Regi: Alan Parker

Manus: Chris Gerolmo

Medverkande: Gene Hackman, Willem Dafoe, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1988

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095647/

Mississippi, 1964. När medborgarrättsrörelsen vinner allt mer mark finns det fortfarande en stark tradition i den amerikanska södern med segregation. När tre medlemmar i rörelsen försvinner spårlöst från en liten sömnig småstadshåla kopplas FBI in på fallet. Det visar sig snart att de två agenterna inte är särskilt välkomna...

Som ambulerande vikarie i svenska och engelska får jag ge alla möjliga lektioner och föreläsningar. Förra veckan skulle mina treor på gymnasiet jag arbetar på just nu skriva en filmanalys av antingen den här filmen eller The Pursuit Of Happyness (2006). Det gör givetvis även att jag som lärare måste se om filmerna i fråga och när det kommer till Mississippi Burning är det inte precis något man måste tvinga mig till.

Skådespelarmässigt håller Mississippi Burning högsta kvalitet. Willem Dafoe gör en bra roll även om det inte är någon av hans allra bästa insatser. Dafoe är dock alltid Dafoe och därmed sevärd. Men filmen tillhör Gene Hackman som mycket välförtjänt fick en Oscarsnominering för sin roll som FBI-agent Anderson. Hackmans förmåga att pendla mellan hotfullhet och sinnesbilden av mysfarbror gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Brad Dourif är bra i sin vanliga roll som slemmig skurk och om du inte blinkar hinner du se en förhållandevis ung Tobin Bell i en liten biroll.

Medan skådespelarna sköter sig väldigt väl, fotot (Oscarsbelönat) är fantastiskt snyggt och musiken en märklig men fungerande mix av gospel och synthmattor är det manuset jag i viss mån har problem med. Mississippi Burning faller i samma fälla som så många andra filmer om medborgarrättsrörelsen gör - den berättas nästan helt från ett vitt perspektiv. Det är klart att det finns svarta karaktärer i filmen, men huvudkonflikten står mellan två vita FBI-agenter och en hel drös blekfeta Ku Klux Klan-medlemmar. Samtidigt faller den inte lika djupt i fällan som så många andra filmer gör. Dessutom är historien i sig väldigt spännande, även om jag hade sett den förut. Spänningen ligger mycket hos Alan Parkers regi. Parker låter scenerna ta sin tid och få en rejäl uppbyggnad, samtidigt som han inte snålar på tempot. Filmens 128 minuter tycks ibland flyga förbi då det utan att bli en händelsekavalkad som staplas på varandra händer saker precis hela tiden.

Om det inte vore för de ganska vagt skrivna svarta rollerna hade det här varit högsta betyg rakt av. Som ni vet vid det här laget är jag av den åsikten att manuset är A och O i en film så det sänker betyget ett snäpp. Men, om ni vill se en spännande historia med lysande skådespel och vackert foto håller det här fortfarande.

Betyg: 4 imorgon sätter jag tänderna i era filmanalyser, ungdomar! av 5 möjliga

Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Moving Picture Company (MPC)

År: 2011

Längd: 130 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1201607/

I en uppföljare som i princip börjar exakt där förra delen slutade fortsätter Harry, Ron och Hermione sin jakt efter de föremål där Voldemort placerat delar av sin själ. Samtidigt har ett nytt skolår börjat på Hogwarts, nu under ledning av Severus Snape och hans disciplinära ledarstil. När Harry får veta att ett av de eftersökta föremålen befinner sig i skolan tvingas han och hans vänner smyga sig in - något som Voldemort räknat med...

Vissa filmer i år har fallit under kategorin "jaja, jag ser den sen" för min del. Inte för att de skulle vara dåliga, utan snarare att jag inte känt någon större nyfikenhet. Det här är en sådan film. Jag visste vad jag skulle få, visste det troligen skulle vara bra, men hade boken i så tydligt minne att jag inte kände något större behov av att se den. Och ja, precis så blev det - jag fick vad jag väntade mig.

Den sista delen i sagan om Harry Potter är en bra avslutning med i mångt om mycket samma förtjänster och problem som förra delen. Den är bra mycket mer välspelad än de tidiga delarna i serien, men skådespelarinsatserna får ta baksätet i den här filmen för spektakulära magistrider. Det funkar helt okej, men jag föredrog den mer återhållsamma tonen i del 7.1 Snapes karaktär får däremot mer tid att utvecklas, men i och med att han blev åsidosatt i förra delen går det lite väl snabbt ibland. Dracos karaktär lyser fortfarande i stort med sin frånvaro. Bland de tre huvudrollsinnehavarna är det här Daniel Radcliffes film. Han är helt okej, men har varit bättre tidigare i serien.

Det finns ett stort problem med manuset (och här kommer spoilers!) - sättet som David Yates har valt att porträttera Albus Dumbledores samtal med Harry i "efterlivet". I boken var detta en diskussion som tangerade seriens alla tankar om filosofi, kärlek, livet och jag vet inte allt. Det är klart att detta kanske inte vore visuellt eggande i en film, men jag skulle vilja hävda att Yates och framförallt manusförfattaren Steve Kloves hade kunnat lösa det här på ett bättre sätt. Det här är ingen liten sak i bokens narrativ utan är den verkliga kärnan i boksviten enligt mig. Den borde ha fått tid.

Nåväl, nu kanske det låter som jag klagar otroligt mycket, men det här är ändå en bra film. Inte lika bra som förra och den hade kunnat bli en modern fantasyklassiker om Yates & Kloves vågat ta ut svängarna mer, men väl värd din tid om du gillar Potter.

Betyg: 4- förbannade drakar av 5 möjliga

Regi: Nimród Antal

Manus: Alex Litvak & Michael Finch

Medverkande: Adrien Brody, Alice Braga, Topher Grace mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Troublemaker Studios/Davis Entertainment

År: 2010

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1424381/

Royce vaknar bokstavligen upp med att han faller över en djungel. Ett fallskärmshopp senare och Royce är mer än lovligt förvirrad över var han befinner sig. Det blir inte klarare när han stöter på den ena efter den andra riktigt hårda snubben som alla berättar samma sak - ett ljussken och sen vaknade de av att de föll. Men nu gäller det att snabbt ta reda på vad tusan det är som pågår. Det är nämligen något som jagar dem...

Det känns som jag haft den här filmen i min samling för evigt. Flera gånger har jag varit på väg att se den, men något har alltid kommit i vägen. En dimmig och snorkall novembersöndag var den perfekt för ansåg jag eftersom jag trodde mig veta vad jag skulle få. För en gångs skull när jag trodde en sådan sak visade det sig att jag hade alldeles rätt. Predators innehåller inga överraskningar överhuvudtaget. Det är i princip en remake på originalet, Predator (1987), men utan charmen som omgärdade denna testosteronklassiker.

Någon tyckte det var en bra idé att casta Adrien Brody i huvudrollen och även om jag var ytterst skeptisk blir jag bara mer och mer imponerad av den mannen. Han kan spela allt, även action, och om några decennier kommer han troligen räknas till de riktigt stora legenderna. Birollslistan har alla från Danny Trejo till Lawrence Fishburne och de flesta gör sitt jobb. Manuset är dumt, men det var det i originalet också. Regin är... tja... där antar jag? Det är ingen vidare suspens, men det är inte tråkigt heller. Det stora problemet ligger i den tidigare nämnda avsaknaden av kitschfaktor och en sak man ofta glömmer med originalet - färgsättning. Guatemalas djungel i 1987 års inkarnation är ett grönskande paradis filmat med så mycket grönfilter att allt ser i princip ätbart ut. 2010 års inkarnation lider av gråskalesyndromet. Det gör att stämningen från originalet i mångt om mycket går förlorad.

Predators är ingen dålig film men samtidigt inget jag riktigt kan rekommendera. Det blir mest en trött gäspning och godkänt tidsödande en kall novembersöndag.

Betyg: 2 granater med märkliga verkningsgrader av 5 möjliga

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Hossein Amini (baserad på James Sallis roman med samma namn)

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Odd Lot Entertainment/Marc Platt Productions

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780504/

En mekaniker och stuntförare endast känd som "Driver" lever ett dubbelliv. Om nätterna hjälper han till som bilförare vid rån - ett lukrativt extraknäck som Driver sköter minutiöst med sina egna regler. Men när hans granne och tilltänkta flickväns man kommer ut från fängelset och är skyldig fel människor pengar dras Driver in i ett jobb som går helt fel. Plötsligt är han jagad av maffian och sitter på en miljon dollar som absolut inte är hans.

Jag säger det redan nu - Drive är den bästa film jag sett på bio i år. När jag summerar året kommer den med största sannolikhet ligga på topp fem överhuvudtaget. Danske Nicolas Winding Refn, tidigare mest känd för Pusher (1996) med efterföljare, har regisserat en fantastisk film med ett öga för detaljer, karaktärsutveckling och action som är få förunnat. Speciellt Refns känsla för karaktärer och hans skådespelarregi är bland det bästa jag sett på länge och han vann mycket välförtjänst regipriset i Cannes tidigare i år.

Skådespelarensemblen är utsökt. Ryan Gosling gör ännu en väldigt bra insats i en roll som kräver stor kontroll över små medel. Hans uttryck är lågmält, ganska långsamt (snudd på autistiskt) till en början, men det gör att de väldigt brutala våldsscenerna får ännu större kraft när de kommer. Både Carey Mulligan och framförallt Ron Perlman är bara toppen på berget av riktigt talangfulla birollsinnehavare. Det är extra kul att se Perlman i något som inte kräver att han har tre ton make-up på sig igen. Vad är den mannens haka gjord av och kan vi bryta det i någon gruva någonstans till att bygga mecchas?

Rafns regi och skådespelarinsatserna hålls samman av ett manus som tar sin tid och verkligen bygger upp en spänning till filmens andra halva. Det var flera gånger som jag nästan ryggade tillbaka i biosalongen för de extremt våldsamma scenerna som spelas upp efter halvtidsmärket. Men! Våldet är där av en anledning. Det är brutalt, inte glorifierande på något vis och på ett märkligt vis både utvecklande för Goslings karaktär samtidigt som det inte säger något. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än så.

Jag kan bara säga så här: Se Driver! Det är en fantastisk film för dig som inte har alltför svårt för fiktivt våld. En spännande historia, Gosling i högform och med ett riktigt välljudande italoinspirerat soundtrack. Jag är hänförd.

Betyg: 5 gafflar i ögat av 5 möjliga

Regi: Adam & Mark Kassen

Manus: Chris Lopata

Medverkande: Chris Evans, Mark Kassen, Marshall Bell mfl.

Produktionsbolag: Cherry Sky Films/Kassen Brothers Production/LikeMinded Pictures

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), gränsfall mellan 11 och 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1582248/

Trots ett allvarligt drogmissbruk är Mike Weiss en lysande advokat som tillsammans med sin partner driver en advokatbyrå som specialiserar sig på stämningsansökningar. När de båda blir kontaktade av en kvinna som smittats av HIV i sitt jobb som sjuksköterska får de båda dock större saker än folk som halkat på McDonald's att tänka på. Det visar sig att den före detta sjuksköterskan inspirerat en familjevän till att ta fram en säkrare nål och kanyl för att inte fler ska drabbas av samma öde. Det är bara ett problem - av någon anledning vill ingen veta av det mycket säkrare alternativet.

Chris Evans har ett bra år. Jag hade redan sett honom göra en bra insats i Captain America: The First Avenger (2011) och han befäster sin uppåtgående kurva med en mycket bra insats som den drogberoende advokaten Mike i Puncture. Med det sagt så gjorde den här filmen mig förbannad - på fel sätt. Historien är baserad på verkliga händelser och tar upp ett mycket viktigt ämne då det under berättelsens gång visar sig inte "bara" ha konsekvenser i USA utan framförallt i Afrika och Asien. Hur man kan ta en så pass intressant, problematisk och viktig fråga och göra ett rättegångsdrama utan en rättegång är för mig helt obegripligt. Evans gör sin roll bra, men är i fel film. En film som Puncture borde ha ett större perspektiv och inte grotta ner sig i en enskild mans drogberoende. Manuset är helt enkelt feldisponerat. För ett bättre exempel på hur man gör en sådan här film både spännande och informativ, se den sorgligt bortglömda The Insider (1999) istället.

Nåja, om jag ska försöka bortse från manuset en smula är Puncture en lagom underhållande film. Den duger för stunden, men det är bara så frustrerande när jag tänker på hur bra det här kunde ha blivit i mer kompetenta manusförfattares händer. Nu är den ganska lättförglömlig och mest en parentes den här filmhösten.

Betyg: 2 kokainsniffande advokater av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Kathy Bates, Adrien Brody mfl.

Produktionsbolag: Gravier Productions/Mediapro/Versátil Cinema mfl.

År: 2011

Längd: 94 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1605783/

Gil är en manusförfattare som beslutat sig för att ta en paus från Hollywood för att skriva den stora generationsromanen. Tillsammans med sin fästmö åker han på semester till Paris i hopp om att hitta inspiration. Vad han hittar är något mycket märkligare än så. När klockan slår midnatt hämtas Gil upp av en bil som för honom tillbaka till 1920-talets Paris med alla kända författare, målare, filmskapare och artister som flockades dit. Plötsligt sitter Gil och diskuterar litteratur med Hemingway och sippar drinkar med Dalí. Frågan är bara om 1920-talet, Gils favoritera, är så fantastisk som Gil har målat upp den.

Med den gigantiska produktion som Woody Allen har är det inte konstigt att en del av hans filmer är ganska lättförglömliga. Lyckligtvis är Midnight In Paris inte en av dem. Det här är en litteraturvetares våta dröm, speciellt om man som mig är särskilt intresserad av modernisterna. De skådespelare som gestaltar de välkända figurerna från litteratur- och kulturhistorian är alla mycket bra, men de som verkligen glänser är Corey Stoll som Ernest Hemingway och Adrien Brody i sin ack så korta insats som Salvador Dalí.

För den som sett en del av Allens tidigare filmer är manuset ganska välbekant, men inte för det dåligt. Allen har ett sätt att utforska relationer på som jag inte tror jag hittat hos någon annan filmskapare (kommentarer om Allens privatliv undanbedes) och så även här. Owen Wilson spelar "Allens roll" i Midnight In Paris. Ängslig, bakåtsträvande och med en vurm för både jazz och litteratur. Wilson brukar vara på sin höjd godkänd i sina roller, men här märks det hur Allen höjer honom i hans skådespel. Just Allens regi och framförallt bildkompositionen är riktigt, riktigt bra. Det är det här som är en romantisk komedi - något som försöker säga något om människor och deras relationer istället för att bara leverera ännu en sockersöt saga där allt ordnar sig på slutet.

Det jag kan invända emot är i viss mån den extremt pratiga tonen. Det är visserligen en av Allens kännetecken, men när Paris som stad verkar spela huvudrollen i större delen av filmen önskar jag ibland att Allen lät staden tala för sig själv lite oftare. Dessutom är slutet lite väl abrupt och filmen skulle tjänat på att vara en kvart längre. Men, rekommenderas för alla som är intresserade av tidsperioden i fråga eller för den sakens skull vill se en bra romantisk komedi.

Betyg: 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga

Från att ha varit en snygg men ack så standardiserad thrillerserie under sin första säsong visste skaparen Chris Carter att andra säsongen av Millennium (1996 - 1999) behövde hitta en egen ton. Carter lämnade över ansvaret till de två kreativa genierna/galningarna James Wong och Glen Morgan. Under dessa herrars ledning blev Millennium en apokalyptisk helvetesvision om religiös fanatism, men paradoxalt nog också mycket roligare. Detta märktes inte minst i ett av seriens absolut bästa avsnitt, Somehow, Satan Got Behind Me (1998). Några avsnitt senare tog Wong & Morgan sin troligtvis största risk som seriens creative directors med följande scen:

Scen: "Oh pretty boy, can't you show me nothing but surrender?"

Lara Means, en större återkommande birollskaraktär, har blivit upptagen i den så kallade Millennium-gruppen. Sakerna hon får lära sig där driver henne sakta men säkert galen under säsong 2:s andra halva. Allt kulminerar i säsongens sista avsnitt, The Time Is Now (1998) med en tio minuter lång illustration av hur Means till sist sjunker ner i total galenskap. Allt satt till Patti Smiths fantastiska Land från hennes debutplatta Horses (1975). Att ha en tio minuter lång scen, fullpumpad med symbolik, i ett avsnitt av en tv-serie som varar 42 minuter är verkligen att ta i så man spricker, men Wong & James rodde det i land - enligt mig i alla fall. Serien fick ytterligare en, väldigt undermålig, säsong utan den kreativa duon, men åtminstone gick de ut med stil!

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Darren Lynn Bousman

Medverkande: Timothy Gibbs, Michael Landes, Brendan Price

Produktionsbolag: Canonigo Films/Capacity Pictures/Epic Pictures Group

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1712159/

Joseph Crone är en bästsäljande författare som plågas av mardrömmar om sin döda fru och son. När Josephs nås av budet att hans far ligger på sin dödsbädd återvänder han till sin barndoms Barcelona. Men något är allvarligt fel. Siffrorna 11-11 börjar dyka upp överallt i Josephs liv och datumet börjar ticka upp till 11-11-11...

Hahahahahahahahahahahahaha... ursäkta, men jag... hahahahahahahahaha, okej, recensentansiktet på, lugna skrattmusklerna. Det här kan vara den mest ofrivilligt roliga film jag sett i år. På ytan en vanlig apokalypsthriller med religiösa förtecken, men på djupet något ännu dummare än så. Vi har en författare, uppenbart språkbegåvad, som vuxit upp i Spanien men inte talar ett ord spanska. Vidare har vi en uselt sminkad gammal gubbe som ena stunden är dödssjuk och den andra tillräckligt kry för att gå. Sämst i manuset är nog ändå att vi fått en Stephen King-wannebe på halsen. Plågad författare? Check. Komplicerade familjeförhållande? Check. Demoner och allsköns oknytt? Check. Till och med en jävla trädgårdslabyrint? Check. Som ni märker är det här ett av de sämsta manus jag sett på år. Bousmans regi är lika illa den och jag skulle tro att omtagningarna inte var överdrivet många. Sen har vi den obligatoriska tvisten på slutet. Ja, jisses...

Sämst av allt är nog klippningen. Det här är det minsta man kan begära av en klippare: slut på scen, klipp, etableringsbild, ny scen. Detta misslyckas gång på gång och gör filmen riktigt jobbig att hänga med i. Jag antar att det är meningen att det ska verka som snabbt berättande, men det ger ett hemskt intryck av total okunskap i filmspråk.

Om ni vill se något riktigt jävla dåligt är det här filmen för er. Hur ofrivilligt rolig den än är kommer jag aldrig se om den. Jag kommer däremot troligen använda scener från den i framtida filmföreläsningar om hur man inte gör en film.

Betyg: 1 he's from Barcelona av 5 möjliga