Regi: Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett

Manus: Guy Busick & Ryan Murphy

Skådespelare: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O'Brien mfl.

Produktionsbolag: Mythology Entertainment & Vinson Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7798634/

Graces bröllopsdag hägrar, men vad hon inte vet är att den något excentriska familjen Le Domas döljer en märklig hemlighet. När familjen får en ny medlem via giftermål tvingas nytillskottet spela ett spel. Spelet, som väljs slumpmässigt, kan vara vad för något som helst och i de allra flesta fall är det tämligen tama spelomgångar. Det är bara det att Grace drar kortet hon absolut inte skulle ha dragit. Snart finner hon sig jagad av hela familjen Le Domas som enligt spelreglerna måste ha ihjäl henne innan gryningen... eller lida konsekvenserna.

Ready Or Not var en av de där sommarfilmerna som skymtade förbi på biodukens trailers och som jag redan då visste att jag skulle gilla. Det dröjde dock tills kalla november innan jag fick en screenerkopia, men det var värt väntan. Det här är en bitvis förbaskat rolig film med riktigt fina rollprestationer.

Samara Weaving (brorsdotter till Hugo med samma efternamn) spelar Grace med ett sånt mått av badasseri att jag fullkomligen älskade henne här. Från att ha börjat filmen med att oroa sig för hur den blåblodiga familjen Le Domas kommer acceptera henne utvecklas hon till en actionhjältinna av rang. Grace backar inte en sekund från att göra vad hon måste och påminner mig mest om en kvinnlig variant av Bruce Willis i Die Hard (1988) - någon som blir indragen mot sin vilja i en hemsk situation, får spö så in i helsike men alltid reser sig på nio.

Weaving må äga filmen, men hon har god hjälp av birollsinnehavarna. Även här är det kvinnorna som drar de vassaste replikerna och är mest intressanta, från den bindgalna matriarken Helen (Nicky Guadagni) till den skarpa tungan hos Grace svärmor Becky (en Andie MacDowell som aldrig tycks åldras). Det enda "felet" med Ready Or Not är att jag skulle velat att den gick ännu längre i sin svarta komik. Om du gillar smart katt-och-råtta-lek som dryper av blod rekommenderas Ready Or Not dock varmt.

Betyg: 4 elefantstudsare av 5 möjliga

Regi: Jon Favreau

Manus: Jeff Nathanson

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones, Donald Glover mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6105098/

 Disneyklassikern från 1994 i nytappning där traditionell animation har ersatts av datoranimerade djur. Annars är det mesta sig likt. Lejonungen Simba växer upp som prins, men när hans ondsinte farbror Scar konspirerar med lejonens svurna fiender, hyenorna, att ha ihjäl kungen, Mufasa, tvingas Simba i landsflykt.

Det finns få filmer jag sett fler gånger än 1994 års The Lion King. Det är i min mening det närmsta perfektion som Disney någonsin kommit och en film som egentligen inte har några brister. Hur gör man en nyversion av en sådan film? Det enkla svaret är att man inte borde ha gjort det. Det fanns ingenting att förbättra och då blir en nyversion, trots helt annan teknik, tämligen onödig.

Därmed inte sagt att nyversionen är dålig. Den är bara mindre bra. Det mesta är lite sämre än i originalet, med vissa undantag. Ett av dessa undantag är att jag absolut föredrar Donald Glover framför Matthew Broderick som röstskådespelare till Simba som vuxen. Vi har gått från en kille som knappt kunde sjunga till en världsartist. Det märks. I övrigt är dock de flesta rollprestationer sämre än originalet. Mest betydande är det tyvärr i James Earl Jones fall. Jones, kanske världens mest igenkännbara röstskådespelare, har inte alls samma tyngd och kraft i sin reprisföreställning som Mufasa. Likaså gör Chiwetel Ejiofor ett ganska blekt intryck som Scar, rollen där Jeremy Irons verkligen briljerade 1994.

Musiken är, där den håller sig till originalen, fortfarande bland det bästa som skrivits till en animerad film. Tyvärr förtar den mer realistiska tonen i datoranimationens ålder mycket av den närmst surrealistiska charmen vad som händer runt om musiken som sådan. Rent visuellt är filmen, om än tekniskt utsökt, i viss mån i avsaknad av identitet och hjärta. Det märks inte minst med ansiktsuttrycken. Det finns en anledning till att antropomorfa djurkaraktärer oftast funkar bättre i traditionell animerad form och det är att det går att arbeta med minspel på ett mycket häftigare sätt. Som allra tydligast märks det i den extremt avskalade versionen av Scars paradnummer Be Prepared! som gått från att vara en mer eller mindre subtil känga till totalitarianstisk estetik (marscherande hyenor, färgsättning etc) till att bli något närmre av något de kände att de var tvugna att ha med.

The Lion King i 2019 års version är trots min kritik en bra film. Frågan är bara varför du ska se en bra film när originalet fortfarande är fantastiskt? När filmen hittar rätt gör den det med råge, men det här känns mest som en cynisk cash grab.

Betyg: 3+ trots halvsågningen av 5 möjliga

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

Regi: Jim Mickle

Manus: Gregory Weidman & Geoffrey Tock

Skådespelare: Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Michael C. Hall mfl.

Produktionsbolag: 42/Automatik/Belladonna Productions mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8110640/

Philadelphia 1988. Locke är en patrullerande polis med ambitioner om att bli kriminalare. Under en helg förändras hans liv dock för alltid när han blir inblandad i en serie bisarra mord. Trots att han har ihjäl den misstänkta gärningspersonen är det något som inte riktigt stämmer. Varför vet hon så mycket om honom och hans fru? Och hur i helsike lyckas hon dyka upp igen, nio år senare, utan en skråma på kroppen, för att börja mörda igen?

In The Shadow Of The Moon är, precis som sin huvudkaraktär, ambitiös. Att skildra en mordutredning där morden inträffar vart nionde år ställer stora krav på manuslogik och kontinuitet. Gregory Weidman & Geoffrey Tock lyckas ganska väl med ovanstående i sitt manus. Det största problemet är att de också ganska ofta målar in sig i hörn som de bara kan förklara och ta sig ur med hjälp av tämligen stereotypa lösningar.

Det som funkar rakt igenom är dock Jim Mickles regi. Mickle har visat förr att han kan hantera karaktärsdrivna och hårdkokta berättelser och även om In The Shadow Of The Moon i mångt om mycket är en konceptuell science fiction-rulle i skepnad av en standardthriller lyckas Mickle ändå få mig att bry mig om karaktärerna. Det ständigt fuktiga och dimmiga Philadelphia utgör en perfekt backdrop till historien, men trots detta är det något som gör att den här filmen inte lyfter. Den har en väldigt lovande start, bra skådespelare och en intressant (om än förutsägbar) premiss. Vad den inte riktigt har är det lilla extra som lyfter en film från att vara kompetent underhållning till något större. För genrediggare är det dock absolut värt att kolla in. Förvänta dig inte för mycket bara.

Betyg: 3 mörka och stormiga nätter

Regi: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Manus: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Skådespelare: Shia LaBeouf, Dakota Johnson, Zack Gottsagen mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/1993/Lucky Treehouse mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4364194/

Zak har på krokiga vägar fastnat på ett äldreboende trots att han är en 22-årig man med Downs syndrom. Alla, inklusive Zak, inser att det inte är rätt miljö för honom och när han lyckas rymma har han bara en sak i tankarna - att kunna ta sig till sin hjältes, The Salt Water Redneck, wrestlingskola. På vägen träffar han Tyler, som behöver fly av en helt annan anledning och en märklig vänskap tar sin början.

Avdelning "söta filmer 1a" hade man utan större problem kunnat passa in The Peanut Butter Falcon i. Med titeln och åtminstone en bihandling om den ädla konstformen wrestling var jag dock tvungen att se den. Shia LaBeouf fortsätter sin märkliga karriär med rollen som Tyler. LeBeouf rör sig ledig mellan allt från blockbusters till art films och är en grymt underskattad skådespelare. Han gör väldigt bra ifrån sig i rollen som Tyler, men den som äger varenda scen är dock Zack Gottsagen i rollen som Zak. Det är inte så konstigt i och med att filmen är skriven runt honom som personlighet. Regissörerna träffade Gottsagen på ett läger för ungdomar med Downs syndrom där han uttryckte sin vilja att bli filmstjärna. Feelgoodgudarna log mot produktionen och Zacks önskan blev sann. You can't make shit like that up!

Överhuvudtaget är det imponerande skådespelare man fått med även i mindre biroller. Bruce Dern, Jon Bernthal och John Hawkes skymtar alla förbi i mer eller mindre betydande roller. För wrestlingfansen är det värt att notera att även Jake Roberts och Mick Foley gör biroller. Den enda som jag tyvärr inte tål i den här produktionen är Dakota Johnson. Jag tänkte att hennes taskiga skådespel jag sett henne stå för innan i mångt om mycket berodde på brister i manus och regi, men det här, något av det med mest kvalitet jag sett henne i, visar att det inte var där skon klämde. Hon är helt enkelt usel.

Manuset landar lite på den väl sockersöta sidan ibland, men är i regel bra. Utöver Zack Gottsagen finns det dock ingenting som riktigt lyfter den här filmen. Det är en väldigt kompetent gjord film som underhåller och värmer för stunden i novembermörkret, men inget jag kommer komma ihåg särskilt länge. Något så ovanligt som en slit-och-släng-film med kvalitet, vilket inte är fy skam det heller.

Betyg: 3+ jordnötssmörsbrottare av 5 möjliga

David Lynch - Better eat your soup, son!

Stockholm, november 2003. Jag och hundratals andra åhörare sitter och lyssnar på en Q&A med David Lynch. Det här är anledningen till att jag som fattig student sparat undan tillräckligt med pengar för att kunna leva på nudlar i den kungliga huvudstaden, se Lynchs samlade verk på duk och kanske, bara kanske, få skaka hand med mannen vars konst befolkar både mina drömmar och mardrömmar. Tyvärr är jag också sjuk och febern börjar nå kaminnivå när frågestunden är över. När jag tar mod till mig för att gå fram till honom blir kombinationen av sjukdom och ett bryskt ingripande av säkerhetsvakter lite för mycket för mig. Jag mår uppriktigt sagt som ett rövhål.

"Why don't'cha fellas let him go?" hör jag från bakom köttmassan som utgör säkerhetsdetaljen. Golvad av hela händelseförloppet får jag inte fram ett ljud när David synar mig från topp till tå. "You don't look too well there. Better eat your soup, son!". En klapp på axeln och sen är han borta. Min kamera försvinner hos säkerhetsvakterna. Jag önskar innerligt att jag hade kvar den där suddiga bilden av mig själv och en förvånad David Lynch, tagen pre-selfie-eran med en tämligen värdelös digitalkamera.

Det är svårt för mig att skriva något om David Lynch som jag inte redan sagt tusen gånger innan. Ovanstående historia har jag aldrig berättat i fullo för någon. Jag vet inte varför. Kanske för att jag gjorde bort mig för en hel föreläsningssal, kanske för att på minneskortet till kameran fanns det också mer eller mindre intima bilder av min dåvarande flickvän (no worries, de har inte kommit ut någonstans de inte skulle). Kanske ville jag spara historien till ett sådant här ögonblick, när Lynch, 39 år efter sin första Oscarsnominering äntligen fick ta emot en gyllene statyett.

Efter att ha läst och sett allt mannen producerat sedan 70-talet kan jag våga mig på att säga att jag tror inte priset spelade någon roll för honom. Lynch har alltid marscherat inte bara till sin egen trumma utan till sin egen rytmsektion. Det jag tror spelade roll för honom var att bli hyllad av sin "adopterade" familj. Talen, som länkas nedan, av Isabella Rossellini, Kyle MacLachlan och Laura Dern är rörande och framförallt ett erkännande av Lynchs konstnärsskap som något värt att placera in i filmvärldens mest kända alumni. Alltid mer uppskattade i Europa än i hemlandet (fråga bara fransmännen) är det fantastiskt kul att se honom få en stund i rampljuset för sitt livsverk även i USA.

Lynchs filmer har betytt mer för mig än jag tror någon förstår. Jag tror inte jag förstår det till fullo själv. Men idag återvänder tankarna till Stockholm, november 2003 och en uppmaning om att äta soppa. Det ska jag göra... med en rykande kopp kaffe och en bit paj.

Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari (baserat på Nathan Ballingruds kortroman The Visible Filth)

Skådespelare: Armie Hammer, Zazie Beetz, Karl Glusman mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Two & Two Pictures/AZA Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5913798/

Will lever ett till synes enkelt liv som bartender på det lokala vattenhålet Rosie's. En kväll hamnar en av stamgästerna, Eric, i slagsmål. När Will städar upp i förödelsen hittar han en mobiltelefon som någon tappat i tumultet. Besluten att lämna tillbaka den till den rättmätige ägaren tar Will med sig mobilen hem över natten. Allt ställs dock på sin spets när mobilen får en rad mycket obehagliga meddelanden - som kan ha med mord att göra.

Sågad längs med fotknölarna av tyckarna på IMDB och ljumna recensioner av kritikerna har Wounds knappast haft en lysande release. Jag förstår ärligt talat inte varför. Armie Hammer är alltid sevärd och så även här i rollen som Will. Birollerna sköter sig också med kanske den främste företrädaren i Brad William Henke som Eric. Det är inga rollprestationer som kommer ge någon en Oscar direkt, men för genren är de gott och väl över standard.

Wounds främsta kvalitet ligger i manuset. Om det inte vore för att Babak Anvari i ett svagt ögonblick hade valt att överförklara en del skeenden är det här en jäkligt obehaglig film. Bortom de omedelbara chockeffekterna (vilka ofta är snygga) finns här ett underliggande tema av missbruk i allmänhet och alkoholmissbruk i synnerhet som är väldigt stark. Några märkliga dialogval och ovan beskrivna svaga ögonblick i att förklara saker lite väl mycket är manuset en rejäl sak fjärran från många lättviktiga kusiner i genren.

Det här är det första jag ser av Babak Anvari och jag kommer hålla ögonen öppna för fler projekt. Nu ska han tydligen göra en serie om kryptider, vilket kanske inte är det främsta sätt att använda sin talang på. Nåja, den som lever får se.

Betyg: 4- djupgående sår av 5 möjliga

Regi: Nicole Kassell

Manus: Damon Lindelof

Skådespelare: Regina King, Don Johnson, Tim Blake Nelson mfl.

Produktionsbolag: DC Comics/HBO

År: 2019

Längd: 60 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7049682/

Trettio år efter att Ozymandias "räddade" världen i Watchmen är USA och världen fortfarande väldigt olika vår verklighet. I Tulsa, Oklahoma, bor Angela Abar med man och barn. Till synes en vanlig konditoriägare är Abar egentligen en del av den organiserade styrkan av maskerade brottsbekämpare som stadens polis använder sig av. Men någon har inte glömt händelserna i Tulsa nästan 100 år tidigare då USA:s kanske värsta raskravaller kostade många livet...

Vad i helvete är det här?! Watchmen räknas ofta som en av de främsta exemplen på vad grafiska romaner kan vara och med all rätta. Alan Moores fantastiska berättelse frihet kontra stat, missriktad makt och en värld i upplösning är fortfarande, mer än 30 år sedan den publicerades, något av det främsta som getts ut i serieform. Zack Snyder gjorde en adaption 2009 för bioduken som var... av varierande kvalitet. Den hade sina stunder men var också, på typiskt Snyder-manér, ofta totalt tondöv när det kom till stämning och redigering. Nu har manteln tagits över av Damon Lindelof, en av de i min mening sämsta manusförfattarna i Hollywood idag. Resultatet är därefter.

Har du ingen koppling till serieförlagan kanske du kan uppskatta det här, men där Moore hade en svart humor som löpte igenom hela romanen är Lindelofs "version" precis så "edgy" och HBO som den kan bli - på ett dåligt sätt. Det är givetvis svårt att döma helt utifrån ett pilotavsnitt, men från vad jag såg är seriens sanna hjältar en fascistisk polisstyrka där de anställda råkar bära mask. Det ger en sjukt dålig smak i munnen. Det här handlar inte om att verka utanför lagen för att upprätthålla en idé om moral utan om att hylla en bräcklig status quo som uppkommit efter händelserna 30 år tidigare. Eller är det egentligen det?

Lindelof har valt att inte kalla det här för en uppföljare i intervjuer utan en historia satt i en alternativ tidslinje där händelserna från serieromanen trots allt är kanon. Va?! Om du vill göra en uppföljare, säg då bara det, men kasta inte in tittaren i en värld som är mycket långt ifrån den som Moore en gång skrev om. Kopplingarna till originalet är ytliga och de direkta konsekvenserna av Ozymandias handlingar följer ofta ingen logik som de presenteras här.

Visst, kastar man tillräckligt mycket pengar på en hög med skit så kan man täcka smutsen vid en första anblick, men gräver du lite finns här ingen av den substans som originalet hade. Det här är inte bara en besvikelse utan en ren skymf. Om Alan Moore blir sur när man gör halvkassa filmatiseringar av hans verk vill jag inte ens tänka på hur han reagerade på det här. Och alla hyllar den... Ibland förstår jag inte världen, för att citera Rorschach. Lindelof är och förblir en sopa.

Betyg: 1 den ser åtminstone okej ut av 5 möjliga