Regi: David Fincher

Manus: Steven Zaillian (baserad på Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor)

Medverkande: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Yellow Bird Films/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 158 min

Land: USA/Sverige/Storbritannien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1568346/

När Mikael Blomkvist, journalist på tidningen Millennium, döms för förtal tvingas han ta en timeout från journalistiken. Då kontaktas han av den välkände affärsmagnaten Henrik Vanger som vill ha Blomkvists hjälp att lösa ett 40 år gammalt försvinnande. Samtidigt som Mikael bosätter sig nära Vangers gods för att gräva i det gamla fallet har den unga hackern och säkerhetsexperten Lisbeth Salander problem med de sociala myndigheterna. När Salanders och Blomkvists vägar korsas ställs bådas liv på spets. Någon i Henrik Vangers närhet vill inte att fallet ska lösas...

Då kom den då till sist, den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor (2009). Frågan är bara om vi behövde en nyversion av en redan mycket bra film? Svaret är enkelt: nej, det behövde vi inte. David Finchers version av Larssons roman är inte en dålig film på något vis - den är bara inte lika bra som den svenska filmatiseringen. Därmed inte sagt att här inte finns saker som är bättre än i den svenska versionen. Daniel Craig gör en mycket mer sympatisk Mikael Blomkvist än Michael Nyqvist. Medan Nyqvist gjorde en ganska platt karaktär ännu plattare lyckas Craig föra fram en trovärdighet till rollen som jag inte hittade i Nyqvists tolkning. Likaså är soundtracket av Trent Reznor och Atticus Ross en fullträff. Där den amerikanska versionen tappar poäng är däremot i manusadaptionen och Rooney Maras tolkning av Lisbeth Salander.

Det är först nu när jag sett en annan skådespelerska försöka axla rollen som Salander som jag inser exakt hur bra Noomi Rapace verkligen var. Jag tror helt enkelt jag blev bortskämd av Rapaces skådespel och den intensitet hon hade i sitt agerande. Mara är inte direkt dålig i rollen men spelar helt enkelt inte i samma division. Någon borde  berättat för henne att hon inte kan göra en trovärdig svensk accent. Så fort hon hade ett längre replikskifte föll illusionen fullständigt och framförallt hennes återkommande "hej hej" så fort hon kom in i ett rum klingade så falskt att jag nästan suckade högt varje gång. Efter ett tag lyckades jag dock vänja mig vid den fejkade accenten, bara för att stöta på ett nytt problem: jag tror inte på den här tolkningen. Jag tror att Rapaces Lisbeth Salander kan sparka röven av mig om hon skulle bli förbannad. Jag tror inte på att Mara skulle kunna göra samma sak. Men samtidigt kan jag inte klaga alltför mycket på Mara. Hon försöker, försöker och försöker och ganska ofta lyckas hon hitta sin egen röst. I Rapaces klass är hon dock inte.

Zaillians manus är det som verkligen skiljer filmerna åt. Vid en första anblick berättas samma historia, men när man sett färdigt filmen dyker en ganska uppenbar fråga upp: fanns det inte en deckarhistoria här någonstans? Zaillians manus fokuserar mycket mer på karaktärsutvecklingen mellan Blomkvist och Salander än den svenska filmatiseringen gjorde. Det gör att historien om Harriet Vangers försvinnande till ganska stor del hamnar i skymundan. Ja, här finns de obligatoriska scenerna när arkiv ska gås igenom, foton analyseras och polisrapporter läsas men det verkar som att Zaillian hela tiden har bråttom tillbaka till de båda huvudkaraktärerna. Till viss mån får det en bra effekt för de kommande filmerna - kemin mellan Mara och Craig är mycket bättre än den mellan Nyqvist och Rapace - men filmens narrativ blir lidande. Det är också intressant att notera att den svenska versionen är mycket råare och mer obehaglig än den amerikanska. Hur gick det till? Fincher brukar inte vara den som ryggar för kontroversiella scener.

Det känns som The Girl With The Dragon Tattoo gjordes för att fylla hålet av en tröttsam tradition - amerikaner som inte orkar läsa undertexter. Det ska dock bli intressant att se vad Fincher kan göra av de två kvarvarande filmerna. De var ärligt talat inte något vidare.

Betyg: 3 we come from the land of the ice and snow av 5 möjliga

Regi: Jorge Montesi & Dominique Othenin-Girard

Manus: Brian Taggert

Medverkande: Faye Grant, Michael Woods, Asia Vieira mfl.

Produktionsbolag: Harvey Bernhard Productions & Mace Neufeld Productions

År: 1991

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0102585/

Karen och Gene York adopterar en liten flicka, Delia, då de av oförklarlig anledning inte kan få egna barn. Redan från början verkar Delia dock inte vara som andra barn. Mysteriet tätnar när familjens barnflicka dör genom att kasta sig ut genom ett fönster. Kan profetian om djävulens avkomma vara på väg att besannas en gång till?

Det är för filmer som den här som Skitfinkultur skapades. Det här är en fruktansvärt dålig film, det vill jag inte sticka under stol med, men underhållningsvärdet är skyhögt. Brian Taggerts manus är i princip en guide till hur man inte ska skriva ett manus om man vill bli tagen seriöst. Filmen försöker i princip berätta historien från del ett och halva del två på mindre tid än vad någon av de enskilda filmerna hade. Det blir en rejäl soppa med new age-mässor, klippning som är minst sagt förvirrande och ett fasligt överspel av samtliga skådespelare. Jag tycker mest synd om Faye Grant, mest känd för sin roll i science fiction-klassikern V (1983 - 1985). Hon försöker så gott hon kan, men Montesi och Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är dessutom bisarrt att se en skådespelare av Don S. Davis kaliber i den här rullen.

Något som verkligen också stack ut var det mycket märkliga användandet av musik. Återanvändandet av Jerry Goldsmiths Oscarsbelönade musik från tidigare delar i serien är logiskt, men flera gånger under filmens gång var jag tvungen att kolla om min mobil ringde. Det är så pass glättig och opassande musik i många av skräckscenerna att de snarare fick mig att skratta än att känna obehag. Priset  Den taskiga klippningen kan i viss mån förklaras med att filmen först gjordes för tv och först senare fick biografdistrubition i några länder runt om i världen. Vad som däremot inte kan förklaras är de extremt stora logiska luckorna i manuset. Försvann några scener eller var det verkligen så här dåligt? En annan sak är det eviga användandet av inverterade kors. Trodde manusförfattarna att detta var någon stark och mäktig symbolik som behövde vara med i varenda scen?

The Omen IV: The Awakening är något av det sämsta jag sett, alla kategorier. Men den tågolycka till film som den är är fruktansvärt underhållande att titta på. Om du gillar kitsch, b-film eller rent skräp är det här en guldgruva.

Betyg: 2 inverterade kors av 5 möjliga

Regi: George Clooney

Manus: George Clooney/Grant Heslov/Beau Willimon (baserad på Beau Willimons pjäs Farragut North)

Medverkande: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Smoke House & Crystal City Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1124035/

Stephen Meyers är en ung och idealistisk medieexpert som arbetar på den tilltänkte demokratiske presidentkandidatens, Mike Morris, kampanj i Ohio. Morris, en till synes perfekt kandidat, är dock inte lika ren som hans image och Meyers upptäcker snart att i politikens rävspel vet man aldrig vem som kommer hugga en i ryggen...

Jag brukar ogilla George Clooneys politiska och/eller samhällskritiska filmer. De brukar vara riktiga snarkfester som inte gör någon gladare eller för den sakens skull mer informerade. Jag var därför minst sagt skeptisk till The Ides Of March. Tack och lov är det här Clooneys främsta politiska drama till dags dato. Ryan Gosling, i sin femtielfte underbara rollprestation i år, leder en ensemble som inte går av för hackor. Förutom Clooney själv (mycket bra som Morris) visar sig bland andra Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood sig från sina allra bästa sidor. Att säga att det här är en av årets mest välspelade filmer är en underdrift!

Manuset, baserat på manusförfattaren Beau Willimons egen pjäs, är ett riktigt tajt politiskt drama som utforskar vad som händer när idealism krockar med ambition. Om vi bortser från en ganska långsam start har filmen nästan inte en död sekund. Spänningen har dock inget med snabb klippning och explosioner att göra. Istället är det blickar, hemliga telefonsamtal och spel bakom ryggen. Det hela är infernaliskt skickligt uppbyggt och många av vändningarna slog luften ur mig. Det är allt annat än en förutsägbar film det här. Jag låter min beskrivning stanna där för att inte avslöja något mer.

The Ides Of March är inte för alla. För den som gillar långsamt uppbyggda dramafilmer med dialog- och karaktärsdrivet manus är det här dock en fest. Den saknar dock det där lilla extra som hade höjt den till högsta betyg, men mycket sevärd ändå!

Betyg: 4 dolkar i ryggen av 5 möjliga

Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay & Rory Kinnear (baserad på Lionel Shrivers roman med samma namn)

Medverkande: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller mfl.

Produktionsbolag: Independent (+ 1 000 medfinansiärer)

År: 2011

Längd: 112 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1242460/

När hennes son Kevin föds bestämmer sig Eva för att sadla om i sitt liv från resereporter till hemmafru. Ganska snart upptäcker hon dock att något inte riktigt är som det ska med Kevin. Under 15 års tid, i olika kronologiska tidshopp, får vi följa familjen på väg till och bortom Kevins öde.

Äntligen! Jag har tjatat öronen av folk om den här filmen i snart ett år! Anledningen är enkel - källmaterialet är bland det mest drabbande jag läst när det gäller karaktärsporträtt av både ondska och sorg. Dessvärre måste jag säga att jag är ganska besviken på hur filmatiseringen till sist blev. De kronologiska tidshoppen som fungerade så bra i bokform blir mest dryga på vita duken och historien tappar fokus ganska rejält emellanåt. Det stora problemet är dock avsaknaden av Evas inre monolog - något som verkligen behövdes för att inte förminska den här historien. En riktigt skicklig manusförfattare hade kunnat översätta monologen till rörliga bilder, men som det är nu verkar Ramsay & Kinnear först och främst vara intresserade av just det, bilder, och inte karaktärerna. Ramsay & Kinnear har satsat allt på förhållandet mellan mor och son men i och med detta missar de också att utveckla birollerna ordentligt. Det känns också som filmen ryggar tillbaka för bokens mer blodisande scener. Dessa hade kunnat göras utan sensationalism och skulle blivit så mycket starkare i kontrast med filmens ganska avskalade ton.

We Need To Talk About Kevin är en väldigt välspelad och snygg film. Tilda Swinton gör den bästa kvinnliga huvudroll jag sett hitintills i år. I och med hennes nominering till bästa kvinnliga huvudroll till nästa års Golden Globe-gala känns hennes medverkan på Oscarsgalan också kassaskåpssäker. Ezra Miller gör också en mycket bra roll som den tonårige Kevin och är väl värd att hålla ögonen på i framtiden. Vidare märks det att Ramsay också arbetar som fotograf. Bildkompositionen är utsökt och om den inte hade tagit fokus från karaktärerna hade jag inte haft något att klaga på gällande varken denna eller övriga regi.

We Need To Talk About Kevin är fortfarande en stark historia som fungerar ganska bra även som film. Jag rekommenderar dock att intresserade skaffar sig och läser igenom boken först. Mina skyhöga förväntningar infriades inte, men det är fortfarande en film som funkar bra som tidsfördriv. Synd på vad det kunde blivit bara.

Betyg: 3 nattsvarta må-dåligt-filmer av 5 möjliga

Regi: Andrew Niccol

Manus: Andrew Niccol

Medverkande: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Cillian Murphy mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures & Strike Entertainment

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1637688/

I en nära framtid beslutas människans livslängd av hur rik man är. Tid har blivit den nya valutan och något som man hela tiden måste fylla på efter 25 års ålder. Will Salas bor i den lägsta "tidszonen" där man ofta lever från dag till dag. En kväll räddar han en man från att bli mördad. Som tack får han 116 års tid på sitt "konto". Innan han kan använda sig av det rinner tiden ut för hans mor. Nu vill Will ha hämnd...

Konceptuell science fiction är alltid intressant och den här filmens premiss låter verkligen som en historia av Philip K. Dick. Här finns också många väldigt intressanta uppslag, men de mynnar oftast inte ut i någonting. En historia som denna, där människor slutar åldras genetiskt vid 25 års ålder, hade kunnat bli en fantastisk djupdykning i vad ålder gör med vår identitet eller något liknande. Nu blir det "bara" en bra actionrulle.

Justin Timberlake visar att han kan bära upp en film på egen hand och jag föredrar definitivt honom som skådespelare framför hans karriär som musiker. Dessvärre är hans motskådespelerska, Amanda Seyfried, lika vacker att titta på som hon är usel på att agera. Timberlake och Seyfried har liten eller ingen kemi och deras kärlekshistoria växer fram väldigt hastigt och lustigt. Cillian Murphy gör däremot en väldigt fin roll som en av framtidsvisionens "poliser" eller "tidshållare" som de rakt översatt kallas.

In Time faller dock lite på sitt simplistiska manus. Här finns som sagt mycket bra idéer, men Andrew Niccol, tidigare känd för den underskattade science fiction-rullen Gattaca (1997), verkar mest ha gjort en light-version av nämnda film. Kritiken mot exploatering och klassamhällen är så övertydlig att man kunde skrivit den med neonljus och tack vare det blir filmen aldrig riktigt bitsk i sitt utforskande av temat rik och fattig.

In Time är ingen dålig film, men jag kan inte undgå att vara lite besviken när det kunde ha blivit så mycket mer. För den som är intresserad av genren i fråga är den dock väl värd en titt.

Betyg: 3 tidsbanditer av 5 möjliga

Regi: Bennett Miller

Manus: Steven Zaillian & Aaron Sorkin (baserad på Michael Lewis bok Moneyball: The Art Of Winning An Unfair Game)

Medverkande: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Michael De Luca Productions/Film Rites mfl.

År: 2011

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210166/

Billy Beane har det tveksamma nöjet att vara general manager för Oakland Athletics - det sämsta laget i den amerikanska baseballigan. När han inser att han med sin budget knappast kan konkurrera med de största lagen i ligan vänder han sig till statistikens värld. Tillsammans med sin assistent Peter har Billy två mål - bygga ett lag för en tredjedel av summan som topplagen använder och lotsa laget till slutseger i ligan.

Baseball är en märklig sport som jag gång på gång börjar följa innan jag inser att den är riktigt jäkla tråkig. Den blir däremot ofta basen till väldigt bra film. Den sanna historien om Billy Beanes statistiska underverk med Oakland Athletics når däremot inte riktigt runt baserna. Historien i sig, att på vetenskaplig väg bygga ett lag som inte grundar sig på individuella prestationer så mycket som lagspel, är väldigt intressant. Brad Pitt är också helt okej i huvudrollen även om han inte har jättemycket att jobba med. Den bäste i skådespelargänget är istället Jonah Hill som den något socialt bortkomne assistenten Peter. Det tredje namnet på postern, Philip Seymour Hoffman, gör... inte så mycket. Han är Philip Seymour Hoffman, gott så.

Medan manuset är intressant innehåller det inte särskilt mycket känsla. Statistik kan vara roligt, tro det eller ej, men många och långa scener i den här filmen blir knastertorra. Manusförfattarna försöker balansera upp detta med att ge Billy Beane lite familjeproblematik med en dotter han träffar varannan helg eller något sådant, men det gör i sig att filmen tappar fokus. Filmen är också på tok för lång. En halvtimme hade lätt kunnat falla bort i redigeringsrummet utan att jag hade brytt mig - faktum är att filmen bara skulle bli bättre.

Moneyball är ingen dålig film, men med tanke på all uppmärksamhet den fått (framförallt i USA) hade jag väntat mig något mer. Det är klart att USA är ett baseballtokigt land som äter upp sådana här historier med hull och hår, men man har tidigare visat att man kan göra baseballfilm med bra mycket mer känsla, intriger och intresseväckande manus än det här. Jag är kluven; underhållningsvärdet är okej, men inte mer, men rent hantverksmässigt är det en god film. Ingen fullpoängare dock, det är jag säker på.

Betyg: 3+ ekvationer av 5 möjliga

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Scott Z. Burns

Medverkande: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet mfl.

Produktionsbolag: Double Feature Films & Regency Enterprises

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598778/

Ett dödligt och mycket smittsamt virus börjar sprida sig över stora delar av världen. Samtidigt som vetenskapsmän och forskare kämpar mot klockan för att få fram ett vaccin börjar samhället falla sönder i kaos. Inget sprids som rädsla...

Jag har haft ögonen på Contagion ett bra tag nu, inte minst för den imponerande rollistan, och när jag slutligen fick sett den blev jag inte besviken. Det här är en mycket välspelad, välskriven och skrämmande film med stor verklighetsförankring. Jag var lite orolig att det i princip skulle vara en uppdatering av den något bortglömda 90-talsklassikern Outbreak (1995), men medan den filmen i princip var popcornunderhållning med heroiska läkare som räddade dagen känns Contagion mycket mer verklighetstrogen. Här finns ingen att stå bakom och heja på - alla kämpar för sin och sina näras överlevnad bäst de kan. Karaktärer tvingas mellan att välja mellan allmän- och egennytta vid ett flertal tillfällen och Scott Z. Burns manus är en komplex skildring av människans kamp mellan dessa. Burns manus skildrar för en gångs skull i filmvärlden en allvarlig pandemi så som den troligen skulle äga rum - mänskligheten skulle knappast dö ut men många miljoner skulle dö.

Skådespelarensemblen är som sagt mycket imponerande, men det som är mest iögonfallande är att ingen av de mer namnkunniga aktörerna försöker stjäla showen från någon av de andra. Det här är helt enkelt ett mycket gott ensemblespel. Den som sticker ut något är ändå Jude Law i en mycket bra roll som kritisk bloggare med inte alltför rent mjöl i påsen. Talande är också hur Steven Soderbergh låter skådespelarna ta sin tid i de mer känslosamma scenerna som detta till trots aldrig blir jobbigt sentimentala. 

Det jag har att invända mot filmen är först och främst tempot. Efter en första akt med rappt och spännande berättande går filmen ner lite väl mycket i tempo i mitten. Vissa bihistorier, såsom den Marion Cotillards karaktär har, mynnar heller inte ut i särskilt mycket. På det hela taget är filmen något spretig och skulle antingen behöva vara en halvtimme längre eller få vissa bihistorier bortklippta. Men överlag är Contagion en av årets storfilmer som håller. Se den inte när du är sjuk bara!

Betyg: 4 host-snörvel-nysningar av 5 möjliga

När jag var ung, arg och röd (nu är jag mest lite surmulen och röd) var jag också rejält trött. Under mina tidiga tonår hade jag stora sömnproblem och spenderade många nätter med att zappa runt på kabelkanalerna och såg diverse mer eller mindre bortglömda filmer. En natt lyckades jag komma in mitt i Christan Slaters generationsvrål Pump Up The Volume (1990). Filmen, egentligen riktad till en generation innan min egen, talade direkt till mitt trötta och ganska nedstämda tonårssinne. Det är det som nedanstående scen också handlar om - den ständigt aktuella problematiken med att växa upp och hur man ska förhålla sig till vuxenvärlden. Idag, drygt 15 år sedan jag såg filmen för första gången, är budskapet fortfarande lika bra. Om jag vuxit upp sedan dess? Inte mer än nödvändigt för att klara mig i vuxenvärlden brukar jag säga. Jag tror fullt och fast att om du inte tillåter dig själv vara löjlig och åtminstone på fritiden syssla med vad du älskar så kommer du stagnera och dö inombords. Det är den här bloggen ett uttryck för. Jag älskar film, skrivande och Pump Up The Volume.

Scen: "No more Mr. Nice Guy!"

Christan Slaters radiopersonlighet, "Hard Harry", har kommit under rejält blåsväder från den lokala lärarfakulteten och USA:s motsvarighet till Granskningsnämnden, FCC, då en lyssnare begått självmord. Givetvis beskylls Harry för detta, inte minst eftersom han spelar ocensurerad musik och pratar öppet om sex. Gud bevare mig väl! Det här är Harrys försvarstal.