Franchise Hell: The Omen - Sammanfattning

De fem filmerna i The Omen-franchisen innehar tillsammans plats tio på listan över de mest inkomstbringande skräckfilmsserierna genom tiderna. Det är intressant för flera anledningar, inte minst för att en av dessa filmer, del fyra, bara fick biografdistribution i världens engelsktalande länder. Serien är också noterbar för de väldigt långa hoppen i kvalitet mellan delarna samt för att ha en av de svagaste första delarna av någon av franchiserna på min lista.

De tre första filmerna i franchisen följer Damien Thorne, antikrist personifierad, under hans uppväxt hos sina adoptivföräldrar och sedermera vuxna liv som affärsmagnat. Det är också de tre första filmerna i serien som är någonting att vilja ha överhuvudtaget. Damien utvecklas till en intressant tolkning av antikrist som uppvisar många fler mänskliga sidor än vad man kan förvänta sig av djävulens son. Faktum är att han till och med är ganska svag i sina krafter och måste ha hjälp från sina följeslagare vid ett flertal tillfällen. Detta går tillbaka till något som Richard Donner, regissör till del ett, ville förmedla med sin film i serien. Enligt Donner ska han ha försökt regissera en film där det inte stod klart att Damien faktiskt var antikrist utan att händelserna i första filmen lika gärna kunde vara sammanträffande kombinerat med ett psykotiskt sammanbrott från båda Damiens adoptivföräldrar. En intressant tanke och en mycket mer intressant historia än vad som till sist presenterades på vita duken.

De två sista filmerna i serien är en historia för sig (eller två historier om vi nu ska vara petiga). Tidigare nämnda del fyra bygger förvisso vidare på händelserna i föregående film men gör det på ett så märkligt sätt att den borde stått för sig själv. Det försöker remaken från 2006 att göra men faller, som jag påpekade i gårdagens recension, väldigt platt.

The Omen-franchisen är ingen personlig favorit men till skillnad från många andra skräckfilmsserier försöker den åtminstone ge tittaren något nytt med varje ny installation, remaken borträknad. För det bör den premieras. Nästa franchise: Saw.

Recenserade filmer i serien:

The Omen (1976) - 2 förvånansvärt svaga antikrists av 5 möjliga

Damien: Omen II (1978) - 4 förbaskade korpar av 5 möjliga

The Omen III: The Final Conflict (1981) - 3 om Damien kan manipulera människor genom att titta på dem, varför har han inte vunnit redan där? av 5 möjliga

The Omen IV: The Awakening (1991) - 2 inverterade kors av 5 möjliga

The Omen (2006) - 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,6

Notering: Eftersom en betygsskala 1 - 5 ger ganska dålig koll på jämförelser över en lång rad filmer har jag beslutat min för att avrunda till närmsta tiondel istället för närmsta heltal. Därför har betyget för Friday The 13th som helhet höjts från 2 till 2,3.

Regi: John Moore

Manus: David Seltzer

Medverkande: Liev Schriber, Julia Stiles, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 2006

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0466909/

Robert Thorn bor tillsammans med sin fru Katherine i Rom där han verkar som USA:s ambassadör. Men när Katherine förlorar parets barn i barnsäng ställs Robert inför ett svårt val - adoptera ett väldigt liknande barn och bespara sin fru sorgen eller berätta sanningen för Katherine. Robert väljer det förstnämnda och en tid senare flyttar familjen till England. Fem år och en ny ambassadörspost senare börjar oförklarliga saker hända kring familjen och deras son, Damien...

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att ovanstående stycke är klippt och klistrat från min recension av originalversionen av den här filmen. Varför inte? tänkte jag. Kan 20th Century Fox återanvända gammal skåpmat kan väl jag också? Skillnaden är att jag inte gör det med en budget på cirka 25 miljoner dollar. The Omen anno 2006 är i mångt om mycket exakt samma film som The Omen anno 1976. Jag menar inte enbart handlingsmässigt utan dialog, kameravinklar, musik - allt är återanvänt! Den enda remake jag sett återanvända mer från originalet är den annars talangfulle Gus Van Sants version av Psycho (1998).

Jag har väldigt svårt att komma på något att säga om den här filmen som jag inte redan sa i min recension av originalet. Tempot är för långsamt, manuset på sina ställen riktigt uselt och... ja, inte konstigt att filmen är likadan, det är samma nolla till manusförfattare! Det man kan säga till remakens försvar är att den är mer välspelad än originalet. Regissören John Moore lyckas locka fram en del bra skådespel, inte minst från Julia Stiles. Det är också kul att se Mia Farrow i en biroll som Damiens nanny. Stackars Farrow - först föda antikrist i Rosemary's Baby (1968) och nu vara hans nanny. Det går åt rätt håll i alla fall!

Remaken på The Omen är en onödig film om jag någonsin sett en. Den är inte urdålig, bara lite sämre än det redan ganska träiga originalet.

Betyg: 2- imorgon blir det franchisesammanfattning av 5 möjliga

Regi: Jonathan Levine

Manus: Will Reiser

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: IWC Productions/Mandate Pictures/Point Gray

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1306980/

Renlevnadsliv till trots drabbas Adam av en sällsynt och allvarlig form av cancer vid 27 års ålder. Medan läkarna ger honom 50 procents chans att överleva bestämmer sig Adam att kämpa mot sjukdomen tillsammans med sin bäste vän, Kyle.

Jag måste sluta se på gråtfestfilmer nu. 50/50 är en extremt drabbande film som hela tiden verkar ärlig. Joseph Gordon-Levitt, en av vår generations mest underskattade skådespelare, gör en väldigt bra roll som Adam. Den som den som gör bäst ifrån sig är dock, tro det eller ej, Seth Rogen. Som jag klagat på Rogen i tidigare produktioner! Dessa har samtliga varit dumkomedier. När Rogen får ett manus som inte verkar skrivet på baksidan av en servett att arbeta med visar han att han faktiskt kan skådespela. Rogens porträtt av Kyle är riktigt bra. Kyle framstår precis som den typ av vän man vill ha vid sin sida om man skulle drabbas av en allvarlig sjukdom. Det är inte så konstigt att Rogen är mer nedtonad i den här filmen. Den baserar sig på manusförfattaren Will Reisers egen cancerhistoria. Och vem var Reiser bäste vän under processen? Jo, Seth Rogen. Jag måste också nämna Bryce Dallas Howard som återigen gör en bra roll, den här gången som ärkebitch. Jag börjar nästan förlåta henne för Spider-Man 3 (2007).

Jonathan Levine har regisserat en film som, trots en viss temposvacka i mitten, sög mig fast och vägrade släppa taget till slutet. Jag hade i viss mån problem med slutscenen och skulle hellre sett att filmen slutade med den näst sista scenen, men det här är mindre skavanker. Någon som dessvärre inte är i samma klass som de andra skådespelarna är Anna Kendrick. Jag förstår inte hur Kendrick kan ha fått så mycket uppmärksamhet som hon fått och till och med en Oscarsnominering för Up In The Air (2009). Hon gör sin vanliga halvförvirrade yrkeskvinna i början av sin karriär och det fungerar så himla dåligt!

50/50 är ingen fullpoängare men rekommenderas ändå varmt. Att cancer suger är tyvärr en av konstanterna med att vara människa. Jag har dock sällan sett en så här osentimental och ärlig historia om sjukdomsprocessen som dessutom vågar skratta åt eländet.

Betyg: 4 ryggsår från helvetet av 5 möjliga

Regi: Yimou Zhang

Manus: Heng Liu (efter Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing)

Medverkande: Christian Bale, Ni Ni, Xinyi Zhang mfl.

Produktionsbolag: Beijing New Picture Film Co./EDKO Film/New Picture Company

År: 2011

Längd: 146 min

Land: Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1410063/

Nanking, Kina, 1937. När den japanska armén intar staden och inleder vad som i efterhand kallats för Nankingmassakern befinner sig den försupne begravningsentreprenören John Miller på helt fel ställe. Istället för att begrava prästen som verkat i stadens katedral tvingas han under omständigheterna själv ta på sig rollen som präst - inte minst för att hålla katedralskolans flickor säkra. Situationen kompliceras ytterligare när en grupp prostituerade kvinnor gömmer sig i kyrkan för att komma undan de japanska trupperna. Kyrkan blir i viss mån en fristad mitt i det krigshärjade Nanking, men hur ska John och de andra ta sig därifrån?

Nankingmassakern är fortfarande, efter 75 år, en av de mest kontroversiella händelserna man kan göra film av. Samtidigt som händelserna är centrala för den kinesiska nationella identiteten har nationalister i Japan försökt förneka att massakern någonsin ägde rum. Nankingmassakern är helt enkelt Asiens mindre variant av Förintelsen. Uppskattningsvis mördades, våldtogs och/eller torterades mellan 150 000 - 300 000 av stadens civila av den japanska armén. Yan Gelings roman 13 Flowers Of Nanjing ligger till grund för regissören Yimou Zhangs skildring av händelserna och manusförfattaren Heng Liu har gjort ett fantastiskt arbete med att överföra berättelsen till vita duken. Det vore enkelt för Liu att helt demonisera japanerna (det har tidigare gjorts i andra filmatiseringar) men han försöker ge de samma åtminstone en antydan till mänsklighet i form av truppernas officerare. 

Christian Bale gör en av sina bästa roller i karriären som John Miller. Jag blev återigen imponerad över hans nyansrika skådespel och hans sätt att fånga och mana fram de mörkaste känslorna ur sitt inre. Bales karaktärsutveckling under filmens 146 minuter är makalös och han står inte att känna igen när eftertexterna rullar. Bland de kvinnliga rollinnehavarna är Ni Ni den som står ut mest. Hon har en helt fantastisk närvaro och att detta är hennes första film är för mig helt obegripligt. Jag måste också nämna Tianyuan Huang som klosterskolans ende manliga elev. Hans scener mot slutet av filmen är bland det mest gripande jag sett.

Som ni märker blev jag helt knockad av den här filmen. Ett fantastiskt foto, musik som känns skräddarsydd till varje scen och som en av Kinas mest påkostade filmer någonsin är detaljrikedomen i scenografin helt superb. När jag till och med kom på mig själv med att sitta och tänka gott om arbetet med ljudeffekter är det ett tecken på att en film är något alldeles extra. För den som tål skildringar av realistiskt våld och misär är det här ett måste. För er andra, försök se den ändå. The Flowers Of War berättar om händelser som ofta bara får ett kortare stycke i våra västerländska historieböcker men som har avgörande betydelse för Asiens moderna historia.

Betyg: 5 fredsliljor av 5 möjliga

Regi: Jim Sheridan

Manus: David Loucka

Medverkande: Daniel Craig, Rachel Weisz, Naomi Watts mfl.

Produktionsbolag: Cliffjack Motion Pictures & Morgan Creek Productions

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1462041/

Will säger upp sig från sitt jobb för att satsa allt på sina författardrömmar och ha mer tid att umgås med familjen. Will och hans fru blir däremot snart varse om att deras nya hus kommer med en mörk historia. Fem år tidigare mördade Peter Ward, husets dåvarande ägare, troligen hela sin familj innan han själv blev skjuten i huvudet. Ward överlevde mirakulöst och har spenderat de senaste fem åren på slutet mentalsjukhus. Men då inga reella bevis fanns mot Ward tvingas staten släppa ut honom efter fem år på sjukhuset. Plötsligt börjar oförklarliga händelser ske runt drömhuset...

Årets första film för min del och jäklar vad kluven jag är. Dream House har delar som är riktigt jäkla bra. Problemet är att filmen försöker berätta tre historier på en gång och det blir mest pannkaka av det hela. Här finns upplägget till en smart thriller, ett bra drama och en vanlig hederlig spökhusfilm. Att försöka berätta allt detta på 92 minuter funkar helt enkelt inte särskilt bra. Jim Sheridan, flerfaldigt Oscarsnominerad regissör, har regisserat och hur han kunde lämna ifrån sig en så här splittrad produkt fick jag svar på ganska omgående när jag gjorde research för den här recensionen. Dream House delar samma öde som Caligula (1979) - ett totalt sammanbrott mellan regissör och producent. Morgan Creek Productions filmade nya scener i hemlighet och klippte om filmen efter eget tycke. Det gjorde att Sheridan, Craig och Weisz vägrade göra promotion för filmen och det hela slutade i en väldig soppa. Och det är jäkligt synd! Här finns som sagt alla element till en bra film!

Att göra en bedömning av Sheridans regi är svårt eftersom jag helt enkelt inte vet hur hans originalfilm skulle sett ut. Weisz, en personlig favorit, gör en okej roll men får finna sig i att spela andrafiol till Craig. Craig är som vanligt väldigt bra i sin roll även om han blir äckligt lik Per Ragnar av alla människor i en del scener! Naomi Watts, den tredje mer välkända skådisen i filmen, har en mindre roll som hon gör vad hon kan av. Manuset är en riktig röra, men jag ska leta upp originalversionen och läsa igenom det. Jag misstänker att här fanns en riktigt bra historia tills producenterna skulle röra runt i den.

Trots alla sina problem kan jag inte såga Dream House helt. Det är klart att den hade potential till att bli något riktigt bra och nu bara blev någon halvdant, men inte gråta över spilld potential.

Betyg: 2 drömkåkar utan Björn Skifs av 5 möjliga

Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki

Medverkande: Yoji Matsuda, Yuriko Ishida, Yuko Tanaka mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/NTV/Nibariki mfl.

År: 1997

Längd: 134 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0119698/

När den unge prins Ashitaka räddar sin hemby från en besatt skogsgud drar han i processen på sig en förbannelse. För att bryta den dödliga åkomman färdas han mot skogsgudens hemland för att ta reda på om det finns ett botemedel. Men Ashitaka dras snart in i ett krig mellan skogsvarelserna och ett en klan industrialister. På var sin sida står två starka kvinnor, prinsessan Mononoke som uppfostrats av skogens varggudar och lady Eboshi som med sin satsning på industrier vill skapa ett bättre liv för folket. Ashitaka inser att båda sidor har poänger med sitt handlande och hamnar i konflikt med båda sidor...

Kino, Lunds enda från SF oberoende biograf, gav en sen julklapp i år med en handfull visningar av Studio Ghiblis magnum opus Princess Mononoke. För ett fan av både Studio Ghibli i allmänt och Hayao Miyazaki i synnerhet är det alltid en speciell känsla att se en av dessa filmer på stor duk. Princess Mononoke var den sista av de större filmerna från studion jag hade kvar att se på bio och jag rekommenderar starkt att se Miyazakis konstverk på vita duken om ni får en chans. Ghiblis animationer och framförallt deras detaljrikedom gör att det är som att se filmen för första gången på nytt när man ser den i stort format och Princess Mononoke är inget undantag.

För den som sett några av Miyazakis tidigare filmer är tematiken bekant - den besjälade naturen vars balans hotas. Miyazaki håller sig dock på rätt sida predikandets gräns och presenterar som vanligt nyanserade porträtt som jag inte upplevt i några andra animerade filmer. Ondskan blir aldrig svartvit och aldrig har det varit tydligare än i den här filmen. Princess Mononoke är en storslagen film i alla aspekter. Miljöerna är fantastiska, karaktärsdesignen typisk för Miyazaki och musiken välavvägd till handlingen. Samtidigt har filmen de där små detaljerna som gör att den står ut.

Princess Mononoke är helt enkelt en av de bästa animerade filmerna genom tiderna. Den håller fortfarande lika hög klass nu som när jag såg den på en suddig VHS-kopia någon gång under sent 1990-tal och är ett måste för alla som gillar animerad film. Kort och gott en bra avslutning på 2011. Märk dock åldersgränsen! Det är inte något för de allra yngsta då blodet flyter ganska friskt emellanåt.

Betyg: 5 hisnande miljöskildringar av 5 möjliga

Regi: Gonzalo López-Gallego

Manus: Brian Miller

Medverkande: Warren Christie, Ryan Robbins, Lloyd Owen mfl.

Produktionsbolag: Apollo 18 & Bekmambetov Projects Ltd. (BPL)

År: 2011

Längd: 86 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772240/

När Apollo 18:s uppdrag officiellt läggs i malpåse rekryteras tre astronauter till ett topphemligt uppdrag. De ska trots allt flyga till Månen och väl där placera ut radarutrustning för att spionera på Sovjet. Andra dagen på månytan börjar dock två av astronauterna uppleva hur saker försvinner, märkliga ljud stör dem om nätterna och till sist kommer chocken - en rysk rymdkapsel och en död kosmonaut. Men ryssarna har väl aldrig varit på Månen?

Apollo 18 drog verkligen ut på tiden. Så vitt jag minns skulle den haft sin premiär för lite drygt ett år sedan men flyttades fram till september i år. Därför hade jag också byggt upp mina förväntningar även om tidigare recensenter oftast sågat den längs med fotknölarna. Apollo 18 är inte en dålig film, men den blir tyvärr mest ett "meh" i slutändan. Det här är ännu en film med "upphittade filmer" och som sådan tillhör den de bättre i genren. Mest gemensamt har den med The Blair Witch Project (1999). Månen är en idealisk plats att sätta en skräck/sci-fi-film på. Precis som skogen i tidigare nämnda film är den ödslig, kall och hotande. Vad Apollo 18 inte lyckas lika bra med är det konspiratoriska manuset. Här finns logiska luckor som är så löjliga att jag vill skrika. Vem, allra minst tre välutbildade astronauter, skulle gå på att de skulle montera radarstationer på Månen? Eller det mest uppenbara problemet - om vi aldrig åkte tillbaka till Månen hur kom filmmaterialet till Jorden? Idén om ett hemligt uppdrag på Månen är dock väldigt intressant och skulle kunna bli öppningsakten till en helt annan film - en film eller berättelse som undertecknad tänker skriva. Jepp, om jag bara klagar så kan jag lika bra göra det själv, eller hur?

Skådespelarinsatserna är överlag helt okej även om ingen sticker ut nämnvärt. De "upphittade filmerna" är väldigt snyggt gjorda och har en hög autencitetsfaktor över sig. Så pass att en irriterad presstalesman för NASA helt sonika sa på en presskonferens att det här inte är en dokumentär utan en fiktiv historia. Med ett bättre manus hade den här filmen kunnat sparka seriös röv. Men kan du ha överseende med manusets brister och lämnar logiken i dörren är Apollo 18 en underhållande rulle. 

Betyg: 3 i rymden bör ingen kunna höra dig skrika av 5 möjliga

Regi: Mike Mills

Manus: Mike Mills

Medverkande: Ewan McGregor, Christopher Plummer, Mélanie Laurent mfl.

Produktionsbolag: Olympus Pictures/Parts and Labor/Northwood Productions

År: 2010

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1532503/

Oliver får inte bara en utan två stora besked från sin 78-årige far, Hal - han är döende i cancer och han är homosexuell. Genom tillbakablickar berättas historien om hur Hal kämpar mot sin cancer samtidigt som han ger sig ut i Los Angeles gayscen. Historien om Hal vävs samman med hur Oliver, två månader efter Hals död, träffar Anna, en fransk skådespelerska som kan vara hans livs kärlek.

Beginners vill få mig att må dåligt. Jag är fullt medveten om detta men kan ändå inte värja mig. Maken till melankolisk film får man leta efter, men det som gör att den fungerar är att den alltid känns ärlig och rak. Mike Mills har beskrivit förhållanden på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i. Förhållanden är sällan eller aldrig en rak resa från punkt a till punkt b utan har svängar, märkliga hangups från det förflutna som sticker upp sina fula huvuden och det faktum att allt kanske inte är så svartvitt som många andra filmer vill få det att framstå. Mills beskriver detta och mer i sitt väldigt finstämda manus som egentligen grundar sig på den eviga sanningen att ingen vill vara ensam. Mills regi är lika god som hans manus. Här finns stilgrepp som förhöjer bildberättandet väldigt mycket och är det något Mills verkar ha insett är att även om ett manus är späckat med dialog så är film först och främst ett visuellt medium. Det som sägs i dialogen kompletteras av Mills bilder till en väldigt fin enhet.

Christopher Plummer gör rollen som Hal och är troligen den mest säkre Oscarsvinnaren nästa år (filmen hade inte premiär i L.A innan deadline till förra galan). Han nämndes i förhandssnacket redan för snart ett år sedan och gör en väldigt bra roll. Att Plummer börjar bli till åren kommen och dessutom spelar cancersjuk homosexuell pensionär gör att oddsen för att han ska vinna redan är låga. Även Ewan McGregor gör en fin rollprestation, men den som äger filmen enligt mig är Mélanie Laurent som Anna. Hon har en närvaro som gör att varje scen hon är med i blir magisk och har en utstrålning som kommer ge henne en lysande fortsättning på en redan fin karriär. Se upp för Laurent i framtiden!

Jag har egentligen svårt att komma på något jag inte gillar med Beginners. Så varför inte högsta betyg? Det är svårt att förklara, men filmen saknar det där sista lilla extra som gör den till en klassiker. Men, det ska sägas, det är en fruktansvärt bra film. Så, var är min whiskey?

Betyg: 4+ Laurent, varför måste du likna min flickvän till sättet? Jag saknar ju henne, pucko! av 5 möjliga