Regi: Dexter Fletcher

Manus: Lee Hall

Skådespelare: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden mfl.

Produktionsbolag: New Republic Pictures/Marv Films/Rocket Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 121 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2066051/

Historien om hur Reginald Dwight blev Elton John, från en medelklassbakgrund till en av världens bäst säljande artister genom tiderna. Filmen fokuserar på främst på sent 60-tal fram till sent 80-tal och visar upp ett rockliv där inte allt var succé och gåendes i dur.

Jag har alltid haft en slags hatkärlek till Elton John. Det beror först och främst på att min far hade exakt två kassettband i bilen när han tröttnade på radion - Dire Straits debutalbum och Elton Johns Ice On Fire. Att påstå att det inte är en av hans bättre skivor är en underdrift. Som ett resultat av söndagar i bilen med nämnda skiva på repeat har jag haft väldigt svårt för Elton Johns musik... tills jag hörde de bra skivorna han gjort.

Nåväl, min personliga musiksmak till trots fanns det gott om saker att se fram emot när det gällde Rocketman, inte minst eftersom Dexter Fletcher ligger bakom regin. Fletcher är en veteran bakom klappan och bara för två år sedan hyrdes han in att slutföra det årets stora rockepos, Bohemian Rhapsody (2018) efter att Bryan Singer gjort sig till persona non grata. När han dessutom får jobba med Taron Egerton i huvudrollen kan det ju inte bli fel? Mja, lite kanske.

Rocketman har helt klart en egen stil när det kommer till det visuella, på gott och ont. Fletcher behärskar verkligen de dramatiska scenerna, men har svårt att hitta timingen när det gäller musikalditona. Just valet att inkludera regelrätta musikalscener i den här filmen är jag inte särskilt imponerad av. Vissa av dem funkar, men många låter handlingen stanna upp lite väl länge. Det hade räckt med konsertscenerna som å andra sidan är mycket bra.

Medan Fletcher är ojämn i den här produktionen är Taron Egerton den riktiga stjärnan. Han trampar i princip aldrig snett och gör en väldigt känslosam tolkning av en man som helst av allt bara skulle vilja bli älskad för den han är. Det är dessutom väldigt imponerad att Egerton gör låtarna själv. Nog för att jag visste att han var en habil sångare förr, men det är ett jäkligt långt steg mellan det och att göra Elton John rättvisa. Som sångare själv kan jag säga att många av Johns låtar absolut inte är enkla att sjunga.

Rocketman försöker göra något lite annorlunda med rockbiografigenren och för det respekterar jag den. Det faller dock inte riktigt väl ut alla gånger och den går exempelvis inte upp mot Fletchers tidigare nämnda projekt. En fantastisk Egerton blir dock en kraft att räkna med på Oscarsgalan. Han har redan en Golden Globe för rollen.

Betyg: 3 still standing men av 5 möjliga

Regi: Bong Joon Ho

Manus: Bong Joon Ho & Jin Won Han

Skådespelare: Kang-ho Song , Sun-kyun Lee , Yeo-jeong Jo mfl.

Produktionsbolag: Barunson E&A/CJ Entertainment/TMS Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 132 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6751668/

Familjen Kim har det inte särskilt gott ställt utan försörjer sig på ströjobb bäst de kan. När sonen Dong-ik får chansen att bli privatlärare i engelska till dottern i en välbärgad familj ser han dock en väg ut. Genom att anta en persona av en hårt arbetande universitetsstudent tänker Dong-ik, eller "Kevin" som han kallar sig nu, få hela sin familj anställd - på vilket sätt han än kan.

Parasite vann Guldplamen i Cannes förra året och ligger bra till även på galorna i år. Den hade blivit uppsnackad något enormt av alla som hade sett den och därför var jag minst sagt lite tveksam när jag satte mig ner för att se den. Av hävd brukar hype kunna förstöra filmupplevelser även om man försöker hålla huvudet kallt. Nu måste jag dock sälla mig själv till hypemaskineriet. Parasite är en av förra årets absolut bästa filmer.

Bong Joon Ho är en av Sydkoreas mest internationellt kända filmskapare och jag har älskat allt jag sett av honom sedan 2003 års fantastiska thriller Memories Of Murder. Han har ett öga för karaktärer som få besitter och ser alltid till att, oavsett om han gör en thriller som ovanstående eller en monsterfilm som 2006 års The Host, ha med ett starkt socialt patos i sina berättelser. Så även i Parasite, som kanske är hans mest samhällskritiska film till dags dato. 

Berättelsen om familjen Kim vedermödor balanserar hela tiden på gränsen mellan svart komik och ren misär. Det är dock väldigt sällan vågskålen tippar över å endera hållet, möjligen med undantag för slutet som är riktigt, riktigt mörkt. Det här är en film som det inte är enkelt att hitta klara och tydliga protagonister och/eller antagonister i. Det familjen Park gör är förvisso fel rent moraliskt, men samtidigt är det svårt att klandra dem. Samtidigt verkar den rika familjen, Park, till en början vara i regel godhjärtade människor, men allt eftersom filmen går finns det ett tydligt klassförakt hos dem som gör att man som tittare har svårt att sympatisera med dem fullt ut.

Om man skulle hitta någon "skurk" i berättelsen är det snarare samhällssituationen som tillåter vissa att leva som kungligheter medan andra får jobba ihop mat för dagen. Klassklyftorna i Sydkorea är större än här i Sverige och det syns med all önskvärd tydlighet. Parasite lyckas med konststycket att vara en samhällskritisk skildring av ett system som inte fungerar för alla samtidigt som den bitvis är förbaskat rolig och spännande. Rekommenderas varmt.

Betyg: 5 desperata koreaner av 5 möjliga

Regi: Taika Waititi

Manus: Taika Waititi (baserat på Christine Leunens roman)

Skådespelare: Roman Griffin Davis, Thomasin McKenzie, Scarlett Johansson mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Piki Films/Defender Films mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Nya Zeeland/Tjeckien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2584384/

Tioårige Jojo är, i alla fall på ytan, en fanatisk medlem av Hitlerjugend som lever för faderland och führer. En dag lyckas dock Jojo smälla av en granat precis bredvid sig. Han överlever, men hans hälta och ansiktsärr gör att han "ursäktas" från fler officiella sammankomster. Deprimerad försöker Jojo hitta en ny plats i tillvaron. Då är det tur att man har Hitler som låtsaskompis och har upptäckt en spännande och mörk hemlighet i hemmet - någon bor i väggarna!

Även om Taika Waititi hade haft ett antal roller förr och skrivit en del kortfilmer var det först med den sanslöst roliga vampyrkomedin What We Do In The Shadows (2014) som han dök upp på min radar. Sedan dess har det pekat spikrakt uppåt för nya zeeländaren och han har fått mycket goda vitsord även om sin senaste film, Jojo Rabbit.

Det är en minst sagt säregen historia som Waititi har valt att göra film av och den första halvtimmen känns det mest rätt flasmsigt om jag ska vara ärlig. Lite som att "ahaha, titta, vi driver med nazister för det är... edgy?". Men sen händer något med tonen i filmen som gör att jag uppskattar den lite väl uppsluppna början mer. Jojo är uppenbart en karaktär som längtar efter att känna att han hör hemma någonstans och det är också därför han dras till nazismen så starkt som han gör. När han tvingas hitta andra sammanhang och utmana sin benhårda tro blir Jojo Rabbit en lika intressant som rolig skildring över en uppväxt i ett totalitärt samhälle.

Waititi själv spelar fantasiversionen av Hitler och har uppenbarligen kul med rollen. Att låta Hitler spelas av en maorisk jude var det bästa långfingret han kunde räcka åt den gamle diktatorn, sa han i en intervju. Det är inte Waititis fel att media i mångt om mycket fokuserat på hans porträtt av Hitler, men det har lite satt de andra skådespelarna i skuggan, något de verkligen inte förtjänar. Framförallt imponerar Roman Griffin Davis (Jojo) stort i sin skådespelardebut. Scarlett Johansson är även hon mycket bra (som vanligt), men det som förtar hennes prestation lite är att hon gör en riktigt, riktigt usel tysk accent. Jag vet inte vad det låter som, men någon blandning mellan att bryta på franska och ryska kanske? Slutligen måste även Thomasin McKenzie nämnas som gör ytterligare en bra roll efter sitt genombrott med Leave No Trace (2018).

Jojo Rabbit är en sällsam blandning mellan djupaste allvar och lättsinne. Jag är inte säker på att den kommer tilltala alla, men jag hade rätt kul samtidigt som en eller två scener nästan fick hjärtat att snöra ihop sig av tyngd. Resultatet blir en film som i alla fall undertecknad kommer komma ihåg ett bra tag.

Betyg: 4 Gestapobyråkrater av 5 möjliga

Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Skådespelare: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas mfl.

Produktionsbolag: MRC/T-Street

År: 2019

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8946378/

När den otroligt framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död på sitt kontor pekar allt på ett självmord. Familjen, tillsammans med Harlans sjuksyster Marta, samlas för att höra vad som kommer hända med den gamles väl tilltagna arv. Samtidigt anländer privatdetektiven Benoit Blanc till familjehemmet. Någon har anlitat honom för att ta reda på vad som egentligen hände Harlan. Han är nämligen inte alls säker på att det rör sig om ett självmord...

Rian Johnson lyckades studsa tillbaka från den minst sagt omdebatterade åttonde installationen i Star Wars-sagan, The Last Jedi (2017), med något totalt annorlunda. Knives Out är på ytan en klassisk pusseldeckare, men döljer fler bottnar än vad man först anar. Att den dessutom bitvis är förbaskat rolig skadar inte heller.

Ensemblen som Johnson har att arbeta med är rent utav spektakulär. Utöver en lysnade Daniel Craig (med den medvetet värsta fejkaccenten jag hört på ett bra tag) som detektiv Blanc får vi bland andra se Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer. Samtliga är väldigt bra, men om jag skulle välja en favorit av dem blir det Jamie Lee Curtis som den extremfalska äldre bitchen Linda Drysdale, tätt följd av familjens new age-flummare Joni spelad av Toni Collette. Huvudrollen innehas dock av kubanska stjärnskottet Ana de Armas och hon håller verkligen jämna steg med veteranerna. De Armas har haft roller i flertalet välkända produktioner innan men visar här att hon också kan bära en film. Helt klart någon att hålla ögonen på.

Johnson har skrivit ett manus som leker med sin genre genom att båda ge oss exakt vad vi förväntar oss samtidigt som han lyckas dra bort mattan under våra fötter vid fler än ett tillfälle. Det är ett smart konstruerat mysterium som dessutom bjuder på rikligt med svart humor. För att göra historien än tajtare skulle jag dock gärna sett att den vore en halvtimme kortare. Det är en vanlig sak jag brukar orera om, men av en anledning - historier som kör extravarv utan att de behöver det använder inte en effektiv berättarstruktur, vilket definitivt är något gynnar de flesta deckare. För den som gillar who-dunnit-mysterier med humor rekommenderas dock Knives Out varmt.

Betyg: 4 fejkade Kentuckydialekter av 5 möjliga

Regi: J.J Abrams

Manus: J.J Abrams & Chris Terrio

Skådespelare: Adam Driver, Daisy Ridley, John Boyega mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Bad Robot/Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 142 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2527338/

När den sedan länge döde kejsar Palpatine på något vis verkar vara tillbaka tvingas Rey, Finn och Poe ut på en jakt för att ta reda på vad som egentligen pågår. Samtidigt försöker Kylo Ren, nu högste ledare av The First Order, slutföra vad hans morfar, Darth Vader, en gång föresatte sig att göra. Det drar ihop sig till en slutstrid som kommer avgöra galaxens öde.

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag avskyr J.J Abrams filmer. Folk har hyllat honom för att han tog upp facklan efter George Lucas prequels och förde historien vidare. Själv är jag av åsikten att vilken regissör som helst hade klarat av att göra något bättre än Lucas tågolyckor till prologberättelser. Abrams gjorde dock mer än vad plikten krävde med första filmen i den nya trilogin - The Force Awakens (2015). Ja, det är i princip en remake på första filmen från 1977, men som curtain raiser, det vill säga ett första kapitel i en filmserie och dess sätt att etablera den nya ordningen (no pun intended), fungerar den ypperligt.

Det samma kan jag tyvärr inte säga om 2017 års The Last Jedi. När jag recenserade den gav jag den en trea. När jag nu såg om båda de nya filmerna inför The Rise Of Skywalker märkte jag hur jäkla ihopklistrad den är. Den hänger inte ihop någonstans med nästan tragiskt uselt berättartempo och karaktärsögonblick som kommer från ingenstans alls. Jag hade knappast gett den en trea vid en omrecension. Den satte också Walt Disney Pictures och J.J Abrams i en prekär situation - hur fan räddar vi upp en trilogi där andra delen gör sitt yttersta för att motsäga den första? Svaret är att man gör så gott man kan. The Rise Of Skywalker är knappast en perfekt film, men med tanke på den uppförsbacke den tvingas starta i tack vare Rian Johnsons felsteg med förra filmen är det nästan ett under att den inte har fler logiska luckor i manuset.

Det som Terrio & Abrams lyckas med i sitt manus är att ge flertalet karaktärer en motivation till att göra saker som inte fanns i förra filmen. Det är också här jag för första gången känner att fokus ligger nästan helt på de nya karaktärerna. Ja, många karaktärer från de gamla filmerna är med även här, men med undantag av Palpatine tar de en mycket mer tillbakalutad roll än tidigare. Det är förvisso nästan ett måste med Han Solo borta (The Force Awakens), Luke Skywalker i de sälla jaktmarkerna (The Last Jedi) och Carrie Fishers död (jävla verkligheten), men skiftet av fokus är inte mindre välkommet för det.

Tyvärr har man också gjort valet att slänga in alla karaktärer man kunnat rättfärdiga att ha med i en eller annan cameo, samt presenterar nya karaktärer som antingen redan skulle varit etablerade sedan innan eller försvunnit i en manusrevidering. The Rise Of Skywalker är en film som formligen osar fan service och det är verkligen en mixed bag. Bara för att man kan visa något så behöver man inte göra det. Även problemet med tempot från förra filmen kvarstår. Första halvan av filmen ville jag mest bara skrika "andas, för helvete!" åt duken eftersom det är ett väldigt hoppande fram och tillbaka mellan planeter, actionsekvenser och jakten på MacGuffins. Runt mittstrecket börjar dock filmen fokusera allt mer på relationen mellan Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och det blir genast mycket bättre.

Jag har verkligen avskytt karaktären Kylo Ren i de tidigare filmerna och i och med The Last Jedi känner jag att hans historia inte fick tid att utvecklas. När den i den här filmen kommer till sin logiska slutpunkt känns det därför lite bitterljuvt. Om karaktären hade varit bättre skriven från början hade effekten blivit desto maffigare. Adam Driver gör vad han kan med rollen och han har trots allt fått några scener här som vida överträffar alla tidigare skrivna för karaktären. Daisy Ridley har konsekvent varit den bättre av de två och så även här. Driver har redan en betydande och imponerande karriär utanför Star Wars och jag både hoppas och tror att Ridley inte kommer ha några problem att staka ut en bana för sig själv i en post-Star Wars-värld.

Filmens två veteraner som får mest att göra framför kameran är Carrie Fisher och Ian McDiarmid. Fishers tragiska bortgång för några år sedan borde enligt all logik betytt slutet för hennes Leia, men med hjälp av Disney-magi och kreativ klippning har man lyckats få med henne i den här filmen också. Det är brutalt imponerande att man inte bara låtit hennes scener bli en hyllning utan att hon är en drivande karaktär i vissa skeenden. Jag tror att Fisher hade varit stolt. 

McDiarmid gör en repris på sin roll som kejsar Palpatine och ingen, absolut ingen, annan kan göra den rollen. Jag är väl sisådär imponerad av förklaringen till varför och hur karaktären överlevt, men så fort han börjar prata glömmer jag bort allt det där. Palpatine är en av filmhistoriens bästa skurkar. Jag håller honom högre än till och med Darth Vader eftersom Vader hade försonande drag och avslutade sitt liv med en heroisk handling. Palpatine har inget av det. Han är ondska rakt igenom... och jag älskar det.

Så ja, Skywalker-sagan har kommit till ett bokslut. Är det en perfekt film? Absolut inte, men med tanke på oredan den hade att städa upp efter The Last Jedi är den ett smärre mirakel. Jag uppskattade den framförallt för hur den gick tillbaka till det cykliska berättande som genomsyrat sagan och till sist gör en ansats att bryta kretsloppet. Det är en tillfredsställande pang-pang-avslutning med mer hjärta än hjärna och om man ska ha en av dessa kvaliteter väljer jag alltid den förra... även om det svider lite att ge Abrams ett gott betyg. 

Betyg: 4- bokslut av 5 möjliga

Regi: Noah Baumbach

Manus: Noah Baumbach

Skådespelare: Adam Driver, Scarlett Johansson, Laura Dern mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Heyday Films

År: 2019

Längd: 137 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7653254/

Charlie och Nicole bor i New York med sin åttaårige son Henry. När deras äktenskap knakar i fogarna tar Nicole med sig Henry till Los Angeles där hon ska filma ett pilotavsnitt till en tv-serie. Charlie är till en början fast besluten att rädda äktenskapet, men när det visar sig att Nicole anlitat en advokat tvingas han inse att det är över och att han nu istället måste kämpa för delad vårdnad om Henry.

Det närmsta jag kommit till att vara gift var en förlovning som slutade i total misär. Därför är jag kanske inte riktigt rätt person att säga om Marriage Story är verklighetstrogen eller ej, men den känns verkligen brutalt äkta och ärlig. Det är mycket tack vare Adam Driver och Scarlett Johansson som båda återigen visar att de kan spela skjortan av de flesta när de inte är relegerade till tråkkaraktärer som Kylo Ren eller Black Widow. Det finns så många nyanser i deras spel tillsammans och regissör Noah Baumbach har medvetet låtit tagningarna dem emellan vara långa och nästan dogmaaktiga i sin stil. 

Baumbach har baserat mycket av manuset på den egna skilsmässan från Jennifer Jason Leigh och det är troligen därför det känns så äkta. Varken Charlie eller Nicole skönmålas utan båda har rejäla karaktärsbrister och det här är inte en fråga om vem som har rätt och fel. Snarare är det en jobbig situation med ett barn i mitten som skildras. Tankarna går till Kramer vs. Kramer (1979) och Scener från ett äktenskap (1974) och det är liknelser som förpliktigar. Samtidigt är alla olyckliga familjer olyckliga på sitt eget vis, som Tolstoj sa.

Stort plus är det även för birollerna med en lysande Laura Dern som främsta höjdpunkt. Jag hoppas verkligen att Dern får all beröm hon förtjänar nu efter en karriär precis, precis utanför de riktiga legendarernas. Även Julie Hagerty, Alan Alda och Ray Liotta är värda hedersomnämndanden. Marriage Story är helt enkelt en förbaskat välspelad film!

Det enda jag har att anmärka på är att berättarstrukturen gärna hade kunnat vara lite tajtare. Ibland blir det lite för långa transportsträckor, men om du vill se något sjukt deprimerande men ändå märkligt hoppfullt är Marriage Story bäst just nu.

Betyg: 4 förhållanden i kras av 5 möjliga

Regi: Fernando Meirelles

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Italien/Argentina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8404614/

När Johannes Paulus II går ur tiden står valet för påveämbetet mellan den konservative Joseph Ratzinger och den reformvänlige Jorge Bergoglio. Ratzinger blir vald, men hans tid som påve Benedictus XVI kantas av prekära avslöjanden om den katolska kyrkan. Ett antal år senare kallar han kardinal Bergoglio till Italien för att diskutera dennes ansökan om att avgå. Det blir starten på en oväntad vänskap.

Förutom att se ut som kejsar Palpatine från Star Wars blev Ratzinger den förste påve som avgick på omkring 700 år. Hans tid som katolska kyrkans överhuvud blev turbulent, dels för avslöjanden om pedofili inom kyrkan och dels för hans egna uttalanden som hade en benägenhet att skapa internationella kriser. Det är också här som det huvudsakliga problemet med The Two Popes ligger - den är alldeles för snäll.

Ratzingers slapphänta agerande mot oegentligheterna i de egna leden berörs väldigt kort och hans homofoba och islamofoba uttalanden berörs inte alls. Först och främst porträtteras hans som en vresig bakåtsträvare, men om jag inte hade haft koll på den "riktiga" (hur mycket vi nu vet) historien hade jag helt klart köpt den här bilden. Det är snudd på historieförvanskning.

The Two Popes är rent filmiskt en förbaskat bra film. Anthony Hopkins (Ratzinger) och Jonathan Pryce (Bergoglio) gör båda fantastiska roller och regin av Fernando Meirelles (kanske mest känd för 2002 års fantastiska Cidade de Deus) är fläckfri. Jag kan dock inte bortse från manusets stora luckor. När Bergoglios agerande under den argentinska militärdiktaturen nagelfars väntade jag på det samma gällande Ratzingers förflutna under nazistregimen och ett bemötande av hans kontroversiella uttalanden som påve. Det kommer aldrig. Således är det här en halv film. Om den bara hade vågat ta steget att kritisera påveämbetet fullt ut hade det här kunnat bli en modern klassiker. Nu är det en välspelad och tillrättalagd historia. Synd, i mer än en bemärkelse.

Betyg: 2+ rökiga skorstenar av 5 möjliga

Regi: Ruben Fleischer

Manus: Dave Callaham/Rhett Reese/Paul Wernick

Skådespelare: Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Emma Stone mfl.

Produktionsbolag: 2.0 Entertainment/Columbia Pictures/Pariah

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1560220/

Tio år har gått sedan zombieapokalypsen och Tallahassee, Columbus, Wichita och Little Rock har försökt göra det bästa av situationen. Att bo i Vita Huset är bara en bonus liksom. När Columbus friar till Wichita tar hon det dock inte särskilt väl. Istället flyr hon och Little Rock från den gamla presidentboningen. Flykten får dock ett abrupt slut när en ensam Wichita återvänder för att informera att Little Rock rymt med den värsta av alla tänkbara varelser - en hippie!

När jag för tio år sedan (damn, I'm old) recenserade Zombieland (2009) här på bloggen var jag tämligen underhållen om än inte jätteimponerad. Den kom i en tid då marknaden formligen översvämmades av zombierelaterade produktioner och jag var mer än lovligt mätt på de levande döda. Nu tio år senare börjar zombievågen mattas av och det är säkert en av anledningarna till att jag uppskattar den här filmen mer än originalet. En annan är att den helt enkelt inte är karbonkopia av Shaun Of The Dead (2004), vilket originalet hade en benägenhet att vara. Double Tap har en egen identitet som en zombiekomedi med americana-inslag och mer hyllningar till sina föregångare än efterapningar.

Mycket är det tack vare skådespelarna. För tio år sedan var trion Stone, Eisenberg och framförallt Breslin ganska gröna, med en Woody Harrelson som åldermannen. Nu har Harrelson draghjälp på ett helt annat sätt av sina ensemblemedlemmar, inte minst av Emma Stone som är den här filmens riktiga stjärna tillsammans med nytillskottet Zoey Deutch.

Manuset är, om än något episodiskt till sin karaktär, oftast också väldigt roligt med flertalet fantastiska one-liners. Det är troligen också världens värst bevarade "hemlighet" att Bill Murray repriserar sin roll som sig själv i en av filmens absolut bästa scener. Hur han gör det, med tanke på att han dog i förra filmen, får ni se. Var dock noga med att se eftertexterna! Du vill inte missa den scenen!

Double Tap må inte gå till historien som världens bästa zombierulle, men här finns ögonblick som är så jäkla roliga att jag fick ont i magen. Favoriten, förutom Murray, måste vara hur the zombie kill of the year utvecklar sig. Om du gillar splattig humor har du helgen räddad.

Betyg: 4 Homer-zombies av 5 möjliga