Regi: Tobe Hooper

Manus: Tobe Hooper & Kim Henkel

Medverkande: Marilyn Burns, Paul A. Partain, Gunnar Hansen mfl.

Produktionsbolag: Vortex

År: 1974

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0072271/

Syskonparet Sally och Franklin beger sig ut på en roadtrip i Texas tillsammans med några vänner. Destinationen är deras farfars gamla hus, men gruppen blir snart varse om att det händer märkliga saker i den lilla staden. Någon gräver upp nyligen begravda människor och poserar dem som konstverk. Och det blir bara märkligare ju längre dagen går...

The Texas Chainsaw Massacre (hädanefter kallad TCM) är troligen den mest mytomspunna skräckfilmen någonsin. Från det väldigt tillrättalagda avsnittet av SVT:s debattprogram Studio S till totalförbud i Sverige och många andra länder har myten om TCM bara vuxit. När EU-lagstiftning tvingade den svenska filmcensuren att släppa filmen fri (mer komplicerat än så, men det får duga i skrivande stund) fick allmänheten till sist chansen att se vad allt bråk rörde sig om. TCM är en av de främsta skräckfilmer jag sett, men inte är det splatterfesten moralens väktare påstådde att den var.

Anledningen till att TCM än idag, efter snart 40 år, fortfarande är ytterst drabbande är att den inte fokuserar på fysiskt våld utan på det vi inte riktigt får se. Visst kan man argumentera för att detta främst var för att möta filmens väldigt låga budget, men hur det än var med den saken funkar det ypperligt. Eftersom filmen gjordes för små medel har den en väldigt "äkta" look. Det fanns helt enkelt inte pengar till någon större efterproduktion så allt var tvunget att sitta perfekt direkt när det filmades. Det märks. Likaså märks det hur skådespelarna ofta mådde riktigt dåligt på grund av värmeböljan som rådde när filminspelningen pågick. Denna värmebölja skrevs också in i manus och ger allt en väldigt torr, sprucken ton som inte hade gått att replikera lika snyggt med filter eller dylikt.

Skådespelarna är verkligen upp och ner, med de flesta birollsskådespelare pendlande mellan okej och ganska dåliga. De större rollerna är däremot riktigt välspelade. De två som stjäl showen är Paul A. Partain som den väldigt gnällige Franklin och Jim Siedow vars karaktär jag inte kan beskriva på ett bra sätt utan att spoila för er som inte sett filmen. Kombinerat med ett välgenomtänkt bildspråk, ett riktigt kusligt soundtrack (bestående av ljud från slakthusmaskiner) och en visionär regi av Tobe Hooper är TCM fortfarande ett måste för skräckdiggaren. Det är en av de viktigaste och mest stilbildande filmerna i genren och är alltså inte bara av historiskt intresse utan fortfarande riktigt jävla bra. Se!

Betyg: 5 motorsågsdanser av 5 möjliga

Regi: Roman Polanski

Manus: Yasmina Reza & Roman Polanski (baserad på Rezas pjäs Le Dieu de carnage)

Medverkande: Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz & John C. Reilly

Produktionsbolag: SBS Productions/Constantin Film Produktion/SPI Film Studio mfl.

År: 2011

Längd: 80 min

Land: Frankrike/Tyskland/Polen/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1692486/

Föräldrarna i två familjer träffas för att reda ut vad som egentligen hände när sonen i den ena familjen slog en trädgren i huvudet på sonen i den andra familjen. Ett försök att lösa saken på ett civiliserat sätt blir allt mer katastrofartat och frågan är om det egentligen är barnen som har problem?

Jag skulle se en kortfilmsfestival idag men landade i fel salong. Det visade sig vara en lyckoträff för jag vet inte när jag skrattade så här mycket åt en film sist. Yasmina Rezas porträtt av två totalt vedervärdiga föräldrapar är något av det roligaste jag sett på år. De listade skådespelarna är också de enda som medverkar i filmen. Den utspelar sig på en och samma plats, i realtid, i 80 minuter men jag har sällan sett ett så händelsespäckat kammarspel. Det påminner mig om Oscar Wilde i sina bästa stunder med dialog att dö för och skådespelarinsatser långt utöver det vanliga. Av de fyra skådespelarna har tre vunnit Oscars för sina skådespelartalanger och den fjärde (Reilly) har varit nominerad. Då vet man att man har en ganska djup talangpool att ösa ur. Det är svårt att välja en favorit, men om jag ändå skulle göra det skulle det nog ändå bli Christopher Waltz som världens störste cyniker.

På grund av Roman Polanskis juridiska status i USA fick det här bli en europeisk samproduktion. Det är synd eftersom filmen troligen skulle fått än mer uppmärksamhet äv gemene man om den gjorts i USA. Polanaki visar för övrigt upp en mästerlig skådespelarregi som än en gång fastställer hans status som en av de nu levande stora filmregissörerna. Polanski har även medverkat i adaptionen av Rezas pjäs och den väldigt rappa och snabba dialogen är otroligt skön. Framförallt lyckas Polanski och Reza med mycket små medel visa observationer om allt från förhållande och white guilt till manlighetsbilder och människans natur.

Som ni märker är jag helt knockad. Det här måste ni bara se. Humor svart som natten, fantastiska skådespelare och ett manus jag skulle sälja min högra arm för att ha skrivit.

Betyg: 5 smulpajer med oanade konsekvenser av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Leigh Whannell, Cary Elwes, Danny Glover mfl.

Produktionsbolag: Evolution Entertainment/Saw Productions Inc./Twisted Pictures

År: 2004

Längd: 103 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0387564/

Adam vaknar upp i ett badkar i ett övergivet badrum. Nåja, helt övergivet är det inte. På andra sidan rummet sitter Dr. Lawrence Gordon fastkedjad vid ett järnrör - något Adam också upptäcker att han är. Det visar sig snart att Adam och Lawrence är de senaste offren för en bestialisk "seriemördare", Jigsaw. För att komma ut från rummet och rädda sin familj får Lawrence reda på att han måste döda Adam innan klockan 18 samma kväll. Om han misslyckas kommer både han själv, Adam och hans familj dö. Spelet kan börja.

Det finns vissa filmer som knockar en första gången man ser dem, men har svårt att upprepa samma effekt vid en andra titt. Jag har sett den första filmen i Saw-franchisen (2004 - 2010) en massa gånger vid det här laget men slutscenen får mig ändå att rysa. Det är ett tecken på en bra film. Leigh Whannell har skrivit ett jäkligt tajt manus, späckat med blinkningar till framförallt Dario Argento, baserat på sin och James Wans egen kortfilm (2003) med samma namn. Det är lika delar skräck och thriller som kriminalhistoria och den säregna blandningen fungerar väldigt bra. Framförallt är Jigsaws roll i manuset, som den inte så subtila dockmakaren med sin egen moraluppfattning, väldigt intressant. Det är därför som jag satte ordet "seriemördare" inom citattecken. Jigsaw dödar nämligen aldrig någon - det valet överlåter han till sina offer. Parallellt med historien om Lawrence och Adam löper en polishistoria med den till synes nästan besatte detektiv Tapp, som gör allt i sin makt för att fånga Jigsaw. Det hade lätt kunnat bli rörigt, men berättarstilen ger oss en bra bakgrund och fakta om Adam och Lawrence utan att det känns påklistrat.

Manuset är det som bär den här filmen. Skådespelarna varierar sina prestationer från väldigt bra till ganska usla från scen till scen verkar det som. Det har troligen att göra med att filmen spelades in på mindre än tre veckor. Det känns som att man åtminstone skulle behövt dubbla tiden för att polera skådespelarregin. Mest märks det på Cary Elwes (Lawrence) som ibland hittar precis rätt tonläge och intensitet för att i nästa sekund spela över å det grövsta.

Jag är beredd att förlåta det ojämna skådespelet på grund av en enkel sak: fortfarande, efter ett tiotal genomtittar, ger den här filmen mig gåshud. Om du mot förmodan inte har sett den måste du se den. Försök att tänka dig in i en värld där resterande filmer i serien och dess konsekvent försämrade rykte för varje del inte finns. Då är det här fortfarande en av de mest spännande sakerna jag sett från 2000 -talet.

Betyg: 5 oh, I'm a lumberjack... fast med mer blod av 5 möjliga

Tacka gudarna för Itunes! Hittade alla kortfilmerna samlade idag förutom La Luna. What gives?! Nåja, här kommer de tre första nominerade i live action-kategorin. Verkar inte som varken Pentecost eller Raju har några officiella posters. Fick ta vad jag hittade. Uppmuntrar fortfarande folk som läser Skitfinkultur och vet var jag kan få tag på de filmer jag saknar på min lista via stream att höra av sig!

Titel: Pentecost

Regi: Peter McDonald

Manus: Peter McDonald

Medverkande: Andrew Bennett, Scott Graham, Michael McElhatton mfl.

Produktionsbolag: National Film Board Of Ireland

År: 2011

Längd: 11 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1866218/

När den unge Damien lyckas knocka en präst med rökelsekaret under en gudstjänst förbjuder hans far honom från att se Liverpool spela Europacupfinalen. Men Damien får en chans att gottgöra sitt misstag när ärkebiskopen själv kommer på besök.

Pentecost är en pärla och elva minuters ren fröjd att se. Peter McDonald har fångat ett punkuppror i miniatyr på ett fantastiskt sätt och jag skrattade så jag vek mig under slutscenen. Se den och skratta gott du med!

Betyg: 5 straffsparkar med 5 möjliga

Titel: Raju

Regi: Max Zähle

Manus: Max Zähle & Florian Kuhn

Medverkande: Wotan Wilke Möhring, Julia Richter, Krish Gupta mfl.

Produktionsbolag: Hamburg Media School

År: 2011

Längd: 24 min

Land: Tyskland/Indien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1819651/

Ett tyskt par åker till Calcutta för att adoptera barnhemspojken Raju. När den nyblivne adoptivfadern tappar bort Raju på en lokal marknad börjar paret jaga efter honom i en storstad där de inte kan språket och försvunna barn är en vardagshändelse.

Ambitiöst och drabbande om än lite långsam uppstart för att vara en kortfilm. Det här känns som ett ämne som skulle lämpa sig bättre som långfilm och det är kardinalsynden nummer ett när det gäller kortfilm. Men, välspelat moraliskt drama som ställer frågan om ursprung eller materiellt välstånd är viktigare. Intressant och väl värd en titt.

Betyg: 3+ tveksamma affärsidéer av 5 möjliga

Titel: The Shore

Regi: Terry George

Manus: Terry George

Medverkande: Ciarán Hinds, Conleth Hill, Kerry Condon mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 31 min

Land: Nordirland (i tävlan som autonom region)

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2201259/

Paddy försöker dryga ut den lilla a-kassa han får genom att plocka musslor och andra skaldjur på stranden nedanför sitt hus. Samtidigt återvänder Jim till Nordirland efter 25 års frånvaro tillsammans med sin dotter. Det visar sig att Paddy och Jim har en lång historia tillsammans.

En lite ojämnt spelad försoningskomedi med några riktigt roliga förvecklingar. Roliga missförstånd om livets krokiga vägar. Något långsam uppstart, men denna vägs upp mer än väl av en riktigt rolig scen involverande män i gummistövlar som jagas av en häst. Säger inte mer än så.

Betyg: 4 enarmade musselplockare av 5 möjliga

Idag blir det en annorlunda recension. Eftersom en av de Oscarsnominerade dokumentärerna är ett projekt som löpt över 15 års tid måste jag också se alla tre delarna i serien för att kunna göra en bra bedömning av den sista installationen. Därför har jag idag utsatt mig för sex timmar ångest och kan presentera tre synopsis och en samlad bedömning av de tre filmerna i min första trippelrecension. Då kör vi.

Titel: Paradise Lost: The Child Murders At Robin Hood Hills

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO

År: 1996

Längd: 150 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0117293/

I maj 1993 hittas de tre åttaåriga pojkarna Stevie Branch, Michael Moore och Christopher Byers mördade i ett avskilt skogsområde i West Memphis, Arkansas. Polisutredningen leder till Jessie Miskelly, en svagt mentalt handikappad 17-åring som menar att han sett de "lokala knäppgökarna" Damien Wayne Echols och Jason Baldwin misshandla, våldta och mörda pojkarna. Dokumentärfilmarna Joe Berlinger och Bruce Sinofsky följer rättegångarna mot de misstänkta tonåringarna och ger samtidigt en bild av en amerikansk småstad i upplösning.

Titel: Paradise Lost 2: Revelations

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Hand To Mouth Productions/Creative Thinking International Ltd.

År: 2000

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0239894/

Sex år efter domen i det uppmärksammande trippelmordet på tre pojkar i West Memphis hittar en kriminolog nya bevis i fallet som tycks kunna frikänna de tre förmodade gärningsmännen. Fokus hamnar på styvfadern till en av de mördade pojkarna - en högst obehaglig man som hyser ett enormt hämndbegär mot de tre dömda unga männen. Samtidigt kommer filmarna Joe Berlinger & Bruce Sinofsky under kritik för att ha haft inverkan på rättegången med sin dokumentärfilm. 

Titel: Paradise Lost 3: Purgatory

Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Miskelly mfl.

Produktionsbolag: HBO/Radical Media

År: 2011

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 15 (på grund av mycket grafiska brottsplatsfoton)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2028530/

Efter nästan 20 år i fängelse för ett brott de dömdes för på mycket lösa grunder försätts Damien Wayne Echols, Jason Baldwin och Jessie Miskelly på fri fot. Nya DNA-bevis visar på att de då tonåriga gärningsmännen inte varit på mordplatsen. Tillsammans med flera pinsamma rättsliga skandaler, korstågande jurymedlemmar och nationella stödgrupper bildar fallet en enda stor soppa. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky axlar återigen kameran för att dokumentera det sista kapitlet om morden på Robin Hood Hills.

Lite drygt 400 minuter (eller 6,66 timmar om man så vill. Ah! Satanism!) om ett av de märkligaste, rörande och skrämmande rättsfall jag sett. Jag mår... inte så bra nu. En bra dokumentär ställer frågor med sin dokumentation och finns det något som dessa tre filmer gör så är det att ställa frågor. Den första installationen i serien, hädanefter kallad PL1, visar upp en sida av det amerikanska rättssystemet som jag trodde bara återfanns i dåliga tv-serier med kassa manusförfattare. I mitt nuvarande arbete som gymnasielärare håller jag bland annat i en kurs i organisation och ledarskap. Om någon av mina elever hade lämnat in en lika slarvigt skriven rapport om ett fall som polisen i Arkansas gjorde under den här rättegången skulle IG-stämpeln fallit med ljusets hastighet. Tack och lov är mina elever bra mycket smartare än så. 

PL1 uppvisar några av mänsklighetens fulaste sidor. Fördomsfullhet, känsloargument och en ovilja att förstå något utanför sin egen lilla verklighet ligger tillsammans som ett svart, tungt lock över hela rättegången. Det som verkligen lämnade mig med en dålig smak i munnen är att en av de åtalade, Damien, hade lika gärna kunnat vara jag. När jag var i Damiens ålder klädde jag mig likadant, lyssnade på samma musik och argumenterade likadant. Damiens person och karaktär, som inte går ihop med den amerikanska mellanvästern, blir också huvudmålet för åklagarsidan. Varför läser du om ockultism? Varför klär du dig i svart? Varför lyssnar du på metal? Du måste vara en djävulsdyrkare!

För att "bevisa" detta kallar åklagarsidan in en "expert" på det ockulta. När det visar sig att denne man inte har någon utbildning och köpt sin doktorstitel på postorder menar domaren på att man inte måste ha utbildning för att bli betraktad som en expert inom ett område. Min haka höll på att trilla i golvet. Den akademiska världen, torr som den må vara, testar din kunskap enligt ett strikt regelverk vilket gör att du får en kompetens man i viss mån kan kvantifiera. Skulle inte det vara viktigt för en expert?! Logiken lämnas dock vid dörren och Jason och Jessie döms till livstids fängelse medan Damien döms till döden.

PL2 visar upp dokumentärfilmens makt i och med bildandet av diverse stödgrupper för de tre tonåringarna efter att folk sett PL1. John Mark Byers, styvfar till en av de mördade pojkarna, är huvudfokus för andra delen i dokumentärserien. Byers hyser ett fruktansvärt hämndbegär mot de dömda till den milda grad att han i en scen av filmen gräver "fejkgravar" till de tre påstådda gärningsmännen och sätter eld på dem samtidigt som han fördömer dem till helvetet. Byers verkar helt klart väldigt instabil, något som inte blir bättre av att det visar sig att han har tidigare våldsbrott på sitt samvete, drogproblem och en hjärntumör. Det hjälper inte heller när hans fru dör under mystiska omständigheter i parets hem. Jag funderade över om filmmakarna visade upp Byers i ett dömande ljus, men kom fram till att de inte behövde göra det - han misstänkliggör sig själv. Detta är genomgående både i PL1 och PL2 - dokumentärfilmarna håller sig utanför intervjuerna så mycket som möjligt och låter intervjupersonerna säga vad de har på hjärtat. Det är klart att man i viss mån alltid styr vilka fakta som kommer fram i och med redigering, men Joe Berlinger & Bruce Sinofsky håller sig hela tiden på rätt sida linjen. Trots nya bevis, exempelvis ett bitmärke på en av pojkarna som inte matchar någon av de dömda, blir det ingen ny rättegång.

PL3 till sist visar hur ny DNA-bevisning visar att de dömda inte kunde ha varit på brottsplatsen. I och med att domaren som la domen i målet 1994 har sagt upp sig från sitt ämbete och nu är senator (yay...) faller det på hans efterträdare att granska de nya bevisen. Det går fort. De tre får i viss mån nästan ett löfte om en ny rättegång men staten slänger också upp ett annat förslag - säg att ni är skyldiga så får ni gå nu. Jag... förstår inte amerikansk juridik. Vad som är ännu mer intressant är att DNA-bevisningen och ett antal andra faktorer pekar till en av de andra pojkarnas fäder. John Mark Byers visar också att han kan inse när har haft fel och inser att de dömda är oskyldiga.

Paradise Lost-trilogin är några av de främsta dokumentärer jag sett. De är ytterst känsloladdade och som en utomstående kan man bara gång på gång skaka på huvudet åt vad som i grund och botten är en modern häxjakt. Om man läser min genomgång av filmerna låter det som riktigt bisarr fiktion, men så är tyvärr inte fallet. En trippelmördare gick fri och tre oskyldiga ungdomar fängslades i 20 år för ett brott de inte begått. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky har gjort en fantastisk dokumentärserie, en stor tjänst till de inblandades familjer och i princip räddat livet på Damien Echols. Om det inte är något av det största något av filmmediet kan göra, rädda liv, så vet jag inte vad det annars skulle vara.

Betyg: 5 mardrömmar över 20 år av 5 möjliga

Regi: Alexander Payne

Manus: Alexander Payne/Nat Faxon/Jim Rash (efter Kaui Hart Hemmings roman med samma namn)

Medverkande: George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller mfl.

Produktionsbolag: Ad Hominem Enterprises

År: 2011

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1033575/

Inte nog med att Matt King står inför sitt livs största affär utan han måste också tampas med sina två upproriska döttrar då deras mor ligger i koma efter en olycka. Saker och ting kompliceras ytterligare när Matts äldsta dotter, Alexandra, berättar för sin far att hans fru var otrogen mot honom. Men hur konfronterar man sin livspartner när hon inte ens kan svara för sig själv?

Jag hade blandade känslor inför den här filmen när jag började titta. Nej, fel, stryk det - jag har alltid blandade känslor när det gäller George Clooney. Clooney är en fantastisk skådespelare i sina bästa stunder, men han verkar ha ett ego stort som hans bankkonto då många av hans filmer verkar kretsa kring honom och enbart honom. Detta gäller även när han gjort sina politiska thrillers eller "komedier". Hur som helst, jag är inte den som är den och tänkte att kritikerna kanske hade rätt den här gången. Nu, knappt två timmar senare, är jag helt knockad. Vilken berättarteknik! Vilket manus! Vilket foto! Vilken insats av Clooney!

Clooneys roll som Matt King är det bästa jag sett honom göra och han visar att han nog ska fokusera på att just skådespela och inte producera och/eller regissera. I The Descendants sköter Alexander Payne regirollen ypperligt. Att han vinner en andra Oscar (den första kom för manus till Sideways, 2004) är inte en omöjlighet på något sätt. Hans manus (tillsammans med Nat Faxon och Jim Rash) är även det extremt genomarbetat och väldigt vackert i sin subtilitet. Huvudtemat med att bevara det gamla, om det så gäller land och miljö som förhållanden, och att fortsätta utveckla det man redan har, går som en röd tråd genom historien men blir aldrig pekpinnemässigt jobbigt. Istället är det ett lågmält utforskande av framförallt Matt Kings utveckling och hans kamp att hålla uppe en stark front, inte minst inför sin yngsta dotter. Även birollsskådespelarna är riktigt bra, men det här är Clooneys film rakt igenom. Värd att nämnas är dock ändå Matthew Lillard i en liten men väldigt bra biroll. Hans klart bästa insats i karriären än så länge.

Det här är ingen lättsam film men inte heller så tung som man kan tro av min beskrivning. Här finns tillräckligt mycket svart humor för att lätta upp i ångesten. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen som i alla fall för mig cementerar att 2011 var en jäkla bra filmår!

Betyg: 5 ångesttrippar på paradisöar av 5 möjliga

Regi: Michel Hazanavicius

Manus: Michel Hazanavicius

Medverkande: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: La Petite Reine/La Classe Américaine/JD Prod mfl.

År: 2011

Längd: 100 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073168/

Efter premiären på en av sina filmer träffar stumfilmsstjärnan George Valentin den unga Peppy Miller. Miller, en aspirerande skådespelerska, lyckas genom tur och skicklighet få en roll i samma film som Valentin och tycke uppstår de båda emellan. När ljudfilmen gör sitt intåg i Hollywood går Georges och Peppys karriär dock åt motsatta håll. George, bitter över att vad han felaktigt trodde var en fluga har tagit över branschen, går in i en självdestruktiv spiral medan Peppy blir en av talfilmens första stora stjärnor. Men ödet vill att de ska träffa på varandra igen.

Att se en nyproducerad stumfilm är en mycket märklig upplevelse. Mitt eget förhållande till filmkonsten innan ljudfilmen slog igenom är lite blandat. Jag kan se på en stumfilm från ett akademiskt perspektiv och tycka att den är intressant, men medan jag kan rabbla ett till synes oändligt antal ljudfilmer som berör mig på något sätt är det svårare att göra så med stumfilmer. Det har inte så mycket med historierna som berättas att göra som att sättet att berätta en film på fortfarande i mångt om mycket var i sin barndom. Vissa regissörer, de med tillräckligt stark vision, fick mediet att arbeta för dem istället för att begränsa dem, men merparten av stumfilm jag sett har ärligt talat varit ganska trist från ett underhållnings- och emotionellt perspektiv. The Artist lyckas ta stumfilmens estetik och blanda den med 70 - 80 års nytt tekniskt kunnande i bildberättande och redigering för att skapa något helt unikt. Det här är helt enkelt en film som har det bästa från båda världar.

Jean Dujardin är helt enastående i huvudrollen som George Valentin och jag vill inte ens tänka på hur mycket tid han måste ha lagt ner på att anamma ett nytt sätt att skådespela på. Dujardins mimik och timing i scenerna fallerar aldrig och hitintills är det helt klart min personliga favorit till att ta hem Oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. Även Bérénice Bejo gör bra ifrån sig, men har inte riktigt lyckats fånga stumfilmsagerandet på samma sätt som Dujardin har. Jag antar att Bejo gick in mer för en tyskexpressionistisk tolkning (jisses, nu måste jag komma med ett bajsskämt snart innan det här blir outhärdligt pretto) men det passar tyvärr inte riktigt in i filmen i övrigt. Bland birollsinnehavarna är det kul att se både John Goodman, James Cromwell och Malcolm McDowell (när var han med i något med kvalitet senast?) men den som stjäl showen är Georges Jack Russell, till större delen spelad av hunden Uggie. Om något djur har förtjänat en Oscarsnominering någon gång är det Uggie!

Tekniskt är The Artist en riktig fullpoängare. Klippning, foto och musik är alla utsökta. De tekniska aspekterna till trots är det först och främst manuset som gör att jag kommer komma ihåg den här filmen för lång tid framöver. The Artist bevisar ännu en gång att om du berättar en enkel historia men gör det bra är det i många fall mer effektivt än om du krånglar till det i onödan. The Artist har framförallt en sårbarhet och ärlighet som gör att den går rakt in i hjärtat. Jag tror på den här kärlekshistorien och framförallt på karaktärerna.

Michel Hazanavicius har gjort en av förra årets bästa filmer. Nu kommer den förhoppningsvis få mer uppmärksamhet från icke-filmnördar i och med sina tio Oscarsnomineringar. Det är den helt klart värd. Om ni vill se något hjärtvärmande och roligt, se The Artist!

Betyg: 5 "you've ain't heard nothing yet" av 5 möjliga     

Titel: 国境の南、太陽の西 (South Of The Border, West Of The Sun)

Författare: Haruki Murakami

År: 1992

Sidor: 187

Förlag: Kodansha Ltd, Tokyo (Brittiskt förlag: Random House)

ISBN: 978-0-099-44857-0

Hajime växer upp i Tokyos förorter och blir vid tolv års ålder mycket nära vän med den nyinflyttade Shimamoto. Deras vänskap ebbar ut i och med att Hajime flyttar, men hur han än försöker kan han inte glömma Shimamoto. 25 år senare driver Hajime två framgångsrika jazzbarer, är gift och har två barn. Då dyker plötsligt Shimamoto upp i hans liv igen och Hajime faller hejdlöst för henne. Men något är annorlunda med henne jämfört med förr, något mörkt och mystiskt.

Haruki Murakami är en av mina favoritförfattare, kanske till och med min favoritförfattare, singular, alla kategorier. Jag har aldrig läst något av honom som inte åtminstone varit mycket bra. De flesta av hans böcker jag läst är helt fantastiska. South Of The Border, West Of The Sun är ännu en fullträff i Murakamis författarskap. Den tangerar i princip alla Murakamis troper med magisk realism, mystiska kvinnor med mörka hemligheter (inte så mycket femme fatale som femme magnifique eller liknande) och gränslandet mellan dröm och verklighet. Jag har snart läst allt Murakami skrivit men trots dessa återkommande teman kan jag fortfarande inte gissa vad som ska hända. Murakami väver ett nät av intriger från till synes vardagliga händelser där det alltid finns ett underliggande djup i även de enklaste saker. Ju mer jag läser av honom ju mer påminner han mig om min favoritregissör, David Lynch.

Det som höjer Murakami från andra författare är dock inte bara hans historieberättande utan även hans språk. Jag brukar envist hävda att manus och/eller narrativ är allt och att en vacker film eller språkdräkt bara är en bonus. I vissa, väldigt sällsynta, fall lever språkbehandlingen sitt eget liv. Här finns visdomsord och observationer insprängda som diamanter i en väldigt tätt sammansatt bergsvägg av historia. Min japanska är inte i närheten så bra så att jag skulle kunna läsa originalutgåvan av South Of The Border, West Of The Sun, men jag har en känsla av att Philip Gabriel har gjort en mycket bra engelsk översättning.

Jag vill inte avslöja något om handlingen annat än beskrivningen i första paragrafen. Jag lämnar er istället med en uppmaning att läsa den samt ett favoritcitat från boken:

"No one will weave dreams for me -it is my turn to weave dreams for others. That's what I have to do. Such dreams may have no power, but if my own life is to have any meaning at all, that is what I have to do. Probably."

Betyg: 5 Nat King Cole-plattor av 5 möjliga