Regi: Alexander Payne

Manus: Bob Nelson

Medverkande: Bruce Dern, Will Forte, June Squibb mfl.

Produktionsbolag: Blue Lake Media Fund/Bona Fide Productions/Echo Lake Productions

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1821549/

Woody Grant är en fåordig äldre herre som bor tillsammans med sin fru i Billings, Montana. När Woody får ett erbjudande om ett lotteri med posten misstolkar han reklambrevet som att han redan har vunnit. Nu tänker han ta sig till Lincoln, Nebraska för att hämta sin miljonvinst, kosta vad det kosta vill. Ödet vill dock annorlunda och tillsammans med en av sina söner blir Woody strandad i sin gamla hemstad, där alla verkar vilja ha något av den gamle mannen.

Alexander Payne återvänder till sina något excentriska familjer och deras öden, precis som han gjorde i den fantastiska The Descendants (2011). Nebraska är inte riktigt lika vass i sitt manus som nämnda film men är ändå en mycket charmig film med både värme och svärta.

Bruce Dern är mycket bra i huvudrollen som Woody och fick rättvist sin första Oscarsnominering sedan 1978 års Coming Home. Dern är perfekt som surgubbe som trots sin mycket påfrestande personlighet ändå lyckas vara charmig. Filmens bästa scener tillhör dock June Squibb i rollen som hans fru, Kate. Squibb lyckas med att gå den fina balansgången mellan att till synes avsky sin suput till make på ytan men ändå hysa en djup kärlek för honom om man skrapar på det yttersta lagret.

Nebraskas problem är längden. Bob Nelsons manus håller inte riktigt för en knappt två timmar lång film. Som nästan verkar vara ett tema med de nominerade filmerna i år skulle Nebraska mått bra av att kortas ner ungefär en halvtimme. Det skulle blivit en bättre sammanhållen film. Det ska dock sägas att Nelsons manus bygger lite på den långsamma berättarstilen för att verkligen understryka den tristess som i princip alla i filmen tycks känna över sina liv i allmänhet och staten Nebraska i synnerhet. Det gör filmen till en trots allt trevlig bekantskap, mycket välspelad, men ändå i visst behov av omklippning.

Betyg: 4 gubbar på vift av 5 möjliga

Regi: Brian Percival

Manus: Michael Petroni (baserat på Markus Zusaks roman med samma namn)

Medverkande: Sophie Nélisse, Geoffrey Rush, Emily Watson mfl.

Produktionsbolag: Fox 2000 Pictures & Studio Babelsberg

År: 2013

Längd: 131 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0816442/

När den tyska krigsmaskinen börjar rulla skickas Liesel till att bo med en fosterfamilj. Hon får snabbt en vän i grannpojken Rudy, men framförallt börjar hon sluka böcker. I och med nazisternas bokbål blir det snart brist på saker utöver partipropaganda att läsa i den lilla staden. Samtidigt som hennes fosterfamilj gömmer en ung judisk man i sin källare börjar Liesel "låna" böcker från borgmästarens fru - en farlig sysselsättning när nationalsocialisternas förtryck blir allt värre.

Det var egentligen bara en tidsfråga innan Markus Zusaks fantastiska bok filmatiserades. Jag måste säga att adaptionen fungerar rätt bra också, även om här finns en del saker som går förlorade. Det som framförallt saknas lite från filmen är den totala kärleksförklaringen till litteraturen jag kände från källmaterialet. Det är klart, annat medium, annan fokus, men jag känner att man nog kunnat trycka lite mer på just litteraturens roll i historien. Samtidigt har Michael Petroni lyckats behålla samma nyanserade ton när det framförallt gäller karaktärerna. Det är inte alltför ofta som man ser en amerikansk (förvisso med tysk inblandning) film som visar den tyska civilbefolkningens liv och leverne under andra världskriget. Det gäller inte minst den ambivalenta inställningen till nazismen som många karaktärer uppvisar.

Rent tekniskt är The Book Thief en kompetent film som dock sällan framstår som något alldeles speciellt. Det som framstår som filmens främsta tekniska aspekt är John Williams soundtrack. Det är ett mycket vackert ljudspår i klassisk Williams-anda och han har inte fått Oscarsnomineringen för lång och trogen tjänst. Williams är fortfarande en av de allra vassaste filmmusikkompositörerna.

Filmens svagaste kort är tyvärr skådespelarna. Utöver en mycket bra Geoffrey Rush (när är han inte bra?) och en lika bra Emily Watson är det ofta ganska träigt skådespel. Speciellt gäller detta barnskådespelarna som ibland snubblar lite väl mycket över sina repliker. Jag vet inte riktigt om jag ska skylla det på skådespelarna eller regin de får dock. Många scener känns som de skulle behöva en tagning till. Å andra sidan fungerar regin utöver skådespelarditon bra.

Som ni märker är det ömsom vin, ömsom vatten när det gäller The Book Thief. Den starka historien gör dock att jag hellre friar än fäller. Boken är däremot bättre.

Betyg: 4- litterära långfingrar av 5 möjliga

Regi: Stephen Frears

Manus: Steve Coogan & Jeff Pope (baserat på Martin Sixsmiths bok The Lost Child of Philomena Lee)

Medverkande: Steve Coogan, Judi Dench, Sophie Kennedy Clark mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Baby Cow Productions/Pathé mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Storbritannien/USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2431286/

Martin Sixsmith är en nedstämd politisk journalist som hamnat i blåsväder för något han själv anser var ett missförstånd. På en fest träffar han en ung kvinna som berättar om sin mor, Philomena, för honom. Modern har burit på en tung hemlighet i 50 år - när hon var tonåring födde hon en son utanför äktenskapet i det strikt religiösa Irland. Efter att ha tvingats adoptera bort sin son som en del av den klosterinrättning hon varit tvungen att gå med i vill hon nu leta reda på sin vuxne son. Martin anar en story och tackar ja till att hjälpa Philomena.

Med ett team bestående av Stephen Frears, Judi Dench och Steve Coogan är det svårt att klanta till det. Historien om de ökända Magdalenatvätterierna lyckas alltid beröra mig och så även här. Det är ett hemskt exempel på fruktansvärda saker gjorda i religionens namn som måste berättas om. Att det fortfarande är ett känsligt ämne märks inte minst på vissa av de reaktioner från katolska kyrkan som filmen fick.

Judi Dench är fantastisk i den kvinnliga huvudrollen. Hennes sätt att pendla mellan anglosaxisk gammal dam som alltid är väldigt trevlig och nyfiken och den djupaste sorg är riktigt drabbande. Steve Coogan fungerar bra som hennes partner i sökandet, inte minst med de bådas olika syn på religion i allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet. Coogan har även varit med och skrivit manus till filmen och visar tillsammans med kollegan Pope (passande namn...) att man kan göra en rörande och djuplodande karaktärsstudie som inte behöver vara två och en halv timme lång. Det är uppfriskande att se en film från 2013 som är väl sammanhållen och inte drar ut på det oändliga i sitt historieberättande. I Frears mycket kapabla regihänder blir filmen dessutom mycket tajt hållen och bra avvägd i sina scener.

Philomena är en riktigt bra film och den förtjänar all uppmärksamhet som den kan få. Enda anledningen till att jag inte sätter högsta betyg är att jag har svårt att bortse från att den ultimata filmen om Magdalenatvätterierna redan är gjord - The Magdalene Sisters (2002). Den filmen har dock inte den mycket trevliga bekantskapen Philomena i sig. Se båda.

Betyg: 4+ nyfikna gamla damer av 5 möjliga

Regi: Morgan Neville

Manus: Morgan Neville

Medverkande: Darlene Love, Merry Clayton, Lisa Fischer mfl.

Produktionsbolag: Gil Friesen Productions & Tremolo Productions

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396566/

Morgan Neville möter bland andra Darlene Love, Merry Clayton och Lisa Fischer - tre fantastiska sångerskor som har en sak gemensamt: de lever och verkar först och främst bakom världsstjärnorna som bakgrundssångerskor. Det är inte alltid ett enkelt liv att sätta sina egna ambitioner i andra rummet för att få andra att låta bra.

En mycket fascinerande historia om musikhistoriens doldisar. Många stora stjärnor, exempelvis Bruce Springsteen och Stevie Wonder, medverkar i Nevilles film och berättar om sitt förhållande till bakgrundssångerskorna som följt dem på turné efter turné. Mest drabbande är nog hur många av 60-talets hitlåtar från framförallt Motown sjöngs av dessa sångerskor men gavs ut under andra artisters namn. Phil Spector framstår, föga förvånande, som ett av de största asen när det gällde att se till att bakgrundssångerskorna visste sin plats. Nevilles film kan förhoppningsvis ge dem mer erkännande hos den stora massan. Inom industrin är de redan legendarer.

Nevilles film behandlar ett intressant ämne, men jag saknar i viss mån en bättre sammanhållning. Om Neville valt att följa exempelvis Lisa Fischers karriär hade det blivit en bättre film än vad det nu är. Här finns förvisso många intressanta historier och anekdoter (speciellt anekdoten om Sweet Home Alabama är obetalbar), men det blir ofta lite splittrad helhet. Trots det är det en intressant dokumentär som jag rekommenderar till alla musikintresserade, speciellt om du har en förkärlek för klassisk soul och/eller rock. Dagens musikindustri får sig också några välförtjänta kängor, inte minst överanvändningen av tuning i jämförelse med att faktiskt ta sig tid till att spela in något ordentligt från första början.

Betyg: 4- wails av 5 möjliga

Regi: Rick Rowley

Manus: David Riker & Jeremy Scahill

Medverkande: Jeremy Scahill, Nasser Al Aulaqi, Saleha Al Aulaqi mfl.

Produktionsbolag: Big Noise Films & Civic Bakery

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA/Afghanistan/Irak/Kenya/Yemen/Somalia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2532528/

Jeremy Scahill, reportern som gjorde de uppseendeväckande avslöjandena om den privata militära aktören Blackwater, granskar den amerikanska insatsen i kriget mot terrorismen. När han snubblar över ett märkligt fall som både USA och NATO förnekar leder det till en undersökning av Joint Special Operations Command (JSOC) - en hemlighetsfull organisation som rapporterar direkt till presidenten.

Jeremy Scahill har mod så det räcker och blir över. Att som amerikansk reporter ge sig in i landområden där amerikaner oftast tas som gisslan är imponerande i sig, men hans uppenbara medmänsklighet och vilja att komma åt sanningen är anmärkningsvärd. Scahills granskning av JSOC målar ett väldigt störande porträtt av ett krig bakom medierapporteringen, ett krig där icke-önskvärda element har en benägenhet att försvinna.

Att USA arbetar med specialförband bakom fiendelinjerna i krigszoner är väl sin sak, även om dessa sällan ställs till svars om de begår misstag. Vad som däremot var en nyhet för mig var hur långt de amerikanska tentaklerna faktiskt når. Dirty Wars tar upp flertalet exempel på insatser i länder som USA inte ligger i krig med. Civilbefolkning som bombats, mjuka mål som sprängts till bitar. Bilderna som Scahill visar upp är både fruktansvärda och viktiga.

JSOC hyllades för sin insats i likvideringen av Bin Laden och helt plötsligt var de inte så hemliga längre. Nu skulle de hyllas som hjältar. Scahills dokumentär ger en mer balanserad bild av organisationens hantering av dylika situationer. Om förhållandena mellan USA och Pakistan blev spända i och med en amerikansk räd innanför landets gränser är det inget mot vad förhållandena mellan exempelvis USA och Yemen hade kunnat bli...

Det enda jag saknar i Dirty Wars är en bredare ansvarsbild. Det är klart att presidenten står som yttersta ansvarig för det som görs i hans administrations namn, men det finns så många aktörer i den här soppan att jag skulle vilja ha en mer överskådlig sammanfattning om vem som styr vad. Det finns troligen i Scahills bok med samma namn. Den finns med på nästa shoppinglista från nätbokhandeln.

Betyg: 4+ Obamaglorior på sned av 5 möjliga

Regi: Martin Scorsese

Manus: Terence Winter (baserat på Jordan Belforts bok med samma namn)

Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures/Sikelia Productions/Appian Way mfl.

År: 2013

Längd: 180 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0993846/

Jordan Belfort, även kallad "The Wolf of Wall Street", lyckas med sin aggressiva affärsstrategi ta en liten aktiemäklarfirma till finansvärldens finrum. Belforts vilda leverne till trots (eller kanske tack vare) lyckas han göra både sig själv och sina partners fruktansvärt rika. Det är bara ett problem - vad de gör är inte direkt lagligt.

Martin Scorsese behöver ingen närmre presentation. Som en av världens främsta och mest inflytelserika regissörer blir det mesta han rör vid till guld. Scorsese har på senare år lyckats hitta en frände i Leonardo DiCaprio. Sedan Gangs Of New York (2002) har de båda arbetat tillsammans på samtliga långfilmer förutom Hugo (2011). I The Wolf Of Wall Street har Scorsese lyckats höjda DiCaprio ytterligare ett snäpp. DiCaprio, en riktigt duktig skådespelare redan innan, har alltid mått bra under Scorseses regi och är fullständigt fenomenal som den skrupellöse Jordan Belfort.

Även resten av skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, med Jonah Hill som främsta exempel. Det här är nog den första filmen jag sett där Jonah Hill inte spelar just Jonah Hill. Vanligtvis har han ett snällt och lite bortkommet uttryck som vi ska sympatisera med. I The Wolf Of Wall Street lyckas han porträttera ett fullblodsas. Scenen när både DiCaprio och Hill blir stenade bortom all sans på utgången medicin är bland det roligaste jag sett från 2013.

Scorseses regi är som alltid mästerlig. Att han har full koll på filmhistorien och populärkultur märks väldigt tydligt på de otaliga subtila referenser han slänger in. Skådespelarregin är även den som sagt fläckfri. Terence Winters manus är fullt med rapp dialog och roliga och utflippade scener. Det är dessvärre också manuset som gör att jag inte kan ge full pott till The Wolf Of Wall Street.

Vi verkar ha kommit in i en trend då alla filmer som nomineras till Oscars ska vara fruktansvärt långa. Jag har inget emot lång speltid på en film, men då måste den hålla rakt igenom. Winters tretimmarsepos till manus håller nästan hela vägen, men skulle behöva klippas ner för att bli riktigt tajt. Det är aldrig mindre än intressant, men för att gå från en mycket bra film till en fantastisk kräver mer än bara "intressant". Med en nedklippning till två och en halv timme hade jag kunnat sätta högsta betyg, men ibland fastnar The Wolf Of Wall Street lite i samma hjulspår och det tar tid att ta sig ur dem. Trots denna kritik är det en mycket bra film, som med omklippning hade kunnat bli fantastisk. Greed may not be good, but it's damn entertaining!

Betyg: 4+ kapitalistikoner av 5 möjliga

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell & Eric Singer

Skådespelare: Christian Bale, Bradley Cooper, Amy Adams mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment & Annapurna Pictures

År: 2013

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1800241/

I slutet på 70-talet och början på 80-talet genomförde FBI en operation vid namn Abscam. Målet var att få bukt med den utbredda korruption som statsanställda misstänktes för i New Jersey med omnejd. För att klara av uppdraget rekryterade FBI en dömd svindlare till jobbet att bygga en trovärdig fälla. American Hustle följer löst detta historiska händelseförlopp när vi får stifta bekantskap med svindlaren Irving Rosenfeld och hans liv.

David O. Russell stod för förra årets mest överskattade film i och med Silver Linings Playbook (2012, men den blev inte avgudad förrän 2013). Det tråkiga, och i viss mån rentav förolämpande, manuset med "den magiske mentalpatienten" stör mig fortfarande nästan ett år sedan jag såg skiten. Russell återförenar stora delar av teamet bakom nämnda skräpfilm för American Hustle. Även här ser vi Jennifer Lawrence och Bradley Cooper i stora roller och självaste Robert De Niro i en liten roll. Skillnaden mellan American Hustle och Silver Linings Playbook är bara den att den förstnämnda inte bara är välspelad utan också riktigt bra.

Christian Bale gör ännu en fantastisk roll och min beundran för den mannen bara växer. De scener han har tillsammans med Jennifer Lawrence och Amy Adams är filmens höjdpunkter. Bale lyckas ha en fantastisk kemi med samtliga andra skådespelare i den här filmen, men fråga värt om hans bästa kemi inte är med just Lawrence. Lawrence, denna gudinna på vita duken, gör ännu ett frivarv i rollen som Irvings fru. Deras scener är bland de roligaste jag sett på film från 2013. Det samma gäller scenerna mellan Amy Adams och Bradley Cooper som ger sexuell frustration ett nytt ansikte.

David O. Russell kan helt uppenbart det här med skådespelarregi. Vad han skulle behöva jobba på är manusen. American Hustle är på tok för lång för sitt eget bästa. Tempot saktar ner rejält emellanåt och det känns som att filmen går runt i samma hjulspår då och då. Om American Hustle hade varit en halvtimme kortare hade det varit en av förra årets bästa filmer. Nu blir den "bara" mycket bra.

Betyg: 4 Jennifer Lawrence... will you marry me? av 5 möjliga

Regi: Jean-Marc Vallée

Manus: Craig Borten & Melisa Wallack

Skådespelare: Matthew McConaughey, Jared Leto, Jennifer Garner mfl.

Produktionsbolag: Voltage Pictures & Truth Entertainment

År: 2013

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790636/

Från att ha varit en kvinnokarl och rodeoentusiast tvingas Ron ändra sitt liv efter att ha blivit diagnosticerad med HIV. Läkarna ger Ron 30 dagar att leva - något som Ron inte alls tänker godta. När den amerikanska tillsynsnämnden för läkemedel, FDA, drar benen efter sig med att godkänna nya och förbättrade bromsmediciner tar Ron saken i egna händer. Han tänker förse sig själv, och alla som kan betala en månadsavgift, fri medicin från Mexico.

Dallas Buyers Club är en mycket drabbande film. Historien, som baseras på sanna händelser, tar sin början 1985 då HIV fortfarande sågs som "bögpesten". För homofoben Ron blir det ett jobbigt uppvaknande när han inser att hans vänner inte vill umgås med honom längre, dels för att han är HIV-positiv och dels för att han kanske skulle vara homosexuell. Matthew McConaughey spelar huvudrollen och gör en fantastisk prestation! Utöver den säregna blandningen av känslighet och att vara ett komplett rövhål visar McConaughey upp en makalös förvandling rent fysiskt. För att spela en hårt utmärglad HIV-patient har McConaughey tappat närmre 25 kilo och resultatet är att man knappt känner igen honom. Stort fysiskt uppoffrande, roll som aktivist och biopic? Även om han inte hade vunnit en Golden Globe för rollen så sent som igår luktar det Oscarsnominering lång väg.

En annan skådespelare som kammade hem en gyllene glob igår var Jared Leto för sin roll som den transsexuelle Rayon. Även Leto är lysande, men den här filmen tillhör McConaughey. Dessvärre får vi dras med Jennifer Garner i den kvinnliga huvudrollen. Jag har aldrig gillat Garner och hennes rollprestation här får mig knappast att ändra åsikt.

Borten & Wallack har skrivit ett bra manus med god karaktärsutveckling. Framförallt är jag imponerad över hur de väljer att porträttera Ron, från en till början ganska jobbig och sluskig typ till en förkämpe för människor han från en början avskydde. Det jag har lite emot Dallas Buyers Club och manusetär att berättartekniken inte riktigt fungerar fullt ut. Filmen är omkring 20 minuter för lång för att hålla fullt ut. För den som är intresserad av nutidshistoria är dock Dallas Buyers Club en bra film. Framförallt är den en viktig film. Vi får aldrig glömma hur de HIV-positiva behandlades. Det är vår förbannade skyldighet.

Betyg: 4 transor från Texas av 5 möjliga