Inlägg publicerade under kategorin FFF 2014

Av Ulf - 10 oktober 2014 20:00

FFF 2014: Tio dagar i filmens tjänst  

 

Fantastisk Filmfestival är över för den här gången och jag måste nu börja planera mina egna filmvisningar igen. I år känns det lite extra jobbigt eftersom 2014 års upplaga av festivalen (nummer 20 i ordningen) var bland de bästa jag bevistat som publik och den definitivt bästa jag bevakat som press. Anledningarna är många, men jag vill rikta lite extra tack till vissa personer och saker som fungerade ypperligt:

 

1. Schemaläggningen: Ett problem som irriterat under tidigare år har varit otaliga krockar mellan framförallt långfilmerna. Jag vet inte riktigt vad som hänt till det här året, men plötsligt flöt schemat riktigt, riktigt bra. En förändring var att man till största del samlade kortfilmerna i kortfilmspaket istället för att köra dem inför varje film. Det snabbade på schemat en hel del och diverse teknikstrul lyste med sin frånvaro. Under hela festivalen räknade jag till två krockar mellan långfilmer. Det är smått otroligt med tanke på att det rör sig om tio dagar med film utspritt på fem ställen; de båda salongerna på Folkets Bio (Kino), Filmstaden 1 och 7 samt den lite mindre salongen Södran. Att ro hem det här måste ha krävt logistiska talanger utöver det vanliga. Jag vet att det finns en schemaansvarig för festivalen även om jag inte för mitt liv kan komma ihåg hans namn. Om han läser det här lyfter jag på hatten till dig och hoppas du lägger schemat även för nästa festival.

 

2. Flytet och synergin mellan filmerna: Även programgrupperna har legat i och skapat om inte alltid uppenbara så i alla fall symboliska kopplingar mellan filmerna som visats under samma dag. Det kanske låter som en självklarhet när en festival har ett genomgående tema att det också blir en naturlig koppling filmerna emellan. Den som någonsin planerat ett filmprogram vet att så inte är fallet. Jag har själv suttit i planeringsgrupper där allt brakat rent åt helvete. FFF 2014 har haft programgrupper som helt klart kört efter en gemensam vision och det märks!

 

3. Köerna: I och med schemaläggningen har också kötiderna in till filmerna, framförallt på Kino, minskats drastiskt. Jag tror det var 2012 när jag köade 40 minuter för insläpp i en allt varmare och svettigare foajé. Det ska sägas - Kinos foajé är inte byggd för så här många människor. Temperaturen stiger rejält och syret tar slut på nolltid. I år fungerade det dock i princip smärtfritt. Good show.

 

4. Johan Barrander: Det är Barrander som jag främst har haft att göra med när det gäller pressackreditering, screeners, jobbiga frågor etc. Ett proffs ut i fingerspetsarna som verkar ha full koll hela tiden. Gott samarbete, good guy.

 

Festivalens prisutdelningar blev väl sådär enligt undertecknad. Nomineringarna till Méliès D'Argent såg ut som följande:

 

Soulmate

The Canal

LFO:The Movie

Alleluia

Stereo

Amnesia

 
Jag har tidigare orerat om att jag tycker att vinnaren, Alleluia, är en riktig skräpfilm. Jag besparar er en längre utläggning om detta. Min gradering av de nominerade går (i fallande ordning):

 

1. LFO: The Movie

2. Stereo

3. The Canal

4. Amnesia

5. Soulmate

6. Alleluia

 

Att kortfilmsklassen vanns av den gotiska lilla mardrömmen Tin & Tina (2013) var väl inget jag varken jublade över eller sörjde. Den internationella juryn, som delade ut festivalens eget pris, Sirenen, hade att välja mellan:

 

Why Don't You Play In Hell?

Cold In July

The Babadook

It Follows

The Midnight Swim

I, Origins

 

Även om jag hade Why Don't You Play In Hell? som favorit här blev jag inte direkt besviken när Cold In July plockade hem Sirenen. Det är en fantastiskt bra film och det är bara att gratulera er som inte sett den än. Ni har något att se fram emot. Att The Midnight Swim fick ett hedersomnämnande kan jag ha överseende med...

 

Min gradering av de nominerade:

 

1. Why Don't You Play In Hell?

2. Cold In July

3. The Babadook

4. It Follows

5. I, Origins

6. The Midnight Swim

 

Med start från förra årets festival delar jag även om mitt eget pris, passande nog döpt till Skitfint pris. Kategorierna har Oscarsgalans diton som förlaga, även om jag ändrats, tweekat och tagit bort. 2014 års Skitfina priser går till följande filmer:

 

Best Short Film: Mienin

Best Visual Effects: The Signal

Best Use Of Original Song Or Cover: Anthonio (Berlin Breakdown version) - Annie (The Guest)

Best Original Score: The Guest (Steve Moore)

Best Art Direction: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Editing: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Cinematography: The Strange Colour Of Your Body's Tears

Best Adapted Screenplay: Predestination (Robert A Heinlein, "All You Zombies" adapted by The Spierig Brothers)

Best Original Screenplay: These Final Hours (Zak Hilditch)

Best Directing: These Final Hours (Zak Hilditch)

Best Supporting Actress: These Final Hours (Angourie Rice)

Best Leading Actress: The Babadook (Essie Davis)

Best Supporting Actor: What We Do In The Shadows (Jemaine Clement)

Best Leading Actor: Why Don't You Play In Hell? (Hiroki Hasegawa)
Best Picture: These Final Hours & The Guest

 

Det kanske verkar som en cop-out att inte välja en film till bästa film, men det är i princip omöjligt att göra den här gången. These Final Hours och The Guest symboliserar båda varför jag älskar film, men på radikalt annorlunda sätt. Skaffa och se båda är mitt tips. När publiken fick välja blev vinnarna i kort- respektive långfilmsklasserna den belgiska The Boy With A Camera Head samt What We Do In The Shadows.

ANNONS
Av Ulf - 5 oktober 2014 15:30


  FFF 2014 Dag 10: Science fiction-perfektion och odöda bävrar

 

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Efter att i flera veckors tid försökt hinna med att se en lösenordsskyddad screener till The Midnight Swim (2014) fick jag helt sonika se den på bio ändå och således skjuta min planering i sank. Någon ville helt klart inte att någon obehörig skulle få se nämnda screener och bytte nämligen lösenord varannan dag. Vara som det må med det, men jag grämer mig lite att jag därför fick missa Suburban Gothic (2014) helt enkelt eftersom jag var tvungen att äta något för att inte tuppa av. Nåja, om allt vill sig väl får jag en screener på den sistnämnda redan imorgon och har då kunnat se alla långfilmer på festivalen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

 

Dagen inleddes annars med att jag såg om den fantastiska The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013) på duk. Det större formatet och framförallt det knivskarpa ljudet gav filmen ytterligare en dimension. Jag kommer införskaffa mig den här filmen så fort jag bara kan. Den är en anledning i sig själv till att motivera mig att få mitt ljudsystem att fungera ordentligt. Den för mig första nya filmen för dagen var annars den omtalade The Midnight Swim.

 

 
Tre systrar återvänder hem till föräldrahemmet efter att deras mor, en passionerad miljöaktivist, drunknat i den närbelägna sjön. Deras komplicerade förhållande till modern och sorgen över att ha förlorat henne ligger till grund för spänningar dem emellan. När det dessutom börjar hända märkliga saker som pekar på att sjön kanske inte är det stilla vatten de vuxit upp med ställs allt på sin spets för systern June...

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag då till sist se den här rullen. Jag önskar att jag hade skippat den till förmån för Suburban Gothic. Det här är den klart sämsta film som var nominerad till festivalens internationella pris. Det märks tydligt att detta är regissör och manusförfattare Sarah Adina Smiths första långfilm. Det är långsamt utan suspens och jag väntade hela tiden på en pay off som aldrig kom. Den är förvisso snyggt filmad och har okej skådespelare, men är utdragen och riktigt tråkig. Slutet, som hela manuset byggs upp mot, är dessutom en axelryckning. Nej, ingen höjdare alls. 1 midnattsdopp av 5 möjliga.

 

 

Då hade jag större förhoppningar på franska Among The Living (2014). Teamet bakom filmen låg bakom en av förra årets glada överraskningar på festivalen, Livide (2011), och när jag läste att Among The Living skulle blanda element från Stand By Me (1986) och The Texas Chainsaw Massacre (1974) var jag såld. Dessvärre skulle det visa sig att teamets försök att efterlikna americana i fransk miljö mest kändes oinspirerat och tröttsamt.

 

Tre ungdomar skolkar från sista skoldagen innan sommarlovet och bestämmer sig för att utforska en gammal övergiven filmstudio. Plötsligt hör de ett skrik. Det visar sig komma från bagageutrymmet på en bil och snart börjar den sedelärande historien om varför man inte ska skolka. Och lite mord och så.

 

Om jag låter blasé i min beskrivning är det för att jag är det. Även om Among The Living säger sig hämta inspiration från nämnda filmer finns det egentligen bara klumpiga referenser kvar. Framförallt, om du ska göra en slasher, gör den rolig och/eller totalt over the top. I fallet med den här rullen är det verkligen standardförfarande 1A utan några överraskningar. Oinspirerat var ordet. Trots allt är det en kompetent film för vad den är. Om jag inte sett så många bra filmer på sistone kanske jag hade varit mer förlåtande, men nu blir det 2- franska mördarclowner eller nåt av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha varit hemma och slängt i mig kaffe och mat var det så dags för festivalens officiella avslutningsfilm, science fiction-rullen Predestination (2014), baserad på Robert A Heinleins klassiska novell All You Zombies. Innan dess var det dock dags för den internationella juryn att bekänna färg och dela ut festivalens eget pris, Sirenen, till bästa internationella film. Efter att ha suckat åt hedersomnämndandet till The Midnight Swim fick jag dock applådera när Jim Mickles Cold In July (2014) knep priset. Jag hade visserligen hellre sett Why Don't You Play In Hell? (2014) som vinnare, men Cold In July var mitt andrahandsval. Efter prisutdelning, tacktal och festivalkapten (jag fick lära mig att "general" är ett ord för studenter) Johan Barranders långa hyllning till alla festivalens medarbetare och sponsorer var det då dags för Predestination.

 

En man som arbetar som agent för en organisation vars syfte är att ställa saker till rätta efter de hänt (läs: tidsresor) kämpar för att stoppa den ökände bombaren The Fizzle Bombers framfart i 70-talets USA. Efter att ha tagit anställning som bartender år 1970 träffar mannen på en mystisk figur som vill berätta en historia för honom. Personen lovar att det är den bästa historien han någonsin kommer få höra och att den på något sätt är kopplad till bombmannen.

 

Som gammal science fiction-diggare av stora mått blir jag alltid lika glad när det kommer en film baserad på en klassiker inom genren. Heinleins novell räknas till ett standardverk inom subgenren tidsparadoxer och bröderna Spierig har verkligen förvaltat detta arv på bästa möjliga sätt. Jag skulle gärna berätta mer om historien, men då kommer jag förstöra många av manusets överraskningar och vändningar för dem som inte läst novellen. Vad jag kan säga är att det en ytterst smart konstruerad historia med en mängd hjärnretande aspekter. Ethan Hawke, allmänt underskattad i min bok, gör en bra roll som bartendern, men filmen tillhör Sarah Snook i den kvinnliga (nåja...) huvudrollen. För diggare av genren måste det här ses! 5 ambivalenta androgyner av 5 möjliga.

 

 

Om Predestination var festivalens officiella avslutning var Zombeavers (2014) ett traditionellt festivalbokslut med total galenskap, inklusive någon typ av growlande föreställning av Barrander. Ett gäng collegestudenter ska spendera en helg i en avlägsen stuga. Vad de inte vet (detta borde man kollat upp i turistguiden!) är att områdets bävrar smittats av ett ämne som gör dem till väldigt förbannade bäverzombies. Självklart!

 

Det finns egentligen inte så mycket att säga om Zombeavers. Den simmar (hehe) i samma vatten som exempelvis Sharknado (2013) med sitt osannolika och komiska scenario. Den slår dock den förstnämnda på fingrarna då den dessutom driver hejdlöst med alla slasher- och zombiefilmsklyschor. Det funkar ibland, ibland är det bara dumt, men vad väntar man sig av en film med den här titeln? Dessutom måste jag säga att dockeffekterna är grymt charmiga istället för att falla tillbaka på usel CG. Klart att dockorna ser ut som fan, men de är ändå att föredra och blir en komisk effekt i sig själv. Jag hade väl önskat att filmen gick in totalt för att vara så over the top som den bara skulle kunna. If you're going to go retard, go full retard. Men, det funkar för vad det är. 3 odöda dammbyggare av 5 möjliga.


Imorgon kommer festivalkrönika, mitt eget "pris" delas ut och Fantastisk Filmfestival 2014 läggs till handlingarna på bloggen.

ANNONS
Av Ulf - 4 oktober 2014 00:45

  FFF 2014 Dag 9:Preapokalyps och Fuck Bombers

 

Festivalen börjar dra mot sitt slut och jag har hitintills lyckats se alla långfilmer som presenterats i katalogen. Jag missade den nyinsatta The Quiet Ones (2014) på grund av att den kolliderade med en annan film, men jag måste säga att jag är nöjd med min arbetsinsats än så länge. Den stora anledningen till att jag lyckats göra detta är ett riktigt bra lagt schema av festivalledningen. Jag hoppas att konceptet tas med till nästa år för de ansvariga har verkligen gjort ett hästjobb med att platsa in alla föreställningar så smidigt som bara går! Nåväl, först ut på fredagen var den japanska actionpastischen High Kick Angels (2014).

 

 

High Kick Angels handlar om en actionfilmsbesatt filmklubb bestående av japanska gymnasietjejer. Deras mål är att spela in sin egen actionfilm med hjälp av sin lärare. Tack vare läraren har de fått tillstånd att filma i en övergiven skola och det är just vad de håller på med när skolan attackeras av riktiga skurkar. De oinbjudna gästerna verkar leta efter något och det är upp till filmklubben att stoppa dem. Men... kan de egentligen slåss på riktigt?

 

High Kick Angels är en riktigt trevlig om än något ytlig bekantskap. Det är aldrig fel med tjejer som sparkar röv, men det jag blev lite trött på var att karaktärerna, förutom den fantasilevande Sakura, är tämligen platta. Sakura (Kanon Miyahara) är riktigt kul i sitt uttryck när hon tror att hon är den främsta kampsportaren i världen. En kul detalj är också hur tjejerna använder sig av olika kampsportsstilar som komplementerar deras karaktärer. Gruppens tuffing kör Kyokushin karate, gruppens något mjukare tjej väntar in sina motståndare och försvarar sig med jujutsu och så vidare. Sakura? Hon kör en totalt egen (och galen!) stil. För kampsportaren finns här mycket ögongodis att titta på. Det är inte jättevanligt att kampsportsfilmer håller sig så här konsekvent när det kommer till kamparter. Fightingscenerna är många och dessvärre lite av varierande karaktär. Det känns som vissa scener är mycket mer genomarbetade än andra, vilket ger filmen ett lite halvdant uttryck då och då. Det är ändå en kampsportsrulle som är klart bättre än genomsnittet med charmiga huvudrollsinnehavare. Gott så. 3+ höga sparkar av 5 möjliga.

 

 

 Inga höga sparkar i världen kunde dock förbereda mig för vad som skulle komma härnäst. Zack Hilditchs preapokalypsdrama These Final Hours (2013) levererar vad som i princip är det slutgiltiga verket i sin subgenre. Vi kan gå hem nu, det behövs inte fler försök.

 

Som namnet antyder handlar filmen om Jordens sista timmar. Vi får följa James (Nathan Phillips), en ganska självupptagen man boendes i Perth, Australien. Det kosmiska lotteriet har fallit sig så att Australien kommer vara den sista kontinent dit effekterna av nedslaget från en enorm meteor i norra Atlanten når. Det är cirka en halv dag tills domedagen når Australien och allt James vill göra är att åka till en fest där hans flickvän är, bli packad och dö utan att känna något. När han räddar den lilla flickan Rose från ett gäng kidnappare börjar han dock inse att han nog vill spendera sin sista tid i livet på ett annat vis.

 

Igår pratade jag och en god vän om hur filmer som verkligen krupit in under skinnet på oss alla har haft en gemensam faktor - avsaknad av hopp. Där andra filmer på temat These Final Hours tar upp oftast skyggar för att visa både det ena och det andra lyckas Hilditch skapa en trovärdig tolkning som inte enbart bygger på att människor är as så fort det går illa, utan lika gärna kan vara altruistiska när skiten träffar fläkten (eller Atlanten). På knappt 90 minuter lyckas Hilditch visa både mänsklighetens dåliga som goda sidor och bjuder på en karaktärsutveckling som inte känns krystad någonstans. Lysande skådespel, bra manus och oklanderlig regi gör det här till en av de starkaste filmer jag sett i år. Världen slutar inte bara med ett gnyende utan även med en smäll. Och jag som trodde att någon festivalfilm inte skulle få mig att gråta i år... 5 hulkande recensenter av 5 möjliga.

 

 

 

Jag hade planerat att gå och se kvällens sista film på bio, men jag kunde inte ladda om rent mentalt från These Final Hours. Därför fick det bli soffan även för kvällens tredje rulle, Why Don't You Play In Hell? (2013). Förutom att ha festivalens bästa filmtitel (jag har seriöst gått runt och sagt den här frasen hela veckan till mer eller mindre förvirrade människor) handlar WDYPIH om ett japanskt nollbudgetfilmteam under ledning av den mer eller mindre bindgalne regissören Hirata. Filmen låter oss dels följa nämnda team och dels en fejd mellan två yakuzafamiljer. Drygt tio år efter yakuzans och filmteamets vägar först korsas träffas de igen - ett möte som kanske kan hjälpa Hirata med sin livslånga dröm om att spela in ett mästerverk.

 

Vad säger man om den här filmen? Vad kan man säga? När en film presenterar sina protagonister som medlemmar i en grupp kallad "Fuck Bombers" vet man att man bör vara beredd på det mesta. WDYPIH är två timmar av gangster-, kampsports-, drama-, action- och komedifilm. Ursäkta om jag glömde någon genre där. Den är så over the top att jag till en början inte visste vad jag skulle tycka. Det tog ungefär en timme innan jag kapitulerade fullständigt. WDYPIH är knappast en perfekt film rent narrativt, skådespelar- eller klippmässigt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta för filmskapande som gör att jag som tittar på mycket film från just Asien formligen smälter. Det här är filmkärlek! Bör ses av alla som inte är äckelmagade. Japansk action trogen är det nämligen mycket våldsamt, till och med extremt våldsamt. WDYPIH kan seriöst ha en av de högsta body counts i någon film jag sett. Det säger inte lite. 5- känslor som att bli överkörd av ett tåg av 5 möjliga.

 

Idag och ikväll avslutas FFF 2014 med ett fullspäckat program. Jag kommer bevista samtliga filmer på plats förutom den inledande The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013). Det blir för mycket till och med för mig med sex filmer på en dag. DU bör dock se den om du inte redan gjort det. Det är en av festivalens bästa filmer.

Av Ulf - 3 oktober 2014 13:00

  FFF 2014 Dag 8: Lat existensialism och en massa ögon

 

Det är svårt det där med existensialism på film. Å ena sidan kan det bli totalt obegripligt i all symbolik, å andra sidan kan det lika enkelt bli predikande och påfrestande. I, Origins (2014) tillhör dessvärre den sistnämnda kategorin.

 

 

Ian är en doktorand som försöker bevisa hur det mänskliga ögat kan förklaras genom evolutionsteorin och således motbevisa de som tror på intelligent design. Samtidigt försöker han balansera sitt naturvetenskapliga arbete med sin flickväns spirituella sida. En dag kommer så beviset som gör att synen (pun intended) på människan kanske behöver förändras för evigt - men kanske inte det bevis som Ian trodde att han skulle hitta.

 

Det börjar okej, även om det finns en viss förnumstighet och högtravande ton i dialogen. Om vi säger så här: filmer som citerar Paulo Coelho som inspirationskälla kommer ha en högtravande ton. Den som pratat litteratur med mig någon gång vet att jag anser Coelho som vår tids mest överskattade författare. Nåja, jag måste säga att I, Origins är en väldigt snygg film i alla fall. Det mänskliga ögat är ett fantastiskt organ och det gör sig otroligt bra på storbild på duk.

 

Även skådespelet fungerar helt okej, även om jag snabbt blev ganska trött på de extremt enkelspåriga världsbilderna karaktärerna uppvisar. Ian är naturvetare in absurdum och uttrycker ungefär samma argument som en slumpmässig tonåring som precis läst Richard Dawkins för första gången. Han flickvän, sedermera fru, Sofi, argumenterar dock med hippieflum som vilken seriös teolog som helst skulle skrattat åt. För en film som vill eftersträva en balans mellan religion och vetenskap gör manuset ingen sida någon tjänst. Sen händer det som får mig att bara bli trött - försöket till syntes mellan de två världsbilderna.

 

Manuset tar en djupdykning från en ganska ordinär, men ändå söt, kärlekshistoria till att bli något som försöker säga något om människans varande utifrån både vetenskap och religion men som i slutändan inte säger någonting alls. För alla som har grundläggande kunskaper om världsreligionerna blir problemet snart tydligt - det finns inte någon teori om reinkarnation (spoilers!) som skulle godta skeendet i I, Origins. Samtidigt baseras den vetenskapliga premissen på ett felcitat från Charles Darwin som jag skulle förväntat mig att en doktorand hade känt till. Jag antar att man får säga att vetenskapen "vinner" striden i och med scenen efter eftertexterna, men detta ställer egentligen bara fler frågor än ger svar.

 

I, Origins vill dra i våra känslomässiga trådar och om vi hade skippat delar av den icke-fungerande intellektualiseringen hade det kanske funkat. Det är en film som har mycket potential och ibland visar den det också, men till syvende och sist är det mest en gäspning och ett sätt att presentera sig som att vilja besvara en fundamental fråga men i sista sekund göra en cop out. Meh. 2 ungar med freaky ögon av 5 möjliga.

 

Recensionerna till de övriga två filmerna från dag 8, Der Samurai (2014) och Cold In July (2014), hittar ni under respektive länk.

 

Ikväll screenar jag de två första rullarna hemma i soffan och går sen och leker i helvetet med Why Don't You Play In Hell?

Av Ulf - 2 oktober 2014 12:30


  FFF 2014 Dag 7: Prisutdelning, psykoanalys och virala videos

 

Efter en vecka i biostolen känner jag en markant skillnad från föregående år - min rygg håller inte på att dö. Det kan jag nog tacka träningen för. Annars var det mesta sig likt när det gällde prisutdelningen till årets nominerade i klassen Méliès D'Argent. Jag blev så klart besviken igen.

 

Juryn, som tydligen hade överlagt väldigt länge, hade till sist kommit fram till en short list på tre filmer: Alleluia (2014), The Canal (2014) samt LFO: The Movie (2013). Priset gick till Alleluia. Det känns rätt ruttet att en film med endast ytterst lite "fantastiska" element och allvarlig brist på fantasi vinner pris på Fantastisk Filmfestival, men what'cha gonna do? Om jag hade fått bestämma hade definitivt LFO: The Movie tagit hem priset med sin ytterst fantasifulla tolkning av moraliska problem kopplat till en smart science fiction-setting. Nåja, kortfilmspriset gick till den spanska Tin & Tina (2013) som väl var okej, men inte mer. Här hade jag gärna sett Mienin (2013) ta hem priset. Hur som helst är det festivalens eget pris kvar att dela ut. Förhoppningsvis blir jag gladare då.

 

Jag duckade ut från visningen av The Signal (2014) som jag recenserat tidigare, men lyckades innan dess fånga den australiensiska skräckrullen The Babadook (2014).

 

 

Amelia har det inte så lätt. Efter att ha blivit änka för sju år sedan bor hon tillsammans med sin något problematiske son Robbie. Robbie har diverse sociala svårigheter och efter att han tagit med ett vapen till skolan (för att försvara sig mot monster) stängs han helt sonika av. När Amelia läser en godnattsaga för sin son väljer han boken The Babadook. Det visar sig vara en hemsk bilderbok som visar varelsen med samma namn. När du ser honom kommer du önska att du vore död. Med en monstertokig son dröjer det inte länge förrän The Babadook börjar krypa in i Amelias liv.

 

Med sin skumma titel stod The Babadook verkligen ut i årets programblad. Den beskrevs som en bra version av Leprechaun (1993), men jag vet inte om jag tycker att den beskrivningen är särskilt passande. Istället påminner The Babadook mig främst om psykologisk skräck från 1970-talet - på ett bra sätt. Några av mina absoluta skräckfavoriter kommer från nämnda årtionde, framförallt med sitt fokus på karaktärspsykologi och långsam uppbyggnad. Karaktären Amelia, förtjänstfullt spelad av Essie Davis, är ett vandrande nervknippe av psykologiska problem som presenterar sig på både subtila och uppenbara sätt. Det gör att The Babadook är öppen för tolkning på många olika plan och är bra mycket smartare än många filmer i genren. Dessutom, alla som varit rädd för någon barnbokskaraktär (alla?) när de var små kommer känna igen sig i skräcken av hur en fiktiv boogeyman kanske trots allt lever. Rekommenderas. 4 onda tänder av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med en titt på den senaste installationen i skräckantologiserien V/H/S med V/H/S Viral (2014). Jag har väl inte varit ett alltför stort fan av tidigare delar i serien och det här är egentligen bara mer av samma sak. Det är kortare episoder som fungerar mer eller mindre bra och dessvärre är inte ramberättelsen särskilt tydligt definierad i jämförelse med tidigare delar. Det blir mest gäspningar och en känsla av att man sett det förut. Här finns vissa segment som fungerar bättre än andra, exempelvis Dante The Great, men överlag är det en ganska trist bekantskap. 2 virala videoband av 5 möjliga.

 


Ikväll kollar jag in I, Origins (2014) på bio och tipsar om både Cold In July (2014) och Der Samurai (2014) - båda riktigt bra rullar. 

Av Ulf - 1 oktober 2014 09:35

 
FFF 2014 Dag 6: Sex kills  

 

Festivalen går in i sin lugna period för min del. I och med mitt vanliga arbete har jag planerat så att jag bara befinner mig i biosalongen under en visning per kväll måndag - torsdag. Därför blev gårdagens schema ganska lugnt för min del. Eftersom jag både hade sett och recenserat Open Windows (2014) och Alleluia (2014) sedan innan blev gårdagens besök i biosalongen till It Follows (2014).

 

 

På samma sätt som man kan se destruktiv sexualitet i Alleluia och i viss mån även i Open Windows följer It Follows lite samma tema. 19-åriga Jay har börjat dejta en kille hon verkligen gillar och efter några dejter har de sex med varandra. Istället för att mysa efteråt väljer dock killen att droga Jay och binda fast henne vid en stol. Han berättar för henne att han gett en "förbannelse" till henne genom att de haft sex. Någonting, som kan ta formen av vilken människa som helst, är nu ute efter henne. "Det" kommer inte att springa, inte åka efter henne med fordon utan enbart följa efter till fots. Jays enda chans är att göra samma sak som gjordes med henne - ge förbannelsen vidare genom att ha sex med någon. Men är det verkligen en sak hon kan göra mot någon annan?

 

It Follows har en riktigt bra idé, men jag är inte riktigt vän med genomförandet. Manuset känns som det gärna skulle vilja säga något om sexualitet i allmänhet och tonåringars inställning till sex i synnerhet, men eventuella kommentarer på detta område försvinner i skrämseleffekterna. Dessutom innehåller manuset en rad logiska luckor som man skulle kunna täppa igen relativt enkelt.

 

Det är ganska tydligt att manusförfattaren/regissören David Robert Mitchell är ett stort fan av 70- och 80-talens skräckfilmer. Här finns direkta filmiska citat från exempelvis Halloween (1978) och A Nightmare On Elm Street (1984) som förtjusar mig som gammal skräckräv och även soundtracket doftar John Carpenter. Sen är Maika Monroe väldigt bra i huvudrollen. Hon har redan haft en mycket bra roll i en film på festivalen i och med The Guest (2014) och jag kommer definitivt hålla ögonen på henne i framtiden.

 

Sammanfattningsvis är It Follows en helt okej skräckrulle om kroppsliga, och framförallt sexuella, nojor, men jag hade förväntat mig lite mer. Det finns bättre filmer på samma tema. 3 men använd skydd då! av 5 möjliga

 

Ikväll kollar jag in The Babadook (2014) på bio, bevistar Méliès D'Argent-galan och screenar V/H/S Viral (2014) från soffan.

Av Ulf - 30 september 2014 16:15

  FFF 2014 Dag 5: Norsk ångest, nya zeeländska skratt och hårda tyskar

 

Dag 5 av Fantastisk Filmfestival bjöd på en verkligt blandad kompott. Kvällen började med rå norsk ångest i relationsdramat Amnesia (2014). De båda författarna Kathrine och Thomas åker till en avlägsen ö någonstans i den norska vildmarken för att arbeta på sina respektive romaner. Thomas, redan framgångsrik författare, funderar på att ta några års ledighet från skrivandet så att paret kan skaffa barn. När Kathrine inte vill uppstår ett gräl som slutar med att Thomas faller och slår i huvudet. När han vaknar upp vet han inte vem Kathrine, eller för den delen han själv, är.

 

 

Det som får Amnesia att fungera bättre än många liknande filmer är helt klart skådespelet. Pia Kjelta är jättebra i rollen som Kathrine och Christian Rubeck sjukt obehaglig som Thomas. Redan i filmens inledande scener ser vi prov på hans härskartekniker som sträcker sig från allt till hur Kathrine ser ut som när de ska ha sex. Amnesia visar på hur illa det kan gå i destruktiva relationer på ett sätt som hela tiden känns trovärdigt. Utöver skådespelet känns filmen dock rätt... tom. Den väldigt avskalade scenografin och det nästan bleka fotot fick mig att tänka på de värsta aspekterna av nordisk design och till syvende och sist har vi sett det här så många gånger förr. Amnesia är dock värd att kolla in för skådespelet, det måste jag säga. 3 mörkare Norgehistorier än vanligt av 5 möjliga.

 

 

Att Nya Zeeland är ett intressant filmland besvisas gång på gång av filmerna därifrån som visas på FFF. I skräckkomedin Housebound (2014) får vi följa Kylie, som efter att återigen åkt fast för stöd skickas till sitt föräldrahem under åtta månaders husarrest. Fruktansvärt uttråkad av landsbygden och sin mor och styvfar börjar Kylie uppleva märkliga saker i huset. Kanske hennes mammas historier om hur det spökar där har ett korn av sanning trots allt?

 

Skräck och komedi är som bekant två genrer som ofta leker fint ihop. Det krävs dock sin man eller kvinna för att inte den ena aspekten ska ta överhanden. Housebound är till allra största del av de drygt 100 spelminuterna väldigt välbalanserad och bjuder både på en hel del jump scares som skratt. Huvudrollen innehas av Morgana O'Reilly och det är hon som också bär den här filmen. O'Reilly spelar varenda scen med en sådan intensitet och ett sånt galghumoristiskt gravallvar att jag kunde ha överseende med de mer irriterande delarna av karaktärens personlighet (long story short: jag har dejtat den här karaktären...). Storyn håller ihop bra, du kommer bli överraskad, men riktigt ända fram till exempelvis den tidigare skräckkomedihöjdaren på festivalen, What We Do In The Shadows (2014), når den inte. Även den är för övrigt från Nya Zeeland. Vad är det med folket där och skräckkomedi? 4 husgäster av 5 möjliga.

 

 

Kvällen avslutades med den hårdkokta tyska thrillern Stereo (2014). Erik lever ett ganska normalt liv på den tyska landsbygden där han driver en verkstad. En kväll när Erik är hemma hos sin flickvän upptäcker han hur en man iakttar huset. Nästa dag verkar mannen följa efter honom, men ingen annan kan se honom. När han till sist konfronterar mannen verkar han veta allt om Erik - även saker som Erik gjort i det förflutna som inte ens han själv kommer ihåg.

 

Jürgen Vogel har varit med i några av mina favoritfilmer från Tyskland det senaste årtiondet eller så. När han innehar huvudrollen höjs också mina förhoppningar. Stereo börjar som en ganska ordinär thriller, men ju längre storyn utvecklar sig desto märkligare och mer fantastisk blir det. Det är dock aldrig svårt att hänga med eller greppa handlingen - något som fler skapare av alternativa thrillers borde ta till sig. Det är välregisserat, snyggt och på sina ställen extremt våldsamt. Framförallt känns filmen väldigt tysk i både stil och berättarteknik. Det är en sak jag uppskattar med film från länder man kanske inte ser 50 filmer om året ifrån - distinkt stil och lokal förankring. Good show. 4 nålar i nacken av 5 möjliga.

 

Ikväll rekommenderar jag att ni kollar in Open Windows (2014) för ytterligare bra thrillerfeeling, skippar den ytterst franska (på ett dålig sätt) Alleluia (2014) och bjuder mig på godis till föreställningen av It Follows (2014).

Av Ulf - 29 september 2014 09:30

  FFF 2014 Dag 4: Världens undergång och film pau skounska

 

Festivalens första helg drog mot sitt slut igår och jag jäktade upp mig något alldeles fantastiskt (the pun!) inför arbetsveckan som med mitt avlönade arbete. I motsats till vad somliga har frågat mig under festivaldagarna är Skitfinkultur inte något jag får betalt för utan endast ett nästan fanatiskt intresse som måste få utlopp. Annars hade jag plågat alla i min närhet med att prata film och böcker dagarna i ända... mer än jag nu gör. Tänk bara då vad jag hade kunnat göra om det här hade varit mitt heltidsarbete? Wink, wink, tidningar och bloggar som kan tänka sig betala.

 

Hur som helst trotsade jag diskberget och de rabiessmittade dammråttorna och bänkade mig för årets kortfilmer nominerade till Méliès D'Argent. Jag måste säga att FFF har tagit ett bra initiativ att samla alla de nominerade i ett och samma paket. Det gör att man slipper ha stenkoll på vilka features de olika kortfilmerna är förfilm till så som varit fallet tidigare år jag bevakat festivalen. Årets tävlande i kortfilmklassen såg en riktigt stark representation från Spanien med fyra filmer samt varsin tävlande från Frankrike samt Irland. Föga förvånande var det också därför en spansk kortfilm som placerade sig som min favorit till årets vinnare.

 

I David Corderos Mienin (2013) får vi följa den äldre herren "M" och både hans och Jordens sista timmar. Vi har sett åtskilliga domedagsscenarios på vita duken, men det som Cordero lyckas med bättre än många av sina långfilmskollegor är att fånga den desperation som en sådan händelse skulle innebära för människor i stort. Visst, i de stora blockbusterversionerna av dessa historier ser vi folk fly hals över huvud från vad som nu hotar, men de brukar sakna det känslomässiga djupet. På 13 minuter lyckas Cordero berätta en engagerande historia om planetens sista timmar. Det enda jag har att anmärka på är att filmen är på engelska, med mer eller mindre dåliga accenter. Varför inte spanska?

 

 

I övrigt utgjorde de nominerade en blandning mellan högt och lågt. Den spanska A través del espejo (Through The Breaking Glass, 2014) och den irländska Coda(2014) låg också högt upp på min lista medan den fullständigt obegripliga prettoanimationen Uróboros, Eterno Retorno (Ouroboros, Eternal Return, 2014) verkligen inte hörde hemma rent kvalitetsmässigt med resten av de tävlande.

 

 

Det är ju inne med närproducerade varor, så varför inte bara en utan två skånska filmer på programmet? Först ut var den slutgiltiga versionen av Magnus Hedbergs Från djupet av mitt hjärta (2014). Jag skriver "slutgiltig" eftersom filmen redan visats på festivalen i både kortare versioner och arbetsditon. Filmad i vackra Söderåsens Nationalpark kretsar kring fyra unga vuxna som beger sig ut på kanottur för att fira att vuxenlivet snart ska ta sin början. Den kroniskt deprimerade Madde lockas med på turen av sin kusin Jessica, men vad ingen anar är de hemligheter som alla inblandade på färden bär på.

 

Från djupet av mitt hjärta är en märklig liten film. Det där som festivalgeneral Barrander sa på öppningsdagen om "Bergmans spöke" ligger verkligen tungt över den här rullen. Mörker, ångest och så lite mer mörker. Det fungerar dock riktigt bra, om det inte vore för en sak - berättarrösten. Merparten av filmen ackompanjeras av hur karaktären Madde orerar om sitt liv. Det blir minst sagt enerverande efter ett tag att lyssna på hennes svammel om hur hon "är ett vattenfall" eller hur detta är "den sista färden". När berättarrösten till sist försvinner allt mer blir filmen också mycket bättre. Den har ett väldigt vackert foto, okej skådespelare, regin är bra men jag känner att manuset i stort skulle behöva både en och två genomarbetningar till. 3- jag sa ju att det aldrig händer något bra i skogen! av 5 möjliga

 

 


Kvällens andra skånska film var LFO: The Movie (2013) av Antonio Tublen. En helt vanlig medelålders man, kanske lite tråkigare än genomsnittet, upptäcker att han med hjälp av speciella ljudfrekvenser kan hypnotisera folk. Till en början använder han sin nyvunna kunskap främst till ganska typiskt maktmissbruk för personlig vinning, men sätter ovetandes igång en händelsekedja som kan ha konsekvenser för hela världen.

 

Klang och jubel! Festivalens hitintills bästa science fiction-film är svensk! Vem hade kunnat tro det? Sverige brukar ju knappast vara ett föregångsland när det gäller science fiction-genren. Vi har flertalet duktiga skräckfilmsmakare vid det här laget, men en genre som ofta kräver mycket större budget har inte riktigt fått fäste i det svenska filmlandskapet. LFO: The Movie, inspelad under tio dagar i skånska Mölle, lyckas med små medel berätta en fantasifull och fantastisk historia. Allt är manusets förtjänst. Antonio Tublen har skrivit ett fantastiskt bra manus med flera bottnar. Han har lyckats göra en film som är lika rolig som skrämmande och som faktiskt säger något om människan och mänskligheten. På ytan kan LFO: The Movie ses som en ganska rak film byggd kring ett koncept, men här finns så mycket att diskutera och ta till sig att jag definitivt kommer använda den som exempel i framtida lektioner om etik och moral. Det är den klart bästa nominerade filmen till Méliès D'Argent jag sett än så länge och det enda som ligger den i fatet är att ibland märks den snabba inspelningen i filmens produktionsvärden. Se dock den här filmen och stöd svensk sci-fi! 4+ stekta ägg av 5 möjliga

 


Ikväll kollar jag in de två sista nominerade till Méliès D'Argent, Housebound och försöker få ordning på mitt schema.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se