Direktlänk till inlägg 6 oktober 2013

FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena

Av Ulf - 6 oktober 2013 14:00

 


FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena


Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

 

 

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

 

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

 

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

 

 

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

 

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

 

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

 

 

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.


 

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

 

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

 

 

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

 

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

 

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

 

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

 

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

 

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - Söndag 20 okt 16:00


    Regi: Vince Gilligan Manus: Vince Gilligan Skådespelare: Aaron Paul, Jesse Plemons, Charles Baker mfl. Produktionsbolag: Sony Pictures Television/High Bridge Productions/Gran Via Productions År: 2019 Längd: 122 min Land: USA Sv...

Av Ulf - Torsdag 17 okt 18:24


    Regi: Abe Forsythe Manus: Abe Forsythe Skådespelare: Lupita Nyong'o, Josh Gad, Alexander England mfl. Produktionsbolag: Made Up Stories/Protagonist Pictures/Snoot Entertainment År: 2019 Längd: 93 min Land: Storbritannien/Australi...

Av Ulf - Tisdag 15 okt 19:15


  Regi: Vincenzo Natali Manus: Vincenzo Natali (baserad på Stephen Kings och Joe Hills kortroman) Skådespelare: Laysla De Oliveira, Avery Whitted, Patrick Wilson mfl. Produktionsbolag: Copperheart Entertainment & Netflix År: 2019 Längd...

Av Ulf - Söndag 6 okt 14:43

    FFF Dag 9: Ut med flaggan i topp!   Ännu en festival läggs till handlingarna och jag är mer än nöjd både med sista dagen och med festivalen i stort. Det kanske mest talande för 2019 års upplaga av FFF är hur jämna årets filmer var. Den g...

Av Ulf - Lördag 5 okt 13:45

  FFF Dag 8: Snarkthriller, briljant psykodrama och galna japaner   Nästsista dagen för 2019 års upplaga av Fantastisk Filmfestival bjöd på tre väldigt annorlunda filmer, både sett till tematik och kvalitet. Jag inledde kvällen med att screena...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30 31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se