Regi: Jim Mickle

Manus: Jim Mickle & Nick Damici (baserat på Joe R. Lansdales roman med samma namn)

Medverkande: Michael C. Hall, Don Johnson, Sam Shepard mfl.

Produktionsbolag:  Backup Media/Bullet Pictures/Paradise City mfl.

År: 2014

Längd: 109 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1179031/

Under ett inbrott skjuter familjefadern Richard Dane ihjäl inbrottstjuven, mer av chock än rent uppsåt. När tjuvens far, långtida fängelsekund precis ute ur finkan på villkorligt, börjar förfölja Richard fruktar han för sitt liv. Det kommer snart dock visa sig att allt inte är så pass enkelt som Richard trodde. Varför har exempelvis mannen han dödade en helt annan bild på en efterlystposter på polisstationen? Snart dras Richard in en härva där hans vänner kanske visar sig vara de verkliga fienderna.

Jag erkänner villigt att det var titeln som drog in mig. Hur kan jag inte se en film som heter Cold In July under den varmaste julimånaden i mannaminne? Jag noterade att det dessutom var Michael C. Hall som hade huvudrollen, vilket brukar vara ett gott tecken. Hall, mest känd för sin roll som Dexter Morgan i tv-serien Dexter (2006 - 2013), visar återigen att han kan distansera sig från rollen som verkligen satte fart på hans karriär. Hall är riktigt bra i rollen som Richard Dane, men den som verkligen spelar skjortan av alla i den här rullen är Sam Shepard i rollen som inbrottstjuvens sörjande far, Ben. Shepard lyckas på en och samma gång verka livsfarlig som sörjande och om den här filmen får stor spridning är han en dark horse till att plocka hem sin andra Oscarsnominering. Så bra är han.

Bra skådespelarinsatser till trots hade Cold In July enkelt kunna falla in i dussinthrillerfållan. Jag tror inte det finns en annan genre som har så många "okej" filmer som just thrillergenren. Regissör Jim Mickle går verkligen från klarhet till klarhet. Med sin tidigare We Are What We Are (2013) visade han upp ett imponerande öga för framförallt den helhet som utgör en film. I Cold In July fortsätter han med att knyta ihop de många utsökta delarna till en helhet som är fantastiskt bra. Allt ifrån det John Carpenter-doftande soundtracket till blinkningarna till diverse noir-filmer flyter sömlöst ihop. Bara en sådan sak som filmens officiella poster. De där vikmärkena? De är meningen. Det är känsla för detaljer som gör att hela produkten höjs.

Även manuset är riktigt bra, även om det är detta som till sist gör att filmen inte når upp till allra högsta betyg. Den är något lång för sitt eget bästa och jag skulle vilja klippa cirka tio minuter i den. Framförallt tempot hade kunnat vara lite bättre. Det är dock inte någon anledning till att missa denna oväntade höjdare. Jag kommer sätta upp Mickle på min lista över regissörer att hålla koll på. Det här är riktigt bra!

Betyg: 4+ oväntade vändningar av 5 möjliga

Cold In July visas på FFF 2014, torsdagen 2/10, klockan 20:30 på Kino 1

Regi: Rob Sitch

Manus: Santo Cilauro /Tom Gleisner /Jane Kennedy mfl.

Medverkande: Michael Caton, Anne Tenney, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag:  Village Roadshow Entertainment & Working Dog

År: 1997

Längd: 85 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0118826/

Darryl Karrigan har allt  man kan önska sig - en fru som älskar honom, barn och ett eget hus. Darryl förstår inte hur han kunde få sitt hus så pass billigt som han fick det. Det där med att det ligger vid Melbournes flygplats, under högspänningsledningarna, gör väl inget? Ja, Darryls liv har allt man kan önska sig - tills regeringen bestämmer sig för att köpa upp hans mark för att utvidga flygplatsen. Vad de inte räknat med är Darryls kampvilja.

En film som helt gått mig förbi och som hittades via en användarlista på IMDB. I vanliga fall brukar dessa listor förvisso bjuda på bra rullar, men oftast är det samma gamla klassiker om och om igen. Ibland hittar man däremot något oväntat. The Castle är ett av dessa fynd. Den känns väldigt australiensisk i sin stil och sitt uttryck och jag fullkomligen älskar Michael Caton i huvudrollen som familjeöverhuvudet Darryl. Övriga skådespelare gör även de bra ifrån sig, med bland andra en ung Eric Bana i en biroll.

Det som är The Castles starkaste sida är däremot manuset. Darryls styvnackade kamp och eviga optimism för att behålla sitt hem är både rolig och säger samtidigt något om den lilla människans möjligheter att hävda sig mot beslut som fattas över deras huvuden. De nästan roligaste scenerna är med Darryls brännvinsadvokat som inte har någon koll på vad han håller på med överhuvudtaget. Karaktärerna är överlag den största behållningen med manuset och påminde mig inte så lite om något av Wes Anderson. The Castle är en riktig pärla som gått mig förbi. Om du hittar den någonstans och om du gillar excentriska komedier bör du slå till.

Betyg: 4 familjeöverhuvuden av 5 möjliga

Regi: John Michael McDonagh

Manus: John Michael McDonagh

Medverkande: Brendan Gleeson, Chris O'Dowd, Kelly Reilly mfl.

Produktionsbolag:  Lipsync Productions/Octagon Films/Reprisal Films

År: 2014

Längd: 100 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2234003/

Fader James Lavelle har gjort upp med sitt tidigare liv och har nu en församling i ett litet irländskt samhälle. Under en bikt får han höra berättelsen om hur biktaren blivit sexuellt utnyttjad av en präst när han var liten. Mannen som utförde brottet är sedan länge död, men biktaren menar på att det inte spelar någon roll - ingen skulle höja på ögonbrynen om man dödade en ond präst, men en god, det är en helt annan sak. Han ger Lavelle en vecka på sig att avsluta sina affärer. Detta är historien om den veckan.

John Michael McDonagh återförenas med Brendan Gleeson som han redan regisserade i sitt förstlingsverk The Guard (2011). Det var en film som fungerade helt okej trots att den hade brister både i manus och regi då och då. Calvary är en mycket mörkare historia och det känns som McDonagh har utvecklats framförallt när det gäller skådespelarregi. Gleeson är helt fantastisk i rollen som Fader Lavelle. Gleeson är förvisso alltid bra, men fråga värt om det här inte är hans främsta prestation hitintills. 

Även McDonaghs manus är bättre än tidigare nämnda film. Det är mycket tajtare, jämnare och berättar så mycket mellan raderna om Lavelles liv och motivation att det är ett lysande exempel på isbergsteknik. Han lyckas även med att skapa en ganska obehaglig känsla med de mer eller mindre excentriska byborna, allra främst i rollerna som innehas av Aidan Gillen (Game Of Thrones) och Dylan Moran (Black Books, 2000 - 2004). Slutet påminner mig till och med lite om Camus Främlingen, vilket är ett högt betyg i sig.

McDonagh går från klarhet till klarhet och jag är mycket spänd på vilket projekt han kommer välja härnäst. Han är en framtidsman inom irländsk och/eller brittisk film som man bör hålla ögonen på.

Betyg: 4 cyniska småstadsläkare av 5 möjliga

Regi: Jillian Schlesinger

Manus: N/A

Medverkande: Laura Dekker

Produktionsbolag: CoPilot Pictures

År: 2013

Längd: 82 min

Land: Nederländerna (och en hel radda länder som Dekker besöker)

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2555268/

Laura Dekker är inte som andra 14-åriga tjejer. Född under sina föräldrars världsomsegling och uppvuxen på haven är livet som vanlig tonåring i Holland inte något som lockar. När Dekker är 13 beslutar hon sig till sist för att bli den yngsta soloseglaren som gjort en världsomsegling. Dekkers beslutsamhet och stödet hon hade från sin far ledde till att den holländska staten grep in och försökte ifrånta pappan vårdnaden. Efter en tio månader lång rättsprocess kunde Laura till sist sätta segel och påbörja en resa som skulle ta henne 27 000 nautiska mil och två år att klara av. Med sig hade hon en kamera. Det här är berättelsen om Lauras resa.

Lika mycket som havet fascinerar mig skrämmer det skiten ur mig. Det är för stort och ödsligt. Däremot är jag helt såld på dokumentärer och spelfilmer om den här typen av sjöfart. Maidentrip är inte som någon annan dokumentär jag sett. Vanligtvis har filmer på det här temat en spinn på händelserna, något drama som utspelar sig under tiden av färden. På ett sätt är Maidentrip tämligen händelselös, men det gör absolut ingenting. Samtidigt som vi får följa en intressant reseskildring får vi se Laura växa upp under två års tid. När hon kommer i "mål" är hon definitivt inte samma person som satte segel två år tidigare. Självklart uppvisar Dekker en mognad långt bortom sin ålder, hon hade knappast klarat av seglatsen annars. De mest intressanta delarna av hennes dokumentär är när hon till en början visar upp klara tecken på hemlängtan och ifrågasätter sig själv i jämförelse med den stoiska och lugna veteranseglare hon blir mot slutet. Det enda som jag egentligen har att anmärka på är att jag skulle vilja att filmen vore längre. Speltiden på 85 minuter ger ganska många tidsmässiga hopp och luckor i Lauras färd. 

Maidentrip är ett stort långfinger till alla som någonsin klankat ner på någons drömmar. Oavsett om du är 14 eller 40 kommer det alltid finnas nej-sägare i ditt liv som antingen är för rädda för att följa sina egna drömmar eller för bittra eftersom de inte lyckades. Dekker är en djupt inspirerande ung kvinna med en nyfiken livsfilosofi. Det är en förebild om något.

Betyg: 4 fuck you, I won't do what you tell me av 5 möjliga

Regi: Kenneth Branagh

Manus: Adam Cozad  & David Koepp (baserat på Tom Clancys karaktärer)

Medverkande: Chris Pine, Keira Knightley, Kenneth Branagh mfl.

Produktionsbolag: Mace Neufeld Productions/Di Bonaventura Pictures/Buckaroo Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 105 min

Land: USA/Ryssland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1205537/

Efter att ha skadats allvarligt i tjänsten tvingas löjtnant Jack Ryan pensionera sig från sin militära bana. När han undergår rehabilitering kontaktas han av en handledare vid CIA, Thomas Harper, som berättar för honom att han fortfarande kan tjäna sitt land. Harper vill att Ryan, som uppvisat betydande analytiska kunskaper, utåt sett ska arbeta på Wall Street som analytiker, men i själva verket hålla koll på transaktioner som ser ut att ha med terrorverksamhet att göra. Tio år senare har Jack skaffat sig ett komfortabelt liv med fästmö och nämnda skivbordsjobb när han börjar upptäcka märkliga saker hända med konton i Ryssland...

Tom Clancys CIA-agent Jack Ryan har filmatiserats förr med både bra och mindre bra resultat. Senast vi såg honom var det i den halvdana The Sum Of All Fears (2002), då med Ben Affleck i huvudrollen. Den här gången får Chris Pine, troligen mest känd för sin roll som Captain Kirk i J.J Abrams nya Star Trek-filmer, ikläda sig rollen och gör det lite si så där. Pine klarar inte riktigt av att slå om mellan rollens två ansikten - det som analytiker och det som actionhjälte. Han är ingen katastrof, men slår inte de gamla Ryan-tolkarna, Harrison Ford och Alec Baldwin, på fingrarna. Den som istället har de bästa scenerna är Kenneth Branagh som den ryske oligarken Viktor Cherevin. Branagh lyckas hela tiden balansera på gränsen mellan att vara en stereotyp skurk och genuint obehaglig.

Branagh står även för regin och att den gamle Shakespeare-tolkaren kan regissera visste jag redan. Det verkar inte spela någon roll vilken film eller genre Branagh tar sig för. Han har alltid en speciell fingertoppskänsla när det gäller att plocka fram det bästa ur texten han ges och så även här. Vad jag däremot noterat är att hans skådespelarregi, när det inte gäller honom själv, inte är lika vass.

Jack Ryan: Shadow Recruit är den första filmen om karaktären som inte baseras på en Tom Clancy-roman. Manuset är en fräsch reboot av karaktären och det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig. Det är så här man ska göra en reboot om man nu ska - ta en karaktär men berätta en egen historia. Det blir bra mycket mer intressant.

Betyg: 4 men jag saknar James Earl Jones av 5 möjliga

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Three

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2014 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-980734-7-8

Serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos fortsätter där volym 2 slutade. Konflikten mellan Eddard Stark och Jaime Lannister har lett till att den förre inte längre innehar platsen som kungens Hand. Samtidigt har Catelyn Stark tagit Tyrion Lannister tillfånga i den snabbt eskalerande spänningen mellan de båda familjerna. Situationen för de båda döttrarna Stark blir allt farligare i huvudstaden och när kungen dör i en "olycka" verkar allt barka rent åt vintern.

Även om jag till en början var något skeptisk till den här adaptionen måste jag säga att den växer för varje volym. Som Martin skriver i sitt förord i volym 1 så är det här "en annan version" av historien och inte ett komplement till vare sig böckerna eller tv-serien. Det må vara så som Martin har tänkt sig, men jag tycker serievarianten fungerar ypperligt som just ett komplement.

Jag har i mina recensioner av tidigare volymer varit inne på att jag framförallt tycker att de olika grupperingarna i Martins universum faktiskt presenteras bäst här. Jag har visserligen bara läst de två första böckerna i serien, men det största problemet med Martins författarskap i min mening är just det stora persongalleriet. Det ger visserligen en levande värld, men när utrymme inte ges i samma utsträckning till alla karaktärer blir det lite förvirrande ibland. I serieversionen fungerar tempot ofta bättre än i både tv- och bokvarianter.

Cato Vandrare fortsätter sin lysande språkbehandling i översättningen och jag vill ha mer! Killen kan verkligen vrida och vända på fraseringar för att få rätt nyanser och det är inte vanligt när det gäller svenska serieöversättningar. Aparts utgåvor (även The Walking Dead) har generellt mycket bättre språk än många översättningar. Som barn av 80-tal växte jag upp i en ålder med ofta riktigt dåliga svenska översättningar. Som ni kanske kommer ihåg hette Wolverine bland annat "Järven" på svenska och Daredevil "Demonen". Det blev bara så... fel.

A Game Of Thrones är en svår titel att recensera. I grund och botten är det här historien som vi har sett den på tv eller läst den i böckerna. För mig fungerar serien främst som det komplement som Martin säger att den inte är. Däremot, vem bryr sig när komplementet är så här tilltalande?

Betyg: 4 äsch, tappa inte huvudet nu, Ned av 5 möjliga

Regi: Lukas Moodysson

Manus: Lukas Moodysson (baserat på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt)

Medverkande: Mira Barkhammar, Mira Grosin, Liv LeMoyne mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Memfis Film

År: 2013

Längd: 102 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2364975/

Bobo och Klara är två 13-åriga tjejer med ett brinnande intresse för punk. Trots att deras skolkamrater informerar dem så ofta de kan om att punken är död bestämmer sig Bobo och Klara för att starta ett band. Texterna är det inget problem med, med hits som "Hata sport!", men det musikaliska är det sämre med. När Bobo och Klara märker att skolans mest utstötta tjej, Hedvig, är en duktig gitarrist bestämmer de sig för att få henne att gå med i bandet.

Lukas Moodysson har haft en brokig karriär sedan sitt genombrott med Fucking Åmål (1998). Framförallt är jag lite väldigt kluven till hans filmer efter Lilja 4-ever (2002). Med Vi är bäst! återvänder Moodysson dock till vad han gör allra bäst - skildra unga människor som just människor och inte som stereotyper. Med de debuterande aktriserna Barkhammar, Grosin och LeMoyne visar Moodysson dessutom på vilken fantastiskt duktig regissör han är när det kommer till att plocka fram naturliga prestationer från sina skådespelare. Kort sagt tror jag helt och fullständigt på tjejerna i de ofta riktiga roliga replikbytena.

Att filmen utspelar sig 1982 är ett genidrag i sig själv. Punken hade börjat tappa mark till både den nya metalvågen och det faktum att new wave fick enorm genomslagskraft i och med MTV. Bobo och Klaras punkideal känns därför än mer rebelliskt i en tid då många unga valde att lägga punken bakom sig. Igenkänningsfaktorn för undertecknad är också hög. Just i 12 - 13-årsåldern började även jag lyssna på Ebba Grön och KSMB, började drömma om att spela i band och diskuterade gärna länge och entusiastiskt om saker som jag egentligen hade dålig koll på.

Det som dock står ut som Vi är bäst! främsta förtjänst är dock skildringen av vänskap i åldern mellan barn och ungdom. Det är något som är ytterst svårt att skildra utan att det blir rosenskimrande nostalgiskt och förljuget. Moodysson lyckas dock i sedvanlig ordning baka in tillräckligt mycket svärta för att manuset (baserat på hans frus seriealbum) ska kännas trovärdigt. Det enda som drar ner betyget något är att jag önskade att filmen vore längre. Lite mer av allt, ett mer sammanhållet slut, men ändock den bästa film som Moodysson gjort på mer än tio år.

Betyg: 4 hata Västerås av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson (inspirerat av Stefan Zweigs skrifter)

Medverkande: Ralph Fiennes, F. Murray Abraham, Tony Revolori mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Indian Paintbrush/Studio Babelsberg mfl.

År: 2014

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2278388/

The Grand Budapest Hotel var en gång ett av Centraleuropas mest exklusiva hotell. Det var definitivt det mest exklusiva i republiken Zubrowska, även om både landet och hotellet sett bättre dagar. Hit åker en ung författare för att hämta inspiration. Snart stöter han på hotellets ägare, Zero. Fascinerad av den gamle mannen lyssnar han när ägaren berättar om hur han började i hotellbranschen under vägledning av den legendariske conciergen M. Gustave.

Ny film av Wes Anderson brukar betyda högtidsstund för mig. Det senaste jag såg av honom var den fantastiska Moonrise Kingdom (2012) vars enda lilla skönhetsfläck (se recensionen) jag förlikat mig med. Det är nu i min mening en av de bästa filmerna hitintills under 10-talet. Det är möjligt att jag kommer tycka samma sak om The Grand Budapest Hotel om ett år eller två, men jag betvivlar det. Missförstå mig inte, det här är en bra och rolig film, men inte riktigt i samma klass som Andersons senaste verk.

Som vanligt har Anderson lyckats samla en hel busslast med talangfulla skådespelare. Rollistan är så fruktansvärt imponerande att man knappt kan introduceras för en ny birollskaraktär utan att det är någon riktigt, riktigt bra som står för tolkningen. Utöver Ralph Fiennes i huvudrollen har vi bland andra F. Murray Abraham, Adrien Brody, Willem Dafoe, Jeff Goldblum, Harvey Keitel, Jude Law, Bill Murray, Edward Norton, Saoirse Ronan och Tilda Swinton i rollerna. Vet ni vad alla dessa har gemensamt? Antingen har de varit nominerade till och/eller vunnit en Oscar. Rollistan är som sagt helt galen.

Det mesta av handlingen kretsar dock kring Ralph Fiennes och nykomlingen (i sammanhanget) Tony Revoloris karaktärer. Fiennes gör rollen som M. Gustave perfekt och har en grym komisk timing. Revolori, som spelar ägaren Zero som ung, gör också en bra roll, men får stå åt sidan för Fiennes enmansshow ganska ofta. Fiennes är en säker kandidat till ytterligare en Oscarsnominering.

Tekniskt sett är The Grand Budapest Hotel utsökt med mycket vackert foto, Andersons vanliga fingertoppskänsla när det gäller regin samt ett fläckfritt arbete med ljuddesign. Ljuddesign och mixning är oftast något vi främst tänker på när det handlar om action, science fiction eller skräck. Att jag gång på gång slogs av att ljuddesignen var så jäkla bra i den här filmen talar därför sitt tydliga språk.

Med alla dessa lovord, varför inte en femma? Även om Anderson gör väldigt bra ifrån sig i registolen haltar hans manus här och där. Framförallt är avsaknaden av en central konflikt något som drar ner filmen ett snäpp. Här finns gott om konflikter, det är inte det, utan det finns snarare för många konflikter. Huvudhistorien rör förvecklingarna kring ett stort arv och om Anderson hade valt att endast fokusera på detta hade filmen känts mycket tajtare. Som den är nu är den dock bitvis fantastiskt rolig, mycket välspelad och vacker. Det där lilla som knyter ihop hela rasket till en enhet lyser däremot i viss mån med sin frånvaro.

Betyg: 4 lobby boys av 5 möjliga