Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2015

Av Ulf - 23 februari 2015 17:43

 


Oscarsgalan har kommit och gått och även om jag gjorde sämre ifrån mig i tippningen den här gången än förra året är jag mer än nöjd med felen jag hade. Det var skönt att se att Whiplash fick mer uppmärksamhet än jag trodde och att Big Hero 6 snuvade How To Train Your Dragon 2 på statyetten för Best Animated Feature. Neil Patrick Harris var helt okej som värd, även om hans värdskap inte lär gå till historien som något av det bästa någonsin. Det som gjorde störst intryck var istället SVT:s produktion av sin galasändning, eller brist därpå.

 

I sociala medier har programledaren Hanna Persson fått ta emot massiv och ganska osaklig kritik. Jag känner inte Persson, har aldrig träffat henne och är säker på att hon är duktig på vad hon gör i vanliga fall. Dessvärre verkar hon inte kunna särskilt mycket om film. Samtidigt kan jag bli lite trött av den "kritikstorm" som riktats mot henne. SVT:s produktion var en katastrof i plattityder, dåligt kunnande (även från de som borde haft koll) och innehållslöshet. Det var inte Perssons fel. Persson har i sin blogg skrivit om saken och jag håller med henne i stort, med undantag för en sak - om du får reda på en månad i förväg att du ska vara programledare för en svensk kringproduktion till årets största filmgala, se då till att se filmerna. Det är sant att alla inte har haft svensk premiär, men det finns sätt runt det. Jag, som knappast har SVT:s resurser, har skrivit till bolag, tjatat på distributörer, fått gryniga förhandskopior textade på kroatiska och så vidare, men jag har ändå lyckats se merparten av filmerna. Detta samtidigt som jag jobbar heltid med avlönat arbete och tränar upp till tio timmar i veckan. Det går om man vill, men viljan fanns tydligen inte där.

 

Detta är inte kritik mot Persson direkt utan mot stora delar av den svenska kritiker- och journalistkåren. Jag vet att kulturjournalistik inte står högt upp på dagordningen i Sverige längre, men för oss som verkligen bryr oss spelar den fortfarande roll. Det går tillbaka till varför jag år ut och år in spenderar tid på att skriva den här bloggen. Jag vill att en kritiker, eller vem som helst som uttalar sig om kultur och konst, ska ha sett, läst, hört och/eller upplevt vad hen uttalar sig om. Det är det minsta man kan begära för att ha ett jobb som många skulle ge sin högra arm för.

 

Om jag är avundsjuk? Det är klart jag är avundsjuk! Jag gnetar på, skriver, får en intervju här och ett recensionsexemplar där. Därför svider det när någon som uppenbarligen inte lagt ner samma arbetsinsats får sitta och leda en Oscarssändning. Är det Perssons fel? Nej, det är synen på kultur i allmänhet och film i synnerhet som något som endast finns i underhållningssyfte. För mig och för många andra spelar det roll. Det är därför folk klagar och irriteras. Sedan kan man önska att de lär sig föra fram sina åsikter på ett värdigt sätt och inte sänka sig till okvädesord och förolämpningar. Det är lågt och leder absolut inte till någon förändring. Med de orden lägger jag Oscarssäsongen 2015 bakom mig och återgår till vad jag gör bäst - skriver om all film som jag hinner se.

Av Ulf - 23 februari 2015 07:30

 


And the winners are... Samtliga Oscarsvinnare 2015

 

 

 

Best Short Film - Live Action: The Phone Call

Best Short Film - Animated: Feast

Best Documentary - Short Subjects: Crisis Hotline: Veterans Press 1

Best Documentary - Features: CitizenFour

Best Achievement In Visual Effects: Interstellar

Best Achievement In Sound Mixing: Whiplash

Best Achievement In Sound Editing: American Sniper

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: Selma (Glory)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Costume Design: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Production Design: The Grand Budapest Hotel

Best Achievement In Editing: Whiplash

Best Achievement In Cinematography: Birdman

Best Animated Feature: Big Hero 6

Best Foreign Language Film Of The Year: Ida (Poland)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: The Imitation Game

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Birdman

Best Achievement In Directing: Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Patricia Arquette (Boyhood)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: J.K Simmons (Whiplash)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Julianne Moore (Still Alice)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)
Best Motion Picture Of The YearBirdman

 

Skitfinkulturs facit: 19/24 = 79 % (I'll do better next year)

Av Ulf - 21 februari 2015 00:45

 

Skitfinkultur tippar Oscarsgalan 2015

 

Efter att ha suttit med femtielva mejladresser, telefonsamtal och liknande ger jag officiellt upp med att försöka få tag i fler filmer inför årets Oscarsgala. Det grämer mig lite att jag inte kommer hinna se Timbuktu (2014) innan galan, men jag kommer helt enkelt inte ha tid att ta mig en biograf imorgon. Sånt är livet. Bland de andra filmer som jag faktiskt har fått tag i men inte hinner se hittar vi två av de tre kvarvarande nominerade till Best Original Song, Begin Again (2013) och Beyond The Lights (2014). Jag har dock lyssnat på de nominerade låtarna och gjort min bedömning utifrån denna genomlyssning. Viktigt att poängtera är att mitt nedanstående tips inte är vad jag anser bör vinna utan vad jag tror kommer att vinna. Med förra årets tippningsresultat på 87,5 % brukar jag veta vad jag snackar om. Hoppas jag inte får äta upp de orden på måndag! Risken är att jag får göra just det eftersom galan är ovanligt svårtippad i många klasser i år. Det borgar för en spännande natt mot måndag! De tippade vinnarna i fetstil. Håll till godo.

 

 

Best Motion Picture

 

American Sniper

Birdman

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

The Theory Of Everything

Selma

Whiplash

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Steve Carrell (Foxcatcher)

Bradley Cooper (American Sniper)

Benedict Cumberbatch (The Imitation Game)

Michael Keaton (Birdman)

Eddie Redmayne (The Theory Of Everything)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Marion Cotillard (Two Days, One Night)

Felicity Jones (The Theory Of Everything)

Julianne Moore (Still Alice)

Rosamund Pike (Gone Girl)

Reese Witherspoon (Wild)

 

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Robert Duvall (The Judge)

Ethan Hawke (Boyhood)

Edward Norton (Birdman)

Mark Ruffalo (Foxcatcher)

J.K Simmons (Whiplash)


 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

 

Patricia Arquette (Boyhood)

Laura Dern (Wild)

Keira Knightley (The Imitation Game)

Emma Stone (Birdman)

Meryl Streep (Into The Woods)

 


Best Achievment In Directing


Alejandro González Iñárritu (Birdman)

Richard Linklater (Boyhood)

Bennett Miller (Foxcatcher)

Wes Anderson (The Grand Budapest Hotel)

Morten Tyldum (The Imitation Game)

 

 

Best Original Screenplay


Birdman

Boyhood

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Nightcrawler

 

 

Best Adapted Screenplay

 

American Sniper

The Imitation Game

Inherent Vice

The Theory Of Everything

Whiplash

 

 

Best Animated Feature

 

Big Hero 6

The Boxtrolls

How To Train Your Dragon 2

Song Of The Sea

The Tale Of Princess Kaguya

 


Best Foreign Language Film

 

Wild Tales (Argentina)

Tangerines (Estonia)

Timbuktu (Mauritania)

Ida (Poland)

Leviathan (Russia)

 


Best Cinematography

 

Birdman

The Grand Budapest Hotel

Ida

Mr. Turner

Unbroken

 

Best Editing

 

American Sniper

Boyhood

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Whiplash

 

Best Production Design


The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

Into The Woods



Best Costume Design

 

The Grand Budapest Hotel

Inherent Vice

Into The Woods

Mr. Turner

Maleficent

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Foxcatcher

The Grand Budapest Hotel

Guardians Of The Galaxy

 


Best Original Score

 

The Grand Budapest Hotel

The Imitation Game

Interstellar

Mr. Turner

The Theory Of Everything

 

 

Best Original Song

 

Lost Stars (Begin Again)

I'm Not Gonna Miss You (Glen Campbell: I'll Be Me)

Everything Is Awesome (The LEGO Movie)

Glory (Selma)

Grateful (Beyond The Lights)

 

 

Best Sound Mixing

 

American Sniper

Birdman

Interstellar

Unbroken

Whiplash

 

 

Best Sound Editing

 

American Sniper

Birdman

The Hobbit: The Battle Of The Five Armies

Interstellar

Unbroken

 

 

Best Visual Effects

 

Captain America: The Winter Soldier

Dawn Of The Planet Of The Apes

Guardians Of The Galaxy

Interstellar

X-Men: Days Of Future Past

 

 

Best Documentary, Short

 

Crisis Hotline: Veterans Press 1
Joanna
Our Curse
The Reaper
White Earth

Best Documentary, Feature

 

 

Best Short Film, Animated

 

 

Best Short Film, Live Action

 

Aya
Boogaloo and Graham
Butter Lamp
Parvaneh
The Phone Call

Av Ulf - 20 februari 2015 19:30

 


Regi: Isao Takahata

Manus: Isao Takahata & Riko Sakaguchi (baserat på den japanska folksagan Bambuskäraren)

Medverkande: Aki AsakuraYukiji Asaoka, Takeo Chii mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Hakuhodo DY Media Partners mfl.

År: 2013

Längd: 137 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2576852/

 

Prinsessan Kaguya föds ur en bambustjälk och tas omhand av en skogshuggare och hans fru. Kaguya växer snabbare än andra barn och lär sig saker utan att ens behöva tänka på dem. Fler och fler märkliga händelser övertygar skogshuggaren att hans adoptivdotter är ödesbestämd för att bli en prinsessa. Mot Kaguyas vilja flyttar familjen till huvudstaden för att dottern ska kunna uppta sin rättmätiga plats bland adel och kejsare.

 

Studio Ghibli har inte haft sina bästa år på sistone. The Wind Rises (2013) var den konstnärlige ledaren och mentorns Hayao Miyazakis förmodade sista verk och även hans sämsta film på många år. The Tale Of Princess Kaguya följer lite i samma spår. Det är en fantastiskt vacker film rent tekniskt med en tecknarstil som påminner mer om den klassiska mangan från tecknarstilens början än den typiska Ghibli-stilen. Färgskalan är blek och dov och det myllrar av detaljer i de genomarbetade bakgrunderna. Men sen var det det där med manuset...

 

Filmen är baserad på en gammal folksaga och vad som brukar utmärka just sådana sagor är att de ofta är korta och kärnfulla. De skulle kunna berättas runt lägerelden och var sällan epos. Kaguya är allt annat än kort och kärnfull. Med en speltid på 137 minuter kan man bara se så många vackra bilder innan man är mätt och längtar efter välutvecklade karaktärer och/eller manus. Det är här filmen tappar mycket. Kaguya själv är förståeligt nog den som utvecklas mest under filmens gång, men de styvnackade birollerna verkar som huggna i sten. Det blir inte så mycket drama av att ständigt slå skallen mot en metaforisk vägg.

 

Filmen hämtar sig dock med ungefär 25 minuter kvar på klockan. Plötsligt känner jag igen Ghibli igen. Det är lekfullt och fantastirikt men samtidigt med stygn av sorg och saknad. Det är dock för få riktigt bra delar för att filmen ska kunna få högre betyg än den får. Här finns briljans, det är trots allt Ghibli, men det är för långt mellan pärlorna. Samtidigt är den den klart bäst gjorda animerade filmen rent tekniskt jag sett från förra året. Jag är något kluven, men jag hade väntat mig mer.

 

Betyg: 3 bambuskott av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 20 februari 2015 14:12

 


Regi: Rory Kennedy

Manus: Mark Bailey & Keven McAlester

Medverkande: Henry Kissinger, Hugh Doyle, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: Moxie Firecracker Films

År: 2014

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3279124/


När Richard Nixon skrev under Parisfördraget om ett vapenstillestånd mellan Nord- och Sydvietnam 1973 var förhoppningarna att detta skulle leda till en tvåstatslösning likt den i Korea. När Nixon fick avgå i samband med Watergateskandalen ett år senare drog dock Nordvietnam nytta av den inrikespolitiska förvirring som rådde i USA och bröt vapenvilan. I april 1975 var de framme vid Saigon. Rory Kennedy berättar i sin dokumentär om vad som hände under de sista dagarna innan Sydvietnam kapitulerade och vad som hände med de hundratusentals sydvietnameser som riskerade livet genom att stanna i landet.

 

Vietnamkriget är och förblir det troligen största nationella traumat i amerikansk historia, med möjligt undantag för 9/11. Fram tills dess hade USA aldrig förlorat ett större krig och att man skulle göra det i Vietnam av alla ställen var otänkbart. Krigets moraliska grund, eller brist därpå, åsido berodde det som en intervjuperson säger i slutet av den här dokumentären på "många löften och fina ord som gång på gång bröts." Last Days In Vietnam hade lika gärna kunnat heta How We Fucked Up One Final Time. Den kanske inte hade varit lika enkel att sälja då förvisso.

 

Jag personligen visste ganska lite om just det allra sista skedet i Vietnamkriget och således fyller dokumentären i en lucka i mitt nutidshistoriska kunnande. Som ren information om vad det var som hände fungerar Kennedys dokumentär alltså bra. Problemet är att den trots åtskilliga intervjuer med personer som var med blir tämligen opersonlig. Det verkar inte riktigt som Kennedy vet vad han vill förmedla. Ska det vara en rak och informativ dokumentär eller ska den beröra de personliga historierna som kom utifrån händelserna? Genom att försöka göra båda blir det ibland ganska utdraget och inte alls lika drabbande som det hade kunnat bli.

 

Last Days In Vietnam handlar till syvende och sist inte så mycket om vietnameserna som den handlar om de välmenande amerikanerna. Det är egentligen inte förrän i slutet som vi får se några riktiga känslor ifrån dessa veteraner och konsekvenserna för de vietnameser som blev kvarlämnade hanteras i några få enkla textblock innan eftertexterna. Som sagt, som information om vad som hände de där dagarna fungerar dokumentären bra, men den är i stort behov av tydligare kontext och ett bredare berättande. Värt att notera är att eftersom dokumentären distribueras av PBS finns den att se gratis via YouTube, så om intresse finns för en Oscarsnominerad dokumentär är det bara att söka.

 

Betyg: 2+ luftbroar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 februari 2015 14:00


 

 

Regi: Andrey Zvyagintsev

Manus: Andrey Zvyagintsev & Oleg Negin

Medverkande: Aleksey SerebryakovElena Lyadova, Vladimir Vdovichenkov mfl.

Produktionsbolag: Non-Stop Productions

År: 2014

Längd: 140 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2802154/

 

Kolya och hans familj har bott i ett litet fiskeläge vid den sibiriska kusten i tre generationer. Nu verkar det dock som att traditionen kommer att brytas när en korrumperad borgmästare försöker pressa Kolya till att sälja marken, på lagligt eller olagligt vis. Kolya anlitar en advokat från Moskva i form av sin gamle vän Dmitriy, men vad han inte vet är hans gamle vän kommer även han med trubbel i bagaget.

 

Andrey Zvyagintsev är en av de mest intressanta regissörerna från Östeuropa idag och med Leviathan visar han återigen varför. Med ett öga för både bildkomposition och oklanderlig skådespelarregi lyckas han hela tiden antyda mer under ytan. I jämförelse med flera andra lågmälda och långsamt berättade Oscarsnominerade filmer i år lyckas Zvyagintsev med sin isbergsteknik. De stora och ödsliga landskapen kombinerade med kraftfulla detaljer i form av enkla saker som blickar och bakgrundsscenografi gör Leviathan till ett mästarprov i utforskandet av det moderna Ryssland.

 

Leviathan har anklagats för, föga förvånande från ryskt håll, för att vara anti-rysk. Jag kan förstå tongångarna, då det verkligen inte är en positiv bild som målas upp av ett samhälle där alla mer eller mindre kan köpas. Samtidigt visar den på de klassiska ryska dygderna om att aldrig ge upp och kämpa till sista andetaget även om det verkar lönlöst. Vi hittar samma tema hos många av de klassiska ryska författarna och Zvyagintsev och Negin har tagit fasta på detta. Om isländska vikingasagor på film brukar kallas för "torskvästerns" är detta snarare en "vodkavästern". Symboliken med det bibliska havsodjuret Leviatan vävs också in mycket snyggt utan att det aldrig skriver tittaren på näsan. De nästan smått surrealistiska Kafkamässiga scenerna i domstolen är även de höjdpunkt.

 

Aleksey Serebryakov är mycket bra i huvudrollen som Kolya och även resten av ensemblen sköter sig exemplariskt, i synnerhet Elena Lyadova som Kolyas hårt prövade fru Lilya. Överhuvudtaget är Leviathan en av förra årets bästa filmer och nu när Turist (2014) inte blev nominerad till bästa utländska film sätter jag mitt hopp till det ryska sjöodjuret.


Betyg: 5 vodkavästerns av 5 möjliga


Av Ulf - 18 februari 2015 23:19

 


Oscarsnominerade kortfilmer 2015 - animerade och live action


Som alltid bjuder årets Oscarsnominerade kortfilmer på både högt och lågt. Värt att notera är dock att det som vanligt inte går att få tag i någonting från Best Short Documentary innan galan. I år finns det inga riktiga skräpfilmer som är nominerade (det brukar alltid finnas åtminstone en), men topparna är inte jättemånga de heller. I klassen Best Live Action Short Film hittar vi följande nominerade:

 

Parvaneh (2012, Schweiz)

Butter Lamp (2013, Frankrike/Kina)

Aya (2012, Israel/Frankrike)

The Phone Call (2013, Storbritannien)
Boogaloo and Graham (2014, Nordirland)

 

Live action-kategorin är den klart svagaste av de två i år, men jag måste säga att jag är förvånad över den ganska jämntjocka och halvtrista uppställningen. Det dröjde fram tills film nummer fyra i ordningen, den brittiska The Phone Call, innan något som kan kallas en värdig Oscarsvinnare kom fram. The Phone Call handlar om en kvinna som arbetar på ett kriscenter. Hon får ta emot ett samtal från en döende man som inte vill ha hjälp utan bara ha något att prata med medan han glider in i glömskan. Det låter deprimerande, men är finstämt och väldigt välspelat ifrån Sally Hawkins.

 

Min favorit i kategorin återfinns dock i slutet på det paket jag köpte från Itunes - den nordirländska Boogaloo and Graham. Två unga pojkar i Belfast, 1978, får varsin höna i present från sin far. Hönorna blir deras käraste ägodelar, men när saker och ting i familjen börjar ändras är det inte säkert att de får ha dem kvar. Jag är väldigt förtjust i irländsk film överhuvudtaget, inte minst för den extrema galghumor de ofta uppvisar. Den är lika svart och levande som alltid i den här rullen och det krävs sin manusförfattare att få in så här pass många gapskratt på knappt en kvart.

 

De övriga tre filmerna, Parvaneh, Butter Lamp samt Aya, har alla sina stunder, men den som kommer närmst de andra två är mittenfilmen. Butter Lamp har ett enkelt koncept - en fotograf i Tibet ska fotografera folk som aldrig blivit fotograferade förr, framför den ena galna backdropen efter den andra. Slutklämmen här är magisk och gör Butter Lamp till nummer tre på min lista.

 

Parvaneh och Aya är inte direkt dåliga filmer, men knappast Oscarsmaterial. Speciellt Aya, som handlar om en israelisk kvinna som plockar upp en dansk journalist i sin bil, är ganska dryg. Den säger ingenting och är väldigt, väldigt fransk - på ett dåligt sätt. Parvarneh handlar om en ung kvinna i Schweiz som vill skicka pengar till sin sjuke far i Afghanistan. När hon inte har ett giltigt ID frågar hon en annan ung kvinna om hon kan hjälpa henne och en omaka vänskap uppstår. Helt okej, men jag kommer inte komma ihåg den om några veckor. Alltså, i ordning enligt mig:

 

1. Boogaloo and Graham (2014, Nordirland)

2. The Phone Call (2013, Storbritannien)

3. Butter Lamp (2013, Frankrike/Kina)

4. Parvaneh (2012, Schweiz)

5. Aya (2012, Israel/Frankrike)

 


Om Live action-kategorin är något underväldigande är den animerade mycket bättre, med följande nominerade:

 

The Bigger Picture (2014, Storbritannien)
The Dam Keeper (2014, USA)
Feast (2014, USA)
Me and My Moulton (2014, Norge/Kanada)
A Single Life (2014, Nederländerna)

 

Disney står som producent för årets verkliga höjdare för min del, Feast. En man tar hand om en herrelös hund och båda delar en passion för mat. När mannen får en flickvän verkar det dock vara slut på festen för hunden. Disney lyckas, som ingen annan, spela på mina hjärtsträngar som en harpa. Jag vet att det här är billigt. En söt hund, en kärlekshistoria och fantastisk animation. Jag bryr mig inte det minsta om att det är billigt. Jag föll handlöst för den här relationshistorien på 7 minuter och när en film får mig att börja gråta på så kort tid har den verkligen lyckats. Den finns att se gratis på YouTube, vilket jag rekommenderar att ni gör. Om ni, liksom jag, är svag för djur råder jag er dock att ladda upp med en näsduk eller två.

 

Det var tur att jag såg Feast sist, för annars vet jag inte om jag hade kunnat ladda om. De andra filmerna lyckades jag hålla mig någorlunda känslomässigt distanserad till, med undantag för den überkorta A Single Life. Den här filmen lyckas på 2 minuter (!) presentera en idé, introducera en karaktär och berätta en historia. Jag kan egentligen inte säga så mycket om den utan att spoila hela filmen, men se den! Den lockade till ett rejält gapskratt!

 

Liksom i Live action-kategorin hamnar de tre övriga filmerna snäppet under de två som står ut, även om steget mellan grupperna inte är lika långt här. Den bästa av de övriga tre är den norsk/kanadensiska socialrealistiska lilla pärlan Me and My Moulton, en uppväxtskildring från vårt västra grannland sett från mittendottern i en familj där föräldrarna arbetar som "modernistiska designers". Roligt och sött så det förslår.

 

Kort därefter kommer den amerikanska The Dam Keeper, en historia där en stad fylld med antropomorfiska djur litar på att personen i den stora vindmöllan ovanpå en gigantisk damm kommer hålla mörkret borta från samhället. Men vad händer när personen i möllan är ett mobboffer och inte alls har någon motivation för att rädda vare sig staden eller dess innevånare? The Dam Keeper och Me and My Moulton är svåra att skilja åt, men jag drar mer åt den socialrealistiska stilen i den sistnämnda än den mer sagomässiga i den förstnämnda.

 

Till slut, lite efter de andra, kommer den brittiska The Bigger Picture. Två bröder, där en tar hand om deras åldriga mor medan den andre gör karriär, måste komma varandra närmre när modern blir sjuk. The Bigger Picture är extremt läcker rent tekniskt, men storyn är inte riktigt där. Det abrupta slutet blir dessvärre det som sänker filmen en nivå under de andra nominerade.

 

I min ordning:

 

1. Feast (2014, USA)

2. A Single Life (2014, Nederländerna)

3. Me and My Moulton (2014, Norge/Kanada)

4. The Dam Keeper (2014, USA)

5. The Bigger Picture (2014, Storbritannien)

Av Ulf - 15 februari 2015 22:12

 


Regi: Mike Leigh

Manus: Mike Leigh

Medverkande: Timothy SpallPaul Jesson, Dorothy Atkinson mfl.

Produktionsbolag: Film4/Focus Features International/Lipsync Productions mfl.

År: 2014

Längd: 150 min

Land: Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2473794/

 

J.M.W Turner (1775 - 1851) var en lysande om än besvärlig konstnär som gjorde sig vänner och ovänner vart han än kom. I Mike Leighs biografi får vi följa Turners liv och leverne i London parallellt med hans hemliga liv i en liten fiskeby. Starkt påverkad av sin fars död börjar även Turners hälsa svikta och merparten av tiden spenderas med att försöka få det där stora erkännandet till sist. Men kommer han hinna?

 

Det här med biografifilm är svårt. Om din biografiperson inte är fruktansvärt intressant krävs det en regissör och manusförfattare av rang för att kunna leverera något annat än ett återberättande av ett liv. Mike Leigh är en av de där författarna/regissörerna som jag ställer mig frågande till varför alla älskar. Det är inte det att jag hatar Leighs filmer direkt, men allt som oftast tycker jag att de är ganska tunna när det kommer till karaktärsporträtten. Det är, som ni säkert förstår, ett stort problem när det gäller att göra en biografi. Lyckligtvis har han en fantastisk skådespelare i sin ringhörna i form av Timothy Spall.

 

Spall, kanske mest känd för den breda publiken som Wormtail i Harry Potter-franchisen (2001 - 2011), är en karaktärsskådespelare av den gamla skolan. Hans nästan ständigt surmulna uppsyn är också perfekt för rollen som Turner, liksom hans mycket missbelåtna "grymtande". Som sig bör i en film om en konstnär är Mr Turner också en väldigt snygg film. Fotot, färgsättningen och framförallt ljuset är av allra högsta klass.

 

Dessvärre lyfter aldrig filmen nämnvärt. Jag känner att det fanns så mycket mer hos Turner som Leigh hade kunnat utforska mer ingående. Isbergsteknik i all ära, men en film som borde vara högst personlig känns tämligen opersonlig stundtals. För den som vill veta mer om Turner och hans liv är det en introduktion god som vilken annan som helst, men utöver de imponerande tekniska kvaliteterna är det inte något att hoppa högt över.

 

Betyg: 3 hrrrrrrrm av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards