Regi: Tim Burton

Manus: John August (baserat på Leonard Ripps manus från originalversionen)

Skådespelare: Charlie Tahan, Catherine O'Hara, Martin Short mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Tim Burton Animation Co./Tim Burton Productions

År: 2012

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1142977/

Victor Frankensteins (ja...) bäste vän i världen är hans hund Sparky. När Sparky blir påkörd av en bil använder Victor sig av sitt vetenskapliga kunnande för att föra sin vän åter till livet. Victor inser att folk kanske inte kommer förstå varför han gjorde vad han gjorde och försöker gömma Sparky, men Sparky har inga planer på att vara still.

Tim Burton var en ung och lovande filmskapare när han gjorde kortfilmen Frankenweenie 1984. Sedan dess har Burton haft en långfilmsversion planerad så fort han hade tillräckligt med pengar att gå in i projektet. Det här är också Burtons film från början till slut - på gott och ont. Att Burton har ett stort intresse för gotik och har utvecklat sin säregna stil från just denna epok är ingen nyhet. Det är därför kul att se en Burtonfilm där han återigen får fritt spelrum för sina gotiska fantasier. Det var ett bra tag sedan nu. Ja, Burton har kommit med flertalet filmer som visar hans egen stil men de gotiska influenserna har oftast fått ligga i träda sedan hans senaste animerade projekt, Corpse Bride (2005). Så långt, så gott, men vad som verkligen skulle behöva en översyn är manuset.

Frankenweenie är, föga förvånande, en pastisch på Frankenstein - i synnerhet James Whales filmer från 1930-talet. Det är bara det att många av referenserna känns väldigt krystade. Exempelvis slutscenen, exakt samma som i Frankenstein (1931), blir mest ett sätt för manusförfattare August att visa att han har koll på filmhistorien. Positivt är däremot att man verkligen lyckats få Sparky att "uppträda" som en hund. Det är inte ofta mitt hjärta smälter för en karaktär för att han/hon är söt, men Sparky fick mig att vilja skaffa hund.

Danny Elfman återvänder som alltid till Burtons filmer och har skrivit ett riktigt bra soundtrack. Det är rätt kul att han citerar sig själv då och då med temat från Batman (1989). En annan rolig detalj är Christopher Lees cameo som rösten till Dracula. Det är första gången på 30 år som Lee återvänder till sin paradroll, om än kort.

Frankenweenie är en helt okej film som gör mig ganska kluven. Den är exakt vad jag hade förväntat mig och just det att den inte bjuder på några överraskningar kan vara det som gör mig något avigt inställd. Om du är ett stort fan av Burton är det möjligt att du tycker den är bättre, men för mig får det räcka med ett lite över medel-betyg.

Betyg: 3 kattfladdermöss av 5 möjliga

Regi: Steven Spielberg

Manus: Tony Kushner (delvis baserat på Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln)

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Imagine Entertainment/Office Seekers Productions mfl.

År: 2012

Längd: 150 min

Land: USA/Indien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0443272/

Januari, 1865: Abraham Lincoln, USA:s 16:e president, står inför sin största politiska utmaning sedan inbördeskriget bröt ut. Sydstaterna är redo att diskutera en kapitulation men Lincoln har ett stort dilemma - om han sluter fred kan han glömma att få igenom tillägget till den amerikanska konstitutionen som förbjuder slaveri. Å andra sidan fortsätter soldater och civila dö i tusental och förslaget är långt ifrån säkert att gå igenom...

Lincoln har varit en upptagen man år 2012. Om han inte spetsar vampyrer så är han huvudkaraktär i ett epos om sig själv. Nej, men skämt och sido så är Lincoln en helt fantastisk film och markerar återkomsten av den Steven Spielberg jag verkligen beundrade innan han grottade ner sig i diverse pekoraler och annat mög. Lincoln är Spielbergs klart bästa film sedan Munich (2005) och jag skulle nog sträcka mig så långt som att säga att det är hans bästa sedan Schindler's List (1993). Spielbergs blick för detaljer är utsökt och jag är inte förvånad över att det tog över tio års research för att göra den här filmen. Framförallt lyckas Spielberg göra diskussioner som skulle kunna vara riktigt tråkiga och träiga spännande. Lincoln är en väldigt dialogtung film, men när dialogen är så här pass välskriven och Spielberg regisserar scenerna med mästerlig touch blir det aldrig segt.

Tony Kushners manus är även det en höjdare. Att förlägga i princip hela handlingen till januari 1865 är ett genidrag. Historiska epos som försöker skildra någons liv från början till slut brukar oftast falla ihop under sin egen tyngd. Det blir för mycket levnadsöde för att göra en film av. De flesta som gått grundskolan vet förhoppningsvis i runda slängar vad det amerikanska inbördeskriget handlade om. Det är all förkunskap man behöver. Kushner guidar oss skickligt genom de politiska ränkspelen och planerna utan att tappa berättarglädjen på vägen.

Allt ovanstående skulle ändå inte räckt om det inte vore för den enastående castingen. Daniel Day-Lewis, känd för att gå in för sina roller med en nitiskhet som nästan slår över till besatthet, gör inte särskilt många filmer men de roller han gör är alltid så in i helsike bra att man nästan storknar. Det är likadant i hans roll som Abraham Lincoln. Nu har jag inte sett alla filmer som lär bli Oscarsnominerade för bästa manliga huvudroll, men mitt tips är att Day-Lewis tar det. Likaså är jag säker på att Tommy Lee Jones är en stark kandidat till bästa manliga biroll för sitt porträtt av Thaddeus Stevens - en av de verkligt stora förkämparna för avskaffandet av slaveriet. Jag blev lite överraskad över att Sally Field castades som Mary Todd Lincoln, men även hon gör en bra roll. Värt att nämna är också de namnkunniga birollsskådisarna Jackie Earle Haley, Joseph Gordon-Levitt, David Strathairn och Hal Holbrook. Helt okej rollista om man säger så.

Som ni märker är jag väldigt imponerad av Lincoln. Det är i min mening bland det absolut bästa som kommit i år och en perfekt avslutning på året.

Betyg: 5 höga hattar av 5 möjliga

Regi: Robert Zemeckis

Manus: John Gatins

Skådespelare: Denzel Washington, Nadine Velazquez, Carter Cabassa mfl.

Produktionsbolag: ImageMovers/Paramount Pictures/Parkes & MacDonald Productions

År: 2012

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1907668/

Den alkoholiserade piloten Whip Whitaker hamnar i blåsväder när han förvisso räddar merparten av sina passagerare från ett havererande plan, men får sitt missbruk offentliggjort. Hans advokater kämpar för att missbruket i sig inte ska ligga Whitaker till last i en rättegång, men är det egentligen vad han själv vill?

Förhandskopiorna till Oscarsgalan kommer tidigt till recensenterna i år. De närmsta dagarna kommer jag recensera en del saker som inte har kommit ut på vare sig DVD eller bio i Svedala. Det är rätt kul när sånt händer. Som oberoende blogg har jag inte någon skyldighet att hålla mig till några publiceringsdatum om inte bolaget kräver det. Tack och lov är det ytterst få amerikanska bolagsjättar som ens vet att jag finns. Nåja, lika kul som det är att få recensera väldigt nya saker, lika tråkig är Flight.

Har du sett Crazy Heart (2009)? Det här är samma film med mindre countrymusik, mindre story och en helt igenom osympatisk protagonist. Denzel Washington är som vanligt bra, men hans karaktär är ett riktigt as. Medan andra filmer om missbruk oftast skildrar uppgång och dalar (som jag vet inte... ett liv?) börjar Flight i ren misär och håller sig kvar där tills de sista fem minuterna. Jag fick se om en del av filmen för att jag ärligt talat somnade.

Det värsta med Flight är att den aldrig tar slut! De 138 minuterna kändes dubbelt så långa när filmen bara mal på i samma hjulspår utan några överraskningar. Folk har menat på att detta är en fascinerande karaktärsstudie av en missbrukare. Var finns fascinationen? Vi får knappt veta något om Whitaker och hans liv. Han gillar att supa, fine, men varför gillar han att supa? Har han lätt för att bli beroende av saker? Hade han en taskig barndom med försupna föräldrar (inte enligt det lilla han berättar om sin far)? Vad är hans tankar om sitt drickande? Inget av detta tas upp överhuvudtaget. Enda anledningen till att den räddas från bottenbetyg är Washingtons trots allt duktiga skådespel.

Betyg: 2- fly me away (from this shit) av 5 möjliga

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2012

Längd: 169 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0903624/

Bilbo Baggins, godmodig och hemkär hob, dras med på äventyr av trollkarlen Gandalf och en hel hop dvärgar. Målet är att återta dvärgarnas gamla hem, Erebor, från draken Smaug. Det blir minst sagt en resa ingen av dem kommer glömma.

Till sist kom jag så iväg för att se den här rullen. Källmaterialet är, enligt mig, bättre än det till Lord of the Rings men dessvärre är det precis tvärtom när det gäller filmatiseringarna. Jag har aldrig förstått dyrkandet av Tolkien, det erkänner jag. Hans böcker har riktigt bra delar, men är också svaga rent dramaturgiskt och berättarmässigt. För varje spännande episod i Morias gruvor finns det tre "och sen gick de några dagar och åt flera gånger" - kapitel. Bilbo är även den mycket gång och ätande, men i sin bokform fungerade den berättarmässigt bättre. Som film känns den extremt segdragen. Det här är film ett av tre som baseras på en bok på drygt 300 sidor. Den är dessutom 169 minuter lång. Det funkar inte. Boken har tillräckligt med källmaterial till två riktigt bra filmer om kanske 120 minuter vardera.

Filmens längd till trots är det här ganska kul. Det är en light-version av de tidigare Tolkien-rullarna som Jackson legat bakom, men de mer lättsamma tonen fungerar för det mesta ganska bra. Det är klart att här finns rena slapstick-scener som jag skulle vilja plocka bort, men Jackson lyckas hålla mitt intresse när det verkligen händer saker. Skådespelarna är lika bra som innan, med Martin Freeman som en fantastiskt bra Bilbo i spetsen. Det finns dock två saker som förhindrar den här filmen att bli en modern fantasyklassiker: det tidigare nämnda långdragna manuset och de förvånansvärt fula specialeffekterna.

Specialeffekter är en films glasyr. Om de inte är imponerande ska de helst inte märkas. Jag vet inte om det beror på 3D-gimmicken den här filmen omgärdas av (jag såg den i 2D eftersom jag inte ville spendera kvällen sjösjuk) eller vad det är, men utvecklingen gällande det flesta specialeffekter har snarare gått bakåt än framåt. Ytorna är på tok för blanka, det finns ingen tyngd i det som det ska finnas tyngd i och till synes enklare saker som ljussättning är mycket märklig. Jag trodde först att det var jag som var överdrivet kritisk, men sen kom scenen med Gollum. Gollum, som vanligt spelad av Andy Serkis, är fortfarande riktigt jäkla snyggt gjord. Jag antar att man främst använde sig av gamla animationsrutiner från de gamla filmerna. Varför ser då de nya effekterna ut som skit i jämförelse?

Nåja, The Hobbit är ett helt okej matinéäventyr, men ta det för vad det är. Det här är inte ens hälften så imponerande som vad Jackson gjorde när han först presenterade Midgård på film. Mest en axelryckning om jag ska vara ärlig. Kommer jag se uppföljarna? Troligen.

Betyg: 3 regissörer i behov av en klippsax av 5 möjliga

Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson & Roman Coppola

Skådespelare: Jared Gilman, Kara Hayward, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Moonrise/Scott Rubin Pictures

År: 2012

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748122/

Under sommaren 1965 blir Sam, utstött khakiscout, förälskad i Suzy. De båda planerar att rymma ifrån Suzys föräldrar och Sams scoutmästare för att bo i skogen. Detta är givetvis inte populärt bland samhällets vuxna som organiserar en skallgångskedja efter det unga paret. Vad de inte räknat med är Sams vildmarkskunskap och Suzys temperament.

Wes Anderson är en av mina favoritregissörer som verkar inom det amerikanska studiosystemet för närvarande. Moonrise Kingdom är hans första film sedan 2009 års underbara Fantastic Mr. Fox och Anderson gjorde mig inte besviken den här gången heller. Anderson har något drömskt i sitt berättande och ett sätt att skildra excentriska karaktärer utan att de blir påklistrat "konstiga" (se Tim Burtons senare filmkatalog). När han nu slagit ihop sitt kloka huvud med klanen Coppola väntar jag mig framtida stordåd. Moonrise Kingdom är en bra början.

Jag älskar skildringar av barn- och ungdomstid som inte tyngs av sentimentalitet. Moonrise Kingdom har rejält med svärta under sin pastellfärgade yta. Det handlar om utstötthet, att förlora sin familj och psykisk sjukdom. Minst sagt tunga ämnen, men Anderson lyckas skildra dem så att de blir tillgängliga för barn. Det är imponerande i sig självt. Samtidigt har han hittat två fantastiska barnskådespelare i form av Jared Gilman och Kara Hayward. Speciellt Hayward har en star quality som mycket möjligt kommer göra henne till en av de stora skådespelerskorna om fem - tio år. Birollslistan imponerar med skådisar som Bruce Willis, Tilda Swinton och framförallt Edward Norton som den nitiske scoutmästaren Ward. Sen har vi Bill Murray. Bill Murray har ingen stor roll, men äger varenda scen han är med i.

Även om manuset är roligt och rörande är det också här som Moonrise Kingdom tappar högstabetyget. Runt filmens mittpunkt blir det ett ganska markant brott i berättandet som inte riktigt känns logiskt. Här tappar filmen också tempo. Tempot stegras tack och lov igen mot slutet och filmen slutar på en hög not. För den som vill se något rörande, roligt men samtidigt inte sockersött.

Betyg: 4 men vad är det med Wes Anderson och hundar?! av 5 möjliga

Regi: Chris Butler & Sam Fell

Manus: Chris Butler

Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Tucker Albrizzi, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: Laika Entertainment

År: 2012

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1623288/

Det här med att kunna se och kommunicera med spöken är inte alltid en särskilt bra väg till popularitet. Det blir elvaårige Norman smärtsamt medveten om när han blir utstött i skolan för sin förmåga. Snart visar det sig dock att Norman inte är den enda i familjen som har dessa krafter. När han kontaktas av sin sedan länge försvunne farbror inser Norman att han har sina förmågor av en anledning och att det är något han måste göra...

Jag missade visningen av ParaNorman på årets Fantastisk Film Festival, vilket jag sparkade mig själv för under någon veckas tid. Det verkade vara en film helt i min smak. Det är det också. ParaNorman kombinerar skräckfilmstematik, animation och komik på ett föredömligt vis. Framförallt så backar den inte för att visa upp den svärta som omger uppväxtåren. Det är inte alltid så lätt och jag kunde verkligen relatera till vissa scener helt enkelt för att de hänt mig själv.

Röstskådespelarna är bra (John Goodman är fantastisk) och berättelsen flyter på. Att det inte är en film för de allra minsta är nog tydligt av bara postern att döma. Manuset är förvånansvärt mörkt och påminner mig en hel del om Neil Gaimans bättre stunder. Någon beskrev berättelsen som "allt som Coraline (2009) försökte vara men till slut misslyckades med." Det är en ganska bra beskrivning. Liksom Coraline har ParaNorman helt fantastiska tekniska produktionsvärden men framförallt har den en problematik som inte är lika mycket "skriva på näsan" som den förstnämnda. Rekommenderas.

Betyg: 4 solklara Oscarsnomineringar av 5 möjliga

Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Helen Benedict, Anu Bhagwati, Susan Burke mfl.

Produktionsbolag: Girls' Club Entertainment/Chain Camera Pictures/Rise Films

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2120152/

Dokumentärfilmaren Kirby Dick undersöker den brist på stöd och vård som våldtagna soldater, såväl kvinnliga som manliga, får i den amerikanska armén. Intervjuer med utsatta varvas med samtal med de som är i position att förändra något.

Ibland vill man ha en riktig feel bad-dokumentär med åtminstone en gnutta ljus. The Invisible War är just en sådan film. De utsatta kvinnornas och männens historier är hjärtskärande och det byråkratiska helvete de hamnar i med den amerikanska armén är både skrämmande och visar nya höjder av arrogans. Kirby Dick är en av mina favoriter bland nu verksamma dokumentärfilmare för sin stil att på ett enkelt sätt förklara krånglig byråkrati och dessutom berätta historier med starkt patos. Vad jag känner han till viss del missar när det gäller den här filmen är att ställa verkligt obekväma frågor till makthavarna. Här finns gott om utrymme för att trycka till med frågor som de styrande hade haft ytterst svårt att besvara utan att för den sakens skull hamna i en roll som "korsfarare" alá Michael Moore.

Jag vill dock berömma Kirby för att ta upp problematiken när det gäller både kvinnor och män. Då armén trots allt är en ganska homogen arbetsplats har även män drabbats av våldtäkter och sexuellt ofredande i tjänsten. Vi får också följa med i en mycket intressant rättsprocess där 17 kvinnor stämmer staten för vad de fick genomlida under sin tjänstgöring. Jag vet dock inte om jag ska skratta eller gråta när utslaget presenteras: "Våldtäkt är en fara associerad med yrket".

Men, sen var det den här ljusglimten! Kirby visade filmen för högt uppsatta personer inom den amerikanska regeringen. Efter detta tog det bara två dagar för befälhavare i den amerikanska armén att förlora sin rätt att föra rättsprocesser på eget bevåg. Kirby har alltså verkligen förändrat något med sin dokumentär - våldtäktsoffer inom armén kan alltså nu anmäla brotten begångna mot dem till civila myndigheter istället för att fastna i samma byråkratifälla som innan. Förändra världen genom film, damnit!

Betyg: 4+ luktar Oscarsnominering av 5 möjliga

Regi: Sam Mendes

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/John Logan

Medverkande: Daniel Craig, Javier Bardem, Judi Dench

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Danjaq

År: 2012

Längd: 143 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1074638/

När Bond skickas till Turkiet för att hämta hem en läckt lista över aktiva MI6-agenter går det mesta fel. 007 anses död i strid och livet i London går vidare. Några månader senare är MI6 och framförallt M under hård kritik för att ha förlorat listan som lett till flertalet agenters död. Saken blir inte bättre när MI6 utsätts för ett bombattentat. Det verkar vara någon i M:s förflutna som jagar henne. Lyckligtvis återvänder Bond till London, om än både fysiskt och psykiskt långt från toppform, för att jaga rätt på den skyldige.

Tredje gången för Craig i rollen som 007 och den helt klart mest hypade filmen i höst. Recensenter och besökare har nästan böjt ryggen ur led för att hylla Skyfall och till en början förstår jag dem. Öppningsscenen med en motorcykeljakt över Istanbuls hustak leder sömlöst in i en grym actionscen på toppen av ett tåg och slutligen till Adeles hyllade tema. Så långt allt väl. Det smäller, det är stort, svulstigt och jag känner igen samma stil som från de två tidigare filmerna med Craig. Attentatet mot MI6 är också en god idé - att attackera vad som känts som säker mark i alla andra Bondrullar är briljant. Sen händer det något. Filmen tappar allt tempo och handlingen blir någon slags pseudohämndhistoria som varken är bra eller dåligt utan bara "är". Det storslagna försvinner, globetrottern Bond blir vingklippt och den skurk som Javier Bardem spelat så bra till en början blir bara mer och mer pinsam. Jag antar att Bardem satsade på "excentrisk" men det blir mest skrattretande.

Visuellt tar också filmen en djupdykning efter halva speltiden. Första halvan är full av intressanta idéer som exempelvis en slagsmålsscen endast i skuggfigurer. Riktigt coolt. Andra halvan... meh, det ser bara billigt ut i jämförelse. Craig gör som vanligt en riktigt bra Bond, men resten av skådespelarna tycks gå på halvfart - inte minst Judi Dench som M. Dench, troligen trött på sin roll, verkar bara spela av sina repliker och vill ta sig igenom scenerna så fort som möjligt. Jag är också mycket besviken på att filmen inte bygger vidare på de två tidigares hintande åt Spectre. Var är Blofeld?!

Skyfall är inte en kass rulle på något sätt, den är bara ganska... tom. Den har inte den klassiska Bondcharmen, bygger inte vidare på de två fantastiska manus som föregick den och är på tok för lång för sitt eget bästa. En besvikelse, trots det relativt höga betyget.

Betyg: 3+ ge mig Spectre! av 5 möjliga