Regi: Mark Lester

Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland

Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl.

Produktionsbolag: Guerilla High Productions

År: 1982

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0083739/

I en epidemi av våld på amerikanska high schools är Lincoln High den kanske mest ökända av dem alla. Hit kommer den naive musikläraren Andrew Norris. Redan första dagen stöter han sig med skolans värsta gäng - en konflikt som kommer få ödesdigra konsekvenser.

En av de första filmer jag köpte en kopia av för egna pengar var en ex-rental av den balls to the wall-galna Class Of 1999 (1990) där de värsta skolorna i USA i hemlighet har fått androidlärare med en benägenhet att mörda istället för att ge kvarsittning. Jag älskade den filmen. Okej, jag var kanske tio år gammal och den hade våld, bröst och biljakter - hur kunde jag inte älska den? Många år senare fick jag tag i den här filmen av samma team. Den har lite eller inget att göra med Class Of 1999, men kan vara en av 80-talets främsta exploitationrullar som det talas väldigt lite om idag.

Mark Lester skrev och regisserade den här filmen, vilket gjorde att han bara några år senare fick ta över en väldigt högprofilerad Schwarzenegger-film i Commando (1985). Jag undrar lite hur Mark Lester mådde under den här tiden i sitt liv. Båda filmerna handlar om auktoritetsfigurer som måste hämnas oförrätter på de mest spektakulära sätt de kan... och som de gör det! De sista 20 minuterna av Class Of 1984 är varje lärares dagdröm när man haft en riktigt jobbig klass. Ja, den är definitivt over-the-top och har lite eller inget att göra med verkligheten, men det är en eskapistfantasi som heter duga.

Mycket är tack vare produktionen. Lester visar att han med mycket små medel kan göra film som ser ut som gemene actionblockbuster från 80-talet. När han dessutom fått med riktigt namnkunniga skådespelare i form av Perry King, Roddy McDowall och en ung Michael J. Fox är det bara att gratulera. Den som spelar skjortan av dem alla är dock Timothy Van Patten som gängledaren Stegman. Han är en skurk som man bara älskar att hata med ett av de mest punchable ansikten jag sett. Van Patten är idag en flitigt anlitad tv-regissör med allt från Game Of Thrones till The Sopranos på sitt CV. Slutligen har Lester fått med årets hedersoscarsvinnare Lalo Schifrin som kompositör och Alice Cooper (!) att sjunga ledmotivet.

Class Of 1984 har fått mig att börja se mig om efter fler schlockrullar med high school-tema innan jag återvänder till jobbet efter semestern. Det är rätt bra betyg det.

Mest schlockiga scenen: Gänget presenterar sig på någon hemmagjord hybrid av tyska och engelska och slentrianheilar i musiksalen. Jag, som studerat tyska i sju år, förstod inte ett ord av vad de sa.

Regi: Tim Story

Manus: Kenya Barris & Alex Barnow

Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4463894

1989 tvingas John Shaft ta farväl av sin flickvän och deras nyfödde son när han blir måltavla för en heroinkung i Harlem. Trettio år senare har sonen, JJ, vuxit upp och blivit en dataanalytiker hos FBI. När hans bäste vän blir mördad med en avsiktlig överdos tvingas JJ gå utanför de strikt legala ramarna för sin undersökning och vem passar då bättre som partner än farsgubben? Det är bara det att inte alltid är så lätt att återknyta efter trettio års frånvaro.

Okej, det här är förvirrande. Första Shaft kom 1971 och blev startskottet för den kommersiellt framgångsrika blaxploitationgenren. Det hade funnits filmer som kan räknas till genren tidigare, men det var just med Richard Roundtrees hårda privatdetektiv som den verkligen tog fart. Roundtree spelade karaktären i ytterligare två filmer, 1972 och 1973, samt i en kortlivad tv-serien 1973 - 1974.

Så långt allt enkelt. När karaktären skulle fräschas upp för 2000-talet blev det föga förvånande Samuel L. Jackson som rollen gick till. Resultatet blev Shaft anno 2000. Roundtree medverkade i en liten roll som just John Shaft, en man som säger sig vara Shaft Jr.:s farbror. Nu, 19 år senare, kommer en tredje film som heter Shaft med Richard Roundtree som John Shaft, Jackson som John Shaft Jr. och Jessie T. Usher som John Shaft Jr.:s son JJ. Roundtrees roll uppgraderas också till John Shaft Jr.:s farsa i en tämligen rolig dialogväxling. Vi har alltså inte reboot här utan en röd och förvirrande tråd från 1971 års första film. Det... är speciellt. Hur är filmen då? Jovars.

Det är svårt att göra en Shaft-film år 2019. Shaft kan vara en av de minst politiska korrekta karaktärerna någonsin och tack och lov har Netflix och resterande produktionsbolag inte gjort om honom. Jacksons Shaft är fortfarande ett riktigt jäkla rövhål, men han är ett rövhål med en kolon av guld. Framförallt märks det hur kul Samuel L. Jackson har i den här rollen. Efter den tämligen misslyckade filmen från 2000 tror jag han var sugen på att spela karaktären igen och här kommer den äntligen till sin rätta. Givetvis är även soundtracket värt att se filmen för bara det. Isaac Hayes ledmotiv vävs in skickligt och John Shaft Jr. har alltid en schysst soullåt på lager.

Rent manusmässigt finns här inte så mycket att orda om. Det är en väldigt ordinär polisactionsak det här och huvudanledningen är att karaktärerna får fritt spelrum. Jessie T. Usher är bra i rollen som fish out of water med sin extremt skyddade uppväxt långt ifrån Harlems gator. Kulturkrocken mellan JJ och Shaft Jr. är filmens höjd- och huvudpunkt.

Shaft är precis vad du förväntar dig att det är. Den är inte på något sätt dålig, men lyfter heller aldrig några längre stunder. Se den med popcorn och ladda för one-liners.

Betyg: 3+ talking bout Shafts av 5 möjliga

Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare)

Manus: Matt & Ross Duffer (skapare)

Medverkande: David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/Monkey Massacre/Netflix

År: 2019

Längd: cirka 480 min (cirka 8 x 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

Ett år efter att gänget lyckats stänga porten till den mörka dimensionen är allt inte frid och fröjd. Tja, Mike och Eleven tycker att det är frid och fröjd så länge de får fortsätta hångla och Dustin har utvecklat sitt intresse för radioteknik på ett sommarläger, så på de sätten är saker och ting lugna. Samtidigt börjar dock Will känna sig utanför gänget när Dustin har varit borta i några veckor och hans andra vänner har parat ihop sig i tonårstvåsamhet. Och vad händer egentligen under det där nya köpcentret där Steve arbetar som glassförsäljare? Något är på väg igenom en dörr som skulle förblivit stängd och det är de där onda ryssarnas fel!

I närmre två år har vi fått vänta på fortsättningen av Netflix absolut mest populära serie. Efter att säsong 2 gav ett ganska splittrat intryck (med vissa stora ljusglimtar) var jag med den långa väntan något skeptisk i min entusiasm. Jag kunde inte haft mer fel. Stranger Things tredje säsong är seriens starkaste hitintills.

För det första är det säsong 3 en mycket bättre sammanhållen berättelse än förra vändan som led en del av att splittra upp gänget för mycket. Samma sak händer i viss mån här, men det är av fullkomligt logiska anledningar och är inget man kan lösa om man bara hade velat. Säsong 3 splittar återigen upp gänget i två större storylines som knyts ihop mot slutet, men det funkar desto bättre den här gången.

Där säsong 3 trots allt svajar lite är med de äldre karaktärerna. Nancy (Natalia Dyer) och Jonathan (Charlie Heaton) har en storyline som inte mynnar ut i särskilt mycket, men å andra sidan har vi också säsongens starkaste kort bland de vuxna karaktärerna - David Harbour som polischefen Hopper. Harbour står för många av säsongens både roligaste och mest rörande scener och han har en fin kemi tillsammans med Winona Ryder i deras will they, won't they-relation.

Det kanske mest underhållande i säsong 2 var mentor-elev-förhållandet mellan den tidigare "kungen av Hawkins" Steve Harrington och Dustin. Det förhållandet fördjupas i säsong 3 och får även hjälp på traven av nykomlingen Robin (Maya Hawke) i en roll som passar perfekt in i ensemblen, även om den inte alls är vad man först tror. Well played. Även Lucas extremt irriterande lillasyster Erica (Priah Ferguson) får mer utrymme här som kanske det roligaste nytillskottet. Ferguson får många av säsongens roligaste one-liners och visar upp ett skådespel som ligger långt bortom hennes ringa ålder.

Som diggare av monster- och skräckfilm krävs det dessutom något extra för att få mig att tycka att något slemmigt från en annan dimension är hotande. Jäklar vad man lyckats här! Jag vill inte avslöja för mycket, men specialeffekterna är bland de bästa jag sett i tv-sammanhang.

Trots att storyn flyter på bra var det något jag saknade i säsong 3. Jag visste inte vad det var förrän jag faktiskt fick det. Jag talar om de där ögonblicken av nostalgi som kramar åt hjärtat så man blir tio år gammal igen. Säsongen är, precis som de tidigare, referenstung, men det som verkligen fick mig att kapitulera fullständigt hade med The Neverending Story (1984) att göra. Efter den scenen var jag en totalt snörvlande tågolycka till 37-årig man som inte borde bli så här påverkad av populärkultur, men älskar att han fortfarande kan bli det. Uttoningen av säsongens sista avsnitt hjälpte inte mitt manliga snörvlande särskilt mycket heller och jag kan bara kasta upp händerna och säga att The Duffer Brothers fick mig igen. Säsong 4 har aldrig känts så långt borta.

Betyg: 5 onda ryssar av 5 möjliga

Regi: Ted Nicolaou

Manus: Ted Nicolaou

Medverkande: Diane Franklin, Gerrit Graham, Chad Allen mfl.

Produktionsbolag: Altar Productions & Lexyn Productions

År: 1986

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0092074/

När en något okonventionell förortsfamilj installerar en ny parabolantenn på bakgården lyckas de på något vis fånga upp en signal de absolut inte skulle fånga. Många ljusår från jorden har nämligen ett förstörelsecentrum för farliga mutanter haft ett mindre missöde med sina maskiner och en av deras farligaste "klienter" är nu på väg till jorden via tv-signal - och han är hungrig!

TerrorVision är något så ovanligt som en skräckkomedi från 80-talet som parodierar årtiondet den gjordes i. Det som jag brukar gilla med de här rullarna är hur fullkomligt omedvetna om hur usla de var de är. Inte så med TerrorVision. Den vet att den är skräp från första till sista bildrutan, men är på sina ställen sjukt underhållande.

Ted Nicolaou kan ha skrivit en av de mest dysfunktionella familjer jag sett på film. Hela familjens hus är dekorerat med erotisk "konst" och ungarna blir förmanade om att vara tysta eftersom mamma och pappa ska ut på swingingklubb och de kanske har någon med sig hem. Alltså, detta är egentligen inte som framställs som något märkligt, vilket gör det hela ännu konstigare. Med en totalt bindgalen morfar boendes i ett skyddsrum i källaren (för varför inte?) och ett monster som ser ut som en blandning mellan en smält hög med skit och den brittiska mardrömsmaskoten Blobby kan det här bara bli bra.

De verkliga stjärnor i TerrorVision stavas dock specialeffekterna och Jennifer Richards. Specialeffekterna är förvånansvärt bra med en riktigt härlig gammal dockmakarkänsla som i princip är en utdöd konst i dagens CG-värld. Jennifer Richards spelar Medusa, en parodi på den gamla skräckpresentatören/karaktären Elvira, med allt vad det innebär. Elvira var, för yngre läsare, en karaktär skapad av skådespelerskan Cassandra Peterson som var en klassisk vamp med gothstil och en urringning som inte lämnade mycket åt fantasin. Jennifer Richards spelar på samma "talanger" och hennes byte mellan karaktären Medusa och hennes alter ego tillhör filmens höjdpunkter.

TerrorVision är ett tidsdokument och ska inte tas mer på allvar nu än när den kom. För diggare av monsterfilm, skämskuddeskådespel och obekväm sexualitet är det här en höjdare.

Regi: Stephen Herek

Manus: Dominic Muir/Stephen Herek/Don Opper

Medverkande: Dee Wallace, Scott Grimes, Nadine Van der Valde mfl.

Produktionsbolag: Sho Films & Smart Egg Pictures

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090887/

Familjen Brown får sin tillvaro vänd upp och ner när tio förrymda intergalaktiska fångar, så kallade crites, landar på deras bondgård i Kansas. Efter sig fångarna två utomjordiska prisjägare som inte bryr sig om vem eller vad de skadar för att få hotet under kontroll. Crites är nämligen kända för en enda sak - de äter allt de kommer över och växer varje gång de käkat.

Ofta anklagad för att vara en rip-off på den mer kända Gremlins (1984) har manusföfattaren Dominic Muir fått förklara fler gånger än han kan räkna att det här manuset skrevs innan Spielbergs och Dantes monsterbonanza. Muir är fortfarande riktigt bitter i och med att manuset fick skrivas om en hel del för att det inte skulle likna tidigare nämnda film alltför mycket. Vad Critters lyckades med var däremot att skapa en franchise av hela saken. Medan Gremlins fick en enda uppföljare (vi talar inte högt om den planerade nyinspelningen...) kunde Muir och grabbarna pumpa ut en hel drös filmer om de luddiga små mördarmaskinerna. Är de bra? Nja, de vet vad de är och försöker inte vara något annat.

Första filmen i den här franchisen är en ganska typisk 1980-tals-rulle i det att det porträtterar en kärnfamilj från arbetarklassen som blir attackerad av ett hot från yttre rymden. Det finns en hel uppsjö sådana filmer och som sådan är Critters absolut på den övre halvan. De stora stjärnorna är inte skådespelarna utan monstren själva. Vem som än fick idén att texta deras "prat" var ett geni och dialogen mellan monstren är filmens höjdpunkt.

Så länge man inte förväntar sig något lika bra som den där filmen som Muir inte vill höra talas om funkar Critters riktigt bra. Ett par kända ansikten skymtar också förbi, bland annat representerade av en ung Billy Zane och en tillika knappt-torr-bakom-öronen Ethan Phillips. Ha något att äta när du kollar på filmen dock. Du lär bli hungrig.

Mest schlockiga scenen: Den fiktive 80-talsstjärnan Johnny Steele sjunger sin hitlåt Power Of The Night, med tillräckligt mycket hårsprej i lockarna att ha ihjäl ett mindre husdjur.

Regi: Jim Muro

Manus: Roy Frumkes

Medverkande: Mike Lackey, Bill Chepil, Vic Noto mfl.

Produktionsbolag: Street Trash Joint Venture

År: 1987

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094057/

En spritförsäljare hittar en gammal låda gömd i sin affär innehållandes ett märke likör som han aldrig hört talas om. Som en annan Bert Karlsson resonerar han att det ska säljas, inte förtäras. Det är bara det att flaskorna innehåller något som smälter människor så fort de tar en klunk. Och sen är det något med en galen Vietnamveteran och ett gäng hemlösa och... jag vet ärligt talat inte!

Street Trash är något av det märkligaste jag sett de senaste fem åren. Det är en totalt osammanhängande historia som inte har särskilt bra sammanhållning, ton eller skådespel. Vad den har är scener som är så over-the-top att den är sevärd bara för det. Framförallt är den intressant ur ett filmhistorisk perspektiv. Regissören James Munro har sedermera blivit en av Hollywoods absoluta främsta kameramän och räknas som ett levande geni när det kommer till steady cams. Det går igen i Street Trash. Den må vara fullkomligt ologisk, men det är en av de snyggast filmade independentproduktioner jag sett. Som assistent hade Munro även en viss Bryan Singer. Undrar vad som hände med honom?

Street Trash är definitivt inte en film för alla smaker. Som film betraktat är den tämligen värdelös, men här finns så mycket briljans utspillt i den kompletta galenskapen att jag främst rekommenderar den till genrefans. Manusförfattaren Roy Frumkes har i intervjuer sagt att han skrev manuset för att stöta sig med så många grupper han kunde. Det här kan vara den minst politiskt korrekta filmen från 80-talet och då finns det ändå en uppsjö. Vissa saker, som en jakt på en avhuggen penis (ja...), är förbaskat roliga i all sin svärta. Andra är mer svårsmälta, såsom den totalt godtyckliga våldtäktscenen mitt i filmen som bara lämnar en dålig smak i munnen. I och med sin ojämna struktur och berättande är det inte heller den mest underhållande schlockfilm jag sett. Den är dock absolut... "speciell".

Mest schlockiga scenen: En stackars man jagar sin avhuggna mandom genom ett skrotupplag till slapstickmusik medan de lokala hemlösa spelar boll med den.

Regi: Fred Dekker

Manus: Fred Dekker

Medverkande: Jason Lively, Steve Marshall, Jill Whitlow mfl.

Produktionsbolag: Delphi V Productions & TriStar Pictures

År: 1986

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0091630/

Ett utomjordiskt vetenskapligt experiment kraschlandar i den lilla collegestaden Corman, 1959. Närmre 30 år senare lyckas två ovetandes förstaringare väcka ett experiment som helst skulle fått fortsätta sova. Nu plågas staden av utomjordiska parasiter som tar över människor - levande som döda. Det är upp till Chris och J.C att rädda dagen.

Vi fortsätter med "Night Of-filmer" med Night Of The Creeps - filmen som försöker göra för sniglar vad Jaws (1975) gjorde för hajar. Grundad i klassisk creature feature-anda blandar Creeps och ger med vissa inslag av invasionsfilm från yttre rymden och framförallt en stor dos zombierulle. Resultatet är även det blandat i och med att Night Of The Creeps är lite för självmedveten för sitt eget bästa.

Anledningen till att jag älskar den här typen av film är att de allt som oftast är gjorda helt oironiskt och någon lade sin själ i att bygga i värld som välter av minsta ifrågasättande. Det gör dem väldigt charmiga. Night Of The Creeps har vissa höjdarscener, men tempot är sisådär. Det verkar som att Fred Dekker inte riktigt kunde bestämma sig för vilken ton han ville ha i sin film. Oftast är det over the top-zombie-fun, men då och då slår det över till att bli alldeles för seriöst för den här typen av film.

Det är klart här finns en hel del riktigt schlockiga saker att titta närmre på dock. En 80-talstrop som saknades i den förra filmen, men som tas igen med råge här, är 80-talets besatthet av att skildra duschscener i studenthem för kvinnor som en slags social sammankomst, så även här. Jag tror det säger mer om Dekker och övriga regissörer än något annat. Bröst säljer, eller gjorde det i en era pre-internet. Specialeffekterna är också härligt old school med en dockmakare som arbetat övertid och en bra sminkavdelning.

Night Of The Creepes är en helt okej rulle från det neonfärgade decenniet, men det blir inte mer än "helt okej".

Mest schlockiga scenen: Huvudkaraktären kör över en zombie med en gräsklippare och levererar den lamaste one-linern någonsin: "Later, dude!"

Schlock Summer: Night Of The Comet

"Schlock", från jiddisch "shlak", något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med "b-film". Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa. Först ut är Night Of The Comet (1984).

Regi: Thom Eberhardt

Manus: Thom Eberhardt

Medverkande: Catherine Mary Stewart, Kelli Maroney, Robert Beltran mfl.

Produktionsbolag: Coleman/Roseblatt Productions & Film Development Fund

År: 1984

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0087799/

Los Angeles laddar för jul, men som en tidig julklapp kommer en komet bjuda på ett fantastiskt ljusskådespel över världen. I princip alla är ute på gatorna för att bevittna fenomenet och... förvandlas till damm. Om de bara har blivit en smula utsatta för kometens strålning blir de zombies. För Regina och Samantha Belmont, två av de få överlevande, blir den här julen en kamp för överlevnad.

Jag älskar Night Of The Comet. Gjord på en kafferastbudget av två independentbolag är det en av de mest neonsprakande 80-talsfilmerna som finns. Alla troper du kan tänka dig är med här - pudelhår, axelvaddar, new wave-musik och slemmiga snubbar i bandanas avlöser varandra. Även om den är gjord som delvis komedi finns här också en total oförståelse för hur daterad den här filmen skulle komma att bli, vilket gör den ännu roligare. Det vore enkelt att avfärda Night Of The Comet som bara en skräckkomedi i högen, men den har något som är få genrefilmer från 80-talet förunnat - starka kvinnliga karaktärer.

Det är inte för intet som Joss Whedon anger den här filmen som en av de största inspirationskällorna han hade till karaktären Buffy Summers. Systrarna Belmont är lite av proto-Buffys med sin å ena sidan valley girl-attityd men sin å andra sidan förmåga att slåss och skjuta maskingevär. Kontrasten funkar väldigt bra och Catherine Mary Stewart är helt rätt för rollen som den äldre systern, tillika huvudkaraktären, Regina. Tillsammans med framförallt Kelli Maroney (Samantha) och en väldigt ung Robert Beltran (känd för trekkies som Chakotay) bildar hon en osannolik hjältetrio.

Sen är det det där med schlockvärdet. Nej, Night Of The Comet är absolut ingen "bra" film i ordets klassiska mening. Här finns logiska luckor stora för kometen själv att ta sig igenom och karaktärsutvecklingen är minst sagt ryckig. Är den underhållande dock? Absolut!

Mest schlockiga scenen: Systrarna Belmont "shoppar" loss i en tom galleria i ett montage till Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun.