Regi: Ethan Hawke

Manus: Ethan Hawke & Sybil Rosen (baserat på Rosens biografi)

Medverkande: Ben Dickey, Alia Shawkat, Charlie Sexton mfl.

Produktionsbolag: Ansgar Media/Cinetic Media/Under The Influence Productions mfl.

År: 2018

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6443294/

Blaze Foley var en av de där artisterna vars musik främst uppskattades efter hans död. Ethan Hawke och Sybil Rosen, Blazes fru, baserar den här biografin på den senares bok om Foleys kamp mot sin alkoholism, att försöka hitta ett sätt att glömma sin traumatiska barndom och att balansera viljan att leva i avskildhet med viljan att förmedla sin musik.

Sedan jag köpte min första Johnny Cash-skiva har countryn varit en stor del av mitt musikaliska liv. Jag älskar historieberättandet, legenderna, de mörka texterna som inte baserar sig på skrik och skrän utan hjärta och smärta. Blaze Foley är en sådan legend som jag visste förhållandevis lite om. Vän till de mycket mer namnkunniga Townes Van Zandt och Merle Haggard verkade Foley i skymundan och många av hans mest kända låtar blev främst kända genom andras versioner. Det låter med andra ord som ett perfekt livsöde att göra en film av. Det tror jag fortfarande. Tyvärr är Blaze en extremt ojämn film, mycket tack vare Ethan Hawke.

Ethan Hawke är givetvis mest känd som skådespelare och det är där han också bör hålla sig. Det är uppenbart att han är väldigt influerad av sin långtida samarbetspartner, regissören Richard Linklater, men han har också fått med sig det som i min mening är Linklaters stora problem - oviljan att klippa. Blaze är en väldigt pratig film. Det pratas vitt och brett om högt och lågt och ibland vill man mest vråla åt skärmen att show, don't tell. Sen är många av Foleys historier väldigt underhållande, men i scenerna tillsammans med Sybil (Alia Shawkat) blir det på tok för navelskådande efter ett tag. Det gör inte filmen några tjänster direkt och då och då blir berättartempot rejält lidande av det.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Tvärtom är huvudrollsinnehavarna, i synnerhet Ben Dickey som Blaze själv, mycket bra och jag hade absolut inte kunnat gissa att det här bara är Dickeys andra större roll. Som musiker hade Dickey knappast haft några problem med musikscenerna, men det är framförallt i scenerna där han inte spelar som han imponerar stort. Här finns också lite mindre cameos som är värda att notera, såsom Kris Kristofferson i en liten biroll och trion Richard Linklater, Steve Zahn (!) och Sam Rockwell som en trio investerare.

Jag hade önskat att Blaze var en jämnare film. När den är bra är den fantastiskt bra, men den står också still och stampar då och då. Musiken är föga förvånande höjdpunkten och om du gillar country och har inte hört Foley kan jag verkligen rekommendera en Spotify-binge.

Betyg: 3 och när ni gjort det, kolla även in mitt eget countryband, In The Pines, på Soundcloud av 5 möjliga

Regi: Grant Sputore

Manus: Michael Lloyd Green

Medverkande: Rose Byrne, Clara Rugaard, Hilary Swank mfl.

Produktionsbolag: The Penguin Empire/Southern Light Films/Rhea Films

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6292852/

Exakt 24 timmar efter mänsklighetens undergång vaknar en robot till liv i en underjordisk bunker. Roboten sätter genast igång med sitt uppdrag - att sätta ett av de cirka 60 000 embryon som finns lagrade i basen i en konstgjord livmoder. Drygt 16 år senare börjar planetens nya hopp, en flicka enbart kallad för "daughter", ifrågasätta sin "mor". Varför kan hon inte gå ut? Det hela blir ännu märkligare när det knackar på dörren till bunkern...

I Am Mother är en axelryckning. Det finns inget bättre sätt att säga det på. Vi har sett det här så otroligt många gånger förr med tematiken robot kontra människa, kall logik mot varm känsla och yada, yada, yada. Det hade dock kunnat bli något mycket mer. Michael Lloyd Greens manus börjar nämligen väldigt bra och ställer intressanta frågor om vad som egentligen krävs för att uppfostra en "god och moralisk" människa. Manuset är dessutom förankrat i Asimovs robotlagar, med en twist, vilket gör den relativt verklighetstrogen när det kommer till AI. Här borde man också stannat.

Någonstans efter att Daughter och Mother får besök devolverar filmen till trötta troper och upptrampade stigar. Det finns en klar poäng som sammankopplas med första delens mer lågmälda berättande, men karaktärerna reagerar helt ologiskt angående den. Green tycks mena att även om man blivit uppfostrad av en "kännande" robot är man alltid mänsklig i sitt tankesätt. Jag är inte så säker på det, men det vore en mycket mer intressant sak att ta reda på än vad som nu händer.

Det som räddar I Am Mother är design och skådespel. Det här ser ut som jag hade kunnat tänka mig att en avancerad framtida AI-styrd bunker hade kunnat se ut och det hela för tankarna till gamla 70-talsrullar. Mycket bra. Hilary Swank är som alltid sevärd, men det är framförallt det unga danska stjärnskottet Clara Rugaard som äger den här filmen i rollen som Daughter. Det fanns dock bra mycket mer potential här som gått förlorad med den väldigt typiska andra halvan av filmen. Synd.

Betyg: 2+ do electric mother dream of electric kids? av 5 möjliga

Regi: Owen Harris/James Hawes/Anne Sewitsky

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Anthony Mackie, Andrew Scott, Miley Cyrus mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron/Channel 4/Gran Babieka

År: 2019

Längd: cirka 180 min (3 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2085059/

Det senaste vi såg av Charlie Brookers Black Mirror var förra årets fantastiska Bandersnatch (2018) - en icke-linjär berättelse där tittaren i viss mån själv styrde handlingen. Det var och är något av det häftigaste jag sett de senaste fem åren. Bandersnatch gjorde ett så starkt intryck på mig att jag under våren använt den i undervisningssyfte när jag pratat om berättelsestrukturer med mina elever. Hur följer man upp något sådant? Med den största besvikelsen Black Mirror levererat.

Säsong 5 består av tre avsnitt. That's it. Tre jäkla avsnitt och inte ett enda av dem är ett toppavsnitt. Förklaringen ligger i att Bandersnatch tog, enligt Brooker, lika mycket resurser och tid som fem vanliga avsnitt. Må så vara, men om man hade släppt en säsong på fyra avsnitt där Bandersnatch hade varit ett hade det helt klart varit värt det. Att släppa en avhuggen säsong utan något riktigt toppavsnitt känns bara som en placeholder. Jag inser att Bandersnatch hade enorma tittarsiffror och att man vill få ut nytt material så snabbt som möjligt, men det här känns mest som selling out. Nåväl, även tre avsnitt av Black Mirror fungerar bättre än mycket annat. Nedan följer de rankade från tre till ett:

3. Rachel, Jack and Ashley Too

Femtonåriga Rachel är besatt av popstjärnan Ashley O. När hon fyller år får hon Ashley O:s officiella AI-styrda minirobot i present. Rachel får någon att prata med, men samtidigt börjar den riktiga Ashleys liv bli till en alltmer negativ spiral.

Jag vet inte... det här känns mest som ett avsnitt skrivet efter att man hade fått Miley Cyrus till att spela rollen som Ashley. Oavsett vad jag tycker om hennes musik är hon helt enkelt inte någon duktig skådis. Istället är det Angourie Rice i rollen som Rachel som är den enda riktiga anledningen att se det här avsnittet. Manuset väcker förvisso frågor om den kommande vågen av artificiella framträdanden (exempelvis med hologram, deep fakes etc), men det lyfter aldrig.

2. Smithereens

Taxichauffören Chris kidnappar vad han tror är en högt uppsatt anställd på det sociala medieföretaget Smithereen. Det visar sig dock att han fått tag i en praktikant. Ett gisslandrama tar vid där Chris kräver att få tala med Smithereens grundare, Billy Bauer. Om han inte får det kommer han skjuta gisslan.

Smithreens är en förvisso välberättad men ack så typisk gisslanhistoria. Det finns liksom ingenting här som är typiskt för Black Mirror. Tematiken är förankrad i seriens grundpremiss, men det kommer aldrig någon riktig utveckling. Man vet från minut ett hur det här kommer gå och varför Chris är så förbannad. Välkonstruerat och välberättat avsnitt utan någon riktig udd.

1. Striking Vipers

Danny och Karl var rumskompisar i college, men har sedan länge mer eller mindre tappat kontakten. När Danny fyller år dyker dock Karl upp med en present - den senaste versionen av deras gamla favoritspel, Striking Vipers. Den nya versionen involverar avancerad VR-teknik för att transportera användaren in i sina avatarers kroppar, men vad gör man när ens väns avatar tänder en? Speciellt om man är gift familjefar?

Okej, Striking Vipers är faktiskt ett rätt bra avsnitt. Det är mångbottnat både med frågor om sexuell identitet, relationsproblematik och användandet av VR. Det är dessutom det i särklass bäst spelade avsnittet i säsongen. Stort plus även för Pom Klementieff (känd som Mantis i MCU) i en biroll som fick mig att se henne i ett helt annat ljus än tidigare. Det har också en bitterljuv slutkläm, vilket jag saknade i säsongens andra avsnitt. Det enda riktigt sevärda avsnittet i säsong 5.

Regi: Richard Shepard

Manus: Richard Shepard/Eric C. Charmelo/Nicole Snyder

Medverkande: Allison Williams, Logan Browning, Steven Weber mfl.

Produktionsbolag: Capstone Film Group

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7772580/

Charlotte var i princip redo att ta över tronen som världens främsta cellosolist när hennes mor blev plötsligt sjuk. Efter att ha spenderat tio år som hennes sköterska går modern ur tiden och Charlotte försöker göra comeback. Hon blir inbjuden till en konsert med cellovärldens nya stjärnskott, Lizzie,  i Shanghai av sin gamle musikmentor vid konservatoriet, men istället för att det ska uppstå avundsjuka mellan de två kvinnorna faller de stenhårt för varandra. När de båda beslutar sig för att ta några dagars sightseeing börjar dock Lizzie må dåligt... och inte bara lite dåligt.

The Perfection har de senaste veckorna fått den bästa reklam som en skräckfilm kan få - folk har blivit upprörda. I och med att filmen främst visas via Netflix hade säkert en hel del av de som började titta på filmen inte sett något lite mer magstarkt i skräckgenren och "skandalen" var ett faktum. Man kan inte köpa sig bättre publicitet och filmen seglade snabbt upp från "kanske se" till "ska se" på min lista. Och som så många andra gånger när folk blir upprörda blir jag mest besviken.

Man kan ha betydligt sämre inspirationskällor än Darren Aronofskys fantastiska Black Swan (2010) kryddat med en dos Suspiria (1977), men problemet med  The Perfection är att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Kemin mellan Allison Williams och Logan Browning i huvudrollerna fungerar väldigt bra och jag kan absolut tro på ett förhållande mellan de här kvinnorna. Sen kommer det inte inte bara en, inte två utan tre (!) händelser som var och en skickar filmen i en annan riktning. När man har 90 minuter på sig att berätta en historia är detta minst två för många. Det mest frustrerande är att det finns korn av briljans i alla de här plot twistsen (även om man får leta länge och väl efter dessa korn mot slutet) och var och en hade pontential att bli en bra film. Nu blir det tämligen ofokuserat med vissa riktigt höga toppar, men en karaktärspsykologi som pendlar mellan att vara förstående och påläst med att vara minsta gemensamma nämnare för Hollywood-psykologi. The Perfection är helt enkelt för mycket film för sitt korta format.

Hur var det då med kontroversen? Äsch, här finns några scener som är över medel på äckelskalan, men kom igen, du har sett Game Of Thrones.

Betyg: 3 parallellhandlingar för mycket av 5 möjliga

Regi: Robert Budreau

Manus: Robert Budreau

Medverkande: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Darius Films/Lumanity Productions/Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6474040/

En fiktionaliserad version av Norrmalmstorgsdramat 1973, där ett mycket märkligt rån och gisslantagande gav upphov till den psykologiska termen "Stockholmssyndromet" - när en gisslan börjar sympatisera med eller till och med falla för sin fångvaktare.

Norrmalmstorgsdramat var en absurd händelse i svenska historia. Det gör filmen också klart från första bildrutan, att den är baserad på en absurd men sann händelse. Namnen har ändrats och vissa friheter har tagits med karaktärsdetaljer, men i grund och botten är Stockholm en ganska rak adaption av vad som inträffade. Det är alltid fascinerande att se ens hemland genom andras ögon, inte minst när det är nutidshistorisk miljö det handlar om. Robert Budreau (manus och regi) har gjort sin hemläxa när det gäller det mesta och ja, det här ser ut som svenskt 1970-tal. Där det inte riktigt funkar är med den svenska "accenten" som i princip alla karaktärer har. Här finns gott om skandinaviska skådespelare i biroller, men på det hela taget låter det som ensemblen i stort bryter på tyska.

Det är dock inte fallet för den stora anledningen att se den här filmen - Ethan Hawke. Jag har alltid gillat Hawke och här gör han ytterligare en riktigt bra roll och stjäl i princip hela filmen. Hawke spelar "Lars Nyström", den fiktive motsvarigheten av rånaren Jan-Erik Olsson, och får spela ut hela sitt galenskapsregister. Det är med Olssons karaktär som filmen också tar sina största friheter och han spelas som en halvgalen svensk-amerikan som innerst inne har ett gott hjärta. Kemin mellan honom och Noomi Rapace (i rollen som "Bianca Lind", gisslan som troligen ska vara verklighetens Birgitta Lundblad) är väldigt bra och är filmens stora karaktärsutvecklingslinje. Resterande skådespelare, inklusive Mark Strong i rollen som "Gunnar Sörensson" (verklighetens Clark Olofsson), får stå tillbaka för Hawke och Rapace.

Norrmalmstorgsdramat har skildrats åtskilliga gånger i dokumentärer, böcker och spelfilm, men det har sällan poängterat den nästan surrealistiska utveckling som fallet tog. Robert Budreau gör detta genom att göra Stockholm till en dramakomedithriller och det funkar rätt okej. Det som skulle kunna vara bättre är just bristen på välutvecklade karaktär runtom Hawke och Rapace. Shanti Roney är en duktig skådespelare, men jag kommer nog aldrig kunna se honom i rollen som Olof Palme. Det går liksom bara inte ihop. Det är det som är Stockholms slutgiltiga problem - många mindre beslut blir till close, but no cigar. Tillräckligt underhållande för stunden är det dock absolut.

Betyg: 3+ märkliga bankrån av 5 möjliga

Regi: McG

Manus: Zack Stentz

Medverkande: Jack Gore, Miya Cech, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Wonderland Sound And Vision

År: 2019

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8179388/

Trettonårige Alex spenderar i princip all sin vakna tid inomhus vid en skärm av något slag. Nu har hans mamma beslutat att han ska åka till Rim Of The Worlds sommarläger i två veckor för att få grabben att socialisera lite. Vad ingen av dem (eller någon annan för den delen) hade räknat med är att hela planeten snart befinner sig i krig mot en utomjordisk invasionsstyrka och Alex och hans nyfunna vänner är de enda som kan stoppa striderna.

Det finns en kvalitet som filmer och tv-serier måste besitta för att de ska slå stort och bli ihågkomna bortom nästa års blockbuster - genuinitet. En film som uppenbart är inne för att haka på en trend utan något eget att berätta blir ofta en gäspning. Rim Of The World har ett kul koncept (kids fighting aliens!), men den påtvingade våta nostalgifilten ligger tung över hela produktionen.

Zack Stentz manus är smockfullt med referenser till framförallt 90-talets storfilmer och jag blir trött redan efter en kvart. Det här är "nästa generation" av den nostalgi som Stranger Things (2016) gör så jäkla bra och som alla försöker kopiera med mer eller mindre lyckade resultat. Allt du förväntar dig är här, ända ner till att de fyra osannolika hjältarna tar sig fram på cyklar. Kombinera detta extremt förutsägbara manuset med en av de största medelmåttorna i Hollywood i registolen blir det här aldrig särskilt intressant eller bra. 

Det kanske värsta är att jag är så himla säker på att jag sett den här filmen förr. Det slog mig mot slutet att jag verkligen kunde varenda scen. Om det beror på en jäkla lång deja vu eller om det filmen är så generisk att jag blev tillfälligt klärvoajant låter jag vara osagt. I och med att den spelar efter alla regler den kan hitta är den heller inte totalt värdelös. Det finns klyschor av en anledning. Det är dock en mycket lätt film att glömma bort. Jag lär inte komma ihåg den om två veckor.

Betyg: 2 tröttsamma stereotyper av 5 möjliga

Regi: Antonio Campos (main director)

Manus: Derek Simonds (creator/head writer) & Petra Hammesfahr (head writer/novel)

Medverkande: Jessica Biel, Bill Pullman, Christopher Abbott mfl.

Produktionsbolag: Iron Oceans Films & Universal Cable Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (8 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048596/

Cora Tannetti lever ett lugnt liv tillsammans med sin make och deras son. Det enda som skaver lite är att hennes svärföräldrar bor i huset intill och maken, Mason, har svårt att inte spendera varje kväll där. Annars är det en sorglös tillvaro som dock får ett abrupt slut. När familjen har en dag på stranden tappar Cora koncepten fullständigt när hon hör en viss låt. Utan förvarning hugger hon ihjäl killen som spelar den. När hon kommer till sans vet hon inte varför hon gjorde det. Utredaren Harry Ambrose sätts på fallet - ett fall som är mycket märkligare än vad han kunnat ana.

Jessica Biel är en av de där skådisarna som alltid seglat precis under radarn för att slå igenom stort. Med en betydande roll i den kristna tv-såpan 7th Heaven (1996 - 2007) verkade det som hon var på väg mot något större när hon plötsligt skrevs ut ur serien. Anledningen (som uppgetts) är att Biel poserade för några lättklädda bilder, något som stred mot den helylleframtoning som skaparna bakom serien ville ha. Att sen huvudrollsinnehavaren i samma serie visade sig vara pedofil måste varit jobbigt värre.

Hur som helst är första säsongen av The Sinner Biels absoluta genombrott i min bok. Hon är helt fenomenal i rollen som Cora och bär hela den här serien på sina axlar. Visst finns här bra draghjälp av Bill Pullman som hennes motpart, men Biel spelar skjortan av alla och det här är så långt från hennes etablerade image som man kan komma. Det är fullkomligt lysande.

Adaptionen av Petra Hammesfahrs roman är något av det mest kusliga jag sett på sistone. Det finns ett genomgående mörker i manus, regi och tematik som gör att The Sinner vägrade släppa taget om mig. Mycket är tack vare musiken, till stor del signerad enmansprojektet Big Black Delta, som spelar en stor roll för både stämning och handling. Det enda som stör mig något är att slutet, hur bitterljuvt/tragiskt (svårt att sätta fingret på det!) det än är känns upplösningen lite för hastig. Säsongen hade gott tjänat på att få ytterligare ett avsnitt på sig för att knyta ihop alla trådar, inte minst Ambrose (Pullman) och hans parallellhandling i att ta på sig skulden för saker som inte alltid är hans fel.

Med det sagt är karaktärspsykologin enastående i The Sinner och visar på ett trovärdigt sätt hur PTSD funkar. Jag rekommenderar The Sinner till alla som vill ha något som ligger lite utanför mittfåran i thrillergenren men som för den sakens skull inte flippar ur.

Betyg: 5 huggin' and kissin' av 5 möjliga

Game Of Thrones: En anledning att samlas

För åtta år sedan såg jag och några miljoner till pilotavsnittet av Game Of Thrones. Visst var det tydligt redan från början att serien skulle bli populär, men den förhållandevis blygsamma tittarskaran (2,2 miljoner i USA, vilket trots att siffran låter hög är ett medelmåttigt resultat för en pilot), hade nog inte anat hur populär den skulle bli.

Egentligen hade den väldigt mycket emot sig från början. Innan GoT hade vilken tv-bolagschef som helst nobbat liknande serier. Fantasy var sällan eller aldrig ett lyckat drag i tv-format och jag skulle verkligen velat vara en fluga på väggen när skaparna pitchade serien till HBO. En fantasyberättelse som inte var färdigskriven? Cirka 7,5 miljoner dollar i budget för piloten? HBO tog chansen och ett fenomen föddes... mer eller mindre.

Det tog tre år från att man hade nått en deal tills att piloten visades. Under denna tid hade omkring 90% av piloten fått filmas om på grund av överväldigande negativ respons från testvisningar. När serien till sist visades vann den dock snabbt en publik, men inte den extremt breda diton som senare säsonger av serien skulle få. Om man granskar tittarsiffrorna (återigen, mätningar från Nielsen i USA) ser man dock ständigt ökande tittarsiffror säsong för säsong. Å andra sidan är Nielsens siffror numera inte särskilt tillförlitliga, av en enkel anledning - internet.

TV-landskapet har ändrats fullständigt under de åtta år som GoT visats. Förvisso var nedladdning av tv-serie-avsnitt vida utbrett redan 2011, men antalet som har sett GoT via illegalt nedladdade filer ökade ständigt - fram till en viss punkt. Jag skulle hävda att GoT är huvudanledningen till att HBO såg sig tvingade att lansera sin egen streamingtjänst. Netflix var redan etablerade i det stora landet i väst, men i och med att industrijätten HBO gav sig in i kampen skulle plötsligt alla bolag börja planera sina egna streamingtjänster. Streaming har knappast utrotat illegal nedladdning, men den har under de senaste åtta åren seglat upp som ett allt mer vedertaget alternativ.

Streaming och nedladdning har lett till att de gamla sätten att mäta tittarsiffror inte riktigt funkar längre. Nielsen uppmäter exempelvis att HBO slog rekord med det sista avsnittet med 13,6 miljoner tittare. Denna mätning baserar sig på kabelkanalen i USA. Hur många som såg avsnittet via streamingplattformen finns det inga siffror på än. Om vi dessutom faktorerar in antal nedladdningar av avsnittet från mer eller mindre ljusskygga källor är det mycket möjligt att det gamla tittarrekordet för ett enskilt avsnitt slogs i måndags. Det var i sådana fall på tiden. Rekordet, på dryga 50 miljoner tittare vid första sändningstillfället, är från serieavslutningen av M*A*S*H (1983).

Så varför blev då GoT så omåttligt populär? Handen på hjärtat är det inte för de senare säsongernas manus eller karaktärsutveckling, så som många die hard-fans ofta säger. Om jag ska se serien från ett mer kritiskt perspektiv är det inte en av de mest välskrivna när materialet från George R.R Martin började sina. Produktionstekniskt har den dock inte haft någon konkurrent de senaste fem åren. Det är en fantastiskt snygg serie som slår de flesta filmproduktioner på fingrarna. Men produktionsvärden gör inte en story. Mitt svar på min egen fråga är att GoT delar i mångt om mycket samma karaktär som andra omåttligt populära berättelser. Det är en kamp mellan ont och gott i olika konstellationer, men de moraliskt ambivalenta karaktärerna blir mer principfasta ju längre serien går.

Det är också därför jag tror att sista säsongen har kritiserats så hårt. Karaktärer gjorde plötsligt snabba och hårda val som de i resten av serien skulle spenderat en massa ångestdialog åt att undersöka. Själv anser jag slutet som fullkomligt logiskt. Ett genomgående tema i serien har varit maktens lockelse kontra personliga relationer - plikt ställd mot ingivelse. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, som Lord Acton skulle sagt.

För mig har GoT främst handlat om något annat än serien i sig. Serien har varit en anledning att samlas i kompisgänget för att se det nya avsnittet. Det har varit diskussionämnet i fikarummet och mitt eget liv har förändrats markant sedan första avsnittet rullade på min skärm. Jag står fast vid att det mesta som kom efter The Red Wedding varit för utdraget och långsamt, men när en serie kan vända på en femöring och leverera totalt magiska avsnitt och ögonblick var den alltid sevärd. Det var också serien som fick kreti och pleti att prata om spoilers. Jag hade nog aldrig hört den termen utanför mina nördforum förrän GoT hade premiär.

GoT är slut och de mest kvarvarande minnena jag kommer ha av serien är de där ögonblicken när man satte andan i halsen. De blev färre och färre ju längre serien pågick, men att kalla GoT för något annat än en fullständig triumf rent publikmässigt skulle vara omöjligt. Världens bästa tv-serie är den dock inte.