Titel: Lilla stjärna

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2010

Sidor: 446

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-406-6

En avdankad musiker hittar ett spädbarn i skogen under en av sina svampturer. När han ska plocka upp henne utbrister hon en ton så ren och klar att han blir helt mållös. Han tar med flickan hem, fast beslutad om att en dag göra henne till stjärna. Men det är något märkligt med flickan. Hon pratar i stort sett inte alls, har inga egentliga intressen och hon verkar konstant leta efter något. I en annan del av landet växer en annan flicka upp. Hon är mest som alla andra. Lite konstigare, lite fulare och lite märkligare kanske. En dag får hon se Tora Larsson på TV:s Idol. Tora sjunger med en sådan renhet att hon blir helt mållös. Hon bestämmer sig för att hon måste få träffa henne.

John Ajvide Lindqvist är min favoritförfattare av nu verksamma svenska skribenter. Han har inte gjort mig besviken än och Lilla stjärna är inget undantag. Lindqvist kanske inte alltid har världens bästa språk, men han lyckas bygga stämningar som är få författare förunnat. Dessutom lyckas han skapa karaktärer som känns både trovärdiga och engagerande. Dessvärre kan man börja skönja en viss formel hos Lindqvist efter denna, hans fjärde, roman. Tematiken med barn eller ungdomar som på något vis hamnar i en mer eller mindre övernaturlig värld av magisk realism går igen även här och boken bygger till ett crescendo av ångest som gjorde att jag var tvungen att lägga den ifrån mig en dag eller två. Trots att man kan uppleva en viss upprepning i tematik går det dock inte att värja sig - det här är förbannat bra. Inte lika vass som hans föregående bok, Människohamn, men för musik- och litteraturnördar är detta ett måste. Just Lindqvists referenstunga stil är något som är genomgående även här och jag älskar den. Här har vi en författare som verkar ha ett genuint intresse av populärkultur och är inte rädd att använda sin kunskap om denna. Dessutom, den flicka som lyckas landa rollen som Tora kommer ha sin skådespelarkarriär säkrad. För tro mig när jag säger att det här är en roman som skriker efter att bli filmatiserad.

Det är en litteratur- och skräckälskare sällan förunnat att inte sitta och fundera över vilken bok som är en författares sämsta utan vilken som är minst bra. Lilla stjärna når som sagt inte riktigt ända fram till Människohamns höjder men det är inte långt ifrån. Dessutom, när en bok får mig att glömma hoppa av tåget efter en lång arbetsdag, då vet man att man är något stort på spåren. Så Lindqvist, när kommer nästa? Jag väntar.

Betyg: 5- ABBA-låtar jag aldrig kommer kunna höra på samma vis igen av 5 möjliga

Regi: Jeff Kanew

Manus: Jeff Buhai, Miguel Tejada-Flores, Steve Zacharias

Skådespelare: Robert Carradine, Anthony Edwards, Curtis Armstrong mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1984

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

Lewis och Gilbert ska lämna high school-livet bakom sig och börja på Adams College. Dessvärre är de helt ovetandes om att de ses som nördar av gemene man. Detta blir väldigt tydligt när de kastas ut från sina rum av skolans fotbollslag. Efter en sejour i en sunkig gymnastiksal lyckas dock Gilbert och Lewis hitta ett hus tillsammans med några andra, mer eller mindre, socialt missanpassade individer. Men fotbollslaget har bara börjat...

När jag var omkring tolv år gammal hade jag redan hunnit vara intresserad av flickor i några år. När jag fick höra talas om att man faktiskt fick se bröst i den här filmen blev det ett uppdrag att få tag i den. Säg efter mig, barn, det var tiden innan Internet. Hormonella pojkars tillgång till nakna kvinnor på bild var inte som den är idag. Hur som helst så såg jag till sist filmen någon gång mitt i natten på okänd kabelkanal. Någonting oförutsett hände dock. Jag återvände gång på gång till filmen av någon anledning. Kanske var det för att jag identifierade mig själv med nördarna? Antagligen var det så.

Det här är inte stor filmkonst på något vis. Skådespelarinsatserna varierar från skrattretande usla (samtliga nördar) till någorlunda bra. Håll utkik efter en väldigt ung John Goodman och en James Cromwell med hår i några mindre roller. Manuset är en standardversion av collegefilmerna så som vi känner dem idag. Jag vill dock hävda att tiden bara gjort filmen charmigare. Jag brukar säga att 80-talet var som mest 80-tal någon gång runt 1984 och här har vi ett av de främsta bevisen för min tes. Det är synthar, burkiga datorer och tuperat hår så långt ögat kan nå.

Regin är väl...okej. Det är en relativt ordinär historia som inte går att göra så mycket med, men Jeff Kanew lyckas ändå göra ett helt okej jobb.

Sen så var det det där med brösten. När jag såg om filmen igår slog det mig hur fruktansvärt kvinnoförnedrande den här filmen är. Vi bjuds bland annat på en fullfjädrad våldtäkt som tjejen helt godtar när det visar sig att killen var ju bra i sängen. Det kan låta magstarkt, men jag kan på något vis ändå förlika mig med det här. Om man som en tittare idag, 2010, tror att relationer fungerar på det här viset har man nog inte riktigt alla chipsen i påsen. Det är en collegekomedi, go figure. Istället för att förfasas över scenen (och andra tilltag) är det väl egentligen ett tecken på hur långt vi kommit i jämställdhetsarbetet sedan 1984? Inte för att det på något sätt är slut, men den här filmen ger verkligen perspektiv.

Så är den då slutligen bra? Jag älskar den! Jag kan inte motivera det annat än med att den är charmig, har ett underbart soundtrack och fångar 80-talet helt perfekt. Inga av de vanligtvis viktiga beståndsdelarna är särskilt bra, men jag antar att det är lite det som definierar en guilty pleasure.

Betyg: 5 panty raids av 5 möjliga

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga

Vissa saker är konstanter här i världen; solen är varm, politiker ljuger och det är omöjligt att få en bra kopp svart kaffe på ett café sen lattefolket tog över världen. En annan konstant är Die Hard - en film som jag till min förskräckelse fick reda på att min sambo inte hade sett. Nu har hon det och jag har sett den för femtionde gången eller nåt.

John McClane, polis i New York, åker till Los Angeles för att spendera julen tillsammans med sin fru han så gott som separerat från och deras dotter. När John blir inbjuden till julfest på frugans företag tar kvällen dock en lite jobbig vändning när den tyske terroristen Hans Gruber beslutar sig för att ta personalen gisslan och genomföra ett rån. Det är upp till McClane att sätta stopp för tysken och hans blonda anhang.

Bruce Willis hade redan innan Die Hard haft en del roller som gjort honom ganska känd där den kanske mest kända var som ena halvan av det brottslösande paret i serien Moonlightning (I Sverige känd som Par i hjärter). Det var dock med den här actionfesten han fick sitt rejäla genombrott. Willis är perfekt i rollen som den cyniske kungen av one-liners och blev en fräsch actionhjälte i sin tuff-som-sten-attityd utan att för den sakens skull se ut som Stallone eller Schwarzenegger. Rollen som hans nemesis, Hans Gruber, är också perfekt castad i och med den alltid lika sevärde Alan Rickman. Slutligen är Reginald VelJohnson bra i en av sina eviga polisroller. Stort plus också för att de lyckats samla en massa av birollsskådespelarna som alltid fick spela hantlangare och allmänt elaka typer under 80-talet i en och samma film. För ett bra exempel, kolla in Al Leongs sida på IMDB. Killen var kung på 80-talet.

Manuset, otippat nog baserat på en roman, är grunt som en vattenpöl men det funkar otroligt bra eftersom det inte försöker vara något annat än vad det är - högoktanig action med skådespelare som kan leverera både repliker och action. Det är speciellt i den andra avdelningen som Die Hard lyser. Actionscenerna känns än idag, 21 år senare, som några av de tätaste som filmats och regissören John McTiernan har verkligen lyckats skapa en otroligt häftig film. Han har dessvärre bara, med undantag för några av uppföljarna till filmen i fråga, gjort skräp de senaste 20 åren, men han är odödlig i min bok för att ha gjort den här filmen.

Och just nu...kan jag bara hylla Die Hard och kan inte tänka på något annat för i skrivande stund fick jag just reda på att jag har fått en fast anställning på ett medieföretag. Just nu är jag bara fruktansvärt glad och osammanhängande. Och ja, Die Hard är bra.

Betyg: 5 tysktalande engelsmän av 5 möjliga

Michael Moore ställer sig frågan vad som egentligen hände under finanskrisen. Varför inträffade den? Vilka var aktörerna bakom? Vad hände med pengarna? Det är en undersökning som tar honom från Wall Streets rika korridorer till de som drabbades värst - medelklassfamiljerna.

Jag ska villigt erkänna att efter att först ha varit ett stort Moore-fan har jag blivit mer och mer skeptisk till metoderna han använder sig av för att få fram "sanningen". Visserligen innehåller alla dokumentärer en viss vinkling av verkligheten i och med vad man väljer att ta upp och vad man väljer att utelämna. Det är något som genren inte riktigt kan komma ifrån. Vad jag däremot har vänt mig mot med Moores senaste alster har varit att jag tycker att han blivit alltmer spekulativ och onyanserad i sin kritik. Speciellt märkbart är det i Sicko där han målar ut Europa som det förlovade landet där man i princip kan bota vad som helst eftersom vinstintresse inte styr sjukvården på samma sätt som i USA. Därför var jag också vagt skeptisk när jag satte mig i biofåtöljen för den här filmen. Jag visste att jag antagligen skulle bli kungligt underhållen, men skulle filmen verkligen säga något av värde?

Två timmar senare kunde jag konstatera att detta är Moores bästa film hitintills. Han har gjort sin research, tonat ner sensationalismen och har hittat riktigt intressanta människor att intervjua. Medelklassfamiljer som förlorat allt varvas med kongressledamöter som motsätter sig vad som hände. Man hade kunnat argumentera för att motståndarsidan inte kommer till tals, men å andra sidan, det här är inte en fråga där de ansvariga kan försvara sitt agerande utan att få en lynchmobb av förbannade medborgare utanför sin dörr. I Moores tidigare filmer har det funnits en tydlig för och motsida, även om Moore aldrig gjort sin egen inställning oklar. I Capitalism: A Love Story ifrågasätts inte så mycket personer som ett helt samhällssystem. Som vanligt är Moore kanske inte helt nyanserad i sin kritik, men gångerna han svävar ut (två, enligt mig själv) är lätträknade.

Situationen i Sverige är inte på långa vägar lika illa som den i USA, men med tanke på hur min generation behandlas på arbets och bostadsmarknaden är det väl egentligen bara en tidsfråga innan vi ser liknande scener på vår bakgård. Vän av ordning kanske ställer sig frågande till detta och menar att vi i Sverige har ett helt annat socialt skyddsnät än storebror i väster. Ja, om du hade frågat gemene man för 15 år sedan kanske det hade varit så. För den som varit insnärjd i det sociala skyddsnätet de senaste åren visar Moores film en skrämmande framtidsvision om vart vi är på väg. En av de viktigaste filmerna i år eller något annat år för den delen.

Betyg: 5 vänsterepos av 5 möjliga