Regi: Jodie Foster

Manus: Kyle Killen

Medverkande: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content & Imagenation Abu Dhabi FZ

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1321860/

Walter Black, familjefar och vd för ett leksaksföretag, är fruktansvärt deprimerad - något som gör att hans fru till sist lämnar honom. På väg till sitt nya boende, ett sunkigt motell, hittar han en bäverhanddocka. När Walter senare på kvällen bestämmer sig för att ta livet av sig börjar handdockan att "tala" med honom. Dockan, helt enkelt kallad "The Beaver", börjar föra Walters talan i allt från familje- till affärsrelationer - något som givetvis orsakar en hel del spänningar och problem.

Jag hade i princip inga förväntningar på den här filmen och skaffade den först och främst för den galna premissen att låta Mel Gibson tala genom en handdocka formad som en bäver. Jag blev dock mycket positivt överraskad. Det som bara hade kunnat bli en dum gimmick säger något om klinisk depression på ett sätt som jag inte tidigare har upplevt. Det är lika sorgligt som det är underhållande.

Mel Gibson har främst gjort sig känd för diverse pinsamheter de senaste åren och det är lätt att glömma bort att han faktiskt är en duktig skådespelare. I The Beaver gör han sin bästa roll på många år och förhoppningsvis kan han fokusera på skådespelandet nu och sluta göra bort sig privat. Jag måste dock säga att jag höjde lite på ögonbrynet när jag såg att detta är en samproduktion mellan USA och Förenade Arabemiraten med tanke på Gibsons tidigare uttalanden om judiska konspirationer och annat trams.

Jodie Foster, både regi och kvinnlig huvudroll, har definitivt talang även i regissörsstolen. Hennes fina regidebut i Little Man Tate (1991) har sorgligt nog blivit ganska bortglömd men Fosters öga för detaljer och skådespelarregi är något utöver det vanliga. Även hennes rollprestation som Walters hårt pressade fru Meredith är väldigt bra.

Jag har dock några invändningar gällande manuset. En bihistoria med Walters son Porter verkar inte vilja berätta något annat än vanlig tonårsångest och kunde gärna skurits ner till förmån för ett djupare psykologiskt utforskande av Walters behov av den alternativa personligheten, "The Beaver". Det skulle dessutom gjort det något abrupta slutet lite enklare att svälja. Men på det stora hela är The Beaver en originell och söt historia med lysande skådespelarinsatser. En trevlig överraskning!

Betyg: 4 gnagare i frack av 5 möjliga

Regi: Carlos Saldanha

Manus: Don Rhymer/Joshua Sternin/Jeffrey Ventimilia/Sam Harper

Medverkande: Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, George Lopez mfl.

Produktionsbolag: Blue Sky Studios & 20th Century Fox Animation

År: 2011

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1436562/

Papegojan Blues liv tar en dramatisk vändning när en forskare från Brasilien letar upp hans ägare för att tala om att Blue är den sista kända hannen av sin art. Tillsammans åker de till Rio de Janeiro för att föra samman Blue med den enda kända honan, Jewel - en plan som inte går alltför väl. Saker och ting kompliceras ytterligare när både Jewel och Blue blir stulna.

Okej, nu ska vi se: Talande djur? Check! Omotiverade sångnummer? Check! Diverse kändisar som gör rösterna? Check! Jepp, vi är definitivt i Disneyträsket, även om det nu råkar vara 20th Century Foxs animationsavdelning som ligger bakom Rio. Det här är ingen dålig film precis men den har i princip ingenting som gör att den sticker ut från den stora massan av annan animerad film från USA. Röstskådespelarna är helt okej även om ingen utmärker sig varken positivt eller negativt. Den Randy Newman-doftande musiken är intetsägande och storyn presenteras utan större känsla eller inlevelse.

Vad Rio däremot är är ett lysande exempel på att allt går att sälja med mördande reklam. Maken till reklamkampanj för en animerad film har jag inte sett i Sverige sedan... tja... när? En sak är säker - det blir en Oscarsnominering för den här filmen för bästa animerade långfilm. Förtjänar den det? Nej, men 2011 verkar vara ett riktigt svagt år för animerad film från väst.

Betyg: 2+nu tar jag en paus från antropomorfa djur ett bra tag av 5 möjliga

Regi: Gore Verbinski

Manus: John Logan

Medverkande: Johnny Depp, Isla Fisher, Alfred Molina mfl.

Produktionsbolag: Blind Wink Productions/GK Films/Nickelodeon Movies

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1192628/

Kameolonten Rango hamnar av misstag mitt i öknen och lyckas efter den första tidens omvälvande händelser ta sig till den lilla västernstaden Dirt. Eftersom ingen i staden vet vem Rango är beslutar han sig för att bygga en ny person kring sig själv som en orädd sheriff. Det finns bara ett problem - en sheriff i Vilda Västern klarar sig inte enbart med snack...

Jag gillar västernfilm. Jag gillar ödlor. Det borde vara en lyckad kombination. Tyvärr gillar jag även bra manus - något som Rango tyvärr inte har. Historien är väldigt typisk: Protagonist kommer till en miljö han inte är van vid, lär sig lite om sig själv och räddar dagen. Om John Logans manus hade varit genomgående underhållande hade detta räckt. Tyvärr har Rango en hel del transportsträckor och de scener som faktiskt är roliga kämpar i motvind.

En annan sak som en animerad film måste ha för att lyfta är engagerade röstskådespelare. Johnny Depp, annars en av mina favoritskådespelare, verkar i princip bara läsa innantill i manuset och hans kollegor verkar inte särskilt engagerade de heller. Den ende som kommer undan med hedern i behåll är Bill Nighy som Rattlesnake Jake.

Jag vet inte riktigt vem den här filmen riktar sig till. Vissa av skämten är på tok för grova för barn medan filmen i stort inte verkar rikta sig till en mer vuxen publik heller. Plus blir det dock för de små detaljerna, exempelvis en "cameo" från Fear & Loathing In Las Vegas (1998). På det hela taget är Rango dock en av de svagare animerade storfilmer jag sett i år. Kan missas utan större förlust.

Betyg: 2 ugglemariachiband av 5 möjliga

Regi: Jonathan Hensleigh

Manus: Jonathan Hensleigh & Jeremy Walters (baserad på Rick Porrellos bok To Kill The Irishman)

Medverkande: Ray Stevenson, Vincent D'Onofrio, Val Kilmer mfl.

Produktionsbolag: Code Entertainment/Dundee Entertainment/Sweet William Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1416801/

Clevelands undre värld under sent 1960-tal styrs som så många andra amerikanska storstäder vid den här tiden av mäktiga maffiafamiljer. Danny Greene, irländare med lika delar rättspatos som brutalitet stiger snabbt i graderna och blir en kraft att räkna med. Men när familjerna inte längre kan kontrollera honom beslutar de sig för att det bara finns en utväg - döda irländaren. 

För en herrans massa år sedan såg jag en dokumentär om just Danny Greene och tänkte att det här skulle bli en ypperlig film. Nu när den filmen är här är det en blandad, men till största del njutbar, kompott. Ray Stevenson är perfekt i huvudrollen och han har god hjälp av bland andra Christopher Walken och en väldigt blekfet Val Kilmer som tyvärr inte verkar ha åldrats väl. Överlag är skådespelet riktigt bra och jag kan inte hitta något speciellt att anmärka på här.

Även regin är bra och jag är nästan beredd att förlåta Hensleigh för sin inblandning i manuset till Armageddon (1998) vid det här laget. Hensleigh låter scenerna utvecklas och skådespelarna får ta sin tid - i alla fall i de scener där inte hans eget manus sätter krokben för honom. Efter en stark öppning blir filmen väldigt ryckig i tempo och klipp. Detta rättas lyckligtvis till mot slutet av filmen igen, men slutprodukten blir något episodisk och skulle behövt ytterligare en genombearbetning. Stort plus blir det dock för de tidstypiska 1970-talsmiljöerna vi bjuds på.

Kill The Irishman är en helt okej maffiarulle som dessvärre saknar riktig identitet. För mig som kände till historien om Greene innan blir några av de saknade episoderna ur Greenes liv till en gåta. Jag antar att det i det här fallet kanske blev så att livet överträffade filmen och vissa händelser helt enkelt inte skulle verka trovärdiga. Om du inte förväntar dig för mycket kan det vara värt en titt. Själv gillar jag både Irland och maffiaepos så det höjde upplevelsen lite för min del.

Betyg: 3+ det där är fackföreningar det, LO av 5 möjliga

Efter besvikelsen som var Star Trek: The Motion Picture (1979) tog det några år tills uppföljaren, Star Trek II: The Wrath Of Khan (1982) ställde allt till rätta med en fantastisk, Shakespeare-doftande, hämndhistoria. Det är fortfarande en av de allra bästa i serien och har en scen som jag fortfarande, snart 30 år gammal, gråter som ett barn till. Om ni inte sett filmen, gör det innan du läser vidare eftersom det här är slutscenen. 

Scen: "The most human"

Efter en vild strid lyckas besättningen på Enterprise till slut besegra Khan, men priset är mycket högt. Spock, i ett ögonblick av typisk vulcansk filosofi, offrar sig själv för hela besättningen. Filmen avslutas med Spocks begravning och ett svagt löfte om att allt kanske inte är förlorat...

Första filmen i Sam Raimis skräckkomeditriologi, Evil Dead (1981), lyckades skrämma skiten ur mig när jag som alltför ung lyckades få tag i en begagnad kopia vid en videobutiksutrensning. Några år senare blev den en av mina favoritfilmer och är än idag ett praktexempel på vad man kan göra med en liten budget. Sex år senare skulle Sam Raimi återigen ta oss med ut i skogen, men istället för 1981 års budget på 375 000 dollar hade han nu 3,6 miljoner - ingen mastodontbudget precis, men gott och väl för att Raimi skulle kunna återvända till sin story, putsa på den och få oss att... skratta? 

Även om trilogins första del hade sina roliga ögonblick, de flesta omedvetna, var det ingenting som gick upp mot nummer två där slapstick och skräck blandas i en salig röra. Bruce Campbell spelar filmernas protagonist, Ash, med lika delar överspel som briljans. Precis innan följande scen har Ash varit tvungen att såga av sin ena hand då den, givetvis, blivit besatt av demoner. Handen "rymmer" och Ash lyckas till sist skjuta den (jisses vilken mening!). Sen... tja... titta själva:

Scen: Something funny happened on the way to... INSANITY!

Regi: Cary Fukunaga

Manus: Moira Buffini (efter Charlotte Brontës roman med samma namn)

Medverkande: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Judi Dench mfl.

Produktionsbolag: BBC Films & Ruby Films

År: 2011

Längd: 120 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1229822/

Föräldralösa Jane Eyre blir skickad till en brutal internatskola där hon får en gedigen utbildning. Efter att hon lämnat skolan får hon anställning som privatlärare åt den rike Mr. Rochesters dotter Adele på ett gods långt ute på den brittiska landsbygden. En lycklig tillvaro samt spirande romans tillsammans med Rochester smolkas dock av en mörk hemlighet från förr...

Jane Eyre har filmatiserats otaliga gånger och handen på hjärtat har de flesta filmatiseringarna varit ganska sömniga. Så är lyckligtvis inte fallet med denna, den senaste, av adaptionerna. Framförallt har Moira Buffini lyckats förmedla romanens gotiska drag på ett sätt jag inte upplevt att de tidigare inkarnationerna har klarat av. Jane Eyre kanske inte är det första man tänker på när man tänker "gotik" men många av romanens teman och troper kan enkelt översättas till en kuslig och tät stämning. Tack vare det otroligt vackra fotot och fantastiskt duktiga skådespelare får Jane Eyre anno 2011 en tyngd och ett djup som de tidigare filmatiseringarna inte har haft.

Mia Wasikowska är lysande i titelrollen och har en sårbarhet framför kameran som hon kontrasterar perfekt med Eyres mer temperamentsfulla drag. Sen är det denna ständige Fassbender. Är det något Michael Fassbender inte kan spela? Från att tidigare i år spelat skjortan av alla i X-Men: First Class till att i den här filmen göra ett väldigt bra porträtt av en av litteraturhistoriens odödliga karaktärer - jag kan bara applådera! Även Judi Dench måste nämnas. Hon gör, som alltid, mycket bra ifrån sig och lyser upp varenda scen hon är med i.

Jane Eyre är inte en perfekt film. Den har i viss mån problem med tempot och avgränsning av några av de olika kronologiska hoppen. Även Janes karaktär blir något underspelad (inte så lätt att lösa eftersom boken i mångt om mycket utforskar Janes känsloliv utan rak dialog) och får inte utvecklas riktigt i den mån jag hade önskat. Men, det här är små skavanker och inget som bör få dig att missa den här filmen!

Betyg: 4+ engelska hedar av 5 möjliga

Regi: Seth Gordon

Manus: Michael Markowitz/John Francis Daley/Jonathan M. Goldstein

Medverkande: Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Rat Entertainment

År: 2011

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1499658/

Nick, Dale och Kurt är tre vänner med ett gemensamt problem - deras chefer är kompletta psykopater, idioter och/eller trakasserar dem. Under en blöt utekväll föds en idé: Deras liv hade varit mycket enklare om cheferna helt enkelt dog. Men det där med mord är klurigare än man tror...

Jag såg en trailer för den här filmen någon gång i våras och den har legat i mitt bakhuvud tills nu. Premissen är lika enkel som briljant - en film som alla som någon gång arbetat under en chef eller en mellanchef som inte riktigt levt upp till ledarskapsförväntningarna kommer kunna identifiera sig med. Allting är givetvis verkligen draget till sin spets, men igenkänningsfaktorn borde vara hög kan man tycka. Det börjar dessutom bra. De tre cheferna, spelade av Kevin Spacey, Jennifer Aniston och Colin Farrell, är tre ärkesvin som det är ytterst enkelt att älska att hata. Jag visste att Spacey kunde spela riktigt elak men att Aniston hade det i sig var en överraskning. Colin Farrells rollkaraktär är den svaga länken bland cheferna men tack och lov också den som filmen ägnar minst tid till.

Medan cheferna är väldigt bra är det lite sämre ställt med våra protagonister. Jason Bateman har en del bra filmroller på sin CV, men är ärligt talat inte en skådespelare som man springer av sig benen efter att se. Han gör ett okej jobb här men verkar inte riktigt bekväm i sin komiska timing. Inte heller Jason Sudeikis lyckas lämna något större avtryck. Den enda av de tre huvudrollsinnehavarna som kommer undan med mer än godkänt är Charlie Day.

Manuset, liksom filmen, börjar bra men känns lite stressat mot slutet. Speciellt happy-ever-after-slutet känns något påklistrat och går stick i stäv med filmens ganska mörka komik i de tidigare scenerna. Och seriöst, manusförfattare, sluta kopiera Woody Allens kokaingag från Annie Hall (1977). Det var skitkul när Allen gjorde det men har nästan blivit en komisk trop vid det här laget. Regin funkar för det mesta och även om Seth Gordon haft en något brokig karriär än så länge kan han vara ett namn att lägga på minnet för framtiden.

Horrible Bosses är trots de beskrivna skavankerna en skön rulle som höjer sig över det vanliga komediträsket. Det är inte på något vis en av de bästa komedier jag sett, inte ens en av de bästa 50, men den fyller sitt syfte mer än väl.

Betyg: 3+ jordnötter i shampoot av 5 möjliga