubbelliv. För att kunna arbeta och överleva tvingas hon maskera sig till man. Nobbs lyckas med bedriften i närmre 30 år men när omständigheter gör att hon måste dela säng med en man börjar lögnerna bli alltför komplicerade att hålla reda på.

Säg efter mig, pojkar och flickor: För att bli Oscarsnominerad som kvinna är de säkraste rollerna antingen som man eller genom att "fula ner" sig själv. För att bli Oscarsnominerad som man är däremot de säkraste rollerna att antingen spela en karaktär med någon bokstavskombination och/eller autism samt en historisk personlighet. Min poäng är att Albert Nobbs känns som ytterst beräknad film. Tack och lov är den inte lika illa som den mest Oscarberäknande roll jag sett i en film - Sean Penn som mentalt handikappad man som kämpar för vårdnaden om sin dotter i snyfthistoriernas snyfthistoria I Am Sam (2001). Nej, Albert Nobbs är, trots vad jag upplever som beräknande, ett helt okej kostymdrama, med betoning på okej.

Glenn Close gör en väldigt bra roll som titelkaraktären och det är inte bara för att hon spelar man som hon fått sin nominering. Det är uppenbart att Close lagt ner otroliga mängder tid på att lära sig gå, tala och gestikulera som en man. Det blir inte minst tydligt i filmens enda scen där hon är klädd i kvinnokläder och har stora problem med att släppa ner garden. Här finns även andra duktiga skådespelare, men att Janet McTeer fick en nominering för sin roll känns inte så lyckat kanske med tanke på hur jäkla många duktiga kvinnliga skådisar som gjorde bra ifrån sig 2011.

Manuset är den här filmens problem. Det blir helt enkelt aldrig riktigt intressant. 1800-talets Dublin är vackert och att ha lyckats göra en periodfilm för åtta miljoner dollar är riktigt imponerande. Samtidigt är historien mest inriktad på att "ja, det sög att vara kvinna förr i tiden". Ja, jo, men hur vore det med lite karaktärsutveckling eller riktig risk och konflikt? Jag blev inte uttråkad, men jag kan inte säga att jag blev särskilt underhållen heller. Skådespelarinsatserna är det som räddar den här filmen upp till en svag trea. Om ni inte prompt måste se alla kostymdramer från Storbritannien finns det betydligt bättre bekantskaper än Albert Nobbs.

Betyg: 3- quite, good sir av 5 möjliga

Regi: Alexander Payne

Manus: Alexander Payne/Nat Faxon/Jim Rash (efter Kaui Hart Hemmings roman med samma namn)

Medverkande: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller mfl.

Produktionsbolag: Ad Hominem Enterprises

År: 2011

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1033575/

Inte nog med att Matt King står inför sitt livs största affär utan han måste också tampas med sina två upproriska döttrar då deras mor ligger i koma efter en olycka. Saker och ting kompliceras ytterligare när Matts äldsta dotter, Alexandra, berättar för sin far att hans fru var otrogen mot honom. Men hur konfronterar man sin livspartner när hon inte ens kan svara för sig själv?

Jag hade blandade känslor inför den här filmen när jag började titta. Nej, fel, stryk det - jag har alltid blandade känslor när det gäller George Clooney. Clooney är en fantastisk skådespelare i sina bästa stunder, men han verkar ha ett ego stort som hans bankkonto då många av hans filmer verkar kretsa kring honom och enbart honom. Detta gäller även när han gjort sina politiska thrillers eller "komedier". Hur som helst, jag är inte den som är den och tänkte att kritikerna kanske hade rätt den här gången. Nu, knappt två timmar senare, är jag helt knockad. Vilken berättarteknik! Vilket manus! Vilket foto! Vilken insats av Clooney!

Clooneys roll som Matt King är det bästa jag sett honom göra och han visar att han nog ska fokusera på att just skådespela och inte producera och/eller regissera. I The Descendants sköter Alexander Payne regirollen ypperligt. Att han vinner en andra Oscar (den första kom för manus till Sideways, 2004) är inte en omöjlighet på något sätt. Hans manus (tillsammans med Nat Faxon och Jim Rash) är även det extremt genomarbetat och väldigt vackert i sin subtilitet. Huvudtemat med att bevara det gamla, om det så gäller land och miljö som förhållanden, och att fortsätta utveckla det man redan har, går som en röd tråd genom historien men blir aldrig pekpinnemässigt jobbigt. Istället är det ett lågmält utforskande av framförallt Matt Kings utveckling och hans kamp att hålla uppe en stark front, inte minst inför sin yngsta dotter. Även birollsskådespelarna är riktigt bra, men det här är Clooneys film rakt igenom. Värd att nämnas är dock ändå Matthew Lillard i en liten men väldigt bra biroll. Hans klart bästa insats i karriären än så länge.

Det här är ingen lättsam film men inte heller så tung som man kan tro av min beskrivning. Här finns tillräckligt mycket svart humor för att lätta upp i ångesten. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen som i alla fall för mig cementerar att 2011 var en jäkla bra filmår!

Betyg: 5 ångesttrippar på paradisöar av 5 möjliga

Best Short Film, Live Action

Tuba

Regi: Chris Miller

Manus: David H. Steinberg/Tom Wheeler/Jon Zack

Medverkande: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448694/

Puss In Boots (hädanefter kallad för sitt svenska namn "Mästerkatten" för att undvika förvirring med titeln) är en jagad katt. Felaktigt anklagad för att ha rånat banken i den sömniga lilla mexikanska småstad där han växte upp driver han från stad till stad för att livnära sig bäst han kan. När hans väg korsas av en annan katt med kleptomaniska tendenser stöter han även på sin gamle vän Humpty Dumpty - vars fel det är att Mästerkatten blev anklagad för brottet han inte begick. De tre beger sig ut på äventyr för att hitta guldvärpande gåsen och betala tillbaka pengarna till sin hemstad. Men har verkligen Humpty ändrat sig?

Jag hade ingen som helst lust att se den här filmen efter morgonens skräprulle Kung Fu Panda 2 (2011). Puss In Boots är även den från DreamWorks Animation och är till råga på allt baserad på en bikaraktär från Shrek 2 (2004). Det lät minst sagt som ett desperat försök att fortsätta tjäna pengar på det gröna träsktrollets popularitet. Döm min förvåning då det här visade sig vara en av de bättre animerade filmerna jag sett från förra året.

Det blir oundvikligt att jag jämför den med den andra produktionen från DreamWorks jag såg idag, så det är lika bra att få det ur vägen. Det som skiljer Puss In Boots från Kung Fu Panda 2 är framförallt två saker - röstskådespelare och manus. Puss In Boots tar en klassisk västernhistoria med lika delar Zorro som Sergio Leone och kör hårt från första bildrutan. Man lyckas ta en hel del poäng från mig bara genom små detaljer som visar att den här filmen är genomtänkt... tills slutet i alla fall, men det kommer vi till. Röstskådespelarna, i synnerhet Antonio Banderas, är också mycket bättre än i Kung Fu Panda 2 och animationsavdelning hos DreamWorks verkar ha lagt ner mycket mer jobb på att få en schysst textur på allt som händer på skärmen. I jämförelse ser Kung Fu Panda 2 ut som skit. I jämförelse med konkurerande västernanimationen Rango (2011) är den dessutom rolig. Hör och häpna!

Vad jag menade med slutet på manuset innan så är finalen ganska påklistrad och jag hade hellre sett att filmen var tio minuter längre än att se all sensmoral staplad i slutet. Det blir en ganska sötsliskig avslutning på en film som faktiskt vågar ha lite svärta. Dessutom kan man ifrågasätta en del av de populärkulturella referenserna som bara känns trötta. Men, för den som vill ha en animerad film från landet i väst som faktiskt är underhållande rekommenderas Puss In Boots. Låt oss dock slippa uppföljare. Snälla?

Betyg: 4- sago mash-ups av 5 möjliga

Regi: Jennifer Yuh

Manus: Jonathan Aibel & Glenn Berger

Medverkande: Jack Black, Angelina Jolie, Gary Oldman mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1302011/

Po lever sin dröm som Drakkrigaren och bekämpar banditer, tjuvar och allsköns avskum tillsammans med sina vänner var och varannan dag. Snart nås templet dock av dåliga nyheter. Den gamle krigsherren Shen har återvänt från sin exil och tagit med sig ett fruktansvärt nytt vapen som kan förändra Kina för alltid. Vid deras första möte inser Po att Shen dessutom har något att göra med hans sedan länge döda föräldrar.

Kung Fu Panda (2008) var inte på något sätt ett mästerverk, men den lyckades ta formeln från gammal kung fu-film från 70-talet och vrida och vända på den så att den passade 2000-talets yngre publik. Snyggt jobbat och dessutom roligt för en gammal diggare av kung fu-film som mig själv! Tre år senare har originalfilmens någorlunda färska och fräscha version av animerat matinéäventyr fått en uppföljare som helt har tappat stilen, charmen och stuket.

Jag är inte alltför glad för Jack Black när han spelar... Jack Black - det vill säga när han oupphörligen rapar upp dåliga surfarlika repliker som nästan alla anspelar på hur "häftigt allting är!". De flesta scener i Kung Fu Panda 2 är i princip just det - Jack Blacks träiga monologer. När man har en skådespelarensemble  med alla från Dustin Hoffman till Jackie Chan är det synd och skam att inte använda sig av dem mer än vad man gör. De enda två som får lite fler repliker är Angelina Jolie (okej, antar jag) och Gary Oldman. Oldman kämpar mot ett ganska taffligt skrivet manus och gör det bästa han kan av sin skurkroll. Ibland är det till och med ganska bra.

Animationen utmärker sig inte nämnvärt från andra CG-animerade rullar från de senaste fem åren förutom i Pos drömsekvenser. Stilen som presenteras där, mycket mer lik traditionell kinesisk konst, är bra mycket mer intressant än stilen i huvudhistorien. Manuset är som sagt ganska taffligt. Framförallt bjuder det inte på några överraskningar och den komiska timingen är oftast helt frånvarande. Därmed inte sagt att här inte finns scener som ensamma kan vara riktigt roliga. Som helhet är historien dock bara ännu ett återberättande av "film två i en hjältesaga" - det vill säga: hjälte får reda på något om sitt förflutna som plågar honom och får honom att tvivla på sina krafter. Hjälte vänder sedan detta trauma till sin egen fördel och blir starkare än någonsin förr. Meh...

Betyg: 2- tröttsamma "that was awesome/radical/cool"-repliker av 5 möjliga

Regi: Paul Feig

Manus: Kristen Wiig & Annie Mumolo

Medverkande: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions

År: 2011

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1478338/

Annie Walkers bästa vän ska gifta sig. Det vore något att fira om det inte vore för att Annies liv är en katastrof med... nej, det här går inte. Annies liv är inte en katastrof. Hon har ett jobb, hon har en lägenhet som hon av oförklarlig anledning delar med två puckon och ett ganska stort socialt umgänge. Hon har ett kk-förhållande, har blivit utsedd till en av sin bästa väns brudtärnor men kan trots det inte vara nöjd! Det som saknas är ett väldefinierat kärleksförhållande... jisses.

Hur Bridesmaids kan vara nominerad både till bästa kvinnliga biroll (Melissa McCarthy) och bästa originalmanus är för mig fullständigt obegripligt. Det här är antitesen av förra årets mest pretentiösa rulle, The Tree Of Life (2011), men är precis lika illa genomtänkt. Där The Tree Of Life misslyckades fatalt med att vara poetisk och/eller symbolladdad finns det ingen som helst substans i Bridesmaids. Det är ett luftslott som bara tangerar stereotyperna för romantiska komedier och dessutom förstärker såväl puckade myter om kvinnor som män. Det här är inte karaktärer, det är pappfigurer. Det här är inte ett manus, det är återvinning av redan söndertuggade matrester. Det här är inte ens en film, det är två timmars reklam för bröllopsfixare.

Man kan göra en jämförelse med Sex & The City (1998 - 2004) som på ytan har liknande tematik - kvinnlig vänskap och/eller ovänskap uppblandat med kärlek och sex. Inte för att jag är något större fan av den serien heller, men den lyckades då och då bryta upp de väldigt typiska könsnormerna och framförallt prata om första ordet i sin titel - sex. De handfull sexscener och/eller samtal om sex som finns i Bridesmaids kan vara något av det sämsta jag sett. Det finns varken något sexigt eller roligt över dem.

Som sur grädde på det ruttna moset har alltså Melissa McCarthy fått en Oscarsnominering för bästa kvinnliga biroll. Vilken scen fick hon den för? Var det hennes klyschiga peptalk mot slutet eller var det månne när hon skiter i vasken efter att ha blivit matförgiftad? Men framförallt är det här som sagt en film som understryker negativa kvinnliga stereotyper. Eller som en karaktär säger: "Why can't you just be happy for me, then go home and talk about me behind my back like a normal person?". Ja... seriöst.

Betyg: 1 vaskskitare av 5 möjliga